Parlamentarismens kris är lika gammal som själva det parlamentariska systemet. Det vill säga: det har aldrig räckt med nationalförsamling eller riksdag för att genomdriva "demokratiskt fattade beslut". I England t.ex. skapades under 1600-talet en särskild "parlamentshär" anförd av parlamentsgeneraler i kampen mot de kungatrogna kavaljererna: Det var böndernas kavalleri och Cromwells "järnsidor" som räddade den borgerliga revolutionen och inte diskussionerna i Westminster Abbey. Samma förlopp i Frankrike. Nationalförsamlingen, som bildades 1789, var slagen till slant när det gällde att trygga revolutionens seger. Då dög bara diktaturen, som snabbt utvecklades till ett skräckregemente.
Men denna parlamentarismens frånsida döljs av den borgerliga ideologin, som smörjer oss med lögner om frihet, jämlikhet och broderskap. Det finns t.o.m. kommunister som gått på pumpen och yrar om den "fredliga parlamentariska övergången till socialismen". Ideologin talar om fri press, yttrandefrihet, trosfrihet, församlingsfrihet, föreningsfrihet och "folkvald" församling. Dessa institutioner utgör den s.k. borgerliga offentligheten. Den fria konkurrensen garanterar största möjliga utvinning av naturresurserna. De ekonomiska konflikterna som uppstår löses av den självreglerande marknadsmekanismen (den "osynliga handen", Adam Smith). Till grund för demokratin ligger det offentliga samtalet som ser till att det fattas förnuftiga beslut. Ett samtal som påstås vara möjligt genom att alla kan (ut)bilda sig och komma på linje med kapitalisterna som fritt konkurrerande småproducenter. - Sådan ser i korthet den borgerliga offentligheten ut. En ideologi som underförstås än idag!
Men verkligheten talar ett annat språk. Redan under 1800-talet var således parlamentarismen som fungerande system en fiktion, eftersom detta samhälle av fritt konkurrerande småproducenter, bildad allmänhet och borgerlig familj, inte längre existerade. Monopol och oligarkier utgjorde istället realiteter. Systemet kan inte längre svara för att förnuftet och demokratin tillvaratas. Behovet av en stark stat infinner sig. Statens "interventioner" som förut inskränkte sig till polis, rättsväsen och utrikespolitik, kommer så småningom att dessutom omfatta socialhjälp, finans- och kreditpolitik, investeringar, självständigt producerande, m.m. (för utförligare belysning av ämnet: se vårt teoretiska organ RÅDSMAKT nr 2/74).
Det bildade offentliga samtalet - på klubbar, kaféer, krogar, i tidningar och böcker - har ersatts av kulturindustri och kulturkonsumtion. Den nuvarande demokratin är m.a.o. en formell historia, en fars, där "eliten" förhandlar med "eliten". Den enda offentlighet vi på allvar kan räkna med idag, är den manipulerade och frambesvärjda, vars funktion är att sanktionera redan träffade beslut. Vi står på åskådarplats och bevittnar maktens kretslopp innanför stat, "näringsliv, partier och intresseorganisationer. Riksdagen, den borgerliga demokratins krona, fyller enbart en rituell funktion, men är av betydelse genom att det sprider illusioner om deltagande i maktutövandet." (Habermas, Borgerlig offentlighet, Oslo 1971; Gustaf Olivecrona, Svenskarna och deras herrar, Sthlm 1974)
Det parlamentariska systemet svarade alltså en gång mot borgerlighetens ekonomiska betydelse. Det var ett oöverträffat smidigt verktyg i händerna på den uppåtsträvande bourgeoisien i dess kamp mot feodalismen. Men dess bas av fritt konkurrerande kapitalister är nu sedan länge undanryckt, varför det inte är någon överdrift att påstå att denna representativa demokrati bara överlever så länge den är utan all självständig makt, ungefär som monarkin. Det är den härskande kapitalistklassen som ger institutionerna deras innehåll.
De "socialister" som i samband med IB-affären talade sig varma för en äkta parlamentarism måste, med ovanstående i minne, betecknas som obotliga romantiker utan verklighetsgrund. Varför de kallar sig socialister är en gåta, eftersom den parlamentariska modellen från början ställt arbetarklassen offside. En viktig poäng med det representativa systemet är nämligen att det bara kan räknas med isolerade individer; klassen som kollektiv är satt ur spel vid val till parlamentet. Den måste följaktligen, för att nå framgång, agera utomparlamentariskt i självständiga aktioner (demonstrationer, vilda strejker, ockupationer m.m.).
