Original titel: "Was ist Klassenbewußtsein? Ein Beitrag zur Diskussion über die Neuformierung der Arbeiterbewegung"
Publicerat: 1934
Översättning: Tomas Böhm
Digitalisering: Jonas Holmgren
Grundåskådningen i denna skrift kan sammanfattas enligt följande: Den upprivande kamp som revolutionärerna över hela världen måste föra på flera fronter för med sig, att de bara kan se människornas liv ur sin ideologis ståndpunkt. Vidare för den med sig att man bara beaktar just de fakta i det samhälleliga livet som på något sätt är besläktade med eller nära deras tankar och kamp. Revolutionärerna vet emellertid föga om det stora flertalet av jordens befolkning; de vet ingenting eller föga om deras kamp, lidande och tankar. Denna befolkning lever i sitt eget undertryckta tillstånd mer eller mindre omedvetet och stödjer därmed kapitalets härskare. Om man försöker fastställa hur många av de 40 miljoner vuxna tyska medborgare, som känner till något om och är verkligt skakade av avrättningarna av de tyska revolutionärerna, och hur många som noterar tidningsnotiserna om detta på ett likgiltigt sätt, kommer man med en gång att begripa vad denna skrift syftar på, nämligen sammanslutningen av det revolutionära avantgardets medvetande med den genomsnittlige medborgarens medvetande.
Här kommer endast ansatser att ges och frågeställningar påvisas, vilka hittills har varit obeaktade i arbetarrörelsen. Må det ena eller det andra synas snett eller falskt; det står dock fast att människornas verkliga psykologiska liv utspelas på en annan nivå än förespråkarna för den sociala revolutionen tror, just på grund av sina djupa inblickar i det samhälleliga varat. Och detta är också en orsak till arbetarrörelsens misslyckande. Man bör därför ta denna skrift som en appell från de opolitiska genomsnittliga människorna till de framtida ledarna av revolutionen, för att dessa skall förstå människorna bättre, för att de skall fordra mindre förståelse för "historiens gång" av dem och kunna ge bättre uttryck för människornas lidande och önskningar. Att de skall tala mindre om "subjektiva faktorer" i historien på ett teoretiskt sätt och i stället kunna förstå massans liv bättre.
Juni 1934
Ernst Parell (pseudonym för W.R.)
Det följande är ett försök att utifrån masspsykologins ståndpunkt skala fram och klargöra vissa svårigheter i diskussionen om arbetarrörelsens nyskapande, och försöket innehåller från början många brister. De yttre omständigheterna och levnadsbetingelserna under vilka de tyska emigranterna måste utföra sitt arbete är inte lätta. Vidare är den intima kontakten med det politiska livet, framför allt med massans liv, sönderriven eller bristfällig; tidningarna informerar på ett förvrängt sätt, de motsäger varandra och missar masspsykologiska frågor, så att man redan där får flera felkällor. Biblioteken finns inte i exilen eller är bristfälliga. Den hårda kampen för existensen och förföljelsen genom gästländernas myndigheter verkar även i samma riktning. Också den aktuella splittringen i organisationerna och i diskussionerna inom arbetarrörelsen försvårar vår uppgift. Om man därtill lägger det nya med den politiska psykologin, som är behäftad med en ung vetenskaps alla svagheter och felkällor, så har vi nämnt tillräckligt med faktorer, som utesluter kravet på en hundraprocentigt exakt, felfri, till politisk praktik omsättbar undersökning. Vi kommer att glädja oss om vi lyckas framhäva viktiga, än så länge obeaktade frågeställningar, och om vi kan besvara dem till en viss del. Och om vi kan ge vissa riktlinjer åt våra medkämpars initiativ och deras kritiska granskning av den revolutionära frontens nuvarande andliga verktyg.
Föreliggande avhandling är samtidigt också ett svar på några frågor som kommit sedan utgivningen av "Fascismens masspsykologi", dels också på enskilda kritikers frågor, som enligt min mening vittnar om den oförståelse som många samhällspolitiker har för psykologiska frågeställningar.
Diskussionen med olika politiska grupper har visat, att svaret på frågan: "Vad är klassmedvetande?" måste föregås av ett kort ställningstagande till de momentana grundfrågor, som finns i den politiska situationen.
Det tunga nederlaget för den socialistiska rörelsen i Tyskland har nu fått negativa konsekvenser även i andra länder, och fascismen befinner sig nu gentemot den revolutionära rörelsen överallt på rask frammarsch; såväl den andra som också den tredje internationalen har visat sin oförmåga att såväl teoretiskt som praktiskt bemästra situationen. Den andra internationalen visade detta genom sin principiellt borgerliga politik, den tredje genom sin brist på självkritik, genom sin oförmåga att korrigera begångna fel och framför allt genom sin oförmåga, delvis på grund av bristande vilja, att förinta byråkratin inom de egna leden.
Det "socialistiska arbetarpartiet" och de "internationella kommunisterna" vill ha en "ny international". Redan i frågan om hur detta skall gå till finns det svåra motsättningar. Trotskij har redan kallat till grundandet av den fjärde internationalen. SAP är i princip villigt, men vill emellertid upprätta den nya internationalen såsom ett resultat av arbetarrörelsens enighet, i motsats till Trotskij, som vill upprätta den genast och sedan med denna paroll genomföra enigheten. I den sexualpolitiska rörelsen ställs frågan så:
Skall man genast bilda en organisation och verka i enlighet med sitt program, eller skall man först låta ideologin och programmet tränga in överallt och först vid en senare tidpunkt genomföra den organisatoriska sammanfattningen på bredare basis? Vi beslutade oss för den senare regeln och menar att den "lösare förberedande organisationen" har många fördelar. Den motverkar en alltför tidig avgränsning, den innebär möjligheter att tränga genom till andra organisationer och mycket annat. Dessutom beror detta på vilka perspektiv vi har för den vidare politiska utvecklingen. Den sexualpolitiska arbetsgemenskapen trodde att den principiellt kunde nämna tre möjligheter:
1. att ett uppror i Tyskland var möjligt inom den allra närmaste tiden. Då ingen av de bestående organisationerna på det minsta sätt är förberedd för denna situation, skulle ingen ha rörelsen så i sin hand, att man kunde föra den medvetet till slutet. Denna möjlighet är överhuvudtaget det mest osannolika perspektivet. Skulle det ändå inträffa, skulle situationen bli kaotisk, alltså till sitt förlopp mycket osäker. Trots detta vore det den bästa utvägen. Vi skulle stödja den omedelbart med alla medel.
2. det är möjligt att arbetarrörelsen behöver några år för sin teoretiska och organisatoriska samling och sedan såsom enig rörelse målmedvetet kan vinna makten i Tyskland under ett bra, skolat och beslutsamt ledarskap inom loppet av två decennier. Detta perspektiv är det mest sannolika, men det fordrar emellertid redan idag energiska, oavbrutna och outtröttliga förberedelser.
3. den tredje möjligheten är att arbetarrörelsens samling inte eller alltför långsamt, lyckas även under nya, goda, pålitliga ledare, och att den internationella fascismen överallt når och befäster sina positioner, framför allt genom sin inneboende sluga förmåga att fånga barn och ungdomar. Att fascismen skaffar sig en långvarig massbas, att den eventuellt även får hjälp av en än så svag konjunkturvåg. Då måste den socialistiska rörelsen räkna med ett långt, mycket långt, ekonomiskt, politiskt och kulturellt barbari under många årtionden. Då måste den kunna bevisa att den inte har felat i sina grunder, att den kommer att få rätt till slut. Denna variant visar det tunga ansvar som vi har på oss.
Vi avser att, så långt förhållandena tillåter det, ställa in oss på den första möjligheten, och göra den andra möjligheten med dess större sannolikhet till arbetets egentliga mål. Vi tänker koncentrera alla krafter på dess uppfyllande och uppbringa alla mänskliga krafter för att förhindra den tredje möjligheten.
Om vi på detta sätt har skapandet av enighet och slagkraft hos arbetarrörelsen och dess allianser med alla skikt av den arbetande befolkningen som mål, måste vi också från början avgränsa oss från de strävanden, som visserligen talar mycket om "skapandet av enighet", men ändå i praktiken endast driver splittringen vidare utan att vilja det själv. Hur kommer det sig att de sekteristiska klickbildningarna fortskrider även nu efter den tyska katastrofen, att situationen verkar föga uppmuntrande i ansvariga kretsar inom och utom Tyskland, att den fruktlösa skolastiska diskussionens metoder med sina onödiga ömsesidiga gräl inte kan försvinna och ge vika för dagens verklighet? Vi menar att dessa olycksaliga misstag ligger i fasthållandet av gamla förbrukade och förstelnade satser, ord, schematan, diskussionssätt och att detta fasthållande själv kommer ur bristen på fria frågeställningar, nya sätt att tänka, nya sätt att se på tingen. Vi är övertygade om att till och med en enda bra, ny idé, också även en enda ny träffande paroll skulle kunna avsluta den hopplösa debatten, avliva de fruktlösa diskussionerna och leda till omedelbar sammanslagning. Vi avser alla dem, som känner sig träffade av denna kritik.
Vår nästa uppgift är att göra verklighet av den levande marxismen, först i betraktandet av verkligheten och genom diskussion. Detta leder över till frågan om grundandet av en ny internationell organisation. Om denna till sin första kongress inte skulle ta med sig något annat än de gamla metoderna, parollerna och tänke- och diskussionssätten vore den dödfödd. Att vi vill ta över kapitalet, att vi vill överta produktionsmedlen, att vi vill upprätta arbetarnas, soldaternas, böndernas och tjänstemännens makt över kapitalet, att vi vill ha en verklig demokrati för det arbetande folket, att vi för övertagandet av makten inte kan använda rösträtten, utan nödvändigtvis måste använda vapen och mycket annat, vet vi. Att bara ropa ut detta på ett programmatiskt sätt vore av intet värde, för det har vi redan gjort i tillräcklig utsträckning. Den stora frågan är varför man inte har hört på oss, varför våra organisationer blev förkalkade, varför byråkratin kvävde oss, varför massorna handlade mot sina egna intressen när de bar fram Hitler till makten. Man skulle inte behöva ägna oändligt mycket energi på i och för sig mycket viktiga frågor om strategi och taktik, om vi hade massorna bakom oss. Strategin och taktiken vänder idag de olika grupperna mot varandra. Man måste framför allt uppträda med helt nya kunskaper om dessa grundfrågor, med helt nya metoder om inflytande på massan, komma med en helt ny ideologisk och personell struktur, om man vill tänka än så litet på att uppnå något. Vi behöver inte försöka bevisa särskilt länge att vi inte talade den breda, delvis opolitiska, delvis ideologiskt förtryckta massans språk, när den slutligen hjälpte reaktionen till seger. De förstod varken våra resolutioner eller vad vi menade med "socialism"; de hade och har inget förtroende för oss; de läste våra flygblad av plikt eller inte alls. Såvitt de kom i rörelse, hade de en diffus uppfattning om socialismen, men vi kunde inte dra nytta av dessa diffusa socialistiska känslor och därmed hjälptes Hitler till makten. Att vi led ett stort nederlag i fråga om att utöva inflytande på och entusiasmera massorna utgör den ursprungliga grunden till de många stora och små bristerna i arbetarrörelsen. Bland annat bindningen till socialdemokraterna, liksom fördomarna och känslan av att ha blivit kränkt hos vissa proletära ledare, debatterandet och den skolastiska marxism, som vi bedrev.
En bit av den gemensamma grundorsaken till socialismens misslyckande i alla sina delar är bristen på en brukbar marxistisk politisk psykologi, om än en liten bit, men en väsentlig, som inte längre kan skylas över, och inte heller betraktas som långt ned på prioritetslistan. Denna brist uttrycks inte bara i att man först måste utarbeta en sådan psykologi, utan också i det att det i arbetarrörelsen finns en stor skygghet inför psykologisk betraktelse och åskådning, inför medveten praktisk psykologi. Denna brist på vår sida blev till en stor fördel för klassfienden, det vill säga ett mäktigt vapen för fascismen. Medan vi lade fram storartade historiska analyser och ekonomiska motsättningar i de imperialistiska förhållandena för massorna, entusiasmerades de inför Hitler ur sina djupaste känslokällor. Vi har, för att tala med Marx, överlåtit de subjektiva faktorernas praktik till idealisterna, vi hade blivit mekaniska och ekonomistiska materialister. Överdriver vi inte? Ser vi inte genom "fackspecialistens" glasögon? Vi skall försöka besvara denna fråga med hjälp av några konkreta exempel, det rör sig inte om ett totalt läkemedel, utan om ett litet bidrag, som utgör en första början.
Det avgörande för en slagkraftig politik, som sätter upprättandet av arbetets herravälde över kapitalet som mål, som kämpar för socialism, är inte bara det att uppfatta hur produktivkrafternas utveckling och förändring visar sig objektivt i de samhälleliga rörelserna, oavhängigt vår vilja, utan även vad som samtidigt och likvärdigt därmed utspelar sig i "huvudena", det vill säga i de själsliga strukturerna hos de människor som är underkastade dessa objektiva förlopp, och som samtidigt driver dessa framåt i olika länder, stadsdelar, yrkesskikt, åldersgrupper, kön, etc. I den socialistiska rörelsen och politiken spelar begreppet klassmedvetande en ledande roll; "att bli klassmedveten" fordras som en nödvändig förutsättning för de förtryckta skikten av befolkningen i alla länder för att kunna åstadkomma en revolutionär omvandling av det idag rådande samhälleliga systemet. Vi menar dock uppenbarligen detta att människorna på något sätt måste förändra sig under inflytandet av de samhälleliga och ekonomiska processerna, för att över huvudtaget kunna genomföra en sådan samhällelig gärning som den sociala revolutionen. Vi vet också att Lenin skapade avantgardet och det revolutionära partiet för att gynna denna förändring av människorna, för att accelerera den, koncentrera den och förvandla den till en politisk kraft. I avantgardet - den bästa och mest medvetna delen av de socialistiska kämparna - borde medvetandet om den samhälleliga situationen, om medlen för dess betvingande och om den rätta vägen till socialismen, koncentrera sig, skärpa sig och öva sig i förutseende. Detta medvetande, till vars nivå den arbetande massan någotsånär måste lyftas upp, om revolutionens uppgift ska kunna genomföras. Detta är varken mer eller mindre än politikens problem, den som sammanfattas i ordet "enhetsfront".
Den kan räcka med två exempel för att visa att vi saknar en konkret förståelse om vad klassmedvetande är.
I den nyligen utgivna broschyren "Börja på nytt" ställs mycket riktigt kravet på ett "revolutionärt parti", ett i ordets alla bemärkelser revolutionärt ledarskap, men man förnekar förekomsten av klassmedvetenhet hos proletariatet:
"Grunden för alla deras (andra och tredje internationalen) insikter och handlingar bildar tron på en inneboende revolutionär spontanitet hos proletariatet ... men hur blir det, om en sådan revolutionär spontanitet bara finns i huvudena på de socialistiska partierna, men inte existerar i verkligheten? - Om det skulle visa sig vara så att proletariatet inte alls av egen kraft, det vill säga genom naturliga samhällskrafter drivs mot den "socialistiska slutkampen" ... oförmögen att tänka på annat sätt än med sina dogmer och teser tror de med nästan religiös glöd på spontana revolutionära krafter ..."
Den exempellösa heroiska kamp som de österrikiska arbetarna förde den 12-16 februari 1934 bevisar att det mycket väl kan finnas revolutionär spontanitet utan medvetenhet om "den socialistiska slutkampen". Revolutionär spontanitet och medvetenhet om "slutkampen" är två skilda saker.
Ledningen måste alltså i konsekvens med detta bära det revolutionära medvetandet till massan. Detta står utom allt tvivel! Men hur, frågar vi oss nu, när vi ju ännu inte vet exakt besked om vad det är vi skall kalla revolutionärt medvetande? I Tyskland fanns för en kort tid sedan cirka 30 miljoner anti-kapitalistiskt sinnade arbetare, mer än nog i antal för den sociala revolutionen, men fascismen kom till makten just med hjälp av den anti-kapitalistiskt sinnade kärntruppen bland sina anhängare. Är anti-kapitalistiskt sinnelag redan klassmedvetande eller inte alls, är det endast en ansats därtill eller endast en betingelse för dess uppkomst? Vad är då klassmedvetande över huvudtaget? Lenin skapade begreppet avantgarde för den revolutionära förtruppen och partiet och även organisationen själv, som skulle komplettera vad massan själv inte spontant kunde åstadkomma:
"Vi sade, att arbetarna inte heller kunde ha en socialdemokratisk medvetenhet. Denna skulle bara kunna ges dem utifrån. Historien från alla länder bekräftar att arbetarklassen med egna krafter endast är i stånd till att nå fram till en facklig eller trade-unionistisk medvetenhet, det vill säga till övertygelsen om nödvändigheten av att slå sig samman fackligt, föra kamp mot företagaren, fordra den eller den arbetarvänliga lagstiftningen av sin regering och så vidare." (Lenin)
Arbetarklassen skapar alltså ändå ur sin klassituation ett "medvetande", som emellertid inte är tillräckligt för att skaka av sig kapitalets härskare (därtill är ett strängt organiserat parti nödvändigt), men det finns ändå kanske förstadier eller element av det som man kallar klassmedvetande eller revolutionärt medvetande? Vad är detta? Hur blir det förståeligt? Hur ser det ut rent konkret?
Att man definierar det, som man skulle kunna kalla klassmedvetande eller dess element eller förutsättningar, såsom en spontan bildning inom den förtryckta klassen, beror på det faktum, att det i sin konkreta gestalt inte är känt och detta skapar därmed en hopplös situation för ledarna; dessa må vara hur tappra som helst, skolade och ha andra goda egenskaper; om det inte finns vad man kallar klassmedvetande i proletariatet, kommer inget ledarskap att lyckas med att leda massorna. Vad är det då som man skall bära fram till massorna? Är det det högspecialiserade vetandet om den sociologiska processen och dess motsättningar? Eller det komplicerade vetandet om den kapitalistiska utsugningens lagar? Hade partisanerna i det revolutionära Ryssland ett sådant vetande då de entusiastiskt kämpade, eller var det inte alls nödvändigt för dem? Var de "klassmedvetna" arbetare och bönder eller bara upprorsmakare? Vi måste framställa dessa frågor för att visa hur utsiktslösa de är.
Låt oss i stället utgå från enkel praktik och erfarenhet.
För en tid sedan talade man i en politisk grupp mycket om klassmedvetande och nödvändigheten av att "föra den till massnivån". Den fråga som kanske måste dyka upp för första gången för åhöraren är följande: Vad är det man egentligen talar om? Vad är det man menar när man säger klassmedvetande? En som förhöll sig mycket tyst frågade en av de ledande funktionärerna, som själv mycket ivrigt förkunnade vikten av det tyska proletariatets klassmedvetande, om han kunde nämna fem konkreta element i klassmedvetandet och kanske också fem hämmande element för dess utveckling. Om man vill utveckla klassmedvetandet, så måste man ju åtminstone veta vad man vill utveckla och varför det inte utvecklar sig själv i ett förtryck, vad det alltså är som förhindrar det! Frågan verkade logisk. Den tillfrågade funktionären var dock något förvånad. Han tvekade en stund, sedan sade han beslutsamt: "Men självklart, hungern"! Den snabba motfrågan var: "Är den hungrige SA-mannen klassmedveten?" Är tjuven, som stjäl en korv av hunger eller den arbetslöse, som ställer upp till en reaktionär demonstration för två mark, eller ynglingen som kastar sten mot polisen under en demonstration klassmedveten? Om alltså hungern, som KPD har byggt hela sin masspsykologi på, i sig inte är något element för klassmedvetande vad är det annars? Vad är frihet? Hur ser den ut konkret? På vilket sätt skiljer sig den socialistiska friheten från den nationella, den som Hitler talar för?
Svaren på dessa frågor var genomgående otillfredsställande. Har vänstertidskrifterna framställt och besvarat sådana frågor? Nej! Så falsk som den åskådning är som säger att den förtryckta klassen kan föra revolutionen till seger utan ledning men med en spontant uppstådd vilja, så falsk är också den motsatta uppfattningen, att det bara beror på ledningen, som själv skall skapa klassmedvetandet.
När alltså en bestämd psykisk situation i massan först måste klinga samman med det revolutionära ledarskapets höga medvetenhet för att man skall skapa den subjektiva betingelsen för den sociala revolutionen, då är svaret på frågan "vad är klassmedvetande?" desto nödvändigare. Skulle någon här invända att denna fråga är överflödig, eftersom man alltid har betonat att man måste knyta an till "de små vardagsbekymmer", så frågar vi i stället: Kallas det för att utveckla klassmedvetande när man verkar för att inrätta ventilationsanordningar i en fabrik? Vad kallas det då, när (NSBO = Nationalsozialistische Betriebsorganisation, den nationalsocialistiska företagsnämnden) gör samma sak, ja kanske till och med verkar för det med större tyngd? Har den då vunnit arbetarna? Visst! Var ligger då skillnaden mellan det socialistiska och det fascistiska företrädande av "de små intressena", mellan vår frihetsparoll och parollen "kraft genom glädje"?
Menar man samma sak när man talar om den proletära lärlingens klassmedvetande eller när man talar om den proletära ungdomsledarens? Man säger att massans medvetande måste lyftas till det revolutionära klassmedvetandets nivå. Om man med det menar det högt utvecklade vetande om den historiska processen som revolutionens ledare måste ha, då har man blivit helt utopisk. Det kan aldrig under kapitalismen lyckas att fylla den breda massan, som skall genomföra upproret och revolutionen, med detta högt specificerade vetande, inte genom någon sorts propaganda. Att man antingen ropade ut paroller under valmöten eller, så som ofta hänt i Sportpalatset, att en funktionär talade i timmar om bourgeoisins finanspolitik eller om motsättningarna mellan USA och Japan, har varje gång kvävt den begynnande spänningen och entusiasmen, och har varje gång betytt, att man i stället för att få massan att fatta intresse för en objektiv samhällsanalys, har slagit ihjäl de tusentals åhörarnas så kallade klasskänsla.
Den hittillsvarande marxistiskt revolutionära politiken förutsatte, såsom i förhand klart, ett klassmedvetande hos proletariatet. Man kunde dock inte ge några detaljer eller konkretisera det. Denna politik lade in sitt eget, ofta falska, vetande om den sociologiska processen i den förtryckta klassens medvetande, detta kallades nyligen träffande för "subjektiv idealism". Ändå kände man i varje kommunistisk församling massans klassmedvetenhet såsom helt otvetydig och kunde klart skilja atmosfären från alla andra organisationers politiska atmosfär.
