Ur Fjärde Internationalen 4-1974
Upprättandet av Folkrepubliken Kina 1949 var den dittills viktigaste revolutionära framgången sedan Oktoberrevolutionen. Kommunisternas seger i inbördeskriget inledde en betydelsefull fas i klasskampen i Asien. Den kinesiska revolutionen blev en mäktig stimulans för anti-imperialistiska rörelser i stora delar av Asien. Det politiska, ekonomiska och militära läget i världen genomgick en klar förändring till nackdel för imperialismen.
Den kinesiska revolutionens betydelse kan emellertid inte bara hänföras till dess direkta och indirekta effekter i världsmåttstock. De sociala och ekonomiska framstegen i själva Kina har också varit övertygande. Även på detta plan har den kinesiska revolutionen inneburit en framgång för de revolutionära styrkorna i världen och den har på ett otvetydigt sätt påvisat planekonomins och massmobiliseringens enorma fördelar som hävstänger för ekonomisk utveckling, oberoende från imperialismen.
Under Folkrepublikens 25 första år har ett effektivt nationellt enande kunnat genomföras - en uppgift som många förutvarande regimer inte gått i land med. En imponerande industriell utveckling har påbörjats och ekonomin lyder under en central plan. De kollektiva brukningsformerna har effektiviserat jordbruket och man har lyckats få bukt med de naturkatastrofer, som tidigare med jämna mellanrum brukade lamslå den kinesiska landsbygden. Inflationen, som rasar i många länder speciellt i den s k tredje världen - har kineserna också eliminerat.
Även de sociala framstegen har varit storartade. Svält, fattigdom och sjukdomar har bekämpats effektivt. De stora klyftorna i levnadsstandard har minskats. Utbildningen har blivit allmän och för arbetare och bönder har en rad sociala reformer genomförts. Andra exempel på framstegen är kvinnans frigörelse, som nått höjder som för 25 år sedan skulle varit otänkbara.
Ingen kan dölja att Kina, trots detta, är ett fattigt och efterblivet samhälle. Kinas utveckling har heller inte kommit till stånd utan att stora misstag begåtts. Ändå är Kinas situation ljus jämfört med Indiens. Man kan säga, att dessa båda länder startade från en likartad utgångspunkt för 25 år sedan.
De resultat som uppnåtts sedan dess, talar sitt tydliga språk. Vi kan här inskränka oss till att konstatera, att på varje punkt av ovan uppräknade framsteg för den kinesiska arbetarstaten, ståtar Indien med en i det närmaste rakt motsatt utveckling.
Upprättandet av en kinesisk arbetarstat har alltså varit av stor betydelse. Som revolutionära marxister intar vi en kritisk hållning till många sidor av Folkrepubliken Kina, men vi anser det likväl helt nödvändigt att efter förmåga försvara dess landvinningar mot alla angrepp. Vi anser också att varje saklig och grundläggande analys av Kina måste framhålla de förhållanden som utgör den kinesiska arbetarstatens progressiva sidor och revolutionens verkliga landvinningar.
Detta tycks emellertid inte ha varit fallet för författarna till en bok vi nyligen fått i våra händer, Kina - klasskampen går vidare, utgiven av Förbundet Kommunist.
Trots att det antyds i en undertitel i boken att den behandlar revolutionens landvinningar och begränsningar, finner man förvånande nog att författarna uppenbarligen inte ägnat en tanke åt det som utgör den kinesiska revolutionens verkligt avgörande landvinningar. Istället hämtar författarna näring till sin förteckning över framstegen ur förhållanden, som antingen står i strid med verkligheten, eller också är utslag av spekulationer, önsketänkande och fromma förhoppningar.
Låt oss omedelbart framhålla, att vi inte funnit mycket av värde i FKs ansträngningar att analysera Kina. Visst finns det avsnitt i boken, som ger en acceptabel bild av vad som hänt, men som helhet kan man ändå säga att som är riktigt är inte originellt och det som är originellt är inte riktigt.