Den nuvarande krisen med relativt hög arbetslöshet och våldsam inflation skiljer sig från 20- och 30-talets främst genom närvaron av en större statlig sektor, som tillhandahåller en mängd "stabiliseringsfaktorer". 20- och 30-talskrisen var en kris utan offentlig sektor i dagens mening och utan någon egentlig "välfärdspolitik". Den löstes tills vidare genom destruktionen av kapital under andra världskriget.
Den nuvarande krisen utmärks snarare av att den statliga interventionens oförmåga att på längre sikt tillgodose det borgerliga samhällets fundamentala behov: maximal profit och kapitalets fortsatta expansion. Krisen kan tonas ner med hjälp av "den starka staten" (kommunistpartiernas inträde i regeringsställning som kapitalets garanter), men kommer att fördjupas och slå igenom i form av ett tredje världskrigs fysiska kapitaldestruktion eller lösas genom den sociala revolutionens ödeläggelse av "kapitalet".
Det närmaste framtidsperspektivet förefaller vara upprättandet av starka, "auktoritära" stater (den marxistiska ekonomen Samir Amin räknar med ett globalt "1984" som fullt genomförbart, i Zenit nr 2/74). I Italien förverkligas den "historiska kompromissen" med samarbete mellan kommunistparti och kristdemokraterna i regeringsställning. Ideologiskt kan kommunistpartierna falla tillbaka på leninismen, som hävdar att det finns perioder då man måste vara reformist och arbeta parlamentariskt för att infiltrera och skapa en apparat innanför apparaten, som när stunden är inne tar makten. Man vrider med andra ord tillbaka klockan till situationen efter 1920, när Lenin inte längre trodde på någon revolution för Västeuropas del. Komintern-partierna omfunktionerades från jakobinska elitpartier till masspartier som arbetade efter borgerligt demokratiska mönster. Med hjälp av en "röd diplomati" och "röd handel" och med parlamentet som "tribun för den revolutionära propagandan" skulle man slå borgarna på deras egen mark. På liknande sätt skulle man arbeta inom fackföreningarna. (Paul Mattick, Der Leninismus und die Arbeiterbwegung des Westens, i "Revolution und Politik", Suhrkamp 1970).
Således pläderar dagens Stamokapteoretiker (Stamokap = teorin om den statsmonopolkapitalistiska sammansvärjningen; Moskvas linje) för "enandet av alla demokratiska strömningar till ett politiskt förbund ..." (Kasvio, Stamokap, NSU:s skriftserie, sid. 55). De leninistiska partierna efterträder såväl ideologiskt som praktiskt socialdemokraterna, som inför angreppen från höger och vänster försvinner från scenen. Kommunistpartiernas mål är den borgerliga statens övertagande (inte dess krossande), för att därifrån kontrollera produktionen. Denna tendens växer sig allt starkare. Det framstår därför som nödvändigt för revolutionärerna att ta strid mot kommunistpartierna och deras reformistiska tvåstegsteori, som bara skjuter upp den socialistiska revolutionen ytterligare en generation. Vi kan inte acceptera detta förhalande av revolutionen som samtidigt innebär att krisen fördjupas och permanentas. Det är en stabiliseringsprocess på kapitalets och statsbyråkratins villkor. Men för att bryta denna tendens måste en strategi för socialism och kommunism utvecklas, som kan erbjuda ett alternativ till leninisternas och Stamokapideologernas eländiga teori om "framryckning till socialismen under demokrati och fred". En revolutionär teori får inte hänga i luften; den måste ta sin utgångspunkt i produktionen under kapitalismen. Låt oss se!
Uppdelningen mellan ekonomiska dagskrav och politiska krav, som utmärker den parlamentariska situationen, är en återspegling av arbetsdelningen och specialiseringen i produktionen under kapitalismen idag. Denna storindustrins kooperationsform har avkvalificerat arbetet och delat upp det i specialiserade arbetsfunktioner. Den sammanhängande arbetsprocessen upplevs av arbetarna som obegriplig, något som starkt bidragit till arbetarrörelsens byråkratisering. Ett exempel är fackföreningsrörelsens ensidiga defensiva inriktning på arbetarklassens reproduktion: löneförbättringar, kortare arbetstid etc.
