Källa: Sovjetunionens Kommunistiska Partis (bolsjevikerna) historia. Kortfattad kurs. Därför ingår den inte i Stalins Works, men finns separat på MIA: Dialectical and Historical Materialism.
Översättning: Knut Bäckström.
Digitalisering: Martin Fahlgren
Stalins mest kända och spridda bidrag till den marxistiska teorin är ”Om den dialektiska och den historiska materialismen”, som först publicerades som ett kapitel i Sovjetunionens Kommunistiska Partis (bolsjevikerna) historia – Kortfattad kurs från 1938, men som senare gavs ut som separat skrift i många upplagor. I stalinistiska och maoistiska organisationer användes den allmänt i studiecirklar under 1900-talets andra hälft.
Stalins skrift påverkade kraftigt hur man i kommunistiska kretsar såg på den dialektiska och historiska materialismen. Men här bör påpekas att det från maoistiskt håll framfördes direkt och indirekt kritik mot Stalins ståndpunkter, särskilt vad gäller synen på olika slags motsättningar – maoisterna menade att Mao utvecklade den marxistiska teorin och korrigerade Stalin på den punkten.[1] Trots detta användes skriften allmänt i maoistiska kretsar!
Ett exempel på hur maoister förhöll sig till skriften är den svenska (dåvarande) maoisten Bo Gustafssons efterskrift till den upplaga som Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna (KFml) gav ut 1967. Denna efterskrift, med rubriken Efter trettio år, ingår nedan (komplettead med ytterligare en BG-kommntar 15 år senare). Vid läsning av BoG:s artikel frapperas man av den kluvenhet som den genomsyras av, vilket återspeglar den officiella maoistiska ståndpunkten att Stalin var 30% dålig och 70 % bra, varför BoG samtidigt som han för fram skarp kritik, också berömmer Stalin, vilket ibland framstår rentutav komiskt för den som har lite distans till frågan och inte tillhör Stalins okritiska beundrare.
Bland andra maoister som kommenterat Stalins arbete kan nämnas fransmannen Charles Bettelheim, som bl a kritiserade Stalin för att stå för vad som brukar kallas ”teorin om produktivkrafterna”, med innebörden att han övervärderade produktivkrafternas betydelse. Bettelheim inspirerades härvidlag av Mao, som under kulturrevolutionen betecknade såväl sina motståndare i det kinesiska kommunistpartiet (Liu Shaoqi m fl) som ”sovjetrevisionisterna” för detta. Det kan därför vara intressant att ta del av Bettelheims argumentation, nedan med ett kortare utdrag ur Bettelheims stora arbete Klasstriderna i Sovjetunionen – Första perioden 1917-1923. [2]
I det här sammanhanget kan det vara på sin plats att påpeka, att efter brytningen mellan Kina och Albanien, anklagade albanerna, med Enver Hoxha i spetsen, Mao för att ha reviderat marxismen när det gäller motsättningar.[3] Dvs. albanerna försvarade här Stalin.
De som inte hör hemma i den stalinistiska eller mao-stalinistiska fållan har givetvis inte samma respektfulla inställning till Stalin, varför deras Stalin-kritik vanligen är hårdare och rör betydligt fler aspekter. För ett exempel på detta, se kapitlet ”Lagbundenhet och viljebeslut hos Stalin” i den österrikiske marxisten Franz Mareks bok Vad Stalin verkligen sagt.[4]. Marek försöker där göra en mer övergripande karakteristik av Stalins variant av marxism, i synnerhet Stalins sätt att argumentera och hans ständiga försök att formulera ”lagar” eller t o m ”grundlagar” för utvecklingen av allt möjligt. Marek påvisar att detta inte är unikt för Stalins skrift om den dialektiska och historiska materialismen, utan är ett genomgående drag hos honom.
En ganska allmän uppfattning bland (icke-stalinistiska) marxister är att Stalins framställning av den historiska materialismen är schematisk och överförenklad. Exempelvis finns enligt Stalin enbart 5 produktionssätt (eller samhällsformationer) som följde i tur och ordning efter varandra: urkommunismen (ursamhället), slaveriet, feodalismen, kapitalismen och socialismen. I detta schema ryms inte det som brukar benämnas det asiatiska produktionssättet, och som syftar på samhällen liknande det kinesiska innan kapitalismen gjorde sitt intåg (till den kategorin kan man även hänföra flera riken i det förcolombianska Sydamerika).[5] Inte heller lämpar sig Stalins schema för att analysera de samhällen i ”tredje världen” som under kraftig – både ekonomisk och politisk – påverkan från utländska imperialistiska makter antar en komplicerad blandstruktur, med primitiva ekonomiska sektorer vid sidan av moderna, ofta exportinriktade industrisektorer (vilket ledde till en dynamik som Trotskij kallade för ojämn och sammansatt utveckling).
Stalins syn på den dialektiska och historiska materialismen spelade en mycket skadlig roll, särskilt under 1940-talet, då den tjänade som rättesnöre för att avgöra vad som var sant och falskt i många ”vetenskapliga” sammanhang, och då inte bara samhällsutvecklingen, utan även naturvetenskapen.
Det mest kända exemplet på det senare är ärftlighetsläran, som i Stalins Sovjet förklarades vara ”borgerlig”, eftersom den stred mot den dialektiska materialismen i Stalins tappning. I stället blev den ”proletära” pseudovetenskapliga ”lysenkoismen” rättesnöre och de biologer som protesterade mot det fick sparken (och ibland ännu värre straff). Resultatet blev stagnation för den sovjetiska biologin, där man företog en rad stolliga biologiska experiment som slutade med svåra bakslag.[6]
Försöken att avgöra vetenskapliga sanningar, inte genom vetenskapliga undersökningar och experiment, utan genom hänvisningar till ”den dialektiska materialismen”, begränsades inte till biologin, utan även den moderna fysiken ansågs vara suspekt. Detta gällde både Einsteins relativitetsteori och kvantmekaniken, som är hörnstenar i den moderna fysiken och ligger till grund för en mängd vetenskapliga framsteg och tekniska uppfinningar. När det gäller fysik och kemi fick dock inte den stalinistiska ideologin samma kvävande roll som inom biologin – man var tvungen att låta de sovjetiska fysikerna och kemisterna använda sig av dessa teorier av flera skäl, inte minst militära (någon sovjetisk atombomb skulle t ex aldrig ha kunnat framställas om relativitetsteorin varit tabu).
Avdelningen Filosofi på MIA innehåller en kritiska anmärkningar vad gäller Stalins filosofiska uppfattningar, se särskilt Ingvar Johanssons bidrag (Kritiska synpunkter på den klassiska dialektiska materialismen).
Se även Étienne Balibars text ”Den historiska materialismens grundläggande begrepp”, som ingår som bilaga i Louis Althussers bok Att läsa Kapitalet.
På engelska:
Stalin's little book on philosophy av Lance Hill
Mao Zedong: the Marxist Lord of Misrule av Slavoj Zizek
Den dialektiska materialismen är det marxistisk-leninska partiets världsåskådning. Denna världsåskådning kallas dialektisk materialism, emedan dess inställning till naturföreteelserna, dess metod att studera naturföreteelserna, dess metod att lära känna dessa företeelser är dialektisk, medan dess tolkning av naturföreteelserna, dess uppfattning av naturföreteelserna, dess teori är materialistisk.
Den historiska materialismen är utsträckandet av den dialektiska materialismens teser på studiet av det samhälleliga livet, tillämpandet av den dialektiska materialismens teser på samhällslivets företeelser, på studiet av samhället, på studiet av samhällets historia.
Då Marx och Engels karakteriserar sin dialektiska metod, åberopar de sig vanligen på Hegel som den filosof, vilken formulerat dialektikens grunddrag. Detta innebär likväl inte, att Marx' och Engels' dialektik är identisk med Hegels dialektik. I verkligheten tog Marx och Engels från Hegels dialektik endast dess ”rationella kärna”, kastade bort det hegelska idealistiska skalet och utvecklade dialektiken vidare för att ge den en modern vetenskaplig gestalt.
”Min dialektiska metod – säger Marx – är till sin grundval inte endast olik den hegelska, utan dess direkta motsats. För Hegel är tänkandets process, som han under namnet idé rent av förvandlar till ett självständigt subjekt, det verkligas demiurg (skapare) och verkligheten blott dess yttre fenomen. För mig är tvärtom det ideella intet annat än det materiella, omsatt och översatt i människans hjärna.” (Karl Marx, Efterord till andra upplagan av ”Kapitalets” första band. ”Kapitalet”, b. I, s. 14.)
Då Marx och Engels karakteriserade sin materialism, åberopade de sig vanligen på Feuerbach som den filosof, vilken återinsatt materialismen i dess rättigheter. Detta innebär likväl inte, att Marx' och Engels' materialism är identisk med Feuerbachs materialism.
I verkligheten tog Marx och Engels från Feuerbachs materialism dess ”grundkärna”, utvecklade den vidare till materialismens vetenskapligt-filosofiska teori och kastade bort dess idealistiska och religiöst etiska avlagringar. Det är känt att Feuerbach, som i grunden var materialist, revolterade mot benämningen materialism. Engels förklarade flera gånger, att Feuerbach ”trots den (materialistiska) 'grundvalen' förblev fången i de gamla idealistiska banden”, att ”Feuerbachs verkliga idealism” träder i dagen ”så snart vi kommer in på hans religionsfilosofi och etik”. (Karl Marx, Ausgewählte Werke. b. I, s. 443, 445.)
Ordet dialektik kommer från det grekiska ordet ”dialego”, som betyder att samtala, att polemisera. Med dialektik förstod man i antiken konsten att uppnå sanningen genom att avslöja motsägelserna i motståndarens resonemang och övervinna dessa motsägelser. I antiken ansåg en del filosofer, att det bästa medlet att få fram sanningen var att avslöja motsägelserna i tänkandet och sammanstötningen mellan mot varandra stående meningar. Detta dialektiska sätt att tänka, som senare utsträcktes till naturföreteelserna, förvandlades till den dialektiska metoden för uppfattandet av naturen, vilken betraktade naturföreteelserna som evigt befinnande sig i rörelse och förändring och naturens utveckling som resultatet av utvecklingen av motsägelserna i naturen, som resultatet av de mot varandra stående krafternas växelverkan i naturen.
Till sitt väsen står dialektiken i direkt motsättning till metafysiken.
1. Den marxistiska dialektiska metoden kännetecknas av följande grunddrag:
a) I motsats till metafysiken betraktar dialektiken naturen ej som en tillfällig anhopning av föremål och företeelser, vilka är lösryckta från varandra, isolerade från varandra och oberoende av varandra, utan som ett sammanhängande enhetligt helt, varvid föremålen och företeelserna är organiskt förbundna med varandra, är beroende av varandra och betingar varandra.
Därför anser den dialektiska metoden, att ingen enda företeelse i naturen kan förstås, om man tar den isolerat, utan samband med de omgivande företeelserna, ty varje företeelse på vilket område av naturen som helst kan förvandlas till en meningslöshet, om man betraktar den utan sammanhang med de omgivande betingelserna, lösryckt från dem, och tvärtom, varje företeelse kan förstås och motiveras, om den betraktas i sitt oupplösliga samband med de omgivande företeelserna, i sitt beroende av de omgivande företeelserna.
b) I motsats till metafysiken betraktar dialektiken naturen ej som ett tillstånd av vila och orörlighet, stillastående och oföränderlighet, utan som ett tillstånd av oavbruten rörelse och förändring, oavbruten förnyelse och utveckling, där ständigt någonting uppstår och utvecklas, någonting förstöres och upphör att leva.
Därför kräver den dialektiska metoden, att företeelserna betraktas ej endast ur synpunkten av deras ömsesidiga samband och beroende, utan också ur synpunkten av deras rörelse, deras förändring, deras utveckling, ur synpunkten av deras uppkomst och bortdöende.
För den dialektiska metoden är ej det framför allt viktigt, som i innevarande ögonblick synes varaktigt, men som redan börjar dö bort, utan det som uppstår och utvecklas, även om det i innevarande ögonblick synes ovaraktigt, ty oemotståndligt är endast det som uppstår och utvecklas.
”Hela naturen – säger Engels – från det minsta till det största, från sandkornen till solarna, från protiderna (de levande urcellerna – Red.) till människan” befinner sig ”i evig uppkomst och undergång, i en oupphörlig ström, i rastlös rörelse och förändring”. (Friedrich Engels, Dialektik der Natur, Marx-Engels Gesamtausgabe, s. 491.)
Därför tar, som Engels säger, dialektiken ”tingen och deras begreppsmässiga avbilder huvudsakligen i deras sammanhang, deras sammankoppling, deras rörelse, deras uppkomst och undergång.” (Sammastädes, s. 25.)
c) I motsats till metafysiken betraktar dialektiken utvecklingsprocessen ej som en enkel växandets process, där de kvantitativa förändringarna inte leder till kvalitativa förändringar, utan som en sådan utveckling, vilken går över från obetydande och dolda kvantitativa förändringar till öppna förändringar, till grundläggande förändringar, till kvalitativa förändringar, där de kvalitativa förändringarna ej framträder successivt, utan snabbt, plötsligt, i form av en språngartad övergång från det ena tillståndet till det andra, ej framträder tillfälligt utan lagbundet, framträder som resultat av de omärkliga och successiva kvantitativa förändringarnas anhopning.
Därför anser den dialektiska metoden, att utvecklingsprocessen ej får förstås som en rörelse i cirkel, ej som ett enkelt upprepande av det förgångna, utan som en framåtskridande rörelse, som rörelse längs en uppåtgående linje, som övergång från det gamla kvalitativa tillståndet till ett nytt kvalitativt tillstånd, som utveckling från det enkla till det komplicerade, från det lägre till det högre.
”Naturen – säger Engels – är dialektikens probersten, och vi måste säga om den moderna naturvetenskapen, att den levererat ett ytterst rikligt, med varje dag ökande material för detta prov och därmed bevisat, att det i naturen sist och slutligen går dialektiskt och inte metafysiskt till, att den inte rör sig i en ständigt upprepad cirkels eviga enahanda, utan genomgår en verklig historia. Här måste framför allt Darwin nämnas, vilken gav den metafysiska naturuppfattningen den kraftigaste stöt med sitt bevis att hela den nuvarande organiska naturen, växterna och djuren och därmed också människan, är produkten av en genom miljoner år fortsatt utvecklingsprocess.” (Friedrich Engels, Anti-Dühring, Marx-Engels Gesamtausgabe, s. 25.)
Karakteriserande den dialektiska utvecklingen som en övergång från kvantitativa förändringar till kvalitativa, sade Engels:
”I fysiken ... är varje förändring en övergång från kvantitet till kvalitet – en följd av kvantitativ förändring av den rörelsemängd i någon som helst form, som är inneboende i kroppen eller tillförts den. 'Så har exempelvis vattnets temperatur i första hand ingen betydelse för dess droppbart flytande tillstånd; men vid ökning eller minskning av det flytande vattnets temperatur inträder ett ögonblick, då detta sammanhangstillstånd förändras och vattnet i ena fallet förvandlas till ånga och i andra fallet till is' ... Så kräves det en bestämd minimiströmstyrka för att bringa platinatråden i en elektrisk glödlampa till att glöda; så har varje metall sin glöd- och smältvärme, så varje vätska sin vid ett känt tryck bestämda frys- och kokpunkt – såvitt våra medel tillåter oss att frambringa respektive temperatur; så har slutligen också varje gas sin kritiska punkt, där tryck och avkylning förvandlar den till flytande tillstånd ... De så kallade fysikens konstanter” (övergångspunkter från det ena tillståndet till det andra. – Red.) ”är till största delen ingenting annat än beteckningar på knutpunkter, där kvantitativ” (förändring) ”ökning eller minskning av rörelsen framkallar en kvalitativ ändring i den ifrågavarande kroppens tillstånd, där således kvantiteten slår över i kvalitet.” (Sammastädes, s. 502-503.)
