Originalets titel: "Les classes sociales dans le capitalisme aujourd'hui".
Översättning: Inga Brandell
Digitalisering: Jonas Holmgren
Frågan om småbourgeoisin är för närvarande i centrum för debatten om klasstrukturen i de imperialistiska metropolerna, och också för debatten om de dominerade och beroende formationerna i periferin, som analyserna centrerade runt marginalitetsproblemet visar. Frågan om småbourgeoisin utgör säkert en kärnpunkt för den marxistiska teorin om samhällsklasserna. Den har avgörande betydelse både i de imperialistiska formationerna och i de dominerade formationerna: det är väl känt att den socialistiska utvecklingen i Chile föll bland annat på denna fråga.
Innan vi tar itu med genomgången av problemet är det bra att lägga fram några aktuella uppfattningar så att förutsättningarna är klara.
Dessa uppfattningar grundar sig på ett verkligt faktum, vars exakta omfattning ska vägas längre fram, nämligen den stora ökningen under hela monopolkapitalismen i dess olika faser av antalet icke produktiva löneanställda. Det gäller grupper som de bank- och handelsanställda, de som är anställda på kontor och inom tjänstesektorn o.s.v. Kort sagt de som vanligen kallas "tertiärsektorn" eller "white collar". Med den utgångspunkten utvecklas en syn som uttryckligen är delaktig i ett försök att tillbakavisa den marxistiska teorin om samhällsklasserna, och som färgas av, eller grundar sig på en allmän uppfattning om en upplösning av klassgränserna och av klasskampen i dagens samhälle, som utmärks av ett allmänt "förborgerligande" eller "integrering".
Det är speciellt intressant att se vilka olika former detta synsätt tar, eftersom de ofta lämnar spår i de aktuella marxistiska analyserna av frågan. Koncist uttryckt vill de marxistiska analyserna isynnerhet tillbakavisa en form av detta synsätt, den om "medelklassen - den tredje kraften", utan att se att detta synsätt mycket väl kan visa sig i andra former som jag först ska redogöra för:
1. I en första form förnekar denna strömning de nya löneanställda gruppernas klasspecificitet genom att lösa upp dem i bourgeoisin och i arbetarklassen. Man anser alltså att den absolut största delen av dessa löneanställda grupper är en del antingen av bourgeoisin, eller också av arbetarklassen, om man inte delar upp dem i aktörer som tillhör bourgeoisin och aktörer som tillhör arbetarklassen. Jag understryker det signifikativa faktum att i den här formen utgörs den gemensamma teoretiska ståndpunkten inom dessa uppfattningar av följande: dessa grupper har ingen egen klassbestämning gentemot bourgeoisin och arbetarklassen utan bestäms av en av dem. Det är inte en slump att klassbestämningens kriterier för de flesta av dessa uppfattningar, i enlighet med en gammal borgerlig tradition, antas grundas på "maktrelationer", "hierarki", "auktoritet" o.s.v. som aktörernas ekonomiska situation bara är ett resultat av.
a) En del av denna strömning påstår, i Renners, Croners[1] och Bendix spår, att den allra största delen av dessa nya grupper tillhör bourgeoisin: den är en av varianterna av uppfattningen om det avancerade industriella samhällets "förborgerligande". Bourgeoisin definieras här oberoende av produktionsförhållanden, men med referens till "företagarfunktionen" och till den utövande funktionen i samhällets "auktoritetshierarki". Man förklarar då att de "funktioner" - med medvetet användande av termens funktionalistiska betydelse - som dessa grupper nu står för kommer direkt ur uppsplittringen av "företagarens", "skrivarens" och "tjänsternas" uppgifter och roller, som tidigare togs om hand direkt av den styrande bourgeoisin själv. Dessa grupper skulle alltså nu tillhöra bourgeoisin genom ett förlopp där funktionerna och auktoriteten som hör dit delegerats.
b) En andra form av detta synsätt består i att hävda att den största delen av dessa löneanställda grupper tillhör arbetarklassen: 1) antingen genom att acceptera, i gammal socialdemokratisk tradition, att kriteriet för att bestämma arbetarklassen ligger i betalningssättet, lönen, och i motsats till bourgeoisin i frånvaron av ägande av produktionsmedlen. Här återfinns begreppet löntagarklass som vi ska återkomma till. 2) eller också genom att jämsides med föregående kriterium använda en mängd mycket olika kriterier för att definiera arbetarklassen: "låg inkomst", inget borgerligt "status", inget utövande av auktoritet som eliterna vid makten monopoliserar o.s.v. Man följer Th. Geigers och Wr. Mills[2] exempel och understryker likheten mellan "villkoren" för arbetarklassen och dessa grupper, och drar slutsatsen att de smälter samman i arbetarklassen.
c) En tredje form, som bl.a. R. Dahrendorf representerar, försöker gå en medelväg genom att hävda att den ena delen av dessa nya grupper löneanställda tillhör bourgeoisin, och den andra delen arbetarklassen. Det bestämmande kriteriet ligger här i dessa gruppers plats i förhållande till "maktutövandet" och "auktoritetsutövandet" i termernas weberianska betydelse. Enligt Dahrendorf finns skiljelinjen i dessa grupper inom dagens samhällsorganisationer som fördelar "legitima" auktoritetsrelationer - Herrschaftsverbände - mellan dem som beslutar (bourgeoisin) och dem som utför (arbetarklassen).
