Det tsaristiska Ryssland var ett samhälle fyllt av motsättningar.
Avskaffandet av livegenskapen 1861 innebar inte någon förbättring av böndernas situation. De fick betala för jorden och dignade dessutom under höga skatter. Jordarealen per bonde hade dessutom mellan 1861 och 1905 minskat med 36%. Att hantverket och småindustrin spelade en mycket underordnad roll gentemot storindustrin gjorde inte böndernas situation bättre.
Arbetarna var samlade i jättelika fabriker, varav de flesta fanns ute på landsbygden. Arbetarklassen, inklusive familjer, utgjorde lite mer än en fjärdedel av befolkningen.
Den ryska borgarklassen var till antalet mycket liten eftersom dess bas - industrierna - var få men stora. Dessutom har det i Ryssland aldrig existerat den stadsbourgeoisie som utmärkt Västeuropa sedan 1300-talet. De ryska städerna var nämligen inga handelsstäder utan administrationsstäder. Industrialiseringen hade också inletts, stötts och drivits på av staten.
Den auktoritära tsarismen satt ovanpå allt detta som en effektiv propp mot all utveckling. T.o.m. bourgeoisien och intelligentsian var beredda att flytta på den, bara det gick städat till.
För att stilla de anti-tsaristiska stämningarna beslöt regeringen att försöka blanda bort dem i en nationalistisk yra. Därför startades ett krig mot Japan 1904, som emellertid förlorades. Befolkningens kostnader för kriget (bl.a. minskade reallöner med 1/4 på ett år) ledde istället till att den politiska temperaturen steg.
För att kontrollera arbetarna initierade polisen fackföreningar, som kallades arbetarsektioner. Dessa slogs över hela Petersburg samman till Fabriks - och anläggningsarbetarnas association. Dess ledare var en präst som hette Gapon. Denne Gapon hävdade, att om arbetarna höll sig till lagen och enbart kämpade för ekonomiska intressen skull regeringen hjälpa dem.
I december överlämnade Putilovarbetarna, efter påverkan av Gapon, en lista med moderata krav till fabriksledningen. Men denna vägrade att gå med på kraven. Inte heller regeringen gjorde något. Och då dessutom några "ledare" avskedades gick Putilovarbetarna ut i strejk den 3:e januari. Snart började de övriga arbetarsektionerna att propagera för solidaritet och efter fyra dagar strejkade 140.000 arbetare.
Under denna strejk föddes idén att gå till tsaren och överlämna Petersburgs arbetares krav. Budskapet skrevs av prästen Gapon och några socialister. Denna "petition" är en av historiens största paradoxer. Den var underdånigt adresserad till tsaren och bad honom att auktorisera, och t.o.m. genomföra, inget mindre än en genomgripande revolution, vilken till slut skulle ha eliminerat hans makt. "Petitionen" innehöll de revolutionära partiernas minimiprogram och krävde bl.a. total pressfrihet, yttrandefrihet, fackföreningsfrihet, strejkrätt, 8-timmarsdag, minimilön, jordlagar till förmån för bondekommunen (miren), och slutligen det omedelbara sammankallandet av en demokratiskt vald konstituerande kongress. Det var helt enkelt en invitation till självmord.
Söndagen den 9 januari samlades Petersburgs arbetare för att gå till Vinterpalatset. Överallt i staden stötte de på soldater som de försökte övertala att släppa fram dem. Men i stället gav soldaterna eld mot dem. Denna dag mördades hundratals människor och tusentals skadades.
Strejken i Petersburg kulminerade den 1:a januari och var avslutad den 13:e. Även om strejken dog i huvudstaden, svepte den vidare fram över landet. Den varade i 2 månader och berörde 122 städer och byar. Flera gruvor i Donbassängen och 10 järnvägslinjer drogs med. Totalt strejkade ungefär en miljon män och kvinnor.
Efter fredsfördraget med Japan, vilket undertecknats sommaren 1905, hade armén utlovats en snabb demobilisering. Då myndigheterna saboterade detta löfte, utbröt över hela imperiet myterier som ibland utvecklades till regelrätta fältslag.
Men även flottan gjorde myteri. Svartahavsflottan gjorde myteri i juni och seglade iväg med pansarkryssaren Potemkin till de strejkande i Odessa. Slutligen lade Potemkin till i Rumänien. I oktober gjorde den baltiska flottan myteri och under oktoberstrejken behärskade matroser och soldater för en kort tid Sevastopol.
