De tidigare kapitlen har i stor utsträckning handlat om formen för det socialistiska samhället. Nu sägs det inte sällan, antingen att det socialistiska samhällets politiska form är oväsentlig eller att det är meningslöst att diskutera den i förväg. Det senare - anklagelsen för utopism - har jag ytligt berört i tidigare sammanhang. I avsnitt 12 i detta kapitel kommer jag att diskutera den ytterligare.
När det socialistiska samhällets politiska form förklaras oväsentlig, så ställs den mot samhällets innehåll. Innehåll innebär då för det mesta klassinnehåll. Det väsentliga i det socialistiska samhället är, heter det, dess proletära klassinnehåll.
Proletärt klassinnehåll kan i sin tur fattas på olika sätt. Ibland uttrycks det som en fråga om makt:
"... att ur socialismens synpunkt det avgörande inte är ekonomins 'reglering', utan just naturen hos den klass, som har makten. Med andra ord: den grundläggande frågan är inte den om 'marknaden' eller 'planen' - därmed 'staten' - behärskar ekonomin, utan den om naturen hos den klass som har makten i händerna. Ställer man statens ledning av ekonomin i förgrunden, då förvisar man rollen av naturen hos klassmakten till andra rangen, d.v.s. man lämnar det väsentliga åt sidan."[1]
Ibland formuleras det som en fråga om i vilken klass' intresse de samhälleliga besluten fattas. Om avgörande samhälleliga beslut fattas i proletariatets intresse, så är klassinnehållet proletärt.
Här talas det om form och innehåll, om vad som är väsentligt och oväsentligt. Dessa termer utpekar kategorier i marxistisk kunskaps- och vetenskapsteori, men har också betydelser i vardagsspråket. Väsentlighet i vetenskapsteoretisk mening är inte alltid samma sak som väsentlighet i vardagsspråklig mening.
I synnerhet när det gäller frågan om vad som är väsentligt ger denna skillnad mellan innebörden hos den vetenskapsteoretiska kategorin och hos den vardagsspråkliga termen upphov till en allvarlig tvetydighet. Den sammanhänger dels med att marxistiska teoretiker inte alltid använder termen på ett klart och konsekvent sätt, dels med att människor som träffar på marxistiska samhällsanalyser inte känner till den speciella vetenskapsteoretiska innebörd som den kan ha.
Detta i sin tur hänger samman med en tvekluvenhet inom marxismen själv. Å ena sidan framträder den med anspråk på att kunna ange medel och metoder för politisk handling för att skapa ett samhälle utan en rad av kapitalismens negativa drag. I sådana sammanhang blir frågan om vad som är väsentligt och oväsentligt densamma som vardagsspråkets. Å andra sidan framträder den med anspråk på att tillhandahålla en vetenskaplig teori om samhällens historiska utveckling och struktur. Och i dessa sammanhang blir frågan om väsentlighet en annan.
Det kan exemplifieras med Lenins resonemang om den demokratiska republiken och fascismen som jag kommer att ta upp i följande avsnitt. Demokratisk republik eller fascistisk diktatur, det väsentliga är att båda formerna utgör borgerliga klassdiktaturer, har borgerligt klassinnehåll, säger Lenin. Ur vardagsspråklig synvinkel ter sig detta orimligt eller i varje fall ytterst diskutabelt. Skulle det vara oväsentligt om "formen" utgör en diktatur med polisterror, fullständig rättsosäkerhet o.s.v. eller en välfärdsstat med långtgående medborgerligt rättsskydd? Försöker Lenin få oss att omvärdera det som vi betraktar som positivt i välfärdens parlamentariska demokrati?
Nej, egentligen inte. Ty när Lenin talar om formen som väsentlig eller oväsentlig är det ur en annan aspekt. Han behöver därmed inte förneka det fördelaktiga för människorna av att existera inom ramen för den ena formen i stället för den andra.
Men hos Lenin är det inte, som kommer att framgå längre fram, någon långtgående klyvnad mellan vardagsspråkets "väsentlighet" och det vetenskapliga teoretiserandets. En sådan klyvnad tenderar dock att uppträda i en del samtida teoretikers arbeten. Det resulterar bland annat i sätt att bestämma ett systems klassinnehåll, som avlägsnar sig mycket starkt från vad man i dagligt tal kan mena med det. Vidare blir förhållandet mellan marxismens politiska anspråk på att ange mål och medel för skapandet av ett "gott samhälle" å ena sidan och dess vetenskapliga teorier och förklaringar å den andra minst sagt grumligt.
Mer grundligt kommer jag emellertid att diskutera dessa problem först i de två närmast följande kapitlen. I kapitel 4 vill jag dels försöka klargöra den mer grundläggande innebörden av kategorierna, form-innehåll, väsentligt-oväsentligt m.m., dels presentera och diskutera F. Charliers subtila försök att bestämma Sovjetunionen som en arbetarstat. I det kapitlet skall jag också försöka antyda några av problemen med en socialism, som har anspråk på att vara helt vetenskaplig och helt icke-utopisk.
I Staten och revolutionen söker Lenin med hjälp av en rad citat från texter av Marx och Engels sammanfatta den marxistiska statsteorin. Distinktionen form/innehåll, särskilt med hänsyn till politisk form/klassinnehåll, används flitigt. Så heter det till exempel:
"Övergången från kapitalismen till kommunismen kan självfallet inte annat än uppvisa en oerhörd rikedom och mångfald av politiska former, men det väsentliga i dem alla kommer oundvikligen att vara detsamma: proletariatets diktatur" (s. 232).
Det kan också uttryckas så: De politiska formerna kan variera men klassinnehållet är proletärt.
Distinktionen exemplifieras också genom Lenins diskussion av formen i det kapitalistiska samhället: Vare sig det är fråga om en demokratisk republik eller en despotisk diktatur, så tjänar de politiska institutionerna, enkannerligen staten, borgarklassen. Systemets innehåll är borgerligt. Staten är borgarskapets redskap.
Skälet till detta är karaktären hos det kapitalistiska produktionssystemet. Inom denna ordning dominerar och exploaterar borgarklassen arbetarklassen. Produktionsordningen täcker, ingriper i eller har avgörande betydelse för en mängd andra vitala samhällsområden. Så tenderar till exempel borgarklassen att också dominera ideologin, tänkandet. Som det heter i Marx och Engels Den tyska ideologin: "Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, d.v.s. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt" (s. 151).
Vare sig staten är demokratisk eller diktatorisk fungerar den som ordningens upprätthållare. Genom lagstiftning, förfogande över tvångsmedel som armé och polis o.s.v. sanktionerar den en pågående exploatering. Skenbart står den ibland över klasserna. Den kan till och med agera mot borgarklassens ögonblickliga eller kortsiktiga intressen. Därigenom skapas en fiktion att den borgerliga ordningen inte är en bestämd klass ordning. Ordningen framstår som universell, garanterad av en lika universell rätt, en mänsklighetens rätt, som är höjd över klassernas särintressen. Staten fungerar därigenom som en konfliktdämpare, inte endast genom utövande av direkt tvångsmakt, utan också genom att den ideologiskt beslöjar rådande socialekonomiska förhållanden.
Att det är borgarklassen som härskar visar sig nu på två sätt, direkt och indirekt. Direkt i det att kapitalisterna, de som förfogar över produktionsmedlen, just förfogar över produktionsmedlen. Det innebär att de kan fatta viktiga samhälleliga beslut, beslut som är av avgörande betydelse för samhällslivet, utanför de existerande politiska apparaterna. En rad frågor som gäller produktionslivet är helt undandragna den politiska apparatens kontroll eller kan endast kontrolleras i liten grad. I arbetslivet förfogar kapitalisten över arbetarnas arbetskraft, indirekt i stor utsträckning över deras liv.
Indirekt visar sig detta härskande i vilken typ av frågor som är möjliga att behandla i den politiska apparaten och vilket innehåll besluten får. I stort tenderar de att vara till fördel för borgarklassen.
Efter dessa resonemang bör idén om den politiska formens oväsentlighet vara något klarare. Så länge produktionsordningen är t.ex. kapitalistisk så kommer de politiska institutionernas karaktär att vara mindre väsentlig. Att borgarklassen dominerar inom ekonomin och de politiska apparaterna kan inte på något avgörande sätt ändra på detta.
Som tidigare sagts: Ur de enskilda samhällsmedlemmarnas perspektiv kan det förvisso vara mycket betydelsefullt om de lever under en despotisk diktatur eller under en demokratisk republik. Kan vara, ty i och för sig så behöver man inte anställa komplicerade teoretiska betraktelser för att inse att vissa diktaturer i praktiken kan innebära drägligare villkor för de enskilda samhällsmedlemmarna än vissa system med formellt demokratiskt styrelseskick.
Lenins analys vill emellertid visa att den demokratiska republiken även under drägliga förhållanden har viktiga drag gemensamma med den despotiska diktaturen, förutsatt att produktionssystemet är detsamma. De demokratiska formerna framstår som ett skum på ytan. Angelägna samhälleliga frågor faller utanför medborgarnas politiska kontroll. Att här säga att formen inte är det väsentliga innebär att tala om väsentlighet på ett sätt som är helt förenligt med vardagsspråket.
Men det förtjänar att framhållas att:
1. analysen inte allmänt talar om formens oväsentlighet, utan söker demonstrera på vilket sätt formen förverkligar ett visst innehåll och inte ett annat;
2. därvidlag makten över produktionen framstår som avgörande;
3. det är fråga om den politiska formen, inte samhällets struktur över huvud taget. Den senare, med de maktförhållanden den innesluter, är i själva verket avgörande för hela resonemanget om klassinnehåll;
4. att kapitalisternas makt inte innebär, att de kan agera hur som helst inom ekonomin. Deras agerande är också bundet av den struktur, den produktionens ordning (form för produktion), inom vilken de verkar;
5. analysen inte visar att vilken form som helst är förenlig med ett visst klassinnehåll, bara att flera former är förenliga med ett bestämt klassinnehåll.
Slutligen vill jag peka på ett sätt på vilket idén om klassinnehållet som avgörande för socialismen kan förvandlas till en trivialt sann sats, en truism. Ett mycket allmänt sätt att bestämma det socialistiska samhället är att säga att det är det samhälle där proletariatet är härskande klass. Att utan någon ytterligare specifikation hävda att det väsentliga i det socialistiska samhället är dess klassinnehåll blir då ungefär detsamma som att ge en definition. Men ingenting har därmed sagts om vilka kriterier som måste vara uppfyllda i den konkreta verkligheten för att proletariatet skall sägas härska. Ingenstans har dessutom sagts om vilken karaktär detta system antas ha i övrigt.
Innan jag går in på frågan om formens betydelse under proletariatets diktatur - "övergången från kapitalismen till kommunismen" med Lenins ord - vill jag peka på ett problem med att se socialismen just som ett system där en bestämd klass har makten.
Det socialistiska samhället - egentligen "kommunismens lägre fas" - framställs hos Marx i allmänhet inte som ett samhälle där en särskild klass dominerar. Tvärtom är det ett samhälle där produktionsordningen förändrats på sådant sätt att någon bas för klasser i egentlig mening inte längre finns.
Marx ser på proletariatet som en universell klass, d.v.s. den första uppåtstigande klass i historien som inte representerar ett särintresse. Som jag pekat på i kapitel 1, avsnitt 3, är det här fråga om en bedömning som starkt färgas av temata från Hegels filosofi.
Uppåtstigande klasser i andra historiska situationer - t.ex. borgarklassen under feodaltiden - erövrade makten med anspråk på att representera hela samhällets intresse för att efter maktövertagandet avskilja sig som klass och ställa sig över den övriga delen av samhället. De förtryckta klasserna som samlats och kämpat under parollen "frihet, jämlikhet, broderskap" fann sig efter revolutionen dominerade av en ny förtryckarklass.
"Frihet, jämlikhet, broderskap" fylldes med ett bestämt klassinnehåll. Friheten blev borgarklassens frihet att disponera över produktionsmedel, över arbetskraft. För det växande proletariatet blir det friheten att exploateras av borgarklassen, friheten att sälja sin arbetskraft till kapitalisten för att överleva eller låta bli och gå under.
När proletariatet tar makten upphäver det däremot sig själv och alla klasser. Något nytt förtryckar- eller exploateringssystem upprättas inte.[2] Det framgår till exempel av det citat från Kritiken av Hegels rättsfilosofi, som anförts i kapitel 1:3 denna bok. Den är en av Marx tidiga skrifter. Så sent som 1883 formulerar inte Marx men väl Engels Kommunistiska manifestets grundtanke på följande sätt:
"Klasskampsrörelsen har nu nått en nivå där den exploaterade och undertryckta klassen (proletariatet) inte längre kan befria sig från den exploaterande och förtryckande klassen (borgarskapet) utan att samtidigt befria hela samhället för evigt från exploatering, förtryck och klasskamper - denna grundtanke hör ensam och uteslutande Marx till."[3]
Det socialistiska samhället är därför inte ett klassamhälle i egentlig mening. Klasserna kan föreligga i meningen före detta klasser, d.v.s. i form av enskilda individer som tillhört en viss klass eller uppvisar tänkesätt som är förbundna med tidigare klassförhållanden. Den avgörande grunden för klasstillhörighet existerar dock, som redan sagts, inte längre.
Därtill kommer att Marx talar om proletariatets seger som det fullständiga återvinnandet av människan (jämför citatet i 1:3). Detta innebär någonting långt mer än upphävandet av klasserna. Det gäller förverkligandet av de "humanistiska" värden som Marx diskuterar i sina s.k. ungdomsskrifter.
Mot denna bakgrund vill jag göra följande kommentarer:
a. När jag fortsättningsvis diskuterar frågan om proletariatets diktatur, klassmakten i det socialistiska samhället, så avser jag en situation, där folkmajoriteten har makten och där vissa former av icke-exploaterande sociala förhållanden råder. Detta framgår av föregående kapitel.
b. Gentemot Marx skulle det kunna vara fallet att Lenin och efterföljare till honom har rätt i betonandet av proletariatets - en särskild klass' - diktatur under en längre fas, d.v.s. att karaktären på detta system skulle skilja sig i en rad avseenden från den som Marx ibland tycks vänta sig. Därmed är dock ingenting sagt om formen för denna "diktatur".
Om man inte vill byta teoretisk referensram, så är det inte heller rimligt att hävda att en klassbas föreligger inom produktionen så länge någon som helst arbetsdelning föreligger. Det är förvisso sant att många av socialismens problem skulle elimineras om arbetsdelning, av vilket slag det vara må, inte vore nödvändig. Rimligtvis kan arbetsdelningen ge upphov till intressegrupper. Om man vill tala om dessa som klasser, så blir de klasser i svag bemärkelse.
När man hör marxister framhålla arbetsdelningen som klassbas så finns det anledning att ställa sig undrande. Funktionsspecialiseringen brukar ju i marxistisk klassteori tilldelas en underordnad roll, medan den är ett avgörande element i vissa s.k. borgerliga stratifieringsteorier. När denna tyngdpunktsförskjutning uppträder kan man misstänka att den bestäms av behovet att rättfärdiga någon modell för ett socialistiskt system, som rymmer bristande social jämlikhet i stora mått.
c. Marx kopplade alltså samman proletariatets uppåtstigande och maktövertagande med förverkligandet av vissa värden. Trots att många av dagens marxister avvisar de tankemodeller utifrån vilka Marx gör dessa antaganden (de representerar ungdomsverkens hegelianska och "ovetenskapliga" period) är det här ett väsentligt element i anspråket på att den socialistiska strategin inte är utopisk och idealistisk. Proletariatet är den verkliga materiella kraft, som skall förverkliga "det goda samhället".
Men genom denna sammankoppling av vissa värden och en bestämd klass har orden "proletär", "proletär makt", "proletärt innehåll" fått en viss tvetydighet. Ibland kommer de då att stå för de värden som proletariatet teoretiskt antas representera, ibland för den aktuella klassens tyckanden och göranden. Att ett system eller en social institution har proletärt innehåll blir ibland inte alls lika med att proletärer i konkret mening utformar dem.
"Proletärt" blir ofta lika med "socialistiskt", så som respektive teoretiker föreställer sig socialism. Man kan på denna grund agera mot de konkreta proletärerna i namn av deras objektiva intresse. Detta objektiva intresse kan tolkas på flera sätt (jag kommer att behandla det ytterligare nedan). Bland annat kan det komma att innebära en historisk tendens som betraktas som progressiv, d.v.s. den riktning i vilken historien antas utveckla sig.
Här uppträder också ibland en speciell form av Marx-dogmatism. Eftersom kapitalismen i ren form inte finns kvar (t.ex. i Sovjet) och Marx hävdat att kapitalismen följs av ett system med proletärt klassinnehåll så måste Sovjet vara ett proletärt system. Den konkreta arbetarklassens direkta möjligheter att bestämma systemets yttre och inre politik spelar härvidlag ingen större roll (F. Charliers resonemang i Är Sovjetunionen kapitalistiskt?, som jag kommer att diskutera i kap. 4 avsnitt 2, ligger nära detta. Charlier skiljer dock möjligen på ett socialistiskt system och en arbetarstat.)
Dessa förhållanden får två allvarliga konsekvenser. För det första uppstår naturligtvis oklarhet om vad socialistiska teoretiker menar i olika sammanhang. Det ökar svårigheterna att diskutera rimligheten av den ena eller andra ståndpunkten, eftersom innebörden av den ena eller andra termen under en diskussions eller framställnings gång kommer att variera avsevärt. Det för också med sig att socialistiska teoretiker eller politiker kan uppträda med anspråk för sin teori eller strategi, som i själva verket rättfärdigas av typer av resonemang hos Marx som de själva avvisat som ovetenskapliga.
För det andra blir det en stark kommunikationsklyfta mellan "avantgardet", de som med partier eller andra grupper som bas arbetar med socialistisk analys och propagandaarbete, och mindre teoretiskt bevandrade människor som engagerar sig för socialismen. Jag har tidigare pekat på hur många av dessa senare som i vissa av Lenins skrifter skulle upptäcka att de står för småborgerliga idéer, vidare på skillnaden mellan det vanliga begreppet "väsentlig" och den marxistiska kunskaps- eller vetenskapsteorins "väsentlig". För många av dessa betyder sannolikt "arbetarstat", någonting helt annat än vad det gör i t.ex. Charliers nämnda skrift. När de ställer upp för att kämpa för socialism, arbetarmakt eller folkmakt, så är det knappast fråga om socialism, arbetarmakt eller folkmakt i den subtila teoretiska mening som uppträder i vissa marxistiska verk om socialismen.
I kapitel 2 har jag skisserat en modell för det socialistiska samhället där det skall finnas vissa institutioner för beslutsfattande. Med den reservation som ovan gjorts för framhävandet av proletariatet i detta sammanhang, kunde man då säga att det är fråga om ett system som skall tillåta proletariatet att utöva makten. Som sådant står det i kontrast till olika modeller för socialism, där en mindre elit, en partitopp, har hand om samhällets avgörande angelägenheter.
Det kunde nu sägas att denna kontrastering bygger på en fixering vid formen i stället för vid det avgörande, d.v.s. innehållet. Att kapitalisterna styr i det borgerliga samhället, att dess klassinnehåll är borgerligt, innebär inte nödvändigtvis att borgarklassen dominerar i någon bestämd politisk beslutsinstitution. Det är i stället systemet som helhet som fungerar i deras intresse. Om man alltså accepterar att de har makten i detta system, så måste man också acceptera att proletariatet kan ha makten utan att självstyre föreligger.
Mot detta vill jag göra två typer av invändningar. Den första gäller utövandet av klassmakten under kapitalismen, den andra gäller socialismens innehåll.
Analogin med klassmakten i det kapitalistiska samhället är felaktig. Kapitalisternas makt hänger samman med deras förfogande över produktionsmedlen, d.v.s. att de utanför den politiska apparaten kan fatta avgörande beslut i väsentliga samhälleliga angelägenheter. Genom denna makt har de också unika påtryckningsmedel gentemot de politiska apparaterna.