Denna fas i den kapitalistiska arbetsorganisationen kännetecknas av avgränsade arbetsfunktioner, som innebär att man betjänar en del av maskinen, av arbetarnas indirekta samarbete (via maskinerna), av en fast uppdelning av arbetsuppgifterna, av grupper av högutbildad arbetskraft som sköter kontroll och reparation av den tekniska anläggningen. Dessutom är det omöjligt att hjälpa varandra i arbetet (Marx, Kapitalet I, kapitel 11-14). Denna traditionella organisering av produktionsprocessen präglar också arbetarrörelsens egna krav. De revolutionära försöken, som med krav på arbetarstyre inom de kapitalistiska ramarna, besegrades bland annat på grund av felaktiga organisationsformer. De fick sina uttryck i lönecentrerade fackföreningar, statsfixerade partier och häremot svarande ortodoxt marxist-leninistiska ideologier. Därtill kommer att den stalinistiska och fascistiska kontrarevolutionen utrotade den revolutionära rådsrörelsen så grundligt, att det är först nu den börjar bli känd. Arbetarklassens skenbara integration och anpassning, dess bristande revolutionära självtillit och klassmedvetande har alltså sin materiella grund i klassens olika nederlag (mest avgörande kanske revolutionens misslyckande i Tyskland 1918-19; se pamfletten "Från spartakism till nationalbolsjevism", Arbetarpress) och i dess dagliga, konkreta arbets- och livssituation.
Efter andra världskrigets fysiska kapitaldestruktion (sönderbombandet av fabriker etc.) skedde ett uppsving i konjunkturen. Det kom bl.a. att innebära framväxten av nya produktivkrafter: automationen. Den maskinella storindustrin får ses som ett övergångsstadium på vägen mot den helautomatiserade industrin, där den materiella arbetsprocessen och samverkan (kooperation) antar nya, häpnadsväckande former. Automationen - där den finns fullt utvecklad inom den kemiska industrin, oljeindustrin, elektronisk industri, m.m. - integrerar de separata aktiviteterna i en helhetsprocess. Det för med sig ett "upphävande av det omedelbara arbetet", där arbetaren är en del av produktionsprocessen (Marx, Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin, 1971, s. 196). Han kommer i stället att verka som "kontrollör och regulator" av den självstyrande produktionsprocessen. Arbetarnas uppgifter blir planläggning, styrning och tryggande av produktionen. Arbetsfunktionerna kan inte avgränsas lika skarpt som i storindustrin, vilket allt nödvändiggör direkt samarbete och kommunikation mellan arbetarna. Arbetet blir kollektivt till sin karaktär och ger upphov till självstyre för producentgrupperna (Vilhelm Borg, Industriarbejde og arbejderbevidsthed, Röde Hane 1971).
Men de nya kooperationsformer som följer med den teknologiska förändringen av produktionsapparaten har under de kapitalistiska produktionsförhållandena inga möjligheter att fritt utvecklas. Detta utlöser ofrånkomligt sammanstötningar med den hierarkiska struktur som råder under kapitalets diktatur, där arbetet är tvångsarbete och mervärdesproduktion. Arbetarnas ökade makt och ansvar i själva arbetsprocessen kommer i motsättning till de hårt centraliserade koncernledningarnas krav på social underkastelse. Och i den mån kapitalet tvingas till eftergifter för producentkollektivet, förlorar det sin legitimitet som organisatör och planläggare av produktionsprocessen.
De officiella marxisterna, kommunistpartiernas ledningar, och andra, avvisar helt omarxistiskt dessa nya skikt av "vita kragar" inom arbetarklassen som "arbetararistokrati" och "medelklass". Men ser vi efter i verkligheten ett ögonblick finner vi att de nya skikten stod i spetsen för kampen under majrevolten i Frankrike 1968. Vi konstaterar också att det upprättades förbindelser mellan denna nya arbetarklass, med dess långtgående krav på självförvaltning, och den traditionella arbetarklassen. Det går emellertid inte att sticka under stol med att oenighet och uppsplittring av klassen är hårda realiteter. Därför är det dubbelt viktigt att en strategi utformas för hela klassen, en strategi för "homogenisering" och koordination. Den rådande tystnaden kring dessa skikt av tekniker, forskare och kvalificerade arbetare inom automationen uttrycker den traditionella arbetarrörelsens oförmåga att anpassa sig till kapitalismens nya organisationsformer och utveckla en offensiv strategi för övergång till socialism i de ekonomiskt utvecklade länderna. (Serge Mallet, Die neue Arbeiterklasse des Mai 1968, i Klassenanalyse, Karin Kramer Verlag).