I det Engels sedan går över till kemin, säger han:
”Kemin kan man beteckna som vetenskapen om kropparnas kvalitativa förändringar till följd av förändrad kvantitativ sammansättning. Det visste redan Hegel själv . . . Exempelvis syret: om tre atomer förenar sig till en molekyl i stället för de två vanliga, så har vi ozon, en kropp, som genom lukt och verkan mycket bestämt skiljer sig från vanligt syre. För att ej tala om de olika proportioner, i vilka syret förenar sig med kväve eller svavel, och av vilka var och en bildar en kropp, som kvalitativt skiljer sig från alla de andra!” (Sammastädes, s. 503.)
Och till slut säger Engels i sin kritik av Dühring, som gnatar på Hegel allt vad han kan och på samma gång i all stillhet lånar av honom den kända tesen att övergången från den osinnliga världens rike till förnimmandets rike, från den oorganiska världens rike till det organiska livets rike är ett språng in i ett nytt tillstånd:
”Detta är hela den hegelska knutlinjen av måttförhållanden, där enbart kvantitativ stegring eller avtagande vid vissa bestämda knutpunkter förorsakar ett kvalitativt språng, t. ex. vid uppvärmt eller avkylt vatten, där kokpunkten och fryspunkten utgör de knutar, vid vilka språnget till ett nytt aggregattillstånd – under normaltryck – försiggår, där således kvantiteten slår över i kvalitet.” (Sammastädes, s. 49-50.)
d) I motsats till metafysiken utgår dialektiken ifrån att naturföremålen, naturföreteelserna kännetecknas av inre motsättningar, ty de äger alla sin negativa och sin positiva sida, sitt förflutna och sitt tillkommande, sitt bortdöende och sitt framväxande, att kampen mellan dessa motsatser, kampen mellan det gamla och det nya, mellan det bortdöende och det uppkommande, mellan det som upphör att vara till och det som utvecklas utgör det inre innehållet i utvecklingsprocessen, det inre innehållet i kvantitativa förändringars förvandling till kvalitativa.
Därför anser den dialektiska metoden, att utvecklingsprocessen från det lägre till det högre inte försiggår i form av en harmonisk utveckling av företeelserna, utan i form av ett blottande av de motsägelser, som kännetecknar föremålen och företeelserna, i form av ”kamp” mellan de motsatta tendenser, vilka verkar på basen av dessa motsägelser.
”I egentlig mening – säger Lenin – är dialektiken studiet av motsägelserna i ”själva föremålens väsen.” (Lenin, ”Filosofiska häften”, s. 263.)
Och vidare:
”Utvecklingen är motsatsernas 'kamp'.” (Lenin.Saml. verk, b. XIII, s. 301.)
Sådana är i korthet den marxistiska dialektiska metodens grunddrag.
Det är inte svårt att förstå, vilken kolossal betydelse det har, att den dialektiska metodens teser utsträckes till studiet av samhällslivet, till studiet av samhällets historia, vilken kolossal betydelse det har, att dessa teser tillämpas på samhällshistorien, på proletariatets partis praktiska verksamhet.
Om det inte finns några isolerade företeelser i världen, om alla företeelser är förbundna med varandra och betingar varandra, så är det klart, att varje samhällssystem och varje samhällelig rörelse i historien ej bör värdesättas ur den ”eviga rättfärdighetens” eller någon annan förutfattad idés synpunkt, som historikerna ofta gör, utan ur synpunkten av de betingelser, som skapat detta system och denna samhälleliga rörelse och med vilka de är förknippade.
Slavägarsystemet är en absurditet under de nuvarande förhållandena, en naturvidrig dumhet. Slavägarsystemet är en fullt förståelig och lagbunden företeelse under förhållandena av det sönderfallande ursamhällets system, emedan det innebär ett steg framåt i jämförelse med ursamhällets system.
Kravet på en borgerligt-demokratisk republik under de förhållanden, då tsarismen och det borgerliga samhället existerade, var exempelvis i Ryssland 1905 ett fullt förståeligt, riktigt och revolutionärt krav, ty den borgerliga republiken betydde då ett steg framåt. Kravet på en borgerligt-demokratisk republik är för våra nuvarande förhållanden i Sovjetunionen ett meningslöst och kontrarevolutionärt krav, ty den borgerliga republiken vore ett steg bakåt i jämförelse med Sovjetrepubliken.
Allt är beroende av betingelserna, rummet och tiden.
Det är klart att utan en sådan historisk inställning till samhällsföreteelserna kan historievetenskapen omöjligt existera och utvecklas, ty endast en sådan inställning räddar den historiska vetenskapen från att förvandlas till ett kaos av tillfälligheter och en samling av de mest dåraktiga fel.
Vidare. Om världen befinner sig i oavbruten rörelse och utveckling, om det gamlas bortdöende och det nyas framväxande är utvecklingens lag, så är det klart, att det inte längre finnes någon ”orubblig” samhällsordning, inga ”eviga principer” för privatäganderätten och utsugningen, inga ”eviga idéer” om böndernas underordnande under godsägarna, arbetarnas under kapitalisterna.
Således kan det kapitalistiska systemet ersättas med det socialistiska systemet, alldeles som det kapitalistiska systemet på sin tid ersatte det feodala systemet.
Således bör man inte orientera sig på de samhällsskikt, som inte längre befinner sig i utveckling, även om de för närvarande representerar den övervägande kraften, utan på de skikt, som befinner sig i utveckling, som har framtiden för sig, även om de i nuvarande stund inte representerar den övervägande kraften.
På förra seklets åttiotal, under den epok då marxisternas kamp mot ”de folkliga” pågick, utgjorde proletariatet i Ryssland en obetydlig minoritet i jämförelse med de enskilda bönderna, vilka bildade den väldiga majoriteten av befolkningen. Men proletariatet utvecklades som klass, medan bönderna som klass befann sig i upplösning. Och just därför att proletariatet som klass befann sig i utveckling, orienterade sig marxisterna på proletariatet. Och de tog inte fel, ty proletariatet växte sedan som bekant från en obetydlig kraft till en förstarangs historisk och politisk kraft.
Således, för att ej begå fel i politiken, bör man skåda framåt och ej tillbaka.
Vidare. Om övergången från långsamma kvantitativa förändringar till snabba och plötsliga kvalitativa förändringar är en utvecklingslag, så är det klart att de revolutionära omstörtningar, som utföres av de förtryckta klasserna, utgör en fullständigt naturlig och oundviklig företeelse.
Således kan övergången från kapitalismen till socialismen och arbetarklassens befrielse från det kapitalistiska förtrycket ej förverkligas medelst långsamma förändringar, ej medelst reformer, utan endast medelst en kvalitativ förändring av det kapitalistiska systemet, medelst revolution.
Således, för att ej begå fel i politiken bör man vara revolutionär och ej reformist.
Vidare. Om utvecklingen försiggår i form av blottande av de inre motsägelserna, i form av sammanstötningar mellan motsatta krafter på basis av dessa motsägelser för att övervinna dessa motsägelser, så är det klart, att proletariatets klasskamp är en fullständigt naturlig och oundviklig företeelse.
Således får man ej beslöja den kapitalistiska ordningens motsättningar, utan blotta dem och reda ut dem, inte dämma upp klasskampen, utan föra den till slut.
Således, för att ej begå fel i politiken måste man, bedriva en oförsonlig proletär klasspolitik, och inte en reformistisk politik som går ut på harmoni mellan proletariatets och bourgeoisins intressen, inte en kompromisspolitik för kapitalismens ”inväxande” i socialismen.
Så förhåller det sig med den marxistiska dialektiska metoden, om man tillämpar den på samhällslivet, tillämpar den på samhällets historia.
Vad den marxistiska filosofiska materialismen beträffar, så står den i sina grunder i direkt motsättning till den filosofiska idealismen.
2. Den marxistiska filosofiska materialismen kännetecknas av följande grunddrag:
a) I motsats till idealismen, som anser att världen är personifieringen av den ”absoluta idén”, av ”världsanden”, ”medvetandet”, går Marx' filosofiska materialism ut ifrån, att världen till sin natur är materiell, att de mångartade företeelserna i världen utgör olika former av den i rörelse befintliga materien, att företeelsernas inbördes sammanhang och ömsesidiga villkorlighet, vilka fastställes av den dialektiska metoden, är lagar för den i rörelse befintliga materiens utveckling, att världen utvecklas enligt materiens rörelselagar och inte har behov av någon som helst ”världsande”.
”Den materialistiska världsåskådningen – säger Engels – innebär helt enkelt uppfattningen av naturen sådan den är, utan främmande tillägg.” (K. Marx och Engels, ryska uppl., b. XIV, s. 651.)
Beträffande den antika filosofen Heraklits materialistiska uppfattning, enligt vilken ”världen, det enda av allt, ej skapats vare sig av någon bland gudarna eller någon bland människorna, utan den var, är och förblir en evigt levande eld, som lagbundet flammar upp och lagbundet slocknar” – sade Lenin: ”En mycket god framställning av den dialektiska materialismens grundsatser”. (Lenin. ”Filosofiska häften”, s. 318.)
b) I motsats till idealismen, som påstår, att det enda som verkligen existerar är vårt medvetande, att den materiella världen, varat, naturen endast existerar i vårt medvetande, i våra förnimmelser, föreställningar och begrepp, går den marxistiska filosofiska materialismen ut ifrån att materien, naturen, varat är den objektiva verkligheten, som existerar utanför och oberoende av medvetandet; att materien är primär, emedan den är källan till förnimmelserna, föreställningarna, medvetandet, medan medvetandet är sekundärt, härlett, emedan det är en återspegling av materien, en återspegling av varat, att tänkandet är en produkt av materien, som i sin utveckling nått en hög fulländningsgrad, nämligen en produkt av hjärnan, och hjärnan är tänkandets organ; att man därför ej får skilja tänkandet från materien, om man ej vill göra sig skyldig till ett grovt fel.
”Den högsta frågan i hela filosofin — säger Engels — är frågan om tänkandets förhållande till varat, andens till naturen . . . Allt efter som denna fråga besvarades så eller så, delade filosoferna upp sig i två stora läger. De som hävdade andens ursprunglighet gentemot naturen . . . bildade idealismens läger. De andra, som ansåg naturen vara det ursprungliga, tillhör materialismens olika skolor.” (Karl Marx, Ausgew. Werke, b. I, s. 435.)
Och vidare:
”Den substantiella, sinnligt förnimbara världen, till vilken vi själva hör, är det enda verkliga . . .” Vårt ”medvetande och tänkande, så översinnligt det förefaller”, är ”produkten av ett substantiellt, kroppsligt organ, hjärnan . . . Materien är ej en produkt av anden, utan anden är själv endast den högsta produkten av materien.” (Karl Marx, Ausgew. Werke, Bd. I, s. 439.)
Marx säger, i det han berör frågan om materien och tänkandet:
”Man kan inte skilja tänkandet från en materie, som tänker. Den är alla förändringars subjekt.” (Sammastädes, s. 400.)
I det Lenin karakteriserar den marxistiska filosofiska materialismen säger han:
”Materialismen erkänner överhuvud taget det objektivt reella varat (materien) oberoende av medvetandet, av förnimmelsen, av erfarenheten ... Medvetandet är... endast varats avbild, i bästa fall dess tillnärmelsevis riktiga (adekvata, idealiskt exakta) avbild.” (Lenin. Saml. verk, b. XIII, s. 266-267.)
Och vidare:
a) ”Materien är det, som framkallar en förnimmelse, då det verkar på våra sinnesorgan; materien är den objektiva verklighet, som vi fått genom förnimmelsen ... Materien, naturen, varat, det fysiska är det primära, medan anden, medvetandet, förnimmelsen, det psykiska är det sekundära.” (Sammastädes, s. 119-120.)
b) ”Bilden av världen är en bild av hur materien rör sig och hur 'materien tänker'.” (Sammastädes, s. 288.)
c) ”Hjärnan är organ för tanken.” (Sammastädes, s. 288.)
c) I motsats till idealismen, vilken bestrider möjligheten att fatta världen och dess lagbundenhet, ej tror på våra kunskapers tillförlitlighet, ej erkänner den objektiva sanningen och anser att världen är full av ”ting i sig”, vilka vetenskapen aldrig kan fatta, går den marxistiska filosofiska materialismen ut ifrån att världen och dess lagbundenhet är fullt fattbar, att våra kunskaper om naturlagarna, som prövats genom erfarenheten och praktiken, är tillförlitliga kunskaper, som har betydelsen av objektiva sanningar, att det inte finns några ting i världen som ej kan fattas, utan endast sådana ting som ännu inte fattats, som kommer att upptäckas och fattas av vetenskapens och praktikens krafter.
I det Engels kritiserar Kants och andra idealisters tes om att världen ej kan fattas och om ofattbara ”ting i sig” samt försvarar materialismens kända tes om våra kunskapers tillförlitlighet, skriver han:
”Den mest slående vederläggningen av detta liksom alla andra filosofiska griller är praktiken, nämligen experimentet och industrin. Om vi kan bevisa riktigheten av vår uppfattning om en naturföreteelse därmed att vi själva utför den, framkallar den ur dess betingelser och till på köpet tvingar den att tjäna våra syften, så är det slut med det kantska ofattbara 'tinget i sig'. De kemiska ämnen, som bildas i växt- och djurkroppen, förblev sådana 'ting i sig', till dess den organiska kemin började framställa dem det ena efter det andra; därmed blev 'tinget i sig' ett ting för oss, som exempelvis alisarin, krappörtens färgämne, som vi inte längre odlar på åkern i krapprötterna, utan betydligt billigare och enklare framställer ur koltjära. Kopernikus' solsystem var under loppet av trehundra år en hypotes, som man kunde hålla hundra, tusen, tiotusen mot ett på, men det var i alla fall en hypotes; men då Leverrier på basen av de genom detta system givna uppgifterna inte endast bevisade, att det måste existera en ännu okänd planet, utan också räknade ut platsen på himmelen där denna planet måste befinna sig, och då Galle sedan verkligen fann denna planet, så var Kopernikus' system därmed bevisat.” (Karl Marx, Ausgew. Werke, b. I s. 436-437.)
Lenin beskyllde Bogdanov, Basarov, Jusjkevitj och andra Mach-anhängare för fideism samt hävdade materialismens kända tes om att våra vetenskapliga kunskaper om naturens lagbundenhet är tillförlitliga, att vetenskapens lagar representerar den objektiva sanningen. Han säger:
”Den moderna fideismen förkastar alls inte vetenskapen; den förkastar endast vetenskapens 'överdrivna anspråk', nämligen anspråket på den objektiva sanningen. Om det finnes en objektiv sanning (som materialisterna anser), om naturvetenskapen, som återspeglar yttervärlden i den mänskliga 'erfarenheten', ensam är i stånd att ge oss den objektiva sanningen, så förkastas ovillkorligen varje fideism.” (Lenin. Saml. verk, b. XIII, s. 102.)
Sådana är i korthet den marxistiska filosofiska materialismens karaktärsdrag.
Det är lätt att förstå, vilken kolossal betydelse det har att utsträcka den filosofiska materialismens teser till studiet av samhällslivet, till studiet av samhällets historia, vilken kolossal betydelse det har att tillämpa dessa teser på samhällshistorien, på proletariatets partis praktiska verksamhet.
Om naturföreteelsernas sammanhang och deras ömsesidiga beroende är naturutvecklingens lagar, så framgår härav, att sammanhanget och det ömsesidiga beroendet hos samhällslivets företeelser inte heller är någonting tillfälligt, utan samhällsutvecklingens lagar.
Således upphör samhällslivet, samhällets historia att vara en samling ”tillfälligheter”, ty samhällets historia blir till en lagbunden samhällsutveckling, och studiet av samhällets historia förvandlas till en vetenskap.
