Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
I februari i år avled Paul Mattick. Efter Herbert Marcuses och Ernst Blochs frånfällen under andra hälften av sjuttiotalet, var Mattick den siste av den generation av marxistiska teoretiker som fick sin politiska uppfattning formad av det revolutionära uppsvinget vid första världskrigets slut och av mellankrigstidens fascism, stalinism och depression. Men bland dessa, som på olika sätt formulerade sin teori i opposition mot andra och tredje internationalernas degenererade marxism, var Mattick på många sätt en särling. Han föddes i Berlin, i en politiskt aktiv arbetarfamilj. Hans far var medlem i Spartacusförbundet. Själv gick han in i Freien Sozialistischen Jugend och deltog i rådsupproret 1918. Han var då verktygsmakarlärling hos Siemens. 1920, vid splittringen av KPD, och bildandet av det vänsterkommunistiska KAPD, gick han in i Freie Arbeiterjugend. Han flyttade senare till Köln och gick in i KAPD. Det var dessa erfarenheter som grundlade Matticks rådskommunistiska politiska åskådning, som han skulle hålla fast vid hela sitt liv. Mattick och hans kamrater motsatte sig "bolsjeviseringen" av de västeuropeiska kommunistpartierna, deras förvandling till apparatpartier och redskap för Sovjetunionens taktiska intressen. Man ville inte påtvingas den leninistiska revolutionsmodellen, som inte var sprungen ur västeuropeiska förhållanden, och man var kritisk till utvecklingen i den nya sovjetstaten, där arbetarråden förlorade den politiska makten till det statsbärande bolsjevikpartiet. Vänsterkommunisterna försökte förverkliga vad de vänstermarxistiska "kättarna" inom Komintern, Georg Lukacs och Karl Korsch, senare teoretiskt försökte uttrycka med begrepp som "praxis" och "klassmedvetande"; visionen om ett självdeterminerande och självmedvetet proletariat som genom sina egna självständiga organ skulle erövra den politiska makten för att omvandla det kapitalistiska produktions- och distributionssystemet till ett socialistiskt, i en politisk och social revolution.
Sin politiska inspiration hämtade man således inte i Sovjetunionen, utan i minnet av rådsupproret 1918 och dess oförverkligade möjligheter. Teoretiskt gick man tillbaka på Rosa Luxemburg och hennes teorier om massornas spontanitet. Följaktligen blev vänsterkommunisterna också hårt angripna av Lenin i Radikalismen - kommunismens barnsjukdom. Ett tag var KAPD lika stora, eller t.o.m. större än KPD. Men inre splittringar och den revolutionära konjunkturens nedgång gjorde att partiet försvann.[1] Mattick fortsatte dock att verka i olika rådskommunistiska smågrupper tillsammans med bl.a. Otto Rühle och Anton Pannekoek. Han var hela tiden en flitig skribent i olika rådskommunistiska publikationer.
1926 tvingades Mattick, liksom många andra vänsterkommunister, i vad som säkert kan betecknas som en politisk emigration till USA. Han slog sig ner i Chicago där han fortsatte att försörja sig som verktygsmakare, till en början vid Western Electric. Han redigerade från 1927 Chicagoer Arbeiter-Zeitung, tills den gick omkull. 1934 startade han och den grupp han tillhörde, som kallade sig Council Communists, en teoretisk-politisk tidskrift som skulle utkomma till 1943 under olika namn: Council Correspondance, Living Marxism och slutligen New Essays. Som sin "mest prominenta akademiska bidragsgivare" hade denna tidskrift Karl Korsch.[2]
Politiskt organiserade Mattick sig och var aktiv i IWW, den militantaste arbetarorganisationen i USAs historia.[3] För Mattick representerade denna organisation, liksom den europeiska vänsterkommunismen, den "proletära" arbetarrörelsen, i motsats till den "kapitalistiska", som är integrerad i blandekonomin eller i statskapitalismen.
