Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Mina damer och herrar! Under vår sista samvaro sysslade vi med de små vardagsbekymren, ställde om vårt enkla hus så att säga. I dag skall vi ta ett djärvt språng och våga oss på att besvara en fråga, som upprepade gånger ställts av utomstående, nämligen om psykoanalysen leder fram till en bestämd världsåskådning, och i så fall till vilken.
"Weltanschauung" [världsåskådning] är ett speciellt tyskt begrepp, är jag rädd, som det kan bli besvärligt att översätta till andra språk. Om jag försöker mig på en definition av det, kommer ni nog att finna den mindre lyckad. Jag anser alltså att en världsåskådning är en intellektuell konstruktion, som enhetligt härleder lösningen av alla vår tillvaros problem ur ett överordnat antagande och där följaktligen ingen fråga lämnas öppen, och allt som intresserar oss får sin bestämda plats. Det är lätt att begripa att människor gärna drömmer om att äga en sådan världsåskådning. Med stöd av den kan man känna sig trygg i livet, veta vad man skall sträva efter, hur man ändamålsenligast skall hantera sina känslor och intressen.
Om detta är vad som utmärker en världsåskådning, blir svaret lätt för psykoanalysens del. Som specialvetenskap, en gren inom psykologin - djuppsykologi eller det omedvetnas psykologi - saknar den alla förutsättningar för att skapa en egen världsåskådning, den måste hålla sig till den vetenskapliga. Men den vetenskapliga världsåskådningen avlägsnar sig redan märkbart från vår definition. Den förutsätter visserligen också en enhetlighet i förklaringen av världen, men bara som ett program, vars genomförande skjuts på framtiden. I övrigt är det bara negativa drag som utmärker den vetenskapliga världsåskådningen; begränsningen till det man för tillfället säkert kan veta och det skarpa avvisandet av vissa för den främmande element. Den påstår att det inte finns någon annan källa till kunskap om världen än den intellektuella bearbetningen av omsorgsfullt prövade iakttagelser - alltså det man kallar för forskning - och att det heller inte finns någon kunskap att hämta ur uppenbarelse, intuition eller profetior. Det verkar som om denna uppfattning under de senaste århundradena var mycket nära att vinna allmänt erkännande. Först i vårt eget århundrade har den övermodiga invändningen rests att en sådan världsåskådning är lika torftig som tröstlös; att den förbiser människoandens anspråk och människosjälens behov.
Man kan inte energiskt nog tillbakavisa den invändningen. Den är alldeles ohållbar, eftersom ande och själ är föremål för vetenskaplig forskning på precis samma sätt som vilka som helst andra företeelser som inte lika direkt berör människan. Psykoanalysen har här en särskild rätt att tala för den vetenskapliga världsåskådningen, eftersom den inte kan förebrås för att ha försummat det själsliga i världsbilden. Dess bidrag till vetenskapen består just i att den utsträckt forskningen till det själsliga området. Utan en sådan psykologi skulle vetenskapen verkligen vara mycket ofullständig. Men även om man låter utforskandet av människans (och djurens) intellektuella och känslomässiga funktioner ingå i vetenskapen, visar det sig att ingenting ändras i dess totala inställning, inga nya kunskapskällor eller forskningsmetoder tillkommer. Intuition och profetisk förmåga skulle, om de existerade, vara sådana nyheter, men man kan lugnt räkna dem som illusioner, som ett uppfyllande av önskeimpulser. Man inser också lätt att kraven på en världsåskådning bara grundar sig på känslor. Vetenskapen noterar att det mänskliga själslivet framskapar sådana krav, och den är beredd att kontrollera deras ursprung, men har inte alls någon anledning att godta dem som berättigade. Tvärtom ser den sig manad att omsorgsfullt skilja från kunskap allt som är illusion och som framgått ur sådana emotionella krav.
Det betyder inte alls att man föraktfullt skall skjuta dessa önskningar åt sidan, eller underskatta deras värde för människolivet. Vi är beredda att undersöka hur de har nått uppfyllelse i konsten, i religionen, i filosofin, men vi kan inte blunda för att det skulle vara orätt och i hög grad oändamålsenligt att gå med på att dessa anspråk flyttades över till kunskapens område. För därmed öppnar man de vägar som leder till psykosen, det må nu vara den individuella psykosen eller masspsykosen, och drar energi från strävanden som inriktar sig på verkligheten för att så långt som möjligt tillfredsställa önskningar och behov i den.
Från vetenskapens ståndpunkt är det här ofrånkomligt att kritisera och avböja eller helt och hållet avvisa. Det går inte att säga att vetenskapen är ett område av människans andliga verksamhet, och att religion och filosofi är två andra, som åtminstone är likvärdiga, och att vetenskapen inte har något att säga till om på dessa båda områden: att de har likaberättigade anspråk på sanning, och att varje människa har frihet att avgöra var hon vill hämta sin övertygelse och vad hon vill tro. En sådan åskådning anses särskilt förnäm, tolerant, vidsynt och fördomsfri. Tyvärr är den inte hållbar och den har del i alla skadeverkningar som följer med en totalt ovetenskaplig världsåskådning och är i praktiken samma sak. Det är nu en gång så att sanningen inte kan vara tolerant och inte går med på några kompromisser och inskränkningar, att forskningen betraktar alla områden av mänsklig verksamhet som sina och måste bli obönhörligt kritisk, när en annan makt vill lägga beslag på ett stycke för egen räkning.
Av de tre makter som kan strida om vetenskapens rang är endast religionen en farlig fiende. Konsten är nästan alltid ofarlig och välgörande, den vill inte vara annat än illusion. Med undantag för några få personer som är, som man säger, besatta av sin konst, vågar den inte göra intrång på verklighetens mark. Filosofin står inte i motsättning till vetenskapen, den beter sig som en vetenskap, arbetar delvis med samma metoder, men avlägsnar sig från vetenskapen genom att hålla fast vid illusionen att kunna leverera en komplett och sammanhängande världsbild, som emellertid måste störta samman vid varje nytt framsteg i vårt vetande. Metodiskt sett råkar den på villovägar genom att den överskattar de logiska operationernas kunskapsvärde, och eventuellt också erkänner andra kunskapskällor, som intuitionen. Och ofta tycker man nog att diktarens hån (H. Heine) inte är oberättigat, när han om filosofen säger:
Med sina nattmössor och nattrockstrasor
Täpper han till hålen i
världsbyggnaden.[1]
Men filosofin har inget omedelbart inflytande på den stora massan av människor; den är ett intresse för ett litet fåtal till och med inom de intellektuellas tunna skikt och är knappt begriplig för de andra. Däremot är religionen en oerhörd makt, som förfogar över människors starkaste känslor. Som bekant omfattade den en gång allt det som i form av andlig verksamhet spelar någon roll i människolivet. Den intog vetenskapens plats, när det ännu knappt fanns någon vetenskap, och har skapat en världsåskådning av oförliknelig följdriktighet och slutenhet som, fast den är allvarligt skakad, fortfarande består.