Bakom en fasad av förment kritik av olika drag i Kinas historia eller nuvarande politik hamnar författarna ändå till sist i Mao Tse-tungs famn. Författarna saknar inte insikter i vissa grundläggande aspekter av den kinesiska revolutionen. Däremot verkar man sakna förmåga att systematisera dessa till vad en riktig politik i förhållande till den kinesiska revolutionen borde vara Därför tvingas vi nog också säga, att den kritik man bitvis presterar väger lätt och ytterst fungerar som en metod att ur skuldra grundläggande brister i det kinesiska samhället. Egentligen en mer hycklande och felaktig hållning till Kina än vad de rent maoistiska grupperna uppvisar.
För ungefär ett år sedan samlades Förbundet Kommunist till sin första kongress. 1 samband med denna tog man också fram verkliga brösttoner för den egna analysen av övergångssamhällena. Nu skulle det komma något som överträffade både trotskismen och maoismens futtigheter! Efter dessa haranger var det inte underligt, att vårt intresse steg och att vi blev angelägna om att få ta del av denna nyskapelse. När vi så hörde talas om FK:s Kinabok förväntade vi oss givetvis en djup källa att ösa ur. Dessvärre blev vi tvungna att lägga ifrån oss boken (genomläst), utan att vårt lystmäte på den nya teorin tillfredsställts. Men vårt tålamod är stort och att FK inte lyckats presentera någon ny teori - fri från ”traditionernas förlamande grepp” - vid detta tillfälle får kanske främst ses som ett rent missöde?
Ty, något nyskapande kan vi knappast påstå att det ligger bakom FK:s syn på Kina. Snarare är det ett avkok på analyser som presenterats av de flesta andra vänstergrupper långt tidigare. Man kan t ex skönja delar i analysen, som överensstämmer med vissa kontinentala vänstergruppers Kinasyn. D v s man ligger snuddande nära tankegångar som förts fram av dem som gör gällande att Kina är ”statskapitalistisk”.
Detta gäller t ex frågan om Kina genomgått en socialistisk revolution. I andra avseenden överensstämmer FK:s syn till stora delar med den gängse maoistiska. Det gäller bl a uppfattningen om ”nydemokratin” och allianser med den nationella bourgeoisin. Men även i den bedömningen av kulturrevolutionen finns likheter.
Trots att boken inleds med ett definitionsavsnitt irriteras man över att centrala begrepp aldrig analyseras. Författarna är t ex mycket suddiga på frågan om vad en socialistisk revolution är. Flera förslag florerar. Än är övergången till socialism lika med proletariatets diktatur och krossandet av den gamla statsapparaten. Än flyter det hela ut i vaga begrepp om att socialistisk revolution är lika med arbetarråd, kamp mot arbetsdelning och undanträngande av borgerlig ideologi. Detta dunkel orsakas av att man inte klarlagt skillnaden mellan socialistisk revolution och socialismens förverkligande. Vid den förra upprättar arbetarklassen sin makt, proletariatets diktatur, vilket är en av förutsättningarna för socialismens genomförande, som i sin tur betyder klassernas avskaffande.
Vissa av FK 3 resonemang för till orimliga slutsatser. På sid 50 säger man att revolutionen 1949 inte var socialistisk, ty ”inga arbetarmaktorgan upprättades”. I stället var den kinesiska revolutionen ”nydemokratisk”, d v s ett slags borgerlig revolution med samarbete mellan arbetare, bönder, småföretagare och den nationella borgarklassen.
Eftersom FK tydligen kräver upprättandet av arbetarråd för att gå med på att en revolution är socialistisk borde det leda till slutsatsen att Kina fortfarande befinner sig i ett nydemokratiskt stadium. Ty, såvitt oss är bekant har inga arbetarmaktorgan ännu upprättats! Såvitt vi känner till har inte arbetsdelningen upphävts och inte heller den borgerliga ideologin utraderats (tvärtom tycks ju borgarklasens agenter finna särskilt god jordmån mitt inne i det kommunistiska partiet!). Och i FK:s bok finns heller inga uppgifter, som skulle ge vid handen att FK hyser någon kvalitativt annorlunda uppfattning än vår i dessa frågor. Likväl skriver man på samma sida, något längre ner att revolutionen utvecklats till en socialistisk. Läsaren besparas emellertid upplysningar om hur detta gått till, vilken gestalt denna makt tagit sig och när övergången egentligen skedde. FK:s definition av ”socialistisk revolution” innebär också att inte heller någon annan typ av stat kan ha genomfört den. Att detta borde få konsekvenser för t ex analyserna av den ryska revolutionens utveckling är lätt att räkna ut.
