Vi har tidigare i Arbetarmakt nr 3/75 redogjort för det ungerska rådsupproret 1919. Det revolutionära försöket slogs ned och efterföljdes av amiral Horthys terrorregim. En vit terror släpptes lös som överträffade alla tidigare fasor som det ungerska folket slagit sig igenom. Tusentals kommunister och socialister misshandlades, torterades och mördades av Horthyregimens mördarband. Man brukar säga att detta var den första fascistiska regeringen i Europa. Horthy fick sitta kvar till 1944 då tyska trupper avsatte honom, på grund av att han hade begärt vapenstillestånd med de allierade.
Kommunistpartiet i Ungern präglades då av ett sekteristiskt förhållningssätt till bönderna och socialdemokraterna och var politiskt isolerat. Och de hade inte särskilt många medlemmar, då förföljelserna hade varit så svåra.
Tiden efter 1944, efter det att Röda Armén tågat in och "befriat" Ungern, präglades av en revolution uppifrån med kommunistpartiet i spetsen. Kulmen på denna utveckling var sammanslagningen av kommunistpartiet och socialdemokraterna till ett parti, 1948, "Det ungerska arbetarpartiet", MDP. Detta parti var fr.o.m. 1949 det enda tillåtna i landet.
1949 började en total omstrukturering av den ungerska ekonomin. MDP hade genom en mängd utrensningar skapat sig en allt starkare ställning. De hade också säkrat sig en så hög kontroll över statsapparaten att det var omöjligt för kapitalister eller f.d., kapitalister att sätta sig till motvärn.
Den politiska polisen AVH stärktes kraftigt, med "pålitligt" folk. Pålitligheten hos dessa säkrades också genom de stora materiella förmåner det innebar att vara AVH-polis. Inom denna polis samlades den förre Horthyregimens hantlangare och karriärister inom kommunistpartiet.
Den ekonomiska politiken var en i det närmaste slavisk kopia av den "socialismen i ett land"-ekonomin som Sovjet förde. Man satsade mycket hårt på uppbygget av en tung industri. Man tog väldigt liten hänsyn till den existerande ekonomins utvecklingsmöjligheter.
Ungern var inte något industriland. Lantbruket var den helt dominerande produktionsgrenen. Över 50% av befolkningen var sysselsatt inom lantbruket. Före kriget härskade i det närmaste feodala former på landet. 1% av jordägarna ägde ungefär hälften av den brukbara jorden. Arbetet på dessa utfördes ofta av anställda daglönare och lantarbetare. 1945 genomförde man en jordreform som styckade upp jorden. Och nu började man också en långsam, men mycket hårdhänt kollektivisering, efter ryskt mönster.
Det "kalla kriget" innebar att Östeuropa totalt underlades Sovjets intressen. Varje enskilt östeuropeiskt lands ekonomi blev helt underställda Sovjets mål; att inhämta och helst gå förbi Västeuropas försprång på det tekniska och ekonomiska området. Det betydde en kraftigare satsning på den tunga industrin, tvångskollektiviseringar och en olika handel med Sovjet. För arbetarna i Östeuropa betydde det stenhårt ackordsarbete, hårda straff för skubb, en ytterligare utbyggnad av den hemliga polisen för att hålla arbetarna i schack, lönesänkningar. Arbetarna svarade med bl.a. maskning och sabotage. Strejker var givetvis förbjudna. Dessa åtgärder från arbetarnas sida skapade väldiga problem för byråkraterna. I juni 1950 sa Ernö Gerö i sin rapport till MDPs centralkommitté:
"... löne- och produktionsnormsbedrägerier har spridit sig bl.a. bland massorna. De kan i hög grad tillskrivas den underjordiska verksamhet som bedrivs av högerinriktade socialdemokratiska element och deras allierade, de klerikala reaktionärerna. Att en sådan motbjudande situation har kunnat uppstå på produktionsnormernas område beror, i många fall, delvis på att fabrikernas ekonomiska ledare, partifunktionärer och fackföreningsmedlemmar, är med bland dem som pressar ner normerna... I mer än ett fall går de så långt som till att skydda och stödja dessa lönebedragare."
Så typiskt för stalinismen. Man utser några syndabockar, som ska stå för en högerfara, för att rättfärdiga en förföljelse på alla oppositionella. Att det kunde vara något fel på produktionsförhållandena går ju inte att erkänna.
Den kraftiga utbyggnaden av statsapparaten, som skedde i samband med nationaliseringarna och kollektiviseringarna, hade också en annan effekt. Man skapade genom denna en social bas för den statsbyråkratiska regimen. Att vara statsämbetsman innebar stora privilegier i förhållande till övriga befolkningen.