Det måste alltså finnas något som klassmedvetande i den breda massan, något som i grunden skiljer sig från det som den revolutionära ledningen har. Det skulle alltså finnas två konkreta typer av klassmedvetande: det som den revolutionära ledningen har och det som massan har; båda måste flätas samman. Ledningen har en trängande uppgift bredvid kunskapen om den objektiva historiska processen, nämligen följande:
a) Vad de olika skikten, yrkesgrupperna, åldersklasserna, och könen har för framåtsträvande önskningar, idéer och tankar inom sig.
b) Vad som i dessa önskningar, rädslor, tankar och idéer, som de bär i sig, förhindrar det framåtskridande utvecklande momentet. ("Traditionella bindningar")
Klassmedvetandet i massan är inte färdigt från början såsom KP-ledningen trodde. Det fattades inte heller fullständigt och är även annorlunda strukturerat än SP-ledningen menade. Det existerar snarare i konkreta element, som i sig ännu inte utgör något klassmedvetande (exempelvis ren hunger), men det kan bildas i sammanfattningen av elementen. Dessa element är inte heller rena till sin förekomst, utan genomsatta, sammanblandade, genomvävda med motsatta psykiska krafter och innehåll. Hitler kan bara fungera med sin formel att massan skulle vara barnsligt suggestiv och att den bara återger vad man stoppar in i den så länge, som det revolutionära partiet inte uppfyller sin viktigaste uppgift, nämligen att utarbeta, klargöra och driva fram klassmedvetandet ur sin givna form. Och i Tyskland skedde inte detta.
Innehållet i det revolutionära ledarskapets klassmedvetande är inte av personlig art; i så måtto som personliga intressen (personlig äregirighet etc.) är för handen verkar dessa hämmande på ledarskapets arbete. Däremot är klassmedvetandet i de breda massorna (vi talar inte om den försvinnande minoriteten av entydigt medvetna revolutionära arbetare) genomgående och alltigenom av personlig art. Det förra är uppfyllt med vetandet om motsättningarna i det kapitalistiska samhällssystemet, om de oerhörda möjligheterna i den socialistiska planhushållningen, om nödvändigheten av den sociala revolutionen såsom en anpassning av tillägnelseformen till produktionsformen, om de framåt- och bakåtsträvande krafterna i historien. Det andra är långt avlägset från sådant vetande, liksom från de stora perspektiven; det handlar där i stället om litet och det minsta, alldagligt och banalt. Det första handlar om objektiva, historiska och socialekonomiska processer, om de yttre betingelserna av ekonomisk och samhällelig art, som de människor som utgör samhället är underkastade. Denna process måste begripas, man måste få den i handen och mästra den, om man vill vända dess slavar till att bli herrar. Man måste alltså inrätta planhushållningen, för att utrota de dödliga kriserna och skapa grunden för det arbetande folkets liv. Däri är det bland annat nödvändigt att ha en noggrann kunskap om exempelvis motsättningarna mellan USA och Japan. Det andra är dock fullständigt ointresserat av de rysk-japanska eller engelsk-amerikanska motsättningarna, likaså av produktivkrafternas utveckling. Det orienterar sig endast och enbart mot de subjektiva speglingarna, förankringarna, effekterna av detta objektiva skeende i miljontals olika små vardagsfrågor. Dess innehåll utgöres alltså av intresset av näring, kläder, mode, familjeförhållanden, möjligheter till sexuell tillfredsställelse i snävaste bemärkelse, på sexuella lekar och nöjen i vidare bemärkelse, såsom bio, teater, utställningar, nöjesfält och dans, vidare i förlängningen svårigheterna i barnuppfostran, bostadsinredning, längden och utformningen av fritiden, etc.
Människans vara och hennes betingelser speglar, förankrar och reproducerar sig i hennes själsliga struktur i det att det formar henne. Endast genom denna själsliga struktur är den objektiva processen nåbar för oss - dess hämning liksom dess främjande och behärskning. Bara genom människornas huvuden, genom deras vilja att arbeta och deras längtan efter lycka, i korthet deras psykiska existens, kan vi skapa, konsumera och förändra världen. Detta har de till ekonomister urartade "marxisterna" glömt bort för länge sedan. Om en omfattande, historiskt och med stora perspektiv arbetande ekonomisk politik och statspolitik, vill uppnå och säkra den internationella socialismen (och inte exempelvis den nationella socialismen, under vilket namn den än må uppträda), med andra ord om denna politik vill vara marxistisk, måste den anknyta till det lilla, banala, primitiva och enkla vardagslivet och önskandet hos den bredaste massan, med alla dess olikheter efter land och samhällsskikt.
Bara på detta sätt kan det lyckas att fläta samman den objektiva sociologiska processen med människornas subjektiva medvetande, för att undanröja motsättningen och klyftan mellan dem; kortsagt; just arbetarna, som lägger grunden till kultur och skapar rikedomar, måste få förmedlat till sig medvetandet om sina rättigheter och anspråk, så att de en gång kan få veta vilken nivå som kulturbildningen "ovanför" redan har nått, och däri bli medvetna om hur de själva lever, hur beskedliga de är och hur de gör en dygd av just denna beskedlighet, som de sedan till och med kallar revolutionär dygd. Om denna sammanflätning lyckas, men bara då, kommer vi att lämna de filosofiska debatterna inom partierna om avantgarde och taktik, för att komma in i den levande taktiken gentemot den strömmande massrörelsen, in i den livsnära politiska handlingen. Det är inte särskilt vågat att påstå, att arbetarrörelsen skulle slippa en oändlig mängd av sekterism, inåtvändhet, skolastik, fraktionsbildningar och splittringar, att den skulle förkorta den törniga vägen till det självklara, till socialismen, om den skapar sin propaganda, taktik och politik först och främst ur massans liv och inte ur böcker. Idag är det så, att den genomsnittliga ungdomen har kommit mycket längre i vissa frågor än sina ledare, att man först måste tala "taktiskt" med ledarna om saker som exempelvis könslivet, som för ungdomarna är något självklart. Det borde vara omvänt, ledaren måste vara förkroppsligandet av första rangens klassmedvetande och låta de andra komma efter sig.
Den som känner den ideologiska kampen i arbetarrörelsen har måhända följt med mer eller mindre villigt till denna punkt och har sannolikt även tänkt: "det här är väl inga nyheter! Varför detta långa tal?" Han kommer dock mycket snart att kunna övertyga sig om att en del av dem, som i allmänhet är eniga med honom, stupar när det gäller det konkreta. Att de har invändningar och betänkligheter, känner sig tveksamma och uppträder mot oss ropande på Marx och Lenin. Innan dessa, som känner sådan tveksamhet, läser vidare, rekommenderar vi som försök ännu en gång att för sig själva klargöra fem konkreta element i klassmedvetandet och fem hämningar i detsamma.
Det kommer att väcka mycket motstånd hos dem, som med klassmedvetande förstår en etisk angelägenhet, om man drar följande slutsatser:
Den politiska reaktionen, fascismen och kyrkan i dess spets, kräver förnekelse av den jordiska lyckan, tukt, lydnad, uppoffring för nationen, folket och fäderneslandet av den arbetande massan. Problemet är inte att de kräver detta, utan att de själva lever politiskt genom att massan uppfyller dessa krav, och att de blir tjocka och feta därav. De stödjer sig därvid på massindividernas skuldkänslor, på den beskedlighet de har uppfostrats till, på deras böjelse att tyst och villigt, ibland även saligt, stå ut med umbäranden och dessutom på deras identifiering med den ärorike ledaren, vars "kärlek till folket" blir en ersättning för en reell behovstillfredsställelse för massan. Det revolutionära avantgardet är självt genom betingelserna för sin existens och genom sitt uppsatta mål underkastat en liknande ideologi. Vad som emellertid gäller för ungdomsledaren kan på intet sätt gälla för den ledda ungdomen. Om man vill föra befolkningens massa ut i fältet mot kapitalet, utveckla dess klassmedvetande och leda den till uppror, då inser man att försakelseprincipen är skadlig och reaktionär. Socialismen hävdar, att samhällets produktivkrafter är helt tillräckligt utvecklade för att säkra alla länders bredaste massor ett liv, som motsvarar samhällets kulturnivå. Mot den princip av försakelse, som den politiska reaktionen hävdar, bör man sätta principen om den rika lyckan på jorden - och att vi därmed inte menar sällskapsspel och öldrickande borde väl vara förståeligt. Den "enkle mannens" beskedlighet, en dygd under kyrkan och fascismen, är ur socialistisk synpunkt hans största fel. Det är ett av de många element som riktar sig mot hans klassmedvetande. Den socialistiske ekonomen kan bevisa att det finns tillräckligt med rikedomar för alla arbetande människor för att de skall kunna föra ett lyckligt liv. Denna bevisföring måste dock även fortsättningsvis föras grundligt, detaljerat och kontinuerligt, med den fullständiga noggrannhet som kännetecknar vetenskapliga arbeten.
Den genomsnittlige tyske eller utländske arbetaren eller tjänstemannen är inte intresserad av Sovjetunionens femårsplan "i sig" som en revolutionär samhällsbedrift, utan endast av frågan om den förhöjda behovstillfredsställelsen. Han tänker ungefär så här: "Om socialismen bara åter kommer att innebära offer, försakelse, nöd och uppoffring för oss, då är det likgiltigt för oss, om man kallar detta elände socialistiskt eller kapitalistiskt. Fördelen med det socialistiska samhället måste visa sig därigenom att det tillfredsställer våra behov och håller stånd för behovens tillväxt. "Detta betyder att ledarskapets heroism inte gäller för den breda massan. När man i revolutionstider lägger på umbäranden på massan, då har den rätt att fordra noggranna bevis för att dessa umbäranden i motsats till dem under kapitalismen är övergående. Att föra detta i bevis utgör en av de många svårigheter som ligger i förståelsen av teorin om socialismens möjligheter i ett land. Vi förväntar oss här upprördhet över detta påstående. Anklagelsen för "småborgerlighet" kommer väl inte att saknas från epikuréerna. Emellertid lovade Lenin bönderna att de skulle få storgodsägarnas jord, fastän han helt säkert visste, att fördelningen av jorden skulle leda till "småborgerlighet". Det var huvudsakligen med denna paroll som han genomdrev revolutionen, med bönderna och inte mot dem. Därigenom hade han utan tvivel sårat en princip i den höga socialistiska statspolitiken och teorin, nämligen kollektivismen. De ungerska revolutionärerna däremot hade höga principer, men ingen kännedom om de subjektiva faktorerna. De visste mycket väl vad historien fordrade, men däremot inte vad bönderna fordrade. De socialiserade genast storgodsen - och förlorade revolutionen. Räcker detta exempel, för att vi i många andras ställe skall bevisa, att man bara kan nå socialismens sista mål genom att tillfredsställa de minsta, mest närliggande målen hos massindividen, genom att mäktigt öka deras behovstillfredsställelse? Då, och bara då, infinner sig den revolutionära heroismen hos den breda massan.
Det finns inte många fel som är så allvarliga som uppfattningen att "klassmedvetande" är ett etiskt begrepp. Den asketiska revolutionsuppfattningen har hittills endast lett till komplikationer och nederlag.
Med exempel kan man på ett bra sätt pröva om uppfattningen om klassmedvetandet är ett etiskt eller icke-etiskt rationellt begrepp:
Om två människor, A och B, hungrar, kan den ene foga sig och låta bli att stjäla för att i stället tigga eller hungra ihjäl. Den andra kan emellertid skaffa sig näring egenmäktigt. Ett brett skikt av proletariatet lever efter B:s principer. Det kallas för "trasproletariatet". Vi delar på intet sätt den romantiska beundran som finns för förbrytarvärlden, men saken fordrar klarhet. Vilken av de bägge nämnda typerna innehåller flest element av klasskänsla i sig? Att stjäla är inget tecken på klassmedvetande. En kort eftertanke visar dock - trots vårt inre moraliska motstånd - att den, som inte fogar sig efter lagarna och stjäl när han hungrar, fortfarande hävdar en vilja att leva. Han bär mer energi i sig att kämpa emot än den som stillatigande lägger sig på kapitalismens slaktbänk. Vi håller fast vid att grundproblemet hos en korrekt psykologi inte är varför en hungrande människa stjäl, utan just omvänt varför hon inte stjäl. Vi hävdar att stjälandet inte är ett tecken på klassmedvetande; detta står helt klart. En tegelsten är ännu inget hus; men med tegelstenar bygger man hus, därtill behövs dessutom brädor, cement, glas och - vi tänker på partiets roll - ingenjörer, murare, snickare, etc.
Vi hamnar på döda områden, om vi betraktar klassmedvetandet som en etisk fordran och som konsekvens därav också tillsammans med bourgeoisin och dess sakförare medverkar i fördömandet av ungdomssexualiteten, de prostituerades karaktär, förbrytarnas förslagenhet och tjuvarnas omoral. Står vår åskådning inte i motsättning till revolutionens intressen? Kan inte den politiska reaktionen propagandistiskt utnyttja vår amoraliska syn på klassmedvetandet mot oss? Visst kommer den att göra det, och det har den dessutom gjort sedan länge, fast vi så ofta vill bevisa vår moral. Det är inte till någon nytta för oss, och driver bara kapitalismens offer till den politiska reaktionen då de inte känner sig förstådda av oss. Och vi står inte heller bättre i den politiska reaktionens ögon. I dess ögon är vi tjuvar, därför att vi vill expropriera privatägandet av produktionsmedlen. Skulle vi därför ge upp och dölja denna grundavsikt? Använder inte reaktionen även detta mot oss?
Allt som idag kallar sig moral och etik står undantagslöst i tjänst åt förtrycket av den arbetande mänskligheten. Vi kan bevisa både praktiskt och teoretiskt att vår samhällsordning, just för att den kan vara amoralisk, kan avlösa dagens kaos med verklig ordning. Lenins ställningstagande i frågan om den proletära etiken utgick entydigt från den proletära revolutionens intressen. Allt som tjänar revolutionen är etiskt, allt som skadar den är oetiskt. Låt oss försöka att formulera frågan annorlunda. Allt som motsäger den borgerliga ordningen, som innehåller källor till motstånd, kan betraktas som element i klassmedvetandet; däremot kan allt som binds till den borgerliga ordningen, som stöder och befäster den, kallas för klassmedvetandets hämning.
När massorna marscherade upp i "Tiergarten" under novemberrevolutionen var demonstranterna mycket tveksamma att beträda gräsmattorna. I denna anekdot, oavsett om den är sann eller bara skickligt påhittad, finns ett stort stycke tragik om den revolutionära rörelsen uttryckt: förborgerligandet av revolutionens bärare.
Utan några djupare teoretiska begrundanden kommer vi här att försöka ställa samman de genomsnittliga människornas beteendemönster, som dels verkar specifikt i riktning mot ett revolutionärt medvetande, dels verkar hämmande mot dess bildande, vilket gör dem till reaktionära psykiska hållningar. Vi kommer endast att befatta oss med sådana psykiska faktorer, som antingen orienterar sig politiskt åt vänster eller politiskt åt höger, och inte de politiskt indifferenta, som kan omfatta alla politiska riktningar, som exempelvis att hålla tal, kritisk förmåga, kärlek till naturen etc. De följande exemplen kan med lätthet utökas; det som här kommer att anföras har jag ställt upp tillsammans med två unga människor.
Sedan lång tid tillbaka anstränger sig de olika politiska partierna särskilt att nå ungdomen, inte bara för att den ännu har framtiden för sig i motsats till de flesta vuxna, vilka - som ett träffande talesätt har, uttryckt det - har den "bakom sig". Ungdomen förtjänar att prioriteras. Att den utgör det mest aktiva åldersskiktet hänger samman med dess entusiasm, med dess sexuella mognande och den därmed förbundna förmågan till engagemang och handling. Dessa egenskaper är dock i sig inte specifikt riktade åt vänster eller höger eller åt något annat håll. Kyrkan förfogar exempelvis över fler ungdomar än vänsterpartierna. Man kan emellertid inom det ungdomliga upplevandet med ganska stor lätthet skilja ut element, som strävar politiskt åt vänster och andra som politiskt strävar åt höger och ställa dessa mot varandra. Hos varje ung individ finns det en tendens till revolt mot auktoritärt förtryck, särskilt mot föräldrarna, som vanligen är verkställare av den statliga auktoriteten. Det är denna revolt som i första hand brukar dra ungdomen till politiska vänsterrörelser. Den är alltid förknippad med mer eller mindre medvetna, mer eller mindre trängande behov att realisera det sexuella livet. Ju klarare som den unge lyckas utveckla de naturliga heterosexuella böjelserna i revolten, desto tillgängligare är han för revolutionära idéer; ju mer det homosexuella behovet verkar i hans struktur och ju mer bortträngt medvetandet om sexualiteten i allmänhet är, desto lättare drar det honom åt höger. Den sexuella hämningen, ångesten inför sexuell verksamhet och motsvarande skuldkänslor är alltid antingen högerdrivande, eller åtminstone hämmande för det revolutionära tänkandet. Bindningar till föräldrarna och till föräldrahemmet är ett svårt, icke omvändbart hämmande element. Vi kommer att kalla sådana psykiska faktorer för icke omvändbara, som aldrig kan bli positiva element i klassmedvetandet, alltså sådana som aldrig kan utnyttjas av det revolutionära partiet i den sociala revolutionens intresse. Här finns bara ett undantag, som angår barnen till redan revolutionärt tänkande föräldrar; här kan föräldrabindningen verka positivt, men den brukar dock i motsats till detta lika ofta förvandla sig till reaktionär inställning såsom protest mot föräldrarna.
Det finns ett behov, som berör ungdomen som inget annat, och vars uppfyllande betyder mycket för dem, men som trots detta inte kan återfinnas i någon ungdomsproklamation, inte i något ungdomsprogram: det är behovet av en lägenhet, ett eget rum. Detta kan ställas i samma rad som revolten mot föräldrarna såsom positivt element i klassmedvetandet. Dessutom är det ett behov, som aldrig kan eller får tillfredsställas av den ordning, som den politiska reaktionen önskar. För den finns inget hämmande element, den behärskar den mest reaktionära flickan. Behovet av att leva i ett ungdomskollektiv är ytterligare ett positivt element. Mot detta verkar dock vanligtvis den familjära bindningen, "längtan till föräldrahemmet", till hemorten. Med en gynnsam inriktning av kollektivet kan detta kopplas ur, det vill säga när kollektivet görs till hemort. Längtan till dansgolvet är mycket mäktig hos nästan alla ungdomar; den utgör till skillnad från föräldrabindningen ett omvändbart element, det vill säga den är under vanliga omständigheter hämmande, men det kan kraftigt befordra den revolutionära sammanslutningen, när man löser problemet med förhållandet mellan politik och privatliv på ett revolutionärt sätt. Detta lyckades på sin tid för särskilt skickliga ungdomsledare i Tyskland.
Idag gynnar däremot såväl kollektivbehovet som längtan till dansgolvet den tyska politiska reaktionen i hög utsträckning, eftersom reaktionen har organiserat dessa behov. Hos de kristna organisationerna sker det i form av "kransar", och hos nazisterna tydligt i de kollektivistiska ungdomsförbanden.
Från Tyskland kom följande meddelande:
"Nyligen talade jag med en 17-årig gymnasieflicka från Berlin, som tillbringade sina ferier här. Hon går på en skola i Willmersdorf och berättade i förbifarten något som torde vara mycket intressant för dig. Pojkarna och flickorna i Hitlerjugend och i Tyska Flickors Förbund har en oanad frihet i skolan och i föräldrahemmet, vilket naturligtvis även uttrycks i sexuell aktivitet och i vänskap.
Tidigare skulle en flicka vid hennes skola aldrig våga visa för klassen och för skolan att hon hämtades från skolan av en pojkvän. Idag står pojkarna (mest Hitlerjugend) i skaror framför skolan och alla tycker detta är självklart. Tyska Flickors Förbund (Bund Deutscher Mädel, B D M) kallas nu 'Bubi drück mich' (gosse, krama mig). B D M:s Dahlemer-grupp måste upplösas för att sex flickor under 18 år blev gravida. Emellertid är detta mycket intressant, liksom försöket att organisera ungdomar. Detta leder till att banden till föräldrahemmen löses, och dessa exempel är sannolikt symptomatiska för vad jag under tiden fått mig bekräftat."
Det är inte riktigt att pojkarna och flickorna har en "oanad frihet". Den som hävdar något sådant, ser inte de sanna förhållandena, nödvändigheterna och motsättningarna. Även tidigare har flickorna låtit hämta sig av pojkar från skolan, även om det kanske inte har skett just vid denna skola. Bara i ljuset av en spismoral uttrycker graviditet och "att låta hämta sig" tecken på ungdomens "sexuella frihet". De friheter som ungdomarna i Dahlem nu har nått, har varit självklara saker länge i Neukölln. Det rör sig emellertid om helheten: man måste i första hand se den jättelika motsägelsen som Hitlerjugend har fastnat i: å ena sidan strängt auktoritär, militaristisk uppfostran och åtskiljande av båda könen, å andra sidan ett genom kollektivisering av ungdomslivet sönderrivande av de familjära bindningarna, ett omskakande av familjemoralen samtidigt med en strängt fascistisk familjeideologi. De tyska revolutionärerna måste noggrant följa utvecklingen av sådana motsättningar och klargöra dem för de inblandade. I detta fall är ungdomens lösgörande från föräldrahemmen riktig, men motsättningen i att detta lösgörande riktas till den officiella ledar- och familjeideologin bör utarbetas på ett klart sätt. Det måste även göras klart, att ungdomen, som strävar mot frihet och självbestämmande i förhållande till föräldrahemmets burar (något som vi bejakar och vill uppfylla), i verkligheten hamnar i ett annat auktoritärt förhållande, nämligen i "Arbeitsdienst"-lägret eller de fascistiska förbunden, där den åter måste hålla tyst. Dessa motsägelser visar sig tydligast just på det sexuella området. Det "friare beteendet" motsvarar de framåtsträvande tendenserna i Hitlerjugend, så långt som - även om det är vagt och subjektivt - de är revolutionära; det skulle dock aldrig hända att en verkligt revolutionärt samhällsledning skulle upplösa ett förbund av flickor, bara därför att vissa flickor hade blivit gravida. Detta betyder ju, vilket berättaren inte ser på sitt naiva sätt, att det beskrivna beteendet hos ungdomen för NSDAP:s ledarskap inte alls är angenämt och att man håller på att kollidera. Ungdomen motsäger ledarskapets hela moraluppfattning. Vi måste klart hävda dessa Hitlerungdomars rätt till fullt självbestämmande och till samhällelig tillfredsställelse av sina behov, och då i första hand också de sexuella behoven. Om man i dagens situation redan ser den sexuella friheten, då glömmer man bort två faktorer: för det första, att endast detta lilla räcker, för att den moraliska statsapparaten skall uppbåda motstånd, och för det andra, att detta är de första ansatserna, att man inte kan tala om frihet
så länge som hela statsapparaten och samhällsuppfattningen är emot det
så länge som pojkarna och flickorna inte har någon egen lägenhet, där de kan vara ostörda, inte har några preventivmedel för att undvika graviditeter, ingen kunskap om nödvändigheten av och svårigheten i könslivet över huvudtaget
så länge de är uppfostrade på ett sådant sätt, att de hamnar i svåra konflikter så fort som de över huvudtaget börjar bedriva könsumgänge
så länge pojkar och flickor är skilda åt i sina förbund
så länge de inte kan bestämma gemensamt tillsammans med lärarna hur deras skolning och deras förberedelser för uppgifter i samhällslivet skall vara beskaffade
så länge de lär sig siffror om födelse- och dödsdatum för medlemmarna i det preussiska kungahuset i stället för de fattigaste pojkarnas och flickornas historia, de som kommer från Berlins förorter, från Hamburg, från Jüterberg eller från en bondby.