Det ideologiska syftet i dessa uppfattningar är tydligt och sammanfaller när allt kommer omkring med idéerna om "medelklassen, den tredje kraften" trots att de explicit framställer sig själva som kritik av den.
När man förnekar att dessa löneanställda grupper har en klasspecificitet och löser upp dem i bourgeoisin och proletariatet, d.v.s. hänger sig fast vid den "dualistiska" synen på samhället som marxisterna så ofta felaktigt pådyvlats, kommer man fram till en upplösning av begreppen bourgeoisi och arbetarklass och till ett förnekande av klasskampen. Ingen har uttryckt detta bättre än R. Dahrendorf själv: "Det följer av vår analys att framväxten av de löneanställda tjänstemännen framförallt innebär en utvidgning av de gamla klasserna bourgeoisi och proletariat. Byråkraterna tillhör bourgeoisin, och "white collar"-arbetarna proletariatet. Dessa två klasser har genom sin utvidgning, och för övrigt också sitt sönderfall, blivit högst komplexa och heterogena. När nya element tillkommit har deras enhet blivit mycket osäker. "White collar"-arbetarna, liksom industriarbetarna, har varken egendom eller auktoritet, men uppvisar ändå kännetecken som skiljer dem från den gamla arbetarklassen. Byråkraterna skiljer sig likaledes från den gamla styrande klassen, trots att de deltar i auktoritetsutövandet. Dessa fakta gör att klassbegreppet inte kan tillämpas på konfliktgrupperna i det "postkapitalistiska" samhället. Deltagarna, målen och konfliktmodellerna har hursomhelst förändrats, och den marxistiska samhällsuppfattningens trevliga enkelhet har blivit en absurd konstruktion."
Men det ideologiska syftet kan också visa sig på andra sätt: medan klasskampens realitet accepteras, ifrågasätts arbetarklassens ledande och hegemoniska roll inom den folkliga alliansen till förmån för bl.a. olika grupper som berörs av "institutionella konflikter". Om man till detta lägger synen på institutionerna som samhällsförhållandenas grund, blir den direkta slutsatsen att den väsentliga kampen nu inte gäller utsugningen utan "institutionerna" (kampen mot institutionerna). Vi känner i det här igen Ivan Illichs just nu mycket omtalade analyser.[3]
2. Den andra formen av detta synsätt är med olika varianter den som behandlar medelklassen.
Trots att den tycks stå i motsättning till den föregående, fyller den samma ideologiska funktion. Den dominerande varianten hänger samman med en gammal uppfattning inom den traditionella politiska teorin och sociologin. Det är uppfattningen om den "tredje kraften" som direkt fortsätter i den socialdemokratiska strategitraditionen med den tredje vägen (mellan kapitalism och socialism). I förhållande till antagonismen mellan bourgeoisi och arbetarklass uppfattas "medelklassen" som en förmedlande länk och den fundamentala "jämviktsfaktorn" i det borgerliga samhället. Denna "medelklass" uppfattas inte bara på samma sätt som bourgeoisin och arbetarklassen, utan t.o.m. som samhällsförloppens huvudaxel, d.v.s. det ställe där klasskampen löses upp.
Det huvudsakliga problemet här är alltså inte direkt frågan om träffsäkerheten i analyserna av dessa löneanställda grupper som "en" klass, utan den teoretiskt-politiska uppfattning som vägleder och styr själva analysen av "medelklassen". Den ses som en "homogen grupp", som i allmänhet definieras utifrån inkomstkriterier, attityder och psykiska motiv. Den antas vara ett resultat av den progressiva upplösningen i de samtida kapitalistiska samhällena av bourgeoisin och proletariatet i en gemensam smältdegel: å ena sidan "förborgerligandet" av en allt större del av arbetarklassen, och å andra sidan "deklasseringen" av en allt större del av bourgeoisin. Denna "klass" utgör då en smältdegel där klasserna blandas och deras antagonism löses upp framförallt eftersom den är en cirkulationsplats för individerna i den ständiga rörligheten mellan bourgeoisin och proletariatet. Denna grupp framstår alltså som den dominerande gruppen inom de samtida kapitalistiska samhällena.
