Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
är för närvarande SKI:s tidning.
Principen för tidningens utformning – som också kommer att gälla för den kommande nationella tidningen – är den, att osignerat material står SKI (som organisation) för. Signerade artiklar tar upp och vinklar frågor på ett sådant sätt att de ej kan representera SKI:s uppfattning.
Tidningen kommer alltså att uttrycka olika åsikter i en rad frågor, och på en rad olika punkter, t ex beträffande inställningen till Kina och Sovjet, till utvecklingen i Indokina, etc. Denna uppläggning av tidningen tror vi också speglar organisationens karaktär. Samtidigt som den ger utrymme för ett brett enhetligt material tillåter den ”individuella” analyser.
Hans Söderström
Nordhemsgatan 39 (terrassen)
41306 Göteborg Tel.:031/248167
Vi sätter dig också i kontakt med de lokalgrupper som finns eller håller på att bildas (Göteborg, Borås, Uddevalla, Lerum, Eksjö, Umeå, Uppsala, Stockholm, Malmö, Lund Hässleholm).
Händelseutvecklingen de senaste veckorna i Indokina och kring Paris-förhandlingarna har rest en rad betydelsefulla frågor: Är USA-administrationen beredd att sluta ett avtal om vapenstillestånd? Varför blir det en vapenvila just nu? Vad skulle en sådan innebära? Vilken sida har gjort de kraftigaste eftergifterna?
När USA avlöste den franska kolonialismen, efter Genèveöverenskommelsen 1954, var deras syfte klart uttryckt: att hålla tillbaka den framväxande koloniala revolutionen inom dess mest aktiva härd och på så sätt förbereda en motoffensiv, vars avgörande steg skulle vara öppnandet av Kina för den imperialistiska marknaden. En militär seger i söder och krossandet av Norra Vietnam var målet för den amerikanska militärinsatsen. De vietnamesiska och laotiska folkens segerrika motstånd korsade dessa planer. Öppnandet av Parisförhandlingarna utgjorde en första större vändpunkt i den amerikanska politiken. Tet-offensiven 1968 betecknade — trots sina brister — det avgörande fiaskot för det s.k. ‘specialkriget’ (försök att med ‘speciella’ metoder isolera FNL från befolkningen; fram till 1965) och lokalkriget’ (massiva direkta amerikanska insatser; efter 1965), som imperialismen fört till ett så högt pris.
Den nya inriktningen som Nixon-administrationen skulle sätta i verket innehöll tre betydelsefulla delar: Kinas återinförande i den internationella politikens spel och utvecklandet av en ‘fredlig samexistens mellan tre’, en ny neokolonial politik i södra Vietnam, ‘vietnamiseringspolitiken’ , och slutligen en ny fas i den militära upptrappningen, ‘det elektroniska kriget’. Man gjorde alltså kompromisser på vissa häll i världen (erkännandet av Kinas existens) för att koncentrera sina styrkor på andra håll (dvs. på den uppspirande sociala frigörelsen i ‘tredje världen’ och i synnerhet på Indokina).
I Vietnam skulle denna strategi göra det möjligt att förverkliga förutsättningarna för en politisk lösning. Denna skulle vara gynnsam för imperialismen och stabilisera Thieu-regimen genom att krossa de befriade områdena och Norra Vietnam samt isolera de indokinesiska befrielserörelserna internationellt.
Denna politik led delvis nederlag. Det revolutionära folkkrigets omfattning gjorde den amerikanska ‘vietnamiseringspolitiken’ till ett fiasko. Befrielsestyrkorna slog genom våroffensiven hål på dess viktigaste delar: Saigonarméns reguljära divisioner, de som skulle ersätta USA:s egen armé i södra Vietnam. och det s.k. ‘pacifiseringsprogrammet’, programmet för att upprätta Thieu-regimens diktatoriska kontroll av den vietnamesiska landsbygden (genom bl.a. inhägnade ‘strategiska’ byar liknande koncentrationsläger).
‘Framgången’ i den amerikanska politiken bestod i verkningarna av de enorma terrorbombningarna, som förorsakat de indokinesiska folken ofantliga lidanden, speciellt i Norra Vietnams tätt befolkade områden och städer som Haiphong. De har dessutom kunnat förhindra ett maktövertagande för FNL / PRR i södra Vietnam, även om de inte kunnat vända kriget till Nixons fördel. Vad kriget sedan 1965 därför har visat, är att ett befrielsekrig med djupgående folkligt stöd inte kan krossas med dessa metoder, hur vetenskapligt utvecklade de än må vara.
Ytterligare en faktor som spelat en mycket betydelsefull roll har varit Sovjetunionens och Kinas hållning. Enligt CIA gav Sovjetunionen 1971 hjälp till Norra Vietnam som endast uppgick till 100 milj, dollars. Under samma period spenderade USA 1870 milj. dollars på Thieu-klicken. Kina gav Norra Vietnam 85 milj. dollars i militär hjälp 1970 och 75 milj. dollars 1971 (New York Times, 18 nov.).
Vad beträffar den amerikanska ekonomin så har denna blivit starkt ansträngd av den oerhört höga militärinsatsen. Den amerikanska imperialismen befinner sig f.n. på nedgång samtidigt som de mellan-imperialistiska motsättningarna har skärpts.
P.g.a. dessa ömsesidiga motgångar har kampen i Vietnam därför inträtt i ett dödläge. Det enda vapen som står till USA-imperialisternas förfogande för närvarande är terrorpolitikens vapen. USA har idag nått en så hög nivå i upptrappningen att hela deras internationella politik står på spel. Ett fortsatt utbombnings- och utrotningskrig där USA självt är direkt inblandat skulle i världsskala kunna skapa massrörelser som går utöver de vanligen mobiliserade kretsarna och överskrider de normala ramarna. USA har inte politiska medel för en militär seger. På motsvarande sätt saknar de vietnamesiska befrielsekämparna under nuvarande förhållanden medel (främst materiella) för ett direkt maktövertagande; i första hand beroende på befrielsekampens internationella isolering. På det politiska planet uttrycks detta dödläge i de sedan flera veckor intensifierade förhandlingarna i Paris och ständigt ihällande rykten om nära förestående ‘fred’.
Men det blir ingen fred! Den nuvarande situationen kan endast ge upphov till en högst tillfällig vapenvila (vilken också är sannolik), som måste motsvara de rådande styrkeförhållandena – d.v.s. det dödläge som kriget inträtt i. De mycket instabila förhållanden som kommer att uppstå med två i grunden oförenliga sociala system sammanflätade i varandra, kommer oundvikligen att leda till konfrontationer inom en begränsad tidsrymd efter en vapenvila. En situation där Saigon-armén i vissa områden kontrollerar byar om dagen och befrielsekämparna dessa on natten kommer inte att kunna bestå i längden. En varaktig fred blir möjlig endast om Saigon-regimen krossas och de vietnamesiska befrielsekämparna uppnår fullständig seger och erövrar den totala politiska makten. D.v.s. upprättandet av ett samhälle där orsakerna till sociala konflikter kommer att kunna undanröjas – ett samhälle där de vietnamesiska arbetarna och bönderna själva får bestämma över sin egen framtid.
Både de vietnamesiska befrielsekämparna och USA-imperialisterna kommer att försöka utnyttja en vapenvilan för att bryta dödläget för sin egen del. För vietnamesernas del kommer en utveckling som leder fram till fullständig seger att underlättas om terrorbombningarna upphör och ett snabbt tillbakadragande av alla imperialistiska styrkor kommer till stånd. De är dessutom medvetna om att ett återupptagande av exempelvis terrorbombningarna kommer att bli ett mycket svårt politiskt steg att ta för USA-imperialisterna. Det skulle kunna få följdverkningar som i allra högsta grad skulle skärpa klasskampen nationellt och internationellt.
Men (len kommande utvecklingen kommer att utvisa att den amerikanska borgarklassen inte på något sätt försonat sig med tanken på ett återtåg. Vad den alltid har fruktat är den roll som den indokinesiska befrielsekampens seger kan få som stimulans för andra befrielserörelser runt om i världen. USA-imperialisterna vill visa vad en befrielsekamp kommer att kosta i uppoffringar och lidande. De är fullt medvetna om att de aldrig kommer att kunna krossa ett helt folk i kamp. Vad de kan göra är att förlänga kriget. En förlängning av den nuvarande politiken skulle dock innebära stora faror (skärpt kamp i USA och utomlands risk för direkta nederlag på slagfälten i Vietnam, Laos eller Kambodja). USA-administrationen kommer därför att söka tillämpa en annan militär strategi: att vid en vapenvila med alla medel försöka förbättra Saigon-juntans styrkeposition. Förlitandet på vad Pentagon kallar ”infödda trupper” är förstås hörnstenen i denna politik (Nixon-doktrinen). Asiatiska soldater kostar enligt Pentagons statistik endast 1/15 av vad som spenderas på deras amerikanska motsvarigheter. Denna strategi är den enda ”utvägen” ur motsättningen mellan de två för den amerikanska borgarklassen nästan lika omöjliga alternativen: en fortsättning av den nuvarande politiken med direkt amerikansk inblandning eller ett totalt och villkorslöst tillbakadragande. De mest gynnsamma förhållandena för att kunna förverkliga denna strategi håller nu på att förberedas i Paris i de s.k. ”freds”förhandlingarna. Gangsterna i USA-ledningen försöker att genom utpressning med förintelsebombningar som vapen pressa vietnameserna till eftergifter. Men vietnameserna är fast beslutna att fortsätta befrielsekampen om villkoren inte är acceptabla.
En del betydande eftergifter har emellertid ändå gjorts i den prel. överenskommelse (9-punktsprogr.), som offentliggjordes den 26 oktober: den militära lösningen föregås inte av en politisk, en internationell övervakning av ”neutrala” styrkor kommer att anordnas, Saigon-regimens förtryckarapparat förblir intakt, USA tillåts ersätta materiel för Saigon-truppen. Här finns det betydande möjligheter för USA att kringgå och sabotera avtalet: USA:s trupper ersätts med ”civila” rådgivare, Saigon-regimen kan med amerikanska dollarn köpa militär utrustning och materiel från andra stater etc. Dessutom kommer av allt att döma även en del trupper från norra Vietnam, som uppoffrande understött sina bröders kamp mot den amerikanska angriparen i söder, att dras tillbaka.