Det kan inte vara ungdomens ideal att kritiklöst tjäna en "Führer" och att dö för kapitalistintressen som framställs som "fosterlandsintressen". Idealet måste vara att förstå sitt eget liv och gestalta det efter den egna viljan. Ungdomen kan bara vara ansvarig för sig själv. Då och bara då kommer klyftan mellan samhället och dess ungdom att försvinna.
När ungdomen en gång förstår denna klyfta, som idag skiljer den från samhället, då erkänner den sig samtidigt såsom förtryckt och kommer att verka för den sociala revolutionen. Om ungdomen har praktiskt upphävt denna klyfta, gestaltat den samhälleliga ordningen i enlighet med sina behov och gett fritt och objektivt utlopp åt sin frihetslängtan på ett rejält och konkret sätt, då kommer den att bli fullföljare av den sociala revolutionen.
Vi kan inte bevisa nödvändigheten av den sociala revolutionen på ett teoretiskt sätt för ungdomen i alla länder och världsdelar, utan bara utveckla den ur nöden och motsättningarna hos ungdomen själv. I centrum för denna nöd och dessa motsättningar finns den jättelika frågan om ungdomens könsliv.
I motsats till de vanliga uppfattningarna hos de hittillsvarande politiska partierna lär oss ungdomsarbetet, att den genomsnittlige unge har en insikt i klassituationen som antingen endast är ytlig och tveksam, eller, när den är äkta, förekommer mycket sällan. I det senare fallet rör det sig om intellektuellt övermogna eller sådana ungdomar som kommer från ett revolutionärt sinnat föräldrahem i vilket de inte erfor något förtryck. Lärlingssituationen befordrar snarare en indifferent slöhet än ett revolutionärt sinnelag. Den kan bara bli positiv i sammanhang med andra specifika klasselement, till exempel behovet av skön fritid. Även hungern är, i motsats till den vulgära åskådningen, i sig snarare ett element av vanvård och klickbildning än medvetande om klassituationen. Vi träffar på hungern tillsammans med andra försakelser lika ofta eller ännu oftare hos SA-ungdomarna eller hos de kristna. Också dessa element kan bli mäktiga krafter i positiv mening, om de fattas i sammanhang med den ungdomliga längtan efter romantiska upplevelser, med den sexuella aktiviteten och dess förhållande till föräldrarna. Man måste se klart, att hungern ensam i sig, om den inte resulterat i demoralisering, snarare leder vidare i de olika borgerliga välgörenhetsorganisationernas armar. I enlighet med den konkreta erfarenheten verkar hungern mycket mer i revolutionär riktning på ungdomen när den ställs i samband med rädslan för förmyndarskapsuppfostran, som man lätt känner igen som en klassinstitution.
Benägenheten att binda sig till en ledare och till idéer är ospecifik i politisk bemärkelse för ungdomarna. Den kan användas av alla riktningar och är därigenom snarare ett skadligt element, om det revolutionära partiet inte kan ta hand om detta riktigt.
Dragning till sport, förkärlek för militäriskt uppträdande, uniformer, som flickorna (och omvänt) tycker om, tycke för militära sånger är i dagens situation framför allt hämmande element för den proletära rörelsen, eftersom den politiska reaktionen har större möjligheter att organisera dessa behov. Fotboll i synnerhet verkar direkt avpolitiserande och befordrar reaktionära tendenser. Dessa tendenser är emellertid principiellt omvändbara, man kan också använda dem från vänster, om man har lyckats få bort den ekonomistiska uppfattningen om hungerns allmakt.
Att dessa motsättningar inte har lösts, att de revolutionära tendenserna inte har blivit utvecklade, att hämningarna inte har blivit beaktade av de revolutionära organisationerna, att man inte ur detta kan sluta sig till fel i klasskänslan, utan endast sluta sig till det revolutionära arbetets bristfälliga psykologiska insikter, detta bevisar den oerhörda fluktuationen hos de revolutionära förbundens medlemmar. Endast en försvinnande minoritet står ut, och också den inte längre än några år. Jag har inga siffror till mitt förfogande, men erfarenheten har lärt mig, att ungdomar, vuxna, män och kvinnor, människor ur alla skikt i miljontal har vandrat genom de revolutionära organisationerna under det sista årtiondet, utan att hålla fast vid den revolutionära saken, utan att binda sig till den. Vad drev dem in i den revolutionära organisationen? Ingen uniform, ingen materiell fördel, endast diffusa socialistiska övertygelser och revolutionära känslor. Varför stannade de inte kvar? Därför att organisationen inte utvecklade dessa känslor. Varför drevs de vidare till likgiltighet eller till den politiska reaktionen? Därför att de i sig även hade motsatta borgerliga strukturer, som inte förstördes. Varför förstördes inte dessa, varför befordrades och utvecklades inte de andra? Därför att man inte visste vad som skulle befordras, vad som skulle förstöras. Med enkel "disciplin" kunde man inte åstadkomma detta. Med musik och marscher inte heller, det kunde de andra mycket bättre. Med paroller lika litet, om de inte konkretiserades, ty det politiska skrålet från de andra var högre och kraftigare. Det enda som de revolutionära organisationerna kunde erbjuda massorna utan konkurrens och som de i verkligheten inte erbjöd, det enda som kunde ha hållit kvar de tillströmmande massorna och kunde ha dragit med sig andra, var kunskapen om vad den obildade, förtryckta och efter frihet och auktoritärt skydd samtidigt längtande kulin önskade, utan att själv veta det helt klart; att formulera detta i ord, att uttala det för honom på hans språk, att tänka ut det åt honom, det hade behövts. Emellertid var en organisation, som avvisade all psykologi som kontrarevolutionär, inte vuxen sådana uppgifter. Hur ser då klassmedvetandet hos kvinnorna ut i stort? Parollerna "gå in i produktionsprocessen", "oavhängighet från mannen", "rätt till den egna kroppen" (och mer hände inte än att man upprepade dessa paroller) sade inte mycket. Det är sant att de viktigaste beståndsdelarna hos kvinnornas klassmedvetande är längtan efter ekonomisk självständighet, efter oavhängighet från mannen, efter sexuell oavhängighet. Men minst lika starka negativt hämmande element utgör rädslan för att genom en "sovjet"-lagstiftning förlora mannen och försörjaren, för att inte ha något rättsligt säkrat sexualobjekt, för det fria livet över huvudtaget, som behärskar alla kvinnor, deras starka benägenhet till bindningar etc. Ett annat mäktigt hinder för politisk klarhet utgör framför allt oron för att barnen kommer att "tas ifrån en" genom den förutsedda kollektivuppfostran. Detta gäller även för kommunistiska kvinnor - visserligen inte på mötena, där de själva förespråkar en sådan uppfostran, men desto mer i de husliga konflikterna med mannen, i politiska hämningar, som dock är tydligast hos de småborgerliga kvinnorna. Man måste veta att revolten mot äktenskapet såsom ekonomisk bindning och sexuell inskränkning skulle kunna ha blivit ett mäktigt aktiverande av den revolutionära rörelsen. Särskilt om man på ett brett, sanningsenligt och sakligt sätt hade analyserat dessa för kvinnorna centrala frågor.
I stället förvirrade de oklara propagandisterna denna fråga, i det att de å ena sidan talade om det sovjetiska äktenskapet, och ändå å andra sidan berömde att äktenskapen i Sovjetunionen åter stadgade sig; till detta kunde genomsnittligt tänkande kvinnor endast säga: "Här propagerar ni för upplösandet av äktenskapet och familjen, medan kvinnan där borta fortfarande är avhängig av mannen", eller också omvänt: "Ni vill överlämna oss alla åt männen." Sådana motsägelser behöver noggrann vetenskaplig undersökning genom psykologiska fackgrupper och noggrant handskande genom de politiska organisationerna.
Det gällde ju inte bara de i industriarbete sysselsatta, mer entydigt vänsterorienterade industriarbeterskorna, som lika litet hade organiserats, utan det övervägande flertalet hemmafruar, hemarbetare, butiksägarinnor, varuhusanställda etc. Enligt vår erfarenhet är det utomäktenskapliga könsförhållandet eller benägenheten därtill ett element, som kan ha en mäktig inverkan gentemot reaktionära inflytanden. Då det emellertid alltid förekommer tillsammans med längtan efter äktenskaplig trygghet, räcker inte den enkla formeln om upphävandet av skillnaderna mellan äktenskaplig och icke äktenskaplig genom sovjetlagarna för att få fram denna mäktiga verkan.
Även den i företaget revolutionära kvinnan är många gånger reaktionär hemma. I första hand är det moraliska och kulturella åsikter, som motverkar de kritiska, ekonomiska och sexuella intressena.
- I kvinnorättsfrågorna hos de olika borgerliga organisationerna ligger mäktiga revolutionära impulser, som alltid är medvetna om en ekonomisk självständighet, mindre ofta om sexuell självständighet, men i alla fall är för en förändring av det bestående och för en nyordning. Endast socialismen kan svara praktiskt på dessa frågor, men socialisterna anstränger sig inte för att kalla ut den ideologiska förvirringen hos dessa kvinnor, att göra klart för dem, att de samtidigt önskar varandra motsägande saker, att de anar de socialistiska målen, men inte kan formulera dem noggrant och därför hamnar i en sentimental eller Pankhurst-liknande revolt. Redan genom att rulla upp alla de otaliga och små frågor som gäller det personliga livet och dess förhållande till det sociala skulle man åtminstone kunna åstadkomma en rörelse i denna sak, skulle diskussioner kunna uppstå, skulle den vinna, som hade något att säga och detta skulle bara vara socialisterna, om de inte hemfaller åt formalistiska partidebatter.
Reaktionären skulle inte ha något att säga, om han utsattes för sakliga argument. Bland kvinnorna i Tyskland utvecklade sig mot slutet av 1933 en mycket märkvärdig och lärorik rörelse, där man kunde praktisk studera dialektik, bättre än i böckerna. De protesterade mot bindningen till den husliga härden, vilket utgjorde ett revolutionärt element, men i stället för att stå vid härden ville de vara "tyska kvinnokämpar såsom Brünhilde", vilket i denna form skulle vara reaktionärt. Man måste göra klart för sig att modersideologin som understöds av nazisterna med alla medel har en antisexuell kärna, som måste avslöjas: att vara moder står mot att vara älskarinna. Kvinnorna vill ha båda två, men de kan inte hitta ut ur den motsättning, som dessa båda saker nu bildar p.g.a. den kapitalistiska moralen, och de förnekar sig under trycket av den politiska reaktionen som sexualväsen. Den kvinnorättskamp som i sin nuvarande form ter sig reaktionär, som vänder sig mot de klassmässiga känslorna, är lätt omvändbar, eftersom den strävar efter en förändring. Man måste även hos kvinnorna fastställa, att direkt hunger och bekymmer om barnens försörjning endast förhållandevis sällan kan förmedla ett revolutionärt tänkande; mycket oftare förmedlas härigenom rädsla för politik över huvudtaget, bromsande av mannens och barnens politiska verksamhet, då de hjälper till med familjeförsörjningen, slöhet eller prostitution. Dessa bekymmer kan bli till väsentliga drivkrafter i klassmedvetandet, om de bringas in i det riktiga sammanhanget med de andra krafterna och motkrafterna. Mycket svår är till exempel frågan om dragningen till smycken, kroppslig försköning, som idag är en svår hämning för revolutionärt tänkande och revolutionära känslor, på något sätt kan vändas om. Vi tror inte att det någonsin kommer att lyckas för någon revolutionär organisation, att hos massan av kvinnor få igenom den enkelhet och förkärlek för "smyckeslöshet", som är förhärskande hos de kommunistiska kvinnorna. Man måste någonstans mellan erkännandet av borgerliga vanor och erkännandet av asketiskt levnadssätt hitta en väg som beaktar både klasskampens fordringar och det naturliga smyckningsbehovet.
Våra politiker tror inte, att sådana här frågor är värda att dryftas. Då kan vi rekommendera dem att studera den mekanism, som den politiska reaktionen använder för att hålla kvinnorna på sin sida. Den viktigaste frågan för kvinnorörelsen gäller utan tvekan frågan om familjens framtid och barnens uppfostran. I de tyska sexualpolitiska organisationerna verkade följande upplysning genast för kvinnornas vinnande, nämligen att socialismen har andra former för samlivet mellan man, kvinna och barn, och att framför allt den så kallade upplösningen av familjen genom bolsjevismen skulle innebära att de sexuella intressena lösgjordes från den ekonomiska bundenheten. Familjeideologins utveckling i dagens Tyskland förtjänar den allra största uppmärksamhet, såsom till exempel motsägelsen mellan familj och SA-tjänst hos ungdomen. Endast ur noggrann kunskap kan det växa fram medel för en framtida kvinnopolitik. Eftersom prostitutionen på grund av fascismens sexualmoraliska tryck kommer att växa till obevekligt, är även de prostituerades vinnande en beståndsdel i den proletära politiken ur denna aspekt.
Om och hur klassmedvetande eller ansatser därtill föreligger hos befolkningen och vad den revolutionära ledningen skulle ha för uppgifter, blir tydligt genom de många stora och små händelserna i Tyskland. Vi tog upp "Brünhilderörelsen", i vilken kvinnorna på ett oklart sätt revolterar mot tillbakaförandet till härden och det äktenskapliga förslavandet. För en kort tid sedan var Goebbels tvungen att ta ställning till en för nationalsocialismen ytterst pinsam fråga. Efter maktövertagandet skärpte NSDAP abort- och preventivmedelslagarna påtagligt. Partiet hade överlåtit barnens uppfostran till de religiösa och militära organisationerna; det proklamerade familjen som grunden för nationen och staten, och det präglade satsen: "En tysk kvinna röker inte". Vidare bekämpade det kortklippta kvinnor, bordellerna infördes åter, kvinnorna jagades ut ur fabrikerna och mannen återfick förutsättningslöst sin maktposition. Partiet hade alltså självt helt i linje med sin historiska funktion, satt igång den skarpaste kulturreaktion. Det är självklart att många funktionärer genomförde dessa åtgärder precis så noga som det var meningen. I en liten stad hade en tvålfirma satt upp ett plakat, på vilket en vacker flicka hade ett tvättmedelspaket i handen. En nazifunktionär hade förbjudit plakatet, därför att det sårade "folkets känslor för seder och bruk"; sådana och liknande begivenheter föranledde Goebbels att dra ut i kamp mot de "obefogade sedesdomarna och de förljugna kyskhetsapostlarna". Han avvisade sedesmoraliserandet, klandrade de tendenser som helst ville sätta in kyskhetskommissioner i städer och på landsbygd, vilket endast skulle leda till utpressning och hyckleri. Han hävdade vidare, att kvinnorna redan var rädda för att gå ut ensamma eller sitta på restaurant, att gå ut med en ung man utan förkläde, att måla sig, etc. Ordagrant: "... om hon en gång röker en cigarett hemma i familjen eller i sällskapslivet, behöver hon för den skull inte vara fallen eller utstött." Nationalsocialismen skulle inte vara någon pietiströrelse, folket fick inte berövas livsglädjen, man måste nå fram till mer livsbejakelse och mindre hyckleri, till mer moral och mindre moraliserande. - Hur skulle man uppfatta detta? Vad lär man av detta tal?
För det första, att den nationalsocialistiska kulturpolitiken väckte stark upprördhet hos den genomsnittliga kvinnan, annars hade Goebbels inte talat så.
För det andra, att denna upprördhet måste vara stor, för annars hade inte Goebbels, liksom en gång Roehm före honom, ingripit på detta för nationalsocialismen och dess ideologi motsägelsefulla sätt. Nazistledarna är mycket skickliga masspsykologer och suddar hellre ut en princip i sin världsåskådning än att de riskerar basen för sin makt.
För det tredje, att den i verkligheten inte har något att säga, att hon varken kan förstå eller bemästra denna motsägelse, i vilken nationalsocialismen med sin reaktionära ideologi befinner sig gentemot revolutionärt sinnade anhängare, något som man kan fastställa på alla områden.
För det fjärde, att det här föreligger ett stycke socialistiskt klassmedvetande i oren, diffus form, som det socialistiska arbetet skulle kunna ta upp, om man bara hade gjort klart för sig själv detta problem: det masspsykologiska problemet ligger däri att man med hänvisning till de reaktionära resultaten måste bestyrka nazistanhängarens revolutionära sinnelag, att man däremot hos SPD-mannen propagandistiskt måste avslöja hans småborgerliga hämningar, såsom man över huvudtaget måste ställa alla motsägelser i det kraftigaste ljus, i stället för att bara se reaktionären hos SA-mannen, och hos SPD-mannen bara se "den fortfarande inte helt klare" revolutionären.
För det femte, att ett sådant ingripande från Goebbels genast säkrar de gamla anhängarna som hade börjat bli vacklande och även vinner nya, liksom att motståndarna blir osäkra, om man inte konkret kan visa på det olösliga i hela problematiken i Tredje Riket. I vad ligger det olösliga?
Att befästa familjen och att binda kvinnan till härden fordrar åtgärder, sådana som den konsekvente nazisten tog till. Dock motsäger detta fullständigt den livsbejakelse som propagerades just för att mildra uppstudsigheten. Vidare: den viktigaste kärnan i nazistideologin är moralen (ära, renhet etc.). Om en enkelt tänkande man ställde sig upp i en församling och frågade, hur moralen skiljer sig konkret från moraliserandet, skulle varje nazistfunktionär komma i den djupaste förlägenhet. Frågan skulle bara behöva låta konkret. Att förbjuda en kvinna att gå ut med en ung man skulle alltså vara moraliserande, dock inte den moral, som nationalsocialismen kräver; att gå ut ensam skulle alltså vara tillåtet. Hur skulle det vara om den unge mannen kysser kvinnan? Är detta moraliserande eller moral, eller hur är det om han t.o.m. vill ha ett kärleksförhållande med henne? Hör detta till livsglädjen eller inte? Skulle nationalsocialisten här offra ännu mer och till och med gå med på den fria kärleken, något som vi tilltror honom. Han kunde vidare tillfrågas, om det inte skulle skada befästandet av äktenskapet och familjen, om man tillät sådant öppet, och vad skulle sedan hända med barnen, som skulle komma ur dessa förhållanden. Om vår nazist också skulle gå in på dessa frågor och förklara, att ett barn är ett barn, bara det stammar från arier, då vore det berättigat att gå vidare och fråga, om varje samlagsakt måste föra till en graviditet, och om det inte är så, vad skulle man göra för att förhindra detta, etc. Man måste medge, att på ett sådant sätt en livlig offentlig debatt i helt opolitiska former skulle kunna utveckla sig, att den skulle kunna bli hundra gånger mer obehaglig för nazisterna än tusen illegala flygblad, av det enkla skälet att nazisterna själva skulle göra propaganda för oss, helt omedvetna. Finns det då alltså inget klassmedvetande? Det finns i alla vardagslivets hörn!
Det skulle vara omöjligt att utveckla klassmedvetandet, eftersom man i så fall hamnar i fängelse? - Om man griper sig an frågor, som rycker nazisten in på livet, sådana som reaktionen inte kan besvara, då behöver man inte längre tänka efter vad klassmedvetande är. Avantgardets roll i illegaliteten? - Här är den dold! I den proletära demokratins konkreta innehåll, inte i den proletära demokratins ord eller paroller, som 90 av 100 inte kan förstå. Man skulle kunna hämta tusentals exempel från alla områden och kunna visa, att det inte finns en enda fråga, konsekvent ställd och genomtänkt, som nazisterna svarar på. Det kan röra sig om religion, företag, företagarens relation till arbetarna, medelklassens utsikter, och så vidare. Det gäller nu att ta sig an de typiska allmängiltiga frågorna, till att börja med utan program, som finns i de liv, som människorna i reaktionen lever. Den revolutionära ledningen har nu ingen viktigare uppgift än att spåra upp nazismens ömma punkter och att gestalta diskussionen i massorna på ett sådant sätt, att den aldrig blir avbruten, utan bara leder vidare, utan att man utsätter sig för någon risk. Revolutionen kan endast utvecklas ur det dagliga livets motsägelser och inte ur debatten om de japansk-amerikanska motsättningarna eller ur uppmaningar till demonstrationer och strejker, som ingen kan genomföra. Inte heller genom att man framställer nazisterna som sadister och förbrytare, utan endast genom att mot varandra ställa deras subjektiva strävande och deras oförmåga att lösa problemen.
Vi ska inte lägga någon större vikt vid att bevisa eller vederlägga, att våra åsikter till 100 procent är riktiga eller ej, eller till 100 procent genomförbara eller ej. Riktigheten måste visa sig i praktiken. Vi måste i stället lägga den allra största vikt vid att se vad som försiggår i verkligheten, vad som intresserar de breda skikten, var reaktionens motsägelser finns. En teori kan inte finnas färdig vid en aktions begynnelse; den kan bara utvecklas under aktionens lopp och då renas från felaktigheter. Det sagda gäller också för den skissartade teckningen av klassmedvetandets konkreta element och dess motsats hos vuxna arbetande män.
Kollektivt arbete på industrin är utan tvivel den viktigaste källan för klassmässiga känslor. Att vara proletär och att arbeta i en fabrik räcker dock inte för att vara klassmedveten, lika lite som det räcker att vara fackligt organiserad, fastän båda dessa faktorer utgör oeftergivliga sociala förutsättningar för klassmedvetandet.