Jag använder ordet grupp därför att när det rör sig om en enhet som löser upp klasskampen blir användningen av själva termen klass helt onödig. När termen "medelklass" används i det här sammanhanget betyder den att klasserna inte längre existerar. Det medger för övrigt tydligt de författare vars studier handlar om den tertiära sektorn och hur den brer ut sig i dagens samhälle. Denna uppfattning, som är grundad på distinktionen mellan "industri", "jordbruk" och det övriga ... och som är kopplad med ideologin om yrken och samhällets yrkeskategorier - jämför hela den borgerliga statistiken - blandar hursomhelst i denna tertiära sektor storhandeln, bankerna och reklambyråerna, små och stora affärsinnehavare, hantverkare och de "fria yrkena", de verkställande direktörerna och de höga tjänstemännen, de anställda inom handeln, "kontoren" och inom "tjänstesektorn, alla statsanställda (från Republikens president till brevbäraren) o.s.v. Man går gärna med på att - som R. Fossaert och M. Praderie säger[4] - detta inte utgör en klass. De säger t.o.m. att om man vidhåller den "traditionella" - marxistiska - synen på samhällsklasser skulle de som ingår i den tertiära sektorn tillhöra olika klasser: bourgeoisi, småbourgeoisi och arbetarklass. Men själva den "tertiära" sektorns existens, som är den tredje kraft som bevisar att samhällsklasserna och klasskampen inte längre existerar, gör att användningen av själva termen klass blir överflödig.
Det är inte oviktigt att framhäva den sista uppfattningen. Nu kan vi gå till de lösningar på problemet som FKP föreslår och till analyserna av Statsmonopolkapitalismen. Dessa analyser, som är klart framlagda i Traité[5], utger sig för att vara en explicit kritik av riktningen "medelklass/tredje kraft". Men de visar sig innehålla en rad sammanblandningar och felaktiga principer, som för övrigt också ligger bakom den politiska strategin med den "antimonopolistiska alliansen".
Dessa analyser, som tillbakavisar tesen om de löneanställda gruppernas uppgång i arbetarklassen, förnekar ändå deras klasspecificitet, ja helt enkelt deras klasstillhörighet. Dessa grupper uppfattas med termen "löneanställda mellanskikt": "Mellanskikten utgör inte i strikt mening en eller flera samhällsklasser. Det finns ingen medelklass utan en samling differentierade samhällsskikt som befinner sig i en mellanställning." Men den teoretiska grunden i hela frågan är att dessa skikt inte antas tillhöra någon klass. Faktum är att i det kapitel i Traité som har som rubrik "De löneanställda mellanskiktens klasstillhörighet", finner man bara formuleringar i den här stilen: "Ur klassynpunkt befinner sig tjänstemän, tekniker, ingenjörer, forskare o.s.v. i en mellanställning som för dem allt närmare arbetarklassen, som de emellertid ... för närvarande inte kan gå upp i."[6] Men ingenstans svarar man på frågan: från vilken klass kommer dessa grupper, vilken klasstillhörighet har dessa skikt?
Här måste vi stanna till, eftersom det rör ett grundläggande problem, som är mycket viktigt för den marxistiska teorin om samhällsklasser och klasskamp. Marxismen medger att det finns fraktioner, skikt, t.o.m. samhällskategorier ("statsbyråkrati", "intellektuella"). Men det rör sig inte om grupper bredvid, i kanten av, ovanför, kort sagt utanför klasserna. Fraktionerna är klassfraktioner: industribourgeoisin är en fraktion av bourgeoisin. Skikten är klasskikt: arbetararistokratin är ett skikt av arbetarklassen. Även samhällskategorierna har, som vi såg när det gällde statsbyråkratin, en klasstillhörighet.
Detta är en fundamental punkt som skiljer den marxistiska teorin om samhällsklasser från de olika borgerliga sociologiska uppfattningarna. Den största delen av de icke-marxistiska sociologerna talar också om klasser, även om de definierar dem på ett oftast ganska fantasifullt sätt. Men de anser att uppdelningen i klasser är en enkel och partiell underavdelning av en mer allmän stratifiering som också innehåller andra grupper, jämsides med, eller utanför klasserna. Det var så redan för Max Weber (klasser och statusgrupper) och det fortsätter idag i flera former (bl.a. klasser och politiska eliter). Det är sant att de sociologiska riktningarna i allmänhet tilldelar andra uppdelningar än klassuppdelningen den viktigaste rollen i samhället. Men det marxistiska svaret kan inte helt enkelt bestå i att hävda att klasserna är de fundamentala grupperna i det "historiska förloppet", samtidigt som man går med på att grupper jämsides med och utanför samhällsklasserna kan existera, åtminstone i ett "synkront" snitt av en samhällsformation. Uppdelningen av samhället i klasser betyder, ur teoretisk-metodologisk och ur den samhälleliga verklighetens synvinkel, att samhällsklassbegreppet är giltigt på alla analysnivåer: klassuppdelningen utgör referensramen för hela skalan av samhälleliga skillnader.