Således får det proletära partiets praktiska verksamhet ej basera sig på ”framstående personers” fromma önskningar, inte på ”förnuftets”, ”den allmänna moralens” o. s. v. krav, utan på samhällsutvecklingens lagar, på studiet av dessa lagar.
Vidare. Om världen är fattbar och våra kunskaper om naturutvecklingens lagar är tillförlitliga kunskaper, som har betydelsen av objektiva sanningar, så följer härav att samhällslivet och samhällsutvecklingen även är fattbara och vetenskapens resultat beträffande samhällsutvecklingens lagar är tillförlitliga resultat, som har betydelsen av objektiva sanningar.
Således kan vetenskapen om samhällets historia, oavsett allt det komplicerade i samhällslivets företeelser, bli en lika exakt vetenskap som exempelvis biologin och bli i stånd att utnyttja samhällsutvecklingens lagar för praktisk tillämpning.
Således får det proletära partiet i sin praktiska verksamhet ej låta leda sig av några slags tillfälliga motiv, utan av samhällsutvecklingens lagar, av de praktiska slutledningarna ur dessa lagar. Således förvandlas socialismen från drömmen om en bättre framtid för mänskligheten till en vetenskap.
Således måste sambandet mellan vetenskapen och den praktiska verksamheten, sambandet mellan teorin och praktiken, deras enhet bli det proletära partiets ledstjärna.
Vidare. Om naturen, varat, den materiella världen är det primära, medan medvetandet, tänkandet är det sekundära, det härledda, om den materiella världen utgör den objektiva verkligheten, som existerar oberoende av människornas medvetande, medan medvetandet är en återspegling av denna objektiva verklighet, så följer härav att samhällets materiella liv, dess vara, också är primärt, medan dess andliga liv är sekundärt och härlett, att samhällets materiella liv är den objektiva verkligheten, som existerar oberoende av människornas vilja, medan samhällets andliga liv är en återspegling av denna objektiva verklighet, är varats återspegling.
Således måste källan till utformandet av samhällets andliga liv, källan till samhällsidéernas, samhällsteoriernas, de politiska åsikternas, de politiska institutionernas ursprung inte sökas i själva idéerna, teorierna, åsikterna, i de politiska institutionerna, utan i betingelserna för samhällets materiella liv, i det samhälleliga varat, vars avbild dessa idéer, teorier, åsikter o. s. v. utgör.
Om således under olika perioder i samhällets historia iakttages olika samhälleliga idéer, teorier, åsikter och politiska institutioner, om vi under slavägarsystemet påträffar vissa samhälleliga idéer, teorier, åsikter och politiska institutioner, under feodalismen andra och under kapitalismen återigen andra, så förklaras detta ej av själva idéernas, teoriernas, åsikternas och de politiska institutionernas ”natur”, deras ”egenskap”, utan av de olika betingelserna för samhällets materiella liv under olika perioder av samhällsutvecklingen.
Sådant samhällets vara, sådana betingelserna för samhällets materiella liv är, sådana är också dess idéer, teorier, politiska åsikter och politiska institutioner. I detta sammanhang säger Marx:
”Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara, utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.” (Karl Marx, Ausgew. Werke, b. I, s. 359.)
Således, för att ej begå fel i politiken och ej förfalla till tomma drömmerier, får det proletära partiet i sin verksamhet inte gå ut ifrån ”det mänskliga förnuftets” abstrakta ”principer”, utan från de konkreta betingelserna för samhällets materiella liv som samhällsutvecklingens avgörande kraft, inte från ”stora mäns” fromma önskningar, utan från de reella behoven för det materiella samhällslivets utveckling.
Utopisternas, bland dem ”de folkligas”, anarkisternas, socialistrevolutionärernas bankrutt förklaras bland annat därav, att de ej erkände den primära roll, som betingelserna för samhällets materiella liv spelar i samhällsutvecklingen, att de förföll till idealism och ej byggde sin praktiska verksamhet på basis av behoven för det materiella samhällslivets utveckling, utan oberoende av dem och i motsats till dem, att de byggde på grundvalen av ”ideella planer” och ”allomfattande projekt”, lösryckta från det verkliga samhällslivet.
Marxismen-leninismens kraft och livsduglighet består i att den i sin praktiska verksamhet stödjer sig just på behoven för det materiella samhällslivets utveckling, utan att någonsin lösrycka sig från det verkliga samhällslivet.
Av Marx' ord följer likväl inte, att de samhälleliga idéerna och teorierna, de politiska åsikterna och de politiska institutionerna ej har någon betydelse i samhällslivet, att de ej utövar återverkan på det samhälleliga varat, på utvecklingen av de materiella betingelserna för samhällets liv. Vi har här tills vidare talat om de samhälleliga idéernas, teoriernas, åsikternas och de politiska institutionernas ursprung, om deras uppkomst, om att samhällets andliga liv utgör en återspegling av betingelserna för dess materiella liv. Vad de samhälleliga idéernas, teoriernas, åsikternas, de politiska institutionernas betydelse beträffar, vad deras roll i historien beträffar, så förnekar inte den historiska materialismen, utan tvärtom understryker deras allvarliga roll och betydelse i samhällslivet, i samhällets historia.
Det finns olika samhälleliga idéer och teorier. Det finns gamla idéer och teorier, som levat ut sin tid och som tjänar de bortdöende samhällskrafternas intressen. Deras roll består i att de hämmar samhällsutvecklingen och dess framåtskridande. Det finns nya, progressiva idéer och teorier, vilka tjänar de progressiva samhällskrafternas intressen. Deras betydelse består i att de underlättar samhällets utveckling, dess framåtskridande, varvid de erhåller allt större betydelse ju mera exakt de återspeglar behoven för det materiella samhällslivets utveckling.
Nya samhälleliga idéer och teorier uppstår först sedan det materiella samhällslivets utveckling ställt samhället nya uppgifter. Men sedan de uppstått, blir de en högst betydande kraft, som hjälper till att lösa de nya uppgifter, vilka det materiella samhällslivets utveckling ställt, underlättar samhällets framåtskridande. Just här yttrar sig också de nya idéernas, de nya teoriernas, de nya politiska åsikternas, de nya politiska institutionernas utomordentligt organiserande, mobiliserande och omdanande betydelse. Nya samhälleliga idéer och teorier uppstår också egentligen därför, att de är nödvändiga för samhället, därför att det utan deras organiserande, mobiliserande och omdanande arbete är omöjligt att lösa de mognade uppgifterna i det materiella samhällslivets utveckling. De nya samhälleliga idéerna och teorierna, vilka uppstått på basis av de nya uppgifter, som utvecklingen av det materiella samhällslivet ställt, bryter sig väg, blir folkmassornas tillhörighet, mobiliserar dessa, organiserar dem mot de bortdöende samhällskrafterna, och underlättar på så sätt störtandet av dessa bortdöende samhällskrafter, vilka bromsar det materiella samhällslivets utveckling.
Så påverkar de samhälleliga idéerna, teorierna och politiska institutionerna, vilka uppstått på grundval av de mognade uppgifterna för det materiella samhällslivets och det samhälleliga varats utveckling, senare själva det samhälleliga varat, det materiella samhällslivet, och skapar de betingelser som är nödvändiga för att slutföra lösandet av det materiella samhällslivets mognade uppgifter samt möjliggöra dess fortsatta utveckling.
I detta sammanhang säger Marx:
”Teorin blir till materiell makt, så snart den bemäktigar sig massorna.” (Marx-Engels, Gesamtausgabe, Erste Abteilung, b. I, erster Halbband, s. 614.)
Således måste proletariatets parti för att ha möjlighet att påverka det materiella samhällslivets betingelser och påskynda deras utveckling, påskynda deras förbättrande, stödja sig på en sådan samhällsteori, en sådan samhällsidé, som riktigt återspeglar behoven för det materiella samhällslivets utveckling och som på grund härav är i stånd att sätta de breda folkmassorna i rörelse, i stånd att mobilisera dem och av dem organisera det proletära partiets stora armé, som är redo att slå ned de reaktionära krafterna och bana väg för samhällets progressiva krafter.
”Ekonomisternas” och mensjevikernas bankrutt förklaras bland annat därav, att de inte insåg den progressiva teorins, den progressiva idéns mobiliserande, organiserande och omdanande roll utan förföll till vulgärmaterialism och reducerade sin roll nästan till intet samt dömde följaktligen partiet till passivitet och vegeterande.
Marxismen-leninismens kraft och livsduglighet består i att den stödjer sig på en progressiv teori, som riktigt återspeglar behoven hos det materiella samhällslivets utveckling, lyfter teorin till en tillbörlig höjd och anser det vara sin skyldighet att helt och fullt utnyttja dess mobiliserande, organiserande och omdanande kraft.
Så löser den historiska materialismen frågan om förhållandet mellan det samhälleliga varat och det samhälleliga medvetandet, mellan betingelserna för det materiella livets utveckling och utvecklingen av samhällets andliga liv.
Det återstår att utreda frågan: vad bör man ur den historiska materialismens synpunkt förstå med ”betingelserna för det materiella samhällslivet”, vilka i sista hand bestämmer samhällets fysionomi, dess idéer, åsikter, politiska institutioner o. s. v.?
I själva verket — vad är detta för ”betingelser för det materiella samhällslivet”, vilka är deras kännetecken?
I begreppet ”betingelserna för det materiella samhällslivet” ingår otvivelaktigt för det första den samhället omgivande naturen, den geografiska miljön, som är en av de nödvändiga och ständiga betingelserna för samhällets materiella liv och som självfallet inverkar på samhällsutvecklingen. Vilken roll spelar den geografiska miljön i samhällets utveckling? Är inte den geografiska miljön den huvudkraft, som bestämmer samhällets fysionomi, karaktären av människornas samhällssystem och övergången från ett system till ett annat?
Den historiska materialismen besvarar denna fråga nekande.
Den geografiska miljön är obestridligen en av de ständiga och nödvändiga betingelserna för samhällsutvecklingen och den inverkar naturligtvis på samhällsutvecklingen — den påskyndar eller fördröjer samhällsutvecklingens gång. Men dess inflytande är ej det bestämmande inflytandet, emedan samhällets förändringar och utveckling försiggår ojämförligt mycket snabbare än den geografiska miljöns förändringar och utveckling. Under loppet av tre tusen år hann tre olika samhällssystem avlösas i Europa: ursamhällets system, slavägarsystemet samt feodalsystemet, och i östra delen av Europa, i Sovjetunionen, har till och med fyra samhällssystem blivit avlösta. Under samma period har de geografiska förhållandena i Europa antingen inte alls förändrats eller också förändrats till den grad obetydligt, att geografin till och med vägrar att tala om det. Det är också förståeligt. För någorlunda allvarliga förändringar i den geografiska miljön kräves miljoner år, medan några hundra eller ett par tusen år är tillräckliga för de betydelsefullaste ändringar i människornas samhällssystem.
Men härav följer, att den geografiska miljön ej kan tjäna som huvudorsak, som bestämmande orsak för samhällsutvecklingen, ty det som förblir nästan oförändrat under loppet av tiotusentals år, kan inte tjäna som huvudorsak till utvecklingen av det, som genomgår djupgående förändringar under loppet av hundra år.
Det är vidare otvivelaktigt, att folkmängdens ökning, den ena eller den andra befolkningstätheten också ingår i begreppet ”betingelserna för det materiella samhällslivet”, ty människorna bildar ett nödvändigt element av betingelserna för det materiella samhällslivet, och utan att det finnes ett visst minimum människor, kan intet som helst materiellt samhällsliv finnas. Är inte folkmängdens ökning den huvudkraft, som bestämmer karaktären av människornas samhällssystem?
Den historiska materialismen besvarar också denna fråga nekande.
Självfallet har folkmängdens ökning inflytande på samhällsutvecklingen, underlättar eller fördröjer samhällsutvecklingen, men den kan inte vara samhällsutvecklingens huvudkraft, och dess inflytande på samhällsutvecklingen kan ej vara bestämmande, emedan folkmängdsökningen i och för sig ej ger nyckeln till att förklara, varför ett givet samhällssystem avlöses just av ett bestämt nytt system och inte av något annat, varför ursamhället avlöstes just av slavägarsystemet, detta av feodalsystemet, detta av det borgerliga systemet och inte av något slags annat system.
Om folkmängdens ökning skulle vara den bestämmande kraften för samhällsutvecklingen, så skulle en större befolkningstäthet ovillkorligen kalla till liv ett samhällssystem av motsvarande högre typ. Men detta iakttager man i verkligheten inte. I Kina är befolkningstätheten fyra gånger större än i USA, men likväl står USA högre än Kina ur samhällsutvecklingens synpunkt, ty i Kina råder fortfarande ett halvfeodalt system, medan USA för länge sedan uppnått kapitalismens högsta utvecklingsstadium. I Belgien är befolkningstätheten 19 gånger större än i USA och 26 gånger större än i Sovjetunionen, men likväl står USA högre än Belgien ur samhällsutvecklingens synpunkt, och jämfört med Sovjetunionen har Belgien blivit efter en hel historisk epok, ty i Belgien härskar det kapitalistiska systemet, medan Sovjetunionen redan gjort slut på kapitalismen och här upprättat det socialistiska systemet.
Men av detta följer, att folkmängdens ökning ej är och ej kan vara samhällsutvecklingens huvudkraft, som bestämmer samhällssystemets karaktär, samhällets fysionomi.
Vari består då i så fall den huvudkraft inom systemet av betingelser för det materiella samhällslivet, som bestämmer samhällets fysionomi, samhällssystemets karaktär, samhällets utveckling från ett system till ett annat?
Denna kraft anser den historiska materialismen vara sättet att utvinna de medel till livsuppehälle, som är nödvändiga för människornas existens, sättet att producera materiella nyttigheter: livsmedel, kläder, skor, bostäder, bränsle, produktionsredskap och så vidare, vilka är nödvändiga för att samhället skall kunna leva och utvecklas.
För att leva måste man ha livsmedel, kläder, skor, bostäder, bränsle o. s. v., för att ha dessa materiella nyttigheter måste man producera dem, och för att producera dem måste man ha produktionsredskap, med vilkas hjälp människorna framställer livsmedel, kläder, skor, bostäder, bränsle o. s. v., måste man kunna tillverka dessa redskap och förstå att använda dem.
Produktionsredskapen, med vilkas hjälp de materiella nyttigheterna framställes, människorna, vilka sätter produktionsredskapen i rörelse och förverkligar framställningen av materiella nyttigheter tack vare en viss produktionserfarenhet och arbetsskicklighet — alla dessa element tillsammans bildar samhällets produktivkrafter.
Men produktivkrafterna utgör endast den ena sidan av produktionen, den ena sidan av produktionssättet, vilken ger uttryck åt människornas förhållande till föremålen och krafterna i naturen, vilka tages i bruk för framställningen av materiella nyttigheter. Den andra sidan av produktionen, den andra sidan av produktionssättet utgör människornas förhållande till varandra i produktionsprocessen, människornas produktionsförhållanden. Människorna kämpar mot naturen och utnyttjar naturen för att framställa materiella nyttigheter ej isolerade från varandra, ej i form av från varandra lösryckta individer, utan gemensamt, i grupper, i samhällen. Därför är produktionen alltid och under alla förhållanden en samhällelig produktion. Under det människorna utför framställningen av materiella nyttigheter, upprättar de sinsemellan olika inbördes förhållanden inom produktionen, olika produktionsförhållanden. Dessa förhållanden kan vara förhållanden av samverkan och ömsesidig hjälp av personer som är fria från utsugning, de kan vara förhållanden av herravälde och underkastelse, de kan slutligen vara övergångsförhållanden från den ena formen för produktionsförhållandena till den andra. Men vilken karaktär produktionsförhållandena än har, så utgör de — alltid och under alla system — ett lika så nödvändigt produktionselement som samhällets produktivkrafter.