Det är sant dels att deras makt hänger samman med hur systemet i sin helhet fungerar, dels att en del av deras makt utövas indirekt (d.v.s. utan att de själva deltar i beslutsfattandet). Men deras makt uttrycks bara till en del på denna nivå.
För att arbetarna på motsvarande sätt skall sägas ha makten förutsätts följaktligen att systemet i sin helhet fungerar i deras intresse. Men detta och deras möjligheter till indirekta påtryckningar på en eventuell politisk elit är inte tillräckligt för att de skall sägas ha makten på analogt sätt. Därtill kommer förfogandet över produktionsmedlen. För att detta förfogande inte skall innebära att varje enskilt produktionskollektiv agerar utifrån sin produktionsenhets bästa - i analogi med den klassiska modellen av konkurrenskapitalismen - krävs en struktur som tillåter ett samordnande.
Rådssystemets beslutsapparater kan således inte jämställas med en politisk form t.ex. under kapitalismen. Det är i stället fråga om en struktur som reglerar produktionen. Det kan därför sägas vara fråga om en produktionsordning. Härigenom upphävs också den radikala skillnad mellan en politisk ordning och en ekonomisk som finns i det kapitalistiska systemet.
Jag har tidigare sagt att kapitalisterna i det kapitalistiska systemet visserligen har makten men att de samtidigt i sina beslut är bundna av det ekonomiska systemets villkor. Deras valmöjligheter är allvarligt begränsade av de förhållanden som råder på den kapitalistiska marknaden. En av poängerna med det socialistiska systemet är att denna typ av begränsning upphävs till förmån för de begränsningar som sätts genom individens behov och teknologins gränser.
Detta innebär att de direkta producenterna styr sin egen ekonomi, något som ligger långt från idén om ett system som fungerar i klassens intresse, eller ett parti som styr i deras intresse. Det är uppenbart att den modell för socialism, som Marx tecknade med Pariskommunen som utgångspunkt, just innebär upprättandet av en beslutsstruktur som tillåter samhällsmedlemmarnas maximala deltagande i de avgörande besluten.
Om man accepterar det föregående resonemanget måste man också avvisa idén att det avgörande inte är arbetarklassens direkta deltagande i beslutsprocessen, utan att besluten är i deras objektiva intresse. Ett sådant resonemang kan sägas bygga på en förkrympt modell för socialism. "Arbetarklassens intresse" har fått en snäv bestämning.
Detta begrepp - klassens objektiva intressen - har ofta använts på ett mystifierande sätt. Det antas av många enbart vara en term som skall legitimera nya härskarformer. Oavsett vad folket tycker styr eliten i dess objektiva intresse. Denna kritik är delvis riktig, men termen behöver inte ha en mystifierande innebörd.
Om man kan visa att personer med en bestämd ställning i produktionsprocessen, d.v.s. det som Marx ibland kallar arbetarklassen i sig, på grund av det kapitalistiska systemet drabbas av en mängd ont (avskedanden, arbetslöshet, onödiga arbetsskador, psykiska problem), så kan det inte sägas vara mystifierande att hävda att det ligger i deras objektiva intresse att systemet störtas. Om arbetarna använder sina krafter på inbördes kamp, i stället för att vända sig mot orsakerna till deras svårigheter, så kan vi också utan mystifikation tala om att deras agerande står i strid med deras objektiva intressen.
Detta förutsätter en välgrundad teori om hur systemet verkar. Men också att man med någon grad av rimlighet kan peka på ett alternativt system, där åtminstone de väsentligaste negativa förhållandena skulle försvinna, utan att andra kom till.
Poängen med detta exempel är att visa på vilket sätt man skulle kunna tala om att proletariatet har makten eller att klassinnehållet i ett visst system är proletärt, trots att de i kött och blod existerande arbetarna inte har några direkta möjligheter att delta i de avgörande besluten. Med en kategoris deltagande i besluten avser jag naturligtvis då inte sådant som att en politisk elit på olika sätt måste ta hänsyn till denna kategoris behov, önskemål eller intressen. Sådana hänsynstaganden kunde sägas utgöra objektiva gränser för en politisk elits maktutövande. De är därför relevanta för maktproblematiken i allmänhet, men uttömmer inte frågan om var makten finns.
Den typ av argument som det här är fråga om har ibland använts när kritik riktats mot det sovjetiska systemet för brister i arbetarnas möjlighet att delta i beslutsfattandet. Det har sagts att de beslut som fattats varit i deras objekiva intresse, att politiken objektivt tjänar socialismen, eller ibland att förhållandena har en progressiv karaktär.
Men innebörden av detta är oklar, i synnerhet när man gradvis låter "arbetarmakt" och "socialism" ersättas av "progressivt styre". Man kan nämligen i viss mening hävda att kapitalismens styre skedde i proletariatets intresse. I Kommunistiska Manifestet framhåller Marx och Engels borgarskapets progressiva funktion. Borgarklassen skapar de nödvändiga materiella betingelserna för socialismen.
Detta utesluter inte att man kan tänka sig en form av elitstyre eller ett socialt system som i en rad avseenden kan sägas fungera i arbetarklassens objektiva intresse: Förhållanden som skapar välstånd, trygghet på arbetsmarknaden o.s.v. Det kan finnas situationer där vi bedömer en sådan politisk form som den bästa tänkbara.
Men det finns skäl att betrakta detta som en form av upplyst elitstyre, inte som ett system där proletariatet har makten. Om proletariatets maktutövande - d.v.s. folkmajoritetens - ses som ett avgörande kriterium på socialism så finns det därför inte heller anledning att tala om ett sådant system som socialistiskt. Arbetet fortsätter till exempel i ett sådant system att i grundläggande mening vara socialt alienerat, ett arbete vars sociala förutsättningar man inte är med om att bestämma.
Hos Lenin finner man ibland en bestämning av socialism som klart uttrycker att direkt arbetarstyre inte hör till socialismen. I Den hotande katastrofen och hur man bör bekämpa den heter det till exempel:
"Eller med andra ord: socialism är ingenting annat än statskapitalistiskt monopol, som vänts till hela folkets nytta och därmed har upphört att vara kapitalistiskt monopol" (s. 153).
Dock är denna bestämning av socialism inte helt entydig, då Lenin på föregående sida karakteriserar ett statsmonopol i den revolutionära demokratins intresse som "ett steg i riktning mot socialism" (s. 152). Möjligen syftar det senare uttrycket på den allra första övergången, medan det tidigare citerade gäller ett senare stadium i samhällets utveckling. Klyftan mellan denna idé och de beslutsformer, modellerade efter Pariskommunen, som man med utgångspunkt från Staten och revolutionen ofta anger som Lenins modell för socialismens historiska fas är avsevärd.
En helt annan fråga är naturligtvis den praktiska lämpligheten av den ena eller andra organisationsformen eller vilken historisk utveckling som man bedömer som sannolik. Man kan ju till exempel hävda att direkt arbetarstyre av olika skäl är praktiskt ogenomförbart och att ett styrande elitparti i denna mening är nödvändigt. Man kan vidare påstå att det faktiskt är så att den historiska utvecklingen går mot ett system utformat som elitstyre i proletariatets intresse. Någon valmöjlighet, några alternativ att diskutera finns inte. Den som hävdar detta med bestämdhet ålägger sig dock en ganska tung bevisbörda. Även om man kan ge talet om arbetarklassens objektiva intresse en rimlig tolkning, menar jag att dess funktion ofta varit mystifierande. I namn av detta intresse har man till exempel under oerhört lång tid försökt legitimera de förhållanden som rått i Sovjet som proletära och socialistiska. Man har därför också antingen framställt Sovjet som en modell för socialismen eller i varje fall anammat och sökt imitera den politiska strategi som utvecklats kring oktoberrevolutionen.
I en kommentar till en artikel om "Maos marxism" av Rossana Rosanda skriver Charles Bettelheim bland annat följande:
"... den stalinistiska praktiken, som just sätter partiet över massorna och gör det till en styrande instans, som tänker ut all sanning och all visdom. Diktaturen som repression bör inte utövas annat än mot en liten grupp, medan de väldiga folkliga massorna bör förfoga över den mest fullständiga frihet att uttrycka och manifestera sin mening däri inbegripet friheten att ta miste. De folkliga massorna bör själva befria sig och själva lära. Att lära betyder inte att lyssna till en lärares lektioner, hur vis och förutseende han än tror sig vara utan att dra lärdom av erfarenheten. Politiskt är båda dessa punkter avgörande, eftersom av kända historiska skäl, begreppet proletariatets diktatur har grovt deformerats och termen använts för att beteckna en diktatur över massorna medan dess innehåll är helt och hållet ett annat."[4]
Dessa rader förekommer i ett sammanhang där Bettelheim bland annat ger en ytterligt förskönad bild av den leninistiska teorin och praktiken. Just det som brukar betraktas som karakteristiskt för den leninistiska doktrinen i "Vad bör göras?" förklaras för tillfälliga formuleringar som däremot sägs ha betonats av den stalinistiska praktiken.[5] Denna sak skall jag emellertid inte ta upp här.
Man kan också uppmärksamma den oerhörda dubbelheten i den "förlitan på massorna" som Bettelheim pläderar för, en dubbelhet som är karakteristisk för den marxist-leninistiska och maoistiska traditionen. Diktaturen som repression bör alltså inte utövas annat än mot en liten grupp, medan de folkliga massorna bör förfoga över den mest fullständiga frihet att uttrycka och manifestera sin mening ... Detta "bör" innebär en rekommendation som alltså förutsätter en möjlighet att välja. Vem är det som skall följa detta "bör" och välja att utöva repression endast mot en liten grupp? Vem är det som i sin godhet skall ge de folkliga massorna den mest fullständiga frihet att uttrycka och manifestera sin mening?
Det är emellertid inte heller detta jag vill belysa med citatet ovan. Det är i stället att Bettelheim uppenbarligen menar att ett parti över huvud taget kan sättas över massorna, liksom att partiet kan utöva diktatur över massorna. Nu sägs det emellertid ibland att ett sådant förhållande mellan parti och massa är en (kunskaps-)teoretisk omöjlighet. Endera därför att parti och massa (eller klass) är fenomen som till sitt väsen inte kan stå i motsättning till varandra, eller för att klass i den marxistiska teorin inte representerar konkreta individer utan bara är ett teoretiskt begrepp.
Det första argumentet går ut på att ett politiskt parti sett i ljuset av en bestämd samhällsformations existens över längre tid inte är ett självständigt fenomen. Partiet är ett uttryck för andra mer djupliggande krafter, närmare bestämt klasserna. Det kan ytligt se ut som om partiet vore en självständigt agerande enhet men sett i historiskt perspektiv är det en klassmanifestation.
Varje parti - med någon grad av beständighet - svarar alltså mot någon bestämd klass eller klasskraft. Om man teoretiskt tänker sig ett system med endast två klasser, så måste följaktligen varje politiskt parti ge uttryck för endera av dessa klasser.
Detta problem har att göra med teoretiska förklaringar och bestämningar av sociala systems väsen i den mening som jag kommer att diskutera i kapitel 4. Här skall jag emellertid föregripa några av det kapitlets resonemang.
Om partiet bara skenbart äger en självständig existens blir det begripligt vad det skulle innebära att parti och klass (eller massa) inte kan stå i motsättning till varandra. Man kunde säga att de befinner sig på olika nivå.
För att belysa detta kan man göra en analogi till fysikens teorier. I vår vardagsvärld möter vi en mängd fysiska föremål som vi praktiskt handskas med på olika sätt. Sett ur fysikens synvinkel utgör dessa i sista hand strukturer av olika elementarpartiklar, atomer (eller vilken typ av partikel det vid ett bestämt tillfälle råkar vara som fysikens teori är uppbyggd kring). De fysiska föremålens uppbyggnad, kvaliteter och förändringar under olika betingelser kan i sista hand förklaras i termer av den underliggande mikrostrukturen.
Den mikrostruktur som fysikens teori beskriver står inte i motsättning till vardagens värld av fysiska föremål. Det betyder inte att de är identiska. De befinner sig snarare på olika nivåer och ur ett visst perspektiv kan kanske teorins beskrivning sägas vara grundläggande.
Vardagsvärldens fysiska föremål svarar alltså här mot partiet, mot dess konkreta göranden och låtanden i relation till konkreta sociala förhållanden och objekt, såsom medlemmarna i bestämda klasser. Mikrostrukturens nivå svarar mot klassen, kanske inte i konkret mening, utan snarare som ett slags teoretiskt begrepp.
Möjligen är det på sådana grunder, som Lenin i Radikalismen - kommunismens barnsjukdom vänder sig mot "vänsteristerna" - däribland Pannekoek och Gorter. Han skriver:
"Bara frågeställningen: 'partiets diktatur eller klassens diktatur? ledarnas diktatur (parti) eller massornas diktatur (parti)?' vittnar om den mest otroliga och hopplösa tankeförvirring. Man anstränger sig att tänka ut något enastående och blir i sitt ivriga grubbleri bara löjlig. Alla vet att massorna delas i klasser; - att man kan ställa massor och klasser mot varandra, bara om man ställer den stora majoriteten överhuvud, som inte är sönderdelad med hänsyn till sin ställning i den sociala produktionsordningen, mot kategorier, som intar en särskild ställning i den sociala produktionsordningen; - att klasserna vanligen och i de flesta fall, åtminstone i de moderna civiliserade länderna ledes av politiska partier;-" (s. 376-377).
Det som talar emot att Lenin avser denna typ av argument är att han längre fram i texten övergår till att mer pragmatiskt motivera den speciella partityp som bolsjevikpartiet representerar, d.v.s. han anför effektivitetsskäl. Och en pragmatisk argumentering förutsätter mänskliga aktörers möjligheter att välja mellan alternativ som framstår som mer eller mindre fördelaktiga. Det är av annan karaktär än ett argument som bygger på föreställningar om förhållanden mellan olika nivåer.
Nivåargumentet är däremot utan tvekan grunden för vissa resonemang i D. Bensaids Om organisationsfrågan hos Lenin och Luxemburg. Därmed inte sagt att Bensaid formulerat detta klart. Om texten inte är dåligt översatt (ursprungligen på franska) så måste man nog dra slutsatsen att Bensaid rör sig inom ramen för ett teoretiskt synsätt som han inte smält särskilt väl.
I Bensaids försvar för Lenins partimodell gentemot Rosa Luxemburgs kritik skriver han bland annat följande:
"På denna punkt skiljer Lenin noggrant mellan revolutionens teoretiskt-historiska subjekt (proletariatet som klass, bestämd av produktionssättet) och det politiskt-praktiska subjektet (förtruppen, bestämd av samhällsformationen). Detta representerar inte proletariatet 'i sig', ekonomiskt, politiskt och ideologiskt behärskat, utan proletariatet 'för sig', medvetet om sin rätta plats i produktionsprocessen och om sina egna klassintressen ... I den revolutionära krisen finns båda subjekten inblandade. Det teoretiska eftersom det är villkoret för att den kommande sociala ordningen skall vara möjlig och därför att det är den revolutionära strategins stöd. Det politiska subjektet, partiet, eftersom det utarbetar och genomför denna strategis taktik" (s. 14-15).
Längre fram i texten heter det:
"Men Poulantzas understryker att 'om väl klassen är ett begrepp, betecknar den inte en verklighet, som man kan lokalisera i strukturerna'. Med andra ord, politiken, den nivå partiet hänför sig till, kan inte reduceras till den sociala nivån: klassen som begrepp förblir historiens teoretiska och inte praktiska subjekt - partiets förmedling, varigenom klassen får tillträde till politiken, är oundgänglig för den" (s. 31).
Bensaid aktualiserar här en distinktion hos Marx, men använder den på ett helt annat sätt än de flesta Marx-tolkare respektive Marx själv i vissa av hans skrifter (t.ex. Det kommunistiska partiets manifest).
I den "vanliga tolkningen utgör klassen i sig en uppsättning människor med en bestämd ställning i ett samhälleligt produktionssystem. Arbetarklassen utgörs sålunda av alla dem som står i en bestämd relation till produktionsmedlen, samt till dem som förfogar över produktionsmedlen. Detta gäller oberoende av om enskilda arbetare upplever likhet eller samhörighet med dem, som har samma ställning i produktionsprocessen.
De enskilda arbetarna kan därför bekämpa varandra genom att till exempel söka konkurrera ut varandra på arbetsmarknaden. De uppfattar inte att vissa av deras grundläggande problem är gemensamma och att de härrör från det sätt på vilket en bestämd produktionsordning fungerar.
I och med att de blir varse detta, sluter sig samman och gemensamt börjar kämpa för sina rättigheter, börjar de agera som klass för sig. Kollektivt utvecklar de klassmedvetande.
Ett sådant klassmedvetande utvecklas i en långvarig "bildningsprocess", där en mängd småstrider mot enskilda arbetsköpare utvecklar arbetarnas medvetenhet. De uppfattar att det är kapitalisterna som klass som är deras egentliga fiende. De ser att de är offer för ett system som grundas på en klass' utsugning av dem själva. Deras avgörande handling som klass för sig, som klassmedveten klass, är den revolution där de krossar privatkapitalismens system för att upprätta ett socialistiskt.
Detta innebär att klassen genom sina medlemmar kommer att utgöra ett kollektivt subjekt, en historisk aktör.[6] Ett sådant synsätt torde avvisas av Bensaid.
Bensaid säger att proletariatet som klass bestäms av produktionssättet. Nicos Poulantzas, vars begreppsapparat Bensaid här anknyter till, säger att produktionssättet inte existerar i strikt mening.[7] Det utgör ett abstrakt-formellt objekt. Det politiskt-praktiska subjektet, d.v.s. partiet, bestäms däremot av samhällsformationen. Samhällsformationen är det konkreta samhälle som existerar vid en bestämd tidpunkt.
Proletariatet i sig är nu de människor med en bestämd plats i produktionsprocessen som existerar i sinnevärlden. Dessa sägs på det stora hela taget vara behärskade ekonomiskt, politiskt och ideologiskt. Partiet representerar inte dessa utan proletariatet för sig, d.v.s. en teoretiskt tänkt klass som är medveten om sin plats i produktionsprocessen.
Litet längre fram heter det dessutom att klassen visserligen är (!) ett begrepp, men inte en verklighet som man kan lokalisera i strukturerna. Men genom partiets förmedling får klassen tillträde till politiken.
Bensaids hänvisning till Lenin kan vara en aning missvisande. För det första använder Lenin inte dessa termer när han t.ex. i "Vad bör göras?" argumenterar för en viss partimodell. För det andra är det oklart om Lenin ens i sak argumenterar som Bensaid. Man kan nämligen tolka Lenins argument som pragmatiska: Beroende på att arbetarklassen i en rad länder visat sig ha en tendens att inte formulera revolutionära krav måste vi bygga ett parti som gör detta åt dem.
Men bortsett från detta problem skall jag försöka tolka Bensaid. En rad svårigheter visar sig då som bland annat verkar hänga samman med att Bensaid själv har svårt att hålla isär klassen som teoretiskt begrepp å ena sidan och den konkreta klassen å den andra.
Till att börja med: Om klassen väl är ett begrepp, men inte kan lokaliseras i strukturerna, hur kan den då över huvud taget få "tillträde till politiken"? Hur får ett begrepp tillträde till politiken?
Om man anknyter till det tidigare anförda exemplet med fysikens teori kan man kanske ge en rimlig mening åt detta. Om atomer och atomstrukturer kunde man säga att de i strikt mening inte existerar: De är ingenting vi direkt kan ta på och handskas med. De möter oss inte i vår vardagliga omgivning, som i stället är fylld med människor, djur, natur, konstruerade föremål o.s.v. Först genom experiment och tillämpning på konkreta förhållanden får de "tillträde till vardagsverkligheten". Den tillämpade vetenskapen eller vetenskapens praktiska resultat innebär atomernas tillträde till vår vanliga verklighet.