Men det är nödvändigt att gå ännu längre. Även om man går med på ovanstående kan man rättfärdiga en uppfattning om vissa samhälleliga grupper utanför klasserna, om man inte klargör vissa teoretiska aspekter på frågan.[7]
1. Samhällsklasserna är ett begrepp, som betecknar just de strukturella effekterna i deras helhet på samhällsförhållandenas, den samhälleliga arbetsdelningens, fält. Men det vore helt felaktigt att se samhällsklasserna som en "modell". Om man ser det så, följer att man accepterar möjligheten, att i en samhällsformations verklighet det existerar vissa grupper utanför klasserna, som då skulle vara resultatet av "rikedomen" i det "verkligt/konkreta", som går utanför den "abstrakta modellen". Samhällsklasserna skulle då vara en schematisering av det reella, dess skelett som frilagts genom en enkel abstraheringsprocess, och grupperna utanför klasserna skulle då vara det konkretas rikedom på bestämningar som går utanför "mallens" förståelsemöjligheter. Det är känt att detta representerar en gammal nominalistisk uppfattning om samhällsklasserna, som i sista hand är avhängig av en empiristisk kunskapsuppfattning och uppfattning om relationen abstrakt-konkret.
2. En samhällsformation är existensområdet för en sammankoppling av flera produktionssätt och produktionsformer. Detta visar sig på följande sätt: a) genom att, vid sidan av de två klasser som tillhör det dominerande produktionssättet, det finns i en samhällsformation klasser som är avhängiga av andra produktionssätt och produktionsformer som finns inom formationen. b) genom upplösning och omstrukturering av klasser, fraktionering och sammanföring inom klasser, genom över- och underdeterminering av klasser, kort sagt genom effekterna av dessa produktionssätts och -formers sammankoppling på de klasser som är avhängiga av dem i en samhällsformation.
Men sammanlänkningens effekter kan inte bestå i framväxten av på något sätt "atypiska" eller "oregelbundna" sociala grupper utanför klasserna. Det vore ett återfall i den empiristiska uppfattningen om det reellt-konkretas "fällning" eller "orenheter", där det reellt-konkreta ses som en smältugn där de "abstrakta" produktionssätten och formerna staplas på varandra, och där dessa sociala grupper skulle utgöra avfall. Inom ramen för sambandet mellan produktionssätt och samhällsformation träffar vi här på nytt den felaktiga uppfattningen om "abstrakt modell", här tillämpad på produktionssätt. Samhällsformationerna är i själva verket inte konkretiseringen i rummet av produktionssätt som existerar i abstrakt renhet, utan tvärtom produktionssättens själva existens- och reproduktionsform. En samhällsformations klasser är inte konkretiseringen av de olika produktionssättens klasser - ett förlopp som kan vara åtföljt av konkreta nedfall som faller utanför klasserna, utan de utgör de olika produktionssättens existens- och reproduktionsform (klasskampen).
3. På detta sätt kommer vi till frågans sista del. Klasskampen i en samhällsformation äger rum inom ramen för de olika klassernas grundläggande polarisering i förhållande till de två huvudklasserna, som är det dominerande produktionssättets klasser, och vars förhållande utgör huvudmotsättningen inom samhällsformationen. Kan man inte då gå med antingen på en upplösning av de gamla klasserna i samhällsgrupper "utanför" klasserna, eller också på framväxten av nya likartade grupper såsom en effekt av klasskampen och den omtalade polariseringen? Grupper som då skulle ha ett samband med de två huvudklasserna utan att ha en egen klasstillhörighet, eftersom deras "relationella" förhållande till dessa två klasser i klasskampen just har som effekt avsaknaden - eller avskaffandet - av en egen plats som de skulle inneha såsom klass. FKP:s uppfattning om "mellanskikten" framställs ibland i denna form.[8]
Polariseringen spelar en mycket viktig roll inte bara vad gäller klassposition, utan också vad gäller den strukturella klassbestämningen. Men hursomhelst går ovanstående uppfattning inte att försvara: den förutsätter i själva verket att klasserna existerar först som sådana i isolerad ställning, och att de därefter kommer in i ett kampförhållande, i en klasskamp, som då genom sin polarisering t.o.m. utan produktionsförhållandenas omvälvning får som effekt att vissa klasser upplöses i samhällsgrupper utan klasstillhörighet. Det måste stå klart: a) att samhällsklasserna hursomhelst inte existerar annat än som klasskamp. Samhällsklassernas platser sammanfaller med klasspraktiken (samhällsförhållandena/relationerna). b) Att klassbestämningen i klasskampen ändå inte innebär att klasserna (eller vissa samhällsgrupper) bara existerar i "relationell" form, i den meningen att de skulle ändra "ställning" ("situation") alltefter klasskampen, här uppfattad som i Touraines modell av "samhälleliga rörelser". Det vore att bakvägen återinföra, bakom en "anti-strukturalistisk" fasad, den idealistiska uppfattningen där den objektiva klassbestämningen reduceras till klasståndpunkten: att ett visst skikt av arbetarklassen (arbetararistokratin) intar en borgerlig klasståndpunkt kan inte eliminera den objektiva klassbestämningen och förändra det till ett "mellanskikt" - det förblir ett skikt inom arbetarklassen. Samma sak gäller samhällsgrupperna ifråga: om de intar en klasståndpunkt som för dem närmare bourgeoisin eller arbetarklassen kan inte leda till att de ses som skikt utan plats, utan klassbestämning.