Vill man förstå religionens storslagna väsen, måste man göra klart för sig vad den verkligen uträttar för människorna. Den ger dem upplysning om världens ursprung och uppkomst, den tillförsäkrar dem skydd och slutlig lycka i alla livets lägen, och den styr deras tänkesätt och handlingar genom föreskrifter som den företräder med hela sin auktoritet. Den fyller alltså tre funktioner. I den första tillfredsställer den människans vetgirighet, gör detsamma som vetenskapen med sina medel söker göra och uppträder som dess rival. Sin andra funktion har den väl att tacka för det mesta av sitt inflytande. När den stillar människornas ångest inför livets faror och växlingar, försäkrar dem att allt skall gå väl och skänker tröst i olyckan, kan vetenskapen inte längre konkurrera med den. Vetenskapen lär en visserligen hur man kan undgå vissa faror och framgångsrikt bekämpa en del lidanden; det vore mycket orätt att förneka att den är människor till stor hjälp. Men i många situationer tvingas den utlämna människan åt fortsatt lidande och kan endast råda henne till underkastelse. I sin tredje funktion - när den utfärdar föreskrifter, förbud och inskränkningar - avlägsnar religionen sig allra mest från vetenskapen. För den senare nöjer sig med att undersöka och fastställa. Ur dess tillämpningar kan emellertid härledas regler och råd för hur man bör förhålla sig i livet. I vissa fall är dessa desamma som religionen påbjuder, men motiveringarna är annorlunda.
Varför dessa tre innehåll träffar samman i religionen är inte alldeles tydligt. Vad har förklaringen av världens uppkomst att göra med inskärpandet av bestämda etiska föreskrifter? Försäkringarna om skydd och lycksalighet är intimare förbundna med de etiska kraven. Det är lönen för att man uppfyller dessa bud; bara den som fogar sig efter dem kan själv räkna med dessa välgärningar, på den olydige väntar straffet. Inom vetenskapen finns det för övrigt någonting liknande. Den som nonchalerar dess resultat, menar vetenskapen, riskerar att ta skada.
Den märkvärdiga kombinationen av undervisning, tröst och krav inom religionen förstår man först när man underkastar den en genetisk analys. En sådan bör utgå från den mest påfallande delen av det hela, läran om världens uppkomst, för varför skulle en kosmogoni alltid finnas som beståndsdel i ett religiöst system? Läran går alltså ut på att världen skapades av ett människoliknande men i alla avseenden - i fråga om makt, vishet och lidelsens styrka - förstorat väsen, en idealiserad övermänniska. Djur som världsskapare tyder på inflytande från totemismen, som vi senare åtminstone med några ord skall snudda vid. Det är intressant att denne världsskapare alltid är en enda, också där man tror på flera gudar. Likaså att det oftast är en man, fast det inte saknas antydningar om kvinnliga gudomligheter, och många mytologier låter världens skapelse börja just med att en gud dödar en kvinnlig gudomlighet som degraderats till ett vidunder. Här dyker ytterst intressanta detaljproblem upp, men vi måste vidare. Vart det hela bär, blir snart klart för oss genom att denne Gud och skapare direkt kallas fader. Psykoanalysen drar slutsatsen att det verkligen är fadern, lika storslagen som han en gång uppfattades av det lilla barnet. Den religiösa människan föreställer sig världens skapelse alldeles som sin egen tillblivelse.
Då är det lätt att förklara hur de tröstande försäkringarna och de stränga etiska kraven hör samman med kosmogonin. För samma person, som barnet har att tacka för sin existens, fadern (eller riktigare den av far och mor sammansatta föräldrainstansen), har också skyddat och bevarat barnet när det var svagt, hjälplöst och utsatt för alla yttervärldens faror; under hans beskydd har det känt sig tryggt. Sedan människan blivit vuxen vet hon visserligen att hon är i besittning av större krafter, men också hennes insikt om livets faror har vuxit, och hon sluter sig med rätta till att hon i grund och botten fortfarande är lika hjälplös och oskyddad som i barndomen, att hon i förhållande till världen alltjämt är ett barn. Hon vill alltså inte heller nu avstå från det skydd hon åtnjutit som barn. Men hon har också för längesedan insett att hennes far är en varelse med begränsad makt och inte utrustad med alla företräden. Därför tar hon sin tillflykt till sin minnesbild av fadern, den far hon så överskattade i barndomen, upphöjer den till Gud och placerar den i nuet och verkligheten. Den affektiva styrkan hos denna minnesbild och människans fortsatta behov av skydd när gemensamt hennes tro på Gud.
Den tredje huvudpunkten på det religiösa programmet, det etiska kravet, låter också osökt infoga sig i barndomssituationen. Jag påminner om Kants berömda uttalande, där han i samma andetag talar om stjärnhimlen och sedelagen i vårt bröst. Hur märklig sammanställningen än kan låta - för vad har himlakropparna att göra med frågan huruvida ett människobarn älskar eller dödar ett annat? - så snuddar den ändå vid en stor psykologisk sanning. Samme far (föräldrainstansen), som gett barnet liv och skyddat det mot livets faror, lärde det också vad det fick göra och borde låta bli, lärde det att finna sig i bestämda inskränkningar i sina driftönskningar, lät det veta vilka hänsyn till föräldrar och syskon man förväntade sig av det, om det ville bli en tolererad och välkommen medlem av familjen och senare i större grupper. Genom ett system av kärleksbelöningar och straff uppfostras barnet till kunskap om sina sociala plikter, och det får lära sig att tryggheten i livet är beroende av att föräldrarna och även de andra kan älska det och tro på dess kärlek till dem. Alla dessa förhållanden flyttar människan i oförändrat skick över till religionen. Föräldrarnas förbud och krav lever vidare som moraliskt medvetande i hennes bröst; med hjälp av samma system av lön och straff regerar Gud människovärlden, det mått av beskydd och lycksalighet som tilldelas den enskilda människan beror på om hon uppfyller de etiska kraven; kärleken till Gud och medvetandet om att vara älskad av honom utgör grunden för den trygghet med vilken individen beväpnar sig mot farorna från yttervärlden och medmänniskorna. Slutligen har människan genom bönen skaffat sig ett direkt inflytande på Guds vilja och får del i hans allmakt.