Med detta något förvirrande språkbruk kunde vi nu påstå någonting liknande om klassen. Klassen, ett teoretiskt objekt, får tillträde till politiken först genom ett fenomen som hör till den konkreta vardagsverkligheten. Detta fenomen är en aktör i det sociala livet, det politiska partiet.
Men hur går det då med distinktionen mellan klass i sig och klass för sig, som ju Bensaid trots allt bibehåller? Ja, det blir termer för två olika begrepp på den teoretiska nivån (motsvarande atomstrukturernas nivå), som emellertid är förbundna med två olika fenomen i den konkreta sociala verkligheten (samhällsformationens nivå hos Bensaid). Det teoretiska begreppet klass för sig representeras därför i sinnevärlden av partiet, medan det teoretiska begreppet klass i sig i sinnevärlden representeras av konkreta proletärer.
Enligt Bensaid hänför sig termen kris till samhällsformationen, alltså det i egentlig mening existerande (s. 14). Det är därför knappast konsekvent att, som han gör, säga att både det teoretiska subjektet och det praktiska subjektet är inblandade i krisen. Om han verkligen menar att klassen är ett begrepp, så kan den inte alls vara ett inblandat subjekt på samma sätt som partiet. De tillhör ju helt skilda nivåer.
Om man vill tolka Bensaid välvilligt på denna punkt så kan man tänka sig att han vill ha sagt att två praktiska subjekt är involverade i den revolutionära krisen, dels det subjekt som svarar mot det teoretiska begreppet klassen i sig (d.v.s. konkreta arbetare som strejkar, kämpar o.s.v.) dels det subjekt som svarar mot det teoretiska begreppet klassen för sig (d.v.s. partiet).
Jag tror emellertid att dessa oklarheter hos Bensaid hänger samman med två förhållanden: För det första att Bensaid inte befriat sig från en tolkning av de marxistiska begreppen som empiristiska begrepp (klassen är någonting som finns i egentlig mening). För det andra att detta i sin tur hänger samman med att den lanserade tolkningen av den marxistiska teorin rymmer oerhörda komplikationer. D.v.s. att det är oklart om det är rimligt att göra anspråk på att marxismens teori skall betraktas på samma sätt som till exempel den avancerade fysikens.
Det sätt att se på den marxistiska teorin som ovan beskrivits får en rad konsekvenser för synen på den politiska praktiken. Vad som är väsentligt för förståelsen av den sociala utvecklingen är inte vad olika handlande subjekt företar sig, det må vara enskilda individer eller kollektiv. Analyser och förklaringar som hänvisar till sådana bygger på "myten om det suveräna subjektet".
Om jag inte missförstått denna ståndpunkt så har den också till konsekvens att vad man kunde kalla pragmatiska diskussioner om korrekt politik, grundad på historiska analyser, inte låter sig föras. På sin höjd kan man konstatera att en viss politik haft det ena eller andra resultatet. Dess fundamentala orsaker ligger emellertid på en annan nivå.
Om de fundamentala orsakerna ligger på en nivå som har med klasskrafter att göra, så blir det på sätt och vis meningslöst att diskutera om den ena eller andra förändringen av politiken hade kunnat leda till "arbetarklassens seger", om den ena eller andra strategin visat sig vara "ett segerrikt vapen". Den ena eller andra strategin är ju inte någonting som det ena eller andra subjektet "väljer".
Historisk förklaring och analys blir därför inte heller någonting som syftar till att ge praktisk upplysning om god politik. I första hand blir det en fråga om att tillämpa teorin på nytt material för att förbättra den. (Ofta får dock teorins begrepp fungera på sådant sätt vid analysen att den rimligtvis inte kan göra någonting annat än bekräfta sig själv; d.v.s. urval och tolkning av fenomen bestäms helt av den redan etablerade referensramen, varför den egentligen aldrig kan ifrågasättas. Frågan är då vad analysen tjänar till.) Först på omvägen över den förbättrade abstrakta teorin kan den så tillämpas.
Detta har uppfattats som en svårighet, varför man för en rad olika "områden" inom teorin och inom den konkreta sociala verkligheten hävdat förekomsten av ett "relativt oberoende". Så sägs till exempel politiken äga ett "relativt oberoende". Hur man skall tolka ett sådant "relativt oberoende" och hur man skall förena en sådan tanke med den totala synen på teorins innebörd är knappast särskilt klart. Jag kan emellertid inte gå in på denna diskussion här.
Finns det nu något teoretiskt skäl att inom ramen för det berörda synsättet anbefalla till exempel en leninistisk organisationsform? Ja, i varje fall kan man avvisa idén att den i någon mening skulle vara oförenlig med arbetarklassens intressen.
Men detta är bland annat avhängigt hur man bestämmer en rad centrala marxistiska begrepp såsom produktionsförhållande, förfogande över produktionsmedel, klass o.s.v. Det har visat sig vid konkreta analyser att oenigheten på denna punkt är ganska stor.
Analysen av Sovjet kan utgöra ett exempel. I Sovjet sägs den leninistiska partiformen ha varit väsentlig före revolutionens utgång. Det avgörande är då inte de praktiska åtgärder vars effektivitet kan bedömas med mer triviala måttstockar. Det avgörande är i stället vilken klass som kommit till makten genom oktoberrevolutionen. Om arbetarklassen kan sägas ha kommit till makten i Sovjet, så måste det leninistiska partiet som uttryck för denna klasskraft vara ett adekvat medel.
Detta i sin tur gäller oberoende av om det sovjetiska systemet kan sägas utgöra ett "humant" system, om det förefaller vara ett för människorna bättre system än t.ex. det svenska kapitalistiska. Avgörande är vilken klass som har makten i en mycket grundläggande mening (vilka atomstrukturer som föreligger).
Men här visar sig svårigheterna. Bland annat visar det sig oklart om den styrande eliten i Sovjet skall betraktas som en "klass" skild från arbetarklassen eller som arbetarklassens "byråkratiska utväxt". Och detta sammanhänger med en rad frågor: Är vissa av Marx utsagor om den i egentlig mening existerande verkligheten så väsentliga för teorin att de måste antas som axiomatiska? Är det givet att de begreppsbestämningar som förefaller att ha varit Marx är de bästa, även om de visar sig svåra att tillämpa på situationer i den i egentlig mening existerande verkligheten?
Det senare kan exemplifieras med F. Charliers analys i Är Sovjetunionen kapitalistiskt? som jag mer utförligt skall återkomma till längre fram. Charlier utför nämligen en speciell sorts negativ bevisföring: Utifrån en tolkning av Marx (som är långtifrån oproblematisk) påvisar han att det inte finns någon kapitalistklass i strikt mening (d.v.s. i den mening, som Marx bestämde den för de klassiska kapitalistiska systemen på 1800-talet).
Eftersom det ägt rum en revolution i Sovjet, eftersom ingen kapitalistklass i strikt mening existerar, eftersom det produktionssätt som kommer efter det där kapitalistklassen dominerar enligt teorin är ett produktionssätt där arbetarklassen dominerar, måste Sovjetunionen vara en arbetarstat, om än degenererad.
Svårigheterna är här många: Det är för det första oklart om Charliers klassbestämning verkligen svarar mot Marx' (som vi skall se längre fram har andra marxistiska teoretiker tolkat den på annat sätt), för det andra osäkert om denna bestämning i så fall är tillämplig eller kanske borde modifieras. Det är också svårt att se varför man utifrån teorins prediktion att ett system med kapitalistiskt klassinnehåll kommer att följas av ett system med arbetarklassinnehåll skall förklara Sovjet för en arbetarstat därför att det inte har "rent" kapitalistiskt klassinnehåll. Man kunde ju också tänka sig att säga att det representerar ett produktionssätt med en ny typ av klassrelationer som teorin inte förutsett.
Anta emellertid nu att det leninistiska partiet verkligen i den konkreta existerande verkligheten varit det instrument som banat vägen för ett system där arbetarklassen har makten, det må vara under degenererade former eller ej. Säger detta att ett sådant parti är rekommendabelt? Inte alls. Det säger bara att det inte står i motsättning till arbetarklassen. Det utgör bara en bland tänkbara former för det väsentliga, nämligen klassinnehållet. Vi kan konstatera att detta parti en gång uttryckt ett sådant klassinnehåll men något skäl att rekommendera just detta har vi därmed inte. Sådana skäl befinner sig på en annan nivå.
Finns det då, om man accepterar synsätt av det här slaget, ingen alls grund för att diskutera partiets förhållande till massorna eller klasserna? Är varje sådan fråga ett pseudoproblem? Skulle Bettelheim eller för den delen Lenin, när de talar om partiets avlägsnande från massorna prata gallimatias?
Man kunde sätta frågetecken för detta på följande grund: Även om partiet i den grundläggande meningen är bestämt av arbetarklassen, så kan dess konkreta form variera. Inom ramen för den grundläggande relationen kan till exempel förtruppens förhållande till de konkreta medlemmarna av arbetarklassen forma sig (utformas?) på olika sätt. Det är ungefär samma typ av resonemang som när Charlier hävdar att Sovjetunionen visserligen är en arbetarstat, men inte ett socialistiskt system (en med tanke på Charliers Marx-ortodoxi på andra punkter märklig tanke. Marx väntade sig inte att en icke-socialistisk arbetarstat skulle efterträda kapitalismen). Det allmänna mänskliga och sociala "klimatet" är inte socialistiskt.
I förhållande till teorin kunde man alltså säga att det konkreta förhållandet inte är någonting som angår teorin. Teorin uttalar sig bara om det teoretiska förhållandet klass/parti, i den mening, som jag tidigare demonstrerat.
Emellertid tvivlar jag på att denna tolkning är berättigad. Ty den teori som det här är fråga om uppfattas som en teori om de bakomliggande mekanismerna för en objektiv historisk utveckling av totala samhällsformationer. Teorin förklarar med hänvisning till dessa mekanismer den utveckling som kommer till stånd. Men frågan om partiets avlägsnande från klassen är knuten till ett mänskligt bekymmer som utgår från ett ideal: Partiet bör inte avskilja sig från massan (klassen).
Det finns en rad konventionella uppfattningar om vad det innebär att ett parti har makten, liksom ett sätt att uppfatta den marxistiska teorin som länge varit helt dominerande och som väglett politisk praxis. Utifrån dessa synsätt handlar marxismen inte i första hand om klasser som begrepp eller klassinnehåll som teoretiska innehåll. I den mån en partitopp förfogar över speciella maktmedel, kan fatta de flesta avgörande samhälleliga besluten utan att den stora massan hörs, kan sända mängder av människor ur den klass den sägs representera till koncentrations- och arbetsläger, förvisa dem, har tillgång till en rad materiella privilegier o.s.v., så föreligger ur detta perspektiv en klyfta mellan partiet och massan (eller klassen), där partiet eventuellt sägs utöva diktatur över massan. Enligt det mer "sofistikerade" synsätt som jag redogjort för i detta avsnitt, föreligger inte någon sådan klyfta i "strikt" eller "vetenskaplig" mening.
Denna olikhet i synsätt ger upphov till problem: Vilket är förhållandet mellan de vardagliga frågeställningarna respektive de frågeställningar som tidigare tolkningar av marxistisk teori reste å ena sidan och det "teoretiska" synsättets å den andra? Och om det "teoretiska" synsättet (i fortsättningen kallat Teorin) inte kan säga någonting om de konkreta problemen, betyder det att de konkreta problemen är felställda eller att Teorin är dålig? Och om Teorin ännu inte vare sig kan ge svar på de praktisk-politiska frågorna eller ange vilka frågor som är felställda, vad bör då vägleda politisk praxis?
Detta kommer jag att ta upp ytterligare i kapitel 4. Här vill jag nöja mig med en summering i två punkter.
1. Det är helt uppenbart, att Teorin inte föreligger annat än som ansats. Parallelliteten med andra avancerade vetenskaper som t.ex. fysiken är mycket bristfällig. En rad av de centrala begreppen är ytterligt mångtydiga. Det är oklart om alla centrala begrepp (i den klassiska marxistiska teorin som Teorin säger sig framställa vetenskapligt) samtidigt låter sig tolkas som någon form av teoretiska termer. Dessa begrepp står i vissa relationer till varandra och det faktum att vissa begrepp i vissa sammanhang kan tolkas som teoretiska betyder inte att alla samtidigt kan göra det med bibehållande av de relationer som i den klassiska marxistiska teorin sägs råda mellan dem.
För att Teorin skall kunna tillämpas krävs också en rad tillordningsregler, d.v.s. regler för förhållandet mellan den abstrakta teorin och dess begrepp och de konkreta sociala objekten och relationerna. Det räcker inte att säga att Teorin (t.ex. den om det kapitalistiska produktionssättet) gäller ett abstrakt-formellt objekt som sedan genom ett gradvis närmande till den konkreta sociala verkligheten (samhällsformationen) får sin tillämpning. Man måste också ange hur ett sådant "närmande" skall gå till, vilka typer av närmanden som är legitima och vilka illegitima o.s.v.
Dessa oklarheter - begreppens mångtydighet respektive avsaknaden av tillordningsregler - visar sig ständigt vid analyser av konkreta samhällssystem, dels i svårigheten att avgöra om ett visst begrepp äger tillämpning eller ej (klass, t.ex. i analyser av Sovjetbyråkratin) dels i tendensen att skifta mellan teoretiska och empiriska innebörder i en och samma term (Bensaid om de olika subjektens inblandning i den revolutionära krisen).
Sett mot denna bakgrund finns det anledning att inte se det som att Teorin föreligger. Snarare finns ett förslag att betrakta vissa begrepp på ett visst sätt liksom en påbörjad ansats att utarbeta en Teori om samhället och historien som har samma karaktär som t.ex. den avancerade fysikens teorier.
2. Med tanke på att Teorin föreligger endast som ansats, samt att den inte alls kan uttala sig i en rad praktisk-politiska frågor, så står valet när det gäller att utveckla politiska program mellan godtycklighet eller försök att diskutera på mindre anspråksfull nivå där historietolkningar, begrepp och dylikt tolkas mer common sense-mässigt. I fortsättningen av detta kapitel kommer jag att välja det senare förfaringssättet.
Jag har här fört en rad resonemang kring detta sofistikerade sätt att se på maktfrågan. Frågan är om inte hela poängen kan sammanfattas med följande citat från tidskriften Arbetarmakt:
"Denna 'historiska rätt' att agera å andras vägnar har motiverats på många sätt. En 'förklaring' är att Partiet omfattar den vetenskapliga marxismen, och att dess politik följaktligen är lika vetenskaplig, rationell och objektivt sann. En annan är, att Partiet, sedan det lyckats 'förena sig med de mest medvetna arbetarklasselementen', erhåller denna 'rätt'. Båda motiveringarna faller på samma sak - var finner man den 'historiska domstol' som avgör om partiet verkligen tillägnat sig den vetenskapliga marxismen (förutom i fraseologin), respektive att de arbetarelement som vunnits verkligen är de mest medvetna? Givetvis existerar ingen sådan domstol. I bägge fallen är det Partiet självt, som gör bedömningarna. Än mer förvirrat blir det i dagens läge, då det inte bara finns ett, utan ett helt koppel partier, som alla gör anspråk på samma 'historiska rätt'."[8][9]
Det kan kanske efter de närmast föregående avsnittens vetenskapsteoretiska utflykter vara på sin plats att rekapitulera kapitlets utgångspunkt. Den var idén att den politiska formen skulle vara ointressant för socialismen medan det väsentliga skulle vara beslutens klassinnehåll respektive systemets klasskaraktär.
Beträffande beslutens klassinnehåll har jag hävdat att man bör skilja på elitstyre i klassens intresse och klasstyre. Jag har också försökt visa varför analogin mellan det borgerliga parlamentets styre i borgarklassens intresse å ena sidan och partielitens i arbetarklassens intresse inte håller streck.
Beträffande klasskaraktären har jag hävdat att denna är avhängig de beslutsstrukturer eller institutioner för beslutsfattande som föreligger. De utgör inte en form på samma sätt som ett rent politiskt system.
Sedda i relation till det synsätt som jag redogjort för i de närmast föregående avsnitten blir dock mina argument pseudoargument eller åtminstone ovetenskapliga. Å andra sidan tenderar detta synsätt att göra det mindre och mindre meningsfullt att alls tala om systems klasskaraktär, eftersom klass förvandlas till ett begrepp med mycket oklar relation till den konkreta klassen.
För att få ytterligare material till diskussion om den allmänna tesen om formens betydelse skall jag här redovisa två analyser av Sovjet och en av Polen, samt en begreppsbestämning.
Paul Mattick bestämmer i Kritik an Herbert Marcuse samt "Der Leninismus und die Arbeiterbewegung des Westens" Sovjetunionen som statskapitalistiskt. Han menar att det kunnat karakteriseras på detta sätt ända sedan Lenins tid. Intressant nog gav Lenin själv i vissa sammanhang samma bestämning av det sovjetiska systemet.[10]
Mattick grundar sin analys på den marxska tanken att produktionsförhållanden inte är rent ekonomiska utan har en politisk och social dimension. Kapitalistklassen i det kapitalistiska systemet är inte kapitalistklass bara för att dess medlemmar äger pengar och kapital, utan för att de förfogar över produktionsmedel, kontrollerar och leder arbetsprocessen och produktionens inriktning, tar hand om överskottsprodukterna o.s.v.
Dess eventuella stora privata konsumtion är här inte det avgörande. Ty en stor del av merprodukten i form av vinst går åt till nyinvesteringar, till att fortsätta och vidareutveckla produktionen. Redan Marx kritik av "Tyska arbetarpartiets program" från 1875 tar upp detta förhållande (Kritik av Gothaprogrammet). Vissa satser i programmet kunde tolkas som att den samhälleliga totalprodukten av arbetet under socialismen oavkortat skulle tillfalla arbetarna. Marx framhåller att medel alltid måste avsättas för att ersätta förbrukade produktionsmedel, utvidga produktionen, upprätta reservfonder o.s.v. Detta gäller oavsett om systemet är privatkapitalistiskt eller socialistiskt.
När Mattick bedömer Sovjet som statskapitalistiskt exploateringssystem pekar han på att de som behärskar statsapparaten monopoliserat förfogandet över produktionsmedlen. Partitoppen behärskar statsapparaten, har tillgång till materiella och "ideologiska" (monopol på kommunikationsmedel) maktmedel. Staten fungerar därför som gigantisk monopolkapitalist. Den breda massan av arbetande bestämmer fortfarande inte över produktionen, producerar ett överskott som staten lägger beslag på. I praktiken är man fortfarande lönearbetare, i vissa avseenden under drägligare villkor än tidigare, i andra under värre (en enda arbetsköpare, d.v.s. totalitärt styre).
Samma typ av resonemang återfinns i de polska marxisterna Kuron och Modzelewskis kritik av det polska systemet från 1964 (Brev till polska arbetarepartiet). Kapitel 1 i deras bok bär titeln "Byråkratins makt" och inleds på följande sätt:
"Enligt den officiella doktrinen lever vi i ett socialistiskt samhälle. Denna tes stöder sig på identifieringen av det statliga ägandet av produktionsmedlen med socialt ägande av dem. Nationaliseringen skulle helt ha återfört industrin, transportväsendet och bankerna i samhällets ägo och de förhållanden som bestäms av det sociala ägandet skulle definitionsmässigt vara socialistiska.