Kort sagt, klasskampen och polariseringen kan inte ringa in grupper bredvid eller i kanten av klasserna, utan klasstillhörighet, av det enkla skälet att klasstillhörigheten inte är något annat än klasskampen, och att klasskampen existerar bara genom att samhällsklassernas platser existerar: att hävda att det finns "samhällsgrupper" utanför klasserna, men i klasskampen, har helt enkelt ingen mening. Och naturligtvis är det ett helt annat problem när det gäller den faktiska elimineringen av vissa klasser eller fraktioner i kapitalismens utvidgade utveckling (traditionell småbourgeoisi, småbönder). I dessa fall bevittnar vi inte ett förlopp där klasserna sugs upp i enheter utan klasstillhörighet - "icke-löneanställda mellanskikt" - utan ett successivt förlopp där själva dessa klasser elimineras (det som finns kvar av dem utgör klasser).
Dessa frågor är tillräckligt viktiga för att rättfärdiga ytterligare några anmärkningar: det finns en förvirring även i vissa aktuella analyser, angående de perifera formationerna, som kretsar runt marginalitetsproblematiken (de "marginaliserade massorna"). Det som betecknas med denna term är i stort sett i de perifera formationerna fenomenet med en "massa av individer". Det är en produkt av den massiva flykten från landsbygden, och dess individer koncentreras till de urbana områdena där de lever av s.k. "parasitära" aktiviteter. Denna uppfattning hänger intimt samman med den om det dualistiska samhället, d.v.s. den om en samhällsformation som består av "två" heterogena sektorer, en traditionell jordbrukssektor och en modern industrisektor, med egna klasstrukturer där marginaliteten betecknar samhällsgrupper utan klasstillhörighet som antas befinna sig i utrymmet mellan (i kanten av) de två skilda sektorerna.
Det är tydligt att denna uppfattning besparar sig en ordentlig analys av effekterna i imperialismens nuvarande fas av en införd reproduktion av metropolernas monopolkapitalistiska förhållanden i de perifera formationerna, bl.a. arbetskraftens övergångsformer i riktning mot en underkastelse under dessa förhållanden, skapandet av en imperialistisk reservarmé av arbetskraften, den dolda arbetslösheten o.s.v. Men det är intressantare att se vad marxistiska författare haft att invända mot marginalitetsuppfattningen. I allmänhet har det bestått i att bevisa att problematiken med det dualistiska samhället är falsk (det rör sig inte om två skilda sektorer) genom att understryka, dels att framväxten av dessa samhällsgrupper utan klasstillhörighet är en strukturell och innehållslig effekt av de monopolistiska förhållandenas dominans över övriga produktionssätt och produktionsformer i de perifera formationerna, dels att dessa "atypiska" samlingar eller grupper inte är marginella eftersom de spelar en framträdande politisk roll.[9] Dessa invändningar är riktiga, men de missar huvudpunkten, eftersom de också besparar sig en klassanalys av dessa grupper. Den strukturella effekten av imperialismens nuvarande fas på de dominerade och beroende formationerna kan inte bestå i framväxten av "samhällsgrupper" utanför eller bredvid klasserna. Att hävda det är att förbli inom problematiken med grupper i utkanten av samhällsklasserna och att dölja det verkliga problemet, d.v.s. det säkerligen oerhört komplicerade förlopp då samhällsklasser i perifera formationer bryts upp, omorganiseras, över- och underdetermineras.
När allt kommer omkring bygger både analyserna av marginaliseringen och de nämnda invändningarna, ur teoretisk synvinkel, på en empiristisk uppfattning om samhällsklasserna som summan av de individer-aktörer de består av. Den första frågan om samhällsklasserna ställs inte ur den samhälleliga arbetsdelningens synvinkel, utan ur de konkreta individernas synvinkel. Alltså frågan: vilken klass tillhör den eller den individen, eller "massan" av individer, underförstått att svarets eventuella svårigheter går att hänföra till dessa "individers" förlust av kvalifikationer ur klass-synvinkel, och individerna ställs upp i form av "samlingar" i kanten av klasserna, när det är själva frågan som är dåligt ställd. Den nära epistemologiska maskopin mellan den nominalistiska idealistiska uppfattningen om samhällsklasser (klasserna som "abstrakt modell") och denna empiristiska uppfattning är uppenbar eftersom bägge två leder till samma resultat: i den ena faller samhällsgrupperna utanför klasserna modellen/mallen, i den andra kommer individ-samlingarna inte in i klassuppbyggnaden -"individ-summan".