Stora kvantiteter amerikanska vapen och krigsmateriel har under den Senaste tiden förts in i Sydvietnam, däribland 600 flygplan (Saigon-regimen håller på att få världens fjärde starkaste flygvapen), 200 tanks och 100 tunga artilleripjäser. Detta är inte att förbereda för fred – detta är att förbereda för krig!!
Saigon juntan har å sin sida intensifierat terrorn och morden på befolkningen. F.n. är över 300.000 personer olagligt inspärrade i fängelser som uppgår till över 1000 i hela Sydvietnam. En majoritet av fångarna har varit inspärrade i 10 år eller mer.
Men vad som kommer att bli avgörande är det massiva och vittförgrenade stöd som FNL åtnjuter hos befolkningen, dess förmåga att snabbt mobilisera befolkningen och det nära sambandet till dess kamp.
Men en vapenvila kommer att utnyttjas av USA-imperialisterna för att få förnyat fotfäste. Det gäller därför att ge de vietnamesiska kämparna största tänkbara stöd i den kamp som så småningom återigen kommer att uppblossa och göra allt för att kompensera den indokinesiska befrielsekampens huvudsakliga svaghet: dess isolering på världsscenen.
TOTALT STÖD FRAM TILL DEN SLUTLIGA SEGERN! ! !
Mikael E
– Av Peder K och Mikael E –
I dessa dagar spekulerar man all ivrigare i våra tidningar om fredsförhandlingarna och avtalets nära förestående undertecknande. Detta har gjorts med sådan frenesi att gemene man i dag tror att kriget i Indokina praktiskt taget är slut. Och medan detta sker ökar passiviteten oroväckande i den svenska solidaritetsrörelsen. I en tid när befrielsestyrkorna behöver ett än mer massivt stöd – får dom ingenting alls.
I en tid när USA-imperialismen hårt bör pressas till insikten om vart världens ögon är riktade – lämnas dom att handla helt fritt.
En förlamning av solidaritetsrörelsen är något som absolut inte lär ske i den mycket känsliga situation som idag är för handen. Arbetet att sprida kunskap om USA:s oerhörda övergrepp i Indokina och mobilisera till kamp mot denna tar inte grumlas av en felaktig politisk inriktning och syn på enhetsarbetet. Denna hjälper ytterligare till att splittra och försvaga de manifestationer som görs och resolutioner som antas.
Det finns ingen politisk organisation idag, hur långt ut på vänsterkanten den än befinner sig, som ensam kan mobilisera människor till en effektiv solidaritetskamp. Det enda man kan göra är att skjuta över målet. Att det dessutom enbart har blivit ett sätt att värva medlemmar till de egna politiska organisationerna på kommer att kunna bli ödesdigert för solidaritetsarbetet.
Det är oerhört viktigt att även vanliga människor som stödjer de förtryckta folkens kamp för nationellt självbestämmande och social frigörelse, kan organisera sig i breda enhetsorganisationer. Det gagnar alltså utan tvekan kampen bäst om alla oavsett ”partitillhörighet” ställer upp i en gemensam och härd anti-imperialistisk front till stöd för både den hårt drabbade kämpande civilbefolkningen och dess väpnade arm, befrielsestyrkorna.
Om inte en sådan linje kan accepteras måste det tas som ett bevis för att vänstern slår mynt av det indokinesiska folkets lidanden för att få folk in i de egna spiltorna till gagn för de egna sektmässiga intressena.
Det bör dock sägas att den kamp mot kapitalets förtryck i Sverige som åsyftas på intet sätt får försvagas. Problemet tycks vara likadant här – uppsplittringen och VAR OCH EN HÅLLER SIG PÅ SIN KANT-andan bleker bilden av en total kampenhet med en avgörande förändring av samhället som mål.
Alltså, vi måste visa USA-imperialisterna att vi kan ena os massivt och slå hårt för att nä de mål vi föresatt oss. Det duger alltså inte att dra till med t.ex. ”Hundslagsmål i småborgarvänstern” som ett mycket blekt försvar för sina egna handlingar.
Det är också mycket ledsamt att konstatera att den organisation som varit banbrytande i Sverige vad gäller den anti-imperialistiska kampen så markant har urartat. DFFG har verkligen varit revolutionär, sett ur borgarnas ögon, när man från början organiserade människor i solidaritetskampen. Och trots svårigheter lyckades man ändå öka antalet aktivister och samtidigt bädda för massivare demonstrationer. De förstod då att det var fråga om ett långvarigt solidaritetsarbete och inriktade sig på ett träget mobiliseringsarbete på basnivå. FNL-grupperna för de också med sig nya arbetsmetoder: Olika slag av militanta aktioner och nya effektiva demonstrationsformer. De inriktade sig också på att ympa in en bestående politisk medvetenhet genom studier och diskussioner om imperialismen och dess grunder. Det fanns också en ganska långt gående intern demokrati. Den var dock inte medvetet genomförd och kunde därför lätt slå om till sin motsats.
I och med att KFML:s version av enhetsfrontspolitik trummades igenom vid midsommarkongressen 1968, lades grunden för en manipulativ styrning av DFFG. Urartningen av DFFG har sedan dess kommit slag i slag. Beslutet om att göra DFFG till en ”folkrörelse” och lägga tyngdpunkten på breddning av arbetet, med hjälp av namninsamlingar etc, var det avgörande steget i denna riktning. Det man då vann i bredd förlorade man i djup; d.v.s. man började inrikta sig på att med förenklade metoder bredda sin bas, samtidigt som man helt principlöst urvattnade sin politik. Denna ”politik” kunde ge begränsade kortsiktiga framgångar, men i längden kom den att leda till allvarlig avpolitisering och upplösning av solidaritetsarbetet. Vi ser resultaten idag. Inriktningen att via genvägar söka omfatta fler människor har lett till att man helt anpassat sig till den medvetandenivå folk redan har och t.o.m. även börjat släpa efter och hålla denna tillbaka! Detta är ett mycket allvarligt utvecklingsmönster. Att t.ex. ta bort och försvaga tidigare paroller för att inom leden också kunna räkna ledarskribenter på G-P (Ingrid Segerstedt-Wiberg var huvudtalare på DFFGs demonstration i Göteborg, Indokinaveckan i höst) är ytterligare bevis för tillbakafallandet.
DFFG tycks ha den uppfattningen att dom praktiskt taget spelat ut sin roll vid ett eventuellt undertecknande av fredsavtalet. ”Då har vi uppnått det vi kämpat för i alla år”, skriver man i FNL i Sverige nr 8. Ett ställningstagande man ställer sig något frågande inför. Tidigare i texten har man också påpekat att ”det kanske inte är så bra att ordna demonstrationer”, när, som man säger, ”folk är allmänt frågande inför situationen”(?!!). Men att DFFG skall ställa till med fest om USA undertecknat avtalet, det har redan bestämts. Men så är väl också en sådan fest ett betydligt viktigare beslut att fatta än att sprida verklig kunskap om de oerhört härda krav utvecklingen i Indokina kommer att ställa på solidaritetsrörelserna världen över. Tydligen har DFFG blivit så förkalkat att man inte har den minsta förmåga att bedöma denna utveckling. Vi kan därför idag iaktta ytterligare en kvalitativ förändring av DFFG i urartningens tecken. Man för nu inte längre fram parollen ”USA UT UR INDOKINA” (en närvaro av USA i en eller annan form i Indokina är tydligen accepterat) utan endast kravet att USA skall underteckna ”freds”avtalet. Genom att på detta sått skapa illusioner om avtalet, avväpnar DFFG solidaritetsrörelsen. Dessutom är det frågan om, om manin te håller på att förpassa sig själv från denna rörelse. Den politik som DFFG aningslöst bedriver idag skulle nämligen kunna leda till dess egen likvidering.
Trots att vi har en mycket hård kritik av DFFG innebär dock inte denna att vi inte skulle vara beredda till något samarbete. Tvärtom, vi kommer att i varje demonstration eller aktion av betydelse att försöka fä till stånd breda aktionsenheter på grundval av ett bibehållande av varje organisations politiska självständighet. Ett sådant samarbete är helt nödvändigt i stödet åt de indokinesiska folken. Det finns därför inget utrymme till att anklaga SKI för att vara splittrare.
Den period som inleds nu kommer att avgöra om kriget kommer att fortsätta i ytterligare flera år av kostsam och uppslitande kamp eller om USA skall tvingas till verklig reträtt. I detta läge kommer i alla tall inte SKI att tumma på sitt villkorslösa stöd åt de indokinesiska folken:
SEGER ÅT DE INDOKINESISKA BEFRIELSERÖRELSERNA ! ! !
Av Annika L
De internationella solidaritetsmanifestationerna den 18:e november var ett sätt att påvisa nödvändigheten av en ökad mobilisering till stöd för befrielsekampen i Indokina och en intensifierad kamp mot imperialismen. Demonstrationer ägde rum över hela världen; i New York, Tokyo, London, Köpenhamn, Melbourne osv.
Genomgående var uppslutningen sämre än vid tidigare demonstrationer av liknande slag. i New York lyckades man, för att ta ett exempel, inte mobilisera mer än cirka 2 000 demonstranter (vilket är en mycket låg siffra efter amerikanska förhållanden).
Vad är då orsaken till denna jämförelsevis dåliga uppslutning? Den viktigaste orsaken ligger i den utbredda illusionen att huvudkravet för solidaritetsrörelsen i nuvarande politiska läge måste vara att få USA att skriva Linder ‘fredsavtalet’, och att kriget i Indokina därefter skulle vara slut. Man vill inte ‘störa’ de pågående förhandlingarna och betraktar solidaritetsmanifestationer som inaktuella.
Paradoxalt nog utbreder sig denna inställning i ett läge då ett ökat stöd för de indokinesiska folkens kamp är nödvändigare än någonsin tidigare.
Det ‘fredsavtal’ man sätter hela sin tilltro till kan aldrig ge en permanent fred i Indokina. Två oförenliga system kommer att existera sida vid sida i södra Vietnam. En varaktig fred blir möjlig endast om förtryckarregimen i Saigon krossas och de vietnamesiska arbetarna och bönderna själva får bestämma över sin framtid.