Detta resonemang förefaller marxistiskt. I verkligheten har man i den marxistiska teorin infört ett element som är helt främmande för den, nämligen den formalistiska och juridiska uppfattningen av ägandet. Begreppet statligt ägande kan rymma olika innehåll, beroende på statens klasskaraktär. Den förstatligade delen av ekonomin i de kapitalistiska länderna har ingenting att skaffa med socialt ägande. Detta inte endast, för att det utanför denna sektor förekommer privata kapitalistiska företag, utan framför allt därför att arbetaren i den statsägda fabriken saknar allt verkligt ägande, ty han har inget som helst inflytande på staten och följaktligen har han ingen kontroll över sitt arbete och dess avkastning. Historien ger exempel på klassamhällen med deras antagonismer, i vilka det statliga ägandet av produktionsmedlen var förhärskande (det asiatiska produktionssättet). Det statliga ägandet av produktionsmedlen är bara en form av ägande. Det tillfaller de sociala grupper vilka staten tillhör. I ett nationaliserat ekonomiskt system har endast den som deltager i fattandet av de officiella besluten eller som kan påverka dessa, inflytande över de ekonomiska besluten i dess helhet (d.v.s. förfogandet över produktionsmedlen och fördelningen och användningen av samhällsprodukten). Den politiska makten är sammankopplad med det inflytande som utövas över produktions- och fördelningsprocessen" (s. 26).
Kuron och Modzelewski karakteriserar så partiet och partiets roll i statsapparaten, den struktur genom vilken arbetarna skall göra sig hörda samt framhåller att det inte är ledarnas uttalanden att de tjänar folket som är avgörande. I stället måste man se på den faktiska maktfördelning, som råder.
I det därpå följande kapitlet med rubriken "Lön, mervärde och ägande" tar de upp just frågan om den privata konsumtionen, lyxkonsumtionen. Kapitlet avslutas med följande ord:
"Det ringa antalet medlemmar i byråkratin gör att de bara förbrukar en obetydlig del av den sociala produkten för sin lyxkonsumtion men detta gäller i samma utsträckning kapitalisterna, som endast konsumerar en liten del av denna produkt. Det är inte häri utsugningen ligger. Den direkta personliga konsumtionen är aldrig i något system den ledande klassens mål.
Privilegiet till den stora konsumtionen, prestigen, makten och alla de privilegier i allmänhet som förekommer i samhället är konsekvenser av den över produktionen utövade makten. Därav följer att varje ledande klass strävar efter att hålla sig kvar, konsolidera och utvidga sin kontroll över produktionen och samhället; för att uppnå dessa mål exploaterar den det ekonomiska överskottet och i detta syfte får det underställas själva produktionsprocessen" (s. 41).
Bo Gustafsson gör i sin inledning till boken Socialkapitalism en analys av Sovjet och de östeuropeiska staterna. Han söker visa hur företagsdirektörernas befogenheter ökat, medan arbetarnas minskat. Direktörernas ökade makt visar sig i fråga om anställning och avskedande, rationaliseringar, arbetsnormer, löner o.s.v. (s. 14). Resultatet har blivit "avskedanden, höjda arbetsnormer, flermaskinsbetjäning, lönesänkningar etc. - allt i avsikt att förbättra det enskilda företagets räntabilitet" (s. 14).
Bo Gustafsson försöker också demonstrera att "företagsdirektörernas materiella förvärvsbegär via ett nytt bonussystem kopplats samman med företagens profitkvot och försäljningsvolym".
Enligt Bo Gustafsson har kapitalistiska principer återigen "knäsatts" i Sovjet och de östeuropeiska staterna.
"Drivkraften för människornas handlande är inte längre omsorgen om folket, utan om de egna privata behoven. Systemet förlitar sig vidare inte längre på de arbetande massornas initiativ utan på toppskiktets vinstbegär. Den enhetliga och centraliserade planeringen, som syftar till en harmonisk och balanserad utveckling av samhällsekonomin, har uppgivits. De som drar nytta av detta system är det privilegierade toppskiktet i parti, stat och företag. Det sker på bekostnad av de arbetande i stad och på land, d.v.s. folkets stora massa. Följaktligen är det tämligen självklart, att Sovjetunionen inte längre är en stat, där arbetarklassen har makten, utan ett nytt privilegiesamhälle med en härskande klass som lever på de direkta producenternas merarbete.
Att det privilegierade skiktet är en härskande klass innebär först och främst att den kontrollerar statsmakten. I kraft av denna politiska makt kontrollerar den de förstatligade produktionsmedlen och kan därigenom bestämma över hela samhällsproduktens fördelning och utnyttjande. Alla viktigare beslut fattas av toppskiktet. Arbetarna och majoriteten av partimedlemmarna har lite eller ingenting att säga till om. Av de värden som de arbetande producerar får de behålla en del i form av lön. Men produktionsöverskottet berövas dem av det härskande skiktet och används i sista hand till att befästa dess makt och privilegier. Eftersom inte de direkta producenterna utan det privilegierade skiktet kontrollerar produktionsöverskottet är arbetarklassens ställning densamma i det socialkapitalistiska systemet som i det kapitalistiska. Enda skillnaden mellan de två systemen är, att den härskande klassens politiska makt under kapitalismen är en funktion av den ekonomiska makten, medan omvänt under socialkapitalismen den ekonomiska makten är en funktion av den politiska" (s. 15-16, kursiverat av KH).
Mattick, Kuron och Modzelewski samt Gustafsson representerar olika traditioner inom vänstern. Mattick har rådskommunistiska sympatier, Kuron och Modzelewski benämns ibland trotskister, medan Gustafsson inskriver sig i en stalinistisk tradition.[11] Men alla tre betonar vissa grundläggande förhållanden vid analysen av Sovjet eller de östeuropeiska "folkdemokratierna": Vem, som fattar de avgörande besluten om produktions- och fördelningsprocessen, vem som har makt över produktionen. Gustafsson gör denna beslutsfråga till avgörande kriterium för bestämningen av det privilegierade skiktet som en härskande klass: Genom kontroll av statsmakten kan detta skikt "bestämma" över hela samhällsproduktens fördelning och utnyttjande. Gustafsson går till och med så långt - långt, sett ur marxortodoxins synvinkel - att han menar att den ekonomiska makten under socialkapitalismen är en funktion av den politiska.
Hos ingen av de refererade författarna får makt den abstrakta, teoretiska innebörd som i den typ av resonemang som jag diskuterat i avsnitt 5, 6 och 7. Makten bestäms förvisso i förhållande till en marxistisk referensram (där just förhållandet till produktionen är avgörande) men gäller helt påtagliga realiteter i den synliga sociala verkligheten. Hos Gustafsson blir det helt klart att maktfrågan gäller ytterst konkreta förhållanden mellan de konkreta arbetande, folkets stora massa, och de beslutsfattande.
Man skulle kunna hävda att det som de fyra författarna diskuterar är produktionsförhållanden. En förespråkare för en nytolkning av den marxistiska teorin, som gör anspråk på att i motsats till tidigare tolkningar vara garanterat "vetenskaplig", bestämmer produktionsförhållanden på ett sätt som är fullt förenligt med dessa resonemang:
"Produktionsförhållande är en social relation som bestäms av förhållandet mellan den direkta producenten och icke-arbetaren; av produktionens inriktning, av vilken grupp i arbetsprocessen, som utövar den direkta kontrollen, direkt beslagtar produkterna etc."[12]
Men produktionsförhållanden är en socialekonomisk kategori. Betyder det då inte att den politiska formen är oväsentlig? Efter att i följande avsnitt kort ha refererat ytterligare en marxistisk teoretiker, Charles Bettelheim, skall jag försöka ge ett avslutande svar på den frågan.
Ytterligare en sak i samband med de refererade analyserna förtjänar emellertid att tas upp. Förutom den terminologiska skillnaden mellan författarna - de talar t.ex. om statskapitalism eller socialkapitalism - vilken kan hänga samman med teoretiska olikheter av mer grundläggande slag, finns det en punkt på vilken Gustafssons analys avgörande skiljer sig från de övrigas. Det är i frågan om när arbetarmakten förvandlats till en byråkratisk elits makt. Gustafsson vill förlägga denna förändring väsentligen till tiden för Chrusjtjevs maktövertagande. De problem Gustafsson hamnar i, i sina försök att göra Stalin-tiden till arbetarmaktens tidevarv, skall jag ta upp i detta kapitels sista avsnitt.
Charles Bettelheims "Till analysen av nya samhällsformationer" utgör en kritik mot tidigare sätt att behandla de s.k. övergångssamhällena. Denna kritik riktar sig inte minst mot Bettelheims egna analyser.
Dessa analyser har utgått från att de avgörande analyskategorierna är plan respektive marknad. Bettelheim menar nu att dessa kategorier inte är det väsentliga när man analyserar (bedömer?) ett socialt system. Förekomsten av en planekonomi är ingen garanti eller avgörande kriterium på det väsentliga: Att producenterna har makten över sina egna levnadsbetingelser. Med Bettelheims ord: "... det kan finnas socialistiska produktionsförhållanden bara i den grad till vilken producenterna härskar över sitt arbetes betingelser och produkter" (s. 2).
Problemet är att nya sociala förhållanden krävs för att denna producenternas makt över produktionen skall kunna förverkligas. Om det inte sker en rad förändringar på olika områden, så finns det risk att borgerliga förhållanden återupprättas i sin helhet. Vad som kan hända är att "borgerliga samhällskrafter" kommer till makten under former som inte omedelbart framstår som borgerliga. Detta sker, säger Bettelheim, när "representanterna för dess krafter" övertar ledningen av staten och det styrande partiet. Producenternas makt över sina egna existensvillkor råder inte utan i stället har en utsugarklass makten.
Bettelheim kallar denna exploaterande klass för statsbourgeoisie. Förekomsten av en sådan statsbourgeoisie innebär specifika samhällsförhållanden med specifika motsättningar, som måste analyseras.
Om man nu erkänner att producenternas makt över sina existensbetingelser är det väsentliga i socialistiska produktionsförhållanden, så innebär detta att den proletära kampen måste innebära fortskridande förändringar av en rad sociala förhållanden. "Ett väsentligt moment i denna kamp är revolutionerandet av de olika ekonomiska, ideologiska och politiska apparaterna, ty just genom omvandlingen av dessa apparater låter sig de kapitalistiska sociala relationerna ... elimineras ..." (s. 4, kursiverat av KH).
Av detta följer enligt Bettelheim, att det avgörande inte är formen för ekonomins reglering, utan vilken klass som har makten (die Natur der Klasse, die an der Macht ist).
Bettelheim fortsätter:
"Lenin har betonat, att den statliga formen för politisk makt alltid innebär borgerliga förhållanden. Därav vikten av sovjetformen för maktutövning och erfarenheten av Pariskommunen, ty dessa former av politisk makt producerade en 'ny statstyp', i vilken de borgerliga förhållandena förvisats till andra rangen, så att de inte längre helt och hållet är 'stater' " (s. 4).
"Den väsentliga sidan hos den borgerliga staten är statsapparatens skiljande från massorna: statsapparaten står 'över' massorna, behärskar och undertrycker dem, medan arbetarklassens stat inte i egentlig mening är en stat, då den är instrumentet för de arbetande massornas maktutövning (däri ligger det väsentliga i Sovjetmakt, Pariskommunen och de revolutionära kommittéerna). Arbetarklassens makt kan naturligtvis beroende på de konkreta historiska betingelserna, d.v.s. huvudsakligen motsvarande klassernas kraftförhållanden, anta olika former. Denna makt kan isynnerhet utövas genom en proletariatets 'förtrupp', d.v.s. genom ett marxist-leninistiskt parti. Ett sådant parti utövar såtillvida en proletär makt, som det faktiskt är ett avantgarde för en del av arbetarklassen, som företräder hela klassen och handlar i förbindelse med den utan att vilja sätta sig i dess ställe. Det upphör att vara ett avantgarde i den mån det sätter sig i klassens ställe, upphör att anföra den, för att helt enkelt påtvinga den sina egna uppfattningar" (s. 5).
Jag har redan tidigare visat på Bettelheims märkligt okritiska förhållande till den leninistiska (och den maoistiska) traditionen (avsnitt 5). Här antar denna närmast monstruös karaktär. Dels åberopar sig Bettelheim på Lenin, vars teori och praktik i allt väsentligt motsäger Bettelheims övriga resonemang. Dels tvingas han in i direkta självmotsägelser i sin ovilja att överge idén om det styrande elitpartiet.
Beträffande Lenin: För det första har Lenin aldrig, annat än vid ett, möjligen två tillfällen, dokumenterat den syn på staten som Bettelheim här tillskriver honom. Undantagen utgör de korta referenserna till Kommunen och Sovjetmakten i de s.k. Aprilteserna samt Staten och revolutionen. Beträffande den senare påvisar jag dess tvetydighet i kapitel 7 i denna bok. I övrigt kan om Lenins förhållande till sovjeterna sägas, att han inte betraktat dem som organ för utövande av proletär makt utan som instrument för partiets maktutövning i proletariatets namn. Detta har påvisats av bl.a. Anweiler, Brinton och Buber.[13]
För det andra vittnar Lenins praktik om samma sak.[14] (Och vore det nu så att denna praktik betingades av de svåra "yttre" omständigheterna, så gör detta inte systemet under Lenin mer socialistiskt. Om de yttre omständigheterna omöjliggör förverkligande av det som bestämts som det väsentliga i socialistiska produktionsförhållanden, så innebär det naturligtvis helt enkelt att socialistiska produktionsförhållanden inte föreligger. Det innebär inte att socialistiska produktionsförhållanden på något mystiskt sätt i djupare mening föreligger, trots att yttre förhållanden hindrar dem att komma till uttryck. Och om det fanns en önskan hos Lenin att förverkliga just det som Bettelheim benämner socialistiska produktionsförhållanden - något som efter vad som sagts ovan kan betvivlas, så innebär inte heller det att socialistiska produktionsförhållanden faktiskt förelåg.)
Om Bettelheim inte vore så bunden vid vissa historiska ledargestalter så skulle han rimligtvis direkt tillämpa sin analys just på Sovjet. Han kunde då se hur redan under Lenins tid staten liksom partiets förhållande till massorna o.s.v. fick exakt den form som enligt Bettelheim öppnar vägen för "borgerliga samhällskrafter". Huruvida detta skall tolkas - i efterhand - som ett tecken på att de borgerliga klasskrafterna i grunden var starkare eller som att den institutionella ram som upprättades efter revolutionen var dålig sett ur socialismens synvinkel är oklart. Det blir inte klart om Bettelheims resonemang främst är avsedda att ge instrument för efterhandsanalyser, förklaringar, eller att ge förslag till bättre strategier för den socialistiska kampen.
Bettelheim talar om proletariatets maktutövning genom speciella ekonomiska, ideologiska och politiska apparater. Han refererar till Pariskommunen, till sovjeterna och fabrikskommittéerna. Den statliga formen för politisk makt innebär borgerliga förhållanden där statsapparaten står över massorna, skiljer sig från dem.
Proletariatets makt utövas här inte genom en abstrakt representation av den typ som jag diskuterat i avsnitt 5, 6 och 7. Den utövas i stället genom särskilda institutionella arrangemang helt i linje med det rådssocialistiska alternativet och i klar motsättning till det étatistiska.
Men mot slutet av Bettelheims resonemang överger han just det synsätt som han pläderat för. Arbetarklassens makt kan således utövas genom en "förtrupp", d.v.s. ett marxist-leninistiskt parti. Denna förtrupp företräder hela klassen, utan att vilja sätta sig i dess ställe.
Pariskommunens modell, sovjeterna eller fabrikskommittéerna bygger emellertid inte på ett sådant företrädande, utan på ett maktutövande genom demokratisk representation, d.v.s. genom klassmedlemmarnas delegerande av beslutsmakt. Maktutövande genom ett marxist-leninistiskt parti innebär däremot upprättandet just av en statsform som, enligt Bettelheim själv, innebär en borgerlig tendens och ett sättande av apparaten "över" massorna.
Det kunde nu sägas att Bettelheim med förtrupp inte avser annat än arbetarklassens på grund av speciella kvalifikationer valda representanter. Detta är emellertid orimligt. Ty hela förtrupps- och avantgardetanken inom marxismen-leninismen bygger just på idén att arbetarklassens konkreta medlemmar inte är förmögna att själva uppfatta sina egna klassintressen och att därför förtruppen måste handla i deras eget historiska intresse. Man behöver bara tänka på Bensaids politisk-praktiska subjekt (ovan avsnitt 5) som representerar proletariatet för sig, inte proletariatet i sig. Man kan också jämföra med Lenins klassiska framställning av partimodellen i Vad bör göras? eller varför inte hans mest "rådssocialistiska" skrift Staten och revolutionen.
Medan Bettelheim, om jag tolkar honom rätt, i första delen av sin utläggning pekar på behovet av en institutionell ordning som skall tillåta utövandet av proletariatets klassmakt för han på slutet in vad som nästan börjar bli den klassiska "garantin" för det marxist-leninistiska partiet. Han inför dock endast denna "garanti" som ett villkor utan att säga någonting om hur sannolikt det är att detta villkor uppfylls: Jag tänker på hans hänvisning till partiets vilja. Det gäller att avantgardet inte vill sätta sig i klassens ställe. "I den mån det sätter sig i klassens ställe" (för att det vill det?) och upphör att anföra (!) den, för att helt enkelt påtvinga den sina egna uppfattningar, upphör det att vara avantgarde.
Menar Bettelheim, att vi historiskt sett oundvikligen är utlämnade åt avantgardets goda vilja? Eller är det helt enkelt så, att Bettelheim av någon anledning inte kan förmå sig att bryta med en klassisk revolutionsmodell, trots att den strider mot många av hans egna resonemang?
Det kapitalistiska produktionssättet kännetecknas bland annat av att "icke-arbetaren", kapitalisten, har direkt kontroll över produktionen, förfogar över arbetarens arbetskraft, beslagtar produkten o.s.v. Denna till synes strikt ekonomiska relation är en social relation som innesluter ett maktförhållande.
Produktionsförhållandena i det kapitalistiska systemet är inte identiska med systemets politiska apparater. Men produktionsförhållandena innesluter en politisk dimension. Avgörande samhälleliga beslut fattas på produktionens nivå av enskilda kapitalister. En rad av dessa förhållanden har jag pekat på ovan i avsnitt 1.
Det torde också ha blivit klart genom tidigare resonemang i vilken mening den politiska formen i det kapitalistiska systemet kan sägas vara oväsentlig.
Upphävandet av privategendomen innebär bland annat att kapitalisterna fråntas sina "utomparlamentariska" aktionsmöjligheter. Kontrollen av produktionen läggs i andra händer: t.ex. i arbetarklassens. En särskild konfliktutjämnande institution, staten, behövs inte, när de grundläggande klassmotsättningarna inom produktionslivet avlägsnats.
Politiken som särskilt område i det sociala livet kan på sätt och vis sägas drunkna i de socialekonomiska relationerna. Detta är en del av innebörden i förändringen av produktionsförhållanden. På den punkten syns t.ex. Proudhon och Marx vara eniga. P. Ansart sammanfattar Proudhons syn med följande ord:
"Långt ifrån att framträda som samhällets centrala organ och dess unika medel för sammanhållning blir statens funktioner ingenting annat än 'underordnade' funktioner i ett samhälle, som är producenternas."[15]
Avgörande för en bedömning av ett socialistiskt system blir vem som har makten. Denna punkt var, som framgått ovan, gemensam för samtliga de refererade teoretiker, som diskuterade Sovjet. För att ge den ytterligare tyngd skall jag citera Växjö Ungsocialisters förord till Rosa Luxemburgs Marxism kontra leninism:
"Rosa Luxemburg skriver mycket om 'centralism' och 'decentralism'. Som det tycks råda en del förvirring kring den frihetliga socialismens ståndpunkt i denna fråga, kan det kanske vara på sin plats att påpeka, att för oss är inte huvudfrågan i vad mån ett socialistiskt samhälle är territoriellt 'decentraliserat' eller inte (i så fall skulle vi ha jublat över Folkrepubliken Kina), utan huruvida proletariatet verkligen innehar den samhälleliga makten eller inte (och inte bara 'enligt författningen').