Vidare hindrar detta sätt att formulera problemet från att ställa en helt legitim fråga, den om aktörerna som innehar samhällsklassernas platser, speciellt i samband med samhällsklassernas reproduktion. Frågan om de agerande skiljer sig från den om "individerna" vars summa skulle utgöra samhällsklasserna, eftersom den ställs inom en annorlunda problematik. Bl.a. är dessa agerande inte "individer", som genom att samlas föder olika "grupper" och där klasserna bara är en av möjliga sammanföranden, utan de reproduceras i enlighet med reproduktionen av samhällsklassernas platser i klasskampen.
Alla de anmärkningar som gjorts ovan gäller samhällsklassernas huvudaspekt, nämligen deras platser och reproduktionen av dem i den samhälleliga arbetsdelningen: det är på den grunden vi utesluter möjligheten av samhällsgrupper som existerar vid sidan av eller utanför klasserna, och som ändå skulle göra sig gällande inom klasskampsfältet. Detta problem är emellertid relativt åtskilt från problemet med reproduktion (kvalifikation - underkastelse - fördelning) av de agerande på platserna: det är tydligt att när det gäller de agerandes reproduktionsförlopp kan en hel rad fenomen fastställas som går från övergångssituationer till motsägelsefull klasstillhörighet och t.o.m. till verklig "nedklassning" av agerande. Men med den grundläggande skillnaden att ett antal "nedklassade aktörer" aldrig utgör en samhällsgrupp som gäller inom klasskampsfältet: det är innebörden i Marx' analyser av lumpenproletariatet. Det står hursomhelst klart att frågan om de nya löneanställda grupperna inte kan behandlas inom ramen för en uppfattning om en samling nedklassade agerande.
Låt oss återvända till FKP:s nuvarande analys av statsmonopolkapitalismen och de "löneanställda mellanskikten". Analysen sammanfaller med en speciell politisk strategi - den "anti-monopolistiska alliansen", som därigenom visar sig vara en allians utan principer. Varje klassallians bland de folkliga massorna - "folket" - implicerar en rad reella motsättningar mellan de olika allierade klassernas intressen, som måste övervägas allvarligt och lösas korrekt: det gäller här "motsättningar bland folket". Men även om det inte är någon tvekan om att vissa av dessa löneanställda grupper är en del av folket - vi ska återkomma till det - så är det av avgörande betydelse att erkänna deras klasstillhörighet, som skiljer dem från arbetarklassen, för att bygga en riktig grund för den folkliga alliansen under arbetarklassens ledning och hegemoni. Om man däremot uttryckligen förnekar dessa gruppers klasstillhörighet döljer man samtidigt klasskillnaderna mellan dem och arbetarklassen, d.v.s. möjligheten att de har klassintressen som är relativt skilda från arbetarklassens. Analyserna av Statsmonopolkapitalismen understryker förgäves att dessa vandrande klasslösa skikt inte tillhör arbetarklassen. De kommer så nära socialdemokraternas löntagarklass i sina politiska slutsatser, att man kan ta fel.
Det är just frågan om dessa nya löneanställda grupper som utgör huvudobjektet för de analyser som följer. Jag använder för dem termen ny småbourgeoisi, eftersom jag kommer att visa att de tillsammans med den traditionella småbourgeoisin (småproduktion och smärre egendomar, hantverk och handel) hänför sig till samma klass, småbourgeoisin. Jag kommer alltså även att ta upp den traditionella småbourgeoisin och ställa en rad mer allmänna teoretiska problem, som jag redan nu vill peka på:
a) Vilken är småbourgeoisins exakta natur i dess strukturella klassbestämning, d.v.s. dess plats inom den samhälleliga arbetsfördelningen, som täcker produktionsförhållandena och också de politiska och ideologiska dominans/underkastelse-förhållandena? Vilken är dess exakta ställning inom reproduktionen av samhällsklasserna? Det kommer att stå klart att småbourgeoisin inte kan ställas på samma plan som de två huvudklasserna i en kapitalistisk formation - bourgeoisin och proletariatet - bl.a. på grund av dess polarisering. Därav följer en annan fråga: hur och på vilken grund fastställa att samhällsgrupper tillhör samma klass, småbourgeoisin, när de tydligen innehar olika platser i de ekonomiska förhållandena?
b) Vilka principer bör styra en analys av småbourgeoisin i klassfraktioner? Har småbourgeoisins fraktioner samma innebörd som huvudklassernas - bourgeoisins och proletariatets - fraktioner? Räcker de ekonomiska förhållandena för att inringa småbourgeoisins fraktioner? Vilka är, vid sidan av den avgörande differentieringen mellan traditionell och ny småbourgeoisi, klassfraktionerna inom den nya småbourgeoisin?
c) Vilka politiska ståndpunkter skär igenom småbourgeoisin? Kan småbourgeoisin ha en egen och autonom klasståndpunkt på längre sikt? Sammanfaller de olika politiska ståndpunkterna, och isåfall i vilken omfattning, med småbourgeoisins fraktioner, inringade enligt den strukturella klassbestämningen, och vilken roll spelar i detta sammanhang konjunkturen?