Att skriva under ett sådant avtal är vietnamesernas rättighet, om de bedömer detta som mera fördelaktigt än att inte skriva under, MEN det är den internationella solidaritetsrörelsens skyldighet att i detta läge inte förhålla sig passiv, utan ropa ut sitt intensifierade, villkorslösa stöd till den indokinesiska befrielsekampen. Genom massmobiliseringar, massdemonstrationer, solidaritetsstrejker osv måste en styrka skapas, som vid sidan av de indokinesiska folkens egen kamp kan bidra till en total amerikansk reträtt, krossandet av Saigon-regimen och skapandet av en varaktig fred.
Samma dåliga uppslutning på samma förklaringsgrunder gäller även beträffande demonstrationen i Göteborg. (Antalet demonstrerande uppgick till knappt 300).
Följande organisationer inbjöds till demonstrationen: DFFG, GSSF, VpK, KU, KFML, Clarté, FIB/Kulturfront, KFMLr, SKUml, SKSml, FK, RMF, U-gruppen, Afrika-gruppen, Miljöaktivisterna, Grupp 8, Frihetlig Vänster samt Rådssocialisterna. De åtta sistnämnda grupperna (förutom SKI som tog initiativ till demonstrationen) var de enda som ställde upp. De övriga, däribland DFFG, vägrade. Det fanns emellertid medlemmar i FNL-gruppen som deltog i demonstrationen, trots att DFFG hade studiekonferens samma dag (!).
Demonstrationen var organiserad i enighet med SKI:s syn på aktionsenhet och samarbete med andra organisationer: en aktionsenhet där de deltagande organisationerna och grupperna enar sig kring en minsta gemensam nämnare och där det finns möjlighet att föra ut särskiljande krav och paroller, så länge dessa inte strider mot huvudparollerna. Enigheten blir därigenom inte påtvingad eller konstlad, utan varje deltagande organisation ges möjlighet att ärligt redovisa sin motivering för anslutning till huvudparollerna.
HUVUDPAROLLERNA VAR:
Seger åt de indokinesiska befrielserörelserna!
Kamp mot imperialismen!
USA ut ur Indokina!
Försvara DRV!
Internationell solidaritet – internationell kampenhet!
Demonstrationen var som helhet väl genomförd, hyfsat disciplinerad och militant. Den präglades av en välgörande spontanitet, som bl a tog sig uttryck i växelropande av paroller.
På några punkter är emellertid en viss kritik befogad. Det gäller dels ropandet av icke överenskomna paroller, dels distributionen av propagandamaterial inför demonstrationen. Sammanfattningsvis måste dock demonstrationen sägas utgjort en utmärkt början på arbetet att mobilisera till kamp mot imperialismen och till stöd för befrielsekampen i Indokina på ett icke opportunistiskt eller sekteristiskt sätt.
av det tal som hölls vid demonstrationen:
I stället för att hålla sitt löfte och underteckna det nya förslaget till fredsavtal i nio punkter har de amerikanska imperialisterna inlett de hittills kraftigaste bombningarna i krigets historia. Dvs i hela världens historia. I stället för att dra bort alla sina styrkor och upphöra med sitt stöd till quislingsregimen i Saigon, förstärker nu USA feberaktigt denna ruttna militärdiktatur och gör den till en av världens vapenrikaste militärmakter. Kamrater, framtida generationer kommer att förfasa sig över den blindhet, den liknöjdhet och den cynism som nu gör det möjligt för krigsledningen i Washington att för öppen ridå försöka skyla över sitt totala fiasko i Indokina och med barbarisk terror tvinga de indokinesiska folken på knä. Men, USA-imperialismens grundläggande position i Indokina är förlorarens. De indokinesiska befrielsekämparna däremot är säkra på sin sak, trots att vägen till fred i Indokina är lång och svår och trots att de ännu kommer att tvingas utstå mycket lidande och död. De vet att de för en rättvis befrielsekamp. De vet att de har befolkningens stöd, att de är befolkningens representant. De vet att de är den enda kraften i Indokina som kan skapa verklig fred, som kan skapa ett fritt och oberoende samhälle.
Vad har egentligen USA för rätt att förhandla om fred? Är det inte ren cynism att USA, angriparen, kan få förhandla om ett annat lands inre angelägenheter, dess kommande regering, dess kommande statsskick, dess militära styrkor, dess förhållande till främmande makter? Våra vietnamesiska bröder förhandlar med USA och har rätt att välja taktik. Men vi i väst, vi som vill visa vår solidaritet med de indokinesiska folken, vi måste högt ropa ut att USA har en och endast en rättighet i Indokina: att omedelbart och utan dröjsmål lämna dessa länder! USA UT UR INDOKINA NU!
Regeringen vägrar erkänna PRR – trots kravet från en nästan enhällig svensk opinion – trots uttryckliga önskemål från PRR:s sida. Än mindre vill naturligtvis regeringen vidta några som helst åtgärder mot USA eller verka för någon antiimperialistisk massmobilisering. Vi får inte ha några illusioner om den svenska regeringen. Sosseledarna har valt att förvalta den svenska kapitalismen och imperialismen – hur skulle en så dan regering kunna ge nå got annat stöd till de indokinesiska befrielserörelserna än ett hycklande stöd? Hur skulle en imperialistisk regering kunna vara antiimperialistisk?
För solidaritetsrörelsen för Indokina kommer i alla händelser en vapenvila inte att innebära att dess uppgift slutförts – tvärtom! Freden är i sista hand, och det vet vietnameserna bättre än någon annan, en fråga om ekonomiska, sociala, politiska och kulturella förhållanden. Vietnameserna och de indokinesiska folken i övrigt har inte utkämpat sin långa och blodiga kamp för att återgå till en situation som var rådande vid kampens början. De har utkämpat denna kamp för att vinna frihet och oberoende.
För rörelsen här i Sverige gäller det inte bara att undgå så väl sekterismens som opportunismens sanka träskmarker, det gäller inte bara att ställa upp ett klart antiimperialistiskt perspektiv – det gäller också i lika hög grad att göra den svenska solidaritetsrörelsen till en del av den internationella rörelsen.
SEGER ÅT DE INDOKINESISKA BEFRIELSERÖRELSERNA!
USA UT UR INDOKINA!
KROSSA IMPERIALISMEN!
av Urban och Örjan
Vid sidan av den rent revolutionära kampen bedriver FNL ett omfattande återuppbyggnadsarbete i de befriade områdena. Genom t.ex. principen ”jorden åt dem som brukar den” vill man ge bönderna en meningsfull livsförsörjning och direkt inflytande över sin framtid.
Vi vill genom denna artikel försöka ge en redogörelse för det intensiva arbete som bedrivs i dessa områden.
Genom ”Augustirevolutionen” 1945 erövrade befrielserörelsen den politiska makten i Vietnam. Den 2 september detta år utropades Demokratiska Republiken Vietnam. Trots att de franska imperialisterna kom tillbaka och återerövrade en del av makten, omfördelades jorden i flera omgångar i Vietnam under perioden fram till 1954. Detta år besegrades fransmännen slutgiltigt och fick dra sig tillbaka från Vietnam. Men genom Genève-avtalet 1954 tvingades de revolutionära styrkorna att dra sig tillbaka över den 17:de bredgraden. En amerikansk marionettregim upprättades i södra Vietnam. Den gamla, feodala ordningen återställdes.
Kampen organiserades på nytt i södern och efter resningen 1959 upprättades ”självstyrelsekommittéer” på lokal nivå. Den revolutionära makten växte på nytt fram i styrka och omfattning. De lokala marionettregimerna har successivt störtats. Under FNLs ledning har dessa ersatts i de befriade områdena med verkligt demokratiskt valda, självstyrande administrationer.
Mot bakgrund av detta kan man ställa frågan: vad händer nu i de befriade områdena?
Det existerar idag två administrationer i Vietnam. Dels en revolutionär makt som leds av FNL och PRR och som kontrollerar de befriade områdena, dels militärjuntan i Saigon under Thieu, som kontrollerar främst de större städerna.
Medan den av USA upprättade militärjuntan helt saknar folkets stöd, är den revolutionära makten baserad på betarnas och böndernas fria och direkta deltagande i maktutövningen. I bjärt kontrast till, detta upprättar Saigon-juntan tigerburar ex-vis på ön Con Son för att kunna kväva alla missnöjesyttringar mot ”demokratin” under Thieu. När FNL utökar och förbättrar hälsovård och läkarutbildning låter juntan sina fångar långsamt tyna bort i strategiska byar, dvs. koncentrationsläger. Dessa två administrationer, den ena revolutionär och den andra reaktionär, representerar helt olika klassintressen. Saigon juntan är beroende av stödet från USA-imperialismen och tvingad att tillgodose dess intressen. Thieu-klickens ”egna” egoistiska intressen sammanfaller med USA:s hela strävan att hindra revolutionen från att sprida sig till omkringliggande länder, där stora ekonomiska intressen står på spel.
En seger för FNL innebär befrielse från förtrycket, jord och bröd åt befolkningen och upprättandet av revolutionära, demokratiskt kontrollerade maktorgan, kort sagt en social, politisk och ekonomisk omvälvning. Marionetternas uppgift är att bevara förtrycket i imperialismens intresse.
I de av Saigon behärskade områdena arbetar FNL underjordiskt. Partisangrupper, bondeföreningar, kvinnoföreningar och ungdomsorganisationer bildas. Dessa organisationer framträder öppet när Saigonadministrationen drivits ut och de organiserar fria val till en självstyrelsekommitté för alla över 18 år. Kommittén utser grupper för försvar, hälsovård, utbildning, jordbruk, osv.
De befriade områdena omfattar 80% av Sydvietnams jord eller 2/3 av befolkningen. Det är inte fråga om rent geografiska erövringar: de innebär kollektivisering av jorden, social och kulturell omdaning — inte skapandet av en ny förtryckarapparat, byggd på privat ägande och utsugning.
För uppbygget av de befriade områdena, av byar som utsatts för bombningar, av förstörda jordbruksområden, dammar osv. har Arbetsutbytesbrigader och ”grupper för ömsesidig hjälp” bildats av bönderna. Uppbygget grundar sig på solidariteten och sammanhållningen mellan befolkningens olika skikt. Gruppernas uppgift består främst i att kollektivt organisera jordbruk, industri, hälsovård osv. I de befriade områdena omfördelas jorden efter principen ”Jorden åt dem som brukar den!”. Detta har resulterat i att 2.100.000 ha av 3.200.000 ha uppodlad mark distribuerats till bönderna. Fattigbönderna har nu fått en högre levnadsstandard, motsvarande de tidigare mellanböndernas. Alla jordegendomar exproprieras utom de som tillhör ”patriotiska” godsägare. Samma utveckling har skett i norra Vietnam, bara mera fullständigt.