Jag vet att medan ni lyssnat till mig har en mängd frågor väckts inom er, som ni gärna skulle vilja få svar på. Det kan jag inte lämna här och i dag, men jag är säker på att ingen av dessa detaljundersökningar kan rubba vår tes att den religiösa världsåskådningen är determinerad av vår barndomssituation. Desto märkligare då att religionen trots sin infantila karaktär har en föregångare. Det har otvivelaktigt funnits en tid utan religion, utan gudar. Man talar då om animism. Världen var också då full av människoliknande, andliga väsen - demoner kallar vi dem - de kunde ta plats i alla föremål i yttervärlden, eller kanske var de identiska med dem. Men det fanns ingen överordnad makt som hade skapat dem alla och som fortsatte att styra dem och som man kunde vända sig till för att få skydd och hjälp. Animismens demoner var för det mesta fientligt sinnade mot människorna, men det verkar som om människan hade större självtillit då än senare. Hon led ständigt av den svåraste ångest inför dessa onda andar men värjde sig mot dem med bestämda handlingar, som hon tillskrev makt att kunna förjaga dem. Inte heller i övrigt såg hon sig som maktlös. När hon hade en önskan att rikta till naturen, till exempel om regn, vände hon sig inte till väderguden med en bön utan utövade trolldom, som direkt skulle påverka naturen, hon gjorde själv någonting som liknade regnet. I kampen mot omvärldens makter var hennes ursprungliga vapen magin, den första föregångaren till vår moderna teknik. Vi antar att tilltron till magin härstammar ur överskattningen av de egna intellektuella operationerna, ur tron på "tankarnas allmakt", som vi för övrigt återfinner hos våra tvångsneurotiker. Det kan ju tänkas att den tidens människor var särskilt stolta över sina framsteg på det språkliga området, som ju måste leda till ett oerhört underlättande av tankearbetet. De tillskrev ordet trollkraft. Detta drag övertogs senare av religionen. "Och Gud sade: Varde ljus, och det vart ljus." För övrigt visar själva de magiska handlingarna att den animistiska människan inte utan vidare litade på effektiviteten av sina magiska önskningar. Vad hon väntade framgång av var snarare en handling som skulle förmå naturen till efterhärmning. Om den animistiska människan ville ha regn hällde hon själv ut vatten; om hon ville förmå marken till fruktbarhet, lät hon den bevittna skådespelet av ett könsumgänge ute på sädesfältet.
Ni vet hur svårt det är för någonting att försvinna som en gång har tagit sig psykiskt uttryck. Det blir alltså ingen överraskning för er när ni nu får höra att många yttringar av animism har bevarats in i våra dagar, mest som så kallad vidskepelse, vid sidan av och bakom religionen. Men mer än så, ni kan knappast avvisa påståendet att vår filosofi har behållit väsentliga drag av det animistiska tänkesättet, överskattningen av ordmagin, tron att de verkliga förloppen i världen följer de vägar vårt tänkande vill anvisa dem. Det skulle visserligen vara en animism utan magiska handlingar. Å andra sidan får vi räkna med att det redan under den animistiska tidsåldern funnits ett slags etik, föreskrifter för umgänget mellan människor, men ingenting talar för att den var särskilt nära förknippad med den animistiska tron. Sannolikt var den ett omedelbart uttryck för maktförhållanden och praktiska behov.
Vad det är som tvingat fram en övergång från animism till religion skulle vara mycket intressant att veta, men ni kan ju föreställa er vilket dunkel som ännu i våra dagar höljer dessa urtider av människoandens utvecklingshistoria. Det tycks vara ett faktum att religionens första form var den märkliga totemismen, djurdyrkan, i vars följe också de första etiska buden, tabuföreskrifterna, uppträdde. Jag har i en bok "Totem und Tabu" [Totem och tabu] utarbetat en hypotes som återför denna förändring till en revolution i den mänskliga familjens förhållanden. Religionens huvudsakliga insats i jämförelse med animismen består i den psykiska bindningen av rädslan för demoner. Däremot har som en rest från urtiden den onda anden behållit sin plats i religionens system.
Är det här den religiösa världsåskådningens förhistoria, så vänder vi oss nu till det som skett sedan dess och alltjämt försiggår inför våra ögon. Den vetenskapliga andan, stärkt genom iakttagelser av naturförloppen, har under tidens gång börjat behandla religionen som en mänsklig angelägenhet och underkasta den kritisk prövning. Inför den kunde religionen inte hålla stånd. Det var i första hand berättelserna om underverk som väckte tvekan och misstro, eftersom de stred mot allt som den nyktra iakttagelsen hade lärt och alltför tydligt förrådde inflytandet av den mänskliga fantasin. Därefter måste dess läror, som vill ge en förklaring till den bestående världen, avvisas, eftersom de vittnade om en okunnighet som bar det förlegades prägel, och som människan, tack vare ökad förtrogenhet med naturlagarna, kände sig överlägsen. Att världen - analogt med den enskilda människan - skulle ha uppkommit genom befruktnings- eller skapelseakter var inte längre det närmaste, mest självklara antagandet, sedan distinktionen mellan levande, besjälade väsen och en livlös natur hade tvingat sig på tänkandet och gjort det omöjligt att hålla fast vid den ursprungliga animismen. Vi får inte heller förbise inflytandet från det jämförande studiet av de olika religionerna och intrycket av deras intolerans och anspråk på ensamrätt.
Uppmuntrad av dessa förövningar har den vetenskapliga andan äntligen vågat sig på en prövning av de betydelsefullaste och känslomässigt högst värderade delarna av den religiösa världsåskådningen. Det är något man kanske alltid kunnat se, men ändå vågade man först sent ta mod till sig och öppet uttala att inte heller de påståenden i religionen, som lovar människan skydd och salighet mot att hon uppfyllde vissa etiska krav, är trovärdiga. Det tycks inte stämma att det finns en makt i världsalltet som med faderlig omsorg vakar över individens välgång och styr allt som händer med honom till ett lyckligt slut. Tvärtom är människans öden inte förenliga vare sig med antagandet av en god makt bakom världsskeendet eller med en, delvis motstridig, världsrättvisa. Jordbävningar, översvämningar, eldsvådor gör ingen skillnad mellan den gode och fromme och den illvillige och vantrogne. Också där man inte kan ge skulden åt den livlösa naturen; när den enskilda individens öde beror på hans förhållande till andra människor, är det inte någon regel att dygden belönas och ondskan får sitt straff, utan ofta nog roffar den våldsamme, sluge och hänsynslöse åt sig allt som ter sig avundsvärt här i världen, medan den fromme får stå där tomhänt. Dunkla, känslolösa och kärlekslösa makter bestämmer människans öde. Det system med belöningar och straff, som religionen har tillskrivit herravälde över hela världen, tycks inte existera. Här finns det återigen anledning att överge detta besjälande som från animismen räddat sig över till religionen.