”I produktionen — säger Marx — inverkar människorna inte endast på naturen, utan också på varandra. De producerar endast genom att de samverkar på ett bestämt sätt och ömsesidigt utbyter sin verksamhet. För att producera träder de i bestämda förbindelser och förhållanden till varandra, och endast inom dessa samhälleliga förbindelser och förhållanden äger deras inverkan på naturen, äger produktionen rum.” (Karl Marx, Ausgew. Werke. b. I, s. 261.)
Följaktligen omfattar produktionen och produktionssättet såväl samhällets produktionskrafter som också människornas produktionsförhållanden och utgör på så sätt förkroppsligandet av dessas enhet i de materiella nyttigheternas produktionsprocess. En av produktionens säregenheter består i att den aldrig blir stående på en punkt för en längre period utan ständigt befinner sig i ett tillstånd av förändring och utveckling, varvid förändringarna i produktionssättet oundvikligen framkallar en förändring av hela samhällssystemet, av de samhälleliga idéerna, de politiska åsikterna, de politiska institutionerna — framkallar ett omdanande av hela den samhälleliga och politiska strukturen. På olika utvecklingsstadier använder människorna olika produktionssätt, eller för att uttrycka sig enklare — har olika levnadssätt. I ursamhället existerar ett produktionssätt, under slaveriet ett annat produktionssätt, under feodalismen ett tredje produktionssätt o. s. v. I överensstämmelse härmed är också människornas samhällssystem, deras andliga liv, deras åsikter, deras politiska institutioner olika.
Sådant samhällets produktionssätt är, sådant är i huvudsak också själva samhället, sådana är dess idéer och teorier, dess politiska åsikter och institutioner.
Eller för att tala enklare: sådant människornas levnadssätt är, sådant är också deras tänkesätt.
Detta innebär, att samhällets utvecklingshistoria i främsta rummet är historien om produktionsutvecklingen, historien om de produktionssätt, vilka avlöser varandra under århundradenas lopp, historien om utvecklingen av produktivkrafterna och människornas produktionsförhållanden.
Således är samhällsutvecklingens historia på samma gång historien om själva framställarna av de materiella nyttigheterna, historien om de arbetande massorna, vilka utgör produktionsprocessens huvudkrafter och utför produktionen av de materiella nyttigheter, som är nödvändiga för samhällets existens.
Således kan den historiska vetenskapen, om den vill vara en verklig vetenskap, ej längre reducera samhällsutvecklingens historia till kungarnas och härförarnas handlingar, till ”erövrarnas” och ”statsbetvingarnas” handlingar, utan måste framför allt sysselsätta sig med historien om de materiella nyttigheternas framställare, med de arbetande massornas historia, med folkens historia.
Således får nyckeln till studiet av samhällshistoriens lagar ej sökas i människornas huvuden, ej i samhällets åsikter och idéer, utan i det produktionssätt, som praktiseras av samhället under varje given historisk period, i samhällets ekonomi.
Således består den historiska vetenskapens allra främsta uppgift i att studera och upptäcka produktionslagarna, lagarna för produktivkrafternas och produktionsförhållandenas utveckling, lagarna för samhällets ekonomiska utveckling.
Således måste proletariatets parti, om det vill vara ett verkligt parti, framför allt tillägna sig kunskap om produktionsutvecklingens lagar, kunskap om den ekonomiska samhällsutvecklingens lagar.
Således måste proletariatets parti för att ej begå fel i politiken, såväl vid utformandet av sitt program som också i sin praktiska verksamhet framför allt utgå ifrån produktionsutvecklingens lagar, från den ekonomiska samhällsutvecklingens lagar.
Produktionens andra säregenhet består i att dess förändringar och utveckling alltid börjar med förändringar och utveckling av produktivkrafterna, främst med produktionsredskapens förändringar och utveckling. Produktivkrafterna är alltså produktionens rörligaste och mest revolutionära element. Att börja med förändras och utvecklas samhällets produktivkrafter och sedan — beroende av dessa förändringar och <'font-style:normal'>i överensstämmelse med dem — förändras människornas produktionsförhållanden, människornas ekonomiska förhållanden. Detta betyder likväl inte, att produktionsförhållandena ej inverkar på produktivkrafternas utveckling och att de senare inte är beroende av de förra. I det produktionsförhållandena utvecklas i beroende av produktivkrafternas utveckling, inverkar de i sin tur på produktivkrafternas utveckling, påskyndar eller fördröjer den. Härvid måste man observera, att produktionsförhållandena ej alltför länge kan bli efter produktivkrafternas tillväxt och stå i motsättning till dessa, emedan produktivkrafterna kan utvecklas i fullt mått endast i det fall att produktionsförhållandena står i överensstämmelse med produktivkrafternas karaktär och tillstånd samt ger produktivkrafternas utveckling spelrum. Därför måste produktionsförhållandena, hur de än blivit efter produktivkrafternas utveckling, förr eller senare komma i överensstämmelse — och kommer verkligen i överensstämmelse — med produktivkrafternas utvecklingsnivå, med produktivkrafternas karaktär. I motsatt fall skulle en fundamental rubbning av enheten mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena inom produktionssystemet inträda, ett avbrott i produktionen i dess helhet, en produktionskris, produktivkrafternas förstörande.
Exempel på bristande överensstämmelse mellan produktionsförhållandena och produktivkrafternas karaktär, exempel på en konflikt mellan dem utgör de ekonomiska kriserna i de kapitalistiska länderna, där det kapitalistiska privatägandet av produktionsmedlen befinner sig i skriande brist på överensstämmelse med produktionsprocessens samhälleliga karaktär, med produktivkrafternas karaktär. Resultatet av denna bristande överensstämmelse är de ekonomiska kriserna, vilka leder till produktivkrafternas förstörande, varvid själva denna bristande överensstämmelse utgör den ekonomiska grundvalen för den sociala revolutionen, som är kallad att förstöra de nuvarande produktionsförhållandena och skapa nya, vilka står i överensstämmelse med produktivkrafternas karaktär.
Och tvärtom, ett exempel på full överensstämmelse mellan produktionsförhållandena och produktivkrafternas karaktär är den socialistiska folkhushållningen i Sovjetunionen, där samhällets ägande av produktionsmedlen står i full överensstämmelse med produktionsprocessens samhälleliga karaktär och där det på grund härav ej förekommer vare sig ekonomiska kriser eller ödeläggande av produktivkrafterna.
Följaktligen är produktivkrafterna ej endast produktionens rörligaste och mest revolutionära element. De är dessutom produktionsutvecklingens bestämmande element.
Sådana produktivkrafterna är, sådana måste också produktionsförhållandena vara.
Om produktivkrafternas tillstånd svarar på frågan, med vilka produktionsverktyg människorna framställer de materiella nyttigheter, som är nödvändiga för dem, så svarar produktionsförhållandenas tillstånd på en helt annan fråga: i vems besittning befinner sig produktionsmedlen (jorden, skogen, vattnet, naturrikedomarna, råämnena, produktionsverktygen, produktionsbyggnaderna, trafik- och kommunikationsmedlen o. s. v.), till vems disposition står produktionsmedlen, till hela samhällets disposition eller till enskilda personers, gruppers, klassers disposition, vilka utnyttjar dem för att utsuga andra personer, grupper, klasser.
Den schematiska bilden av produktivkrafternas utveckling från äldsta tider till våra dagar ser ut på följande sätt. Övergång från primitiva stenredskap till båge och pil och i samband härmed övergång från jägarens levnadssätt till tämjande av djur och primitiv boskapsskötsel; övergång från stenverktyg till metallverktyg (järnyxa, plog med järnbill o. s. v.) samt i överensstämmelse härmed övergång till växtodling och till åkerbruk; fortsatt förbättring av metallverktygen för råämnenas bearbetande, övergång till smide med blåsbälg, övergång till krukmakeri och i överensstämmelse härmed utveckling av hantverket, hantverkets skiljande från åkerbruket, utveckling av den självständiga hantverks- och sedan manufakturproduktionen; övergång från produktion med hantverksredskap till maskin samt hantverks- och manufakturproduktionens förvandling till maskinindustri; övergång till maskinsystem och uppkomst av den moderna mekaniserade storindustrin — sådan är den allmänna, långt ifrån fullständiga bilden av utvecklingen av samhällets produktivkrafter under loppet av mänsklighetens historia. Härvid är det klart, att produktionsverktygens utveckling och förbättring utfördes av människor, som stod i förhållande till produktionen, och inte oberoende av människorna — följaktligen, samtidigt med produktionsverktygens förändring och utveckling, förändrades och utvecklades människorna som produktivkrafternas viktigaste element, förändrades och utvecklades deras produktionserfarenhet, deras arbetsvana, deras förmåga att använda produktionsverktygen.
I överensstämmelse med förändringen och utvecklingen av samhällets produktivkrafter under historiens lopp förändrades och utvecklades människornas produktionsförhållanden, deras ekonomiska förhållanden.
Historien känner fem huvudtyper av produktionsförhållanden: ursamhället, slaveriet, feodalismen, kapitalismen och socialismen.
Under ursamhällets system är det samhälleliga ägandet av produktionsmedlen grundvalen för produktionsförhållandena. Detta motsvarar i huvudsak produktivkrafternas karaktär under denna period. Stenredskapen och därpå uppträdande båge och pilar uteslöt möjligheten av individuell kamp mot naturkrafterna och rovdjuren. För att samla in frukter i skogen, fånga fisk i vattnet, uppföra något slags bostad, är människorna tvungna att arbeta gemensamt, därest de ej vill falla offer för svältdöden, rovdjuren eller grannsamhällena. Det gemensamma arbetet leder till gemensamt ägande av produktionsmedlen liksom också till den framställda produkten. Här finns ännu inget begrepp om privatäganderätt till produktionsmedlen, ifall man bortser från den personliga äganderätten till en del produktionsverktyg, vilka på samma gång utgör verktyg till försvar mot rovdjuren. Här finnes ingen exploatering, inga klasser.
Under slavägarsystemet utgöres grundvalen för produktionsförhållandena av att slavägaren äger produktionsmedlen och även producenten — slaven, som slavägaren kan sälja, köpa och döda som ett kreatur. Sådana produktionsförhållanden motsvarar i huvudsak produktivkrafternas tillstånd under denna period. I stället för stenredskap har människorna nu metallredskap till sin disposition, i stället för den eländiga och primitiva jakthushållningen, som inte kände boskapsskötsel eller åkerbruk, uppträder boskapsskötsel, åkerbruk, hantverk, arbetsdelning mellan dessa produktionsgrenar, uppstår möjlighet att byta produkter mellan enskilda personer och samhällen, möjlighet att samla rikedomar i händerna på några få, ett verkligt hopande av produktionsmedlen i en minoritets händer, möjlighet att underordna de många under de få och förvandla dem till slavar. Här finnes inte längre ett gemensamt och fritt arbete av alla samhällets medlemmar i produktionsprocessen, här råder tvångsarbete av slavar, som exploateras av de icke-arbetande slavägarna. Därför finnes inte heller gemensam äganderätt vare sig till produktionsmedlen eller till den framställda produkten. Den avlöses av privatägande. Här är slavägaren den främsta och huvudsakliga ägaren med fulla rättigheter.
Rika och fattiga, utsugare och utsugna, fullt berättigade och rättslösa, en förbittrad klasskamp mellan dem — det är bilden av slavägarsystemet.
Under feodalsystemet utgöres grundvalen för produktionsförhållandena av att feodalherren äger produktionsmedlen och delvis producenten — den livegne, som feodalherren inte längre kan döda, men som han kan sälja och köpa. Vid sidan av det feodala ägandet existerar bondens och hantverkarens individuella ägande av produktionsverktygen och deras privathushåll, som är baserat på personligt arbete. Sådana produktionsförhållanden motsvarar i huvudsak produktivkrafternas tillstånd under denna period. Fortsatt förbättring av järnets smältning och bearbetning; järnplogens och vävstolens spridning; fortsatt utveckling av åkerbruket, trädgårdsodlingen, vinodlingen, smörberedningen; vid sidan av hantverkarnas verkstäder uppträder manufakturföretag — sådana är de karakteristiska dragen för produktivkrafternas tillstånd.
De nya produktivkrafterna kräver, att den arbetande skall visa ett visst initiativ i produktionen, en viss arbetslust och intresse för arbetet. Därför överger feodalherren slaven, som ej är intresserad för arbetet och fullständigt utan initiativ, och föredrar att ha att göra med den livegne, som har sitt eget hushåll, sina produktionsverktyg och ett visst intresse för arbetet, vilket är nödvändigt för att han skall bruka jorden och betala feodalherren in natura av sin skörd.
Privatäganderätten erhåller här en fortsatt utveckling. Utsugningen är nästan lika hård som under slaveriet — den är endast något mildrad. Klasskampen mellan utsugarna och de utsugna utgör feodalsystemets grunddrag.
Under det kapitalistiska systemet utgöres grundvalen för produktionsförhållandena av den kapitalistiska äganderätten till produktionsmedlen, medan äganderätten till producenterna, lönearbetarna, saknas, då kapitalisten ej kan vare sig döda eller sälja dem, emedan de är fria från personligt beroende men berövade produktionsmedel och för att ej dö av hunger tvungna att sälja sin arbetskraft till kapitalisten och bära utsugningens ok på sin nacke. Vid sidan av det kapitalistiska ägandet av produktionsmedlen existerar under första tiden i stor utsträckning de från livegenskapsberoende frigjorda böndernas och hantverkarnas privatägande av produktionsmedlen, baserat på personligt arbete. I stället för hantverkarverkstäder och manufakturföretag har uppstått väldiga fabriker och verkstäder utrustade med maskiner. I stället för de adliga godsen, som brukades med böndernas primitiva produktionsverktyg, har uppstått stora kapitalistiska jordbruk, som drives på agroteknikens grundval och är försedda med lantbruksmaskiner.
De nya produktivkrafterna kräver, att producenterna skall vara kulturellt högre stående och intelligentare än de förtryckta och okunniga livegna, att de skall vara i stånd att begripa sig på maskinen och sköta den riktigt. Därför föredrar kapitalisterna att ha att göra med de från livegenskapens bojor fria lönearbetarna, som är tillräckligt kultiverade för att kunna handskas med maskinerna riktigt.
Men då kapitalismen utvecklade produktivkrafterna till en kolossal omfattning, invecklade den sig i motsättningar, som den inte själv kan lösa. Genom att producera alltmera varor och sänka priserna på varorna, skärper kapitalismen konkurrensen, ruinerar massan av små och medelstora privatägare, förvandlar dem till proletärer och sänker deras köpkraft, med påföljd att avsättningen av de producerade varorna blir omöjlig. Genom att utvidga produktionen och samla miljoner arbetare i väldiga fabriker och verkstäder, ger kapitalismen emellertid produktionsprocessen en samhällelig karaktär och undergräver därmed sin egen basis, emedan produktionsprocessens samhälleliga karaktär kräver samhälleligt ägande av produktionsmedlen, under det att ägandet av produktionsmedlen förblir privatkapitalistiskt och oförenligt med produktionsprocessens samhälleliga karaktär.
Dessa oförsonliga motsättningar mellan produktivkrafternas karaktär och produktionsförhållandena ger sig tillkänna i periodiska överproduktionskriser, då kapitalisterna, som ej finner en köpkraftig efterfrågan till följd av att de själva ruinerat befolkningsmassan, är tvungna att bränna produkter, förstöra färdiga varor, inställa produktionen och ödelägga produktivkrafterna, då miljoner av befolkningen är tvungna att utstå arbetslöshet och svält, inte för att varorna ej räcker till, utan för att det producerats för mycket varor.
Detta innebär, att de kapitalistiska produktionsförhållandena upphört att motsvara de samhälleliga produktivkrafternas tillstånd och kommit i oförsonlig motsättning till dem.
Det innebär, att kapitalismen går havande med revolutionen, som är kallad att ersätta det nuvarande kapitalistiska ägandet av produktionsmedlen med det socialistiska ägandet.