I de befriade områdena utvecklas småindustri: fiske, saltproduktion, sockerförädling, papperstillverkning. Binäringar såsom vävnads-, silkes- och bambuhantering organiseras upp.
I höglandets djungler gömmer sig vapenfabriker, läkemedelsindustrier. Befolkningens behov av konsumtionsvaror tillfredsställs genom en planekonomi som åsidosätter den kapitalistiska varuproduktionens konkurrens- och konkurslagar.
Efter framgångarna vid TET-offensiven 1968 organiserades allmänna och fria val till Folkets Revolutionära Råd på olika nivåer. Valen organiserades i byarna, i distrikten och, som ett resultat av det underjordiska arbetet – till och med i städerna!
Som ett naturligt uttryck för dessa framgångar, upprättades en central, revolutionär administration, PRR, 1969.
Det nordvietnamesiska partiorganet Nhan Dan skrev i januari 1971 att det gällde att skapa ett utbrett nät av slagkraftiga militära enheter för att kunna övervinna en tekniskt överlägsen fiende.
Under 1970 och 1971 har befrielserörelsen kunnat slå tillbaka de imperialistiska och sydvietnamesiska marionettstyrkornas försök att invadera Laos och Kambodja. Nu har arbetet på att upprätta ett revolutionärt, militärt och politiskt nätverk börjat ge resultat också i södra Vietnam.
FNL har utbildat särskilda militära enheter som nu satts in i det främsta ledet. Deras uppgift är att ta hand om erövrad utrustning från fiendesidan och omedelbart kunna betjäna sig av den på platsen — mot dem som nyss använde den!
Man har upprättat särskilda rörliga enheter ”mellan byar”(mang). Man har åstadkommit en intimare samverkan mellan de lokala gerillatrupperna och de reguljära förbanden inom befrielsearmén.
Nixonadministrationen har redan avtvingat dem mycket stora eftergifter, som inte enbart är formella eller diplomatiska. Men FNL använder även dessa tvungna eftergifter för revolutionär propaganda. Deras kompromissförslag till Nixon och Kissinger används ute i byarna för att isolera Thieu som den motståndare till varje fred han är. (Jfr. Newsweek, 11 december 1972, sid. 23).
Mot de diplomatiska och politiska eftergifterna ställer FNL och PRR upprättandet av ett – som de kallar det — revolutionärt administrationsnät på landsbygden, revolutionär agitation inom Saigonarmén och i städerna plus en allt effektivare centralisering av aktiviteterna på olika håll.
I händelse av en tillfällig uppgörelse kommer banden mellan de kommunistiska militanterna med befolkningen på olika håll i Vietnam att stärkas. Vietnameser kommer inte att skjuta på vietnameser så snart Thieu-klicken förlorat möjligheten att tvinga dem till det.
Det vietnamesiska folket kommer att sluta upp på FNL:s sida mot Thieu i en politisk maktkamp som endast kan lösas genom att den ena eller den andra sidan får övertaget.
Frågan om de befriade områdena är inte längre att mekaniskt summera ihop det antal kvadratkilometer på vilka den sociala omvälvnings- och frigörelseprocessen äger rum. Det är en fråga som rymmer alla sidor av kampen: den politiska, den sociala, den ekonomiska och. den diplomatiska sidan.
Alla dessa kan sammanfattas i det principiella kravet:
USA UT UR INDOKINA!
Den omvälvande innebörden i själva detta krav kan återges i appellform: SEGER ÅT FNL, ALL MAKT ÅT PRR!
Följande artikel bygger på en sammanställning av artiklar ur häftet ”Bekämpa USA-imperialismen! Seger åt FNL!” som Oktoberkommittén i Uppsala givit ut. Häftet innehåller en massa intressant material, bl.a. ett dokument av Truong Chinh - ledande kommunist i DR V och en artikel om kvinnans frigörelse i Vietnam av Grupp 8. Nedanstående artikel ger en kortfattad redogörelse av imperialismen som kapitalismens högsta stadium (Lenin).
- Av Henry S. och Annika L. -
I kapitalismens natur ligger att man tillverkar varor för en så stor vinst som möjligt - alltså inte för samhällets behov. Var tar man då denna vinst?
En arbetare som t.ex. jobbar på en fabrik, får inte betalt efter det han producera r under dagen, det vill säga efter det värde han skapat i varan. I sådana fall skulle inte kapitalisten kunna föröka sitt kapital. Kapitalisten kan alltså inte betala ut motsvarande lön som det värde arbetaren ska pat. Skillnaden mellan det värde arbetaren skapar och den lön han erhåller, kallas mervärde. Det är från detta mervärde vinsten tas. En del av denna vinst investeras i maskiner o.dyl. så att man kan producera så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Företaget kan då sänka sitt pris på varan. Andra företag som tillverkar samma vara och som inte hänger med i utvecklingen, slås då ut (sk. ”fri konkurrens”). Företaget utvidgas i hunger efter mer vinst - kapitalet växer.
När kapitalet växer över nationens gränser, när borgarklassen - i jakten efter större vinster - köper upp naturtillgångar i andra länder och låter dessa bli beroende av sitt kapital, då har kapitalismen övergått till sitt imperialistiska stadium.
När kapitalet växt tillräckligt och när den egna marknaden inte kan sugas ut på samma sätt som andra marknader. så är det givet att kapitalisterna investerar där vinstdelen är störst. Dvs. kapitalisterna försöker investera sitt kapital i länder där arbetarna är oorganiserade och erhåller svältlöner, och där det finns billiga och viktiga råvaror ( t.ex. Sydostasien som bl.a. svarar för 59% av världens tenn och 90% av världens naturgummi). Detta slag av investeringar ökar från är till är. Om vi tar USA t.ex. så var dess utlandsinvesteringar 36 miljarder kronor 1964 mot 325 miljarder kronor 1968, och hundra av USA:s största företag tar hem hälften av alla bolagsvinster från andra marknader än USA. 1962 tog t.ex. Standard Oil of New Jersey hem 66% av sina vinster från östra halvklotet och Latinamerika, och ägde 275 dotterbolag i 52 länder.
Länderna i den sk. ”tredje världen” utnyttjas av imperialistmakterna som viktiga råvarukällor. Som sådana har ”tredje världens” länder stor betydelse för bl.a. USA-kapitalets tillväxt. (Men USA-kapitalet utövar imperialism även i kapitalistiska länder och det är därifrån de största vinsterna hämtas). ”Tredje världens” länder har inte råd att bearbeta de tillgångar de äger. Därför kan utländska företag köpa tillgångarna billigt, bearbeta dem och sedan sälja de färdiga produkterna. Förutom att de säljer dessa till de kapitalistiska länderna, så säljer de dyrt till ”tredje världens länder”.
Varifrån har då de fattiga länderna fått sina pengar? Jo, imperialisterna lånar ut kapital (sk. kapitalexport) till den ”tredje världen”, så att den kan köpa de dyra produkterna. På så sätt säkrar kapitalisterna en större avsättning för sina produkter och därmed säkrar de också en större vinst. De fattiga länderna binds nu fullständigt samman med imperialistländerna i.o.m. att de står i en ständig kapitalskuld till dessa.
Det imperialistiska systemet säkerställer alltså en fullständig utsugning av ”den tredje världen”!
Ekonomin i ”tredje världens länder” omvandlas alltså till att tillgodose imperialistländernas behov. Så blir de satelliter till metropolerna. Ekonomin inriktas på en eller ett fåtal råvaror som exporteras obearbetade eller endast något förädlade. Det fåtal industrier som finns är var för sig ett bihang till metropolens. Den vanligaste typen är sammansättningsindustri, där halvfabrikat kommer från utlandet. I Afrika finns det sammansättningsindustrier för glödlampor där den enda inhemska komponenten är vacuumet!
Karakteristiskt för underutvecklade ekonomier är att olika sektorer har endast obetydliga inbördes kontakter. De är direkt knutna till motsvarande enhet i metropolen. Detta gör att utvecklingen inom en sektor inte nämnvärt drar med sig utveckling i en annan. Man ser då hur t.ex. hackjordbruk och högt mekaniserade industrier förekommer sida vid sida.
Denna osammanhängande ekonomi är ett resultat av satellitens beroende av metropolen, och är samtidigt en källa till fortsatt beroende. Grunden lades under kolonialismens erövringar, och beroendet bibehålls idag genom det utländska kapitalets dominans. Utländska investeringar innebär ofta en stor avtappning av kapital från satelliten. Endast en liten del av den erhållna vinsten återinvesteras på platsen. Den allra största delen tar kapitalisterna hem till metropolen. Denna avtappning på värde har pågått länge, så länge som kapitalexport i stor skala över huvud förekommit. I den mån utländska investeringar ger några inkomster för satelliten, tillfaller de den härskande klassen, som använder den till att befästa sin ställning. Därför går i satelliterna ofta en mycket stor del av statsbudgeten till armén byråkratin. 1970 gick t.ex. 60% av Pakistans budget till armén.
U-hjälpen är ett annat medel för att befästa dominansen över satelliten. Det innebär en fortlöpande skuldsättning för mottagarlandet. Nya lån går åt till att betala gamla. Eftersom biståndet oftast är villkorligt, tvingas mottagaren köpa sina varor från ”givarlandet”, oberoende av var de är bäst och billigast. U-hjälpen blir u-stjälpen när den slår sönder den inhemska industrin, t.ex. när Sverige skickade papper till Pakistan, vilket fick katastrofala följder för den pakistanska pappersindustrin.
Den u-hjälp som används för att bygga järnvägar och hamnar öppnar nya områden för imperialistisk exploatering och binder satelliterna ännu fastare till det kapitalistiska världssystemet. Detta är lifta ändamålet med Världsbankens aktiviteter.
Satellitens integrering i det imperialistiska systemet kanske klarast framstår om man ser på hur satelliternas ekonomi reagerar vid en kris i metropolen. Allmänt kan sägas att satelliterna upplever perioder av tillväxt då metropolens dominans försvagas. T.ex. då värdet av de amerikanska investeringarna i Latinamerika sjönk under åren 1930-46. Under dessa sexton år genomgick t.ex. Chile och Brasilien en hastig industriell expansion. Vidare var det under 30-talskrisen som f.d. Belgiska Kongo, och under andra världskriget som Kenya, Senegal och Ghana gjorde sina viktigaste ekonomiska framsteg.