Det senaste bidraget till kritiken av den religiösa världsåskådningen har psykoanalysen lämnat genom att hänvisa till religionens ursprung ur den barnsliga hjälplösheten och härleda dess innehåll ur barndomens önskningar och behov som fortlever in i vuxen ålder. Det betydde inte direkt ett vederläggande av religionen, men det var ändå en nödvändig avrundning av vårt vetande om den och åtminstone på en punkt en invändning, eftersom religionen själv gör anspråk på gudomligt ursprung. För övrigt har den inte så orätt i det, om man accepterar vår tolkning av Gud.
Vetenskapens sammanfattande omdöme om den religiösa världsåskådningen lyder så: Medan de olika religionerna tvistar inbördes om vilken av dem som är i besittning av sanningen, menar vi att man överhuvudtaget kan bortse från sanningshalten i religionen. Religion är ett försök att bemästra den sinnevärld, i vilken vi är satta, med hjälp av den önskevärld som vi av biologisk och psykologisk nödvändighet har utvecklat inom oss. Men det förmår den inte. Dess läror präglas av de tider under vilka den uppkommit, mänsklighetens ovetande barnaålder. Dess tröst förtjänar ingen tilltro. Erfarenheten lär oss att vår värld inte är någon barnkammare. De etiska krav, som religionen vill ge eftertryck åt, kräver snarare en annan motivering; de är oumbärliga för det mänskliga samhället, och det är farligt att koppla samman efterlevandet av dem med den religiösa tron. Försöker man placera in religionen i mänsklighetens utveckling, ger den inte intryck av att vara en varaktig tillgång utan snarare en motsvarighet till neurosen, som den enskilda människan måste genomgå på sin väg från barndom till mognad.
Det står er naturligtvis fritt att kritisera min framställning; jag kommer att möta er på halva vägen. Vad jag har sagt om det långsamma sönderfallet av den religiösa världsåskådningen var givetvis ofullständigt i sitt kortfattade skick; ordningsföljden mellan de enstaka förloppen var inte alldeles riktigt angiven; samverkan mellan olika krafter vid den vetenskapliga andans uppvaknande skildrades inte uttömmande. Inte heller har jag tagit hänsyn till de förändringar som inträffat i den religiösa världsåskådningen själv under perioden då dess herravälde var obestritt och senare under inflytande av den växande kritiken. Slutligen har jag strängt taget inskränkt min granskning till en enda form av religion, den västerländska. Man kan säga att jag har skapat ett fantom för att kunna ge en snabb och i möjligaste mån effektfull demonstration. Låt oss lämna åt sidan frågan om min kunskap överhuvudtaget skulle ha räckt till för att göra granskningen bättre och fullständigare. Jag vet att allt jag sagt er kan ni hitta på andra håll och bättre framställt, ingenting är nytt. Låt mig ändå få uttrycka övertygelsen att inte ens den noggrannaste bearbetning av religionsproblemens material skulle kunna ändra vårt resultat.
Ni vet att denna kamp mellan vetenskaplighet och religiös världsåskådning ännu inte är över, den utspelas fortfarande inför våra ögon. Hur litet psykoanalysen än gör bruk av polemikens vapen, vill vi ändå inte avstå från att se litet närmare på denna strid. Kanske når vi då ytterligare klarhet om vår inställning till världsåskådningarna. Ni kommer att se hur lätt det är att avvisa några av de argument som religionens anhängare stöder sig på; men det kan naturligtvis finnas andra som är svårare att motbevisa.
Den första invändning man hör lyder att det är förmätet av vetenskapen att göra religionen till föremål för sina undersökningar, eftersom religionen är något suveränt, höjt över varje mänsklig förståndsverksamhet, som man inte får angripa med spetsfundig kritik. Med andra ord, vetenskapen är inte kompetent att bedöma religionen. I övrigt är den fullt användbar och aktningsvärd, så länge den håller sig till sitt eget område, men religionen är inte dess område, där har den ingenting att göra. Låter man inte avskräcka sig av detta bryska avvisande utan fortsätter med att fråga på vad detta anspråk på en undantagsställning bland alla mänskliga angelägenheter grundar sig, så får man till svar, om man överhuvudtaget bevärdigas med ett sådant, att religionen inte får mätas med mänskliga mått, eftersom den är av gudomligt ursprung, given oss genom uppenbarelse av en ande som människoanden inte förmår begripa. Man skulle tycka att ingenting skulle vara lättare att avvisa än detta argument, det är ju ett uppenbart petitio principii, ett cirkelslut, ett "begging the question", jag känner inte till något bra uttryck för det på tyska. Vad som ifrågasätts är just om det finns en gudomlig ande och en gudomlig uppenbarelse, och då är det verkligen inte på något sätt avgörande om det heter att sådant får man inte fråga om, eftersom gudomen inte får ifrågasättas. Det är på samma sätt här som ibland i det analytiska arbetet. Om en annars mycket förståndig patient tillbakavisar ett visst förslag med en särskilt dum motivering, så är denna logiska svaghet en garanti för att det finns ett särskilt starkt motiv för hans opposition, vilket bara kan vara av affektiv natur, en känslomässig låsning.
Man kan också få ett annat svar, där ett sådant motiv öppet erkänns. Religionen får inte prövas kritiskt, eftersom den är det högsta, värdefullaste, mest sublima som människoanden har frambragt, emedan den ger uttryck åt de djupaste känslor och ensamt gör världen uthärdlig och livet människovärdigt. På det behöver man inte svara genom att förneka den höga uppskattningen av religionen utan genom att rikta uppmärksamheten på ett annat faktum. Man betonar att det här inte alls rör sig om något intrång av vetenskapen på religionens område utan tvärtom om ett intrång från religionens sida i det vetenskapliga tänkandets sfär. Vilket värde och vilken betydelse religionen än må ha, så har den ingen rätt att på något sätt inskränka tänkandet; alltså har den inte heller rätt att undanta sig själv från tänkandets tillämpning.