Fjärde Internationalen karaktäriserar Kina som en arbetarstat, därför att industrin är nationaliserad, jordbruket kollektiviserat, ekonomin är planerad, staten har monopol på utrikeshandeln och borgarklassens ekonomiska och politiska makt är bruten. Den grundläggande sociala revolutionen är således genomförd. En annan sak är att detta skett under byråkratiska former och att Kina idag saknar verkliga instrument för arbetarmassornas direkta maktutövning.
I Fjärde Internationalens resolutioner om den kinesiska revolutionen från 1952, karaktäriserades regimen som ”en arbetar- och bonderegering”. D v s enligt den gängse leninistiska definitionen, en regering som vidtagit vissa anti-kapitalistiska åtgärder, utan att för den skull bryta fullständigt med borgarklassens makt inom ekonomi och politik. Med andra ord var det fråga om en specifik dubbelmaktsituation. Denna regim kunde givetvis bara utgöra en övergångsfas, en bro, till den socialistiska revolutionen och proletariatets diktatur. Den sociala dynamiken i Kina och den internationella situationen (särskilt Korea-kriget) tvingade också KKP att mycket snabbt inleda en social omvälvning och genomföra de åtgärder som fråntog borgarna resterna av deras makt.
En av FKs centrala teser i boken gäller frågan om arbetsdelningen och ”det nödvändiga partiförmyndarskapet”. Som bekant har FK ursäktat bristerna i Kinas politik med att partibyråkratin är nödvändig i ett så efterblivet land och att kampen mot byråkratin framför allt innebär en kamp mot arbetsdelningen.[1] Eftersom vi tidigare behandlat denna fråga utförligt i Fjärde Internationalen 1-2/74 avstår vi här från att upprepa våra argument. Några saker förtjänar dock att påpekas.
FKs syn på revolutionen är höljd i dunkel. Bl.a. definierar man upprättandet av den proletära diktaturen som att ”partiet sätter sig i kontroll av statsmakten” (s 14). Enligt vår uppfattning avslöjar detta en felaktig syn på partiets uppgifter. De ligger inte i att för egen del bemäktiga sig kontrollen av statsmakten. Partiets uppgift är att leda massorna före, under och efter revolutionen. Den proletära diktaturen skall däremot utövas av de arbetande massorna genom deras egna instrument, t ex arbetarråd, där partiet inte skall ha några privilegier gentemot någon annan arbetar: organisation. FKs uppfattning innebär inget annat än en legalisering och ett rättfärdigande av den nyfödda statens byråkratisering.
Ingenstans klargör bokens författare heller hur partiförmyndarskapet ska kunna avvecklas till förmån för massornas deltagande. Man letar förgäves, bland alla stickspår som leder in till kampen mot arbetsdelningen, efter några rader som klargör det centrala för en politisk förändring av Kina. D v s att kommunistpartiets nuvarande maktmonopol avlägsnas och ersättes med en stat som baserar sig på arbetarnas egna organisationer och deras egen aktivitet.
I stället verkar FK sätta hela sin lit till att partiet ska åstadkomma vissa förändringar - ja, att man redan är på god väg, i den mån man skulle våga för ryssarnas skull. Att Kulturrevolutionen inte mynnade ut i några grundläggande förändringar av det kinesiska samhället tycks därvid inte bekomma FK det minsta. Man verkar likväl sätta sitt hopp till KKP:s ”vänsterfalang”. Men detta bygger helt på önsketänkande och självbedrägeri. Det är sant att det inom KKP finns en sk vänster. Det har det alltid funnits, liksom det alltid funnit en högerfalang. Frågan är vilken politik dessa olika grupperingar står för! Ingenstans har FK påvisat några dokument där denna ”vänster” - Yao Wen-yuan, Wang Hungwen, Chiang Ching och alla andra som så oförtjänt fått en nimbus av mindre byråkratiskt benägna - presenterat ens en tillstymmelse till program för upprättande av någon proletär demokrati i Kina. Tvärtom, alla tillgängliga fakta tyder på att de varit och är tillskyndare till politiken att hindra arbetarnas självständiga organisering (Wang Hung-wen var t ex ”prominent” strejkbrytare under Shanghajkommunen 1967).