Den 6 mars 1953 dör Stalin. Hans död, tillsammans med de dåliga förhållandena arbetarklassen i Östeuropa tvingats leva under, var orsaker till oroligheter i nästan alla östeuropeiska länder. Det mest kända är kanske upproret i Östberlin i juni 1953. Statsbyråkraterna fick nu en första varning om att de inte kunde ta sig till vad som helst, i ensamt majestät på regeringstaburetterna. Och en lätt avspänning i Östeuropa kunde skönjas.
Inom MDP fick detta till följd en motsättning mellan Matyas Rakosi, som representerade den stalinistiska linjen och Imre Nagy, som representerade en "mjukare" form av stalinism.
Rakosi var partiets förstesekreterare och innehade dessutom posten som premiärminister. Man hade försökt bygga upp en personkult kring hans person, som landsfader: "det arbetande folkets vise ledare". Han härskade med de mest brutala metoder. Utrensningar och fängelsestraff för oppositionella hörde till vardagen under hans styre. Han var en svuren anhängare till genomförandet av socialismen "uppifrån". Socialism definierade han som att staten äger produktionsmedlen, industrialisering och femårsplaner.
Imre Nagy hade som personifiering av jordbruksreformen 1945 vunnit stor personlig prestige hos bönderna. Han var dessutom själv av bondesläkt. Han hade från början kritiserat den hårt forcerade industrialiseringen. Han gick in för en mindre drastisk omvälvning av den ungerska ekonomin. Större vikt skulle fästas vid den lätta industrin och konsumtionsvaror. Han gick också in för mer materiellt stöd till de kollektiva, statliga jordbruken, liksom till de enskilda småbruken.
I juni 1953 blev Rakosi med sina närmaste medarbetare och Nagy plötsligt kallade till Moskva. Rakosi kritiserades hårt för sin äventyrspolitik. Principen om kollektivt ledarskap skulle genomföras, och Rakosi fick uppge premiärministerposten till Nagy.
Den 4 juli tillträdde Nagy sin befattning, och kritiserade för första gången öppet 1951 års plan. Planen blev reviderad, inom fyra månader hade ungefär 10% av kollektivjordbruken upplösts, fri företagarverksamhet tilläts i betydligt högre omfattning och politiska fångar släpptes lösa.
Den "nya kursen" behölls hela tiden under 1954. Under hela tiden motarbetades Nagy av Rakosis anhang. De små eftergifter som Nagy gjort var tydligen för mycket för Moskva och den 18 april 1955 avsattes Nagy och den "nya kursen" vändes tillbaka till den gamla. De eftergifter som gjorts under Nagy-perioden skars nu bort bit efter bit. Men det ungerska folket hade fått smak, inte mycket, men den som fått smaka något positivt vill gärna ha mer. Och den ungerska arbetarklassen tillsammans med sina allierade skulle snart visa vad de ville och vad de tyckte om stalinismen.
Den 14 februari-25 februari 1956 höll Sovjetunionens kommunistparti sin 20:de kongress. Krustjov höll där sitt berömda tal om Stalin. Talet var en början till den så kallade avstaliniseringen. Man skulle försöka gå en något "mjukare" linje i fortsättningen.
Även om Krustjovs tal inte offentliggjordes i sin helhet fick det stor betydelse för anti-stalinister i Östeuropa. I Ungern bildades av Unga Kommunister det så kallade Petőfi-sällskapet. Med Författarförbundets bistånd blev sällskapet snart ett viktigt och effektivt centra för spridandet av opinion, kritik och protester mot det ungerska samhällets bedrövliga tillstånd. Petőfi-sällskapets möten lockade snart tusentals deltagare. På dessa möten där man redan var enig i sina krav om "intellektuell frihet och sanning", började det höjas röster som öppet krävde politisk frihet. I juli började man kräva Rakosis avgång och han blev tvungen att avgå. Efterträdare som förstesekreterare blev dock Rakosis gode vän och medarbetare Ernö Gerö.
Under september och början av oktober började arbetarklassen att röra på sig. Man började kräva ett "verkligt arbetarsjälvstyre". Fackföreningsrådet förvanskade kraven till att enbart kräva utvidgad fackföreningsdemokrati, upprättande av arbetarkontroll, större betydelse för fackföreningarna vad gäller produktions- och förvaltningsproblem. För att vara i ett östeuropeiskt land var kraven dock mycket långtgående.