Det vetenskapliga tänkandet är till sitt väsen inte olikt den normala tankeverksamheten, som vi alla, troende som icke troende, använder när vi sköter våra angelägenheter ute i livet. Det har bara i ett par avseenden utformat sig på ett särskilt sätt, det intresserar sig också för saker som inte har någon omedelbar, påtaglig nytta, det anstränger sig att omsorgsfullt hålla individuella faktorer och affektiva inflytanden på avstånd, prövar strängt tillförlitligheten hos de sinnesförnimmelser som det bygger sina slutsatser på, skaffar sig nya iakttagelser som inte är tillgängliga med vanliga medel och isolerar i avsiktligt varierade försök betingelserna för dessa nya erfarenheter. Dess strävan är att nå överensstämmelse med verkligheten, det vill säga det som består utanför oss, oberoende av oss och - som erfarenheten har lärt oss - är avgörande för uppfyllelsen eller avvisandet av våra önskningar. Denna överensstämmelse med den reella yttervärlden kallar vi för sanning. Den förblir alltid målet för det vetenskapliga arbetet, också när vi lämnar dess praktiska värde ur sikte. Om alltså religionen påstår att den kan ersätta vetenskapen, att den på grund av sin välgörande och upphöjande kraft också måste vara sann, så är detta i själva verket ett övergrepp, som vi i allas intresse måste tillbakavisa. Det är mycket begärt av människan, som vant sig vid att sköta sina vanliga angelägenheter enligt erfarenhetens regler och med hänsyn till realiteten, att hon skall anförtro just omsorgen om sina intimaste intressen åt en instans som gör anspråk på rätten att vara befriad från det rationella tänkandets föreskrifter. Och vad beträffar det skydd religionen lovar sina troende, så anser jag att ingen av oss skulle ens vilja sätta foten i en bil vars förare förklarade att han tänkte strunta i alla trafikregler och köra efter sin högtflygande fantasis ingivelser.
Det förbud mot att tänka, som religionen av självbevarelse kräver, är inte alls ofarligt, vare sig för individen eller för den mänskliga gemenskapen. Den analytiska erfarenheten har lärt oss att ett sådant förbud, om också ursprungligen begränsat till ett bestämt område, har benägenhet att breda ut sig och sedan förorsaka svåra hämningar i en människas livshållning. Denna verkan kan man också iaktta hos det kvinnliga könet som en följd av förbudet att om också bara i tankarna sysselsätta sig med sin sexualitet. Hur skadligt detta religiösa hämmande av tankeverksamheten är, kan påvisas i nästan alla framstående personers biografier från gångna tider. Å andra sidan hör intellektet, eller låt oss nämna det vid det namn vi är vana vid, förnuftet, till de makter av vilka vi i första hand har rätt att vänta oss ett enande inflytande på människorna - människor som är så svåra att hålla samman och som därför knappt kan styras. Man kan föreställa sig hur omöjligt ett mänskligt samhälle skulle vara där var och en hade sin egen multiplikationstabell och sina egna speciella mått- och viktenheter. Det är vårt största framtidshopp att intellektet - den vetenskapliga andan, förnuftet - med tiden skall tillkämpa sig diktatur i människans själsliv. Förnuftets väsen är en garanti för att de mänskliga känsloimpulserna, och det som bestämts av dem, får den ställning som de förtjänar. Det samfällda tvånget från ett sådant förnuftets herravälde kommer att visa sig vara det starkaste föreningsbandet mellan människorna och leda till allt större enighet. Det som motsätter sig en sådan utveckling, exempelvis religionens tanketvång, är en fara för mänsklighetens framtid.
Vi kan nu fråga: Varför gör inte religionen slut på denna utsiktslösa strid genom att öppet förklara: "Det är riktigt att jag inte kan ge er det man vanligen kallar för sanning; där måste ni hålla er till vetenskapen. Men det jag har att ge är så mycket skönare, trösterikare, sublimare än allt vad ni kan få av vetenskapen. Och därför säger jag er att det är sant i en annan, högre mening." Svaret är lätt att finna. Religionen kan inte göra ett sådant erkännande, eftersom den då skulle förlora allt inflytande över den stora massan. Den vanliga människan känner bara till en enda sanning i ordets gängse bemärkelse. Vad en högre eller högsta sanning skulle vara, kan hon inte föreställa sig. Sanningen förefaller henne lika litet kunna graderas som döden, och i språnget från det sköna till det sanna är hon oförmögen att följa. Kanske tycker ni som jag att hon har rätt i det.
Kampen är alltså inte över. Anhängare till den religiösa världsåskådningen handlar efter den gamla grundsatsen: Anfall är bästa försvar. De frågar: Vad är då denna vetenskap som är förmäten nog att nedvärdera vår religion, som har skänkt lycka och tröst åt miljoner människor under årtusenden? Vad har den själv uträttat? Vad kan vi vänta oss av den i fortsättningen? Att ge tröst och lyftning är den enligt egen utsago oförmögen till. Låt oss alltså bortse från det, fast det inte är någon lätt sak. Men hur är det med dess läror? Kan den säga oss hur världen blivit till och vilket öde som väntar den? Kan den teckna en något så när sammanhängande världsbild åt oss, visa oss var livets oförklarade fenomen hör hemma, eller hur de andliga krafterna förmår påverka den tröga materien? Om den kunde det skulle vi inte vägra den vår aktning. Men ingenting av allt detta, inte ett enda problem av det slaget har den ännu löst. Den ger oss fragment av så kallad kunskap, som den inte kan få i överensstämmelse med varandra, den samlar iakttagelser av regelbundenheter i vissa händelseförlopp, kallar dem lagar och underkastar dem sina vågade tolkningar. Och hur osäkra är inte resultaten man kommer fram till. Allt vad vetenskapen lär gäller bara tillsvidare; det man i dag prisar som högsta vishet, förkastas i morgon och ersätts sedan provisoriskt med något annat. Det senaste misstaget kallas då sanning. Och för denna sanning skall vi offra vårt högsta goda!