Är det så att ett helt land suger ut ett annat? Nej, det är naturligtvis inte så att det är hela den amerikanska befolkningen som utsuger ett annat lands resurser, utan det är ägarna till kapitalet som drar nytta av detta system. (Och de är minst sagt få. Häften av alla amerikanska aktier ägs av 0,1% av det amerikanska folket. Alltså, för att illustrera detta: Om varje miljon USA-invånare skulle representeras av en meter, så skulle den amerikanska befolkningen vara lika med 180 meter. 13 centimeter av detta skulle alltså äga hälften av alla amerikanska aktier.)
Även Sverige deltar i den imperialistiska utsugningen och de svenska monopolföretagen utgör en kugge i det imperialistiska världssystemet.
Från 1850, under industrikapitalismens genombrott i Sverige, bildades en mängd aktiebolag och stora affärsbanker. En fortgående koncentrationsprocess ägde rum med många kartellbildningar under konkurrenskapitalismens övergång till monopolkapitalismen och det var omkring sekelskiftet som dagens stora monopolföretag och storbanker grundade sin nuvarande monopolställning.
Från och med 1910 blev Sverige ett kapitalexporterande land från att tidigare varit ett kapitalimporterande. I och med att monopolvinsterna ökade i Sverige, så var man tvungen att få avsättning av överskottsvinsterna och man fick maximala profiter genom att exportera kapitalet utomlands. Många företag valde att redan tidigt etablera sig utomlands, t.ex. Alfa Laval, AGA, LM Ericson, SKF, STAB och något senare Elektrolux, Atlas Copco och Sandviken.
De direkta investeringarna i försäljnings- och produktionsföretag har ökat kraftigt under 1960-talet. 1945 fanns det 300 svenska dotterbolag utomlands, 1960 fanns det 890 och 1969 hade antalet stigit till 1806. Ar 1965 var ca. 190 000 anställda i dotterföretagen i utlandet och 1970 uppgick antalet till 400 000. Vad kapitalexporten beträffar så har den ökat från 288 miljoner kronor 1960, till 1,7 miljarder kronor 1969. Ett tjugutal svenska koncerner svarar för mer än 80% av den svenska omsättningen utomlands.
De svenska företagen dras till områden, som representerar stora marknader, där man kan få avsättning för produktionen samt till områden där man kan utnyttja billig arbetskraft och låg beskattning. EEC-området innebär köpstarka marknader och är ett lockande investeringsfält för den svenska industrin. 1969 fanns 542 svenska dotterbolag etablerade. inom EEC och 31% av samtliga investeringar under perioden 1955-66 gick till detta område. Även de nordiska grannländerna utgör goda marknader, och det svenska monopolkapitalet har lagt under sig viktiga delar av dessa länders industri.
I många fall är det de billiga arbetslönerna som lockar till sig svenska investeringar. Under perioden 1955-66 gick 30% av investeringarna till de sk. u-länderna. Merparten av investeringarna är förlagda till Latinamerika och främst där till Argentina, Brasilien, Chile, Colombia, Peru och Mexiko. I den fascistiska diktaturstaten Brasilien var t.ex. 23 svenska företag etablerade av sammanlagt 71 i hela Latinamerika. 1969 hade antalet växt till sammanlagt 147 svenska dotterbolag i Latinamerika.
Textilindustrin har under de senaste åren specialiserat sig på att bygga ut sin produktion i låglöneländer. Algots har t.ex. förlagt huvuddelen av sin produktion till Finland och Portugal. 1 Finland var antalet anställda 1970 350 st. och det ökade till 800 under 1971. I Portugal fanns 1970 600 anställda enbart vid AB Algots. Melka har köpt upp Portugisiska konfektionsfabriker och även Gefa har stor tillverkning i Portugal. Tillverkningen i Ljusdal till vilken man fick lokaliseringsbidrag, har lagts ned och de 300 anställda blev ”friställda”. Det lönar sig ju bättre att exploatera de fattiga portugisiska arbetarna å 1:25 i timmen. Även Finland är lönsamt, timlönen ligger där på ca. 3 kr.
Kapitalets ökade internationalisering har även haft konsekvenser här i Sverige. Mänga företag och banker har dragits in i internationella eller sk. multinationella bolag. I Liberia bedriver Grängesbergsbolaget råvaruplundring genom Lamcoprojektet tillsammans med andra svenska
företag som Algots och Atlas Copco och Skånska Cement. Man samarbetar i Lamcoföretaget med den amerikanska ståljätten Bethlehem Steel.
Råvaruutvinningen i världens utsugna länder är en lönande affär. I dagarna har Grängesberg skrivit ett kontrakt för investeringar av 144 miljoner dollar med det statliga peruanska gruvbolaget (sk. joint venture) för utvinning av koppar i Peru. I november månad sköts ett tjugutal peruanska gruvarbetare ihjäl av peruansk militärpolis i samband med en strejk vid ett annat stort gruvföretag, det amerikanska jättebolaget Cerro de Pasco Corporation.
I Sydafrika stöder Avesta rasistregimen genom sina investeringar tillsammans med Anglo American Corporation. Den svenska industrins intressegemenskap med USA ökar de multinationella bolagens framväxt. Det svenska kapitalet hjälper till att hålla uppe den amerikanska krigspolitiken. I Thailand hjälper SENTAB till ätt bygga vägar som används för amerikanska trupptransporter.
Förutom investeringarna i produktions- och försäljningsbolag utomlands. har den svenska industrin stora intressen i internationella sk. investeringsbolag; vars uppgift är att söka lönande investeringsobjekt för medlemsföretagen. Exempel på ett sådant bolag är ADELA, där familjen Wallenberg och andra toppar inom svensk industri har stora intressen. ADELA, som framför allt är verksamt i Latinamerika, arbetar för de stora multinationella bolagen och eftersom det är uppbackat av världens mäktigaste företag, har det enorma ekonomiska och politiska befogenheter.
Staten har alltmer kommit att inträda som garant för det svenska monopolkapitalet. Förutom att ge exportgarantier åt svenska företag så hjälper staten till att ge förmånliga villkor för svensk exportindustri genom att medverka i olika imperialistiska organ som Världsbanken, Internationella Valutafonden, OECD:s kommitté för utvecklingshjälp (där bl.a. fasciststater som Spanien, Portugal, Grekland och Turkiet är medlemmar), m.fl.
Vår ”u-hjälp” kanaliserad genom SIDA, är till stor nytta för svensk industri, då den därigenom kan få avsättning för svensk överproduktion. Det svenska monopolkapitalet har god hjälp av staten i sin jakt på marknader och billiga råvaror och samarbetet med utländskt kapital blir allt intensivare.
SAP:s frasradikala uttalanden kan inte rubba det faktum att Sverige är ett imperialistiskt land. Socialdemokratin ser som sin uppgift att förvalta den svenska kapitalismen och i internationell skala försvarar de det imperialistiska systemet bl.a. genom stödet till dollarn. Den svenska sk. neutraliteten representerar endast en begränsad självständighet mellan de imperialistiska stormakterna som syftar till att ge de svenska kapitalisterna vissa fördelar.
Vi inleder härmed en artikelserie på fyra avsnitt om Vietnamkrigets historia. Denna får betraktas som ett inlägg i en diskussion som vi för inom SKI och som vi anser som väldigt betydelsefull. SKI i dess helhet står därför inte för denna analys och detta gäller även alla andra analyser som publiceras i ”Indokina”. Detta speglar för övrigt helt SKI:s karaktär som enhetsorganisation (se även faktarutan, ovan).
Det var i mitten av I800-talet, som Vietnam drogs in i imperialismens spindelnät. Landet utsattes då för oupphörliga provokationer, ex.vis 1840 då hamnstäderna angreps av franska fartyg. 1859 inledde fransmännen en regelrätt ockupation av fastlandet, vilken avslutades först 1883, när den vietnamesiska regeringen tvingades skriva på ett avtal som erkände fransk överhöghet över hela landet. Det tog alltså nära 25 år för de materiellt sett överlägsna franska styrkorna att inta landet. Överallt mötte man ett massivt och intensivt motstånd från böndernas sida. Spontant utvecklades stridsformer som påminner om gerillakrigets: alla engagerades i striderna, varje by förvandlades till en befästning, och fransmännens försök att splittra styrkorna misslyckades länge. Så här beskrevs situationen av löjtnant Prudhomme, som var med de franska styrkorna i kriget:
”Annameserna höll samman i mer eller mindre omfattande grupper, och kontrollerade landsbygden såsom partisaner brukar göra, och koncentrerade alla styrkor till en given punkt....de kom och gick i tysthet bland sitt eget folk, dök plötsligt upp, avfyrade sina vapen, försvann på samma sätt och återvände sedan för att irritera fienden, ständigt hålla honom sysselsatt, trötta ut honom, och tvinga honom att ge upp genom ett utnötningskrig.”
En av hemligheterna bakom vietnamesernas förmåga att idag hålla ut mot intensiva amerikanska bombattacker ligger i denna långa tradition (som egentligen sträcker sig ännu längre tillbaka i tiden) av utnötningskrig för att hålla fienden stången. Även om fransmännen 1883 formellt kontrollerade landet, lyckades man aldrig kuva befolkningen, aldrig döda dess motståndsvilja. Det sker ständiga upprorsförsök mot imperialismen under Vietnams historia under 1900-talet.
Det innebar att det kostade fransmännen (och deras efterföljare) stora ansträngningar att hålla landet. Varför var man beredd till dessa kostnader? Vad var det som gjorde landet begärligt?