Den enda verkliga vänster som förekommit i Kina, t ex i Shanghajkommunen och olika rebellorganisationer under kulturrevolutionens senare skede, tar FK bestämt avstånd från och i nästan samma tonfall som Pekingbyråkratin. Vi har aldrig hävdat att dessa rörelser var fulländade exempel på proletär demokrati, mogna att omedelbart ta makten. Tillgängliga fakta tyder tvärtom på att de i många stycken var omogna. Men det avgörande är att de utgjorde fäet till en självständig organisering av arbetarklassen. De bar inom sig tankegångar som ligger helt i linje med den revolutionära marxismen och därför förtjänar de också vårt, om än kritiska, stöd.
Vad vi känner till, är det första gången som FK bekänner färg rörande den koloniala revolutionen. Dessvärre resulterar försöket i platt fall. De nydanande skriverierna visar sig bestå i ett nedslående försök att putsa upp den gamla stalinistiska stadieteorin. Visserligen rör man upp en mängd damm, men till syvende och sist hamnar man i stadieteorins fålla. Revolutionen måste först genomgå ett borgerligt-demokratisk stadium, Kina var inte moget för socialism, allianser med den nationella bourgeoisin är helt oundgängliga osv.[2] ”Den etappvis oavbrutna revolutionens nydemokratiska stadium” påstås ha ett avgörande karaktärsdrag: att arbetare och bönder får total kontroll över statsapparaten. Naturligtvis förmenar vi ingen rätten att kalla en stol för ett bord, men man bör vara medveten om att vissa problem kan uppstå. Vi nöjer oss med en stilla undran: Var kommer småföretagarnas och den nationella bourgeoisins makt och intressen (som enligt FK och andra stadieteoretiker motiverar ett särskilt demokratiskt stadium) till konkret uttryck i ett samhälle, ”där arbetare och bönder har total kontroll över statsapparaten”?
Bokens kritik av trotskismens teori om den permanenta revolutionen är också helt identisk med stalinismens. D v s det är en kritik som inte utgår från vad Trotskij och Fjärde Internationalen faktiskt skrivit och sagt, utan från egna förvrängningar av teorin. För oss är det egentligen ointressant att polemisera mot anklagelser som blott slår stora hål i luften.[3]
Ingen trotskist har hävdat, att revolutionen går ut på att omedelbart ”upprätta socialism”, att bönderna är helt ointressanta, att den nationella frågan skulle vara ovidkommande, att alla tankar på bundsförvanter till arbetarklassen kan viftas bort osv. Den sortens rundpallar trodde vi SKP och KFMLr hade ensamrätt till och det är för bedrövligt att behöva ta upp tid i polemiken mellan FK och RMF för de mest triviala frågorna.
En enbart ytlig kännedom om den permanenta revolutionens teori borde nämligen ha klarlagt, att den inte har någonting att göra med att ”hoppa över” t ex de demokratiska frågorna. Vad vi i stället hävdar, och alltid har hävdat, är att dessa frågor endast kan lösas genom upprättandet av proletariatets diktatur. Denna ståndpunkt har bekräftats av samtliga revolutioner i detta århundrade.