Mina damer och herrar! Jag tror att om ni själva är anhängare till den vetenskapliga världsåskådningen kommer ni inte att bli alltför skakade av denna kritik. I kejsartidens Österrike fälldes en gång en replik som jag skulle vilja påminna om här. Den gamle herrn[2] röt en gång åt representanterna för ett obekvämt parti: "Det här är inte längre vanlig opposition, det är upprorisk opposition!" På liknande sätt kommer ni att finna att förebråelserna mot vetenskapen för att den ännu inte har löst världsgåtorna är överdrivna på ett orättvist och hätskt sätt; för så stora uppgifter har den hittills faktiskt haft för kort tid på sig. Vetenskapen är mycket ung, en sent utvecklad mänsklig verksamhet. Låt oss komma ihåg, för att bara nämna några data, att ungefär trehundra år har gått sedan Kepler fann lagarna för planeternas rörelser, att Newton, som uppdelade ljuset i dess färger och uppställde läran om tyngdkraften, levde till år 1727, det vill säga till för tvåhundra år sedan. Kort före franska revolutionen upptäckte Lavoisier syret. Ett människoliv är mycket kort i jämförelse med mänsklighetens långa utveckling; det må vara att jag nu är en mycket gammal man, men jag var i alla fall redan i livet när Charles Darwin publicerade sitt arbete om arternas uppkomst. Samma år, 1859, föddes upptäckaren av radium, Pierre Curie. Och om ni går längre tillbaka, till naturvetenskapens begynnelse, till Arkimedes, Aristarkos från Samos (omkring 250 f. Kr.), Kopernikus föregångare, eller rentav till de första ansatserna till astronomisk forskning hos de gamla babylonierna, så täcker vi därmed bara en liten bråkdel av den tidrymd som antropologerna räknar med för människans utveckling från den första apliknande urformen och som säkerligen omfattar långt mer än hundratusen år. Och låt oss inte glömma att det senaste århundradet har gett oss ett sådant överflöd av nya upptäckter, och sådana snabba vetenskapliga framsteg att vi har all anledning motse vetenskapens framtid med tillförsikt.
De andra kritiska anmärkningarna måste vi i viss mån ge rätt. Vetenskapens väg är långsam, trevande, besvärlig. Det kan inte förnekas och går inte att ändra på. Det är inte så underligt om herrarna på motståndarsidan är otåliga: de är bortskämda, med sin uppenbarelse har de haft mindre besvär. Framstegen i det vetenskapliga arbetet liknar dem i en analys. Man går till verket med vissa förväntningar, men man måste hålla tillbaka dem. Genom observation får man än här och än där reda på något nytt, och styckena passar först inte ihop. Man uppställer hypoteser, gör hjälpkonstruktioner, som man avlägsnar igen när de inte bekräftas, man behöver mycket tålamod, är beredd på alla eventualiteter, avstår från förhastade slutsatser för att inte av dem ledas till att förbise nya, oväntade faktorer och till sist kommer belöningen för all ansträngning: de spridda fynden fogar sig samman, man får inblick i ett helt stycke själsligt skeende, har löst uppgiften och är fri att ta itu med nästa. Endast den hjälp som experimentet ger åt forskningen måste analysen undvara.
Denna kritik av vetenskapen innehåller en hel del överdrifter. Det är inte sant att vetenskapen stapplar i blindo från det ena experimentet till det andra och byter ut ett misstag mot ett annat. I regel arbetar den på samma sätt som konstnären med sin modell av lera, när han outtröttligt ändrar på det grova utkastet, lägger till och tar bort, tills han har nått fram till en för honom själv tillfredsställande grad av likhet med det föremål han sett eller föreställt sig. Dessutom finns det, åtminstone i de äldre och mognare vetenskaperna, redan i dag en solid grund, som bara modifieras och byggs ut men inte längre raseras. Det ser inte så illa ut på det vetenskapliga arbetsfältet.
Och slutligen, vad är målet med dessa lidelsefulla förolämpningar mot vetenskapen? Trots dess nuvarande ofullkomlighet och inre svårigheter är och förblir vetenskapen oumbärlig för oss och kan inte ersättas med någonting annat. Den har förmågan att nå oanad fullkomning, vilket däremot den religiösa världsåskådningen inte har. Den senare är i allt väsentligt färdig; var den från början ett misstag förblir den ett misstag för alltid. Inget förklenande av vetenskapen kan ändra det faktum att den försöker ta hänsyn till vårt ofrånkomliga beroende av yttervärlden, medan religionen är illusion och hämtar styrka ur tillmötesgåendet av våra driftmässiga önskeimpulser.
Jag är skyldig att här också nämna andra världsåskådningar som står i motsättning till den vetenskapliga; jag gör det ogärna, eftersom jag saknar rätt kompetens att bedöma dem. Lyssna alltså till följande anmärkningar med denna bekännelse i minnet, och om ert intresse blir väckt, så sök bättre vägledning på annat håll.
Här skulle jag i första hand nämna de olika filosofiska system som vågat teckna en bild av världen sådan den speglat sig i de för det mesta världsfrånvända tänkarnas medvetande. Men att ge en allmän karakteristik av filosofin och dess metoder har jag redan försökt, och till att kritisera de enskilda systemen är jag väl lika litet kompetent som andra lekmän. Låt oss alltså i stället uppmärksamma två andra företeelser som man i våra dagar inte kan förbigå.
Den ena av dessa världsåskådningar är liksom en motsvarighet till den politiska anarkismen, kanske ett utflöde ur den. Det har säkerligen också tidigare funnits sådana intellektuella nihilister, men för ögonblicket ser det ut som om den moderna fysikens relativitetsteori har stigit dem åt huvudet. De utgår visserligen från vetenskapen, men förstår att tvinga den till att upphäva sig själv, att begå självmord, att röja sig själv ur vägen genom att vederlägga sina egna anspråk. Ofta får man intrycket att denna nihilism bara är en tillfällig inställning, som man håller fast vid tills denna uppgift är löst. Har man väl skaffat undan vetenskapen, kan någon sorts mysticism eller återigen den gamla religiösa världsåskådningen breda ut sig på den lediga platsen. Enligt den anarkistiska läran finns det överhuvudtaget ingen sanning, eller någon säker kunskap om yttervärlden. Det vi utger för vetenskaplig sanning är bara ett uttryck för våra egna behov, så som de yttrar sig under de växlande yttre betingelserna, alltså återigen illusion. I grunden finner vi ju bara det vi behöver, ser bara det vi vill se. Vi kan inte annat. Då sanningskriteriet, överensstämmelse med yttervärlden, faller bort, är det rätt likgiltigt vilka åsikter vi håller fast vid. Alla är lika sanna och lika falska. Och ingen har rätt att anklaga någon annan för misstag.