Det innebär, att den ytterligt skärpta klasskampen mellan exploatörerna och de exploaterade utgör det kapitalistiska systemets grunddrag.
Under det socialistiska systemet, som hittills förverkligats endast i Sovjetunionen, utgöres grundvalen för produktionsförhållandena av att samhället äger produktionsmedlen. Här finns inte längre vare sig utsugare eller utsugna. De framställda produkterna fördelas efter arbetsprestation enligt principen: ”den som inte arbetar skall inte heller äta”. Det inbördes förhållandet mellan människorna i produktionsprocessen karakteriseras här som ett förhållande av kamratligt samarbete och socialistisk ömsesidig hjälp av från utsugning fria arbetande. Här står produktionsförhållandena i full överensstämmelse med produktivkrafternas tillstånd, ty produktionsprocessens samhälleliga karaktär befästes av det samhälleliga ägandet av produktionsmedlen.
Därför känner den socialistiska produktionen i Sovjetunionen inga periodiska överproduktionskriser och med dem förknippade orimligheter.
Därför utvecklas produktivkrafterna här i forcerat tempo, då de produktionsförhållanden, som motsvarar dem, ger dem fullt spelrum för en sådan utveckling.
Sådan är bilden av utvecklingen av människornas produktionsförhållanden under mänsklighetens historia.
Sådan är den avhängighet, i vilken produktionsförhållandenas utveckling står till de samhälleliga produktivkrafternas utveckling, framför allt till produktionsverktygens utveckling, till följd varav produktivkrafternas förändringar och utveckling förr eller senare leder till motsvarande förändringar och utveckling av produktionsförhållandena.
”Bruk och tillverkning av arbetsmedel[7]— säger Marx — ehuru i sin grodd något redan för vissa djurarter eget, karakteriserar den specifikt mänskliga arbetsprocessen, och Franklin definierar därför människan som ... — ett verktygsfabricerande djur. Samma vikt, som uppbyggandet av skelettrester har för kännedomen om djursläktens organisation, vilka gått under, har lämningarna av arbetsmedel för bedömandet av ekonomiska samhällsformationer, vilka gått under. Det är inte vad som göres, utan hur, med vilka arbetsmedel det göres, som skiljer de ekonomiska epokerna ... Arbetsmedlen är inte blott gradmätare på den mänskliga arbetskraftens utveckling, utan utvisar också de samhälleliga förhållanden, i vilka arbetet utföres”. (Karl Marx, ”Kapitalet”, b. I, Stockholm, Tiden, 1930, s. 154-155. Översättningen förtydligad.)
Och vidare:
a) ”De sociala förhållandena är intimt förknippade med produktivkrafterna. Med förvärvandet av nya produktivkrafter förändrar människorna sitt produktionssätt och med förändringen av produktionssättet, sättet att vinna livsuppehälle, förändrar de alla sina samhälleliga förhållanden. Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett samhälle med industrikapitalister.” (Karl Marx, ”Filosofins elände”, Sthlm, Fram, 1929, s. 142.)
b) ”Vi lever mitt i en ständig rörelse av produktivkrafternas tillväxt, förstörelse av sociala förhållanden, uppkomst av idéer; endast rörelsens abstraktion är orörlig.” (Sammastädes, s. 142.)
I det Engels karakteriserar den historiska materialismen, sådan den formuleras i ”Kommunistiska partiets manifest”, säger han:
”att den ekonomiska produktionen och den ur denna med nödvändighet följande samhälleliga strukturen i varje historisk epok bildar grundvalen för denna epoks politiska och andliga historia; att i enlighet härmed (alltsedan upplösningen av det uråldriga gemensamma jordägandet) hela historien varit en historia om klasstrider, strider mellan utsugna och utsugande, behärskade och härskande klasser på olika stadier av samhällsutvecklingen; att denna kamp emellertid nu nått ett stadium, där den utsugna och förtryckta klassen (proletariatet) inte längre kan befria sig från den utsugande och förtryckande klassen (bourgeoisin) utan att samtidigt för alltid befria hela samhället från utsugning, förtryck och klasstrider . . .” (Engels' förord till tyska upplagan av ”Manifestet” 1883.)
Produktionens tredje säregenhet består i att uppkomsten av nya produktivkrafter och dem motsvarande produktionsförhållanden inte försiggår skilt från det gamla systemet, inte sedan det gamla systemet försvunnit, utan i det gamla systemets sköte, att den ej sker som resultat av människornas överlagda, medvetna verksamhet, utan spontant, omedvetet, oberoende av människornas vilja. Den sker spontant och oberoende av människornas vilja på grund av två orsaker:
För det första emedan människorna ej är fria i valet av det ena eller andra produktionssättet, ty varje ny generation, som träder in i livet, mötes av redan färdiga produktivkrafter och produktionsförhållanden, vilka utgör resultatet av förgångna generationers arbete, varför den för den första tiden måste taga emot allt vad den påträffar i färdig form på produktionens område och anpassa sig till det, för att få möjlighet att framställa materiella nyttigheter.
För det andra emedan människorna, då de förbättrar ett eller annat produktionsredskap, ett eller annat element av produktivkrafterna, ej har klart för sig, ej förstår och ej tänker över, till vilka samhälleliga resultat dessa förbättringar måste leda, utan endast tänker på sina egna vardagliga intressen, hur de skall kunna göra sitt arbete lättare och skaffa sig någon omedelbar, påtaglig fördel.
Då några medlemmar av ursamhället så småningom och trevande övergick från stenredskap till järnverktyg, visste de självfallet inte och tänkte inte på, till vilka samhälleliga resultat denna nyhet skulle leda, de förstod inte och var inte medvetna om att övergången till metallverktyg betydde en omvälvning i produktionen, att den slutligen skulle leda till slavägarsystemet — de ville helt enkelt göra sitt arbete lättare och uppnå en närliggande, kännbar fördel — deras medvetna verksamhet inskränkte sig till den trånga ramen för denna vardagliga personliga fördel.
När Europas unga bourgeoisi under feodalsystemets period vid sidan av de små skråverkstäderna började uppföra stora manufakturföretag och på så sätt drev de samhälleliga produktivkrafterna framåt, så visste den självfallet inte och tänkte inte över, vilka samhälleliga följder denna nyhet skulle få, den var inte medveten om och förstod inte att denna ”lilla” nyhet skulle leda till en sådan omgruppering av samhällskrafterna, som måste sluta med revolution både mot kungamakten, vars nåd den skattade så högt, och mot adeln, i vars led dess bästa representanter ofta drömde om att hamna — den ville helt enkelt förbilliga varuproduktionen, kasta ut mera varor på Asiens och det just upptäckta Amerikas marknader och vinna större profiter — dess medvetna verksamhet begränsades av den trånga ramen för denna vardagliga praktik.
När de ryska kapitalisterna tillsammans med de utländska kapitalisterna ivrigt upprättade den moderna maskinella storindustrin i Ryssland, medan de lämnade tsarismen orörd och utlämnade bönderna att utplundras av godsägarna, så visste de ej och tänkte självfallet inte över, vilka samhälleliga följder denna betydelsefulla ökning av produktivkrafterna skulle leda till, de var inte medvetna om och förstod inte, att detta betydelsefulla språng på de samhälleliga produktivkrafternas område skulle leda till en sådan omgruppering av samhällskrafterna, som skulle ge proletariatet möjlighet att med sig förena bönderna och fullborda den segerrika socialistiska revolutionen — de ville helt enkelt utvidga industriproduktionen till det yttersta, sätta sig i besittning av den kolossala inre marknaden, bli monopolister och pressa ut större profiter ur folkhushållningen — deras medvetna verksamhet gick ej utöver deras vardagliga, trångt praktiska intressen.
I överensstämmelse härmed säger Marx:
”I sitt livs samhälleliga produktion” (d. v. s. i produktionen av de materiella nyttigheter, som är nödvändiga för människornas liv. — Red.) ”träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende[8] förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar ett bestämt utvecklingsstadium av deras materiella produktivkrafter.” (Karl Marx, Ausgew. Werke, b. I, s. 359.)
Detta betyder likväl inte, att produktionsförhållandenas ändring och övergången från gamla produktionsförhållanden till nya försiggår lugnt, utan konflikter, utan skakningar. Tvärtom, en sådan övergång sker vanligen genom att de gamla produktionsförhållandena störtas på revolutionär väg och nya upprättas. Intill en viss period fortgår utvecklingen av produktivkrafterna och förändringarna på produktionsförhållandenas område spontant, oberoende av människornas vilja. Men det är endast till ett visst ögonblick, till det ögonblick, då de produktivkrafter, som uppstått och håller på att utvecklas, hunnit erhålla tillräcklig mognad. Sedan de nya produktivkrafterna mognat, förvandlas de bestående produktionsförhållandena och deras bärare — de härskande klasserna — till den ”oövervinnliga” barriär, som kan skaffas ur vägen endast medelst nya klassers medvetna verksamhet, medelst våldsamma aktioner av dessa klasser, medelst revolution. Här framträder särskilt bjärt den väldiga roll, som de nya samhälleliga idéerna, de nya politiska institutionerna, den nya politiska makten spelar, vilka är kallade att med våld avskaffa de gamla produktionsförhållandena. På basis av konflikten mellan de nya produktivkrafterna och de gamla produktionsförhållandena, på basis av samhällets nya ekonomiska behov uppstår nya samhälleliga idéer, de nya idéerna organiserar och mobiliserar massorna, massorna sammansluter sig i en ny politisk armé, upprättar en ny revolutionär makt och använder den till att med våld avskaffa den gamla ordningen på produktionsförhållandenas område samt fastställa en ny ordning. Den spontana utvecklingsprocessen ger vika för människornas medvetna verksamhet, den fredliga utvecklingen för den våldsamma omstörtningen, evolutionen för revolutionen.
”I kampen mot bourgeoisin — säger Marx — förenar sig proletariatet med nödvändighet till en klass”, ”gör sig genom en revolution till härskande klass” och upphäver ”som härskande klass med våld de gamla produktionsförhållandena”. (Kommunistiska partiets manifest”, Sthlm, Arbetarkultur, 1934, s. 48.)
Och vidare:
a) ”Proletariatet kommer att begagna sin politiska makt till att så småningom rycka från bourgeoisin allt kapital, centralisera alla produktionsverktyg i statens, d. v. s. det som härskande klass organiserade proletariatets händer samt fortast möjligt öka mängden av produktivkrafter.” (Sammanstädes, s. 46-47.)
b) ”Våldet är födslohjälpen åt varje gammalt samhälle, som går havande med ett nytt.” (Karl Marx, ”Kapitalet”, b. I, Sthlm. Tiden, s. 709.)
Här har vi den geniala formulering av den historiska materialismens kärna, som Marx gav 1859 i det historiska förordet till sin berömda bok ”Till kritiken av den politiska ekonomin”:
”I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar ett bestämt utvecklingsstadium av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella basis, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och som motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga levnadsprocessen överhuvud. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara, utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsägelse till de rådande produktionsförhållandena eller, vad som endast är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka de hittills rört sig. Från utvecklingsformer för produktivkrafterna slår dessa förhållanden om till bojor för dem. Då inträder en epok av sociala revolutioner. Med förändringen av den ekonomiska grundvalen försiggår långsammare eller snabbare en omvälvning i hela den oerhörda överbyggnaden. Vid betraktandet av sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsvillkoren, som med naturvetenskaplig exakthet kan konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt de ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer det, som är en individ, efter vad han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande, utan man måste snarare förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena. Ingen samhällsformation går under, innan alla produktivkrafter, för vilka den har tillräckligt spelrum, utvecklats och nya, högre produktionsförhållanden träder aldrig istället, innan deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty vid närmare betraktande kommer det ständigt att visa sig, att uppgiften själv uppstår först då de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande.” (Karl Marx, Ausgew. Werke, b. I, s. 359-360.)
Så förhåller det sig med den marxistiska materialismen, då man tillämpar den på samhällslivet och på samhällets historia.
Detta är den dialektiska och den historiska materialismens grunddrag.
Av detta kan man se, vilken teoretisk rikedom Lenin försvarade för partiet mot revisionisternas och de urartade elementens anslag och vilken stor betydelse Lenins bok ”Materialism och empiriokriticism” hade för vårt partis utveckling.
Utan åsiktskamp, utan frihet till kritik kan ingen vetenskap utvecklas och frodas.
Stalin: Marxismen och språkvetenskapens frågor. (1950)
Denna artikel skrev BoG 1967 som efterord till Kommunisiska Förbundet marxist-leninisternas (KFml) utgåva av Stalins Om den dialektiska och historiska materialismen. Texten genomsyras av den officiella maoistiska ståndpunkten att Stalin var 30 % dålig och 70 % bra.[9] Därför levererar BoG både Stalin-kritik och -beröm, något som ibland blir närmast parodiskt.
Efter BoG:s efterord har tillfogats ett kortare utdrag ur en bok som han skrev 1983 och som speglar en helt annorlunda syn på Stalin och Sovjet än i 1967 års efterord.
Stalins uppsats om den dialektiska och historiska materialismen publicerades för nära 30 år sedan som ett kapitel i ”Sovjetunionens kommunistiska Partis (bolsjevikerna) historia. Marx, Engels och Lenin hade aldrig haft tillfälle att kort sammanfatta marxismens världsåskådning. Stalins uppsats fick därför stor betydelse för den marxist-leninistiska rörelsen i hela världen. Man kan säga att den som helhet fortfarande är oöverträffad. Den tar nämligen upp nästan alla viktiga punkter i marxismens världsåskådning och ger en riktig framställning av denna. Den har emellertid också vissa smärre brister, som uppdagats genom marxismen-leninismens språngartade utveckling sedan 1938. Därför är det nödvändigt att förse nyutgåvan med några kommentarer och anmärkningar. Naturligtvis är författaren av dessa anteckningar ensam ansvarig för utformningen av dessa. I vissa avseenden kan de vara riktiga, i andra oriktiga. Diskussionen om Stalin och Stalins roll är nämligen ännu långt ifrån avslutad. Dessa anteckningar kan kanske betraktas som ett litet bidrag till denna diskussion.
Stalin säger inledningsvis, att marxismens världsåskådning kallas dialektisk materialism, emedan dess ”inställning” och ”metod” är dialektisk och dess ”tolkning”, ”uppfattning” och ”teori” är materialistisk. Denna definition är kanske inte helt klar och inte riktigt uttömmande. En precisare och mer omfattande definition är nog följande;
Den dialektiska materialismen är vetenskapen om naturens, samhällets och tänkandets allmännaste rörelse- och utvecklingslagar.
Av denna definition framgår nämligen: 1) att den dialektiska materialismen inte bara är en dialektisk ”inställning”, ”metod” eller ens bara en ”teori”; den är ännu mer omfattande: den är en vetenskap, 2) att den dialektiska materialismen är en vetenskaplig sammanfattning (återspegling) av hela verklighetens, både naturens, samhällets och tänkandets rörelse- och utvecklingslagar, dvs att den sammanfattar både den objektiva och den subjektiva dialektiken, 3) att den historiska materialismen följaktligen är en del av den dialektiska materialismen och 4) att den dialektiska materialismen är vetenskapen inte om naturens, samhällets och tänkandets allmänna och speciella rörelse- och utvecklingslagar utan om deras allmännaste, dvs mest grundläggande lagar.
Vilka är då dessa lagar? Först och främst följande tre grundlagar, av vilka den första är primär och de övriga två sekundära, dvs härledda ur den första:
Dessa lagar kan naturligtvis inte ges numeriska värden som vissa naturlagar, lagbundenheter eller psykiska lagar. Men i likhet med sådana mindre allmänna lagar uttrycker även dessa den dialektiska materialismens tre grundlagar ett stadigvarande, väsentligt och nödvändigt samband i naturens, samhällets och tänkandets rörelse och utveckling.