Men det var mera det teoretiska arbete med Marx' kris- och ackumulationsteori som Mattick påbörjade under trettiotalet, än hans politiska åskådning, som senare skulle göra honom intressant för de delar av sextio- och sjuttiotalsvänstern, framför allt i Danmark, Tyskland och Italien, som försökte rekonstruera en autentisk, revolutionär marxism. Redan i KAPDs politiska ideologi utgjorde Rosa Luxemburgs teori om kapitalismens oundvikliga sammanbrott ett centralt element. Luxemburg hade dock härlett krisen till marknadens övermättnad. I ett försök till att överskrida denna position, sökte den polsktyske ekonomen Henryk Grossman, som då arbetade vid Insitut für Sozialforschung, att finna orsaken till krisen innanför kapitalets logik. Den ökande organiska sammansättningen, det döda arbetet som tränger ut det levande mervärdeproducerande arbetet, medför en fallande profitkvot. Därför är kapitalet dödsmärkt, det kommer alltid att drabbas av ständigt återkommande kriser för att slutligen helt bryta samman.
Det var denna Grossmans rekonstruktion av Marx' kris- och ackumulationsteori i Das Ackumulations- und Zusammanbruchsgesetz des kapitalistischen Systems (1929) som kom att inspirera Mattick. Gentemot Pannekoeks extrema spontanism hävdade Mattick de objektiva omständigheternas betydelse för att arbetarklassen skall gå till aktion, och för att revolutionära grupper skall kunna ha en möjlighet att göra sig politiskt gällande.[4] Denna kristeori intar sedan en central position i Matticks författarskap.
Helt igenom autodidakt och i första hand en politisk aktivist, kom Mattick naturligtvis också i skarp motsättning till akademiska marxister som Baran, Sweezy och Mandel, som på olika sätt var influerade av borgerlig ekonomisk teori (fr.a. Keynes). Olika varianter av underkonsumtions- och disproportionalitetsteorier, liksom angrepp på värdeteorin, var ofta föremål för hans oförsonliga och skarpa kritik.[5]
Trots detta har Mattick ofta fått epitetet "ekonom", vilket alltså är något missledande. Hans ståndpunkt var snarast att arbetarklassen inte hade behov för någon ekonomi. Om sin egen roll och sitt eget arbete hade han en ytterst ödmjuk uppfattning. I en diskussion med Elmar Altvater på Roskilde Universitetscenter 1975 (där han just då hade en gästprofessur) överraskade han nog många med att säga: "Jag kan bara säga, att jag har en hobby, jag är t.ex. nyfiken, och tillfälligtvis så hade jag tid medan jag var arbetslös till att tänka över inte bara marxisterna men också de borgerliga ekonomerna, och förundras över all smörja de producerar."[6] Mattick var alltså först och främst ekonomikritiker. Hans huvudverk från slutet av sextiotalet, Marx och Keynes - blandekonomins gränser[7], om mellan- och efterkrigstidens försök till att teoretiskt och praktiskt rekonstruera kapitalismen, är just ett av de viktigaste marxistiska ekonomikritiska arbetena. För Mattick var kapitalismens motsättningar inte övervunna med blandekonomin och den reformistiska arbetarrörelsens framgångar. Krisen är bara skjuten på framtiden och efterkrigstidens långa prosperitetsperiod måste förr eller senare ta slut. Det är i dag svårt att säga emot honom.
Trots att han fick se sina revolutionära förhoppningar grusade, förblev Mattick hela sitt liv ortodox marxist[8], och en oförsonlig kritiker av både kapitalismen och den reella socialismen, vilken han betecknade som statskapitalism. Detta om något är väl en indikation på att vägen inte måste leda direkt från Marx till Gulag. Under de senare åren kan man dock skönja en viss pessimism hos honom. Han såg inte längre, som i en av sina klassiska essäer från trettiotalet, kommunismen som oundviklig[9], men hävdade dock att endast en arbetarklassens revolution kan rädda oss från atomkrig eller ekologisk katastrof.[10]
Vad som framför allt är fascinerande med Mattick, är att han är en konsekvent intellektuell som driver sina teoretiska och politiska ståndpunkter till sin spets. Det får ofta en mycket provocerande och tänkvärd effekt.