För den kunskapsteoretiskt orienterade kan det vara frestande att spåra upp på vilka vägar, och genom vilka sofismer anarkisterna avlockar vetenskapen sådana slutresultat. Man kommer då att ställas inför situationer som påminner om den som kan härledas ur det logiska dilemmat: En kretensare säger: alla kretensare är lögnare, och så vidare. Men jag har varken lust eller förmåga att gå djupare in på frågan. Det enda jag kan säga är att den anarkistiska läran låter så där fantastiskt överlägsen bara så länge åsikterna håller sig på det rent abstrakta planet; vid första steget in på det praktiska livets område sviker den oss. Människors handlingar styrs ju av deras åsikter, kunskaper, och det är samma vetenskapliga anda som spekulerar över atomernas byggnad och människans härstamning, som den som gör utkast till en bärkraftig bro. Om det verkligen är likgiltigt vad vi tror, om det inte bland våra åsikter finns några kunskaper som kännetecknas av sin överensstämmelse med verkligheten, kan vi ju lika gärna bygga broar av papp som av sten, ge den sjuke ett decigram morfin i stället för ett centigram och använda tårgas vid narkosen i stället för eter. Men också de intellektuella anarkisterna skulle energiskt avvisa sådana praktiska tillämpningar av deras teori.
Den andre motståndaren måste tas på långt större allvar, dessutom måste jag i det här fallet livligt beklaga min otillräckliga kunskap. Jag antar att ni vet mer än jag om denna sak, och för längesedan har tagit parti för eller emot marxismen. Karl Marx undersökningar av samhällets struktur och inflytandet från de olika ekonomiska systemen på alla människolivets områden har i vår tid nått obestridlig auktoritet. Om de i detalj träffar rätt eller tar miste, kan jag naturligtvis inte avgöra. Efter vad jag hört är det inte lättare för andra, som är bättre insatta än jag. I den marxistiska doktrinen har jag förvånats över påståenden som att utvecklingen av samhällsformerna är en naturhistorisk process, eller att förändringarna i samhällsstrukturen framgår ur varandra i enlighet med en dialektisk process. Jag är inte alls säker på att jag riktigt förstår dessa påståenden, de låter inte heller "materialistiska" utan snarare som ett eko av den dunkla hegelianska filosofi som Marx skolades i. Jag vet inte hur jag skall kunna frigöra mig från min lekmannauppfattning att klassbildningen i samhället går tillbaka på de strider som sedan historiens begynnelse utkämpades mellan i stort sett likartade människohorder. De sociala skillnaderna var, ansåg jag, ursprungligen stam- eller rasskillnader. Psykologiska faktorer, som graden av konstitutionellt betingad aggressivitet, men också fastheten hos hordens organisation och vidare materiella faktorer, som innehavet av de bättre vapnen, avgjorde var segern skulle hamna. Samexistensen på ett område gjorde segrarna till herrar och de besegrade till slavar. Här finns inget tecken på vare sig naturlag eller begreppsomvandling, däremot är det inflytande som den ökande kontrollen över naturkrafterna utövar på människors sociala förhållanden omisskännlig. Människorna ställer nämligen alltid de nyförvärvade maktmedlen i sina aggressioners tjänst och använder dem mot varandra. Införandet av metallen - bronsen, järnet - gjorde slut på hela kulturepoker och deras sociala institutioner. Jag tror verkligen att krutet, eldvapnen, avskaffade riddarväsende och adelsherravälde och att den ryska despotismen var dömd redan innan den förlorade kriget, eftersom ingen inavel i de härskande familjerna skulle ha kunnat frambringa ett släkte av tsarer som framgångsrikt kunde ha stått emot dynamitens sprängkraft.
Ja, kanske betalar vi med den nuvarande ekonomiska krisen, som hänger samman med världskriget, bara priset för den sista storartade segern över naturen, erövringen av luften. Det låter inte särskilt övertygande, men åtminstone de första länkarna i sammanhanget kan tydligt skönjas. Englands politik grundade sig på den trygghet som det öppna havet kring dess kuster var garanten för. I samma ögonblick som Blériot flög över Engelska kanalen i flygplan var denna skyddande isolering bruten, och den natt som en tysk zeppelinare i fredstid och i övningssyfte kretsade över London var väl kriget mot Tyskland redan en avgjord sak.[3] Inte heller ubåtshotet får glömmas i sammanhanget.
Jag skäms nästan över att behandla ett så viktigt och komplicerat tema inför er med så få och knapphändiga anmärkningar, och jag vet också att jag inte har sagt er någonting nytt. Jag vill bara fästa er uppmärksamhet på att människans strävan efter att behärska den natur ur vilken hon hämtar vapnen till kampen mot sina likar med nödvändighet också måste påverka hennes ekonomiska inrättningar. Vi tycks ha kommit långt bort ifrån världsåskådningsproblemen, men snart skall vi vara där igen. Marxismens styrka ligger uppenbarligen inte i dess historieuppfattning och de förutsägelser om framtiden som grundar sig på den, utan i att den så skarpsinnigt har påvisat det bestämmande inflytande som människors ekonomiska förhållanden utövar på deras intellektuella, etiska och konstnärliga uppfattningar. På så sätt avslöjades en hel rad sammanhang och beroendeförhållanden, som tidigare varit nästan helt och hållet okända. Men man kan inte anta att de ekonomiska motiven ensamt bestämmer människors beteende i samhället. Redan det obestridliga faktum att olika personer, raser, folk, under identiska omständigheter beter sig olika, utesluter att endast ekonomiska faktorer skulle vara avgörande här. Det är obegripligt hur det är möjligt att förbigå psykologiska faktorer, när det rör sig om levande mänskliga varelsers reaktioner, för inte nog med att sådana faktorer varit med om att skapa dessa ekonomiska förhållanden; också under dessa förhållandens herravälde måste människorna ge utlopp åt sina ursprungliga driftimpulser, sin självbevarelsedrift, sina aggressioner, sitt kärleksbehov, sitt begär efter att uppnå lust och slippa ifrån olust. Vi har i en tidigare undersökning framhållit överjagets betydelsefulla krav, som representerar det förgångnas tradition och ideal och under en viss tid kommer att motsätta sig inflytande av en ny ekonomisk situation. Till sist skall vi inte glömma att över människomassan, som är underkastad den ekonomiska nödvändigheten, har också kulturens utvecklingsprocess sin gång - civilisationen, säger andra - som utan tvivel har påverkats av alla de andra faktorerna men till sitt ursprung säkerligen är oavhängig av dem, och är jämförbar med en organisk process som mycket väl är i stånd att i sin tur påverka de andra faktorerna. Denna utvecklingsprocess förskjuter driftmålen och leder till att människor motsätter sig sådant som tidigare varit acceptabelt; dessutom tycks den fortskridande förstärkningen av vetenskapens ställning vara en väsentlig del av processen. Om någon i detalj kunde påvisa hur dessa olika faktorer - de allmänmänskliga drifterna, rasernas variationer och de kulturella omvandlingarna - ter sig under de betingelser som gäller för den sociala tillvaron, för yrkeslivet och förvärvsmöjligheterna, hur de hämmar och stärker varandra inbördes, kunde någon klara den uppgiften skulle han ha avrundat marxismen till en verklig samhällslära. För inte heller sociologin, som sysslar med människans sociala beteende, kan ju vara någonting annat än tillämpad psykologi. Strängt taget finns det bara två vetenskaper: psykologi, ren och tillämpad, och naturvetenskap.