Petőfi-sällskapet tog upp arbetarnas krav genom att anmoda regeringen (!) att överlämna förvaltningen av fabrikerna till arbetarna.
I oktober kommer Gomułka till makten i Polen. Han var en representant för den mjukare stalinismen. "För att ge uttryck åt den djupa sympatin och solidariteten med våra polska bröder" sammankallade Petőfi-sällskapet till demonstration den 23:e oktober. Man beslöt sig för att tåga till Josef Bern-statyn. Demonstrationen förlöpte precis som den skulle till statyn. Men demonstrationen upplöstes inte. Av någon anledning började folk tåga mot Parlamentstorget. Demonstrationen omfattade snart tusentals människor och folk anslöt sig hela tiden till demonstrationen. Till slut föreslog man att man skulle bege sig till radiohuset och begära att deras krav skulle sändas ut i radion. En deputation gav sig av följd av 100.000 människor. På vägen dit bröt sig ett par tusen av demonstranterna ut ur demonstrationen och gick till en bronsstaty av Stalin. Med hjälp av rep, stegar och skärbrännare lyckades man välta statyn. "Stalins stövlar stod dock fortfarande kvar. Vilket omen för sådana som trodde på sådana saker: Det tjänar inte mycket till att göra sig av med en man. En annan kommer alltid att dra på sig hans stövlar."[1]
Framför radiohuset stod AVH-vakter. Tiden gick och man hörde inget från den deputation man skickat in. Folk började bli otåliga, och AVH- männen började bli nervösa. Man öppnade eld, men övermannades snart av folkmassan. Den ungerska revolutionen hade tagit sin början.
Arbetare från förstäderna började strömma in i staden och man ockuperade alla större platser i Budapest. Beslagtagna vapen delades ut. Den 24:e tillkallar Nagy sovjetiska trupper för att upprätthålla ordningen. Striderna blev mycket häftiga. Ungrare beväpnade med molotov-cocktails och handeldvapen kämpade mot ryska tanks. Folk från det förhatliga AVH blev lynchade och jagade. Nu hade initiativet helt gått över till arbetarklassen. Nu gällde det inte bara ett abstrakt frihetsbegrepp, utan konkret rätten att härska över sina egna liv och sin situation.
Ett faktum som fick ledarna i Kreml att dra öronen åt sig var att en hel del ryska soldater, som fått det itutat i sig att de skulle krossa ett fascistiskt uppror eller inte fått någon information alls, gick över till frihetskämparna efter det att befolkningen försökt att fraternisera med de ryska trupperna. Den 29:e började de ryska trupperna dra sig tillbaka. Men arbetarna var misstänksamma och den generalstrejk som var i gång fortsatte.
Strejken började redan den 24:e och överallt började arbetare bilda råd: i fabrikerna, stålverken, kolgruvorna... Man fastställde överallt program och krav och man beväpnade sig. Mitt under striderna proklamerade arbetarna ett program för en radikal och social förändring. Utan några regeringsdirektiv, utan någon central ledning började arbetarna spontant överta fabrikernas förvaltning. Gemensamt för alla råd var att man betonade de politiska kraven. Man krävde AVH:s avskaffande, de ryska truppernas tillbakadragande, arbetarförvaltning av fabriker, oberoende fackföreningar, allmän amnesti m.m. Man krävde också rent ekonomiska krav, som höjda löner, pensioner.
Redan den 25:e började råden samordna sig. I städerna bestod det centrala rådet av delegater från alla råden i området. Från kvällen den 25:e stod det klart att råden och Röda Armén var de enda egentliga maktpolerna i landet. De råd som fanns i hela Ungern strävade efter en centralisering. Det var en arbetarklassens maktapparat man försökte bygga upp. De mer centrala råden var mer ostrukturerade klassmässigt men liknar i mångt och mycket de sovjeter som fanns i Ryssland 1917. Rådens förmåga att effektivt ta hand om de uppgifter den statliga byråkratin tidigare haft, skapade den klassiska dubbelmaktssituationen. Å ena sidan den officiella regeringen med Röda Armén i ryggen, å andra sidan rådens makt.
Fackföreningarna i Ungern var hela tiden innan revolutionen regeringens kontrollorgan på arbetsplatserna. Det var dessa som förde vidare kraven uppifrån om tempohöjningar och normhöjningar. Regeringen försökte nu genom en ansiktslyftning av fackföreningarna neutralisera råden. Taktiken lyckades inte. Arbetarråden vägrade att följa direktiven från regeringen om att fackföreningarna skulle kontrollera valen till råden.