De nya formerna för produktion och kooperation kräver således utvecklandet av adekvata kamp- och organisationsformer. Det borde utifrån det föregående vara självklart för en socialistisk strategi att utgå från arbetsplatserna där utsugningen tydligast manifesterar sig. De självständiga organisationsformer som uppstår där, hämtar sin styrka ur det förhållandet att den egna organiseringen följer organisationen av produktionsprocessen, vilket måste vara det minimum som är nödvändigt för att kunna frigöra arbetet från kapitalets kontroll. I denna kamp för självstyre och arbetarmakt blir det ofrånkomligt att aktualisera rådsprojektet som "den äntligen uppdagade politiska form under vilken arbetets ekonomiska frigörelse kan förverkligas" (Marx, Pariskommunen). Det blir nödvändigt eftersom fackföreningarna till själva sin struktur är försvarsorganisationer och i flertalet länder dessutom är underordnade staten. Det blir nödvändigt eftersom det kommunistiska partiet står utanför och över arbetarklassen och omedelbart skulle förvandla råden till partiets transmissionsremmar eller som de leninistiska efteraparna i Förbundet Kommunist något idealistiskt uttrycker saken: "För revolutionens utveckling mot kommunism är det mycket viktigt att råden är stabila, välorganiserade och bärs upp av hela klassen. Därför kräver råden ett parti för vilket rådsidén är central" (Grundsatser, s.71). Vilket i praktiken är detsamma som att reducera råden till ekonomisk-sociala fragment och stödorganisationer åt det statsbärande partiet. Samma motsägelsefulla "grundsatser" hävdar att råden innebär "upphävandet av delningen mellan ekonomi och politik" och att "makten är odelad, samtidigt ekonomisk och politisk" (Grundsatser, s.70). Den rådsideologi vi här ser i funktion representerar "ett hopplöst försök att upprätta något som inte kan existera i sinnevärlden: en permanent dubbelmaktssituation, där parti/stat och råden ska utgöra en för evigt bestående "motvikt" till varandra. En sådan motsättning kan inte få något annat slut än att någondera sidan tar hem spelet. Att förneka detta är att underkänna all dialektik" (Politisk plattform för Förbundet Arbetarmakt, s. 21).
Arbetarnas självfostran, som lägger grunden till proletariatets "homogenisering", kan för övrigt aldrig ske via något "parti" (vacker omskrivning för proletariatets självständiggjorda representation: byråkratin konstituerad som klass), oavsett hur mycket kommunism det gör anspråk på. Massornas självorganisering i råd, en s.k. proletär offentlighet, är det enda som förmår garantera denna självfostran. Till skillnad från den borgerliga, inklusive partikommunistiska, låter den proletära offentligheten motsättningar och motsägelser komma till uttryck: för att kunna upphäva dem (motsägelser i produktionen, i familjen etc.; t.ex. lägger arbetet grunden för arbetarens självkänsla och medvetande om sin potentiella makt, samtidigt som han där underkastas en omänsklig och förmyndarmässig arbetsdisciplin). Förträngs dessa erfarenheter, privatiseras de och kommer till uttryck i ett förvrängt och hämmat klassmedvetande. Exempel: KFMLr:s sexualpolitik, dess stålmansarbetaraffischer m.m. Politiskt måste det innefatta fraktionsrätt exempelvis. Den proletära offentlighetens innebörd är således de ideologiska strukturernas nedbrytande. Den revolutionära organisationen måste redan idag genom sin uppbyggnad ge ansatserna till en proletär offentlighet. (Brinton, Politikens irrationalitet, Arbetarpress, 1974; Negt/Kluge, Offentlighet og erfaring. Til organisasjonsanalysen av børgerlig og proletarisk offentlighet, GMT 1974).
I sista hand grundläggande för proletariatets självfostran är själva revolutionen. Rådsrörelsen kan därför bara ses i samband med denna. Utan revolution kan man inte bygga upp ett rådssystem. Rådens perspektiv är ju inte självstyre av den nuvarande kapitalistiska strukturen: denna struktur kan inte självstyras. Att agitera för arbetarrådens absoluta makt är därför att agitera för revolutionen. Råden kan inte existera i dagens läge, men genom att agitera för dem agiterar vi för den organisering och det mål den kommande socialistiska revolutionen måste ha för att vara värd sitt namn. Det innebär att vi kritiskt måste dra nytta av rådsrörelsens tidigare erfarenheter utan att plagiera nederlagen.
Arbetarrådens återkomst i den sociala revolutionen utgör lösningen på parlamentarismens och kapitalets kris genom att borgarklassen en gång för alla ställs offside. Människans frigörelse - genom vardagslivets avkolonisering kan ta sin början.