Här är beviset: I Tyskland finns det idag många före detta medlemmar i fria fackföreningar, som idag betalar in avgifter till NSBO på samma mekaniska sätt, som de förut betalade in till fackföreningen, med eller utan eftertanke. När nödvändigheten av att vara organiserad har övergått i arbetarens kött och blod som hos den tyske arbetaren, så blir oftast medvetandets om organisationens art lidande därav. Den nazistiska propagandan för "arbetets ära", "jämlikhet mellan arbetsgivare och arbetare" och "fabrikens och nationens enhet" bedövade lätt den genomsnittlige arbetaren, särskilt den som var övertygad om socialdemokratins samförståndsteori.
Han är så pass "knäckt" i själsligt avseende, att han redan känner sig upprättad om man försäkrar honom om att han är "en fullvärdig medlem av nationen" och framför allt om han får en nationell uniform. Den som underskattar ideologins materiella makt, kommer inte att uträtta något. Den har visat sig starkare i vår historiska period än den materiella nödens makt; annars vore inte Hitler och Thyssen utan arbetarna och bönderna vid makten. Och nazisterna vet exakt vilket pris det handlar om, när de friar till arbetarna. De väger noggrant upp den ideologiska giftdos som de i förväg måste spruta in i arbetarklassen, för att kunna omsätta exempelvis arbetsrättsförslaget från 1934 till lag. De är tillräckligt kloka för att veta att dom inte kan stifta en sådan lag, utan att begå politiskt självmord, om de inte dessförinnan har genomfört arbetarnas intima ideologiska bindning till sin världsåskådning. Ley gjorde flera månaders ideologiskt förarbete innan arbetslagen kom. Om vi bara ser förgrymmat på denna lags hela brutalitet, som rövar bort det sista från arbetaren, glömmer vi att vi ser på den med andra ögon, uppfattar den annorlunda än den ideologiskt preparerade arbetaren, och då kan vi bara uttrycka våra, men inte hans tankar om motsägelser, när vi talar till honom.
Även vårt fackliga arbete måste föregås av ideologiskt arbete; länge, noggrant, överlagt och med kännedom om var arbetaren hindrats ideologiskt. Arbetaren känner ju tydligt den aktion, som genomförts mot honom, en mäktig bit av hans klassmedvetande, men han har också snart känslor och tankar i sig, för att slippa bli medveten om hela svårigheten i sitt läge, som han inte kan bemästra, och på detta sätt blir han tillgänglig för illusioner. Potatissäcken som Hitler skänkt hade till 99 procent ideologiska syften och till 1 procent praktiska syften. Det gäller också för de sänkta spårvägsavgifterna.
Den genom klasskampen skolade arbetaren kommer inte att låta lura sig särskilt ofta, men många andra har blivit knäckta. Endast en minoritet är skolad, och på grund av den fria fackföreningspolitiken har merparten aldrig deltagit i någon strejk. De "farliga" arbetarna finns knappast längre kvar i fabrikerna. Arbetaren kan alltså känna på sig vad som sker, men han ser likväl ingen ledning, och måste av nöd nära den förhoppningen i sig, att Hitler ändå menar väl, han gör ju ändå saker "också för arbetaren". Han tar emot allmosor utan medvetenhet om att han i verkligheten är produktionens herre och att man inte kan skänka honom något. Ilskan över att företagaren får en tusenfalt högre inkomst som likvärdig "folkkamrat" (Volksgenosse: det av nazisterna använda ideologiska uttrycket för "medborgare") uppfyller bara den som inte är nedtryckt av åskådningen att "det är bättre att ha en potatissäck i källaren än att ligga i rännstenen". Om vi frågar konkret på vilket sätt allmosesäcken med potatis hindrar hans klassmässiga upprördhet, så kan vi fastställa, att det viktigaste elementet utgörs av hans familjeansvar. Man kan aldrig få honom till klassmässigt tänkande genom att helt enkelt uppfordra honom att strejka, såsom de helt inskränkta gör, de som inte vet vad som försiggår inom en arbetare. Det hjälper inte heller med att uppmana honom att gå in i förtalade, hemliga och svårt hotade fackföreningar, som han inte har något förtroende för. Som revolutionär arbetare måste man också verka inom NSBO och visa kollegerna, att man förstår deras hemliga, outtalade svårigheter, att man vet att de håller tillbaka sin upprördhet på grund av ansvaret för familjen, att de inte själva kan tillåta sig att tänka igenom svårigheterna.
Det finns typiska svårigheter, som berör miljontals arbetare på samma sätt, men som de knappt är medvetna om. Såsom för den unge arbetaren den främsta svårigheten utgörs av lönen, vånings- och flickvänsfrågan, så är för den vuxne arbetaren hans familjära ansvar hans viktigaste svårighet, något som vi inte utan vidare får jämställa med borgerlig familjebindning. Om man säger till honom: "strejka", så förstår han inte vad man vill eller också vänder han enbart ryggen till. Om man i stället skulle göra klart för honom (här mycket schematiskt och tillrättalagt) att han är oklar, att han är osäker över en upprördhet, som inte vågar sig fram, vilket delvis beror på att han inte vet om Hitler är en arbetsgivarknekt eller en ärlig nationell ledare som alla kan tro på - vilket potatissäcken skulle tyda på - och att han är imponerad av talen och festligheterna och därför tror på en god vilja och utöver detta hellre fogar sig, eftersom han är familjeförsörjare, då har man förstått honom, vilket han känner direkt. Då har man visat sig som en äkta revolutionär, ty då har man vunnit en arbetare, om än inte direkt med detsamma för en strejk, så dock till senare tillfällen, när sådana öar av masspsykologisk förståelse sluter sig samman, i byar, städer och provinser, när känslan börjar sprida sig som en lavin, att det finns folk som vet precis vad som uppfyller en, upprör, håller tillbaka, driver framåt och samtidigt binder samman. Sådana illegala flygblad skulle man inte behöva anstränga sig för att få ut, de skulle slitas ur handen på utdelaren, och de som skriver flygbladen skulle inte arbeta med känslan av utsiktslöshet, såsom de gör, när de om och om igen berättar om martyrskap och bedrägerier, utan med känslan av den omedelbara kontakten med den verkligt indifferente arbetaren, som det ju verkligen kommer an på till slut. Det vore utan tvekan att ersätta illusionspropaganda med verkligheten, att ersätta det politiskt gagnlösa skrikandet med saklig behärskning av situationen.
Små begivenheter avslöjar ofta mer än stora händelser. En sådan mindre begivenhet ska visa vad jag menar, när jag talar om klassmässigt tänkande och dess hämningar, varvid det visar sig att den borgerliga sexualideologin utgör det största hämmande elementet. På ett österrikiskt lokaltåg pratar några arbetare och bönder politik, personliga saker och fruntimmershistorier om vartannat. Då säger en ung arbetare, uppenbarligen en gift sådan, att lagarna är en styggelse. Han menar att de är till för de rika, och att de fattiga inte har någon glädje av dem. Jag lyssnade till för att höra vad denna klassmedvetne arbetare hade att säga.
Han fortsatte: "En sådan lag är till exempel äktenskapslagen. Mannen får prygla sin hustru, står det där, Men det får endast den rike göra. Om en fattig pryglar sin hustru straffas han alltid." Detta må stämma i sak eller inte. Det är högst betecknande för vad en sådan genomsnittlig arbetare tänker. Han ställer sig såsom fattig gentemot de rika och känner ojämlikheten. I detta har han ansatser till en klassmässig inställning. Men han skulle ändå gärna vilja prygla sin fru i enlighet med lagens möjligheter; här känner han sig eftersatt, och det på ett klassmässigt sätt. Borgerlig sexualmoral står mot klassmedvetande hos en och samma arbetare. Den sexuella äganderätten, som klasstaten ger till mannen, herraväldet över hustru och barn, hör till de svåraste hämningarna hos alla familjemedlemmar för utvecklandet av klassmedvetandet. Den verkar genom att krossa alla delaktiga, binda mannen till den borgerliga ordningen och låta honom frukta sovjetordningen hemligt eller öppet, hindra honom bokstavligen i det politiska arbetet, etc. Detta är ingen etisk, utan politisk fråga, och den kan endast behandlas som en sådan, och då i den revolutionära propagandans främsta linje och inte som hittills på politikens bakgård. Här finns kanske det viktigaste, politiskt mest verksamma området för mannens privatliv. Det har samma reaktionära betydelse inom proletariatet, som exempelvis egnahemsbyggen och koloniträdgårdsrörelser har såsom småborgerlighetens familjepolitiska aktioner. Såsom negativa hämmande element i klassmedvetandet framträder vidare de manliga föreningarna och värdshuslivet - hos småborgerligheten speciellt den lilla egendomen. De flesta små ägarna var inte klara över att revolutionen inte i första hand skulle röra de små egendomarna. Karriärism, identifieringen med företaget, stoltheten hos arbetaren över det kapitalistiska företagets utveckling, strävande efter kontinuerlig ekonomisk säkerhet såsom i ämbetsmannavärlden eller som framtida pensionär motverkar alltid utvecklandet av klassmedvetandet om det revolutionära partiet inte på noggrannaste sätt kan ge positiv information i alla dessa frågor, om det inte ger konkreta svar till alla skikt på frågan: Vad händer efter revolutionen med mitt lilla hus, min koloniträdgård, mina värdshusbesök, min kägelklubb, mitt herravälde över fru och barn, min rätt till pension, företaget, som jag är så stolt över?
Man ser på denna konkreta uppräkning, hur falskt det är att i förväg avgränsa och söka bestämma sexualpolitikens roll och plats. Den är varken den enda politiken mot den politiska reaktionen, vilket man påstår att sexualpolitikerna menar, eller en fråga som endast angår sexualreformrörelsen. Den fördelar sig snarare på konkreta livsfrågor, på ett ställe som element till klassmedvetandet som hos ungdomen, på ett annat ställe som hämning av dess utveckling som hos den gifta kvinnan etc. Den tillhör oundgängligen det revolutionära arbetet och står där i närmaste förbindelse med icke-sexuella, rent ekonomiska eller konstnärliga frågor, och kan lika litet skiljas från dessa, såsom livet skiljer dem.
På vilket sätt representeras det revolutionära klassmedvetandets element och dess hämningar hos barnet?
Barnrörelsen har alltid varit en av de svagaste punkterna inom det revolutionära lägret. Vi tror absolut inte, som man tillskriver oss, att vi vet allt och att vi kan lösa alla frågor på en gång. Vi har bara sett och upptäckt några fakta, som man måste vidareutveckla, och vi fordrar endast av medkämparna, att de inte bara torrt kritiserar och i stället för att tala om leninismen använder den korrekt, i det att de alltid "lär sig, lär sig och åter lär sig" att se allt på nytt, att förstå allt undantagslöst på nytt. Jag har redan utvecklat, att den proletära barnpolitiken varit alldeles för torr, för rationalistisk, icke anpassad för barn, att den framför allt inte vetat (med undantag för många enskilda, mycket skickliga barngruppsledare) hur ett barn verkligen känner och tänker. Inte heller här kan vi ge mer än antydningar i stället för en detaljerad utredning, och vi väntar oss alltså en saklig prövning hos vederbörande.
Hunger, att vara utpräglat undernärd, är visserligen en upplevelse för barnet som outplånligt präglar in klyftan till "det rika barnet", men i sig är den inte någon revolutionär faktor. Det väcker mycket mindre hat mot de ägande än avund, försagdhet och benägenhet att stjäla, som t.ex. hos de vanvårdade barnklickarna. Om man skulle vilja basera barnarbetet på effektiv hunger, skulle man ha en alltför snäv basis, ty vi måste nå många fler barn än de som faktiskt hungrar. Över huvudtaget är armodet aldrig absolut, utan alltid relativt till dem, som har mer. Här ankommer det alltså på handhavandet av avunden och beskedligheten, som utvecklas ur ständiga umbäranden och hämmar den revolutionära känslan. De starkaste drivkrafterna till ett revolutionärt sinnelag hos barnen är enligt iakttagelserna identifieringen med äldre klassmedvetna syskon eller föräldrar. Emellertid är detta sällan fallet. Visserligen kan ett revolutionärt, ateistiskt uppfostrat barn ställa en hel skola på huvudet och skaka om den, men detta skulle förbli en tillfällighet, om det inte organiseras. De barnböcker som spreds i Tyskland av barn hade liten effekt, eftersom de lade mer vikt vid inlärandet av torra paroller än på att väcka barnets intresse för reella frågor och ting i den proletära rörelsen.
Trots allehanda ogrundade invändningar från barngruppsledare och riksledare för barnorganisationer - invändningar som inte är grundade på erfarenheter - måste jag hålla fast vid att barnen reagerar lättast och livaktigast inför politiska frågor genom att man ställer sexuella frågor och genom att man åstadkommer en bestämd kamratlig bindning. Sexualförtrycket i barnets liv är så omedelbart kännbart för barnet, medan frågorna om klassen fortfarande är så svårfattbara för dess tänkande, att det här inte är fråga om något val. Och tidigt sexuellt vetande, som motsvarar sanningen, binder inte bara på ett levande sätt till den som förmedlar det, förstör inte bara varje annat förhandenvarande misstroende mellan barnet och den vuxne, utan betyder i sig den bästa grunden för areligiöst tänkande och klassmässiga känslor. Svårigheten ligger inte heller här så mycket hos barnen som hos de vuxna, som skall genomföra denna uppgift. Utifrån detta kan man lätt förmedla kunskaper och känsloimpulser hos barnet mot kyrkan och kapitalet, som man annars inte eller endast med svårighet kan framkalla. Om man vill prestera en sådan positiv sida av uppgiften, är det oavlåtligt med en noggrann kunskap om de svåra hämningar, som barnet är underkastat och som senare blir till reaktionära bindningar. Man kommer till en bondstuga i bergen, där föräldrarna har en socialistisk inställning. Men barnet får alltid höra, när det möter någon främling: "Säg nu vackert goddag!" eller: "Nå, hur säger man?" Och barnet kröker sig av rädsla i sig själv, det blir "snällt". Den ideologiska kampen mot den så kallade snällheten hör till den proletära frontens viktigaste uppgifter, vars utförande dock försvåras mycket genom den borgerliga deformeringen, som även finns hos proletära uppfostrare. De vanliga berättelserna, spökhistorierna och hotelserna ("jag hämtar polisen med detsamma") hör till den politiska reaktionens mäktigaste reaktionära hjälpmedel.
Varje proletär far, och det finns bara ett fåtal undantag, revanscherar sig på barnet för sin kulitjänst i företaget. Åtminstone här vill han vara herre, kunna befalla och äga en underlydande. Om det inte är hunden, är det barnet. Att barnagan hör hit är uppenbart. Det hjälper emellertid ingenting, att bara veta detta och själv inte göra det. Det som är nödvändigt är att organisera den bredaste internationella propaganda mot detta. Detta är redan möjligt och genomförbart under kapitalismen. Varje mor som slår sitt barn på gatan borde ställas till svars offentligt.
Under ett organiserat genomförande av en sådan åtgärd skulle offentligheten snart dras in i kampen om barnet som en del av samhället, mot dess behandling som undersåte i familjen. Det skulle då finnas sådana, som skulle mena att man "äger" sina barn och därför får slå dem, likaså andra, som vore emot detta. Och det skulle till övervägande del vara människor, som aldrig har hört någonting om kommunismen. De skulle omedelbart vara indragna i klasskampen, det vill säga en del av den, aktiveras tusenfalt bättre, nyttigare och mer ändamålsenligt än genom "uppmaningar", som stoppas in i brevlådan och sedan vandrar olästa till papperskorgen.
Vi kan naturligtvis inte dryfta alla detaljer här och ge noggranna anvisningar. Socialisterna i de kapitalistiska länderna får inte vänta på anvisningar. De måste ur sina innersta känslor stå upp för det, som är riktigt, som är till vår nytta, och stå upp mot det, som är oriktigt och skadar oss. Man bör tala mindre om nödvändigheten av de undre organisationernas initiativ och hellre visa på de ställen i vårt samhälleliga liv, där initiativ kan utvecklas. Därtill behövs den mest konsekventa omställning av hela vår propagandametod från papperet till det levande, från rädslan at begå fel, som leder till slöhet, till mod att också kunna begå fel och sedan kunna korrigera dem.
För att återvända till barnet: den sexualekonomiska forskningen kan visa, att den tidiga och stränga renlighetsuppfostran förmedlar de allra svåraste karaktärsmässiga hämningar av aktiviteten. Att under kapitalismen arbeta vid den kulturpolitiska fronten med barnpolitik betyder konkret ingenting annat, än att till exempel brett rulla upp frågan om den tidiga renlighetsuppfostrans skadlighet och behandla den sakligt. Man kommer då snabbare än vad några skulle önska in i politiken, ty reaktionären, som står upp för tukt och disciplin, kommer inte att låta vänta på sig länge såsom motståndare. Men just detta vill vi ju. Vi vill åstadkomma diskussioner, i vilka befolkningen självintresserat tar del, eftersom det handlar om svåra vardagsfrågor. Det kommer att bli den socialistiske fackanalytikerns uppgift att vara organisationerna behjälpliga i detta, att leda diskussionerna etc.
Ett annat konkret exempel: Förbudet mot onani hos småbarnen och hotelserna från föräldrar, lärare och präster är sedan länge ett livligt diskussionsämne inom offentligheten. Kommunisterna har inte kunnat göra någonting här, vilket delvis berott på att de själva varit fångna av den borgerliga uppfattningen och delvis på att de avvisar den så kallade "freudianismen", som ju inte alls berörs här, eftersom Freud själv inte har tagit ställning i denna fråga. Men här, just här och ingenstans lika mycket som här, ligger kärnproblemet om uppfostran till lydnad eller frisk rörlighet hos barnet. Detta är klassfrågor och inte "individuella" angelägenheter. Det vet kyrkan mycket väl, ty den handhar dessa så kallade fabriserade frågor. För kyrkan är barnets onani en politisk fråga! Vi tror ju inte ett ögonblick, att vi kommer att lösa denna fråga nu, men rulla upp den kan vi, utveckla diskussioner och få rörelse i vårt arbete. Den som då säger, att man inte skall röra vid farliga saker för att inte stöta bort folk, denne skulle vi svara, att han skall överlåta saken åt dem, som har den nödvändiga skolningen för att klara av saken. De skall bara inte störa oss och falla in i kyrkans korus. Ingen annan än den som känner barnens konflikter kan bättre bedöma hur ömtåliga, upprörande men också brännande dessa frågor är. De engagerar utan undantag varje mor i alla läger och varje barn. Detsamma gäller för alla frågor i barnpolitiken, som inte kan vara något annat för oss än praktiskt tillämpad pedagogik, en pedagogik som än så länge endast kan tillämpas i den politiska diskussionen och i den ideologiska kampen. Jag betonar, att det står helt klart för mig vilket motstånd som kommer att väckas, när dessa frågor rullas upp. Men lika klart är det att vi härmed rullar upp kärnfrågor i vår existens, och därför inte kommer att kola av p.g.a. politisk åderförkalkning.
Här nämnde vi endast några typiska exempel. Skulle nu någon "expert" invända att dessa frågor om barnuppfostran fortfarande är kontroversiella i vetenskapen, så skulle vi svara: Visst är de kontroversiella, men frågans lösning kan inte nås i akademiska diskussioner, utan bara i den levande kampen om saken. Vi kan ta fel i detaljer, men att onanibekämpningen hos småbarn är en uppgjord linje för reaktionen står klart. Likaså att vi inte får bekämpa barnsexualiteten. Allt övrigt kommer att visa sig.
Jag vet inte om följande exempel kan ge omedelbara praktiska konsekvenser. Emellertid manar det intensivt till att beakta det lilla och det minsta, att söka upp det stora i det lilla och där klara av det, lära sig att skilja det typiska och allmänna från ovanliga individuella fakta.
Hitler vinner barnen idag väsentligen genom krigslekar och krigsberättelser. Alltså står säkert den uppgiften framför oss att förstå varför han därmed vinner framgång, vad som därvid pågår inom barnet. Det handlar inte bara om djuplodande forskning, utan framför allt om insikt om barnets reaktioner. På en gård leker några 6-10-åriga pojkar soldater, krig och liknande. En pojke springer omkring med en sabel vid sidan och ett trägevär i handen och skjuter på sina kamrater. Jag frågar pojken, om han vill döda sina kamrater. Han stannar genast, tittar på mig förbluffad och frågar: "Döda?" - Jag säger: "Det är väl klart, om du skjuter dödar du honom ju!" - "Ja, men jag vill ju inte alls döda", är svaret. "Varför springer du då omkring med gevär och sabel?" "Sabeln är så vacker och lång", svarade han. Jag ville inte gå in mer på den komplicerade frågan om pacifismen och skillnaden mellan krig och inbördeskrig, men jag vet genom andra erfarenheter, att barnen trots omedvetna avsikter att döda inte får sin glädje i krigslekarna genom lusten att mörda, utan genom den motoriska lusten i leken, genom förstoringen av deras jag-känslor genom vapnet i handen och genom rytmiken i det militäriska.
Skulle inte sådana insikter kunna göras nyttiga för den proletära barnpolitiken? Skulle det bara vara utopier? Jag vet inte. I alla fall är detta fakta ur barnens liv, och om vi inte kunde nå och organisera barnen, är det säkert av den anledningen, att vi inte gjorde oss mödan, att se dem i deras mångfald och därvid bemästra och utnyttja det som kunde nyttiggöras. Detta är svåra, mycket svåra frågor, som omedelbart kräver svar. Om vi inte rullar upp dem, kommer vi inte heller någonsin att kunna besvara dem praktiskt.
Sexpol-rörelsen måste kämpa på ett flertal fronter. En av dem är snåret av inkörda begrepp, vilka man inte längre kan finna något innehåll i, om man av en händelse skulle komma på idén, att framställa mycket banala frågor. En sådan fråga lyder. "Vad är politik?" Anledningen att ställa dessa frågor utgörs av en invändning som man alltid får höra, när man framställer grundsatserna för den ur sexualekonomin härledda masspsykologin: "Allt detta kan ju vara mycket riktigt och nyttigt, men det viktigaste och mest avgörande är dock politiken" och de "ekonomiska faktorerna". Man kan då iaktta, hur de tysta åhörarna på mötet eller under föredraget, som har följt de masspsykologiska framställningarna med stort intresse och instämmande, börjar bli fundersamma, och osäkra i den bedömning som de hittills har kommit fram till, och förfaller till en märkvärdigt skygg vördnad av ordet "politik". Det kan då ofta inträffa, att till och med företrädaren för den masspsykologiska ståndpunkten, hur enkel och uppenbar denna än är, viker tillbaka ett steg vid ordet "politik" och börjar tala om att relationen mellan politiken och den masspsykologiska praktiken "först måste undersökas". Företrädaren för den höga politiken och de "ekonomiska faktorerna", vilka de alltid uppfattar som förbigångna (fastän det knappast behandlas något annat i tidskrifterna och tidningarna än "ekonomiska faktorer" men aldrig masspsykologiska faktorer), brukar vanligen bli ett konkret svar skyldiga angående frågan vad "politik" egentligen är. Ett ord, som verkar som en fetisch på vanliga dödliga. Man måste vänja sig vid att ställa varje fetischartat verkande angelägenhet i det starka ljuset av naiva frågor, som ju vanligen är de mest pinsamma, framgångsrika och djupdykande frågorna.