Frågan om makten är den fråga inför vilken mänskligheten står, som är av någon som helst betydelse, och alla andra frågor måste återföras på den.
Vad gäller centralism: Pariskommunen, en arbetarrådskongress (eller en s.k. shop stewards-kommitté eller en strejkkommitté för att ta moderna jämförelser) är alla högst centraliserade, men ändå fullkomligt demokratiska. Feodalismen var å andra sidan både decentralistisk och byråkratisk. Det väsentliga är om den 'centraliserade' apparaten kontrolleras nerifrån (genom valda och återkallbara delegater) eller om den avskiljer sig själv från dem för vilka den påstår sig handla."
Men just för att politiken drunknar i socialekonomin, just för att det är avgörande var makten ligger, blir politikens form i en mening ytterst väsentlig ja, till och med väsentligare än under kapitalismen. Om politiken blir en fråga om de social-ekonomiska förhållandena, så blir frågan om den politiska formen en fråga om samhällets sociala organisation.
Om vi ser på elementen i Lennart Berntssons bestämning av produktionsförhållanden så blir detta tydligt: det sägs vara en fråga om vilken grupp som utövar den direkta kontrollen, direkt beslagtar produkterna o.s.v. Om man med "kontroll", "förfogande över produktionsmedlen", "beslagtagande av produkter" o.s.v. inte avser något abstrakt teoretiskt förhållande (makt som abstrakt representation som i avsnitt 5 ovan) så betyder detta att man måste ha en institutionell ordning som tillåter kontroll, förfogande och beslagtagande.
Kontroll utövas inte genom telepati. Beslut i enlighet med producenternas önskemål fattas inte av sig själva. Kontrollen utövas på något bestämt sätt. Den kommer att få en viss form. Formen får inte vara ett hinder för utövandet av makten (jämför Bettelheims påpekande om statsformens borgerliga tendens).
Även om geografisk decentralisering inte är utgångspunkten så blir sannolikt en form av territoriell decentralisering nödvändig. Men denna är då avledd av en annan form av decentralisering nämligen decentralisering av beslutsfattandet.
Matticks, Kuron och Modzelewskis, Gustafssons och Bettelheims analyser, liksom Berntssons bestämning av begreppet produktionsförhållande, får alla till konsekvens att vissa former är oförenliga med vissa innehåll. Detta framgår av den negativa kritiken av vissa typer av relationer mellan sociala grupper.
Också på denna punkt skiljer sig emellertid Bo Gustafssons analys från de övrigas. Han tar över huvud taget inte upp vissa problem och gör det därför alltför lätt för sig i kritiken. Mattick, Kuron och Modzelewski drar konsekvensen av sin kritik av den étatistiska strukturen (partistyremodellen) och pekar på nödvändiga strukturella (politiska) förändringar: arbetarråden måste bli maktcentra.
Bo Gustafsson drar däremot inga slutsatser beträffande strukturer eller former som kan utgöra hinder för förverkligandet av den arbetarmakt som han säger sig förespråka. Det visar sig också i den egendomligt ohistoriska och osociologiska karaktären av hans analys. I stället för att fråga sig om dagens byråkrati i Sovjet - som han ju hårt kritiserar - kan ha rötter i det tidigare Sovjets struktur nöjer han sig med att påpeka att "de män som tog vid efter Stalin hade vuxit sig starka under Stalins egen tid" (s. 16). Det tidigare systemet målas med lätta, idylliserande penseldrag:
"Den enhetliga och centraliserade planeringen, som syftar till en harmonisk och balanserad utveckling av samhällsekonomin, har uppgivits" (s. 15).
Gustafsson frågar sig inte om "enhetlig och centraliserad planering", så som den utformades under Stalin, skulle kunna stå i något slags motsättning till ett reellt maktutövande från proletariatets sida.
Av citatet kan man få intrycket att centralisering som sådan är någonting positivt. Detta i kombination med talet om enhetlig planering samt avsaknad av diskussion om maktförhållanden under Stalinperioden kan vara avhängigt en bestämning av det väsentliga i socialismen som planekonomi. Med kännedom om förhållandena under Stalintiden finns det också anledning att se detta som en bedömning av Sovjet utifrån idén om socialism som ett förverkligande av arbetarnas objektiva intresse, oavsett arbetarnas deltagande i de avgörande samhälleliga besluten. Ett sådant synsätt passar väl in i den stalinist-leninistiska tradition i vilken Bo Gustafsson inskriver sig.
I samma riktning pekar Bo Gustafssons kritik av Jugoslavien. Han kritiserar - med rätta - många drag i dess ekonomiska organisation och politik. Han menar att Jugoslaviens exempel bevisar vad Kautsky på analytisk väg kommit fram till redan 1899. Men med åberopande av andra teoretiker, Marx (partisynen och frågan om betingelserna för en lyckosam socialistisk revolution), Proudhon, Bakunin, Trotskij, Rosa Luxemburg, Korsch, kunde detsamma ha sagts om Sovjets utveckling mot vad Bo Gustafsson kallar socialkapitalism.
Alla de analyser jag här hänvisat till har utmynnat i slutsatsen att Sovjet och de östeuropeiska staterna måste beskrivas som exploateringssamhällen där inte bara "rester" av det gamla samhället finns kvar i vanor, tänkesätt, ideologier o.s.v. Det är i stället fråga om klassamhällen i strikt mening där den härskande klassen (klasserna) förfogar över statsapparaten. Bo Gustafsson hävdar, som vi tidigare sett, till och med att vi fått en situation där den ekonomiska makten är en funktion av den politiska.
Det som kommit till stånd i dessa stater är inte socialisering utan en form av förstatligande.
Detta verkar bekräfta Proudhons och alla efterföljande anarkisters tanke att upprättandet av en ordinär stat i det socialistiska samhället innebär en självmotsägelse. Det socialistiska samhället bestäms för dem genom frånvaro av stat i klassisk mening. Det innebär inte, vilket t.ex. Proudhon betonat, att alla den nuvarande statens funktioner skulle avskaffas. Inte innebär det heller att all central planering skulle avskaffas. Däremot skulle institutionella former - i Proudhons fall lika med federering nedifrån - skapa ett skydd mot de risker som en styrande, centraliserad statsapparat skulle medföra. (Detsamma gäller Marx och Engels prisande av Pariskommunen som den "äntligen upptäckta formen" för proletariatets diktatur [jfr nedan kap. 7].) Mot tanken om övergångsstaten har man framfört argumentet att denna institution som många andra tenderar att permanenta sig själv.
Med anspråk på Marx-ortodoxi invänds nu att tanken om institutioners - och därmed statens - tendens att permanenta sig själv bara bygger på en empirisk generalisering. Det är visserligen sant att det finns en sådan tendens men den beror på andra grundläggande faktorer. Dessa grundläggande faktorer återfinns i den materiella basen och kan antingen bestämmas strukturellt inom ramen för ett visst produktionssätt eller som en klasskraft. Staten hör till överbyggnaden. Den finns till i överbyggnaden för att "balansera" klassmotsättningar. När klasserna försvinner försvinner också staten.
Talet om statens bortdöende eller bortvittrande förekommer rikligt hos både Marx och Engels. På den punkten framstår anspråket på ortodoxi som berättigat. I Engels Anti-Dühring heter det till exempel:
"En statsmakt som ingriper i samhällets förhållanden blir överflödig på det ena området efter det andra och staten avsomnar av sig själv. I stället för en regering över personer får vi en förvaltning av tingen och en ledning av produktionsprocessen. Staten avskaffas inte, den dör bort. Mot denna bakgrund bör man bedöma frasen om den 'fria folkstaten', en fras som på sin tid hade ett visst agitatoriskt berättigande men som ur vetenskaplig synpunkt är fullständigt ohållbar. Mot denna bakgrund bör man likaledes värdera de så kallade anarkisternas krav att staten skall avskaffas från i dag till i morgon" (s. 387-388).
Dessa satser är formulerade som förutsägelser. Förutsättningen syns vara att när vissa betingelser - produktivkrafterna har utvecklats till en viss grad - föreligger så dör staten bort. Att vilja avskaffa staten eller att tro att staten som social institution kan vara en bromsande faktor i utvecklingen mot socialismen är felaktigt. När tiden är mogen dör den bort.
Här återkommer det problem som jag tidigare nämnt och som jag kommer att behandla utförligare i ett senare kapitel: Frågan om vissa utsagor hos Marx och Engels med rimlighet endast kan tolkas som förutsägelser. Jag skall här dels ange några tolkningar av dessa utsagor som gör att de inte självklart kan tolkas som stridande mot en aktiv strävan att avskaffa staten, dels peka på några enkla problem som uppstår om man tolkar dessa utsagor strikt som bindande förutsägelser.
För det första anger Marx och Engels utsagor mycket allmänna förändringar som inte heller är väl specificerade i tiden. De täcker stora historiska skeenden. Detta gäller till exempel utsagor om kapitalismens undergång vilka i stort sett går ut på att kapitalismen förr eller senare går under. Därmed är emellertid ingenting sagt om specifika skeenden eller aktioner inom ramen för detta skeende. Somliga tolkar dessutom dessa utsagor som villkorliga: De antas gälla bara under bestämda omständigheter där bestämda klassers agerande på visst sätt utgör sådana villkor. Om de inte agerar på detta sätt så kommer inte skeendet att utvecklas på det förutsagda sättet.[16] För mitt argument är emellertid inte ens en sådan relativisering av förutsägelsen nödvändig.
För det andra kan tanken att till exempel staten dör bort först när vissa betingelser är uppfyllda tolkas som en utsaga om nödvändiga betingelser. I så fall utesluts för det första inte att staten bibehålls eller nyupprättas, trots att de nödvändiga betingelserna för dess bortdöende föreligger. Påpekandet från Engels att staten inte avskaffas kan då fattas negativt: Om inte de nödvändiga betingelserna föreligger så kan inte staten avskaffas. Invändningen mot anarkisterna kunde då tolkas på följande sätt: Så länge vissa grundläggande materiella betingelser inte är för handen är det meningslöst att dekretera statens avskaffande.[17]
Om man vill vara Marx-ortodox på denna punkt samt tolka betingelserna som både tillräckliga och nödvändiga så borde dock just Engels Anti-Dühring ge en tankeställare. I denna skrift från 1891[1*] säger nämligen Engels själv att dessa materiella betingelser faktiskt är för handen (s. 389). Klassindelningen har inte längre ett historiskt berättigande, för att använda Engels terminologi.
För det tredje syns Marx och Engels, om man tolkar dem på det berörda sättet, motsäga sig själva när de utför sin analys av Pariskommunen. Engels säger till exempel följande om Pariskommunens politiska form:
"Kommunen måste genast från första början erkänna att arbetarklassen, sedan den en gång kommit till makten, inte kunde regera i fortsättningen med det gamla statsmaskineriet, att denna arbetarklass, för att inte gå förlustig sin egen nyss erövrade maktställning, å ena sidan måste undanröja hela det gamla mot den själv utnyttjade förtryckarmaskineriet, men å andra sidan måste säkerställa sig mot sina egna förtroendemän och ämbetsmän genom att förklara dessa undantagslöst och vid vilken tidpunkt som helst avsättliga" (Pariskommunen s. 17).
Här är det inte fråga om något "automatiskt" skeende, utan om rationella åtgärder i syfte att säkerställa uppnåendet av bestämda mål. Det gamla statsmaskineriet inte bara dör bort. Revolutionärerna avskaffar det genom åtgärder.[18]
En sträng betoning av Marx och Engels utsagor som förutsägelser aktualiserar en klassisk paradox som dragits fram främst av marxismens kritiker. Om kapitalismen på grund av sina inneboende väsentliga egenskaper är dömd att gå under varför då politiskt arbeta för dess undergång? Svaret på frågan brukar vara att politiskt arbete kan påskynda dess undergång och upprättandet av ett socialistiskt samhälle. Personligen finner jag det svaret väl enkelt. Men för diskussionen här är det tillräckligt. Mot ortodoxiargumentet om staten kan invändas att situationen är densamma här som vid kampen mot kapitalismen: Staten kommer att dö bort fortare och effektivare om vi söker finna medel att avskaffa den.
Om vi accepterade tanken att det funnes en motsättning mellan strävan att avskaffa staten å ena sidan och idén att staten dör bort skulle vi tvingas inta en ganska egendomlig syn på samhällsutvecklingen: den är någonting som äger rum utanför och bortom de enskilda människornas och kollektivens faktiska handlande. Man erinrar sig Marx kritik av Hegel och Bauer i Den heliga familjen:
"Inom den empiriska, yttre historien låter han därför en spekulativ inre historia äga rum. Mänsklighetens historia förvandlas till den abstrakta mänsklighetens historia, därigenom till den bortom de verkliga människorna existerande mänsklighetens Andes historia" (s. 90).
Mot bakgrund av de refererade analyserna av Sovjet och Polen framstår de "ortodoxa" invändningarna som förrädiska.
Enligt dessa bestäms staten av ett existerande produktionssätt och rådande klassförhållanden. Men öststatsanalyserna tyder i stället på att upprättandet av en stat med en fast funktionärskår (alltså inte de åtgärder som Pariskommunen demonstrerade) och ett elitparti i ledningen innebär att basen läggs för ett nytt produktionssätt (i den mening som t.ex. Lennart Berntsson ger begreppet) som har exploateringskaraktär. Det styrande partiet och funktionärskåren intar en speciell relation till produktionsmedlen. Staten existerar därför inte vid sidan av eller utanför produktionsförhållanden och produktionssätt. Den blir inte en överbyggnad i ett visst produktionssätt utan är medkonstituerande av denna helhet. I frånvaro av privatkapitalister blir staten ett slags monopolkapitalist.
Att hävda att det är klasserna som är den avgörande faktorn är därför att uttala en halvsanning. Ty upprättandet av en centraliserad statsapparat med en styrande partikader kan tolkas som skapandet av basen för en ny klass av just den typ som samtliga refererade teoretiker diskuterar. Att i den socialistiska strategin avvisa strävan att upprätta en sådan apparat kan inte heller tillbakavisas med hänvisning till att förändringar på denna nivå endast kan komma som resultat av klasskampen. Kampen mot upprättandet av en sådan apparat innebär just ett moment av klasskampen. Alternativet blir att avstå från att delta i kampen (i detta fall den ideologiska) för att vänta och se vilket resultatet av en eventuell revolution blir. Upprättas då statsapparaten så visar det att klassläget (eventuellt produktivkrafternas utvecklingsgrad) inte "tillät" statens avskaffande, upprättas den inte så visar det omvändningen (och profetian om "statens bortdöende" kan sägas ha slagit in). Risken att hemfalla till spekulativ utopism har man då löst in till ett högt pris: priset att vara åskådare av historien. Detta problem skall jag diskutera ytterligare i närmast följande avsnitt.
Tanken om den politiska formens oväsentlighet kan också tolkas som ett avvisande av försök att formulera modeller för framtiden. Att diskutera den framtida formen är att förfalla till ovetenskaplig utopism som står den "vetenskapliga socialismen" främmande. Karl Korsch, som för övrigt själv menade sig stå på den "vetenskapliga" socialismens grund, gisslar i "Die Sozialisierungsfrage vor und nach der Revolution" denna inställning:
"Det var 'den vetenskapliga' socialismens partis stora stolthet att det från början avvisade varje bemödande att klargöra frågan om hur den framtida socialistiska världen i verkligheten skulle se ut, som en 'utopisk' början; vidareutvecklingen av produktionsförhållandena från privategendom till församhälleligande skulle ju enligt mästarens (missförstådda) lära komma av sig själv utan vår medverkan!" (s. 50)
En sådan ståndpunkt innebär att man ser det som omöjligt att få kunskap om den framtida formen eller att ställa upp några ideal eller riktlinjer att arbeta mot. Denna ståndpunkt knyts ofta samman med hävdandet att när arbetarklassen verkligen tar makten så kommer den att utveckla en form som svarar mot dess intressen.
Som jag i tidigare avsnitt framhållit är detta en ståndpunkt som är svår att upprätthålla i den politiska praktiken. Den företräds därför sällan helt konsekvent. Förenad med ett leninistiskt perspektiv skapar den speciella svårigheter. Som mest konsekvent leder den därvid till en exklusiv inriktning på själva maktövertagandet, en kuppstrategi.
Men det leninistiska perspektivet rymmer som centralt element idén om kaderpartiet som förkroppsligar den vetenskapliga socialismens teori. Detta kaderparti skall med teorin som vägledning inte bara leda kampen för maktövertagandet utan också "Leda och organisera den nya ordningen, vara lärare, anförare och ledare av alla arbetande och förtryckta" för att citera Staten och revolutionen (s. 221).
Att anföra, leda och lära (ut), organisera en ny ordning, allt detta ställer sig svårt om man inte har ganska konkreta - om än inte detaljerade - föreställningar om den nya ordningen. En sådan aktivitet kan inte ske utifrån allmänna paroller om jämlikhet, arbetarmakt, socialism, proletariatets diktatur eller liknande.
Dessa svårigheter vore mindre om partiet såg sig som ett slags förlossare av de arbetandes och förtrycktas egna initiativ och litade på att dessa spontant skulle skapa lämpliga "socialistiska former". Den ständiga hänvisningen till ledande, anförande och uppfostrande talar ett annat språk. Och spontaneitetens risker är starkt betonade. (Det är belysande att man i våra dagar när man - ofta i anslutning till Mao Tse-tung - vill visa sin förlitan på folket eller massorna talar om samspelet ledare-massa som mobilisering. Alltså ett agerande utifrån modell av en militär operation i enlighet med ledarnas uppgjorda plan.)
Att utifrån tanken om det ledande partiet avvisa diskussion om den politiska formen framstår i detta ljus som ideologiskt i en av de klassiska marxistiska meningarna. De som skall leda, som skall inta ena polen i en struktur (form) av härskare-behärskad, ledare-ledd, anförare-anförd efter maktövertagandet, avvisar en diskussion om framtida struktur eller form.
Den andra tanken, att arbetarklassen när den verkligen tar makten kommer att utveckla en form som svarar mot dess intressen, kan tolkas på många sätt. För det första kan den i själva verket ses som en innehållslös sats. Det är lätt gjort att man omedvetet identifierar "form som svarar mot arbetarklassens intressen" med "arbetarklassen har verkligen tagit makten". Påståendet verkar då självklart riktigt, men är det till priset av innehållslöshet. I omskriven form: när arbetarklassen verkligen har makten förverkligar den en form som innebär att arbetarklassen verkligen har makten.
För det andra blir denna tanke svårförenlig med politisk praktik. Den uttalar sig om framtiden; men är ändå i en bestämd mening inte alls framtids- eller handlingsinriktad. Dess utgångspunkt är åskådandet. Den säger att det kan inträffa att arbetarklassen faktiskt tar makten eller att den inte gör det. Den säger att den kommer att finna en form för denna maktutövning. Men detta är en sak som bara kan konstateras när det har skett. Vänta och se.
Nu vore det i och för sig möjligt att konsekvent inta en sådan hållning. Grunden för en sådan hållning skulle kunna vara a) en stark tillförsikt till arbetarklassens revolutionära möjligheter, dess förmåga att spontant skapa autentiska socialistiska former; b) en föreställning att historiens förändringar inte påverkas av planer eller modeller; c) tanken att den förändring som äger rum vid ett revolutionärt maktövertagande innebär så oerhörda omvälvningar på alla mänskliga och sociala plan, att alla modeller som ju utgår från nuet måste komma på skam.
Att c är falsk kan vi med hjälp av tillgängligt historiskt material rimligen anta. Det politiska maktövertagandet innebär inte en så oerhörd diskontinuitet att vi står inför en fullständigt ny social värld. Också inom det leninistiska synsättets ram finns strategin för övergångsstadiet. Den bygger i själva verket just på förutsättningen att tendenser, drag, strukturer, former o.s.v. från det gamla borgerliga samhället är så dominerande efter maktövertagandet att t.o.m. en statlig förtrycksapparat under partiets ledning behövs. Jag delar uppfattningen om en hög grad av kontinuitet, men menar att den leninistiska strategin både före och efter maktövertagandet i viktiga avseenden stärker just de tendenser som den vill kväsa (se kap. 6).