1. Enligt lagen om motsatsernas kamp och enhet är alla företeelser uppbyggda av motsatser, som å ena sidan förutsätter och betingar varandra men som å andra sidan också utesluter varandra. Under kapitalismen förutsätter existensen av kapitalister, existensen av lönearbetare, ty utan lönearbetare kan inte kapitalisterna förbli kapitalister. Men dessa två motsatser utesluter samtidigt varandra, eftersom kapitalisterna bara kan förbli kapitalister genom att utsuga lönearbetarna, dvs inte tillåta dem att bli kapitalister utan hålla dem kvar i deras position som lönearbetande klass. För att kapitalisten alltså ska kunna fortsätta att existera som kapitalist är han tvungen att vidmakthålla sin egen motsats: lönearbetaren. De två huvudklasserna under kapitalismen utgör sålunda en motsägelsefull enhet – en enhet av varandra uteslutande motsatser. Därvid är det viktigt att lägga märke till att motsatsernas enhet är tillfällig och relativ, medan kampen dem emellan är permanent och absolut. Motsatsernas enhet i klasskampen kommer till uttryck i de kortare perioderna av relativ jämnvikt och stillastående, medan motsatsernas kamp svarar mot de längre perioderna av tilltagande dominans för den ena sidan och snabbt framåtskridande. Motsatsernas kamp är därför alltid väsentligare, nödvändigare, viktigare och starkare än motsatsernas enhet.
I själva verket är det kampen och bara kampen mellan motsatserna som orsakar utveckling och framåtskridande. Det gäller såväl utvecklingen i naturen som i samhället och tänkandet.
Den dialektiska materialismens första lag är därför också den dialektiska materialismens primära grundlag och de två andra grundlagarna kan härledas ur denna.
2. Lagen om kvantitativa förändringars övergång (omslag) i kvalitativa återspeglar det förhållandet, att utvecklingen inte bara försiggår i form av kvantitativa, utan också av kvalitativa förändringar, inte bara av evolution utan också av revolution och inte bara av kontinuitet utan också av diskontinuitet.
Det kapitalistiska samhället uppstod ursprungligen genom små, gradvisa förändringar inom ramen för feodalsamhället. På ett givet stadium av denna evolution sprängde den framväxande kapitalismen feodalsamhället, som på detta stadium alltså förändrades språngartat, revolutionärt och i grunden. Samhällets kvalitet övergick från att ha varit feodal till att bli kapitalistisk. På samma sätt förändras samhällets kvalitet – dess väsen – genom den språngartade förändringen från kapitalism till socialism.
Kvantitetens övergång till kvalitet orsakas av motsatsernas kamp. Med undantag av övergående moment är eller blir nämligen den ena sidan i motsättningen dominerande (överordnad) och den andra sidan dominerad (underordnad). Det är den dominerande sidan i motsättningen som ger företeelsen dess kvalitet, dess väsensdrag. Men genom motsatsernas kamp förändras kraftförhållandet dem emellan. Den överordnade sidan blir underordnad och den underordnade blir överordnad. Därmed förändras företeelsens kvalitet. Det kapitalistiska samhällets kvalitet bestäms av att kapitalistklassen dominerar över arbetarklassen, som kapitalistklassen påtvingar sin diktatur. Men genom kampen mellan kapital och arbete växer sig den underordnade arbetarklassen allt starkare. På ett visst stadium i denna utveckling gör arbetarklassen revolution störtar kapitalistklassen och upprättar sin diktatur, dvs proletariatets diktatur. Dvs att den tidigare sidan blir underordnad och den tidigare underordnade sidan blir överordnad. Samtidigt förändras samhällets kvalitet därigenom att det övergår från att ha varit kapitalistiskt till att vara socialistiskt.
3. Enligt lagen om negationens negation är utvecklingen i natur, samhälle och tänkande oändlig, sammanhängande och progressiv, dvs motsatsernas kamp i företeelserna upphör aldrig, den förenar det nya med det gamla och den leder utvecklingen upp på ständigt högre nivåer.
Slavsamhället fick ge plats för feodalismen men denna fick i sin tur ge vika för kapitalismen, som återigen ersätts av socialismen osv. Dvs slavsamhället ”negerades” av feodalismen, som ”negerades” av kapitalismen som i sin tur ”negeras” av socialismen osv. Men denna negation innebär inte ett absolut och mekaniskt, utan ett relativt och dialektiskt förnekande. Om negationen skulle vara absolut, skulle det inte kunna förekomma vare sig någon oändlig, sammanhängande eller progressiv utveckling. Men för det första upphör inte utvecklingen i och med att det tidigare och lägre stadiet negeras av det efterkommande och högre. För det andra finns det hela tiden ett samband mellan de bägge stadierna. Det nya stadiet kan inte skapas ur tomma intet utan framgår ur det äldre stadiet. Så t ex uppstod och utvecklades kapitalismen inom ramen för feodalismen, som den därför störtade (negerade). För det tredje bevarar den nya negationen de framväxande, positiva sidorna i den gamla negationen, samtidigt som den upphäver den. När sålunda socialismen upphäver kapitalismen negerar den kapitalismens utdöende, negativa sidor, främst utsugningen, men bevarar dess framväxande, positiva sidor, exempelvis storindustrin, den moderna tekniken, den rationella bokföringen osv. Bildligt talat är lagen om negationens negation en återspegling av att utvecklingen inte försiggår i en rät linje eller i cirkel utan i en uppåtstigande, spiralformad rörelse.
Även denne tredje grundlag kan härledas ur den första lagen, eftersom negationens negation är ett uttryck för och en form av motsatsernas kamp.
Dessa den dialektiska materialismens tre grundlagar kompletteras av en rad andra dialektiska lagar, som lagarna om det dialektiska sambandet mellan väsen och sken, nödvändighet och tillfällighet, allmänt och enskilt, abstrakt och konkret, innehåll och form, verklighet och möjlighet, teori och praktik m m.
Stalins redogörelse för den dialektiska materialismen och dess kännetecken innehåller åtskilligt av vad som sagts ovan. Men den lider också av en del iögonfallande brister. Stalin har inte lyckats påvisa det inre sambandet mellan de dialektiska lagbundenheterna. Inte heller framgår av hans redogörelse, att lagen om motsatsernas enhet och kamp är den primära av den dialektiska materialismens lagar. Stalin berör nästan uteslutande den subjektiva dialektiken, dvs dialektiken som metod, teori och vetenskap. Slutligen saknas i hans framställning distinktionen mellan å ena sidan antagonistiska och icke-antagonistiska motsättningar och å andra sidan mellan motsättningar mellan folket och folkets fiender respektive motsättningar inom folket. Lenin påvisade skillnaden mellan antagonistiska och icke-antagonistiska motsättningar. Men den som mest utförligt analyserade båda dessa typer av motsättningar var Mao Tse-tung, som också visade att de icke-antagonistiska motsättningarna måste lösas med helt andra metoder än de antagonistiska.
Dessa brister i Stalins redogörelse är naturligtvis inte tillfälliga. Faktiskt avvek Stalin ibland från den dialektiska materialismen och hemföll åt metafysik och subjektivism. I sin politik blandade han i viss utsträckning samman antagonistiska med icke-antagonistiska motsättningar samt motsättningar mellan folket och folkets fiender med motsättningar inom folket. Detta fick under 30-talet till följd, att delar av folket drabbades av de slag som utdelades mot folkets fiender, medan folkets fiender delvis klarade sig undan slagen. Därigenom splittrades folket i viss utsträckning, vilket folkets fiender utnyttjade för att utså ytterligare splittring inom folket. Genom att han sålunda inte alltid gjorde en konkret analys av motsättningarna och i sin politik inte heller alltid stödde sig på folket hindrades Stalin i sina strävanden att tillfullo genomföra sin riktiga linje och den åsamkade ibland folket och partiet onödiga offer.
Stalins redogörelse för den historiska materialismen är ingående och systematisk. Den har dock vissa brister också den. För det första diskuterar Stalin endast i förbigående motsättningen mellan samhällets ekonomiska grundval och dess politiska, juridiska, ideologiska etc överbyggnad. Denna motsättning är mycket viktig i samhällsutvecklingen och den är av grundläggande betydelse i den historiska materialismen. Erfarenheten visar, att lösningen av denna motsättning avgör frågan om klasskampens vidareutveckling under socialismen. Proletariatets maktövertagande i den socialistiska revolutionen löser i huvudsak motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden. Med maktövertagandet påbörjar proletariatet också lösningen av motsättningen mellan grundval och överbyggnad. Men maktövertagandet löser varken den första eller andra motsättningen definitivt, särskilt inte den andra. Den måste lösas genom ständigt återkommande kulturrevolutioner, som successivt utplånar utsugarsamhällets ideologi och inplanterar proletär ideologi i hela folket. Det är det enda sättet att befästa proletariatets diktatur. Stalin insåg inte helt betydelsen av denna motsättning, dess tillämpning i klasskampen och dess återspegling i den historiska materialismen. Mot sin vilja bidrog han därför till att bereda marken för de borgerliga elementens maktövertagande i stat och parti.
För det andra har också klassmotsättningen och den på klassmotsättningen vilande klasskampen nästan helt försvunnit i Stalins framställning av den historiska materialismen. Enligt Stalin är ”samhällsutvecklingens historia i främsta rummet historien om produktionsutvecklingen” (s xx). Visserligen påpekar han att ”samhällsutvecklingens historia på samma gång är historien om själva framställarna av de materiella nyttigheterna” och att historien därför framför allt måste ”sysselsätta sig med historien om de materiella nyttigheternas framställare, med de arbetande massornas historia, med folkens historia”. Men just därför är också historien i första rummet klasskampens historia. Denna måste visserligen ytterst, dvs i sista hand förklaras med utgångspunkt från produktionsutvecklingens historia, som utgör den grundläggande betingelsen för klasskampens historia. Dvs folken och klasserna skapar inte historien godtyckligt, men de skapar dock själva historien. Till sitt innersta väsen är därför historien en historia om folkens och klassernas kamp och därvid i första hand de revolutionära folkens och klassernas frihetskamp. Höjdpunkten i denna historia är de revolutionära folkens och klassernas kamp för att avskaffa utsugning och förtryck överhuvudtaget. De revolutionära folkens och klassernas kamp utgör sålunda den historiska utvecklingens verkliga drivkraft. Ju framgångsrikare denna kamp är, dvs ju hårdare slag den kan rikta mot de härskande klasserna och de av dem upprätthållna produktionsförhållandena, desto större blir det utrymme som skapas för de nya produktivkrafternas tillväxt och desto snabbare kan de utvecklas. Klasskampen bestäms emellertid ytterst av det förhärskande produktionssättet, dess produktivkrafter och produktivförhållanden, som sätter vissa gränser för klasskampens utveckling, nivå och resultat. Den svenska historien är sålunda fylld av bonderesningar och bondekrig och dessa var under äldre tid den historiska utvecklingens verkliga drivkraft i vårt land. De utvecklade därigenom både produktivkrafterna och produktionsförhållandena. Men bondeklassen kunde aldrig erövra makten. Det fanns varken de produktivkrafter, produktionsförhållanden, klasskrafter eller det parti, som är en nödvändig förutsättning för att folket skall kunna erövra makten. Dessa betingelser skapades först med kapitalismen, den av denna skapade industriarbetarklassen samt den vetenskapliga socialismen. Produktionsutvecklingens historia utgör alltså den historiska utvecklingens bas, dess ram. Men innehållet i den historiska utvecklingen utgöres av klassernas kamp, främst de revolutionära folkens och klassernas frihetskamp. Det är också denna kamp som driver den historiska utvecklingen framåt och som skapar både produktivkrafterna och produktionsförhållandena. Därför är det säkert också oriktigt att som Stalin sätta produktionsredskapen före människorna i beskrivningen av produktivkrafterna (s xx). Det avgörande i kampen är nämligen inte tekniken och arbetsredskapen utan människan bakom den.
Klasskampen är sålunda själva kärnpunkten i den historiska materialismen. Den måste därför ges en framträdande plats i varje framställning av den historiska materialismen. Det gäller så mycket mer som klasser och klasskamp fortlever under socialismens hela era, fram till det klasslösa kommunistiska samhället, då klasserna och därmed också klasskampen, proletariatets diktatur och det kommunistiska partiet försvinner.
Ensidigheten i Stalins framställning av den historiska materialismen måste förklaras historiskt. För det första intog frågan om att utveckla tekniken en framträdande plats i SUKP:s kamp i Sovjetunionen under 30-talet när Stalin författade sitt arbete. För det andra överskattade Stalin de framsteg partiet gjort, när det gällde konsolideringen av proletariatets diktatur. Han skriver uttryckligen om Sovjetunionen vid denna tid: ”Här finns inte längre vare sig utsugare eller utsugna” (Leninismens problem s 848). På samma sätt uttrycker han sig också i redogörelsen för 1936 års nya författning: ”Det har skapats en grundval för samhällets moralisk-politiska enhet”. (SUKP:s historia 1939 s, 432) Likaså i verksamhetsberättelsen på SUKP:s XVIII:e kongress, 1939: ”sovjetsamhället... är fritt från konflikter mellan klasserna och uppvisar bilden av ett vänskapligt arbete mellan arbetarna, bönderna och de intellektuella” (Leninismens problem s 890-891).
Naturligtvis hade partiet kommit en bra bit på väg i kampen för att avskaffa klassamhället och för att befästa vänskapen mellan arbetarna, bönderna och de intellektuella. Men klasserna var ingalunda helt avskaffade, klasskampen fortsatte och den borgerliga ideologin hade fortfarande ett starkt grepp. Just därför var det möjligt för de borgerliga elementen att gripa makten efter Stalins död. Stalin själv handlade i god tro. När han hävdade att klasskampen och klasserna försvunnit i Sovjetunionen, så var det ett uttryck för hans revolutionära entusiasm, hans vilja att arbeta för att utplåna klassamhället så snabbt som möjligt. Inte desto mindre var denna ståndpunkt subjektivistisk, dvs verklighetsfrämmande och därför felaktig.
Vad Stalin i själva verket behandlar i sin redogörelse för den historiska materialismen, är därför mindre klasskampen än klasskampens ekonomiska grundval: produktionssättet och dess två motsatta sidor – produktivkrafterna och produktionsförhållandena – samt de ekonomiska samhällsformationernas stadier. Denna sida av den historiska materialismen är också, som påpekats ovan, grundläggande. Marx' insats bestod just däri, att han visade klasskampens beroende av och bundenhet till produktionssättet. Han klargjorde så att säga klasskampens anatomi. Utan att förstå klasskampens ekonomiska grundval kan man inte heller förstå klasskampens historia.
Stalins redogörelse för klasskampens ekonomiska grundval är grundlig och ingående. Men den innehåller också diskutabla punkter. I sin analys av motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden visar han hur denna motsättning driver produktionssättet framåt. Men hans skildring kan ge intryck av att denna motsättning skulle bortfalla under socialismen att kampen mellan motsatserna skulle ge plats enbart för enheten dem emellan. Han säger, att ”ett exempel på full överensstämmelse mellan produktionsförhållandena och produktivkrafternas karaktär är den socialistiska folkhushållningen i Sovjetunionen...” (s xx). Naturligtvis löser den socialistiska revolutionen huvudmotsättningen mellan produktivkrafternas samhälleliga och produktionsförhållandenas privata karaktär. Men för det första tar denna process lång tid efter det att arbetarklassen gripit den politiska makten. För det andra går vägen till samhällelig egendom delvis inte direkt utan via gruppegendom, som inom jordbruket. För det tredje uppstår hela tiden nya motsättningar mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden till följd av produktivkrafternas snabba tillväxt just under socialismen. Ett exempel på detta är folkkommunernas uppkomst i Kina från 1958. Folkkommunen utgjorde ett nytt och högre produktionsförhållande jämfört med jordbrukskooperativerna och den banade sig väg till följd av masskampanjen för högre produktion, som utlöstes av den främsta produktivkraften: de arbetande människorna. Om å andra sidan produktionsförhållandena inte ständigt revolutioneras under socialismen kommer de till slut att hämma produktivkrafternas utveckling. Ett exempel på detta är jordbrukets och industrins stagnation i Sovjetunionen efter Stalins död och som nu chrusjtjovrevisionisterna försöker ”lösa” genom att återinföra produktions- och utbytesförhållandena.