Minsta försök att sätta sig in i Trotskijs skrifter om den kinesiska revolutionen borde också ha gjort klart, att han inte ignorerade bonderörelsen. Det finns förvisso punkter i hans resonemang, som mot bakgrund av vad som faktiskt skedde är diskutabla. Inför FK:s erbarmliga försök till angrepp är det dock ingen risk att hans ställningstaganden skulle behöva ifrågasättas. Ingen som läst t ex Problems of Chinese Revolution kan dra slutsatsen att Trotskij missat bonderörelsens betydelse i Kina.[4]
Vanlig innantilläsning av Fjärde Internationalens resolution om den tredje kinesiska revolutionen från 1952 borde också ha varit nog för att få den vakne läsaren att inse, att man inte kan anklaga Internationalen för att bortse från böndernas intressen eller för att vilja avhända sig alla möjligheter att utnyttja småbourgeoisin och den nationella bourgeoisin. Har författarna slumrat vid läsningen av följande: ”Denna kritik bör som regel föras fram på ett konstruktivt sätt (d v s de kinesiska trotskisternas kritik av KKP; vår anm) och med en klar förståelse för landets ekonomiska realiteter. 1 vilket fall måste proletariatets diktatur i Kina följas av en NEP-period, avsevärt bredare mera utdragen än i Ryssland, utan fullständigt undertryckande av den privata egendomen inom småstäderna och byindustrin, handeln, hantverkarna, etc. Tempot i den industriella ackumulationen per capita kommer att vara relativt långsam under en lång övergångsperiod, och särskilt beroende av utvecklingsgraden av produktivkrafterna på landsbygden och av det utländska stödet”.
— o 0 o —
Vi betvivlar att FK:s skrift om den kinesiska revolutionens ”landvinningar och begränsningar” kommer att avsätta några mer bestående spår i den nödvändiga diskussionen om den kinesiska revolutionen. Vi har ändå funnit anledning att ge ett visst utrymme för kritik av boken, därför att den såväl illustrerar FK:s och alla centristers oförmåga att etablera någon självständig hållning.
Denna anmälan har ändå bara kunnat behandla ett fåtal av alla de luckor, som öppnar sig i FK:s resonemang om Kina. Vi har t ex utelämnat analyser av påståendena om att Liu Shao-chi ville återupprätta kapitalismen, den billiga attacken mot Trotskijs karaktäristik av Kuomintang, försöken att framställa Mao Tse-tungs politik som helt konsistent ända sedan 20-talet[5] och en mängd andra ytliga och apologetiska påståenden, som egentligen inte borde få förekomma opåtalat.[6]
Ten Hoff
För den som vill studera den kinesiska revolutionens förlopp, det kinesiska kommunistpartiets historia osv, tar vi nedan upp några böcker, som vi rekommenderar till studium. Listan är inte fullständig, men vi hoppas att den kan utgöra en inkörsport till vidare studier och framför allt en källa till en grundligare kunskap om den kinesiska revolutionen.
De två sistnämnda böckerna behandlar revolutionen 1927-28.
- Harrison: The Long March to Power (Praeger). Denna bok är nog den bästa sammanfattade genomgången av det kinesiska kommunistpartiets historia, som finns tillgänglig. Speciellt gäller detta avsnitten som behandlar perioden fram till maktövertagandet 1949.
- Shurmann, Shell: China Readings 2-4. (Pelican) innehåller dokument och analyser från många olika håll. Utmärkt som ”uppslagsverk”.
- Isaacs: The Tragedy of the Chinese Revolution (Stanford ) [1938 års upplaga: Tragedy of the Chinese Revolution ]
- Trotsky: Problems of the Chinese Revolution (Ann Arbor) [ Dessa texter finns nu på svenska på marxistarkiv.se: Trotskij om Kina ]
För den som vill studera Maos tänkande på ett mer seriöst sätt än vad som är möjligt genom att studera de officiella utgåvorna från Peking, rekommenderas följande två böcker:
Schram (ed.) The Political Thought of Mao Tse Tung (Pelican)
Schram (ed.) Mao Tse Tung Unrehearshed (Pelican) [ Finns i svensk översättning: Mao Tse-tung, Politiska skrifter, Stockholm 1974]
Den som vill följa med i den moderna Kinaforskningen (både från borgerliga och socialistiska utgångspunkter) rekommenderas kvartalstidskriften The CHINA Quarterly. Faktamässigt är denna tidskrift ovärderlig om man vill följa med i vad som händer i Kina idag.