Den nationella kampanjen mot tsarismen började som en strejk för bättre villkor bland sättarna i Moskva. Strejken spred sig till andra grupper, bl.a. bagarna. Då strejken började avta i Moskva startade Petersburgs sättare en sympatistrejk.
I Moskva beslöt delegater från tryckerier, maskin-, tobaks- och möbelindustrin och andra branscher att bilda ett generalråd (sovjet) för Moskvas arbetare.
Den 9 oktober, då strejkerna nästan slutat i hela landet, beslöt personalen på järnvägslinjerna runt Moskva att gå ut i strejk. Arbetarna på linjerna runt Petersburg formulerar samma dag, det som kom att bli strejkens krav: 8-timmarsdag, medborgerliga fri- och rättigheter, amnesti och en Konstituerande Församling.
Strejken stoppade allt; industrianläggningar, det ekonomiska livet, apotek, livsmedelsaffärer, domstolar, spårvagnar, restauranger... Även skolor och universitet slog igen. Intelligentsian anslöt sig till proletariatets strejk. Företagsledarna betalade t.o.m. ut lönen medan strejken pågick, för även de ville få bort enväldet.
Fr.o.m. den 10 oktober proklamerades politisk generalstrejk i stad efter stad. I några städer i söder reste de strejkande barrikader och beväpnade sig. I Charkov bildades en arbetarmilis. Dessa försök till väpnat motstånd slogs dock lätt ned.
Den 10 oktober bestämde sig mensjevikerna för att återskapa sovjeten. Dess första möte hölls den 13:e i Tekniska Institutet med 30-40 delegater. Där bestämdes att man skulle uppmana huvudstadens proletariat att proklamera generalstrejk och välja delegater.
Det valdes en delegat per 500 arbetare. De mindre arbetsplatserna fick slå sig samman för att få en delegat. De unga fackföreningarna var också representerade.
Tryckeriarbetarna föreslog att man skulle bilda styrkor av beväpnade arbetare. Förslaget bifölls. Vid sovjetens andra möte den 14:e oktober fanns delegater från 40 industrianläggningar, 2 fabriker och 3 fackföreningar (tryckeriarbetarnas, affärsbiträdenas och kontoristernas). "Som oktoberstrejken utvecklade sig, kom sovjeten alltmer i den politiska förgrunden. Dess betydelse växte för varje timme. Industriproletariatet var det första som samlades kring den. Järnvägsarbetarnas fackförening etablerade nära kontakter med den. Unionernas union (de liberala intellektuellas sammanslutning), som anslöt sig till strejken den 14:e oktober, såg sig tvingad att ställa sig under sovjetens auktoritet nästan från början. Många strejkkommittéer - ingenjörernas, juristernas, de statsanställdas, anpassade sina aktioner efter sovjetens beslut. Genom att placera många självständiga organisationer under sin kontroll, enade sovjeten revolutionen runt sig själv." (Trotskij)
Den 14:e gav inrikesministern, Trepov, följande order till trupperna vad gällde "upprätthållandet av lag och ordning" i huvudstaden: "Inga lösa skott och spara inte på kulorna!" Redan dagen efter hade han emellertid ändrat sig, för då yttrade han att "det har vuxit fram ett behov av att hålla möten hos folket" och ställde tre kommunala hus till förfogande.
Ja, autokratin började ge efter. Armén gick inte att lita på och den europeiska börsen kräver ordning och konstitutionella garantier.
Den 17 oktober publicerade regeringen ett manifest från tsar Nikolaus. Häri lovade tsaren att bevilja folket medborgerliga rättigheter, utvidga rösträtten och att låta statsduman bifalla eller avslå varje ny lag tsaren föreslog.
Trepovs män saluterade manifestet med att skjuta demonstrerande arbetare. Sovjeten i sin tur misstrodde tsaren och krävde amnesti, avskedande och bortdragande av polisen och skapandet av en folkmilis. Därför beslöt sovjeten att strejken skulle fortsätta. Luften hade emellertid gått ur den och den avbröts den 21 oktober kl. 12.