Tillbakadragandet av de ryska trupperna skedde inte som väntat. Den 1:a november får Nagy veta att de ryska trupperna åter gått över gränsen till Ungern. Nagy protesterade hos den ryska ambassadören och förklarade att Ungern drar sig ur Warsava-pakten och hädanefter ska betraktas som neutralt. Han sänder vidare en appell till FN (vilken naivitet!).
Det har alltså hänt mycket sedan den 23:e oktober. En spontant bildad rådsdemokrati har uppstått, Ungern har lämnat den militära allians man haft med Sovjet. Två av de viktigaste maktmedlen före revolutionen hade försvunnit. AVH som upplöstes den 29:e, ett flerpartisystem hade införts, pressens frihet hade utvecklats... Men utvecklingen var inte enbart positiv. De reaktionära krafterna hade börjat sticka upp sina fula trynen också. I enstaka revolutionsråd var det t.o.m. före detta storgodsägare som dominerade, men det tillhörde undantagen. De reaktionära katolska krafterna predikade om ett klasslöst samhälle byggt på den privata äganderätten?! Men den dominerande tendensen var hela tiden arbetarklassens kamp för bättre liv.
Att reaktionära element dyker upp är ju en självklarhet. De dyker upp i varje revolutionsögonblick. Att sedan maoister och stalindyrkare inte vågar öppna ögonen är beklagligt. De betraktar Ungernupproret som en fascistisk kupp, kontrarevolution o.s.v., vilket bara bevisar deras knytning till byråkratin och ovilja att se till verkligheten. Var detta ett arbetarklassens uppror mot ett skevt system, för socialism och frihet, eller var det ett uppror som strävade efter ett borgerligt klassamhälle?
Natten mellan den 3:e och 4:e november vände de sovjetiska tanksen tillbaka till Budapest. Kampen började igen. Denna gång stod kampen hårdast i arbetarkvarteren och man kämpade inte längre bara med vapen. Man besvarade den ryska invasionen med en av historiens längsta generalstrejker. Och utbyggnaden av arbetarråden fortsatte. Den 14:e november bildades Stor-Budapests Arbetarråd, ett överordnat organ för hela Budapest. Ungefär samtidigt som den andra ryska inmarschen framträder János Kádár, Ernö Gerös efterträdare, som förste sekreterare i MDP, med en ny regering, vid sidan om Nagys. Han kallar den en revolutionär arbetar- och bonderegering och påtog sig ansvaret för att ha inkallat de ryska trupperna. Det blev Kádár som sedan fick genomföra "normaliseringen" i Ungern. Med det menades bl.a. en gradvis illegalisering av arbetarråden, förbjudandet av sådana grupper som Petőfi-gruppen och en rad rättegångar mot revolutionärer. 200.000 ungrare flydde ur landet.
Även om arbetarna krossades militärt, fortsatte kampen hela tiden på det politiska planet. Den 21:a november försökte man bilda ett nationellt arbetarråd, men hindrades av ryska trupper. Man beslöt då att Stor-Budapests arbetarråd skulle vara det ledande organet.
Även om Kádár inte hade något förtroende bland befolkningen, så stod det snart klart att makten började skifta från arbetarråden till Kádár-regimen. Men Kádár gick försiktigt fram. Han började med att arrestera en del utvalda från rådens aktionskommittéer. För att få igång produktionen infördes höga löneförhöjningar. Men detta gav inget större resultat. I mitten på december blir så hela Stor-Budapests Arbetarråd arresterat. Kádár: "... en tiger kan inte tämjas med lockmat, den kan bara tämjas och tvingas till stillhet genom att man dödar den." Och så gjorde man. Förföljelserna hade nu kommit igång på allvar. Arresteringar och arkebuseringar tillhörde nu vardagen.
De lokala fabriksråden tillät man fortfarande i begränsad omfattning, men dubbelmaktssituationen kunde nu sägas vara helt löst till förmån för stalinisterna. Men först den 17:e november 1957 vågade man avskaffa råden helt. Deras exempel och makt hade haft stor inverkan på den ungerska arbetarklassen. Och den erfarenheten kommer inga kulor någonsin att kunna ta bort. Det var arbetarrådens makt som Kreml aldrig kunde kompromissa med. Just för att rådens seger skulle inneburit ett totalt nederlag för byråkratin. Rådsupproret fick den att visa sitt rätta ansikte i som en i grunden parasitär klass. Det stod klart för de arbetare som tog kamp om makten över sina egna liv och började bygga socialismen. Den ungerska revolutionen krossades. Men rådens exempel lever kvar.
[1] Andy Anderson: Ungern 56. Den beväpnade sanningen, sid. 72.