Vietnam är rikt på råvaror – det är sant. Här finns många produkter som var begärliga objekt för franska firmor och här fanns också möjligheter till lönsamma investeringar. Men råvaror finns också på annat håll, där det var mindre kostsamt att söka dem. Orsaken till att imperialismen så ivrigt sökt behålla sitt grepp över landet, är dess utomordentliga strategiska läge. Den som håller Vietnam, har ett uppmarschområdet mot Kina – då som nu ett begärligt objekt för imperialismen. Den som håller Vietnam har också nyckeln till hela Sydostasien, utmärkta hamnar för att kunna nå Filippinerna och Indonesien. Den som håller Vietnam har också en lång gräns- och frontlinje till Laos och Kambodja med möjligheter att relativt lätt nå Thailand, Burma och slutligen Indien. Imperialismen är ett världssystem – för den var det viktigt att inte lämna en vit fläck på kartan. Och det allra minst om denna fläck var strategiskt viktig, och kunde sammanbinda de asiatiska kolonierna. Utvecklandet av nya stridskrafter och skapandet av en ny struktur inom imperialismen har inte minskat Vietnams strategiska betydelse – snarare tvärtom. För att befästa sitt välde genomförde fransmännen en serie sociala och kulturella åtgärder inom landet, vilka på ett djupgående sätt ändrade den sociala strukturen. Hela den urgamla sociala uppbyggnaden ändrades; det vietnamesiska hantverket krossades. Genom en serie tull- och skatteföreskrifter drevs bönderna ned i ett ekonomiskt elände, där de utelämnades åt godsägarna. De tvingades förpanta sin jord, vilken nu koncentrerades i några fås händer. De negativa sidorna i de gamla produktionsförhållandena tog nu överhanden och dessa blev rent parasitära. Men de viktigaste förändringarna var skapandet av nya klasser, som uppkom som en direkt följd av kolonialsystemet. Kring sig etablerade kolonialmakten en grupp inhemska tjänstemän och småhandlare som levde på imperialismen och hade gemensamma intressen med den – en s.k. kompradorborgarklass. (Denna borgarklass sammansmälte dessutom med godsägarna på landsbygden. Gruppen var liten men kapitalstark). Genom att vissa sektorer industrialiserades och kapitalistiska produktionsförhållanden infördes skapades ett vietnamesiskt proletariat – det var kvantitativt sett inte stort, men ur politisk och ideologisk synpunkt av enorm betydelse för den framtida befrielsekampen. Bönderna kunde inte skapa en egen ideologi eller ett eget parti, borgarklassen var alltför uppknuten till imperialismen för att kunna spela en ledande roll i befrielsekampen – kvar blev arbetarklassen, som fick en ledande roll och som tenderade att sammanknyta denna kamp för nationell självständighet med sin egen kamp för social frigörelse – med sin kamp för socialismen.
Det var efter första världskriget, som utvecklingen i Vietnam ledde till skapandet av inhemska partier som sade sig kämpa för nationell självständighet. Dit hörde bl a det borgerliga VNQDD som var uppbyggt på samma sätt som Chiang Kai-sheks Kuomintang i Kina, men som aldrig lyckades nä ens så långt i fråga om självständig kamp. Viktigare blev införandet av marxismen och socialismen i Vietnam, vilken spreds genom impulserna från den ryska revolutionen. 1930 sammanslogs flera olika marxistiska grupper till Vietnams Kommunistiska Parti. Under de närmaste åren stod partiet i ledningen för flera aktiva strejker i städerna och strider ute i byarna – de intressantaste striderna var här skapandet av provinssovjeter (eller ‘Xo-Viet’ som de döptes till på vietnamesiska); här kunde man vinna böndernas aktiva stöd genom jordreformer och införandet av ett nytt socialt system (kooperativ, skolor etc). Här gjorde man de första lärospånen av en central faktor i befrielsekampen – böndernas jordhunger och nödvändigheten att redan under kampen genomföra jordreformerna och inte vänta med dem tills efter befrielsen.
Under nästa period (1936-39) skulle man göra en annan erfarenhet av mera negativ art, som också den pekar framåt: att segrarna på slagfältet smulas sönder genom kompromisser med borgarklassen. 1935 genomförde Komintern sin Folkfrontslinje, som i kolonierna innebar att kampen mot imperialismen och för sociala reformer tonades ned och ersattes med ‘demokratiska krav’. Så skedde också i Vietnam. Parollerna ‘Ned med imperialismen’ och ‘Ned med feodalismen’ slopades. Istället bildade man ‘demokratiska fronter’ som endast tog upp paroller mot den japanska fascismen, men inte alls berörde den franska imperialismen. Denna linje ledde till en splittring av kommunistpartiet: Oppositionen lämnade nu allt samarbete med partiet och fortsatte den anti-imperialistiska politiken. Denna rakryggade hållning ledde till avsevärda framgångar; vid val i Saigon i april 1939 erhöll de 80% av rösterna. När arresteringsvågen mot kommunister satte in i september 1939 utrotades de dock fullständigt.
Folkfrontslinjen hade knappast lett till några framgångar i befrielsekampen. Dess enda effekt var vissa lättnader i lagstiftningen som möjliggjorde en organisering av massorna – men dessa lättnader avskaffades redan 1938 och fick ingen direkt betydelse för framtiden. Däremot kom denna period att få negativa effekter genom att den inom befrielserörelsens ledning spred illusioner om att man kunde ersätta den väpnade kampen med förhandlingar och genom att den ledde till en mekanisk splittring av den nationella självständighetsrörelsen och de sociala reformerna. Först genom trycket från erfarenheternas spel skulle dessa illusioner övervinnas, och den anti-imperialistiska kampen sammanbindas med kampen för de sociala reformerna, särskilt med kampen för en jordreform. Först därigenom kunde också bönderna mobiliseras, den klass som utgjorde 80% av befolkningen.
Under andra världskriget kunde den vietnamesiska befrielserörelsen skickligt spela på imperialismens inre motsättningar. Under hela 30-talet hade Frankrike visat att dess inre struktur var murken, och genom det tyska angreppet i maj 1940 kollapsade landet fullständigt. Kolonierna blev samtidigt utsatta för angrepp från den japanska fascismen. 1941 hade Japan fått kontroll över Vietnam, som de styrde tillsammans med franska quislingar. Men det var inte bara den japanska och den franska imperialismen som nu existerade i Vietnam – också USA-imperialismen började nosa på landet. Under andra världskriget drev de vietnamesiska ledarna ett skickligt spel för att splittra och spela ut de olika imperialistmakterna mot varandra. Genom deras försvagning i kriget, kunde dem nybildade fronten Vietminh (bildad 1941) upprätta kontroll över stora delar av landsbygden och t o m starta ett krig som i lika mån var riktad både mot den japanska och mot den franska imperialismen. Från mars 1945 inleddes en allmän offensiv för att erövra landet. Inom en kort tidsrymd var stora delar av landsbygden befriade och japanerna drevs ut ur provinserna. När Japan kapitulerade i andra världskriget i augusti 1945, övertog Vietminh kontrollen av hela landet. Den 2 september 1945 utropade Ho Chi Minh den självständiga republiken Vietnam. Därmed kunde historien om Vietnams självständighetskamp ha varit slut – om det inte vore så att andra krafter utanför landet redan bestämt ett annat öde för landet. Kampen hade inte slutat – endast det första av tre blodiga krig hade avslutats. Nya skulle snart börja.
Vilka lärdomar kan dras av denna första fas i befrielsekampen. Enligt min uppfattning följande:
Dessa enheter från den första fasen av kampen bildar ett mönster som återkommer i de senare faserna. De bildar kärnor i en erfarenhet som vietnameserna skulle lära sig igen och igen. Vi får anledning att återkomma till dessa frågor i den fortsatta historiken
K.Å.A. (=Kenth-Åke Andersson)
Fred Halstead, en av ledarna för NPAC (National Peace Action Coalition, USA) besökte Sverige i slutet av november. Förutom i Göteborg anordnades möten i Lund, Uppsala och Umeå. Denna artikel utgör ett referat av talet som hölls i Göteborg under rubriken ”Revolution eller förhandlingslösning” i Indokina.
Vi kritiserar inte vietnameserna för att de vill underteckna en sådan här överenskommelse, även om den är dålig. Det är dom som är utsatta för bombningarna, och dom som kan bestämma vilka eftergifter som är nödvändiga med tanke på situationen. Det är deras rättighet, ingen utomstående kan fatta beslutet åt dem. Det är en sak att säga att de har rätt att underteckna överenskommelsen, men det är en helt annan sak att solidaritetsrörelsen runt om i världen bör säga att överenskommelsen är bra. Man kan likna det vid en person som utsätts för ett pistolhot på gatan. ”Pengarna eller livet”, säger rånaren. Personen som blir rånad har all rätt att överlämna sina pengar för att rädda sitt liv. Men hans vän som tittar ut genom ett fönster på andra sidan gatan borde verkligen inte säga: ”Det är en mycket bra överenskommelse”! Han bör i stället skrika: ”Låt bli att ta den där mannens pengar! Du har ingen rätt att ta någonting från honom, försvinn härifrån! Nu!” Det är också vad solidaritetsrörelsen bör säga.
Vad kommer att hända om överenskommelsen undertecknas, vilket jag tror kommer att ske, trots USA:s förhalningar? Det finns tre möjligheter: antingen segrar FNL eller också segrar kontrarevolutionen, eller också börjar allt om från början igen. Det sistnämnda ställer återigen frågan om revolution eller kontrarevolution. Vad som är helt uteslutet är en permanent och stabil vapenvila,
USA fyller Sydvietnam med krigsmateriel (överenskommelsen innebär att material bara får ersättas). Hela Irans, Sydkoreas och Formosas (Taiwans) flygstyrkor har fraktats till Sydvietnam, för att man senare skall kunna ersätta dem. Sydvietnams flygvapen är nu det fjärde största i världen efter USA, Sovjet och Kina.
Det pågår en frenetisk aktivitet i amerikanska flottan. Matroserna där är en av de få grupper i USA som inte fastnat i illusionen om att kriget skulle vara slut. De är inblandade i de mest intensiva förberedelserna någonsin. Man arbetar dygnet runt för att upprätthålla bombningarna, som är de största i historien!
Även om bombningarna skulle upphöra genom vapenstilleståndet måste man vara medveten om att de ögonblickligen kan återupptas. Hangarfartygen kommer inte att tas hem, baserna i Thailand, Guam, på Okinawa och Filippinerna består.
OM emellertid bombningarna skulle upphöra, USA dra sig tillbaka och inbördeskriget fortsätter så skulle utan tvekan FNL segra. Detta skulle emellertid strida helt mot USA:s taktik och det är därför inte troligt att USA skulle gå med på en lösning som innebär detta.
De amerikanska ledarna har inga som helst illusioner om kriget i Vietnam. Enligt min mening har USA aldrig sökt uppnå en seger, man har varit medveten om att det inte är möjligt. Då frågar man sig: Varför har man slagits i 18 år, varför offra 60 000 soldaters liv och en miljon vietnamesers, 800 miljarder dollar etc. etc.