Naturligtvis har motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden under socialismen en helt annan karaktär än under kapitalismen. Den viktigaste skillnaden är att motsättningen under kapitalismen till sitt väsen är antagonistisk, medan den under socialismen är icke-antagonistisk, till sitt väsen. Men om det inte fanns några motsättningar mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena under socialismen, skulle det socialistiska produktionssättet över huvud taget inte kunna utvecklas. Därför säger med all rätt Mao Tse-tung, som mest ingående behandlat denna fråga:
De grundläggande motsättningarna i det socialistiska samhället är fortfarande de som består mellan produktionsförhållanden och produktivkrafter och mellan överbyggnad och den ekonomiska grundvalen. (”Om det rätta sättet att lösa motsättningar inom folket”, Politiska skrifter s 221-222)
Avslutningsvis bör också ett par andra, smärre kritiska synpunkter anföras med anledning av Stalins redogörelse för den historiska materialismen. I sin beskrivning av de historiskt kända huvudtyperna av den ekonomiska samhällsformation, nämner Stalin inte alls det asiatiska produktionssättet, som enligt Marx också utgjorde en epok (se t ex inledningen till ”Kritiken av den politiska ekonomin”, s 51, Karl Marx och Friedrich Engels i urval) Detta produktionssätt, som i äldre tid var förhärskande i Indien och Kina, har Marx beskrivit exempelvis i uppsatsen ”Det brittiska herraväldet i Indien” (Anfört arbete, s 76-83). Denne samhällstyp var kanske inte lika ursprunglig som slaveriet och feodalismen, den var heller inte lika utbredd som dessa och den synes inte heller av sin egen kraft ha givit upphov till efterföljande samhällsformationer. I Asiens historia har dock detta produktionssätt spelat en stor roll och det ger nyckeln till förståelsen av denna kontinents historia.
Man kan också kritisera vissa delar av Stalins uppfattning om de drivkrafter, som orsakade att en samhällsformation omvandlades till en annan. Som förklaring till att slavsystemet förvandlades till feodalism, anför han att ”feodalherren /överger/ slaven, som ej är intresserad för arbetet och fullständigt utan initiativ, och föredrar att ha att göra med den livegne, som har sitt eget hushåll, sina produktionsverktyg och ett visst intresse förarbetet, vilket är nödvändigt för att han skall bruka jorden och betala feodalherren in natura av sin skörd.” (s xx)
Denna förklaring innehåller naturligtvis en del av sanningen. Men slavsystemet ersattes av feodalismen på grund av motsatsernas kamp, dvs på grund av klasskampen. Den förtryckta klassen, slavarna, gjorde uppror mot sina förtryckare, slavägarna, och krossade deras stat.
Stalin har knappast rätt när han säger att den feodala utsugningen var ”något mildrad” jämfört med utsugningen under slaveriet. Utsugningen mäts genom det numeriska förhållandet mellan de merarbetande producenternas merarbete (merprodukt) och deras nödvändiga arbete (den del av produktionen som motsvarar arbetarens underhållskostnader). Dessa två delar utgör tillsammans de arbetande producenternas (netto-)produktion. Feodalsystemet medförde en kraftig höjning av produktionen. Om nu merprodukten och den del av produkten som tillföll de arbetande producenterna ökade i samma proportion, blev utsugningsgraden oförändrad. Om merprodukten ökade mer än den del av produkten som tillföll producenterna, ökade utsugningen. Om tvärtom den del av produkten som tillföll producenterna ökade mer än merprodukten, minskade utsugningen. Enligt Stalin skulle alltså det sistnämnda fallet ha inträffat i och med övergången från slaveri till feodalism. Detta är givetvis inte en teoretisk fråga. Men det är föga sannolikt att utsugningen skulle ha mildrats. Tvärtom övergick feodalherrarna till det nya utsugningssystemet, emedan slavarbetskraftens reproduktionskostnader blev för höga i förhållande till merprodukten. Feodalherrarna överlät ansvaret för arbetskraftens reproduktion åt de arbetande själva genom att binda dem vid torvan och ställa vissa produktionsmedel till deras förfogande. Därmed ökades de arbetandes frihet och följaktligen också deras personliga intresse att producera mer, vilket ökade merprodukten. Därvid är att märka att utsugningsgraden ökade, även om mängden av produkter som tillföll de arbetande producenterna ökade, nämligen om mängden av de produkter som tillföll feodalherrarna ökade ännu mer. Just en sådan utveckling har inträffat i den kapitalistiska världen, vilket bl a kan avläses i den ständigt ökande andel av nationalprodukten som går till kapitalackumulation: den har bara under efterkrigstiden stigit från 20 till 30 procent, dvs ökat med 50 procent. Denna ökade utsugningsgrad har inte bara varit förenlig med en viss höjning av de arbetandes materiella levnadsstandard utan har delvis åstadkommits med hjälp därav. På samma sätt medförde sannolikt också feodalsystemet inte en mildrad utan en skärpt utsugning.
Liksom Stalin gör feodalherren till primus motor i övergången från slaveri till feodalism, gör han också kapitalisten till primus motor i övergången från feodalism till kapitalism. Han skriver att:
de nya produktivkrafterna kräver, att producenterna skall vara kulturellt högre stående och intelligentare än de förtryckta och okunniga livegna, att de skall begripa sig på maskinen och kunna sköta den riktigt. Därför föredrar kapitalisterna att ha att göra med de från livegenskapen befriade lönearbetarna, som är tillräckligt kultiverade för att kunna handskas med maskinerna riktigt. (s xx)
Frågan är om denna beskrivning tar fasta på det väsentligaste. För det första gick feodalismen likaväl som slavsystemet under till följd av klasskamp. För det andra kan man knappast säga att kapitalisten ”föredrog” att ha att göra med fria lönearbetare i stället för med livegna: de livegne förvandlades med våld till lönearbetare, emedan den ursprungliga ackumulationen drev dem från gård och grund och gjorde dem fågelfria, och de tvingades därför ta anställning hos kapitalisterna. Ju större dessa fågelfria proletärers armod var, desto mer lönande var det för kapitalisten att anställa och utsuga dem. Var de inte utarmade förut, så blev de det genom att dras in i industrikapitalismens grottekvarn, som ödelade såväl deras fysik som psyke. Detta har ingående skildrats av Marx i första bandet av Kapitalet.
Den springande punkten i Stalins teoretiska misstag ligger i hans ofullständiga analys och tillämpning av den dialektiska materialismens första grundlag, den om motsatsernas enhet och kamp, framför allt på det socialistiska samhället. Denna slutsats bekräftas av en analys av Stalins senare teoretiska bidrag, framför allt Marxismen och språkvetenskapens frågor (1950) och Socialismens ekonomiska problem i SSRU (1952). Men dessa arbeten visar också, att Stalin under sina sista år började närma sig och i viss utsträckning också intog en korrekt teoretisk ståndpunkt i fråga om motsatsernas enhet och kamp under socialismen.
I Marxismen och språkvetenskapens frågor hävdade Stalin – ”till upplysning för de kamrater som är förtjusta i explosioner” – ”att lagen om övergång från en gammal till en ny kvalitet genom explosion...är obligatorisk för ett samhälle som är splittrat i fientliga klasser. Men detta är ingalunda obligatoriskt för ett samhälle, som inte har några fientliga klasser.” (s xx)
Som exempel anför Stalin kollektiviseringen av jordbruket i Sovjetunionen mellan åren 1928 och 1936. Enligt Stalin genomfördes denna inte genom en explosion, dvs ”inte genom att den existerande makten störtades och en ny bildades, utan genom en gradvis övergång från det gamla borgerliga systemet på landsbygden till ett nytt.” (s xx) Stalin erkänner samtidigt att ”det var en revolution som likviderade det gamla borgerliga systemet på landsbygden” och som ”skapade det nya, socialistiska systemet.” (s xx) men det skulle ändå inte ha varit en explosion och inte något maktövertagande? Förvisso var det både en revolution, ett maktövertagande, en explosion och en övergång från en gammal kvalitet till en ny! Under loppet av några år bröts kapitalisternas klassherravälde på Sovjetunionens landsbygd, hundratusentals kapitalister (kulaker) utstöttes från byarna och 25 miljoner bondejordbruk förenades i en kvarts miljon kolchoser. Det var den största omvälvning som någonsin skett i jordbrukets ekonomiska historia. Det var dessutom en antagonistisk motsättning, som löstes med antagonistiska metoder, trots att arbetare- och bondemakten utgjorde en betingelse för utnyttjande av icke-antagonistiska metoder i en större skala, så som blev fallet i Kina, när de kapitalistiska produktionsförhållandena på landsbygden och i industrin ersattes med socialistiska. (Skillnaden var dock att Kinas kommunistiska parti kunde dra lärdom av de sovjetiska erfarenheterna och att Kina inte befann sig i ett lika trängt historiskt läge som Sovjetunionen under 30-talet.) Stalins bevisning i detta fall för att kollektiviseringen inte var en explosion består endast i att han kallar den en revolution, vilket ju bara är en synonym för explosion.
Stalin lämnar dock en utväg öppen samtidigt för en annan och riktigare förklaring. Han skriver nämligen att ”lagen om övergång från en gammal till en ny kvalitet genom en explosion...är obligatorisk för ett samhälle som är splittrat i fientliga klasser”. Underförstått är då, att denna lag inte är obligatorisk för det socialistiska samhället, vilket alltså innebär att den dock skulle kunna vara giltig även för ett sådant samhälle.
De tvivel som skymtade fram i Marxismen och språkvetenskapens frågor är ytterligare förstärkta i Stalins sista arbete, Socialismens ekonomiska problem i SSRU, dock utan att i grunden rubba hans grundläggande ståndpunkt. Nu är han inte längre säker på att det alltid råder full överensstämmelse mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden under socialismen:
Hur skall man förstå orden 'full överensstämmelse'? De bör förstås så, att det under socialismen vanligen inte kommer till konflikt mellan produktionsförhållandena och produktiv-krafterna, att samhället har möjlighet att i rätt tid bringa då efterblivna produktionsförhållandena i överensstämmelse med produktivkrafternas karaktär. Det socialistiska samhället här möjlighet att göra detta emedan inga bortdöende klasser som kan organisera motstånd ingår i det. Naturligtvis kommer det även under socialismen att finnas efterblivna och tröga krafter, som inte förstår att produktionsförhållandena nödvändigtvis måste ändras, men dem blir det naturligtvis lätt att övervinna utan att låta det komma till konflikt. (s xx)
Här är Stalin uppenbarligen på väg mot en ny och riktigare uppfattning i fråga om motsättningarna under socialismen. Men han ryggar tillbaka för konsekvenserna och understryker återigen att ”den ekonomiska utvecklingen under våra socialistiska förhållanden inte försiggår i form av omvälvningar utan i form av successiva förändringar, då det gamla inte helt enkelt definitivt avskaffas utan anpassar sin natur till det nya och endast bibehåller sin form, och då det nya inte helt enkelt förintar det gamla utan tränger in i det gamla, ändrar dess natur och funktioner, varvid det inte slår sönder dess form utan utnyttjar den för det nyas utveckling”. (s xx)
Men om det nya tränger in i det gamla och förändrar dess innehåll, så förändrar det dess väsen, dess kvalitet, dess natur. Ty innebörden av denna ”motsatsernas omvandling i varandra eller ömsesidigt inträngande” (Mao Tse-tung) är just, att det nya förintar det gamla. Naturligtvis är det inte fråga om mekanisk utan dialektisk förintelse (negationens negation). Men utan förintelse kan ingenting nyskapas.
Vad orsakade Stalins delvis ändrade uppfattning om motsättningarna under socialismen? Stalin hade vid denna tid kommit underfund med att det sovjetiska jordbrukets och därmed hela folkhushållets relativa stagnation orsakades av en motsättning mellan jordbrukets produktivkrafter och de rådande produktionsförhållandena. Det var ”främst sådana ekonomiske företeelser som gruppegendomen, dvs kollektiv-bruksegendomen, samt varucirkulationen”, som bromsade produktivkrafternas utveckling. Dessa produktions- och utbytesförhållanden lade ”hinder i vägen för att med den statliga planeringen i full utsträckning omfatta hela folkhushållningen, särskilt lantbruket”. Med genialisk klarsyn förutsåg han faktiskt vad som kom att inträffa under Chrusjtjovs tid: ”Det kan inte råda något tvivel om att dessa företeelser med tiden kommer i allt högre grad att hämma den fortsatta tillväxten av vårt lands produktivkrafter.” Han inte bara förutsåg denna möjlighet, han anvisade också en riktig lösning – nämligen en vidareutveckling av den socialistiska revolutionen på det ekonomiska området;
Uppgiften består således i att upphäva dessa motsättningar genom att successivt förvandla kollektivbruksegendomen till allmän folkegendom och att – likaså successivt – införa produktutbyte i stället för varucirkulation. (s xx)
Men de kontrarevolutionärer som ryckte till sig makten efter Stalins död gjorde precis tvärtom. I stället för att förvandla kollektivbruksegendomen till allmän folkegendom avsöndrade de den ytterligare från samhället. Chrusjtjov lät nämligen 1958 upplösa maskin-och traktorstationerna och överlämna dessas produktionsmedel i kollektivbrukens ägo. När Stalin sex år tidigare diskuterade detta alternativ, som redan då framfördes av revisionisterna, påvisade han att det var liktydigt med att ”driva historiens hjul tillbaka”. Det skulle ”avlägsna kollektivbruksegendomen från den allmänna folkegendomen”, ”avlägsna oss” från kommunismen, placera kollektivbruken i en priviligierad ställning – ”ty som bekant är inte ens de nationaliserade företagen hos oss ägare till produktionsmedlen” – samt ”resultera i en utvidgning av varucirkulationens verkningssfär, ty en kollossal mängd av produktionsredskap för lantbruket skulle råka in i varucirkulationens verkningskrets”. Detta skulle för det första ”hämma vår frammarsch till kommunismen” och vara oförenligt ”med perspektivet av övergång från socialism till kommunism”. Marxisterna utgår nämligen ”från den kända marxistiska satsen, att övergången från socialismen till kommunismen och den kommunistiska principen om produkternas fördelning efter behov utesluter varje varuutbyte, följaktligen också produkternas förvandling till vara och därmed även deras förvandling till värde” (s xx). För det andra skulle enligt Stalin ett sådant steg tom kunna leda till restauration av kapitalismen i Sovjetunionen:
I sin kritik av Dührings ”hushållskommun”, som fungerar under varucirkulationens förhållanden, påvisade Engels i sin Anti-Dühring på ett klargörande sätt, att varucirkulationens förefintlighet ofrånkomligen måste föra Dührings s k ”hushållskommuner” till ett återupplivande av kapitalismen (s 90).
Hur föga anade Stalin att de revisionistiska ståndpunkter som han tog upp kampen mot vid denna tid, inom loppet av några år skulle realiseras över hela linjen av Chrusjtjov och chrusjtjov-revisionisterna!