Trepovs män organiserade förföljelser över hela Ryssland och stöttade de "svarta hundradena" (reaktionens organisation) på alla tänkbara sätt. De sköt mot arbetarmilis som försökte stoppa de svarta hundradena. Mellan 3.500 och 4.000 personer mördades på detta sätt. Regeringen försökte nu med alla medel att avväpna milisen.
Fr.o.m. den 26 oktober hade arbetare själva infört 8-timmarsdag. Arbetsköparna vägrade emellertid att låta arbetet vara endast 8 timmar om dagen. De tvingade igenom kompromisser om 9-9 1/2 timma och startade en lockout. Arbetarna blev tvungna att avblåsa striden om 8-timmarsdag.
Den 15 november började post- och telegrafarbetarna att strejka, eftersom de inte fick bilda någon fackförening. På morgonen den 23 kom telegram via järnvägens telegraf, som meddelade att några arbetare i Kushka hotades av arkebusering samma natt p.g.a. revolutionär propaganda. Sovjetens Exekutivkommitté och järnvägsarbetarnas fackförening ställde då ett ultimatum till regeringen: "Är inte dödsdomarna upphävda kl. 20.00 går järnvägarna i strejk.". Fem minuter över åtta kastade regeringen in handsken. Detta var revolutionens sista seger.
Den 6 december beslöt Sovjeten i Moskva, att till nästa dag utlysa politisk generalstrejk och att försöka förvandla denna till ett väpnat uppror. En järnvägsarbetarkonferens och en post- och telegrafarbetarkongress tog ett liknande beslut.
I armén hade då bildats en sovjet som sände delegater till arbetarnas sovjet. Det förekom även rykten om att armén i andra städer stod på folkets sida.
Arbetarna och myndigheterna krigade om inflytandet över armén. Överallt försökte arbetarna att få armén på sin sida, samtidigt som de viktigaste punkterna omgärdades av barrikader. Befolkningen förde ett gerillakrig mot de trupper myndigheterna satte in mot dem. Den 13-14:e vägrade armén att slåss mot en fiende de inte kunde se mitt ibland en fientlig befolkning. Den 16:e anlände nya trupper och den 17:e hade de krossat upproret.
Upproren i resten av landet slogs också ned eller dog ut.
Sovjeten bildades den 13 oktober och upplöstes den 3 december. I slutet av november var antalet delegater 562, inklusive 6 kvinnor. Dessa människor representerade 147 fabriker, 34 verkstäder och 16 fackföreningar. Av delegaterna var 351 metallarbetare, 57 textilarbetare, 32 tryckeri- eller pappersarbetare, 12 affärsanställda och 7 kontorsanställda eller arbetare inom läkemedelsindustrin. Exekutivkommittén bildades den 17 oktober och bestod av 22 delegater plus 6 socialdemokrater och 3 socialrevolutionärer.
Sovjeten organiserade de arbetande massorna, ledde de politiska strejkerna och demonstrationerna, beväpnade arbetarna och beskyddade befolkningen. Sovjetens principiella kampmedel var den politiska strejken. Genom dessa strejker vann sovjeten pressens frihet. Den organiserade gatupatruller för att garantera invånarnas säkerhet. I större eller mindre grad tog den posten och järnvägarna i sin hand. Den ingrep kraft kraftfullt i dispyter mellan arbetare och kapitalister. Den gjorde ett försök att genomdriva 8-timmarsdag genom direkt revolutionärt tryck. Den paralyserade den auktoritära statens handlingskraft genom en upprorsstrejk. Slutligen introducerade sovjeten sin egen fria demokratiska ordning i arbetarklassens liv.
Av de 820.000 "aktivt anställda" som 1897 fanns i Petersburg var 433.000 (53%) arbetare eller hemhjälp. Sovjeten var inte den officiella representanten för huvudstadens arbetarbefolkning. Den organiserade ungefär 200.000 arbetare, huvudsakligen fabriksarbetare, men dess direkta och indirekta inflytande var större. Viktiga delar av arbetarklassen, t.ex. byggnadsarbetare och outbildade arbetare stod utanför sovjeten.
Avslutningsvis vill vi peka på hur klart Arbetarnas Deputerades Råd förklarade begreppet "proletariatets diktatur": Genom arbetarklassens ekonomiska och sociala tyngd i samhället tvingas övriga klasser och skikt att liera sig med arbetarklassen och underordna sig den.
Leon Trotskij - 1905
Voine - The unknown revolution
David Floyd - 1905 års ryska revolution