För att börja med den första frågan ska jag ta upp en tes som jag redan har framfört, och som speciellt gäller den traditionella småbourgeoisins och den nya småbourgeoisins gemensamma klasstillhörighet till en enda klass, småbourgeoisin, men principerna som styr denna tes har vidare efterklang. Att man kan anse att grupper som vid ett första ögonkast tycks besitta olika platser i de ekonomiska förhållandena tillhör samma klass beror på att dessa olika platser har samma effekter på det politiska och ideologiska planet. Denna tes måste nu emellertid fördjupas och korrigeras.
Det kan bara ske bl.a. med hänvisning till polariseringsfenomenet. Klasspolariseringen som inte kan bestämma samhällsgrupper utan klasstillhörighet, har emellertid en omfattande betydelse i själva klassbestämningen: polariseringen innebär att klasskampen i en kapitalistisk formation har som axel de två huvudklasserna i formationen (huvudmotsättningen) - bourgeoisin och arbetarklassen.
Klasspolariseringen har först och främst som tillämpningsområde själva den strukturella klassbestämningen av småbourgeoisin, d.v.s. den plats dessa grupper har inom den samhälleliga arbetsdelningen. Även om det är riktigt att man inte får blanda ihop klasståndpunkt i en konjunktur och klassbestämning, är det ändå så att den sistnämnda själv täcker klasspraktik, eftersom samhällsklasserna bara existerar i klasskampen. Med andra ord innebär inte polariseringsfenomenet att de olika grupperna småborgare, som är determinerade i sig, intar klasståndpunkter som för dem närmare antingen bourgeoisin eller arbetarklassen (polarisering av klass-ståndpunkten), utan det innebär att själva deras strukturella klassbestämning bara kan begripas inom deras relation till bourgeoisin och arbetarklassen i den samhälleliga arbetsdelningen (polarisering av klassbestämningen).
Detta gäller också klassbestämningens ekonomiska förhållanden, som här liksom för alla samhällsklasser spelar huvudrollen. Ur den synpunkten är det gemensamma för den traditionella småbourgeoisin (småproduktion och smärre egendom) och den nya småbourgeoisin (icke-produktiva löneanställda arbetare) att de varken tillhör bourgeoisin eller arbetarklassen, d.v.s. det gemensamma kriteriet framstår som helt negativt. Men värderingen av detta faktum blir helt olika om man betraktar det "i sig", d.v.s. såsom inringande småbourgeoisins "isolerade" platser, eller om man betraktar det, som det är riktigt att göra, i samband med klasspolariseringen, och isåfall frågar sig vilka effekter detta negativa kriterium har. Småproduktion och småegendom å ena sidan, och ickeproduktivt lönearbete å andra sidan, har bara en innebörd i förhållande till det som händer med bourgeoisin och arbetarklassen i sammanhanget. Det gemensamma negativa kriteriet kan visserligen inte omvandlas till ett positivt kriterium i strikt mening, genom att ses inom polariseringens referensram: det faktum att dessa grupper inte utgör en del varken av bourgeoisin eller av arbetarklassen, ur de ekonomiska förhållandenas synvinkel, kan inte vara nog för att bestämma en gemensam plats för dessa grupper i de ekonomiska förhållandena, d.v.s. en bestämning genom enkel extrapolering. Men å andra sidan ser man ur just polariseringssynvinkeln att detta negativa kriterium inte heller bara har en uteslutande roll: det producerar ekonomiska "likheter" som får gemensamma politiska och ideologiska effekter. Fastän uteslutandet av dessa grupper från vissa platser (bourgeoisins, proletariatets) alltså inte räcker för att bestämma deras egen plats, så sätter uteslutandet ändå upp stolpar för konturen på deras platser i de ekonomiska förhållandena, som kommer att byggas på i de politiska och ideologiska förhållandena.
Polariseringsfenomenet gäller inte bara de ekonomiska förhållandena, utan också den strukturella klassbestämningen av dessa grupper i de ideologiska och politiska förhållandena. Dessa gruppers gemensamma drag på denna nivå bör ses i förhållande till de politiska och ideologiska förhållanden som specificerar bourgeoisins och arbetarklassens platser i den samhälleliga arbetsdelningen. Detta får hela sin betydelse när det gäller den småborgerliga del-ideologins specifika drag.