Vad har man vunnit på det? På ett sätt – ingenting, det fördelaktigaste hade ju varit kontrarevolutionens seger.
Å andra sidan har de fått allt de ville — de har fått 18 år. De har lyckats förhindra den indokinesiska revolutionens seger under denna tid. Taktiken har varit den att varje gång revolutionen gjort framsteg har man ökat trycket för att uppnå ett dödläge. Nu har man emellertid inte så många fler möjligheter att hänga med i revolutionens framsteg — invasion i Nordvietnam och atombombning. Ett bortdragande av de amerikanska trupperna skulle i grunden ändra styrkeförhållandena på slagfältet. 30 000 amerikanska rådgivare står, enligt en amerikansk tidning i beredskap att ersätta de trupper som fortfarande finns i Vietnam. Dessa skall enligt uppgift vara civila. Det anmärkningsvärda är dock att de flesta kommer att vara utexaminerade från Westpiont (amerikanska militärakademin).
USA kommer inte att ge avkall på sin taktik. Såsom förslaget nu presenteras kommer det inte att fungera. Någon del av överenskommelsen har ännu inte offentliggjorts, det är helt klart — kanske om de nordvietnamesiska trupperna.
Det finns dock några saker i förslaget som ger USA vissa garantier för att revolutionen tillfälligt hejdas. USA har visat sig vara bra på att få kontroll över en situation under internationell täckmantel. Koreakriget utkämpades i FN:s namn, revolutionen i Kongo slogs ned i FN:s namn, etc. etc. Även Sverige har haft soldater inblandade i denna verksamhet. Men inte ens en internationell kontrollkommission kan förhindra den indokinesiska revolutionen.
I augusti för 27 år sedan utropades Demokratiska Republiken Vietnam, som omfattade hela Vietnam, med Ho Chi Minh som president. En internationell överenskommelse hade emellertid gjorts i Potsdam av Stalin, Truman och Churchill, utan att Vietnams folk tillfrågats. Brittiska trupper tågade in i Saigon, störtade Viet-Minhregeringen och återgav fransmännen makten. Viet-Minh drog sig ut på landsbygden för att organisera motståndet igen. Hårt pressad av svält, ett hot om invasion, och tyvärr också av Kreml och det franska kommunistpartiet, undertecknade Ho-Chi-Minh det sk. 6:e mars fördraget. Denna andra internationella överenskommelse som skulle lösa kriget i Indokina, fungerade lika bra som den första. Fransmännen försökte återupprätta de härskande klassernas förtryck. Folket gjorde uppror och det första Indokinakriget bröt ut. Detta varade i åtta år, till 1954, då fransmännen besegrades vid Diem Bien Phu. Viet‑Minh antog under detta krig ett socialt revolutionärt program. Jorden nationaliserades och gavs till bönderna. Detta är en oåterkallelig process. En fundamental social revolution som denna kan bara upphävas på ett sätt – genom att fysiskt utplåna de inblandade människorna i ett kontrarevolutionärt blodbad.
Fransmännen lämnade dock inte landet, utan Genèveöverenskommelsen upprättades. Viet-Minh fick full kontroll norr om 17:e breddgraden och började bygga upp arbetarstaten. I söder infördes en marionett som skulle sitta tills val hållits. Dessa genomfördes emellertid aldrig. Istället tågade USA in och tillsatte Diem som president. Denne tog sina trupper ut på landet för att upphäva den sociala revolutionen och kräva bönderna på arrende för de gångna åtta åren. Folket gjorde uppror och det andra Indokinakriget började. Detta uppror har av de amerikanska ledarna framställts som en Nordvietnamesisk invasion. Denna lögn har man efter Pentagonrapportens publicering varit alltför generade för att använda. USA började bomba i Nordvietnam för att tvinga nordvietnameserna ‘att ingripa och avblåsa revolutionen i södra Vietnam. Något som amerikanarna också försökt fä Sovjet och Kina att göra. Att Nixon ogenerat kunde minera Haiphongs hamn tyder på att han haft vissa framgångar på det området. Detta kan möjligen också vara en del av förklaringen till eftergifterna i Vietnamesernas förslag.
En hake i de amerikanska ledarnas taktik har varit solidaritetsrörelsen. De är inte längre säkra på att de kan fortsätta kriget i 18 år till och fortfarande hålla sig kvar i USA.
NPAC kommer att fortsätta kräva USA:s totala och villkorslösa bortdragande och vi vädjar till solidaritetsrörelserna runt om i världen att fortsätta sin kamp. Kriget är inte slut än, även om Nixon och massmedia gör sitt bästa för att få folk att tro det.
Vilket av de tre alternativen som kommer att utvecklas? Det vet jag inte, jag är inte tillräckligt insatt. Jag tror inte ens de inblandade parterna vet. Kampen kommer att avgöra och ni är en del av den kampen.
Lars P.
9 – 10 december inbjöd SKI-Göteborg andra SKI-grupper och arbetsgrupper för SKI till en gemensam konferens. Vid denna konferens, som besöktes av SKI-are från nio orter – från Umeå i norr till Malmö i söder, diskuterades SKI:s nationella uppbygge samt utkast till normalstadgar för lokalavdelning för SKI. Vidare diskuterades ett förslag till gemensam resolution. Resolutionen, som i sitt slutgiltiga utförande antogs enhälligt, publiceras här nedan.
AKTIV KAMP MOT IMPERIALISMEN
STÖD ÅT INDOKINAS FOLK, SOM IDAG UTGÖR FÖRTRUPPEN! DENNA KAMP
1. Imperialismen är inte produkten av maktgalna statschefers eller prestigehungriga generalers sjuka handlande. Dem år inte heller resultatet av någon sorts inneboende drift hos människor att föra krig Vi måste söka förklara imperialismen utifrån de ekonomiska och politiska realiteterna i samhället Det kapitalistiska samhällssystemet är roten till imperialismen.
Den kapitalistiska ekonomin är expansiv till sin karaktär. De enskilda kapitalisterna strävar hela tiden efter ökad profit, vilket är grunden till den kapitalistiska konkurrensen och innebär att antalet kapitalister blir allt färre och färre och samtidigt att var och en av dem får allt större makt. Kapitalismen kan inte acceptera nationsgränserna som gränser för sin expansion. Dess strävan att lägga under sig allt mer av världen som marknader för sina produkter och som råvarukällor stöds av statsapparaterna i de imperialistiska länderna.
2. Omkring 1900 kan världen sägas vara uppdelad mellan de imperialistiska staterna. Första världskriget var resultatet av en förskjutning av styrkeförhållandena mellan de ledande imperialistiska staterna. När det inte längre fanns några områden på jorden som inte dominerades av kapitalismen måste den förändrade balansen mellan de stora kapitalgrupperna och deras respektive statsapparater avspegla sig i en omfördelning av jordens marknader och resurser. Första världskriget var det första omfördelningskriget. Där utmanades den engelska imperialismen av den framväxande tyska imperialismen. Utslaget i kriget avgjordes av USA-imperialismen, som i och med det första världskriget fick ett stort och växande inflytande i det imperialistiska lägret – vi får börja tala om ett imperialistiskt läger efter Oktoberrevolutionen som ju avskiljde en sjättedel av världen från imperialistiskt inflytande. Efter andra världskriget framstod USA-imperialismen som den obestridde ledaren för det imperialistiska lägret, och har sedan kommit att bevara denna position, om än inte lika obestritt, se t. ex. valutakrisen och guldkrisen. Som ledande imperialistisk makt åtog sig USA uppgiften att bygga upp det av kriget förstörda Europa samtidigt som det föll på dess lott att försvara det imperialistiska systemet som sådant mot anti-imperialistiska rörelser – främst i de koloniala delarna av världen, mot Sovjetunionen och senare mot Kina. Fullgörandet av dessa uppgifter kombinerades naturligtvis med ett befästande av det amerikanska kapitalets makt över det imperialistiska lägret. Vi kan t.ex. titta på de multinationella företagen och det faktum att dollarn fungerar som reservvaluta.
3. Det är i detta perspektiv vi måste se Vietnamkriget och sedermera Indokinakriget. Indokineserna är inte det första folk som försökt resa sig mot misären och förtrycket under det imperialistiska väldet och mot detta förtryck ställt nationellt självbestämmande och brott mot det imperialistiska systemet som den enda möjlighet utifrån vilken de själva kan bygga sin framtid. Imperialismen försvarar varje tumsbredd av det territorium den mutat in, antingen kommer kampen att föras direkt mellan de koloniala folken och den ledande imperialistiska makten USA, som i Indokina, eller imperialismen uppträder i skepnad av någon annan imperialistisk stat, t.ex. Portugal i Guinea-Bissau, Angola och Moçambique eller israel i Palestina.
4. Det är också i perspektivet av ”imperialismen som kapitalismens högsta stadium” vi måste se Sveriges roll i världen. Visserligen finns det starka spänningar mellan de imperialistiska makterna, men dessa makter har gemensamt behov av att skydda systemet som sådant mot de koloniala befrielserörelserna och mot det hot som blotta existensen av länder som brutit med den kapitalistiska världsmarknaden utgör.
Sveriges regering vidtar åtgärder för att stödja dollarn och därmed hjälpa USA-imperialismen i dess trängda läge som imperialismens försvarare. Samtidigt får svenskt kapital chans till investeringar i länder där regeringarna står under USA:s militära beskydd, t.ex. i Latinamerika. Svenskt kapital investeras också i Portugal som för ett brutalt krig i Afrika mot koloniala befrielserörelser.
I detta krig investeras också mängder av amerikanskt kapital. Till och med i Indokina är de svenska kapitalisterna med och får en bit av den kaka som kriget gör åtkomligt för imperialismen. En del av det material som den amerikanska krigsmakten behöver för kriget i Indokina levereras av svenska företag. Listan över den svenska imperialismens åtaganden kan göras lång.
Den svenska regeringen är satt till att förvalta den svenska imperialismen och kapitalismen och är beroende av den kapitalistiska ekonomin för sin existens. En regering som förvaltar en imperialistisk ekonomi är en imperialistisk regering. Den anti-imperialistiska rörelsen har dock möjlighet att tvinga regeringen till vissa ställningstaganden som stärker de indokinesiska folkens kamp. Samtidigt som vi inte får ha några illusioner om att regeringen skulle kunna vara anti-imperialistisk får vi inte underlåta att ställa politiska krav på regeringen, t.ex. om att erkänna PRR.