Den politiske lekmannen förstår med "politik" framför allt diplomatiska förhandlingar mellan företrädare för stora och små stater, där man avgör mänsklighetens öde. Om detta, säger han med rätta, förstår jag ingenting. Eller så ser han i politiken parlamentariskt köpslående med vänner och fiender, men även ömsesidigt bedrägeri, spioneri, överlistande och avgöranden enligt "affärsmässiga" metoder. Inte heller om detta förstår han något, och mycket ofta stöter det bort honom. Han löser därvid det hela med att resonera som så att "med politik vill jag inte ha någonting att göra". Han ser därvid inte motsägelsen, att man bestämmer över honom i detta av honom med rätt föraktade köpslående, och att han trots detta godvilligt överlåter dessa viktiga avgöranden till människor, som han betraktar som bedragare.
Politik kan slutligen betyda, att man vill vinna befolkningens massor. För varje marxistiskt skolad person står det genast klart, att borgerlig politik alltid måste vara demagogisk, ty den kan ge massorna löften, men inte uppfylla något. I motsats därtill är den revolutionära politiken i princip odemagogisk, då den också kan uppfylla allt som den lovar massorna. När den är eller verkar demagogisk, kan man med säkerhet sluta sig till ett prisgivande av de revolutionära grundsatserna.
Vi skall nu ge ett prov på en sådan typisk politisk diskussion, som erfarenhetsmässigt betraktas som "hög politik" av befolkningens massa, en politik som inte förstås, utan betraktas med stor blyghet och vördnad, en politik som upplevs passivt eller inte alls.
"... om man - som England - föredrar en legalisering av upprustningen framför kapprustningen, måste man hålla med om att som en följd av en sådan legalisering måste man också skapa säkerheter mot nya brott mot detta fördrag. Och man måste förhandla om dessa säkerheter på den så kallade avrustningskonferensen i Genève och då behandla garantierna för genomförandet av en avrustningskonvention. Tyskland antar dock inte de franska villkoren. De tiger som muren i sina officiella tillkännagivanden därom och har vid samtalen i Berlin med den brittiske förhandlaren Eden vägrat att komma till Genève. Därmed har, som sagt, de brittisk-franska förhandlingarna blivit ohållbara. Det diplomatiska meningsutbytet utanför Genèves avrustningskonferens är avslutat, utan att ha lett till något resultat. Det ankommer nu på avrustningskonferensen att skapa de erforderliga fredsgarantierna utan Tyskland. Frankrike räknar därvid med Storbritanniens medverkan.
Detta är innehållet och meningen i den långa franska noten av den 17 april, svaret på den brittiska noten av den 28 mars och på sir John Simons aide-memoire av den 10 april."
För att inte förolämpa någon, har jag med avsikt undvikit att ange källan till ovanstående notis. Den som känner igen sig kan också känna sig träffad. Annorlunda kan man ju inte möta politikernas benägenhet att bli förolämpade.
Vem är "Tyskland", vem är "Frankrike"? Vad är diplomatiskt meningsutbyte? Är detta verkligen innehållet och meningen i den franska noten? Vilket samband har denna "politiska not" med massans behov, med dess tankar, känslor, liv och vegeterande? Inget alls! Man bör därvid jämföra Lenins politik vid freden vid Brest-Litovsk. Parollen "Slut med kriget!" kunde förstås av den minsta utsvultna bondpojke, medan företrädarna för den höga politiken var emot den.
Den breda massan, vars vilja och framtidsgestaltning den revolutionära politiken skall säkra och vars uttryck den måste vara, tänker och talar annorlunda. Den som idag ännu talar om Barthou-resor, utan att för alla enkelt, tydligt och förståeligt förklara vari dessa resors reaktionära bedrägeri består, spelar ofrivilligt med.
Om vi kontrollerar den höga politikens verkan på den breda massan, ser vi att den i bästa fall efterapas av den enskilde som ett slags kafépolitik. Den breda massan reagerar på den genomgående passivt, tåligt och ointresserat, den spelar hela tiden statistens roll i den "stora politiken". Man måste göra det fullständigt klart för sig, att den "höga politikens" apteater skulle ta ett plötsligt och för diplomaterna mycket oangenämt slut, om massorna skulle överge statistrollen för ett aktivt ställningstagande. Eller kort uttryckt, om den inte skulle vara opolitisk längre. Den som inte oavbrutet ställer sig och besvarar den för den revolutionära politiken grundläggande frågan "vad händer i massorna", måste nödvändigtvis, antingen han vill eller inte, fastna i den borgerliga politikens snårskog, och antingen bli opolitisk eller följa denna politik. Den breda massans opolitiskhet är en av den politiska reaktionens styrkor. Den andra är den nimbus, med vilken den omger sin politik, så att till och med socialister vill bli delaktiga i den.
Det hör till de revolutionära politikernas uppgifter att noga känna efter, att erfara, att veta, hur massorna upplever kulisspolitiken. När Hitler på sommaren 1932 ställde de första kraven på att bli rikskansler till Hindenburg och denne tillbakavisade detta, efter det att en för massorna okänd intrigkamp hade utspelat sig i kulisserna, vände Hitler sig till sina anhängare med en glödande bekännelse till "folkets vilja". Det var fallet Potempa som gav tillfälle till detta:
SA-män mördade på ett bestialiskt sätt en polsk arbetare och dömdes till döden. Hitler framträdde högljutt till deras försvar. Bakgrunden till denna gest var i verkligheten det nederlag, som Hitler kort dessförinnan lidit mot Hindenburg, när han av denne krävde att bli rikskansler. Hitler spelade ut sin massbas, när hans feodala förbindelser inte räckte till.
Massan genomskådade på intet sätt detta spel, som bedrevs med den. Den kände sig snarare "förstådd" av Hitler i nationell identifiering. Hitlers bekännelser till människor, som av "nationella ärokänslor" hade slaktat en "marxisthund", hans ställningstagande emot den förhatade regeringen, som hade dömt mördarna till döden, övervägde skyhögt den "falska" kommunistiska motpropagandans verkningar, som nöjde sig med att just kalla mördarna för "mördare" och ansåg detta för den berömda "demaskerings-politiken". Om kommunisterna med en bredare agitation hade avslöjat sammanhangen mellan Hindenburgs avvisande av Hitler med Hitlers appell till masskänslorna, skulle inte verkningarna ha uteblivit. KPD talade emellertid bara om alla reaktionära riktningars "likhet", och partiet förmådde inte fatta de reella motsägelserna inom bourgeoisin och hade över huvudtaget inte lärt sig att å det noggrannaste följa de egna såväl som motståndarnas anhängares reaktioner. Genom att partiet inte gjorde någonting annat än att kalla mördarna för mördare, ställde det sig automatiskt på den av massorna hatade regeringens sida i den övertygade nazistmassans och de än så länge svagt sympatiserandes ögon.
Revolutionär politik är till sitt innehåll och språk antingen ett uttryck för den breda massans primitiva, obildade och livsförbundna väsen, eller också kallar den sig bara revolutionär och är i praktiken resultatlös och reaktionär. Också där den framställer principiellt viktiga saker, kommer den att förbli oförstådd av massan och på så vis objektivt verka i anti-revolutionär riktning.
Världen står inför ett nytt mordiskt krig. Barthou och Litwinow framträdde bägge i Genève för de staters ståndpunkter, som de representerade, som företrädare för freden, mot Tyskland. En korrekt kritik av Litwinows uppträdande från revolutionär internationell ståndpunkt har hittills endast förekommit i Trotskijs organ "Vårt ord" (andra juniveckan 1934). Alla andra proletära organisationer tycks helt ha förlorat förståelsen, ja känsligheten för det som skedde i Genève. Emellertid saknar också denna kritik den grundläggande masspsykologiska frågeställningen: "Hur upplevs de bägge statsmännens uppträdande av den genomsnittlige opolitiske arbetaren, tjänstemannen, eller av bönderna i Tyskland, Frankrike, England eller till och med i Sovjetunionen? Känner han, att en proletär stat står bakom Litwinow? Märker han någon skillnad mellan Barthous fredsvilja och Litwinows? Förstår han den fina skillnaden som sovjetregeringen gör mellan "imperialismen som helhet" och "speciella krigspartier"? Vet den ryske arbetaren, att han på grund av den ömsesidiga förbundskonstellationen kommer att dra i fält tillsammans med den franske arbetaren mot de tyska och engelska arbetarna och skjuta på dessa?"
Hur skall en vanlig dödlig kunna tränga igenom följande kommentar av Bela Kun?
"Ofta bekämpar vi kriget helt i allmänhet. Inte sällan känner olika kommunistiska redaktörer hur de hamnar i förlägenhet. 'Hur kan det komma sig', frågar de sig, 'att imperialismen förbereder kriget och att Herriot åker till Sovjetunionen och där tas emot med välvilja. Hur kan man förklara detta'?
Jag har läst många dåliga artiklar om Herriots resa. Och inte i någon av dem har man kunnat läsa, vad som nu står fullständigt klart efter kamrat Stalins tal på den 17:e partidagen, nämligen att det alltid finns krigspartier i imperialismen. Imperialismen som helhet, som epok, är för kriget, men det finns olika krigspartier, som forcerar kriget mest av alla. Den aktuella uppgiften är, att man koncentrerar elden mot den grupp i bourgeoisin som just är ett krigsparti och alltså forcerar kriget mest.
Naturligtvis måste man därvid alltid betona, att de grupper inom bourgeoisin, som idag ikläder sig med en pacifistisk mantel, eller som idag betraktar tidpunkten för kriget som förhastad, likaså kommer att vara för kriget vid en lämplig tidpunkt, för ett krig mot Sovjetunionen, såsom de ledande krigspartierna. Detta måste vi alltid betona, dock måste vi koncentrera elden mot krigspartierna i första hand: I Japan mot generalernas, feodalherrarnas och trustmagnaternas militaristiskt-fascistiska klick, i Tyskland mot Hitlerfascisterna, i Storbritannien mot Dieharderna och så vidare," Bela Kun, Den kommunistiska pressens uppgifter, Rundschau 33/ 1934, s. 1259.)
Och var är den franska rustningsindustrin? Varför, kommer den att fråga sig, som inte förstår något om den höga allianspolitiken, varför vände sig inte Litwinow i Genève till de breda massorna i alla länder, som till inget pris vill ha något krig? Varför sluter han allianser med imperialistiska regeringar, som vill ha krig, i stället för att sluta allianser med massorna? Varför understödjer han illusionen, som just de imperialistiska makterna håller vid liv att det för länge sedan avsomnade Nationernas Förbund verkligen skulle kunna hindra kriget? Varför säger han inte klart och öppet för alla, att Nationernas Förbund aldrig i verkligheten skulle kunna hindra kriget och att ingen borgerlig regering i världen någonsin kan göra detta, utan endast och allenast den solidariska aktionen från ammunitions- och transportarbetare i alla kapitalistiska länder? Man kan inte påstå att Sovjetunionens utrikespolitik kan förstås bättre av de opolitiska arbetarna i något land än Frankrikes utrikespolitik. Och just detta skulle vara det viktigaste kännetecknet i en proletär politik!
Vi sparar svaret på frågan, varför en företrädare för en proletär stat fullständigt har glömt bort det revolutionära diplomatspråket, tills vi får höra, vad de "enda ledarna för revolutionen" har att säga därtill. Det står dock klart, att endast ett ord av Litwinow i Nationernas Förbunds talarstol till ammunitions- och transportarbetarna samt soldatmödrarna i alla länder, tvärtemot bruk, artighet och sederna i Nationernas Förbund dvs. ett helt odiplomatiskt brott av alla eventuella överenskommelser, hade gjort mer för att förhindra kriget än tjugo allianspakter på papperet. Tror Litwinow verkligen att han kan förhindra kriget genom sin politik? Är inte en appell såsom Karl Liebknechts från 1914 i form av en vägran av krigskrediter varit en tusenfalt starkare mur mot krigschauvinism än de högpolitiska motiveringarna inom socialdemokratin? Emellertid har våra proletära revolutionära ledare en sådan respekt för en diplomatisk företrädare, och framför allt inför en sovjetisk sådan, att de inte längre förstår de leddas språk och förklarar oss som galna. Trots detta och åter igen: Solidariteten från 5 eller 10 miljoner framtida krigsoffer är mer värd än 500.000 (till och med) sovjetiska bajonetter! Den kommande katastrofen kommer att blodigt besanna denna sats, som idag förklaras som galen!
Det finns för Sovjetunionen som proletär-revolutionär stat bara en räddning: att leda den egna armén i allians med krigs- och transportindustrins arbetare och med de enkla soldaterna från alla länder mot de kapitalistiska regeringarna och generalstaberna i alla länder. Om Sovjetunionen idag sluter allianser med generalstaberna och diplomaterna från kapitalistiska länder, gör den det för att den revolutionära rörelsen svikit internationellt. Lenin vände sig i skrift och ord alltid till den breda massan. Därur kommer lösningen på vår fråga: Kan den revolutionära politiken någonsin lyckas att slå den borgerliga politiken, om den använder dess talesätt, taktik, strategi, i korthet om den använder borgerliga metoder? Det kan den aldrig lyckas med. Den kommer bara att förirra sig i politikens labyrint, släpa efter händelserna och göra det sämre än de borgerliga politikerna. Det finns bara en möjlighet: Det är att hugga sönder den oupplösliga knuten som den borgerliga politikens labyrint utgör, genom att inte apa efter den borgerliga politiken, utan genom att sätta emot med den revolutionära politikens grundprincip, nämligen att oavbrutet, outtröttligt, enkelt och klart rikta sig till massan. Massans tankar, tänkta och otänkta, måste föras fram, ges uttryck, och massans respekt för den höga politiken måste förstöras. Man får inte ta bedrägeriet på allvar, utan det gäller att outtröttligt och utan förbarmande avslöja det, att tala massans språk. Man får inte anpassa massan till den höga politiken, utan i stället måste man anpassa politiken till massan, demokratisera den, förenkla den, göra den tillgänglig för alla. Lenins sats, att varje kokerska måste ha förmågan att regera staten, genom att politik och statsledning görs enkel, innehåller outförd grundtanken om den sociala demokratin. Den "höga politiken" kan bara existera, eftersom den revolutionära politiken har anpassat sig till dess form, språk, tankegångar, om också med revolutionärt innehåll, eftersom den inte har vänt sig till massan, utan har behandlat denna som ett barn som skall övertygas, och som äntligen måste erkänna, och "också i framtiden måste fortsätta att erkänna" att det behandlas oförskämt.
Om den sociala revolutionens påstående är riktig, att ekonomins och kulturens sociala problem verkligen kan lösas i den sociala demokratins anda, då har bara följande politiska frågeställningar och principer plats.
1. Vilka manövrer utför bourgeoisins olika riktningar för att få massorna bakom sig eller för att ta dem ifrån varandra?
2. Vad är det som händer i massorna, som gör att de följer politiska grupper eller partier, som aldrig kan uppfylla sina löften?
3. Vilka behov har massan i sina olika schatteringar?
4. Vilka av dessa behov är samhälleligt möjliga och berättigade, vilka är livsnödvändiga?
5. Är världsekonomin sådan, att behoven kan tillfredsställas om det kapitalistiska herraväldet krossas och man i stället för den ekonomiska anarkin inför planhushållning?
6. Vet massorna vilka samhälleliga institutioner som står i vägen för deras behovstillfredsställelse och varför dessa hindrande institutioner existerar?
7. Hur skall man kunna undanröja dem och vad skall man ersätta dem med?
8. Vilka ekonomiska, sociala, masspsykologiska förutsättningar är nödvändiga för att garantera den breda massans behovstillfredsställelse?
Ur alla dessa frågor kan den sociala revolutionens oundvikliga nödvändighet härledas, undantagslöst ur varje fråga, undantagslöst på varje område av det mänskliga livet. Eller uttryckt annorlunda: Det masspsykologiska arbetet skall inte stå i skuggan av den ekonomiska politiken, utan den ekonomiska politiken skall träda i tjänst hos masspsykologin, som förstår och leder massan. Människornas behov är inte till för den ekonomiska politiken, utan den ekonomiska politiken är till för behovstillfredsställelsen.
Erfarenheterna av KPD:s partiliv lär oss, att denna enda möjliga form för en revolutionär politik i Tyskland saknats. När KPD:s ledare talade i timmar i sportspalatset om stormakternas intressemotsättningar och det kommande krigets ekonomiska bakgrund, så efterapade de, utan att vilja det eller att vara medvetna om det, politikens borgerliga form. Våra revolutionära politiker är alltför ivriga i denna tävlingslust med Boncourerna. Varför de tog efter här och därigenom förlorade alla möjligheter, är en fråga om den revolutionära ledarens struktur. De kommer åter att känna sig mycket förolämpade när de läser detta, och beteckna det som "trotskistisk kontrarevolution". Jag har heller ingen förhoppning om att kunna övertyga dem om att de till formen men även objektivt-sakligt för en borgerlig politik. För att skära av varje möjlighet till saklig protest, nämner vi, i stället för många, endast ett konkret exempel på hur KPD har bytt ut politikens revolutionära princip mot den borgerliga.
I december 1932 ordnade SPD en demonstration i "Lustgarten". De kommunistiska organisationerna, särskilt kampförbunden, anslöt sig till demonstrationståget, blandade sig i de demonstrerande socialdemokratiska massorna och slöt en praktisk enhetsfront utan någon teori om de japanskamerikanska motsättningarna. Det var massans språk, dess vilja. KPD:s ledning, som bara ville ha en enhetsfront "under kommunistisk ledning", eller snarare sade sig vilja det, gav funktionärerna en skrapa efteråt. Partidirektiven hade endast lytt att stå vid trottoaren och "hälsa" den socialdemokratiska demonstrationen. Vid samma tid förhandlade Torgler i hemlighet med den socialdemokratiska ledningen om bildandet av en enhetsfront, som massorna inte visste något om. De hade snarare fåtts att tro officiellt, att en enhetsfront med socialdemokratins topp vore "kontrarevolutionärt". Jag själv deltog vid denna tid i ett hemligt sammanträde mellan några kommunistiska och socialdemokratiska toppfunktionärer angående bildandet av en enhetsfront.
I cellerna fick ingen veta något om detta. Det är borgerlig politik. Just det motsatta hade varit proletär och revolutionär politik: att ge kommunisterna direktiv att stödja den socialdemokratiska demonstrationen och meddela massorna i Lustgarten via högtalare, att man förhandlade med socialdemokraterna om bildandet av en enhetsfront. Detta innebär, att hjälpa massans ideologi framåt, att ge uttryck för deras önskningar. I stället bedrev man "hög politik", "strategi" och "taktik" utan massa, mot denna, och uteslöt alla, som ville ha och genomförde en revolutionär politik.
En av revolutionens gamla principer är avskaffandet av den hemliga diplomatin. Detta är självklart, ty eftersom den sociala revolutionen innebär att folkviljan genomdrivs under industriproletariatets ledning mot produktionsmedlens ägare, så finns inte längre något att hålla hemligt. Då finns det ingenting mer, som massan inte skulle få höra. Den måste tvärtom kunna veta kontrollera allt.
Om man överblickar de kommunistiska partiernas politiska utveckling sedan Lenins död, så kan man slå fast, att principen om att ständigt vända sig till massorna gått förlorad alltmer, och att byråkratin började växa fram i och med efterapandet av den borgerliga politikens former inom och utom partiet. I stället för demokrati inom partiet kom de ömsesidiga bedrägeriernas och klickbildningarnas kulisspolitik. Detta fullständigt urholkade det revolutionära partiets kraft, fastän det omslöt de bästa revolutionära elementen.
Då Lenin i oktober 1917 såg att tidpunkten för det folkliga upproret var inne och han mötte motstånd inom partiets ledning för denna uppfattning, förblev han den revolutionära politikens princip trogen: Han vände sig till partimedlemmarnas massa. Han bildade inte någon klick, han intrigerade inte, och han försökte inte vinna genom fraktionsbildning. Varje uteslutande av massan genom politiska överväganden och åtgärder är, oavsett den subjektiva avsikten, kontrarevolutionärt. Den revolutionära politiken har inget att dölja för massorna, den vill avslöja allt. Var än kulisspolitiken må uppträda, så känner man igen den politiska reaktionen i den.
Det är en oerhörd fördel för den revolutionära sexualpolitiken, att den ständigt måste tala massans språk, och att bourgeoisin inte kan sätta något emot den, eftersom det inte kan finnas en positiv borgerlig sexualpolitik. Den revolutionäre sexualpolitikern kan därför inte heller urarta borgerligt. Det kan inte finnas en hemlig diplomati på det sexualpolitiska området. Sex-pol kan endast vända sig till massan, eller så upphör den att existera.
Det är kanske förolämpande att höra det och säkerligen skadligt från den revolutionära rörelsens ståndpunkt, men det går inte att förneka: de enskilda revolutionära grupperna överbjuder varandra med försäkringar om att de är de "enda" och "sanna" arvtagarna till den "äkta marxismen" och den "äkta leninismen". Om man emellertid överblickar skillnaderna som skiljer dem åt, så finner man att de är mycket bagatellartade i förhållande till de gigantiska uppgifterna. Den ena gruppen vill först skapa det revolutionära partiet, den andra vill först ha massan, innan den hjälper till att bilda den nya Internationalen, den tredje proklamerar sig ständigt som "arbetarklassen" och revolutionens enda ledare, utan att på något sätt vara det, den fjärde företräder i någon detaljfråga en egen riktning, etc. Vi har redan sagt att denna splittring beror på felaktiga eller ofullständiga frågeställningar och att de ömsesidiga utskällningarna inte leder ett steg vidare. Vi söker förgäves i dagens revolutionära diskussion efter frågeställningen och dess svar, varför inte formeringen av det nya revolutionära partiet lyckas, varför den tidigare revolutionära organisationen inte kunde vinna massorna trots att den hade en apparat och varför frågan om ledningens, partiets och massans förhållande till varandra fortfarande vållar så mycket huvudbry 17 år efter den ryska revolutionen. Är det inte sannolikt, att ett viktigt fel har förblivit oupptäckt hela tiden? Det är ju helt osannolikt, att katastrofen inträffade på grund av att Stalin underblåste byråkratin eller att den socialdemokratiska ledningen urartade i borgerlig riktning för årtionden sedan eller att Hitler fick så mycket pengar från industrierna. Grundfrågan är åter och åter igen, varför industriarbetarna slöt sig till reformismen och byråkratin. Detta gäller grundfrågan om relationerna mellan ledning, parti och massa.