[1] FKs teori om att avsaknaden av proletär demokrati och att byråkratins maktmonopol är nödvändigt i länder av Kinas typ är egentligen uttryck för en pessimistisk syn på revolutionen i de efterblivna länderna. Härvidlag har FK:s teori vissa likheter med rådssocialisternas. Men rådssocialisterna brukar dock ta konsekvenserna av sin teori, något som FK inte vågar. Slutresultatet har för FKs del blivit en sällsam blandning av rådssocialism och maoism, där man öppet försvarar existensen av byråkratin och avsaknaden av proletär demokrati och t o m framställer det som kontrarevolutionärt att försöka ändra detta förhållande. Mao-stalinisternas (r och SKP) version av Kina är egentligen mera konsistent: de tror nämligen fullt och fast att allt ligger väl till i Kina, att det existerar proletär demokrati, osv.
[2] Det är riktigt att delar av borgerligheten i Kina antingen ställde sig positiva till kampen mot Kuomintang i slutet av inbördeskriget och att vissa t o m aktivt stödde den, men då får man inte glömma vilka speciella omständigheter som rådde i Kina vid den tiden. Här måste man ta med i beräkningen den kinesiska revolutionens utdragna förlopp, Kuomintangs väldokumenterade oförmåga att reda upp landets problem, KKPs uttalade deklarationer att upprätta ”demokrati” och inte expropriera den nationella borgerligheten, osv. Sist men inte minst: det faktum att den kinesiska arbetarklassen alltsedan 30-talets början inte var aktivt indragen i kampen. Och det är här som kärnan i den permanenta revolutionens teori kommer in. I de fall där arbetarklassen mobiliseras måste den - för att dess kraft maximalt skall lomma till nytta - mobiliseras på klasskampens grund och därmed blir allianser med bredare skikt av den nationella bourgeoisin omöjlig att åstadkomma. Alternativen blir då två: antingen att satsa på att få med delar av den nationella bourgeoisin, vilket innebär ansträngningar att hålla tillbaka arbetarklassen (detta är den stalinistiska folkfrontsmodellen) - eller att satsa på arbetarklassen, vilket innebär kamp mot bourgeoisin. sin bok har författarna valt den första modellen och sällat sig till arbetarklassens förledare. Vi hoppas att det finns folk kvar i FK som har litet vett i skallen och tar kamp mot denna kontrarevolutionära teori.
[3] FKs kritik av den permanenta revolutionens teori är närmast löjeväckande. Man undrar om författarna till boken egentligen läst t ex Trotskijs bok om den permanenta revolutionen. Redan i förordet (svenska uppl. s. 19 ff) summerar Trotskij de anklagelser som riktats mot denna teori från stalinistiskt håll.
Dessutom lyckas FK:s Kinaboksförfattare förfalska Lenins ståndpunkter före 1917 om revolutionens karaktär. På sid 156 skriver man: ”Finns det verkligen ingen fasindelning som kan undvika ren kapitalism, som kan skapa allianser som strategiskt leder till socialism utan att gå igenom det kapitalistiska stadiet? Både bolsjevikerna och KKP svarade JA på denna fråga, de förra genom att långt före 1917 föra fram ’arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur’ och KKP genom sin ’oavbrutna revolution’”.
Före 1917, då Lenin förde fram parollen om ”arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur”, tänkte sig Lenin inte alls att bryta kapitalismens utveckling. Tvärtom ansåg han att ”kapitalismens bredaste och snabbaste utveckling var till gagn för arbetarklassen” och att det var en sådan utveckling som den ryska revolutionen skulle möjliggöra. (Se Valda verk: ”Två taktiska linjer ...” och förra numret av Fjärde Internationalen)
[4] Att författarnas avsikt med Kina-boken mera har varit att skapa ett utrymme för FKs existens än att ge en ärlig och riktig beskrivning av den kinesiska revolutionens utveckling visas i t ex avsnittet om den kinesiska revolutionen 1926 - 27 (sid 29 -33). I detta avsnitt för man fram en kritik mot KKP och Komintern som i långa stycken är hämtad från den samtida trotskistiska kritiken, men man nämner inte ens i litteraturförteckningen Trotskijs bok Problems of the Chinese Revolution, som behandlar just detta. Inte med ett ord nämns heller den ryska Vänsteroppositionens kamp mot Stalins och Kominterns Kina-politik. Det passar tydligen inte in i syftet med FK-boken! Det enda tillfälle Trotskij nämns i avsnittet är då man diskuterar orsakerna till varför Kominterns politik var felaktig. Och i detta sammanhang slänger man in en parentes om att Trotskij 1926 skulle haft en felaktig uppfattning om Kuomintangs klasskaraktär, en an klagelse som för det första är ytterst tvivelaktig och för det andra är helt ovidkommande i sammanhanget. Detta visar bara författarnas oärliga metoder.