Emellertid stöter vi här på speciella problem: a) Hänvisningen till de politiska och ideologiska relationerna är absolut oundgänglig när det gäller att inringa småbourgeoisins plats i den strukturella klassbestämningen, inte bara för att grundlägga den traditionella småbourgeoisins och den nya småbourgeoisins gemensamma klasstillhörighet, utan också, och än mer, för att fånga in den nya småborgerlighetens plats i förhållande till arbetarklassen, den nya småbourgeoisins fraktioner o.s.v. Det här innebär inte att produktionsförhållanden uttömmande bestämmer platsen i samhällets arbetsdelning för de två huvudklasserna, bourgeoisin och arbetarklassen: den strukturella klassbestämningen av varje samhällsklass, vilken det än är, finner dess plats samtidigt i produktionsförhållandena och i de ideologiska och de politiska förhållandena. Men frågan har speciellt stor betydelse för andra klasser än de två huvudklasserna och bl.a. för småbourgeoisin. Den befinner sig inte i hjärtat av det dominerande utsugningsförhållande där mervärde utvinns direkt, och utsätts för polariseringen som skapar mycket komplicerad förvrängning/anpassning av de politisk-ideologiska förhållanden inom vilken den befinner sig. Den speciella uppmärksamhet som genomgången av de politiska och ideologiska förhållandena kräver, när det gäller småbourgeoisin, beror inte på att dessa förhållanden har betydelse bara för den klassen (och inte för bourgeoisin och arbetarklassen) och är inte heller ett tecken på en svårighet av kunskapskaraktär, att de marxistiska kriterierna för ekonomisk klassbestämning i detta fall "inte skulle vara så säkra" och att man måste "hjälpa till" med ett hopp till de politiska och ideologiska kriterierna. Att man måste ägna speciell uppmärksamhet åt dessa förhållanden när det gäller småbourgeoisin, hänger ihop med dess faktiska situation i klasskampen i en kapitalistisk formation.
b) Dessa politiska och ideologiska förhållanden gäller här den strukturella klassbestämning av småbourgeoisin, som bör skiljas från dess klasståndpunkter. Att ta upp dessa förhållanden innebär inte att klassbestämningen reduceras till klasståndpunkt. Dessa förhållanden (plats i uppdelningen manuellt/intellektuellt arbete, i makt- och auktoritetsförhållanden) har med visshet effekter på den nya småbourgeoisins klasståndpunkter. Men om hänvisningen till politiken och ideologin inskränkte sig till klasståndpunkten i konjunkturen, skulle det i sista hand betyda att varje gång småborgerliga grupper intar borgerliga klasståndpunkter, tillhör de bourgeoisin och varje gång de intar arbetarklassens ståndpunkt tillhör de den. Det skulle innebära ett ifrågasättande av samhällsklassernas objektiva bestämning. Man kan inte upprepa för många gånger att distinktionen mellan strukturell klassbestämning och klasståndpunkt inte sammanfaller med distinktionen mellan det ekonomiska (bestämningen) och det politiskt-ideologiska (ståndpunkten). Klass-bestämningen omfattar objektiva politiskt-ideologiska platser, liksom klasståndpunkterna den ekonomiska kampkonjunkturen. Distinktionen görs på grundval av konjunktur-området (klass-ståndpunkt).[10] Vi återkommer till detta problem i genomgången av polariseringens effekt på småbourgeoisins klasståndpunkt.
Slutligen ska vi i analysen av småbourgeoisin, liksom när det gällde bourgeoisin, ta i beaktande dess reproduktion, speciellt under monopolkapitalismens nuvarande fas: både vad gäller reproduktionen av dess plats, som är reproduktionens huvudaspekt, och reproduktionen av dess aktörer. Det ska här bara påpekas att frågan om reproduktionen har en speciell betydelse för småbourgeoisin: a) vad gäller reproduktionen av dess plats, på grund av den allt snabbare elimineringen i den nuvarande fasen av den traditionella småbourgeoisin, och den allt snabbare ökningen av den nya småbourgeoisin; b) och vad gäller reproduktionen av dess medlemmar på grund av de speciella villkor som gäller för den nya småbourgeoisins medlemmars kvalificering/underkastelse och fördelning.
[1] K. Renner, Wandlungen der modemen Gesellschaft, 1953. F. Croner, Soziologie der Angestellten, 1962. etc.
[2] Th. Geiger, Die soziale Schichtung des deutschen Volkes, 1932, C. Wright Mills, White-collars. The American middle-classes, 1951.
[3] "The service class" i Industrial man, utg. T. Burns, 1969. [Noten saknas i vår upplaga och har därför tillsvidare fått en godtycklig placering - MIA.]
[4] Fossaert, L'Avenir du capitalisme, 1961. Praderie, Les tertiaires, 1968.
[5] Traité ... a.a. del I s. 204.
[6] A.a. s. 236.
[7] När det gäller den allmänna begreppsramen för de påpekanden som följer, se ovan Inledning s. 13 o. följ.
[8] J. Lojkine, "Pouvoir politique et luttes des classes" i La Pensée, december 1972.
[9] I synnerhet R. Stavenhagen, Sept thèses erronées sur l'Amérique latine, 1973.
[10] Se Inledningen ovan s. 13 o. följ.
Last updated on: 9.28.2008