IV:e Internationalens grundare står, åtminstone om man hör dess funktionärer och läser deras tidningar, vid den ståndpunkten, att man allra först måste skapa det revolutionära partiet, därefter måste man vinna proletariatet och först efter detta står småborgerligheten i tur. Jag tvivlar inte på att de internationella kommunisternas ansvariga ledare själva dömer ut felaktigheten i sådana frågeställningar. Man kan inte kalla sig marxist och skilja på ledning, parti och massa på detta schematiska sätt. Relationen är - för att använda det högtidliga ordet - dialektisk. I korthet: ett revolutionärt parti kan inte uppstå ur luften, det kan endast utformas ur massan, och till att börja med ur massans proletära del. Detta förutsätter att partiets initiativtagare talar samma språk som denna massa som skall utgöra partiet. Men massan förstår ingenting om de fina skillnaderna mellan de enskilda revolutionära riktningarna, den är ointresserad av detta. Det revolutionära partiet bildas inte bara genom ett klart utarbetande av en åskådning och en praktik som motsvarar verkligheten, utan även i första hand genom att man tar upp de frågor som intresserar de olika skikten inom befolkningen. Då och bara då levererar också den breda massan de funktioner, som partiet behöver. Detta återverkar i sin tur i form av bättre organisering av massan och åter tillbaka. Parti och massa lyfter sig ömsesidigt i höjden. Bara genom denna intima sammansmältning med massan och en samtidig avsöndring av ledarkadern ur massan skapas masspartiet. Det vill säga inte det kvantitativt utan det kvalitativt bestämda partiet, som leder massorna.
KPD anordnade tävlingsvärvning av medlemmar, som upptogs urskillningslöst. Det var ett kvantitativt "massparti", men det föll sönder, dels genom medlemmarnas fluktuation och dels genom den bristande differentieringen mellan skolade funktionärer och massmedlemmar. Vi kommer tillbaka till denna fråga i en organisatorisk artikel.
Den tyska Sex-pol lät sig alltid ledas av insikten, att ledningen för ett massarbete aldrig kan överblicka allt i detalj, att massan ensam aldrig kan fatta, formulera och omsätta de stora sammanhangen i samlad praktik, att det behövs en levande kontakt mellan ledare och massa och att teorin skapas ur massans liv och åter måste ges tillbaka till massan som praktik. Den lärde sig av partiarbetet, att funktionärerna inte får vara verkställande organ för ledningens beslut, utan endast förmedlare mellan masslivet och ledningen. För att skapa denna kontakt inrättade Sex-pol så kallade "instruktionskvällar". Dessa sammankomster var inte till för att instruera funktionärerna, utan för att låta sig instrueras av dem. (Vem kommer inte ihåg KPD:s berömda partikonferenser, där sådant direkt förhindrades!) Man förberedde inget tema och ingen diskussion, utan ställde helt enkelt frågan till funktionärerna och de enkla kamraterna, var de för tillfället mötte de största svårigheterna. Redan genom detta kunde man inte komma fel i bedömningen av det, som för tillfället var det viktigaste. Man dryftade svårigheten gemensamt, fann här en lösning, som överläts till praktisk granskning, uppsköt där ett avgörande tills man hade mer material förhanden för att kunna fatta ett beslut. Det levande livet flöt ur de kamratliga samtalen. Man behövde inte suga teorier ur fingrarna, de gav sig av sig själva. Det växande deltagandet och diskussionens livaktighet visade att instruktionskvällarna var ett lyckat grepp. Man kom till övertygelsen att livet inte kunde bedragas, utan kunde fattas klart och enkelt.
Man behövde endast låta de enkla organisationsmedlemmarna (det fanns också många icke-medlemmar närvarande) tala utan omsvep.
Som enda allvarlig svårighet visade sig blockeringen genom falska, av borgerlig ideologi förmedlade, åskådningar, som emellertid sjönk samman till intet i ljuset av livsnära, oförfalskade och odogmatiska samtal. Den fjärde instruktionskvällen kom aldrig till stånd. Den officiella partiföreträdaren sammankallade inte längre mötet.
Den nu mest brännande frågan i den arbetarrörelse som håller på att ta ny form, lyder: nytt parti eller revolutionär förnyelse av III:e Internationalen? Sex-pol kan på grund av två orsaker idag ännu inte besluta sig entydigt för den ena eller den andra riktningen. För det första vet vi inte vilka grupper, organisationer eller cirklar som blir de första som accepterar vår uppfattning om nödvändigheten av en revolutionär sexualpolitik. Om man skall göra en bedömning av de viktigaste politiska organisationernas hittillsvarande inställning, så finns det inte några bättre utsikter hos de organisationer, som är för en ny international. Men detta får inte vara den enda avgörande faktorn. Sexualpolitiken är bara en del, om också en ofrånkomlig och central del, i den revolutionära fronten över huvudtaget. Det är därför viktigt för att kunna fälla ett avgörande att veta vilken kader, som kommer att bilda kärnan i den nya arbetarrörelsen. Detta har hittills inte framgått klart på något sätt.
Om vi idag kunde vara säkra på att KP:s nuvarande medlemmar kommer att bilda denna kärna (för den nuvarande ledningen stämmer detta säkerligen inte), då vore det meningslöst att bilda ett nytt revolutionärt parti. Då måste emellertid de revolutionära medlemmarna i KPD inte bara "göra sig kvitt" den gamla ledningen (såsom den redan har gjort vid ett flertal tillfällen), eftersom den inte visat den ringaste ansats till äkta självkritik, utan också avsätta den officiellt och så småningom ur sin egen krets skapa en ny ledning. I längden kan man inte vägra att utföra exekutivkommitténs beslut - till exempel att inte proklamera ett "revolutionärt uppsving" och att vägra att uppmana till masstrejker - fastän exekutivkommittén begär detta, och samtidigt fortsätta att identifiera exekutivkommittén med begreppet "kommunistiskt parti". Detta är ett politiskt förvirrande förhållningssätt.
Frågan om vad och vem som är "partiet" behöver idag mer klargörande än någonsin. Är det de samlade medlemmarna eller bara de anställda inom apparaten eller bara exekutivkommittén? Vi vet att också de bästa krafterna inom socialdemokratin använder begreppet "parti" som fetisch. Alltefter partiets struktur, politik och objektiva verkan kan dess oantastlighet, dess enhet och slutenhet vid en tidpunkt lika väl utgöra en mäktig kraft för den revolutionära rörelsen, som ett svårt hinder vid en annan.
Kärntruppen i den sociala revolutionen, industri- och transportarbetarna, är "fortfarande" inte med i det kommunistiska partiet. Partimedlemmarna anstränger sig med alla medel nu som förr för att vinna dem, men vilja och subjektivt mod ensamt räcker inte till. Man måste också ha framgång, och för att vinna framgång måste man känna den bästa vägen för att nå målet. Kanske kommer dessa kärntrupper snart att bilda kärnan i den revolutionära organisationen utan att vilja infoga sig i dagens KP-organisation. De fanns där 1923, men sedan gick de ur. Man måste förstå varför det gick så. Då skulle frågan om en ny revolutionär organisation få stor vikt. Likaså om en bärkraftig och bestående massrörelse skulle börja formas, inte inom den socialdemokratiska industriarbetarkåren, utan inom de revolutionärt sinnade proletära SA-trupperna.[1*]
Detta kan vi inte alls bestämma idag, då allt befinner sig i jäsning. Frågan cm ett nytt parti hade inte heller dykt upp, om de nödvändiga möjligheterna hade funnits inom KP för att över huvudtaget framställa sådana frågor och diskutera dem sinsemellan, för att sondera utvecklingsmöjligheterna. Det var och är inte möjligt. Vi kan endast noggrant följa den revolutionära samlings- och mognadsprocessen, som för närvarande äger rum i alla skikt av den tyska befolkningen, och ta konkret ställning i det aktuella ögonblicket.
Om dagens revolutionära kadrer inte var för sig i första hand försvarade sin egen organisation utan i stället först och främst den revolutionära samlingen, så skulle denna organisation också vara så pass rörlig att den kunde reagera prompt och riktigt på företeelserna i massan. Den skulle då, i stället för att abstrakt och mekaniskt uppmana till masstrejker, hjälpa SA-mannen, ungdomsfunktionären eller kvinnoorganisationerna i varje akut svårighet med konkreta klargöranden, lösningar och nödvändigheter och därmed automatiskt tillförsäkra sig förtroende och slutligen också ledningen. Det tomma, skolastiska, hämmande och massfrånstötande ligger ju just i detta, att varje existerande organisation redan ser sig som den gudsutvalda ledaren för den kommande revolutionen och på grund av detta försöker att smäda alla andra som kontrarevolutionärer. Detta inbilska övermod och denna barnsliga prestigeanda kan inte nog och grundligt nog brännmärkas. Sex-pol måste avhålla sig ifrån att i sin nuvarande personella och organisatoriska sammansättning se sig som ledare för revolutionens sexualpolitiska flank. Den slutgiltiga ledningen är inget anspråk och absolut ingen rättighet utan endast resultatet av en process: Den som förstår världshändelserna bäst, den som kan göra dem förstådda för de breda och framför allt opolitiska massorna, och den som klarast kan hjälpa den revolutionära jäsningen till mognad, den kommer att få ledningen. Att leda revolutionen är ingen förtjänst, ingen egenskap, inget anspråk, utan endast ett tungt ansvar, ett resultat, och därför är ledningen inte heller något som kan proklameras eller erövras. Den som idag ljudligast proklamerar sig som den ende, sanne och hundraprocentigt klare ledaren av den kommande revolutionen i denna förvirrade, komplicerade och så lite förstådda och med så många utgångsmöjligheter behäftade världssituation, kommer att vara den som försvinner snabbast och mest ljudlöst ur rampljuset, när det en gång har kommit så långt, att man med rätta kan tala om ett revolutionärt uppsving.
För att nybyggnaden ska lyckas är vidare följande av betydelse: Det verkligt klassmedvetna proletariatet utgör en minoritet i hela nationen. Även om ledningen tillkommer dem, så behöver de ändå allierade. Man hör om och om igen från tyska kamrater, att det finns all anledning att vara optimistisk, eftersom de goda revolutionärerna åter finner varandra och ömsesidigt diskuterar, arbetar och rådgör med varandra. Detta är utan tvekan mycket, mycket viktigt, men fortfarande ingen grund för optimism. Det viktigaste är först och främst om dessa goda revolutionärer också får kontakt med de breda och oorganiserade massorna. Vidare om de, för att få denna kontakt, också lyssnar noga på språket, tankarna och motsägelserna hos denna breda opolitiska eller politiskt missledda massa, och om de som förstår dessa motsägelser också kan överföra dem till det revolutionära språket och återförmedla det i klar och klassmedveten form. Denna kader kommer att förbli en generalstab utan här, om den inte kan förmå partifunktionärerna att förbli en del av den breda massan, att inte avsöndra sig, och att förstå de opolitiska eller politiskt missledda mycket noga.
Sekterism är utesluten, om partimedlemmarna inte blir verkställande organ för ledningen och dess analyser, utan levande förmedlare mellan massa och ledning. Ledningen har inte till uppgift att "föra det kommunistiska programmet till massan" eller "att göra massan till klassmedvetna kämpar", utan den måste se som sin viktigaste uppgift, förutom att följa den objektiva historiska processen, att utveckla massans existerande revolutionära strävanden. Och samtidigt med detta utveckla strävandena hos det likgiltiga proletariatet, småborgerskapet och bondeklassen.
I dagens revolutionära tidningar finner man nästan ingenting annat än partijargongen. Man hittar nästan aldrig någonting som tyder på förståelse av motsägelserna i de olika befolkningsskikten. En sådan förbindelse med den breda massan - både i fråga om språk och i fråga om ämnesval - borde fylla minst tre fjärdedelar av varje tidning. Resten räcker för en upprepning av de marxistiska grundprinciperna.
Man kan också formulera det så: Tills vi har lärt oss att framställa den svåra teorin på ett enkelt och av alla förståeligt språk, tills massorna kommit så långt, att de över huvudtaget intresserar sig för teorier, måste man framställa samma saker två gånger på skilda sätt: på marxistiskt språk och samtidigt översatt till den breda massans språk - det är ju den man riktar sig till. Utan deras förståelse av och aktiva stöd för revolutionen förblir vi eländiga debattörer.
I diskussioner om dessa frågor brukar man kräva färdiga recept för Sex-pol. Redan dessa krav visar hur lite man förstått marxismen, hur lite man förstått den revolutionäre marxistens grundläggande uppgift, nämligen att kunna tänka och handla självständigt. Man kan bara demonstrera principer med exempel, men det som gäller i det ena specialfallet, kan vara falskt i det andra. För att visa vad vi menar ska jag nämna några viktiga exempel:
Lenin lärde med rätta ut, att revolutionären måste finna sig till rätta på livets alla områden. Vi måste dock precisera detta på så sätt, att han måste kunna utveckla den speciella revolutionära tendensen ur livets alla områden.
Om vi bara tänker på de proletära skådespelarna och de röda trupperna, och därvid bortser från de verkligt fina prestationerna, så har man hittills endast överfört fackföreningsparoller på ett mekaniskt sätt till konsten, och på detta sätt klistrat på en revolutionär tendens på en borgerlig chanson-form. De revolutionära konstnärernas viktigaste uppgift är emellertid att göra det som Sex-pol har gjort inom sitt område, nämligen att redan under kapitalismen arbeta fram de specifika revolutionära tendenserna och formerna ur det material som finns tillgängligt.
Detta kan genomföras utan särskilt mycket "vetenskap", genom en otvungen och fördomsfri, alltså revolutionär, syn på livet. Det kommunistiska partiet lät de röda kabaréerna framträda för att dra fler människor, även opolitiska, till mötena. Detta lönade sig. Det visade sig därigenom, att ju mer konstnärliga, rytmiska och folkliga framställningarna var, ju bättre effekt hade de. Ju mer de liknade den borgerliga formen, ju mer påklistrad den revolutionära lösningen var, desto mindre blev framgången. Men det går ju inte att skapa så många röda kabaréer att man får hela befolkningen till mötena. Detta visar att man måste få den revolutionära konsten, den revolutionära känslan, den revolutionära melodin och den revolutionära rytmiken dithän där massorna lever, arbetar och lider. Detta kan säkerligen förverkligas i länder som fortfarande är demokratiska eller bara halvfascistiska, och genom att använda sig av speciella knep kan det ordnas även i fullständigt fascistiska stater. De revolutionära musikerna, dansarna, sångarna, etc. kan med de enklaste medel sammanställa grupper med pojkar, flickor, större barn och även vuxna som söker sig till gårdarna och torgen, ja kort sagt till alla de platser där bärarna av den kommande revolutionen brukar hålla till. De kan skapa och sprida den atmosfär, och förankra den känslomässigt, som vi behöver så intensivt för att göra den breda massan till sympatisörer av revolutionen. Och detta görs genom god folkmusik, folkdans och folksånger, som är antikapitalistiska i sig och som är anpassade eller kan anpassas till de förtrycktas känslor och därför kan övertas av revolutionen. En byråkratisk natur kommer att ha både den ena och den andra invändningen mot detta förslag, om han inte rent av påstår, att man härigenom drar uppmärksamheten från "klasskampen" som ju "är huvudsaken".
Jag vet inte om det ligger några konkreta svårigheter i detta, och vilka dessa i så fall skulle vara. Den som väntar sig färdiga recept kommer aldrig att kunna utföra någonting. I princip gäller dock det som Sex-pol vill hävda, oavsett om det genomförs på det ena eller andra sättet, nämligen att man måste binda massorna till sig känslomässigt. Känslomässig bindning betyder förtroende, i likhet med det förtroende som barnet hyser för sin moder, som skyddar och leder det. Det innebär förståelse till och med för människornas innersta bekymmer och önskningar, framför allt det hemligaste av allt, sexualiteten.
Till massarbetet hör även den vetenskapliga forskningen och uppgörelsen med den borgerliga vetenskapen inom alla områden, inte bara inom den politiska ekonomin. Den borgerliga vetenskapen behärskar samhällets ideologibildning, och denna dominans är mäktigare ju mer livsnära ämnena ifråga är.
Man kan bara tänka på den sexualpolitiska litteraturen (rasläran). Härigenom framgår det klart att försummelsen av det revolutionära vetenskapliga arbetet i länder med hög kultur såväl gör det svårare att vinna inflytande i massan som det avsevärt ökar hindren för samhällets nyordning efter den sociala revolutionens seger. Om man dessutom löser frågan om det revolutionära vetenskapliga arbetet, så löser man samtidigt en stor del av problemet med de intellektuellas ställning i klasskampen.
Också här måste den nya uppbyggnaden av den revolutionära rörelsen börja med att man står till svars för det hittillsvarande revolutionärt vetenskapliga arbetets art. Detta kan naturligtvis endast göras principiellt här. Vi ska bara lyfta fram några viktiga faktorer. Den marxistiska metoden bedrevs för sig själv som filosofi, en filosofi som främst utövats i form av ändlösa debatter om "slump och nödvändighet", som ingen vanlig dödlig kunnat förstå. Kurt Sauerlands nu så berömda bok om den "dialektiska materialismen" är ett mönsterexempel på denna form. Det är en sammanflätning av filosofisk formalism och partiopportunism. Det vetenskapliga arbetet på det naturvetenskapliga området har legat nere, och det har knappast varit bättre på det samhällsvetenskapliga området. Man har inte varit vuxen de borgerliga forskarnas sakkännedom. Till och med tidskriften "Unter dem Banner des Marxismus", som hade till uppgift att vårda och bygga ut den marxistiska vetenskapen, stelnade i formellt språk och abstrakt dialektik, bortsett från några bra arbeten. Ingen kan påstå att den har fått igång diskussioner och att den har ingripit i borgerligt-vetenskapliga stridsfrågor på annat sätt än genom att bedyra den revolutionära troheten. Detta berör en principiell punkt. På den vetenskapliga fronten räcker det absolut inte med att man befriar sig från uppgiften genom att klandra motståndaren för att denne bortser från teorin om klasskampen eller genom att i stället för sakligt arbete bekänna sig till revolutionen i var tredje mening.
Till att börja med behöver vi göra en ingående granskning av hela den borgerliga vetenskapens situation och struktur. Den är splittrad på hundratusentals olika individualistiska sätt, och den tjänar antingen de lägre vetenskapsmännens karriärism eller de högre vetenskaparnas privata nycker. Inom ett och samma område kan inte den ene forskaren förstå den andre. Vetenskapen är akademisk inte bara till språket utan också i sitt val av temata. Jämför antalet uppsatser om hjärnvävnadens struktur hos kroniska alkoholister med antalet avhandlingar i frågan om vilka sociala omständigheter som gör människor till alkoholister. Den borgerliga vetenskapen blir alltmer livsfrämmande, den producerar allt fler groteska teorier och den förirrar sig alltmer i striden om dessa teorier, ju mer livsnära det behandlade ämnesområdet är. Därför är det matematiken som är friast från det borgerliga tänkandets inflytande, medan exempelvis tuberkulosforskningen inte ens har börjat studera folknäringens och boendemisärens effekt på människans lungor. Om psykiatrin, som är en tummelplats för den värsta inskränktheten, kan bara sägas, att den skulle ha till uppgift att utarbeta grundprinciperna för den själsliga hygienen men i praktiken fungerar som ett verktyg som omöjliggör just detta.
Vi nöjer oss med dessa exempel för att antyda, att den marxistiska vetenskapen och forskningen måste vara konkurrenskraftiga i ren sakkännedom, för att inte bara överträffa den borgerliga vetenskapen i sakfrågor utan också bli en attraktionspunkt för unga intellektuella och forskare, som vi kommer att vara i trängande behov av efter revolutionen.
Den marxistiska vetenskapen kan inte utvecklas genom att man begränsar sig till att klistra på klasskampsparoller på vetenskapen - den kan endast utvecklas ur de enskilda vetenskapsområdenas egna frågeställningar, problem och resultat. Vi måste på saklig väg visa var den borgerliga forskningen sviker, varför den sviker, var den borgerliga världsåskådningen ställer sig hindrande i vägen för kunskapen, hur den gör detta, etc. Sedan, efter det att man gjort detta verkligt sakligt, har man också rätt att kalla sig för en marxistisk vetenskapsman och utarbeta relationen mellan den enskilda vetenskapen och frågan om den samhälleliga klasskampen.
Dessa uppfattningar är inga tomma påståenden, utan grundade på erfarenheterna av sexualekonomins utveckling. Därför ska vi principiellt förklara ytterligare en fråga angående den vetenskapliga diskussionen mellan proletariat och bourgeoisi med detta speciella exempel. Den utmynnar i den allmänna frågan om den revolutionära politikens principer.
Den som känner diskussionen inom den borgerliga vetenskapen har även kunnat övertyga sig om det hopplösa i att försöka besegra motståndarens falska åskådning genom debatt. Freud upptäckte att de själsliga sjukdomarna var följder av sexuell bortträngning. Sinnessjukhusen, psykopatanstalterna och ungdomsvårdskolorna i de kapitalistiska staterna är överfyllda med människor som hamnat där på grund av den borgerliga sexualekonomin. En lustigkurre kom nyligen med följande skämt: han hade räknat ut att i enlighet med ökningen av antalet sinnessjuka i USA, så kommer det om 250 år inte att finnas något annat än sinnessjuka där. Detta är inte alls så osannolikt som det låter. Till för några år sedan hade man ännu kunnat hoppas att Freuds omstörtande upptäckter skulle erövra psykiatrin och att frågan om neurosprofylaxen därmed skulle väcka häftig diskussion. Detta skulle vara det första steget mot en uppgörelse mellan marxistisk och borgerlig åskådning inom detta område, utan att ordet marxism till en början hade behövt nämnas. I stället förblev psykiatrin oberörd, och den har fortsatt att hålla fast vid sin uppfattning om de "degenerativa anlagen" som orsak till mentalsjukdomar. Mer än så, psykiatrin har till och med erövrat psykoanalysen till stora delar och i dess viktigaste avsnitt. För en kort tid sedan sade en ledande psykoanalytiker, att man inte skulle bry sig om neurosprofylaxen utan endast bedriva individuell terapi. Detta är klart, eftersom frågan om neurosprofylaxen rullar upp hela frågan om den borgerliga sexualordningen och religionens och moralens existens. Om man skulle vilja bekämpa Freuds vetenskapliga fel "marxistiskt" genom att "avslöja honom som reaktionär", så vore man ett dumhuvud. Om man sakligt visar var Freud var en naturvetenskapare av genial typ och var han var en borgerlig filosof av äldsta schattering, så har man bedrivit äkta, fruktbart marxistiskt-revolutionärt arbete.