A.R.
[1] Om KAPD och rådskommunismen, se först och främst Matticks egna politiska skrifter, t.ex. i den danska samlingsvolymen Kapitalistisk og proletarisk arbejderbevaegelse, Rhodos 1975. Denna bok ger f.ö. en god bild av Matticks politiska tänkande. Se vidare även Gabriella M Bonacchi, "The Council Communists between the New Deal and Fascism", Telos 30, winter 76-77. Även en hel del skrifter från den avsomnade svenska rådskommunistiska gruppen Förbundet Arbetarmakt, på förlaget Arbetarpress och i tidskriften Rådsmakt, ger en hel del information (kan beställas från Arbetarpress, Götg. 26, Sthlm). De svenska rådskommunisterna har dock, typiskt nog, aldrig fört fram Matticks idéer i någon nämnvärd omfattning, trots att han är rådsrörelsens främste och originellaste teoretiker. Det understryker väl bara att Mattick är en främmande fågel i den svenska vänstern som helhet.
[2] Citatet är från Mattick i introduktionen till nytrycket av tidskriften New Essays, 1934-43, vol. 1-6, Greenwood Reprint, Connecticut 1970. Introduktionen finns på danska i Kurasje nr 27/28. Mattick skrev också i flera andra publikationer, bl.a. Zeitschrift für Sozialforschung. Hans viktigaste arbete för Frankfurtinstitutet, under deras exilperiod, Arbeitslosigkeit und Arbeitslosenbewegung in den USA 1929-1935 (da övers: Krise og arbejdsløshed, Kurasje 1973) publicerades dock aldrig p.g.a. "värdlandets (USA) gästfrihet".
[3] För Matticks och andra tyska emigranters roll i IWW, se Bonacchi a.a., som innehåller rikligt med vidare hänvisningar.
[4] Denna teori orsakade en lång och omfattande polemik mellan Mattick och Pannekoek, återupptryckt i Korsch/Mattick/Pannekoek, Zusammenbruchstheorie des Kapitalismus oder revolutionären Subjekt, Berlin 1973. En av Matticks centrala artiklar i debatten finns på danska i Politiske Arbejdstexter nr 3-4 (1974). För ett aktuellt försök att fasthålla kristeorin som en hoppfull revolutionsteori, se Lars Qvortrups lättlästa och välskrivna Krise, revolution og utopi, Kurasje 1980, som även innehåller kritik av Matticks kristeori, s.a.s. i dess egen anda, för hans tendenser till utarmningsteori. För grundliga genomgångar på engelska av trettiotalsdebatten, se Russel Jacoby, "The Politics of the Crisis Theory", Telos 23, spring 1975, samt Bonacchi a.a.
[5] Matticks viktiga kritik av Baran & Sweezys Monopolkapitalismen och Mandels Senkapitalismen, återfinns i artikelsamlingen Kritik af neo-marxisterne, Rhodos 1974. Se även hans Kriser og kriseteorier, Kurasje 1974 & 1981.
[6] Kurasje 12, s 71.
[7] Svensk utgåva på Röda Bokförlaget 1975. För en komplett dansk biografi, se Kurasje 27/28, s 183.
[8] Hans ortodoxi innebär bl.a. fasthållandet vid en rigorös historiematerialism.
[9] "Kommunismens uundgåelighed", i Kritik af neo-marxisterne, se även Matticks förord till denna antologi.
[10] Se nekrologen över Mattick i Prokla nr 43, varifrån en del i detta stycket är "lånat". Prokla-redaktionens omdöme att "Matticks rådskommunistiska Leninismkritik är jämte den anarkokommunistiska den enda legitima kritiken av bolsjevismen" (med syfte på dagens eurokommunistiska teoretiker och religiösa dissidenter), blixtbelyser väl hur central Mattick egentligen är, rent politiskt, trots att han betraktas som "marginell".