[5] I det här sammanhanget kan det vara nyttigt att ett slag dröja vid ett problem som är fullständigt frånvarande i FK:s Kina-bok. Det är KKP:s och Maos förhållningssätt till Chiang Kai-shek och Kuomintang under anti-japanska befrielsekampen. FK-boken framställer det som om KKP inte uppgav ”det minsta av sin självständighet” i den ”anti-japanska enhetsfronten”. Detta är trams. Låt oss bara ta ett exempel, som visar hur Mao såg på denna. len intervju given till en korrespondent för ”Nya Kinas Dagblad” den 1 september 1939 och som utgavs på svenska av SKP 1941 i samlingsverket Komintern i kamp mot kriget läser vi (sid 156): ”Folket i hela vårt land måste beslutsamt fortsätta frihetskriget under parollen: 'Allt för understöd åt Chiang Kai-shek, för nationalregeringens stödjande', det måste kämpa mot kapitulationen, bevara och befästa enheten, bekämpa splittringen och beslutsamt fullfölja kampen för framåtskridande och mot tillbakagång, för mobilisering av alla krafter till motangreppets förberedelse.”
Samma intervju återfinns också i Valda Verk, band 2, sid 252 ff. Det behöver väl inte påpekas att det ovan citerade avsnittet är borttaget i denna officiella version. F.ö. är det avslöjande hur blåögt FKs Kina-boksförfattare citerat ur de officiella, kanoniserade upplagorna av Maos verk. Flera av de av FK citerade avsnitten har ändrats sedan de ursprungligen skrevs och kan därför inte heller utgöra tillförlitliga källor till vad som verkligen skrevs och sades vid de uppgivna tidpunkterna. Vill FK ha fler exempel på sådana förändringar av Maos skrifter kan man t ex ta och läsa Stuart Schrams antologi The Political Thought of Mao Tse Tung (Pelican). I denna bok finns också fler exempel på Maos hållning till Kuomintang — exempel som visar att den officiella maoistiska ståndpunkten är en myt.
[6] Låt oss bara ta ytterligare ett exempel på Kina-bokens polemikmetoder. På sid 168 läser vi: ”I Palestina har man (= trotskisterna) hävdat, att Al Fatah inte skulle kunna spela någon progressiv roll i befrielsekampen. Av den anledningen har samtliga revolutionära organisationer uteslutit och avsagt sig allt samröre med trotskisterna.” Som källa till detta påstående uppger man en artikel i den mao-stalinistiskt dominerade Palestinsk Front nr 9/1971. Påståendet är en ren lögn. Fjärde Internationalen har aldrig förfäktat någon sådan ståndpunkt. Däremot - och det är möjligen därifrån Palestinsk Front fått sina uppgifter - finns det en ”trotskistisk” sekt i Frankrike som brukar kallas ”lambertister”), som har haft ståndpunkter liknande denna. Men om FK tycker att det räcker med att en organisation kallar sig trotskistisk för att man skall kunna tillskriva Fjärde Internationalen dess åsikter, då ligger FK väldigt illa till. Men oroa er inte. Sådana metoder överlåter vi år er och mao-stalinisterna.
Sedan är det en helt annan sak att vi givetvis har åsikter om och försöker värdera de olika palestinska organisationernas politik. Men på den punkten skiljer vi oss inte från FK, som räknar PFLP som sin ”broderorganisation”.