Punkterna a och b är lättare att godkänna, genom att de anknyter till förhållanden och föreställningar som man finner riktiga eller rimliga. Pariskommunen, skapandet av Sovjeterna o.s.v. talar för tanken att arbetarklassen faktiskt i kamp utvecklar "nya" former.
Trots det finns det goda skäl att avvisa punkt a. För det första är begreppet spontaneitet i detta sammanhang oklart. I många av de historiska fall där arbetarklassen "skapat" nya former för maktutövande är det fråga om en improvisation styrd av samlade erfarenheter från föregående revolutioner eller revolutionära episoder. I Ryssland 1917 hänvisade man till 1905 års sovjeter (något som inom parentes sagt inte var Lenins förtjänst då denne tidigare talat förklenande om rådsformen), Spaniens kollektiviseringar skedde mot bakgrunden av en visserligen allmän, men dock sedan länge spridd anarkosyndikalistisk "modell". Till och med beträffande Pariskommunen har man pekat på inflytandet från Proudhons antistatliga och federalistiska "modell". Raden av exempel kan lätt utökas.
För det andra följer inte av det faktum att arbetarklassen vid olika historiska tillfällen utvecklat nya former att varje diskussion om den framtida formen idag måste avvisas. En sådan teoretisk diskussion kan klargöra vilka alternativ som redan finns, vilka former som historiskt visat sig ha negativa konsekvenser, innehålla positiva element o.s.v. På denna grund diskuterar Marx och Engels Pariskommunen. De pekar på åtgärder, på en funnen "politisk form" som framstår som positiv ur ett socialistiskt perspektiv.
Avvisandet av en sådan teoretisk diskussion innebär att man bara i begränsad mening accepterar att man kan lära av historien för framtiden. Teorins roll blir i huvudsak åskådande. Det speciella åtagande som marxismen som revolutionär teori ofta sägs göra lämnas ouppfyllt: Att vägleda handling.[19]
Punkt b som säger att historiens förändringar inte påverkas av planer och modeller kan ses som uttryck för en materialistisk åskådning, som är mycket svår att försvara, eller som en tvivelaktig tillämpning av vissa rimliga materialistiska antaganden.
I det första fallet innebär den att verkligheten i någon oklar mening tänks reducerad till materiella former. Medvetande, mål, avsikter, planer o.s.v. betraktas som en form av overkliga fenomen. Idén framställs ibland med anspråk på Marx-ortodoxi, men låter sig svårligen förenas med en rad uttalanden av Marx. Ett exempel är den passage i Kapitalet där han framhåller skillnaden mellan byggmästaren och det skickligaste bi. Den förre sägs "bygga i huvudet" innan han bygger materiellt.
Tanken att det inte är idéerna eller målsättningarna som ensamma eller i sista hand (ett ganska knepigt uttryck) bestämmer en handlings eller händelses förlopp omformas till tesen att dessa element inte har någon som helst betydelse för handling. Distinktionen mellan medveten aktivitet å ena sidan och beteende eller mekanisk rörelse försvinner.[20]
Ståndpunkten utmynnar i en praktisk motsägelse, då det blir omöjligt att göra sig en bild av den egna, medvetna, målinriktade aktiviteten. Konsekvent fullföljd utmynnar den i en teoretisk hållning av åskådande karaktär där man inriktar sig på materiella efterhandsförklaringar av historiska skeenden som i någon mening avslutats.[21]
Därmed är jag redan inne på det andra sättet att se punkt b, nämligen som en tvivelaktig tillämpning av rimliga materialistiska antaganden. Argumentet får sin styrka från det rimliga påståendet att idéer, ideal, modeller o.s.v. inte är historiens drivkraft. Det framstår därför med en air av materialism, jämfört med "form" och "modell-diskussionen" som framstår som idealistisk.
Nu är ett uttryck som historiens drivkraft ganska dunkelt. Men utan att gå in på preciseringar vill jag framhålla rimligheten av någon form av materialism i detta sammanhang. För att ta ett enkelt exempel: det verkar rimligt att avgörande eller i varje fall nödvändiga element vid framkallandet av en revolution är vad man kallar materiella förhållanden. Lenin pekar på vissa kännetecken för en revolutionär kris: en skärpning av den undertryckta klassens nödläge, därmed tilltagande missnöjesaktivitet, en oförmåga hos den härskande klassen att upprätthålla sitt härskande styre.[22]
Av detta följer emellertid inte att den politiska inriktning som missnöjet får är oberoende av idéer. Alla marxistiska eller leninistiska partiers eller gruppers agerande bygger på antagandet att så inte är fallet. Utan någon form av sådant antagande blir merparten av det politiska arbetet självmotsägande.
Av det allmänna antagandet att idéer spelar roll i detta sammanhang följer naturligtvis inte att någon specifik idé lanserad av någon bestämd individ eller grupp faktiskt kommer att omfattas av massorna i en revolution. Det är ju just på denna punkt som en stor del av spänningen i olika vänsterpartiers eller gruppers liv finns. Å ena sidan vad som brukar kallas tendensen mot opportunism - att anpassa budskapet helt efter vad som för dagen kan accepteras av dem man vill nå - å andra sidan tendensen till sekterism - att hålla fast vid budskapets "renhet" trots att det därmed är praktiskt dömt att förlora.
Här vill jag infoga några anmärkningar kring historietolkning och vad man ibland kallar historiens dom. Sektens budskap får i en viss mening historiens dom. Men att denna dom, som det ofta sägs, skulle vara obeveklig eller oåterkallelig är en halvsanning. I det förgångna har den visat sin "praktiska otillräcklighet" just genom att den inte ingått i eller väglett de segrande krafternas historiska praktik. Men detta gäller det förgångna. Dess felaktighet kan bestå i omständigheter vid denna historiska situation som var ogynnsamma för den.
Dessa betingelser kan vara gynnsammare i nuet. Det kan gälla en förändring i sammansättningen av politiska och sociala krafter, en förändring i arbetarklassens materiella situation som gör den benägen att acceptera budskapet. Men denna benägenhet kan också påverkas av erfarenheter av effekterna av accepterandet av ett annat "budskap" i ett tidigare skede. Dessa erfarenheter är också en del av "arvet" från tidigare generationers praktiska verksamhet. I detta avseende blir det som i följande citat fråga om ett medvetet val av politisk strategi:
"Vi stödjer oss inte på Lenins verk därför att de är skrivna av honom utan därför att de innehåller analyser, hypoteser och förslag till handlande, som klasskampens praktik visat vara riktiga. Lenins idéer har testats i experiment, i arbetarklassens kamp och därigenom visats vara korrekta."[23]
Det politiska propagerandet för en viss "modell" i nuet bygger ofta bland annat på hänvisningar till tidigare händelser. En god analys av sådana händelser är komplicerad och inrymmer en rad hypotetiska element. Vi kan fråga oss om en modells misslyckande beror på tillfälliga "yttre" förhållanden eller på grundläggande "inre" egenskaper hos den. Var en viss strategi i och för sig god men offer för tillfälliga olyckliga politiska och sociala konjunkturer? En oproblematisk bedömning av faktorer som "yttre" eller "inre" låter sig svårligen göras. Om t.ex. en modell har rimliga förutsättningar vad gäller organisationen av ett lands ekonomi, sociala liv o.s.v. men förutsätter t.ex. politiska förhållanden till andra länder som aldrig varit för handen och som vi inte vågar anta kommer att vara för handen, beror då modellens bristfällighet på "yttre" eller "inre" orsaker?
Vi kan också granska en rörelse som gått under för att söka urskilja positiva och negativa element för framtida praxis. Jag hänvisar återigen som exempel till Marx och Engels analys av Pariskommunen, liksom för den delen till Lenins apostroferande av den i Staten och revolutionen.
Tanken om historiens dom genom praxis visar sig alltså mer komplicerad än man ibland antar. Ett historiskt nederlag kan inte på något oproblematiskt sätt uppfattas som en strategis slutliga dom. Å andra sidan är det naturligtvis riskabelt om man utan goda förklaringar och analyser håller fast vid strategier, som lidit upprepade nederlag. Det blir till sist detsamma som att hålla fast vid en vacker dröm.
Jag skall avsluta detta långa resonemang med att betona ett förhållande som jag pekat på redan tidigare. Det är en sak att i nuet utveckla en politisk linje med inriktning på framtiden, en annan sak att betrakta ett förflutet historiskt skeende. Det förflutna skeendet är i trivial mening nödvändigt: det har ägt rum på ett sätt och endast ett sätt (med en viktig reservation för problemen med tolkningen). I efterhand kan man därför också försöka ge "materialistiska" förklaringar till skeendet där ideologin till exempel får en underordnad roll och i sin tur förklaras ur "materiella" förhållanden.
Att på det sättet reducera skeendet till det materiella, att inte som det heter i aktuell jargong tillerkänna politiken och ideologin någon grad av oberoende av den materiella basen är i och för sig svårt att teoretiskt rättfärdiga.[24] Det viktiga i det här sammanhanget är emellertid snarare att samma resonemang inte låter sig tillämpas på nutiden, samt att man trots nödvändigheten i det historiska skeendet kan göra tankeexperimentet att i en passerad historisk situation tänka sig t.ex. en annan socialistisk strategi än den som utvecklas av en grupp eller kollektiv.
Det historiskt skedda tillåter att vi fritt väljer vad vi vill betona, vi har tidens överblick, vi känner till vad som blivit konsekvenser av skeendet o.s.v. Någonting motsvarande gäller inte i nuet. Att betrakta nuet med samma örnblick som det förflutna låter sig inte göras. Att förklara nuet "objektivt" och "materiellt" låter sig bara göras till en del. Det finns inte anledning att göra sig illusioner om någon exakt vetenskaplig socialism med vars hjälp vi skulle kunna säga hur historien kommer att gå, vilka strategier som kommer att segra o.s.v. Jag är inte säker på att en sådan teori ens utgör en teoretisk - eller logisk - möjlighet. Men funnes den skulle vi stå inför den klassiska paradoxen: om vi ändå i alla viktiga avseenden vet precis i vilken riktning utvecklingen kommer att gå, varför skall vi då handla? Vad innebär det då över huvud taget att handla politiskt? Och i ett sådant läge skulle det klassiska svaret inte förslå långt: genom att handla påskyndar du utvecklingen.[25]
De tankeexperiment med det förflutna som jag nämnde ovan innebär en bedömning av ett historiskt skeende utifrån bestämda föreställningar om vad vi vill uppnå i framtiden. Den förutsätter närmare bestämt ett slags kriterier för socialism. En sådan bedömning av vissa strategiers effektivitet för socialism blir naturligtvis spekulativ och hypotetisk. Det spekulativa eller hypotetiska är emellertid ingenting speciellt kännetecknande för strategier som gått förlorade ur den hittillsvarande historien. Om man granskar citatet ovan från Gunnar Bylins artikel "Leve leninismen!" finner man att det här inte är fråga om en historisk redovisning av ett nödvändigt skeende. Det är en positiv bedömning av hypoteser och förslag till handlande, som vi rekommenderas följa idag. Underförstått för det första att denna strategi under Lenins tid var överlägsen alla andra tänkbara, för det andra att vi därför idag kan och bör välja denna på nytt.
Föregående diskussion hade till syfte att klargöra på vilket sätt idén om formens oväsentlighet är riktig och på vilket sätt felaktig. I sin allmänna formulering kan tesen att det avgörande är vem som innehar makten eller vilket klassinnehåll ett system har sägas vara riktig. Olika existerande samhällen kan ha olika sorters politiska institutioner men trots detta karakteriseras av samma sorts klassbundna exploatering. Politiska institutioner som formellt ger alla människor lika rättigheter och möjligheter garanterar inte att alla människor faktiskt har samma rättigheter och möjligheter att utnyttja dessa. Dessa institutioner kan också vara maktlösa i förhållande till andra områden i samhället, där andra krafter styr.
Men rimligheten i denna tanke får ibland rättfärdiga speciella varianter eller tolkningar av den, som inte alls är rimliga. För det första kan man underförstå tolkningen att vilken samhällelig beslutsform som helst kan förverkliga ett visst klassinnehåll. Man förutsätter därvid inte sällan ett maktutövande som är oberoende av de sätt på vilka denna makt utövas. Därmed kan man legitimera politiska former som innebär att samhället klyvs i skarpt åtskilda kategorier av ledare och ledda, där ledarna faktiskt utrustas med långtgående maktbefogenheter gentemot de ledda.
För det andra kan man tolka det som att frågan om vem som fattar besluten och var de fattas är oviktig, så länge besluten sker i en viss klass objektiva intresse. Att plädera för en sådan uppfattning är problematiskt då det alltid kommer att föreligga svårigheter att bestämma detta objektiva intresse. Men även om dessa svårigheter kunde övervinnas, så vore det fråga om elit- eller teknokratistyre till den aktuella klassens (ev. folkets) väl. Termen "socialism" bör reserveras för de fall där hela folket direkt deltar i flertalet för deras liv avgörande beslut.
För det tredje kan man tolka tesen som ett avvisande av all diskussion om former för det framtida socialistiska samhället. Denna tolkning tenderar att utmynna i en åskådande hållning gentemot den samhälleliga utvecklingen. Framtidsorienterad praxis uppges.
Mitt allmänna intryck - kanske bestämt av alltför personliga erfarenheter - är att tesen om den politiska formens oväsentlighet fungerat positivt i samband med en kritisk bedömning av de demokratiska formernas otillräcklighet inom kapitalistiska system. Däremot har den fungerat negativt vid diskussion om socialismen genom att användas dels som legitimering för hierarkiska, exploaterande strukturer i förment socialistiska samhällen, dels som grund för ett slappt avvisande av väsentliga frågor rörande det som brukar kallas demokratiska fri- och rättigheter under socialismen.
I avsnitt 9 pekade jag på en viktig skillnad mellan Bo Gustafssons öststatsanalys å ena sidan och Matticks samt Kurons och Modzelewskis å den andra. Det gällde lokaliseringen av det nya exploateringssamhället i tiden.
Av tidigare citat från Gustafssons inledning till Socialkapitalismen har framgått att det är kontrollen av statsmakten eller beslutsfunktionerna som är det avgörande kännetecknet på en klassmakt. Om arbetarklassen eller "folkets breda massa" inte har någonting att säga till om medan toppskiktet beslutar, så har detta toppskikt utvecklats till en ny klass.
Framträdandet av denna nya klass i Sovjetunionen vill nu Bo Gustafsson väsentligen förlägga till tiden för Chrusjtjevs maktövertagande. Med utgångspunkt från Gustafssons egna resonemang förutsätter detta att de "arbetande i stad och på land", "folkets stora massa" väsentligen skulle ha deltagit i maktutövandet under Stalins tid!
Gustafsson kostar dock på sig ett medgivande om Stalintiden:
"Det finns exempel på privilegiebildning, byråkratisering och stormaktschauvinism också i Sovjetunionens tidigare historia. Det råder heller inget tvivel om att rötterna till dagens sovjetiska samhälle måste sökas i det förgångna. De män, som tog vid efter Stalin hade vuxit sig starka under Stalins egen tid. Men som redan framgått hade politiken då en annan huvudinriktning än den senare fick. Chrusjtjevs kuppartade uppgörelse med Malenkov och Molotov kan ses som den slutgiltiga bekräftelsen på förändringen" (s. 16).
Bo Gustafsson har länge tillhört Stalinväldets mer framstående och kunniga försvarare. Hans tidplacering av socialkapitalismen tycks ha syftet att rädda Stalin och Stalintiden undan kritik. En sådan kritik skulle hota den stalinistiska ideologins grundvalar.
Hypotesen att Gustafsson i inledningen till Socialkapitalismen formulerat sig på sådant sätt att han lätt kan misstolkas beträffande Stalintiden eller att resonemangen där skulle vara en tillfällighet visar sig orimlig när man konfronteras med hans inledning till den två år senare utgivna Den ryska vägen till socialismen av ungraren Eugen Varga. Här antar försöken att rädda Stalinepoken undan en negativ dom närmast absurda drag.
Gustafsson ger Vargas analys ett positivt omdöme: "... är Vargas kritik av Sovjetunionen grundad på övertänkta fakta, klart ställda hypoteser och rationella resonemang om det som varit och är" (s. 9-10). Men Gustafsson reserverar sig i synnerhet beträffande Vargas lokalisering i tiden av den nya härskande klassen:
"Det anmärkningsvärda är, att Varga inte gör någon som helst skillnad mellan tiden under och efter Stalin. Han övergår nämligen oförmedlat till att beskriva den byråkratiska klassen och det råder ingen tvekan om att hans beskrivning avser nuläget" (s. 13).
Vad Bo Gustafsson vill säga med detta är inte helt klart. Är problemet att Varga ger en riktig beskrivning av den härskande klassen under Stalin utan att notera skillnaderna i nuet? Eller är det tvärtom så att han ger en riktig beskrivning av nuets härskande klass utan att notera de avgörande skillnaderna i Stalintidens förhållanden?
Det senare verkar vara den rimliga tolkningen. Bo Gustafsson påpekar längre fram att Vargas text:
"... ger säkert en ganska god beskrivning av det nya klassamhälle som Bresjnjev och Kosygin regerar. Det ger även en del av sanningen om orsakerna till uppkomsten av detta klassamhälle" (s. 17).
Längre fram heter det:
"Att leda frågan om uppkomsten av det byråkratiska härskarskiktet tillbaka till Lenins tid är därför att undgå den avgörande frågan: när tog denna klass den avgörande makten i Sovjetunionen? Maktövertagandet kan ha underlättats av att det redan fanns byråkratiska och borgerliga element i statsapparaten men inte mer" (s. 21).
Gustafssons inledning vill bland annat ge ett svar på den avgörande frågan. Han förefaller emellertid ha bestämt sig i förväg för vilket svaret skulle bli. Detta får tre konsekvenser:
1. Innehållet i Vargas framställning urvattnas.
2. Byråkratin som struktur sammanblandas med förekomsten av byråkratiska "element" (personer, karaktärer).
3. Kriterierna för makt och klassherravälde blir säregna. De motsäger också de av Gustafsson tidigare lanserade.
I det följande skall jag ta upp dessa tre punkter samt kort beröra olika sätt på vilka frågan om Stalin kan ställas.
Till att börja med vill jag peka på Gustafssons presentation av Varga, där det bland annat heter: "År 1939 utsågs Varga till medlem av Sovjetunionens vetenskapsakademi, som han tycks ha lämnat 1948 till följd av den omfattande diskussion som utlöstes av hans bok om kapitalismens förändringar efter andra världskriget" (s. 8-9). Jag är inte bekant med Vargas biografi men noterar som ett problem den presentation som ges i tyska Kursbuch, nr 23, 1971: "1948 förlorade han sina ställningar och uteslöts (wurde ausgestossen) ur vetenskapsakademin, då hans avhandling om Kapitalismens strukturförändring efter andra världskriget kritiserades som defaitistisk och avvikande. Efter Stalins död rehabiliterades Varga."
Gustafsson framhåller att Varga framställer vissa teser, utan att belägga dem. Om byråkratins maktövertagande skriver han:
"Det är uppenbart att Varga vill förlägga detta till Stalins tid och att 'det intellektuella trasproletariatet' skulle ha utgjort den sociala grundvalen för maktövertagandet. Han ger dock inga belägg för vare sig det ena eller det andra" (s. 21).
Jag är enig med Bo Gustafsson till en viss gräns: Det hade varit intressant att få någon form av dokumentation beträffande trasproletariatet, uppkomlingarna som Varga tilldelar en väsentlig roll för uppkomsten av byråkratin.