Den nyvunna insikten om de ekonomiska förhållandenas vittgående betydelse förde med sig frestelsen att inte längre överlåta förändringarna åt den historiska utvecklingen utan att själv tvinga fram dem genom ett revolutionärt ingrepp. I och med sitt förverkligande i den ryska bolsjevismen har den teoretiska marxismen vunnit den energi, slutenhet och exklusivitet som är karaktäristisk för en världsåskådning men samtidigt också fått en kuslig likhet med det som den bekämpar. Ursprungligen själv ett stycke vetenskap, i sitt genomförande uppbyggd på vetenskap och teknik, har den skapat ett tankeförbud lika obönhörligt som på sin tid religionens. En kritisk granskning av den marxistiska doktrinen är förbjuden, tvivel på dess riktighet bestraffas på samma sätt som en gång kätteriet av den katolska kyrkan. Marx skrifter har som källa för uppenbarelsen intagit bibelns och koranens plats, fast de inte lär vara friare från motsägelser och dunkla punkter än dessa äldre, heliga böcker.
Och trots att den praktiska marxismen obarmhärtigt har gjort rent hus med alla idealistiska system och illusioner, har den själv utvecklat illusioner som inte är mindre diskutabla och omöjliga att bevisa än de tidigare. Den hoppas att inom loppet av ett fåtal generationer kunna förändra den mänskliga naturen så att resultatet blir en nästan friktionsfri gemenskap mellan människorna inom den nya samhällsordningen, och att arbetsuppgifterna skall kunna fördelas utan tvång. Under tiden omplacerar den de driftinskränkningar som är oumbärliga för samhället, avleder utåt de aggressiva tendenser, som hotar varje mänskligt samhälle, och den stöder sig på de fattigas fiendskap mot de rika, de dittills vanmäktigas mot de tidigare makthavarna. Men en sådan förvandling av den mänskliga naturen är mycket osannolik. Den entusiasm med vilken massan för ögonblicket följer de bolsjevikiska parollerna, så länge den nya ordningen inte är färdig och fortfarande hotas utifrån, ger ingen garanti för den framtid, då den är utbyggd och inte längre hotas av faror. Alldeles som religionen måste också bolsjevismen kompensera sina troende för det nuvarande livets lidanden och umbäranden genom löftet om ett bättre liv, där inga behov längre skall vara otillfredsställda. Detta paradis skall visserligen upprättas i detta liv, vara inrättat på jorden och ta sin början inom överskådlig tid. Men låt oss komma ihåg att också judarna, vilkas religion inte vet av något liv efter detta, har väntat på Messias ankomst till jorden, och den kristna medeltiden trodde vid flera tillfällen att Guds rike stod för dörren.
Det råder inget tvivel om hur bolsjevismens svar på dessa påpekanden skulle lyda. Den kommer att säga: Så länge människornas natur ännu inte är förändrad, måste man använda de medel som kan påverka dem i dag. Man kan inte avstå från tvång vid deras uppfostran, från förbudet mot att tänka, från användning av våld intill blodsutgjutelse, och väckte man inte illusioner till liv inom dem, skulle man inte kunna få dem att foga sig i tvånget. Dessutom skulle bolsjevismen troligen artigt be oss att tala om hur man skulle kunna genomföra saken på annat sätt. Därmed skulle vi vara besegrade. Jag skulle inte kunna ge något råd. Jag vore tvingad att erkänna att förutsättningarna för detta experiment är sådana att de skulle ha avhållit mig och mina likar från att utföra det, men det är inte bara oss det kommer an på. Det finns också handlingskraftiga män, som är orubbliga i sina övertygelser, otillgängliga för tvivel och okänsliga för andras lidanden, om de står i vägen för målet. Det är sådana män vi har att tacka för att det storslagna försöket till en sådan nyordning nu verkligen genomförs i Ryssland. Vid en tidpunkt då stora nationer förkunnar att räddningen bara finns i ett fasthållande vid den kristna fromheten, verkar omvälvningen i Ryssland - trots alla mindre tilltalande drag - ändå som ett budskap om en bättre framtid. Tyvärr ger varken våra tvivel eller andras fanatiska tro någon vink om hur experimentet skall avlöpa. Framtiden skall upplysa oss om det. Kanske kommer den att visa att försöket gjordes för tidigt, att en genomgripande ändring av de sociala förhållandena har liten utsikt till framgång, så länge inte nya upptäckter har ökat vår makt över naturkrafterna och därmed gjort det lättare för oss att tillfredsställa våra behov. Först då kan det bli möjligt att skapa en samhällsordning som inte bara bekämpar massornas materiella nöd utan också tillmötesgår individens kulturella anspråk. Men också då kommer vi att under oöverskådlig tid framöver få kämpa mot de svårigheter som den mänskliga naturens obändighet bereder varje slag av social gemenskap.
Mina damer och herrar! Låt mig till sist sammanfatta det jag haft att säga om psykoanalysens ställning i världsåskådningsdiskussionen. Psykoanalysen är enligt min mening oförmögen att skapa sig en egen världsåskådning. Den behöver det inte, den är ett stycke vetenskap och kan ansluta sig till den vetenskapliga världsåskådningen. Men denna förtjänar knappt ett så stolt klingande namn, för den ser inte allt, är alltför litet färdig och gör inga anspråk på slutenhet och systembildning. Det vetenskapliga tänkandet är faktiskt fortfarande en rätt ung företeelse bland människorna, det finns alltför många problem som den ännu inte har kunnat bemästra. En världsåskådning som är uppbyggd på vetenskapen har utom sitt betonande av den yttre tillvarons realitet väsentligen negativa drag - som att nöja sig med sanningen och avvisa illusionerna. De av våra medmänniskor som inte är tillfreds med detta sakernas tillstånd, de som kräver mer för sitt ögonblickliga lugn, de får söka det där de kan finna det. Vi missunnar dem det inte, kan inte hjälpa dem, men inte heller för deras skull tänka annorlunda.
[1] Mit seinen Nachtmützen und Schlafrockfetzen Stopft er die Lücken des Weltenbaus.
[2] [Så kallades i folkmun kejsar Frans Josef. Ö.a.]
[3] Detta meddelades mig under det första krigsåret från pålitlig källa.