Slutligen måste det understrykas, att Stalin i detta sitt sista arbete var på väg mot en riktig uppfattning också om förhållandet mellan antagonistiska och icke-antagonistiska motsättningar under socialismen. Han påvisade alltså inte bara, att det under socialismen råder en motsättning mellan produktionsförhållanden och produktivkrafter. Han påvisade dessutom, att denna motsättning under vissa betingelser kan förvandlas från en till sitt väsen icke-antagonistisk till en väsentligen antagonistisk motsättning. Därigenom förebådade han Mao Tsetungs teori om det rätta sättet att lösa motsättningar inom folket. Stalin skrev:
Motsättningar finns det utan tvivel och kommer att finnas, försåvitt produktionsförhållandenas utveckling sackar efter och kommer att sacka efter produktivkrafternas utveckling. Om de ledande organen följer en riktig politik, kan dessa motsättningar inte slå över till antagonism och det kan inte komma till konflikt mellan produktionsförhållandena och produktivkrafterna i samhället. En annan sek är det, om vi kommer att bedriva en oriktig politik, liknande den som kamrat Jarosjemko rekommenderar. I så fall blir en konflikt oundviklig, och våra produktionsförhållanden kan förvandlas till en högst allvarlig hämsko för produktivkrafternas fortsatta utveckling.
Därför består de ledande organens uppgift i att i tid observera framväxande motsättningar och i tid vidta åtgärder för att övervinna dem genom att anpassa produktionsförhållandena efter produktivkrafternas tillväxt. Detta gäller främst sådana ekonomiska företeelser som gruppegendomen, dvs kollektivbruksegendomen, samt varucirkulationen. (s xx).
Av detta kan vi dra följande slutsatser:
1. För det första var Stalin under sina sista år medveten om motsättningarna i det socialistiska sovjetsamhället.
2. För det andra definierade Stalin även dessa motsättningars natur, nämligen motsättningen mellan å ena sidan produktionsförhållandena kollektivbruksegendomen och varuproduktionen) och å andra sidan produktivkrafterna.
3. För det tredje förutsåg han, att dessa motsättningar skulle kunna förvandlas ifrån icke-antagonistiska till antagonistiska, om partiet inte bedrev en riktig politik.
4. För det fjärde intog han en marxist-leninistisk ståndpunkt till dessa motsättningar. De måste enligt Stalin lösas ”genom att successivt förvandla kollektivbruksegendomen till allmän folkegendom och att – likaså successivt – införa produktutbyte i stället för varucirkulation”.
5. För det femte tog han därför avstånd från den motsatta linje, som Chrusjtjov och chrusjtjov-revisionisterna drev igenom, sedan de tagit makten efter Stalins död. I stället för att som Stalin driva den socialistiska revolutionen vidare, fram mot kommunismen har de ”drivit historiens hjul tillbaka” och gått in för ”ett återupprättande av kapitalismen”.
Stalins uppsats ”Om den dialektiska och historiska materialismen” är ett viktigt bidrag till marxismen-leninismen. Den är fortfarande en av de bästa sammanfattningar som finns av den kommunistiska världsåskådningen. I pedagogisk klarhet är den oöverträffad.
Den är dock, liksom Stalins senare teoretiska arbeten, behäftad med vissa fel och brister. Grundorsaken till dessa är, att Stalin inte i alla delar tillämpade den dialektiska materialismens första grundlag, lagen om motsatsernas enhet och kamp, på ett riktigt sätt. Framför allt tillämpade han den ibland oriktigt på klasskampen under socialismen. Därvid övervärderade han ibland kampen, ibland enheten mellan motsatserna. Orsaken till detta var en viss subjektivism hos honom, dvs han grundade inte alltid sina ståndpunkter på tillräckligt ingående undersökningar av de faktiska förhållandena. Därigenom kom han också att i viss utsträckning isolera sig från folket och blev ur stånd att genomföra en riktig politik över hela linjen. Hans övervärdering av kampen mellan motsatserna på olika områden av det socialistiska samhället tog sig exempelvis i uttryck i att han 1937 och 1938 utvidgade omfattningen av kontrarevolutionens undertryckande. Hans övervärdering av enheten mellan motsatserna tog sig uttryck i att han undervärderade klassmotsättningarna och klasskampen i det socialistiska Sovjetunionen. Stalin drog inte heller alltid en klar skiljelinje mellan antagonistiska och icke-antagonistiska motsättningar och mellan motsättningar inom folket och mellan folkets fiender. Följaktligen tenderade han ibland ett behandla icke-antagonistiska motsättningar som antagonistiska och motsättningar inom folket som motsättningar mellan folket och folkets fiender. Resultatet därav blev att proletariatets politiska linje inte alltid kunde genomföras och att kontrarevolutionen drevs under jorden i stället för ett dras fram i ljuset och delvis stärktes i stället för att försvagas. I den meningen bär också Stalin ett visst ansvar för att Chrusjtjov och chrusjtjov-revisionisterna kunde överta makten efter hans död. Under sina sista år närmade sig dock Stalin den riktiga ståndpunkten i dessa frågor. Därför är motsättningarna mellan Stalins revolutionära, marxist-leninistiska linje och de moderna revisionisternas kontrarevolutionära, borgerliga linje principiell, grundläggande och omöjlig att överbrygga. De tillhör två diametralt motsatta läger.
Den grundläggande förklaringen till Stalins teoretiska misstag är av historisk natur. Han var banbrytare och därför nödvändigtvis tvungen att göra misstag. Naturligtvis skulle felen och misstagen ha kunnat begränsas, om de rättats till på ett tidigt stadium och om den politiska linjen utexperimenterats i liten skala innan den genomfördes i stor skala. Men även denna insikt är delvis en följd av att den inte delades av Stalin! Stalins fel och misstag var under dessa omständigheter till stor del oundvikliga. De är också oskiljaktligt förbundna med den stora och grundläggande frågan om proletariatets diktatur under den internationella kommunistiska rörelsens genombrottsår. Därför kan man inte ta lätt på dem och under inga förhållanden reducera dem till en fråga om ”personkult”. Inställningen till frågan om Stalin är därför en fråga om klasståndpunkten, om man ställer sig på en proletär eller borgerlig ståndpunkt.
Det kommer att ta tid innan Stalins historiske insats kan bedömas allsidigt. De revolutionärer som anförtrotts uppgiften att omsätta revolutionen i praktiken har alltid utmålats som bloddrypande fiender av kontrarevolutionen. Så var fallet med Cromwell och Robespierre, med Saint Just och Rose Luxemburg. Framtidens historiker kommer därför säkert att bedöma Stalins fel och misstag på samma sätt som Lenin bedömde Marx' och Engels' misstag:
sådana fel – felen hos det revolutionära tänkandets giganter, som försökte höja och faktiskt höjde proletariatet i hela världen över de små, vardagliga och obetydliga uppgifternas nivå – är tusen gånger ädlare och magnifikare och historiskt värdefullare och sannare än den puerila visdomen hos den officiella liberalismen, som sjunger, tjuter, vädjar och förmanar om de revolutionära fåfängligheternas fåfänglighet, den revolutionära kampens futiliteter och de kontrarevolutionära ”konstitutionella” fantasiernas charm.
Stalin var otvivelaktigt en stor marxist-leninist, en stor proletär revolutionär. Hans teoretiska arbeten, däribland uppsatsen om den dialektiska och historiska materialismen, är outplånliga bidrag till den internationella kommunistiska rörelsen.
BO GUSTAFSSON 20 oktober 1967
Efter ytterligare ett halvannat årtionde hade BoG brutit med KFML/SKP och avsevärt reviderat sin syn på Stalin och Stalins Sovjet. I boken Marx & marxismen (utgiven 1983) skriver han bl a följande:
Den kommunistiska arbetarrörelsen som växte fram i Västeuropa såg inte … någon större skillnad mellan borgerlighet och socialdemokrati, ty även om socialdemokraternas massa var arbetare så stod de enligt Lenins utsagor under ledning av ”borgerliga arbetarledare”. Under 1920-talet stämplades socialdemokratin rentav som ”socialfascistisk”, som var en ännu mer extrem och förvrängd beteckning än Lenins ”socialchauvinistisk”. Denna splittring, som under 1930-talet möjliggjorde fascismens seger, ändrades inte av att linjen i förhållande till socialdemokratin tillfälligt lades om till en enhetsfrontspolitik från 1934. Den kom för sent. En tillfällig enhet upprättades först i de fascistiska koncentrationslägren.[10] En annan följd av Sovjetunionens och Tredje Internationalens upprättande och politik var, att socialismen som målsättning försvårades i Västeuropa och svårigheterna växte i takt med att leninismen övergick i stalinism med dess tvångskollektivisering och massutrensningar i Sovjetunionen. Om marxismen till en början splittrats av den ryska revolutionen, så tycktes marxismen nu mer och mer försvinna som en levande lära och som vägledning för det politiska handlandet i Sovjetunionen. Den blev marxism—leninism och marxism—leninism—stalinism, en samling torra formler, statsdoktrin och rentav magi. I den senare egenskapen kunde den fortfarande användas till att mobilisera befolkningen i ansträngningarna att modernisera landet. Allt underordnades — och alla medel blev tillåtna med hänvisning till — det framtida målet: kommunismen. Men följden blev att marxismen, denna rationalistiska, humanistiska och befriande lära, kom i en allt skarpare motsättning till det sovjetiska samhällets realiteter. En ny klass av administratörer och byråkrater — påvisad och beklagad redan av Lenin innan han dog — tog över klassherraväldet och använde marxismen endast för att legitimera sitt eget klassherravälde, precis som borgerligheten enligt marxismen gjorde. Marxismen förvandlades i Sovjetunionen och efter andra världskriget också i det övriga Östeuropa till en ideologi i borgerlig mening: till falskt medvetande. (a.a. sid 150-51)
I en mycket allmän form finner man tesen om produktivkrafterna som historiens motor i en Stalintext från september 1938, kallad ”Om den dialektiska och den historiska materialismen”.
I denna text skriver han speciellt:
”Till en början förändras och utvecklas samhällets produktivkrafter och sedan – beroende av dessa förändringar och i överensstämmelse med dem – förändras människornas produktionsförhållanden ...”
När tesen formuleras på detta sätt förnekar den inte klasskampens betydelse – för så vitt det finns ett samhälle, där antagonistiska klasser står emot varandra – men den ger den en andraplansroll: klasskampen ingriper i huvudsak för att bryta ner de produktionsförhållanden som skulle hindra produktivkrafternas utveckling och ger på så sätt upphov till nya produktionsförhållanden, som bättre stämmer överens med vad produktivkrafternas utveckling kräver.
Stalin medger dock, i den ovan citerade texten, att nya produktionsförhållanden kan uppstå oberoende av en revolutionär process, när han skriver, att: ... uppkomsten av nya produktivkrafter och dem motsvarande produktionsförhållanden inte försiggår skilt från det gamla systemet, inte sedan det gamla systemet försvunnit, utan i det gamla systemets sköte...
Visserligen kan man finna texter av Marx som tycks föreslå ett liknande sätt att se på problemen, men hela Marx’ verk visar tydligt att det för honom är klasskampen som är historiens motor och att det, så länge som klasserna finns kvar, är genom klassammanstötningar som de sociala förhållandena förändras: hans verk framhåller också att socialistiska sociala förhållanden inte kan uppkomma ur annat än en klasskamp. Likaså skulle Lenin aldrig kunnat formulera teorin om ”den svagaste länken i den imperialistiska kedjan” (en teori som gör det möjligt för oss att förstå hur Ryssland kunde uppleva en proletär revolution), om han – som mensjevikerna – hade hållit sig kvar vid föreställningar, som framför allt ”betonade produktivkrafternas utveckling (ty, enligt dessa föreställningar, var en ”proletär revolution bara möjlig i de mest industrialiserade länderna).
Tesen om produktivkrafternas företräde förhindrar en rigorös användning av den historiska materialismens begrepp och leder till felaktiga politiska formuleringar, som t.ex. detta yttrande av Stalin i den tidigare citerade texten: ”Således måste proletariatets parti för att ej begå fel i politiken, såväl vid utformningen av sitt program som också i sin praktiska verksamhet framför allt utgå från produktionsutvecklingens lagar, från den ekonomiska samhällsutvecklingens lagar.”
Den uppfattning om produktivkrafterna som här fördes fram, gav visserligen upphov till en mängd svårigheter när man sökte sätta in den i helheten av den historiska materialismens teser. Men den måste förstås som ett nödvändigt bihang till tesen om att de utsugande och alltså även de utsugna klasserna försvunnit i Sovjetunionen.
Sammanhanget mellan dessa båda teser kommer t.ex. fram i Stalins försäkran om att ”under det socialistiska systemet ... utgöres grundvalen för produktionsförhållandena av att samhället äger produktionsmedlen. Här finns inte längre vare sig utsugare eller utsugna ... Här står produktionsförhållandena i full överensstämmelse med produktivkrafternas tillstånd ...”
En svårighet som uppkom i samband med denna formulering (som etablerade en ”perfekt överensstämmelse” mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena), var att den fick varje tänkbar motsättning mellan de två elementen i den ekonomiska basen att försvinna. Detta ledde till att Stalin 1951 delvis förändrade sin tidigare formulering, och förebrådde A. J. Notkin för att ha tagit alltför bokstavligt på hans formulering om ”den perfekta överensstämmelsen”, när denna egentligen bara betecknade det faktum att det socialistiska samhället ”har möjlighet att i rätt tid bringa de efterblivna produktionsförhållandena i överensstämmelse med produktivkrafternas karaktär ... emedan inga bortdöende klasser som kan organisera motstånd ingår i det.” [Se Stalin, Socialismens ekonomiska problem i SSRU, (Moskva, 1952)]
Dessa två teser om de utsugande och utsugna klassernas försvinnande i Sovjetunionen och om företrädet för produktivkrafternas utveckling, har såväl ideologiskt som politiskt bidragit till att blockera all organiserad verksamhet från det sovjetiska proletariatets sida för att omvandla landets produktionsförhållanden, dvs för att bryta ner de former som tillägnelseprocessen tagit i Sovjetunionen och som utgör grunden för reproduktionen av existerande klassförhållanden. De har förhindrat en kamp för att i stället skapa en ny tillägnelseprocess, som skulle ta bort den sociala uppdelningen mellan ledande och utförande funktioner, mellan manuellt och intellektuellt arbete, mellan stad och landsbygd och mellan arbetare och bönder – alltså en kamp för att förstöra den objektiva grundvalen för förekomsten av klasser. Å ena sidan ansågs nämligen dessa ha försvunnit. Å andra sidan såg man en perfekt överensstämmelse mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena där all eventuell motsättning dem emellan snart skulle försvinna, tack vare det ”socialistiska samhällets” verksamhet….
[1] Se Mao Zedong om motsättningar (4 Mao-texter om dialektisk materialism) på marxistarkiv.se.
[2] Boken finns i sin helhet på marxistarkiv.se: Klasstriderna i Sovjetunionen - Första perioden 1917-1923.
[3] Se Enver Hoxha om maoismen.
[4] Franz Marek: Vad Stalin verkligen sagt
[5] Om dessa frågor, se t ex Ernest Mandels Marx' ekonomiska tänkande, avsnittet om Det asiatiska produktionssättet.
[6] Om lysenkoismen, se De vita kläderna – när Lysenko dikterade den sovjetiska biologin av Anders Hagström och Stalinistisk ideologi och vetenskap av Michael Löwy [på marxistarkiv.se]. Den grundligaste redogörelsen för och analysen av ”Lysenkoaffären” ges av Dominique Lecourt i Fallet Lysenko, Ideologi och vetenskap i Sovjetunionen (1981) – förf. var medlem i det franska kommunistpartiet.
[7] Med ”arbetsmedel” menar Marx i huvudsak produktionsredskap. — Red.
[8] Kurs. av red.
[9] 1956 säger t ex Mao ”Det är Centralkommitténs åsikt att Stalins fel uppgår till endast 30 procent av helheten och hans förtjänster till 70 procent”. Se Om de tio viktiga förhållandena [på marxistarkiv.se].
[10] Detta debatterade BoG redan 1975 (då han fortfarande var medlem i det maoistiska SKP) i organisationens teoretiska tidskrift Marxistiskt Forum, utan att få gehör för sina synpunkter. De viktigaste inläggen i debatten finns samlade på marxistarkiv.se: Debatt: Kampen mot nazismen i Tyskland.
[11] Ur Förordet till Klasstriderna i Sovjetunionen (Första perioden).