Men om man inte med belägg menar kvantitativa data så ger förvisso Varga belägg. Många av hans resonemang gäller förhållanden under 30-talets Sovjet som är välkända och som inte heller någonstans direkt bestrids av Bo Gustafsson. Belägg i någon mer avancerad mening ger för övrigt inte heller Bo Gustafsson för sina egna teser.
Det är möjligt att Bo Gustafssons krav på belägg har en mycket speciell innebörd och härrör ur rädslan att förbryta sig mot dialektikens allsmäktiga lagar. Han är i så fall inte den förste som vridit och vänt på historien för att finna den exakta punkten där kvantiteten övergår i kvalitet, där "språnget" sker. Något belägg för maktövertagandet i form av dagsdatering ger förvisso inte Varga.
Av de svårigheter med Gustafssons presentation som jag tidigare nämnde sammanfaller delvis den första och den andra. En av de punkter där Gustafsson urvattnar Vargas resonemang gäller nämligen frågan om byråkratin. Men dessutom är Gustafssons egna teser och invändningar mot Varga beroende av att han inte konsekvent skiljer byråkratin som struktur från byråkratiska personer.
Jag skall här nöja mig med att peka på några punkter där Vargas framställning är långt fylligare än Gustafssons inledning ger intryck av och där "beläggen" alldeles uppenbart hänför sig till tiden under Stalin eller ibland före. Den som vill ha mer material hänvisar jag till Vargas egen text.
"Det förefaller som om det i början av 30-talet inom den härskande klassen uppstod ett behov av att skapa en viss sekretess, som i realiteten innebar att det härskande partibyråkratiska toppskiktet i juridiskt avseende avgränsades från alla andra befolkningsskikt, något som gav dem avskildhet utåt och stabilitet inåt" (s. 63).
Varga fortsätter så att beskriva systemet med "nomenklatura", listor över personer som fick en särskilt privilegierad ställning. Han beskriver det privilegiesystem som utvecklades, på ett sätt som inte lämnar något tvivel om att tiden under Stalin avses. Dessa privilegiesystem, som i skönlitterär form beskrivs t.ex. i Solsjenitzyns böcker, är naturligtvis välkända för Gustafsson och han bestrider inte heller Vargas uppgifter. Som redan nämnts i kapitel 2 minskade det lönetak för partimedlemmar som bl.a. Lenin talade för i betydelse under 20-talet, för att formellt avskaffas 1932.
"Stalinregimen ruinerade i själva verket kolchoserna, särskilt i norra delen av det europeiska Ryssland och berövade många kolchosbönder allt intresse för att arbeta. Endast i landets södra och sydöstra delar, där jorden ger hundrafalt igen kunde kolchoserna leva vidare utan nöd och ibland till och med blomstra" (s. 68-69).
Jag citerar detta, inte för att diskutera den svåra frågan om kollektiviseringens genomförande, utan för att visa på den klara referensen till en bestämd tid. På detta följer i Vargas framställning ett avsnitt med rubriken "Partibossar och satraper", som uppenbarligen hänför sig till samma epok. Där heter det bland annat:
"... Detta hemlighållande av ekonomiska förhållanden gentemot befolkningens stora flertal och den därigenom uppkomna ansvarslösheten och bristande kontrollen i fråga om alla myndigheters ekonomiska åtgärder var den grundläggande orsaken till själva statsmaktens snabba byråkratisering, till uppkomsten av en partibyråkratisk hierarki, som var isolerad från de arbetande massorna och stod över dem" (s. 69-70).
Denna beskrivning svarar ganska väl mot de bestämningar av förekomsten av en härskande klass, som Gustafsson ger i inledningen till Socialkapitalismen. Bilden kan utökas:
"Omkring mitten av 1930-talet upphörde kommunistpartiet i leninistisk mening att existera. Det förvandlades i stället till en partiapparat som utan motstånd lät sig ledas av den högsta maktens vilja. Under lång tid förekom det inga partikongresser. Mellan den sjuttonde, artonde och nittonde kongressen gick det mer än fjorton år" (s. 60-61).
Man kan tillägga att den fackliga kongressen inte hade möte mellan 1932 och 1947, att den allryska sovjetkongressen årligen sammanträdde under 1919-22, med två års mellanrum 1923-31 och inte höll något möte mellan 1931 och 1935.
Varga gör följande delsummering:
"Frågan om fackföreningarnas roll i ledningen av hela landets näringsliv togs aldrig mer upp på någon partikongress. Från och med 1930-talet förkroppsligade Stalin mer och mer i sin person, inte proletariatets politiska parti, utan den byråkratiska partiledningens makt över proletariatet och övriga arbetande grupper" (s. 62).
På denna punkt vill jag slutligen citera några rader från Vargas diskussion av systemet efter Stalin.
Han inleder med att konstatera en positiv skillnad:
"Lagligheten kom åter till heders, man slutade upp med att beteckna oskyldiga människor som 'folkets fiender', upphörde med häktningar, hemliga rättegångar, avrättningar och inspärrning i fängelser eller koncentrationsläger" (s. 83).
"Men har därmed själva samhällssystemet i vårt land förändrats? Den frågan måste besvaras nekande. Makten i staten ligger nu liksom förr hos partibyråkratins ledning. Liksom förr saknar de arbetande massorna insyn i det politiska skeendet. Varken fackföreningarna eller några andra organisationer medverkar i ledningen av produktionen. De arbetande människorna röstar vid valen nu som förr mekaniskt på i förväg utvalda deputerade i sovjeterna, och i dessas namn regerar nu som förr ministrar och ordförande i exekutivkommittéer och räjongkommittéer som utses av partiets centralkommitté eller dess provinskommittéer" (s. 83-84, KH:s kursivering. Varga fortsätter ytterligare sin uppräkning).
Jag skall nämna ytterligare två exempel, där Vargas datering är otvetydig, även om han inte i samtliga fall anger årtal. För det första utvecklandet av ett system för spionage, övervakning och spioneri. Det anges av Varga som en del av en politik som inleddes 1934. Enligt Varga, vars siffror jag inte kan bedöma, häktade Stalins säkerhetspolis omkring en tiondel av alla medborgare, som förklarades vara folkets fiender och beskylldes för att vara förrädare och hantlangare åt fientliga krafter i utlandet. Att siffrorna är stora vet vi emellertid med säkerhet.[26]
För det andra beskrivningen av de partibyråkratiska topparnas förhållande till vetenskapen. De "... går ibland så långt att de av politiska skäl stöder anhängarna av förlegade teorier och brännmärker företrädare för avancerat vetenskapligt tänkande, vilket t.ex. under många år var fallet inom biologin" (s. 72). Vill Bo Gustafsson bestrida att de kanske största skandalerna på detta område ägde rum under Stalins tid?
Punkt 2, som gällde frågan om byråkratin, har redan fått sin belysning av några citat. Det är visserligen sant att Vargas text på vissa punkter inbjuder till en tolkning av byråkratins problem som en fråga om byråkratiska "element". För det första hans hänvisning till trasproletariatet som "innästlade" sig i partiet (s. 43-46). För det andra Vargas framhållande av Stalins person, samt hans diskussion om partiets bossar (s. 70-72).
Frågan om trasproletariatet skall jag flyktigt kommentera i slutet av denna framställning. Vargas ibland starka betoning av Stalins stil och karaktär (s. 56 och 59) balanseras emellertid av Vargas eget understrykande att dessa inte var grundorsaker till de ödesdigra förändringarna i kommunistpartiets organisation och ledarskapsstil (s. 61). Förklaring i termer av en enskild personlighets karaktär kan inte sägas vara utmärkande för Vargas framställning i sin helhet. (Beträffande synen på Lenin ligger saken delvis annorlunda till. Varga kan t.ex. skriva: "Så skulle Lenin ha gjort, om han fått leva till mitten av 1930-talet".)
Bo Gustafssons invändningar mot Vargas analys bygger, som vi skall se, bland annat på att frågan om byråkratin blir en fråga om byråkratiska element. Av några citat, som jag redan anfört, framgår att en sådan reducering av frågeställningen inte gör Varga rättvisa. På sidorna 50-54 påvisas hur byråkratiseringen hängde samman med åtgärder som vidtogs redan under Lenins tid och med Lenins goda minne: berövandet av makten från fackföreningarna till förmån för partitoppen.
Den byråkratiska strukturens stärkande på grund av behovet av centralisering diskuteras i avsnittet om "Den byråkratiska aristokratin". På olika ställen talas det om "partibyråkrati", "byråkratiskt organiserat politiskt parti" o.s.v. Jämför ovan anfört citat från s. 69-70. Generellt framgår detta också av Gustafssons inledning i och med att han talar om de grundläggande objektiva betingelserna för uppkomsten av en byråkratisk klass (s. 14). Gustafsson skriver också: "Enligt Varga var huvudproblemet i Sovjetunionen byråkratiseringen av stat och parti, och han härleder detta problem ända från Lenins tid. Det är på sätt och vis riktigt" (s. 20).
Gustafsson citerar så Lenins uttalande om byråkratin från den kommunistiska internationalens fjärde kongress 1922 och kommenterar:
"En sak ska man emellertid lägga märke till. Lenin säger inte, att det sitter byråkrater i ledningen. Men det gör det som Varga understryker och som vi av erfarenhet vet i dagens Sovjetunionen. Att leda frågan om uppkomsten av det byråkratiska härskarskiktet tillbaka till Lenins tid är därför att undgå den avgörande frågan: ..." (o.s.v., se tidigare citat).
På denna punkt menar jag att Vargas analys inte går tillräckligt långt. (Skälen till detta kan vara många.) I motsats till Gustafsson menar jag att man ändå starkare kunde peka på det byråkratiska systemets grund i perioden under Lenin. Flera av de punkter som Varga anför om Stalintiden äger tillämplighet på tiden under Lenin. Som en antydan vill jag citera Sven Vallmarks recension av Roy Medvedevs uppgörelse med Stalin-epoken, Let history judge (Dagens Nyheter 27/5 1972):
"Även om man gärna ger Medvedev rätt i att det var Stalins personliga egenskaper som skapade terrorn, så är detta dock ingen uttömmande förklaring till att den kunde utveckla sig. Var fanns oppositionen? På den hade redan Lenin satt kättarstämpeln. Var fanns den fria pressen? Den hade kvävts av censuren, som Lenin infört omedelbart efter revolutionen. Vem skapade rättslösheten? Det var också Lenin genom sin rekommendation om extra-legal rättsskipning. Var fanns författarna, folkets samvete? De hade drivits till tystnad eller avlivats."
Bortsett från detta är Gustafssons argument svagt. För det första därför att Lenin också sagt andra saker. I ett tal vid Moskvasovjeten för arbetare och röda armé-deputerade den 6:e mars 1920 talar han t.ex. om problemet med att fientliga element söker haka sig fast vid partiet och "dra fördel av det faktum att medlemskap i ett regeringsparti erbjuder vissa privilegier" (ur V. I. Lenin on the soviet state apparatus, s. 245). Han är alltså medveten om att partiets ställning och struktur innebär ett slags privilegieinnehav.
För det andra naturligtvis, därför att det knappast vore sannolikt, att Lenin själv, om han vore ett av elementen i ett nytt härskande byråkratiskt skikt, skulle inse och medvetet deklarera detta. Detta gäller oavsett Lenins personliga avsikter. I själva verket är det påfallande hur många antydningar om systemets karaktär som Lenin, trots sin ställning, gör. Han karakteriserar det till exempel ibland som statskapitalistiskt.
Har Bo Gustafsson glömt allt om marxistisk ideologianalys eller för den delen Lenins egna ord, att man inte bara skall se till vad människor säger om sig själva?
Gustafsson tillägger emellertid, att politiken under Lenins tid var "inriktad på att bekämpa tillväxten av byråkratin i parti och stat, samtidigt som denna byråkrati hade en tendens att växa". Detta tror jag är helt riktigt, om man menar att t.ex. Lenin starkt uttalade sig mot vissa byråkratiseringstendenser samt försökte ange botemedel. Det blir däremot mer tvivelaktigt om man frågar sig, dels om denna byråkrati som system faktiskt minskade (jämför Bo G:s egen syn), dels om helheten av den politik som fördes under Lenin var ägnad att minska byråkratin. Det senare finns det anledning att betvivla. (Därmed är ingenting sagt i frågan om det fanns några andra realiserbara möjligheter; byråkratifrämjande politik t.ex. blir inte mindre byråkratifrämjande om den är den enda möjliga.)
Med detta kommer Gustafsson in på huvudfrågan. Han konstaterar att Varga uppenbarligen vill förlägga byråkratins maktövertagande till Stalins tid och att "det intellektuella trasproletariatet" skulle ha utgjort den sociala grundvalen för detta. Varga "ger dock inga belägg för vare sig det ena eller det andra". Av min tidigare framställning torde det framgå varför Varga mycket väl kan sägas ge belägg för att ett byråkratiskt system med en härskande byråkratisk klass fullt utvecklat framträdde någon gång under 30-talet och inte senare. (Det betyder naturligtvis inte att hans analys är odiskutabel.)
Gustafssons argument för att byråkratin som klass inte tog den avgörande makten under Stalin är tre:
1. Stalin var uppburen och populär bland folk under sin levnad (s. 21).
2. Stalin bekämpade lika frenetiskt tendensen till byråkratisering som någonsin Lenin (s. 22-24).
3. Politikens huvudtendens under Stalin var progressiv (s. 25-26).
Låt oss se på dessa punkter.
Den första är ganska sensationell oavsett om det den säger är sant eller ej. Det är t.ex. känt att den ryske tsaren var ganska populär under sin levnad. Han kallades "lillefar", ett epitet som mycket riktigt Stalin fått överta. Det är känt att arbetarmassakern 1905 i Ryssland innebar en så oerhörd chock, därför att arbetarna tågat till tsaren för att ödmjukt be honom om förbättringar. Myten om tsarens godhet fick sig en allvarlig knäck.
Det kan också vara en viss skillnad mellan att säga att någon är uppburen, d.v.s. gillad och populär bland vanligt folk, och att samme person "bars upp av den nya och entusiastiska men också oerfarna arbetarklass, som uppstod från slutet av 1920-talet till följd av den språngartade industrialiseringen" (s. 22).
Det finns emellertid ingen anledning att brodera vidare på denna punkt.
Den andra punkten vill Gustafsson belägga med hänvisning till inlägg av Stalin på olika kongresser. Gustafsson anför bland annat ett långt citat ur ett anförande från maj 1928. Men svagheterna är naturligtvis här ännu mer uppenbara än när det gäller Lenin.
Om vi antar att Stalins ord verkligen var ärligt menade, vilka var de konkreta rekommendationer, de institutionella förändringar som Stalin föreslog för att råda bot på missförhållandena? Om man talar för inre partidemokrati, men samtidigt i praktiken inte verkar för dess förverkligande eller till och med verkar emot den, vad betyder då dessa ord för frågan om demokratin? Och anta att man verkligen ger detaljerade förslag för institutionella förändringar, men inga kommer till stånd. Betyder detta att byråkratin som system eller den byråkratiska klassen (som är byråkratisk klass genom sin plats i ett system) eliminerats?
Det råder emellertid för Bo Gustafsson "inget tvivel om att Stalin hade samma inställning till byråkratin som Lenin" (min kursiv.).
"Inte desto mindre tog till slut byråkraterna makten. Men gjorde de det under Stalins tid? Mot hans vilja? Det är alldeles klart, att byråkratklassens maktövertagande måste ha förberetts redan under Stalins tid. Till det bidrog en rad omständigheter av objektiv och subjektiv natur. Av de objektiva måste framhävas (det gör också Varga) Sovjetunionens historiska förutsättningar och pressade läge men också oerfarenhet, den tillspetsade klasskampen under 30-talet och inte minst andra världskriget, som framtvingade ytterligare centralisering. Av de subjektiva faktorerna bör nämnas sådana som subjektivism, fjärmande från folket, otillräcklig ideologisk kamp mot det gamla samhällets kvarlevor och inflytelser, undertryckande av kritik, den ledande partikaderns isolering från det produktiva arbetet, tillämpning av för stora löneskillnader och säkerhetsorganens politiska makt" (s. 24).
En rad av dessa förhållanden har redan berörts. Man kan emellertid notera den språkliga formen som börjar bli välbekant. När det i Gustafssons inledning talas om Stalins förtjänster så är det i allmänhet just Stalin som gjort eller sagt si och så. När det gäller de negativa sidorna så är det fråga om opersonliga faktorer eller tendenser.
Den klassiska eufemismen att Stalin "blandade samman motsättningar inom folket med motsättningarna mellan folket och folkets fiender" (se Bo Gustafsson: "Stalin - en stor revolutionär" Dagens Nyheter 16/4 1969), en oförmåga att göra teoretiska distinktioner, finns inte med här. Jag vill på den punkten citera Varga:
"Och även om det i Stalins fängelser och koncentrationsläger förekom mycket mindre brutalitet och sadism än i Hitlers koncentrationsläger, så fanns det ingen principiell skillnad mellan dem, särskilt om man betänker att nazisterna i Majdaneks och Auschwitz' ugnar företrädesvis brände medborgare från ockuperade länder medan Stalins poliser och fångvaktare hade att göra med medborgare i sitt eget land. Fascisterna förbannas än i dag öppet av de folk som lidit under dem, medan man hos oss nästan helt tiger om Stalins förtrycksorgan. Många tidigare plågoandar befinner sig alltjämt i frihet och lyfter höga pensioner" (s. 77).
De brister i Sovjetsystemet som Gustafsson räknar upp är så många och så allvarliga att de självklart stöder den tes som han polemiserar mot. Vem eller vilka gav egentligen uttryck för de "subjektiva faktorer" som nämns ovan? Och är det inte ganska tydligt att alla dessa faktorer sammantagna ger bilden av just ett toppdirigerat tvångssystem?
Jag vill här på nytt citera inledningen till Socialkapitalismen:
"Att det privilegierade skiktet är en härskande klass innebär först och främst att den kontrollerar statsmakten. I kraft av denna politiska makt kontrollerar den de förstatligade produktionsmedlen och kan därigenom bestämma över hela samhällsproduktens fördelning och utnyttjande. Alla viktigare beslut fattas av toppskiktet. Arbetarna och majoriteten av partimedlemmarna har lite eller ingenting att säga till om" (s. 15-16).
Lägger man nu Gustafssons uppräkning till hans omdöme om Vargas bok som i stort "grundad på övertänkta fakta ... om det som varit och är", så borde slutsatsen vara klar. Men denna kan Gustafsson inte acceptera.
Visserligen var marken väl beredd. Men man kan inte, som Varga, påstå att byråkratin som klass övertog den avgörande politiska makten under Stalins tid:
"Ty vilka kriterier finns det för att avgöra vad det är för klass som har makten? I sista hand karaktären av den politik som staten för. Om vi tillämpar det kriteriet är det uppenbart, att det finns en kvalitativ skillnad mellan den politik, som fördes under respektive efter Stalins tid. Trots de ibland grova missgreppen, felen och överdrifterna var politikens huvudtendens under Stalins tid progressiv. Detta är för utomstående bedömare kanske klarast när det gäller utrikespolitiken. Det är ett faktum, att Sovjetunionen under 1930-talet var den enda stormakt, som bedrev en konsekvent freds- och avspänningspolitik, som hela tiden gick in för att isolera huvudfaran: Nazi-Tyskland, och som gav ett helhjärtat politiskt och ekonomiskt stöd åt de förtryckta folkens frihetskamp. Det är likaledes ett faktum, att Sovjetunionen var den stat som offrade mest i kampen mot och var den avgörande kraften i krossandet av fascismen. Det är slutligen också ett faktum, att Sovjetunionens fredspolitik 1945-1953 utgjorde huvudhindret mot Truman-regeringens planer på kärnvapenkrig. Förklara hur denna konsekvent progressiva och genuint folkliga politik skulle ha kunnat föras av en reaktionär och egoistisk byråkrati anförd av en maktgalen diktator!" (s. 25)
Jag skall inte diskutera den bild av Sovjets utrikespolitik som Gustafsson här ger, en bild vars falska entydighet väl kanske är mest iögonenfallande när det gäller Sovjets förhållande till Nazi-Tyskland. Hur var det till exempel under början av 1930-talet?