5. Utifrån vad vi sagt ovan kan vi slå fast de politiska uppgifter en svensk solidaritetsrörelse för de kämpande indokinesiska folken har. a) Vi måste lämna ett villkorslöst stöd till befrielserörelserna såväl ekonomiskt som politiskt. När vi säger detta är det samtidigt viktigt att påpeka att vi och de indokinesiska folken kämpar under helt olika villkor. Medan vi naturligtvis inte frånkänner befrielserörelserna deras rätt att göra eftergifter till USA-imperialismen, t.ex. i ett läge där de år militärt hårt trängda, anser vi oss inte ha någon anledning att göra några kompromisser med imperialisterna, Det ekonomiska stödet sker genom insamling till pg 400 499, vilket naturligtvis inte innebär att vi tar avstånd från andra insamlingar som ger ett villkorslöst stöd. Det innebär också att vi utövar tryck på regeringen och olika delar av de socialdemokratiska och borgerliga apparaterna för att få dessa att leverera ett ekonomiskt stöd till befrielserörelserna eller DRV. Vi ägnar oss inte åt påtryckningar på en imperialistisk regering som skapar illusioner om dess karaktär utan vi försöker skapa detta tryck genom radikaliserande basaktivitet oberoende av de parlamentariska apparaterna. Samtidigt måste vi också föra kamp mot regeringens stöd till dessa apparaters samt svenska företags ekonomiska stöd till USA-imperialismen.
Det politiska stödet ges genom manifestationer mot imperialismen, mot USA:s närvaro i Indokina och för de indokinesiska folkens kamp. Vår agitation och propaganda samt våra studier är också led i detta politiska stöd. Vi ger också vårt stöd genom en kamp för ett svenskt erkännande av de revolutionära regeringarna i Indokina.
b) Den kamp vi för måste vara medvetandegörande om imperialismen och USA-imperialismens karaktär. I detta perspektiv måste även kampen mot den svenska imperialismen ses. Kombinerat med vår propaganda i samband med mobilisering för ett ekonomiskt och politiskt stöd åt befrielserörelserna och DRV genomför vi aktioner mot representanter och symboler för imperialismen – såväl USA-imperialismen som den svenska imperialismen.
c) Detta tvingar oss att skola militanter i massarbete och att lita till vår egen kapacitet och förmåga. En organisation av denna typ kommer aldrig att kunna ha som målsättning att bli Hela Svenska Folkets Vietnamrörelse. Vi måste räkna med att det vid sidan av oss kommer att finnas åtskilliga former av solidaritetsarbete. Vår roll kommer snarare att kunna vara initiativtagande och politiskt ledande i solidaritetsarbetet. Detta som en funktion av våra politiska ståndpunkter och analyser kombinerade med en organisatorisk bas av aktivister.
6. Det finns idag åtskilliga individer och organisationer som kan ställa sig bakom denna syn på indokinakriget och en svensk solidaritetsrörelses uppgifter. Vår uppgift blir att i så stor utsträckning som möjligt ena dessa delar av vietnamrörelsen kring konkreta politiska krav. Inte så att vi påtvingar dem en färdig analys, utan så att dessa olika tendenser har möjlighet att bevara sin respektive specifika analys men ändå enas i kampen. Vi måste alltså fungera som en enhetsorganisation, byggd på en minimiplattform. Ett accepterande av denna minimiplattform och en klart visad vilja att arbeta som aktivist i organisationen måste vara de enda kriterierna för medlemskap. Av detta följer naturligtvis att organisationen måste präglas av en fullständig intern demokrati som kompletteras med frihet för medlemmarna att ensamma eller i form av fraktioner gå ut med en egen linje i frågor som minimiplattformen inte tar ställning till eller som går utöver plattformen.
7. När vi går ut i större aktioner och manifestationer inbjuder vi andra organisationer, grupper och enskilda till samarbete på en anti-imperialistisk plattform. Dessa aktionsenheter baseras på en minimiplattform som fungerar som minsta gemensamma nämnare för de ingående grupperna. Sedan har varje organisation rätt att bevara sin politiska och organisatoriska självständighet genom att föra fram krav, paroller, analyser etc. som överskrider den överenskomna minimiplattformen men inte strider mot den. Detta måste dock ske på ett sätt som visar klart att aktionsenheten som helhet inte står bakom den speciella analys, paroll etc. som den enskilda organisationen för fram.
8. Den politiska minimiplattform som förenar alla SKI-militanter utgörs av kan paroller, som ses som en helhet:
SEGER ÅT DE INDOKINESISKA BEFRIELSERÖRELSERNA
omöjliggör en pacifistisk tolkning av de uppgifter som ställs för solidaritetsarbetet. Parollen visar också klart nödvändigheten av ett materiellt och politiskt stöd till befrielserörelserna.
USA UT UR INDOKINA
visar klart vem som är angripare och understryker att varaktig fred endast kan uppnås om USAs krigsmaskin fullständigt avlägsnas från Indokina samt om imperialismens ekonomiska grepp över området brytes.
FÖRSVARA DRV
är solidaritetsrörelsens nödvändiga svar på de groteska förbrytelser som USA-imperialismen gör sig skyldig till mot civilbefolkningen i DRV, samtidigt som det till varje pris är antiimperialisternas uppgift att försvara DRV mot ett imperialistiskt återerövrande.
KAMP MOT IMPERIALISMEN
visar imperialismen som ett system, inte som en företeelse isolerad till Indokina och USA:s agerande där. Vi låter vår kamp mot imperialismen innebära en kamp mot även den svenska imperialismen.
INTERNATIONELL SOLIDARITET -INTERNATIONELL KAMPENHET
uttrycker behovet av internationell samordning av kampen mot den internationella imperialismen. Det innebär att vi för samma kamp som de koloniala befrielserörelserna. Konkret innebär det att vi etablerar kontakt med andra anti-imperialistiska rörelser i andra länder och i största möjliga utsträckning samordnar kampen med dem – t.ex. gemensamma demonstrationsdagar och aktioner mot multinationella bolag i flera länder samtidigt.
Ett självklart uttryck för internationell solidaritet år också vår kamp för politisk asyl för anti-imperialister som har sökt sig till Sverige i detta syfte.
9. Denna resolution uttrycker den syn en majoritet inom SKI företräder. Den ligger till grund för vårt arbete och vår propaganda under den närmaste tiden. Samtidigt kommer vi att arbeta på att vidareutveckla analysen, fr.a. i den första delen om imperialismen. Anslutning till denna resolution är dock inget krav för anslutning till SKE Det enda politiska krav för medlemskap i SKI som ställs är amslutning till minimiplattformen.
Ända från sitt bildande har SKI gått ut i en hård och detaljerad kritik mot såväl KFMLr:s sekteristiska politik i solidaritetsarbete som DFFG:s opportunism, uppslutning kring den imperialistiska regeringen och träaktiga syn på enhetsfronten.
Hur har dessa organisationer svarat på vår kritik? Faktum är att de har inte alls svarat! Det enda som har kommit är bortförklaringar och dåliga försök till smutskastning. Från DFFG:s sida har man istället för att gå in i en ärlig polemik avfärdat SKI antingen som ‘splittrare’ eller ‘trottarnas vietnamsekt’.
Nåväl, vi ska besvara dessa ‘anklagelser’.
Det finns idag ett flertal organisationer som anser sig arbeta för de indokinesiska folken. Vi har dock aldrig hört DFFG angripa regeringens vietnamorganisation de senaste åren – Svenska Kommittén för Vietnam – för att splittra vietnamrörelsen. Tvärtom svansar nu DFFG:s ledning efter SKfV som en hundvalp, som hoppas att några brödsmulor ska trilla ner från husses bord, När SKI-Göteborg påbörjade förberedelserna till demonstrationen den 18 november bjöds varenda vänsterorganisation i Göteborg in till förhandlingar på lika villkor, även DFFG. DFFG-representanter kom till det första mötet och sa att man även i fortsättningen skulle delta i förhandlingarna, men återkom aldrig. Någon förklaring till detta fick vi aldrig.
SKI är inte ute efter att splittra Vietnamrörelsen. Vi kommer inte heller att försöka bli Hela Svenska Folkets Vietnamrörelse. Vi strävar att bli en ledande och pådrivande kraft i solidaritetsarbetet med de kämpande indokinesiska folken. Detta blir vi inte genom att idag utropa oss till Vietnamrörelsens förtrupp. Det kan vi bara bli genom att vi kan skaffa oss förtroende där en principfast anti-imperialistisk politik, oberoende av statsapparaten. Vi kommer att fortsätta kritisera DFFG, men vi kommet också att bjuda in DFFG till alla större aktioner och manifestationer för att delta på lika villkor, utan att de behöver göra avkall på sin politiska och organisatoriska självständighet. Är detta att vara splittrare?
DFFG-ledningen kallar oss trotskister. Detta gör man för att försöka isolera oss. Detta kommer att misslyckas. I och för sig behöver man inte ta DFFG-ledningens trotskiststämpel speciellt allvarligt. Vi vet ju att man tidigare har varit tämligen generös med denna. Bl a blev som bekant KFMLr stämplade som ‘trotskister’ vid brytningen med KFML och DFFG.
I Sverige finns bara en organisation, som definierar sig som trotskistisk – RMF. RMF (Revolutionära Marxisters Förbund) har gjort åtskilliga analyser av befrielsekampen i Vietnam utifrån begreppet permanent revolution. SKI har inte anslutit sig till dessa analyser. SKI är en enhetsorganisation, som är uppbyggd på en politisk minimiplattform bestående av fem paroller. Jag tror inte att KFML:arna i DFFG-ledningen skulle vilja kalla någon av dessa paroller ‘trotskistisk’. Tvärtom förklarade DFFG:s representanter vid det ovan omtalade för handlingsmötet att man inte hade något att invända mot SKI:s minimiplattform.
En del aktivister från RMF har spelat en relativt aktiv roll i SKI sedan starten. Detta är inte något som vi sticker under stol med. Det är dock ett dåligt argument för att pådyvla SKI beteckningen SKI(t). SKI:s demokratiska organisering ger nämligen möjlighet för individer från varje annan organisation (plus helt organisationslösa förstås) att ansluta sig till SKI på helt lika villkor länge de accepterar SKI:s grundparoller. SKI välkomnar därför både KU:are, KFML:are, KFMLrare o s v.
Björn P.