Kan man alltså hoppas på att avgöra kampen på det vetenskapliga området till revolutionens förmån genom vetenskapliga diskussioner? Det kan aldrig lyckas. Det innebär inte att man hädanefter ska avvisa all diskussion. I stället måste man vårda den. Man måste erövra ledande positioner i alla vetenskapliga organisationer genom sakligt arbete, man måste lära sig av diskussionerna och ta reda på varför och var den borgerlige forskaren tänker fel, och när han förbiser det väsentligaste. Endast på detta sätt kan man skola sig själv bättre. Men den reella kampen förs på annat håll. För att stanna vid exemplet med sexualvetenskapen: Ingen borgerlig psykiater med genomsnittligt tänkande kommer någonsin att acceptera uppfattningen att neuroserna, psykoserna, begären, etc. är följder av den fruktansvärda sexualekonomi som massorna lever under. Däremot intresserar sig de breda massorna mycket för dessa frågor, vilket helt enkelt beror på att de lider svårt, därför att de själva är utsatta för psykiatrernas inskränkthet (dessa förespråkare för den kapitalistiska sexualordningen) och det själsliga eländet. Jag kan försäkra att varje genomsnittlig arbetarpojke bättre begriper sammanhangen mellan förtryckt sexualitet och själslig depression och arbetsstörning än de flesta genomsnittliga psykiatrerna i världen gör tillsammans. Vi kan säga: Om massorna en gång kommer att leva sexuellt tillfredsställda och friska, så kommer diskussionen att avgöra sig själv, om det själsliga lidandet är ett uttryck för störd sexuell ekonomi.
Detta gäller även för företrädarna för en borgerlig moral inom det marxistiska lägret, för de borgerligt inskränkta lärarna, pedagogerna, etc., som tror att "de måste avvisa psykoanalysen", eftersom de inte förstår något av den. Principen att ständigt vända sig till massan på ett förståeligt sätt gäller även här, inom det heliga området av den föregivet oantastliga vetenskapen. Sex-pol har nått sin popularitet genom den förståelse som mött rörelsen från breda skikt av Tysklands och Österrikes befolkning, och inte genom någon organisation, för det hade man ingen, och inte heller genom någon makt, för någon sådan ägde man inte. Man lyckades endast och allenast genom principen att göra frågan om den sexuella sundheten till en offentlig fråga. Därför var till och med partibyråkratin maktlös mot Sex-pol i så hög grad, gäller även för varje typ av medicinsk eller annan vetenskap, såsom till exempel tuberkulosforskningen. Förutsättningen för detta är naturligtvis att den revolutionära vetenskapen inte för fram falska, borgerliga uppfattningar till den breda massan, något som endast hjälper reaktionen, utan att man till att börja med själv blir klar över principerna för att utveckla en dialektiskt-materialistisk naturvetenskap och först efter detta vänder sig till massorna. Det är uppenbart att det är bättre att inte säga någonting alls, än att, samtidigt som man ropar "Länge leve revolutionen", förmedla den borgerliga uppfattningen om könslivets skadlighet vid unga år till den proletära ungdomen.
Massorna har en enastående instinkt för sanningen, men denna instinkt blir inte synbar, när de revolutionära organisationerna inte kan erbjuda dem någonting och de borgerliga kvacksalvarna erbjuder dem allt från borddans till källorna i Lourdes.
Den kommunistiska revolutionära rörelsen vill det samma som den småborgerligt pacifistiska: den vill avskaffa kriget och skapa fred på jorden. Den revolutionära åskådningen hävdar med rätta att detta mål endast kan uppnås genom att kapitalets herravälde undanröjes med våld, till exempel genom att det imperialistiska kriget förvandlas till inbördeskrig. Pacifisterna avvisar även inbördeskriget, eftersom det betyder våld. Därvid vill de inte inse, att man i så fall endast säkrar fortbeståndet av det system som ger upphov till krigen.
För den breda opolitiska massan betyder kommunist "våldsmänniska". Den breda massans åsikt är dock avgörande. Den är rädd för våldet, den vill ha fred och lugn och vill därför inte veta av kommunismen. Trots det stöder den för närvarande just det som den inte vill ha.
Den hittillsvarande kommunistiska propagandan har ställt våldsteorin mot den pacifistiska teorin på ett mekaniskt och absolut sätt. En mycket stor del av socialdemokraterna har därför aldrig gått över till kommunisterna. Teorin om det våldsamma maktövertagandet kan inte överges, men som det visat sig kan inte de breda massorna vinnas för den utan vidare. Den nationalsocialistiska rörelsen vann mycket i styrka på att den under sken av en "tysk revolution" fångade massan med löftet om det fredliga maktövertagandet. Helt omedvetet, naturligtvis, tog den därigenom samtidigt hänsyn till såväl den revolutionära som den pacifistiska känslan hos massan. Man behöver nu endast ställa två frågor, för att lösa denna motsättning. Den första frågan är vad massorna tänker om våldet. Erfarenheten lär oss, att de är pacifistiska, att de är rädda för våld. Den andra frågan är hur frågan om det likväl nödvändiga våldet förhåller sig till massans inställning till det. Svaret på de båda frågorna måste med nödvändighet lyda: Ju större massbas den revolutionära rörelsen har, desto mindre våld kommer det att behövas. Och desto mer försvinner även massans rädsla för revolutionen. Det samma gäller i fråga om inflytandet i krigsmakten och i statsapparaten. Därför genomfördes den ryska revolutionen med ett minimum av blodsutgjutelse. Det var först imperialisternas intervention som förorsakade blodbadet. Då var det historiskt tydligt och uppenbart för alla att det var imperialisterna och de återstående vita gardena som bar skulden.
Men den revolutionära massbasens storlek beror på hur bra det revolutionära partiet kan tala ett språk som förstås av alla arbetande skikt i befolkningen och hur träffande det kan ge uttryck för alla deras önskningar och revolutionära idéer. Till detta behövs det en medveten masspsykologisk praktik.
Här kan kanske en "principiell motståndare" invända att den ryska revolutionen segrade utan sexualpolitik och masspsykologi. Men vi invänder: De ryska bönderna var inte heller förborgerligade som de amerikanska, det ryska proletariatet inte som det engelska, och dessutom var det Lenin, den störste masspsykologen genom tiderna, som ledde den ryska revolutionen.
För att återvända till frågan om revolutionens massbas tar vi ett andra, ännu mer konkret exempel:
I den tyska Schutzpolizei fanns underliga motsägelser. KPD skällde i tidningarna på "polisvåldet", "polishorder", etc. Detta var en konsekvent följd av teorin om socialfascismen. Ilskan mot polisen var visserligen begriplig, ty de sköt och slog om och om igen, många gånger på demonstranterna. Men en revolutionär ledning får inte ge efter för sin begripliga vrede. Den får inte glömma att utan sympati och stöd från en stor del av polisen, kan ett uppror inte lyckas utan mycket stora förluster. Det samma gäller för krigsmakten. Man får inte för ett ögonblick glömma, att poliserna och soldaterna är söner till proletärer, bönder, tjänstemän, etc. I stället för att hetsa mot dem, måste ledningen fråga sig vad det är som gör att den genomsnittlige polisen eller soldaten så drastiskt vänder ryggen åt sin klass. Jag vet inte om den skiss som följer är riktigt. Kanske är den det inte. Men tänk på en beriden poliskonstapel, som är beväpnad och bär hjälm och som rider högt över mängden på gatan. Och föreställ er honom sedan i den proletära familjekretsen, som broder, make eller fader, och sedan till sängs eller i underkläder. På gatan känner han sig som "staten" och de små proletära flickorna niger ovillkorligen inför honom, ty mamma hotade att hämta honom om de var "stygga", det vill säga olydiga eller lekte med könsorganen. Polismannen upplever sig själv som ordningens väktare och det får honom att känna sig storartad. Detta är det reaktionära i honom. Hemma eller i kasernen är han den underbetalde, opersonlige och ständigt bugande och tjänande kapitalistknekten. Detta är en motsägelse som bland många andra är avgörande för den revolutionära kampen.
Flertalet av de preussiska poliserna var socialdemokrater. Under veckorna för Hitlers maktövertagande skyddade många av dem de kommunister och andra socialister som förföljdes av SS. En konsekvent, förnuftig och förståelig revolutionär propaganda kan lösa den psykiska motsägelsen inom polismannen utan några större svårigheter. Men än en gång: vi har inga recept utan bara en metod med vilken vi kan betrakta olika problem.
Här är ett exempel på hur man inte får göra. När Papen-regeringen kom till makten i juli 1932, var en av dess första åtgärder att förbjuda flickbesök i poliskasernerna, vilket varit tillåtit till dess. Stämningen var därför mycket upprorisk. De som arbetade i de lägre organisationerna fick från många håll höra hur unga poliser yttrade sig så här: "Vi har låtit dem ta mycket ifrån oss, utan att säga emot: vår lön har sänkts, vår tjänstetid tas i anspråk orimligt mycket, etc. Men vi kommer inte att låta dem ta flickorna ifrån oss." Sex-pol informerade genast centralkommittén och rådde denna att ta hänsyn till denna stämning och att företräda detta intresse offentligt. Detta ville man emellertid inte veta av. Det hade ju ingenting att göra med klasskampen. Erfarenheten lärde oss, att där det fanns Sex-polläkare till hands, där poliserna tog rådgivningsbyrån i anspråk, där mattades också den arbetarfientliga stämningen.
Man lyssnade inte på sådana saker, som naturligtvis inte var någon "hög politik". Det visar emellertid otvetydigt, att man inte kan nå ut till de olika befolkningsskikten med abstrakta politiska frågor, utan att man endast kan utveckla politiken ur de behov och bekymmer som finns hos massan.
Om vi inte lyssnar på de små, skenbart tillfälliga, skenbart bredvidliggande yttringarna av massans liv, så kommer massan med rätta inte att lita på att vi kommer att förstå dem, efter det att vi har tagit makten.
En anhängare av Sex-pol tog upp två vandrande proletära lärlingar under en bilfärd. Snart började ett samtal om politik. Det var riktigt proletära pojkar, som i sitt land ännu inte uppnått rösträttsåldern. De var socialistiskt sinnade, men som de sade, ointresserade av politik. Detta överlät de gärna till den värdige socialdemokratiske premiärministern. De skulle även gärna överlåta sin rösträtt till honom, om han bara gav dem de trevliga flickor som de lärde känna på sina resor. Berättaren försäkrade, att det inte rörde sig om förslummade landstrykare, utan om vanliga, friska arbetarpojkar. Den som inte lyssnar på sådana saker, och saknar förståelse och vilja att lära av det, är ett hopplöst fall.
I Österrike sköt soldater från arbetar- och bondefamiljer arbetarhusen i småbitar och dödade hundratals kamrater från sin klass. Inte i någon tidning eller i något referat fann vi ett spår av frågan hur sådant kunde vara möjligt och hur man ska komma åt detta. Denna fråga och dess svar innebär varken mer eller mindre än svaret på den "höga, strategiska frågan", om och hur ett uppror och gatustrider kan vara möjliga med statsapparatens nuvarande militärtekniska utrustning. I stället för att kasta avfallshinkar med skällsord över varandras huvuden och ömsesidigt ropa "arbetarförrädare", som inte leder någon vart, eftersom den ene inte är bättre än den andre, så skulle det göra gott för dem som kallar sig proletariatets ledare, att för en gångs skull ställa sådana frågor och försöka förstå soldaterna. Då skulle de kunna lära sig hur man vinner inflytande på armén och polisen.
När en representant från Sex-pol 1932, mötte Pieck, som var medlem av partiets centralkommitté, sade Pieck, att de i "Sexualmoralens inbrytande" utvecklade principiella uppfattningarna stod i motsättning till partiets och marxismens uppfattning. När han tillfrågades om skälen härtill, sade han: "Ni utgår från konsumtionen, men vi från produktionen. Därför är ni inga marxister." Sex-polföreträdaren frågade om behoven berodde på produktionen eller om inte omvänt produktionen tjänade behovstillfredsställelsen. Pieck förstod inte denna fråga. Först två år senare stod det klart, vilken skillnad det handlade om: Ekonomismen utvecklade hela sitt arbete och sin propaganda enbart ur det samhälleliga varats objektiva sida, ur produktivkrafternas fortskridande, ur statens ekonomiska motsättningar, ur den sovjetiska planekonomins överlägsenhet jämfört med den kapitalistiska anarkin etc. och "anknöt denna statspolitik till de små vardagsfrågorna". Denna "anknytning" blev ett fullständigt fiasko.
Sex-pol utvecklade den sociala revolutionens nödvändighet ur de subjektiva behoven, härledde samtliga politiska frågor ur massornas behovstillfredsställelse och dess Om och Hur, och nådde därigenom det största intresse även hos politiskt oklara människor ur alla kretsar. Här ligger inte bara grundskillnaden mellan det levande revolutionära arbetet och den dogmatiska, skolastiska parti-"marxismen", utan också förklaringen till varför till och med de bästa funktionärerna, som har "kört in sig" i den höga statspolitiken, inte begriper Sex-pols frågeställningar.
Somliga kominternfunktionärer känner ju luckan i sitt arbete, men de kan inte finna stället, där de konkret kan sammanlänka statspolitiken med massbehoven. Så sade till exempel Manuilski i sitt referat "Den revolutionära krisen mognar" på den XVII:e partidagen hus SUKP (III:e delen, "Tillståndet i Kominterns sektioner") (citerat efter Rundschau nr 16, s. 586):
"Vi kan ta vår kommunistiska ungdomsinternational. Den kommunistiska ungdomsinternationalen har under en lång följd av år uppfostrat en präktig generation unga bolsjeviker under Kominterns ledning, som mer än en gång har bevisat sin gränslösa hängivenhet till kommunismens sak.
Men den förmådde inte att tränga djupt in i arbetarungdomens massa. Inte heller socialdemokratin har lyckats få grepp om denna ungdom. Ungdomen i de kapitalistiska länderna tillhör de oerhört starka idrottsorganisationer som skapats av bourgeoisin, dess militärstaber eller prästerskapet. I Tyskland har en viss del av den arbetslösa ungdomen gått till de fascistiska kasernerna. Men medlemmarna i det kommunistiska ungdomsförbundet har inte förstått denna lärdom. De slogs modigt mot fascisterna i Tyskland. I flera länder arbetar de mycket bra inom armén, vilket ofta resulterar i långa tukthusstraff, men att gå in i till exempel en katolsk idrottsorganisation, där tiotusentals ungdomliga arbetare finns samlade, känns lika svårt för dem, som det känns för påven att ansluta sig till ateisternas förbund och där bedriva propaganda för katolicismen. (Munterhet). Men medlemmarna i ungdomsförbundet och kommunisterna är ju inte bundna av några prestigeöverväganden, såsom Kristus' förvaltare. De kommunistiska organisationerna och dess ungdomsorganisationer måste vara rörliga, de måste finnas överallt där det finns arbetare, de måste finnas i idrottsorganisationerna, i sådana fritidsorganisationer för arbetarna som 'Dopolavoro' i Italien, i Arbeitsdienstlägren, men framför allt måste de finnas på arbetsplatserna."
Detta är alltigenom korrekt, men det saknar det väsentligaste. Om ungdomsorganisationerna arbetar i kristna organisationer, står de helt hjälplösa inför den kristna ungdomen, om de arbetar med hjälp av Kominterns ekonomiska och politiska analyser. Kommunisten måste ju veta, vad han ska tala med den kristna ungdomen om, och vilka lösningar kommunismen har, inte främst inom den politiska ekonomin utan för de speciella problem som den kristna ungdomen har. Det är först ur dessa problem, som nödvändigheten av en socialistisk planekonomi så småningom kan härledas som grunden för lösningen av de personliga problemen.
I princip är alltså Sex-pol enig med Manuilski vad gäller frågan om kommunisternas inomorganisatoriska arbete. Skillnaderna framträder dock genast mycket tydligt, när man kommer till den konkreta frågan, vad som intresserar den kristna eller annars genomsnittliga ungdomen, utifrån vilket konkret livsinnehåll de kommunistiska ungdomsorganisationernas arbete skall utveckla sig (jfr "De ungas sexuella kamp" av Reich, som förbjöds av KPD, men studerades mycket intensivt av ungdomen ur alla läger). Det samma gäller för varje formalistisk fras från Kominternledningen. Den säger alltid riktigt, att man måste bedriva massarbete, men den värjer sig mot det konkreta innehållet i det nödvändiga massarbetet, i synnerhet om detta innehåll är personligt och ligger långt från den "höga politiken". De reser en absolut motsättning mellan det personliga och det politiska i stället för att se det dialektiska förhållandet mellan de båda. En del personliga problem (såsom frågan om sexualpartners eller egna bostäder för de unga) är inte bara samtidigt typiska sociala frågor om den sociala ordningen, utan man kan även säga att politik inte är något annat än den praktik som kommer till uttryck genom de behov och intressen som finns hos de olika skikten och åldersgrupperna i samhället.
Kort uttryckt skiljer sig den revolutionära politiken från varje typ av borgerlig politik därigenom, att den förra ställer politiken i tjänst hos massans behovstillfredsställelse, medan den senare bygger upp hela sin politik på den strukturella, historiskt betingade anspråkslösheten hos massorna.
Den som har arbetat i de kommunistiska cellerna vet hur partimedlemmarna själva reagerade på den "höga politiken". Vid de varje vecka återkommande sammankomsterna hölls det ett politiskt referat. En "referent" redogjorde för bourgeoisins politik, en del gjorde det bättre och andra det sämre, och medlemmarna hörde mer eller mindre intresserat på, men alltid passivt. Diskussioner uppstod vanligen bara i sådana celler där de intellektuella eller gamla skolade funktionärer var i majoritet, eftersom de tyckte om att diskutera högpolitiska frågor. Under månaderna strax före Hitlers maktövertagande hände det allt oftare, att de proletära medlemmarna, som visserligen inte var bevandrade i den "höga politiken" men ändå var medvetna om att något måste ske, avbröt de tomma politiska referaten och sade ungefär så här: "Vad bourgeoisin vill och vad den gör har vi hört sedan år tillbaka i era referat. Nu vill vi emellertid äntligen höra, vad vi ska göra, vad vi ska driva för slags politik. Referenterna visste inte vad de skulle svara på detta." När man i de olika distrikten började tala om de skolade Sex-poltalarnas framgångar och man sade att Sex-poltalarna kunde få de mest oskolade medlemmarna från massan och partiet intresserade av politik genom att utgå från personliga frågor och sedan gå över till de politiska, började partiet fråga efter Sex-poltalarna, eftersom de ville ha de "opolitiska" till sina gruppmöten. Kvinnoarbetet och ungdomsarbetet misslyckades överallt, eftersom man alltid talade på samma sätt om det "politiska läget", vilket alltid resulterade i samma långtråkighet. Sex-poltalarna var emellertid skolade att till att börja med ställa frågan, vad kvinnorna, ungdomen eller de arbetslösa upplevde som personliga problem. Man utgick från ett "opolitiskt" problem, kanske frågan "hur ska jag klara av mitt barns uppfostran" eller "pojkar och flickor i samma organisation". När man tog upp en fråga, som rörde det personliga livet, väckte den stort intresse och livaktigt deltagande från åhörarnas sida, och det ledde regelbundet vidare till de stora politiska frågorna, som, när de presenterades i den gamla formen, kvävde all revolutionär känsla. I stället för att bedriva "hög politik" och tala om att "knyta an till vardagsfrågorna" för att sedan koppla bort dem i praktiken, utgick Sex-pol alltid bara från det personliga för att slutligen nå fram till exempelvis det politiska samarbetet mellan Hitler och Brüning. Denna metod, att i stället för att fastna i hög politik komma till klasspolitikens stora frågor utifrån det personligaste, kallade partirepresentanterna "kontrarevolutionär avvikelse". Ändå ropade deras funktionärer efter oss för att vi skulle komma till Oranienburg, Jüterbog, Dresden, Frankfurt, Steglitz, Stettin, och så vidare för att "komma de opolitiska närmare". I stora fabriker, där de anställda i stor utsträckning var smittade av nationalsocialismen och inte hade haft kontakt med de röda fackföreningarna under flera år, lyckades Sex-pol samla dussintals med människor till sina möten, de lyckades få liv i de kommunistiska cellerna och intresserade tidigare opolitiska kvinnor och ungdomar. Rörelsen var alltför ung och alltför svag. Till en början tolererades den motvilligt av partiledningen, men sedan bannlystes den. Därför kunde den bara samla erfarenheter. Det som betecknades som en avvikelse från det politiska och som reaktionärt, var den verkligt revolutionära propagandan. Om detta vittnade det intresse, som de opolitiska visade för politiken till slut.
En revolutionär organisation kan aldrig segra utan att massan politiseras i revolutionär riktning. Massan är helt enkelt inte intresserad av den gamla formens höga politik. De så kallade revolutionära aktioner, som massan stod mer eller mindre likgiltig inför, var försök att "mobilisera" massan genom att ge exempel. Detta misslyckades i de flesta fall.
Erfarenheterna från Sex-polarbetet i Tyskland kan överföras till den revolutionära politikens alla områden. Politiseringen av den tröga massan kan inte förverkligas enbart genom att ge exempel, och lika lite genom - märk väl - psykologiskt felaktiga upprop å la "Till arbetarna i hela världen". Om massan ska bli politiskt aktiv, måste den själv ställa sig grundfrågan om den revolutionära politiken: "Vad vill vi? Hur uppnår vi det?" Om det är riktigt - och det tvivlar vi inte på - att den sociala revolutionen förverkligar den sociala demokratins tanke, så att hela befolkningen deltar i politiken (inte i borgarnas diplomatiska spel utan i den revolutionära politiken). Att den inte bara kommer att "dra in" massan i arbetet med att organisera det samhälleliga livet, utan faktiskt lägga huvuddelen av detta arbete i massans händer. Om allt detta är riktigt, så kommer nödvändigtvis de grundprinciper för massarbetet som vi här endast antytt med några få exempel att bli en ofrånkomlig konsekvens. Dessa exempel gör inte anspråk på att vara allmängiltiga, utan de utgör endast förslag på hur man ska behandla frågan om och hur man ska kunna väcka den slumrande aktiviteten hos massorna.
Det är klart att det aldrig kan finnas en ledning, som kan överblicka och dirigera alla de svårbemästrade problem och uppgifter som det samhälleliga livet skapar. Detta kan endast den borgerliga diktaturen klara av, eftersom den inte tar hänsyn till massans behov och eftersom den just vilar på massans skenbara behovslöshet och på dess politiska slöhet. I dagens kapitalistiska system är arbetet för länge sedan en samhällelig angelägenhet - det är endast själva tillägnandet av produkterna som är företagarnas privata angelägenhet.
