Originalets titel: "Les classes sociales dans le capitalisme aujourd'hui".
Översättning: Inga Brandell
Digitalisering: Jonas Holmgren
Slutligen ska ett sista element som gäller fördelningen av den nya småbourgeoisins agerande på platser och deras reproduktion i förhållande till platsen tas upp. Det gäller inte längre de agerandes fördelning inom själva småbourgeoisin, utan formerna för deras förflyttning till andra samhällsklasser. Trots att INSEE's statistik här är rätt förvirrande, på grund av den klassifikation som används (de "socio-professionella" yrkeskategorierna) kan man få fram vissa indikationer ur den.[1] Den nya småbourgeoisins agerande tycks uppvisa i de nuvarande kapitalistiska formationerna en helt särskiljande överflyttning till andra samhällsklasser, både i en generation och mellan generationerna, även om det finns skillnader mellan olika grupper. Följande kan konstateras:
a) Proportionen av dem som bland dessa löneanställda flyttar under sitt yrkesverksamma liv till andra "socio-professionella" kategorier - vilket tyder på en klassförändring - är betydligt större än för bourgeoisin och arbetarklassen.
b) När det gäller från en generation till en annan, är delen barn till småborgerliga agerande, som tillhör samma klass som sina föräldrar, betydligt lägre än när det gäller arbetarklassen och bourgeoisin: mer än 70 % av arbetarbarnen blir själva arbetare, och mer än 43 % av borgarbarnen blir själva borgare, medan bara 27 % av hela den nya småbourgeoisins barn fortsätter att tillhöra samma klass.[2]
Vidare: 1) uppvisar dessa agerande en utmärkande instabilitet när det gäller innehavet av småbourgeoisins plats, som samtidigt brer ut sig under monopolkapitalismens nuvarande fas. Instabiliteten är utmärkande, eftersom den dels skiljer dessa agerande från bourgeoisins och arbetarklassens agerande, och eftersom den dels är olik den som formellt verkar liknande, nämligen de fattiga bondeklassernas och den traditionella småbourgeoisins. När det gäller de sistnämnda, beror de stora omflyttningar av agerande som kan konstateras, på att deras plats försvinner i monopolkapitalismens utveckling.[3]
2) En stor del av de agerande som omflyttas faller "ned" i arbetarklassen. Det gäller framförallt olika "anställda". Bland manliga "anställda" som förflyttas under sitt yrkesverksamma liv hamnar 28 % av de handelsanställda och 25 % av de kontorsanställda i arbetarklassen. I generationsföljden blir 40 % av sönerna och 17 % av döttrarna till dessa "anställda" arbetare och arbeterskor.
3) När det däremot gäller den del av de småborgerliga agerande som förflyttas till bourgeoisins plats går det inte att jämföra, d.v.s. den är mycket större, än motsvarande del av arbetarklassen, trots att överflyttningen till bourgeoisin bara gäller en liten minoritet småborgare, och betraktad i sig har mycket liten omfattning. Det finns nästan inga arbetare som under sitt yrkesverksamma liv förflyttas till bourgeoisin, medan ungefär 10 % av de "anställda" som flyttar blir höga tjänstemän och en ännu större del blir mellantjänstemän. I generationsföljden flyttar ungefär 10,5 % av den nya småbourgeoisins barn över till bourgeoisin, medan detsamma gäller bara omkring 1 % av arbetarbarnen.
Det är nödvändigt att stanna till vid problemets sista aspekt. Tomheten i den borgerliga problematiken runt den sociala rörligheten bör understrykas, genom en enkel påminnelse om att den fundamentala delen av samhällsförhållandenas reproduktion (samhällsklassernas reproduktion) inte är de agerandes reproduktion, utan reproduktionen av klassernas platser. Med en helt absurd hypotes i vilken borgarna i generationsföljden blir proletärer, borgarna blir småborgare och tvärtom, eller småborgarna blir proletärer och tvärtom, ändras ingenting väsentligt i den kapitalistiska formationens klasstruktur, eftersom det fortfarande skulle finnas kapitalets plats, arbetarklassens plats, småbourgeoisins plats o.s.v.
Men denna hypotes är naturligtvis absurd, ty även om samhällsklasserna i en kapitalistisk formation inte är stängda "kast" eller "ordnar", är reproduktionen av platserna och reproduktionen av agenterna som innehar platserna i själva verket två sammanhängande aspekter av samhällsförhållandenas reproduktion.
I den nya småbourgeoisins fall är sambandet speciellt. Dess agerande har verkligen mycket oftare "chansen", så att säga, att nå bourgeoisins plats, än arbetarklassens agenter. Den väsentliga övergångsapparaten är fortfarande skolan, som ur denna synvinkel fungerar, medelst det intellektuella arbetets utbildning/kvalificering, som fördelare av vissa av den nya småbourgeoisins agerande till bourgeoisin.
Man kan gå en genväg genom dessa komplicerade fenomen och säga att detta är en exakt politik, som bedrivs av bourgeoisin, och som är särskilt tydlig i de formationer där den har behov av småbourgeoisins stöd gentemot arbetarklassen, t.ex. i Frankrike. Där garanterades länge detta stöd av skolans natur och särskilt viktiga roll i detta avseende (det speciella systemet med inträdesprov t.ex.). Sakförhållandet har verkligen betydande ideologisk inverkan på den nya småbourgeoisin: ideologin runt den "sociala framgången" och "uppåtstigandet" till bourgeoisin, tillsammans med den särskilda roll "utbildningen" tilldelas i detta avseende o.s.v. Dessa ideologiska drag motsvaras av ett faktiskt underlag, även om detta underlag är långt från vad den nya småbourgeoisins fantasibilder gör av det. Betraktade i sig, och för hela klassen, är dessa övergångar verkligen mycket begränsade, men de fortsätter att föda illusioner och hopp hos dessa agerande, för dem själva, och isynnerhet för deras barn.
Men även detta berör inte på samma sätt och i lika hög grad hela den nya småbourgeoisin. Det finns beaktansvärda skillnader inom den, som också griper in i dess interna uppdelning i fraktioner, som vi ska se.
[1] Källor som omnämnts ovan.
[2] Man kommer fram till detta procenttal genom att beakta barnen (män och kvinnor) till både de medelhöga tjänstemännen och de olika anställda som antingen blir medelhöga tjänstemän eller anställda. För dessa sammanställningar har jag grundat mig på INSEE's råmaterial. På grund av den "rörlighets"-ideologi som styr dessa undersökningar görs inte dessa sammanställningar. Det ska påpekas att siffran 43 % av barn till borgare som blir borgare är vilseledande eftersom undersökningen bara gäller de barn som är högst 45 år (födda 1919 och senare för undersökningen gjord 1964). Men ett betydande antal barn till borgare har ännu inte hunnit bli borgare då undersökningen gjordes, inte hunnit ärva (inte i Bourdieus mening kulturellt arv utan verkliga klingande och klirrande pengar) och på så sätt själva direkt bli borgare, d.v.s. återta sin plats - detta är den s.k. återgående rörligheten som Girods undersökningar i Schweiz visat.
[3] Angående detta se D. Bertaux' nämnda artiklar.
Last updated on: 9.28.2008