Det är tillräckligt att notera vad Bo Gustafsson här gör:
1. Han anger ett nytt och minst sagt märkligt kriterium på byråkratiskt styre.
2. Han låter politik bli lika med utrikespolitik (allt det negativa, som han räknat upp på sidan innan hör ju också till Sovjets politik, men dess inre).
3. Han omformulerar den ursprungliga frågeställningen. I stället för ett svar på frågan om Sovjetunionen under Stalin kan ha varit en byråkrati med en härskande klass ger han oss ett svar på frågan om Sovjetunionens utrikespolitik skulle kunnat föras av en reaktionär och egoistisk byråkrati anförd av en maktgalen diktator.
4. Han formulerar problemet ytterligt naivt. Hans resonemang förutsätter att despoti eller byråkratisk diktatur är oförenligt med nationellt intresse samt att nationellt intresse utesluter handling som också är i andra nationers intresse. Beträffande Stalin opererar han med en ytterligt enkel svart-vit psykologi (kunde Hitler vara vänlig mot barn, kan en fascist handla i nationens intresse?).
Gustafsson tar i just detta avsnitt inte upp andra förhållanden som brukar framhållas till Stalintidens förtjänst: Femårsplanerna, industrialiseringen och kollektiviseringen. De förra nämner han tidigare.
Nu är det uppenbart att produktivitetsökningen, de ekonomiska framstegen var stora under den aktuella perioden. Sättet att genomföra kollektiviseringen och industrialiseringen är visserligen diskutabla. Men tiden under Stalin var inte bara en tid av mörker och reaktion.
Men även om Stalinepokens politik på denna punkt vore oproblematisk så måste man återigen komma ihåg vad man vill bevisa. Höjandet av produktiviteten, utvecklandet av ekonomin bevisar till exempel inte
1. att det inte rådde en byråkratisk struktur i Sovjet under denna period;
2. att en härskande byråkratklass inte innehade den avgörande makten;
3. att Sovjetunionen väsentligen utgjorde ett socialistiskt system;
4. att Stalin var en stor socialistisk revolutionär och att därför
5. hans skrifter förtjänar en plats som klassiker i den socialistiska traditionen.
Det har redan framgått hur Gustafssons resonemang delvis genomförs tack vare sammanblandning av vissa av dessa frågeställningar. Det är också signifikativt att han i sitt slutresonemang inför begreppet progressiv, liksom att han i sin sammanfattning talar om utvecklingens huvudtendens.
"Detta konstaterande innebär inte att felen, misstagen och t.o.m. brotten i det förgångna skyles över. Men det innebär, att vi i vårt omdöme tar fasta på det väsentliga, på politikens dominerande tendens, utvecklingens huvudinriktning. Först därmed kan verklig rättvisa skipas också när det gäller Josef Stalin" (s. 26).
För stalinister utgör Sovjet under Stalintiden i väsentlig mening ett socialistiskt system och Stalin ingår i successionsordningen Marx-Engels, Lenin, Stalin, Mao: Vi bör, sägs det, lyssna på och lära av Stalin, som var den första socialistiska statens ledare under mer än 30 år.
Detta blir mer problematiskt som sovjetsystemet under Stalin väsentligen förklaras vara ett byråkratiskt system, lett av en byråkratisk klass med en därtill anpassad ideologi. Inte sällan sker emellertid här en subtil glidning mellan å ena sidan karakteristiken av Sovjet som progressivt med hänvisning till dess ekonomiska utveckling och å andra sidan dess bestämning som socialistiskt.
För att visa att Sovjet var socialistiskt eller att det inte dominerades av en byråkratisk klass är det inte tillräckligt att hävda att det var progressivt och revolutionärt i snävt produktionsekonomisk mening. Marx betraktade kolonisationen av Indien som på lång sikt progressiv. Den blev därför inte mer lämplig som modell för socialismen. I Det kommunistiska manifestet heter det att "Bourgeoisin har spelat en högst revolutionär roll i historien", bl.a. genom att centralisera produktionsmedlen, koncentrera egendom på några få händer och åstadkomma politisk centralisering. Bourgeoisins system är inte av detta skäl socialistiskt.
Hos Bo Gustafsson finns det en tendens att diskutera frågan om Stalinepoken som en fråga om individen Stalin. Det heter t.ex.: "Men Stalin är inte för Varga något alltigenom negativt" (s. 12). Vidare talas det, som framgått av tidigare citat, om hur "verklig historisk" rättvisa skall skipas också när det gäller Stalin samt om Stalins "inställning".[27]
Jag menar inte att det skulle vara vare sig ointressant eller principiellt oviktigt att diskutera enskilda ledargestalters agerande och tyckande. Men det är olyckligt om frågan om ett socialt systems karaktär (eller för den delen frågan om en politisk strategi) reduceras till en fråga om olika personers goda eller dåliga vilja. För antistalinistiska leninister finns det en tendens att göra detsamma beträffande Lenin.
Denna tendens tror jag inte är tillfällig. Dels innebär ett ifrågasättande av systemet att man allvarligt måste fråga sig om systemets ledande förvaltare förvandlats till ideologer i marxistisk mening. Strategiernas värde som modell för samtida politisk praktik dras i tvivel. Dels lägger leninismens (och stalinismens) synsätt generellt så oerhört stor vikt vid den "rätta" ledningen. Som jag framhållit i kapitel 1 och 2 blir ofta receptet för förbättrad politik utbyte av ledande personer.
För att återvända till texten: Vilken funktion får Gustafssons sätt att bestämma den avgörande frågan om byråkratin? Uppenbarligen att undvika möjligheten att se Stalin som ideolog för en ny härskande klass, att tvingas utesluta honom ur den socialistiska successionsordningen.
Ur denna synvinkel blir det naturligtvis viktigt att fastställa när en avgörande förändring av systemet ägt rum. Men även om denna inte skulle ha ägt rum under Stalin (eller under Lenin) så följer inte att politiken under Stalin (eller Lenin) ur socialismens synvinkel måste bedömas positivt. Beträffande Stalin så blir detta uppenbart när man tar del av Gustafssons framställning.
Ty även om man skulle gå med på att byråkratklassen inte tog den avgörande makten under Stalin så måste man fråga sig om det inte fanns drag i politiken under Stalintiden som just skapade denna avgörande möjlighet. Gustafsson talar t.ex. om "att de byråkrater som tog över efter Stalin och som nu regerar växte sig starka och intog ledande poster redan under Stalins tid". Lägg till detta Vargas tes att processerna på 1930-talet var "början till utrotningen av det leninistiska bolsjevikpartiets bästa kadrer". Det är bara ett exempel.
Samma typ av frågor kan ställas beträffande tiden under Lenin och det är på denna punkt som jag finner Vargas egen text minst inträngande. Han talar om att de "deklasserade elementen, framtidens brutala politiska fanatiker, ofta blev ett särskilt aktivt och rent av ledande 'element' inom partiets leder" (s. 45). Dessa kunde också "tack vare sitt revolutionära anseende komma sig upp och få en ställning i den centrala parti- och statsapparaten".
Varga anför som förklaring att partiet hade ett fåtal rent proletära partimedlemmar i förhållande till den oerhörda utsträckningen av ett land som huvudsakligen var befolkat av bönder och småborgare. Detta förefaller rimligt, men utesluter inte andra faktorer.
Vilken roll spelar i ett sådant sammanhang en hierarkiskt uppbyggd, centraliserad partistruktur för personer med "maskerad eller öppen maktlystnad" och tendenser till "politisk karriärism" eller "böjelse för en självgod 'Führeranda' "? Vilken roll spelar den extra-legala rättskipningen för den "som ofta var föga nogräknad med medlen"? Vilken roll spelar försvaret av långtgående terror för "brutala politiska fanatiker" (s. 45)?
Frågorna kan lätt utökas. Här skall jag emellertid inte gå in på den diskussionen.
<- Kapitel 2 | Kapitel 4 ->
Innehåll
[1*] Anti-Dühring publicerades 1878; en utökad utgåva utgavs 1894 och översattes till engelska 1907 - MIA.
[1] G. Bettelheim, "Zur Analyse neuer Gesellschaftsformationen" s. 4.
[2] Detta är formulerat som förutsägelser, utsagor om vad som kommer att ske. Det är diskutabelt om man kan och bör se dem enbart som sådana. Vissa "profetior" hos Marx har också en karaktär av angivande av ett framtida eftersträvansvärt mål som är möjligt att uppnå. På denna grund vilar olika Marx-tolkningar där man än betonar den naturnödvändiga, objektiva utvecklingen mot socialismen (vissa av teorins utsagor tolkas alltså som direkta förutsägelser), än betonar socialismens karaktär av i viss mån öppet projekt. Själva begreppet socialism fungerar än som benämning på ett socialt tillstånd som väntas uppträda längre fram i historien, än som ett mål av den typ som ovan angivits. Jag diskuterar denna problematik indirekt i avsnitt 11 och 12 detta kapitel samt i kapitel 4. En givande diskussion förs i H. Fleischer, Marxismus und Geschichte.
[3] Cit. från D. Böhler, Metakritik der Marxschen Ideologiekritik s. 307.
[4] Zenit 4 1971 s. 58 och 60.
[5] Det gäller här förhållandet mellan parti och klass, teori och praktik, medvetenhet och "spontaneitet". Bettelheim skriver: "Enligt min mening kan man söka rötterna till ett visst sätt att se förhållandet mellan parti och massa ... i övergivandet av praktikens primat. Jag vill tillägga att några av Lenins formuleringar i Vad bör göras, nämligen när han uttryckligen refererar till Kautsky, tycks sätta teorin över praktiken och partiet över massorna. Den leninistiska praktiken, liksom senare texter av Lenin, korrigerar dessa formuleringar, men just de har i stället lyfts fram av den stalinistiska praktiken som just sätter partiet över massorna och gör det till en styrande instans som tänker ut all sanning och all visdom".
Detta är minst sagt märkligt eftersom den punkt i Lenins text som Bettelheim refererar till är avgörande för Lenins avgränsning gentemot andra dåtida teoretiker. Det som Bettelheim här gör till en tillfällighet är för övrigt en kärnfråga för samtida leninisms avgränsande gentemot olika anarkistiska, syndikalistiska, tradeunionistiska, spontanistiska eller luxemburgistiska (efter Rosa Luxemburg) avvikelser i partifrågan. (Jämför t.ex. D. Bensaid, Om organisationsfrågan hos Lenin och Luxemburg). Hos den ungerske marxisten G. Lukács har denna syn givits en mer utvecklad kunskapsteoretisk grundval. Se H. C. Harten, "Kritik der politischen Ökonomie als System?".
Tvärtemot Bettelheim vill jag framhålla konsekvensen i teori och praktik hos Lenin på denna punkt, något som övertygande visas i E. Sandstedt et al., Ryska revolutionen.
Jämför för övrigt den dubbelhet i Bettelheims eget resonemang som jag påpekar i kapiteltexten.
[6] Kan tolkas som ett "historicistiskt" betraktelsesätt där klassen är en kraft i historien som kommer till medvetande om sig själv. Bensaid anknyter i sina resonemang till N. Poulantzas Politisk makt och sociala klasser vars kunskapsteori i sin tur inspirerats av den franske marxisten L. Althusser. Althusser och Poulantzas avvisar historicistiska betraktelsesätt som ovetenskapliga och talar för att historicismen hos Marx hör till en tidig, spekulativ och ovetenskaplig fas i hans tänkande.
[7] N. Poulantzas, a.a. not 6.
[9] Sedan detta skrevs har jag gått igenom gjorda anteckningar kring N. Krasso och E. Mandel, Trotskijs marxism. Det visar sig att Krasso för just en sådan sorts nivåresonemang som jag här diskuterat. Replikväxlingen mellan Krasso och Mandel ger i själva verket utmärkta exempel på svårigheterna med detta. Dels tvingas Krasso in i självmotsägelser, dels får han svårigheter med att på ett konsekvent sätt utveckla en teori som kan vägleda politisk praktik. Krasso uppträder själv med stora anspråk: Han menar sig uppenbarligen vara i besittning av den sanna vetenskapliga marxismen. Förutom att boken innehåller intressanta resonemang om sakfrågor är den intressant som illustration till vissa teoretiska svårigheter.
[10] Se anförda citat i denna bok.
[11] Benämningen "trotskism" är inte särskilt klar. Grupper, som huvudsakligen omfattar Fjärde Internationalens program och analyser kan kanske utan större problem benämnas "trotskistiska". Alltsedan Moskvaprocesserna, där alla tänkbara rörelser som var kritiska mot Stalinväldet stämplades som "trotskistiska", har termen förlorat i pregnans. Så kan t.ex. anarkistiska och anarkosyndikalistiska rörelser ibland benämnas trotskistiska just i sin egenskap att t.ex. kritisera stalinismen från vänster.
[12] L. Berntsson i inledningen till N. Krasso och E. Mandel, Trotskijs marxism s. 13. Berntsson anknyter till de Althusser-inspirerade marxisterna, här främst É. Balibar i L. Althusser och É. Balibar, Att läsa Kapitalet. Tittar man närmare på denna bestämning så framstår den som tämligen oklar på många punkter. Hur skall ordet "bestäms" fattas? Vad menar Berntsson att det betyder att en grupp utövar "direkt kontroll" o.s.v. Svårigheterna accentueras av Berntssons påstående att "Med den marxska (!) definitionen av begreppen står det emellertid klart att Kina idag har den mest genomgripande socialistiska ekonomin och egendomsformerna i världen" (s. 14).
[13] O. Anweiler, Die Rätebewegung in Russland 1905-1921, M. Brinton, Fabrikskommittéerna i ryska revolutionen 1917-21, M. Buber, Paths in Utopia.
[14] Väl dokumenterat i E. Sandstedt et al., Ryska revolutionen.
[15] P. Ansart, Sociologie de Proudhon s. 133.
Jämför Marx brev till Freiligrath 29/2 1860: "Det väsentliga för arbetarna gäller demokratiseringen av produktionsförhållanden. Det behövs en sista akt, revolutionen, men sedan avvisar socialismen politiken." MEGA I, 3 s. 22-23. [Citatet återfinns inte i det angivna brevet; sidhänvisningen i MEGA har vi inte haft möjlighet att kontrollera - MIA.]
[16] M. Marcovic, Att utveckla socialismen framhåller det betingade eller villkorliga i förutsägelsen. Å andra sidan framställs ofta teorin med totalitetsanspråk beträffande den historiska utvecklingen av samhällsformationerna, som innebär just att klasserna på grund av djupare liggande (strukturella) faktorer kommer att agera så att förutsägelsen slår in. Hur klasserna kommer att agera förutsägs således också av teorin.
[17] Invändningen mot anarkisterna avser naturligtvis [?] deras påstådda uppfattning att staten, liksom alla centrala administrativa funktioner, kan avskaffas fullständigt i ett slag. Detta blir klart både hos Engels och Lenin (jämför kapitlet om Staten och revolutionen, denna bok). Som jag försöker visa på andra ställen i denna bok är det inte rimligt att över lag tillskriva anarkister en maximalism formulerad på det sättet. Se för övrigt raderna om Proudhon ovan i detta avsnitt.
[18] Det kan naturligtvis invändas att det visserligen talas om åtgärder men att beskrivningen av skeendet då rör sig på en ytlig nivå. Ty dessa åtgärder förklarar ingenting, utan är bara effekter av mer grundläggande faktorer.
[19] "All reflexion över historien är i marxismen i sista hand ett element i en världsförändrande praxis riktad mot framtiden", menar H. Fleischer (Marxismus und Geschichte s. 95).
[20] I The self as Agent samt Persons in relation argumenterar McMurray utförligt för det omöjliga i att upphäva denna distinktion. Jämför också Pannekoeks kritik av en förkrympt materialism i Lenin als Philosoph.
[21] I viss mening är den inte avslutad: Den historiska förklaringen är förbunden med nuet och får sin mening genom den socialt bestämda tolkningssituation i vilken teoretikern befinner sig. I denna mening kan han aldrig bli en "ren" åskådare av ett avslutat helt. Jämför vissa synpunkter i A. Schaff, Histoire et vérité.
[22] En annan sak är att "materiella" orsaker i sådana här sammanhang ofta får täcka en rad ganska olikartade fenomen. För en situation vid ett bestämt ögonblick förefaller det för övrigt ofta rimligare att se den som ett sammansatt helt av både materiella och ideella "faktorer".
[23] G. Bylin, "Leve leninismen!".
[24] För en enkel men mycket givande diskussion kring försök att förklara den ideella överbyggnaden ur den materiella basen, se R. Ambjörnsson, Idé och klass.
[25] Besläktade frågor diskuteras i kapitel 4.
[26] Jämför diskussionen i Dagens Nyheter, april 1969 mellan B. Alexandersson och B. Gustafsson i artiklarna "Stalin och terrorn" (B. A. 3/4), "Stalin - en stor revolutionär" (B. G. 16/4) och "Stalin, Gustafsson och källorna" (B. A. 18/4). Gustafssons artikel har jag själv diskuterat i Stalinismen, fronterna och vietnamrörelsen s. 45-57.
Min poäng i detta sammanhang är emellertid bara att inte heller Gustafsson, som kritiserar sifferuppgifterna om terrorns offer i Alexanderssons artikel, förnekar att det skulle ha rört sig om mycket stora tal.
Debatten utspann sig med anledning av R. Conquests bok Den stora terrorn. Nu föreligger en bok av denne, Den stora deportationen, där han behandlar deportationen av åtta sovjetiska folk i början av 40-talet. Ett av dessa folk, Krimtatarerna, uppger själva att de förlorat ca 46 procent i döda under själva deportationen och de arton följande månaderna. Harald Hamrin anknyter i en recension av boken till diskussionen mellan Gustafsson och Alexandersson:
Den siffran kommer från Krimtatarerna själva. Den låg också till grund för de anklagelser om "förtal av Sovjetunionen" som riktades mot ett antal Krimtatarer vid en rättegång 1928. Från officiellt håll medgav man dödssiffror på "bara" 18-22 procent. En dödlighet på ca 20 procent i samband med en påtvingad omflyttning av ett helt folk skulle alltså enligt detta resonemang inte utgöra någon grund för "förtal".
[27] Bo Gustafsson hemfaller inte här till den absurda procentsatsdiskussion, som grasserat under en tid. Han är också ljusår från den direkta förgudning av Stalin som andra finner rimlig:
"KMFL(r)s förlag har låtit trycka om en helgonförklarande Stalinbiografi från 1939, J. V. Stalin - bolsjevikernas stålhårde ledare. Det förord som KFML(r)s ordförande skrivit är inte bara en hänförd och odelad hyllning till Stalin, utan också ett skoningslöst angrepp på Stalins kritiker. Och här kommer det anmärkningsvärda:
'Stalin är idag älskad och aktad av det avancerade världsproletariatet. För att i någon mån knyta an till detta faktum söker våra dagars moderna revisionister (Zenits kursiv.) föra fram en tvådelad uppfattning om Stalin. Stalin var enligt deras mening både bra och dålig - 70 procent bra och 30 procent dålig. Vari dessa Stalins påstådda fel skulle ligga kan de aldrig klargöra.'
Som bekant står KKPs ledning (och därmed Mao Tsetung) bakom den text - Till frågan om Stalin - där procentsatserna anges och Stalins fel beskrivs. Om KFML(r) står bakom Frank Baudes åsikt om att Mao Tsetung hör till våra dagars moderna revisionister så dröjer det nog ytterligare innan organisationen omfattas med odelad sympati av kineserna."
Ur Zenit 1 1973 s. 62. [KKP = Kinas Kommunistiska Parti.]
Last updated on: 12.31.2009