Den sociala revolutionen vill till exempel socialisera storföretagen, det vill säga överlåta dess fabriker i arbetarnas egen förvaltning. Vi vet hur svårt Sovjetunionen hade det i början och även idag med denna självförvaltning. Det revolutionära arbetet i företagen kan bara bli framgångsrikt, om det väcker arbetarnas intresse för företaget, som ett objektivt intresse i produktionen, och att man sedan utgår från detta intresse. Arbetaren har dock inget intresse i företaget som sådant, och rakt inte i företaget i dess nuvarande form. För att få ett revolutionärt intresse i företaget redan idag, måste arbetaren framför allt föreställa sig att företaget redan nu under kapitalismen tillhör honom själv. Man måste göra arbetsstyrkan medveten om att företaget och dess ledning på grund av deras arbete tillhör dem och bara dem. Att denna rätt, som för närvarande kapitalisten gör anspråk på för sig, är förbunden med många plikter, att man måste veta något om företagsdrift, företagsorganisation, etc. måste också göras klart.
Propagandan måste klart och tydligt visa, att det är arbetarna och inte den nuvarande ägaren till kapitalet och till produktionsmedlen, som är de egentliga herrarna över företaget. Det är masspsykologiskt en stor skillnad, om vi säger: "Vi exproprierar storkapitalisterna", eller om vi säger: "Vi tar vår egendom i vår rättmätiga besittning". I det första fallet reagerar den genomsnittlige opolitiske eller politiskt deformerade industriarbetaren på expropriationsparollen med en skuldkänsla och en hämning, som om han tillägnade sig en främmande ägodel. I det andra fallet kommer han att bli medveten om sin lagliga äganderätt, en äganderätt som grundar sig på hans arbete, och den borgerliga ideologin om "privategendomens oantastlighet" och produktionsmedlens dito förlorar sin makt över massorna. Ty problemet är inte att den härskande klassen sprider och försvarar en sådan ideologi, utan varför massan grips av den och bejakar den.
Skulle en revolutionär organisation inte vara kapabel att förklara för arbetarna, att de är de rättmätiga herrarna och att de redan nu måste bry sig om sina uppgifter? Liksom de småborgerliga köpmannafruarna och arbetarskarorna i Sex-polgrupperna försökte bli klara över, hur man egentligen bäst kunde utforma barnens uppfostran, hur man skulle organisera hushållsarbetet mest praktiskt och om det inte skulle vara fördelaktigare att inrätta ett kollektivt kök i bostadsblocket, så kan, kommer och måste även arbetsstyrkorna redan nu göra förberedelser för övertagandet av företagen. De måste lära sig att tänka på egen hand, att skola sig, de måste lära sig allt som kommer att behövas och att tänka på hur det ska organiseras. Erfarenheterna från Sovjet kan här bara vara till en viss hjälp - de kan inte ersätta detta arbete, då förhållandena liksom möjligheterna är annorlunda där. Det är helt säkert, att detta är enda sättet att få arbetarna intresserade av den sociala revolutionen, något man inte kan uppnå med lärda föreläsningar om det politiska läget och femårsplanen.
Det reella maktövertagandet av företagen måste föregås av ett ideellt maktövertagande genom konkreta förberedelser. Det samma gäller för idrottsorganisationer, ungdomsorganisationer och militärförband. Det är detta, och endast detta, som kan kallas att "väcka klassmedvetandet". Den revolutionära partiledningen har ingen annan uppgift, och kan inte ha någon annan, än att efter maktövertagandet hjälpa dessa förstadier till den revolutionära sociala demokratin till större klarhet, att leda förberedelserna och att ställa sitt större kunnande till förfogande. Genom att arbetarna på detta sätt blir indragna i det konkreta arbetet, kommer de att känna sig som de egentliga herrarna över företaget, och de betraktar inte längre företagaren som lönegivare utan som utsugare av deras arbetskraft.
Om den revolutionäre ledaren måste veta vad mervärde är, så måste arbetaren ha noggranna kunskaper om hur stor profit han verkligen skapar åt arbetsgivaren genom sin arbetsinsats i det företag han jobbar i. Detta är klassmedvetande. Då kommer han att strejka, och han gör det inte bara på grund av känslomässig solidaritet eller på grund av bindningen till fackföreningsledaren, utan på grund av eget intresse, och inga fackföreningsledare kommer då att kunna bedra honom. Han kommer att kämpa för sina egna intressen, ja, han kommer att tvinga strejken på en svag ledning och kommer att undanröja den om den sviker. Den revolutionära propagandan har i huvudsak bara bestått av negativ kritik. Den måste lära sig att dessutom vara konstruktiv, förberedande och positiv.
Precis samma princip om att praktiskt bli medveten gäller för ungdomen i alla skikt och kretsar. När ungdomen arbetar på ett företag, kommer den att delta i det konkreta fackföreningsarbetet. När ungdomen inte arbetar på företagen, kommer den att ägna sig åt gestaltningen av sitt personliga liv, åt lösningen av föräldrakonflikter, den sexuella frågan eller bostadsfrågan. På detta sätt kommer den inte bara att skapa nya former av samhälleligt liv ur det egna livet, genom till att börja med bara tänka ut dessa nya former och sedan engagera sig i dem för att slutligen kämpa för dem. Den kommer inte heller att låta sig tämjas igen.
Det räcker inte med föredrag om det politiska läget, nej inte ens om "ungdomens sexuella frågor". Detta kontrolleras ju ovanifrån. Ungdomen måste redan nu börja organisera sitt liv på varje område. Den kan därvid varken' bekymra sig om polisen eller om myndigheter och ska inte heller göra det. Den ska göra det som den känner är riktigt och som den kan göra. Den kommer då snart att märka att de är instängda på alla håll, vilket gör även de enklaste och mest självklara sakerna i det ungdomliga livets gestaltning omöjliga. Och på detta sätt kommer den genom praktiken att inse vad som är revolutionär politik och revolutionär nödvändighet. Om de kapitalistiska myndigheterna lägger fingrarna emellan vid till exempel skaffandet av preventivmedel, vid organisation av ömsesidig hjälp i bostadsfrågan etc. först med hotelser, sedan arresteringar och slutligen med svåra fängelsestraff, då och bara då kommer de innerst inne att känna var och hur de förtrycks. Då kommer de att lära sig kämpa, inte i ett tomrum, inte på grund av paroller som kommer utifrån, utan i sammanstötningen med den hårda verkligheten i livet under kapitalismen. Så lärde sig de tjeckiska ungdomsförbunden 1931, när polisen arresterade dem i deras tältläger, där de levde det könsliv som de ville leva. Då kämpade de på gatan med knytnävarna mot statsmakten för sina rättigheter. I Tyskland får man idag endast tälta med äktenskapsbevis, och den tyska ungdomen finner sig stillatigande om än morrande i detta förbud. I stället söker den sig till andra ställen, där den kan kringgå förbudet.
Medvetandet om deras sanna rättigheter att gestalta sina liv kommer också ovillkorligen att tvinga dem till kamp för detta. De behöver nu bara ett stöd, en organisation, ett parti, som förstår dem, hjälper dem och företräder dem.
Massans klassmedvetande består inte av kunskap om de historiska eller ekonomiska lagar, som reglerar människans existens, utan:
1. kännedomen om de egna livsbehoven på alla områden
2. kännedomen om vägarna och möjligheterna till deras tillfredsställelse.
3. kännedomen om de hinder, som den privatekonomiska samhällsordningen lägger i vägen.
4. kännedomen om de egna hämningarna och ångesten för att bli klar över de egna behoven och hindren för deras tillfredsställelse ("den inhemske fienden" finns även i fråga om den undertryckte individens psykiska hämningar).
5. kännedomen om att enigheten inom massan utgör en oövervinnelig styrka gentemot förtryckarnas makt.
Den revolutionära ledningens (det revolutionära partiets) klassmedvetande är ingenting annat än kunskapen plus förmågan att å massans vägnar uttrycka det som den inte kan uttrycka själv. Och den revolutionära befrielsen från kapitalets ok är den sammanfattande handling, som växer fram av sig själv ur massans välutvecklade klassmedvetande, när den revolutionära ledningen har förstått massan på alla livets områden.
Det följande är en sammanfattning av några förändringar i vår arbetsmetod. De tycks vara nödvändiga om vi dömer efter de begångna misstagen.
Princip: Det är omöjligt att ge anvisningar i enskildheter. Vad som behövs är klarhet om vår grundläggande uppfattning och våra analyser och att man använder dessa på enskildheter. Om principen är riktig, så begår man inget misstag i det enskilda fallet. Men om vår grundläggande uppfattning och dess metod är felaktig, då blir de riktiga avgörandena i enskildheterna bara tillfälligheter och felkällorna är många. För bedömningen av politiska händelser
1. För att vi ska förstå alla förlopp är två frågor nödvändiga:
a) går förloppet i revolutionär eller reaktionär riktning?
b) Anser de personer som är inblandade i förloppet att de handlar i socialismens eller kapitalismens tjänst? (Objektivt och subjektivt skiljer sig för det mesta: SA är objektivt sett kontrarevolutionärt men subjektivt sett revolutionärt.)
2. För att klara uppgifterna är det oundgängligt att inför varje bedömning och ställningstagande fråga sig:
Vad försiggår bland massans olika skikt? Vad i den är för oss och vad är mot oss?
Hur upplever den breda, politiskt omedvetna eller deformerade massan de politiska händelserna? Hur upplever och känner massan inför den revolutionära rörelsen?
3. Varje händelse är motsägelsefull och innehåller element för och emot revolutionen. Man kan endast vara förutseende genom
a) förståelse av motsägelserna
b) uppställning av de möjliga utvecklingsvarianterna (till exempel reaktionära och revolutionära element i fascismen).
4. Den samhälleliga processen innehåller samtidigt framåtsträvande och bromsande eller bakåtsträvande krafter. Revolutionärt arbete består i att gripa tag i de båda krafterna och i att driva fram de revolutionära tendenserna (till exempel Hitlerjugend, där den sexuella friheten är en framåtsträvande kraft, medan auktoritetstron är bakåtsträvande).
5. Behoven är inte till för näringslivet, utan näringslivet är till för behoven.
6. Poliser och andra motståndare, som man är rädd för, bör man föreställa sig i underkläder. Det samma gäller för varje fruktad auktoritet.
7. Suggestionen som medel för att vinna massorna gäller bara för den politiska reaktionen. Den revolutionära rörelsen ska inte suggerera, utan avslöja för massan, komma på och uttala dess outtalade och outtänkta önskningar. (Teorin om det revolutionära uppsvinget är suggestion.)
8. Den hemliga diplomatin är reaktionens politik. Revolutionens politik är att alltid vända sig till massorna och att förinta hemligpolitiken. (Ett exempel på motsatsen är Litwinows tal vid avrustningskonferensens senaste sammanträde.)
9. Om man lägger in de egna önskningarna i massan och inte bedömer det verkliga läget oavhängigt av de egna önskningarna, då förblir de önskningar som lättast kan infrias ouppfyllda.
(Att projicera situationen utifrån en liten krets på massan.)
10. Ekonomismen leder till misslyckande: Människan, inte maskinen, skapar historien. Till detta behöver hon maskinen. Ekonomin omsätter sig aldrig direkt i medvetandet, utan det finns många mellanled och även motsägelser (jämför den kristne arbetaren, den fattiga nazistkvinnan, etc.).
11. När massan revolterar mot materiellt och sexuellt elände, så är detta inget problem. Man måste inse att massan inte förstått problemet, när den handlar mot sina egna intressen ("irrationellt förhållningssätt"), till exempel att kvinnan bejakar äktenskapet, även om det blir till ett ok. Arbetare glömmer utsugningen när företaget går bra, och ungdomen bejakar sexualförtrycket.
12. Klassmedvetandet bör inte bäras till massorna skolmästaraktigt som ett system av lärosatser, utan bör utvecklas ur massans upplevelser. Politisering av alla behov.
13. Man bör göra klart, att proletariatet, om det företräder sina egna intressen, därmed samtidigt företräder alla arbetandes intressen. Ingen motsatsställning mellan proletariat och medelklass. Under högkapitalismen befinner sig industriproletariatet i minoritet, och det är dessutom förborgerligat.
14. Hellre inga flygblad (och annan agitation) än dåliga. Undvik att göra massan besviken eller modfälld. Det är inte din vilja som är avgörande utan massans reaktion (jämför folkomröstning)! Bygg i stället upp förtroende för din sakliga argumentering, till exempel genom att medge att du i en viss fråga inte vet någonting.
15. Uppmana inte massan att genomföra fler aktioner än den kan klara av. Öka långsamt! Arbeta grundligt på lång sikt, men var beredd på plötsliga vändningar!
16. Den breda opolitiska massan avgör alltid revolutionens öde. Politisera därför privatlivet, det "lilla" livet på tivolin, dansgolv, biografer, torg, sovrum, härbärgen, vadslagningskontor! Den revolutionära energin finns i de små vardagshändelserna!
17. Tänk alltid internationellt, aldrig endast nationellt. ("Vi tyskar är inte intresserade av enhetsfronten i Frankrike och i Saarområdet eller av den kinesiska revolutionen").
18. Det finns två typer av klassmedvetande: massans är annorlunda än ledningens, (ungdomens behov, till exempel av en egen lägenhet, fabriksarbetarnas motstånd mot lönesänkningar, SA-folkets upprördhet över sin avväpning å ena sidan - å andra sidan kännedom om krisförloppets mekanism, om den socialistiska planekonomins teknik, om de imperialistiska motsättningarna och krigsrustningarna över hela världen i kombination med ingående insikter i massans behov.)
19. Viljan eller programmet avgör inte den politiska tyngden hos en organisation, eller rörelse, utan dess massbas, det vill säga det gensvar den vinner hos massan. Därför kan den revolutionära ledningen inte tillåta sig, att kryssa fram försiktigt som Goebbels, som undgick massakern den 30 juni, eftersom han inte företrädde någon massbas, som han var bunden vid och därför kunde falla över på den "rätta" sidan.
20. En principiell fråga: I vilket avseende är jag själv, revolutionären, borgerligt, religiöst eller moraliskt påverkad? Hur stör denna påverkan mitt revolutionära arbete? I vilket avseende är jag själv auktoritetstrogen?
21. Av den revolutionära ledningen kan man fordra, att den inte bara subjektivt utan också objektivt arbetar i revolutionens intresse.
22. Om den begår fel, så bör alla krafter sättas in för att inte bara korrigera felen i de lägre enheterna utan också i de högre.
23. Den politiska linjen måste alltid underställas basens kontroll (diskussion inom partiet).
24. Det är fel att vidta politiska åtgärder i tysthet eller i hemlighet - då skapar man oklarhet och förvirring. Medlemmarna i partiet måste vara noggrant informerade om varje politisk vändning. Begångna fel ska underställas en verklig självkritik, som inte mekaniskt skjuter skulden på de äldre enheterna ("den X:e partidagens beslut genomfördes inte i tillräcklig utsträckning").
25. Därutöver bör frågan ställas om ledningen, om den personella förnyelsen av de mellersta och översta funktionärskadrerna. Den som inte går före i insikt och alltså släpar efter, den är även olämplig som ledare, även när han slutligen ger med sig under massans tryck.
26. Sök redan nu efter medel för förståelse av hur man redan från början kan förhindra en byråkratisering av en levande revolutionär organisation. Varför blir den enkle arbetaren så lätt en pamp när han blir funktionär? Det bästa kännetecknet: den sexualmoraliska inställningen i frågan om ungdomen och äktenskapet!
27. Hur kan man känna igen den framtida förrädaren, spionen, överlöparen, den som faller i de avgörande ögonblicken, ännu innan han vet eller anar det själv? (Inbilskhet, diplomatisk begåvning, vekhet i företrädandet av egna ståndpunkter, överdriven vänlighet, forcerat uppvisande av revolutionärt sinnelag, etc.)
28. Hur känner man igen den faste revolutionärens karaktärsegenskaper? (Yttre enkel hållning, förmåga till direkt kontakt med människor, enkel, självklar hållning till det sexuella, fraslöshet, inte bara känslomässig, utan i första hand förnuftsmässig övertygelse om socialismen, ingen utveckling till pamp i högre funktioner, ingen patriarkalisk inställning till hustru och barn.)
29. Strukturen i det parti som ska byggas upp: kärnans kvalitet, inte kvantitet! Kärnan (partiet) + omgivande sympatiserande massa (tidigare enkla partimedlemmar). Prövotid innan en ny medlem väljs in bör införas på nytt.
30. Överlasta inte funktionärerna! Låt dem absolut ha sin fritid! Koppla inte bort privatlivet, utan ha det i ordning! Skola alltid ersättare och ha dem beredda. Fördela arbetet i små portioner. Korta och sakliga sammanträden! Gynna kritik, genom att sakligt ta upp dem, ta utan förbarmande bort all osaklig kritik! Förstå alltid först den andres ståndpunkt! Undvik bländverksaktioner, inga "kampanjer", utan grundlig penetration tills aktionen utlöses av sig själv.
31. Ingen onödig heroism! Var inte stolt över martyrskap, utan spara krafterna! Det är ingen konst eller ära att sitta av ett straff, utan det är den största konst att undvika det! Ståta inte med "proletär solidaritet", utan utöva verklig solidaritet (jämför missförhållandena i den "röda hjälpen").
32. Personliga konflikter och relationer stör ofta arbetet. Lär att inte koppla bort det personliga, utan att politisera det (till exempel kvinnan som är svartsjuk på mannen och hindrar honom i hans arbete, eller tvärtom).
33. Man måste lära sig att ställa om sig i tänkandet. Detta ska inte blandas ihop med brist på övertygelse. Kontrollera var bindningar till organisationen och till överkomna åskådningar förhindrar seendet av den levande verkligheten (den revolutionära organisationen och dess medvetna solidaritet utgör grunden för den enskildes revolutionära arbete. När organisationen därutöver blir en omedveten ersättning för hem och familj, kan blicken för verkligheten grumlas).
34. Förhandla alltid inför partiets breda offentlighet även i de inre partifrågorna (gäller naturligtvis endast under legal tid). Hemlig diplomati inom partiet är skadlig. Den som döljer sin mening hör inte till oss. Inte heller den som ställer revolutionens sak i tjänst hos taktiken i stället för omvänt.
35. Att utveckla egna initiativ betyder inget annat än att se på livet oförvrängt och dra konsekvenserna därav.
[1*] Utrotningen av SA:s ledare i Tyskland den 30 juni 1934 visade att de i "Fascismens masspsykologi" framställda motsägelserna mellan revolutionärt och reaktionärt inom fascismen, som sammanfattats till en enhet i dess ideologi, med ett slag hade blivit oförenliga. Jag säger inte detta för att i likhet med revolutionens "enda ledare" bevisa att "analysen" bekräftades, utan av ett annat skäl: Ännu för en kort tid sedan tillbakavisade Kominternpressen intensivt alla försök att se NSDAP som något mer än en vakt för finanskapitalet, det vill säga dem som menade att NSDAP representerar massans revolutionära energi, som omvänts i reaktionär riktning. Nu såg den dess perspektiv om det revolutionära uppsvinget bekräftat när NSDAP:s vänsterflygel blev halshuggen. Man får hoppas att den revolutionära rörelsens historia i framtiden inte kommer att tillåta sådant fuskverk och sådan ytlighet. Den som har varit med om de inre partistriderna mellan 1929 och 1933 vet att alla de som pekade på SA som en omedveten revolutionär potential betecknades som sabotörer, i likhet med dem som visade på det oavvisliga faktum, att stora delar av det tidigare RFB hade gått över till SA, och, slutligen, liksom den som betonade att SA rekryterades bland arbetare och endast objektivt, men inte subjektivt, utgjorde en legotrupp för kapitalet. Man hörde inte gärna detta. Man såg i fascismen endast dess reaktionära funktion och inte den revolutionära kraften i dess massbas. Därmed förlorade man också slaget. Nu, efteråt, då det inte längre är svårt att se motsägelserna, tillstår man det som förut bannlystes. De "partitrogna" kommer lugnande att säga, att det ju ändå är något, att man inte får begära för mycket, Komintern svängde ju i värderingen av fascismen liksom i frågan om enhetsfronten med socialdemokratin. På detta kan man svara: En ledning, som inte går före massan i insikten om tingen och förloppen, som inte förutser, är ingen ledning, utan en broms i samhällsutvecklingen. När goda kommunister hyser sådant medlidande med ledningen, då gör de det på grund av omedveten auktoritetsskräck. Partilivets praktiska erfarenhet har lärt oss, att den genomsnittlige funktionären när han inte företrädde något partibeslut såg och tänkte bättre med egen ren instinkt än någon av funktionärerna i toppen. Idag finns det återigen nya processer, som man måste förutse och som man måste utveckla ur de aktuella motsägelserna, om man vill behärska framtiden och inte möta den oförberedd. Vi står till exempel inför den stora faran, att de jättelika massrörelserna, som nu skakar olika länder (USA, Frankrike), utan ledning och utan målmedvetenhet kommer att rinna ut i sanden och bereda plats för den bittersta besvikelse och letargi. Detta är lika möjligt, som att den nya tilltagande upprördheten och insikten i massan ska utveckla sig till en världsrevolutionär situation. Man kan lugnt säga, att vi idag efter händelserna den 30 juni hade kunnat lyfta handen till det avgörande slaget, understödda av Tysklands svåra ekonomiska desorganisation, om den kommunistiska ledningen i Tyskland hade förberett sig grundligt sedan 1923 eller åtminstone 1929. Man skall inte ursäkta, utan lära av det förgångna. Vi måste idag genom en korrekt uppfattning av de stora utvecklingslinjerna och bakslagen i den samhälleliga processen, för att kunna ta tyglarna till den samhälleliga ordningen om kaos skulle utbryta. Tills dess måste den breda massan av jordens befolkning långsamt och grundligt få den orubbliga känslan av att vi är de enda som förstår dem - dem, massan, och inte bara Barthou, Litwinow och vad de heter och inte bara våra egna önskningar. Detta förtroende, kan man inte lura sig till, utan de måste få ett äkta och intensivt förtroende för oss, till kommunismen, något som de "enda ledarna" inte kunde frammana på tio år utan fastmera ruinerade direkt genom sina fel och sin insiktslöshet. Det kommande kriget är väl den närmaste stora chansen för den sociala revolutionen. Vi får inte missa den, så som vi missade chanserna den 20 juli 1932, december och januari 1933/34 och den 30 juni 1934. För denna saks skull måste revolutionärerna i första hand förstöra auktoritetstron i sig själva!