Originalets titel: "Ziele, Formen und Aussichten der Studentopposition"
Översättning: Maj och Paul Frisch
Digitalisering: Jonas Holmgren
Ingen opposition kan i dag betraktas annat än inom en världsomfattande ram. Ser man den som ett isolerat fenomen, blir den från början förfalskad. Jag skall därför tillåta mig att med er diskutera oppositionen i en sådan ram, med utgångspunkt i synnerhet från USA. Ni vet att jag anser studentoppositionen av i dag som en av de mest avgörande faktorerna i världen, förvisso inte som en omedelbar revolutionär kraft på det sätt man har förebrått mig för, utan som en av de starkaste faktorer som kanske en gång kan bli till en revolutionär kraft. Att upprätta förbindelser mellan studentoppositionerna i olika länder är därför ett av strategins viktigaste krav i vår tid. För närvarande finns det knappast några förbindelser mellan studentoppositionen i USA och studentoppositionen här i Västberlin. Ja, det finns inte ens någon verksam central organisation för den amerikanska studentoppositionen. Vi måste arbeta på att upprätta sådana förbindelser - och om jag huvudsakligen behandlar ämnet för detta föredrag mot bakgrund av det amerikanska exemplet, sker detta för att förbereda upprättandet av sådana förbindelser. Studentoppositionen i USA utgör själv en del av en större opposition, som man i allmänhet benämner den nya vänstern, the new left.
Jag måste börja med att åtminstone slagordsmässigt förklara för er vad det är som skiljer den nya vänstern från den gamla. I första hand är den, frånsett vissa små grupper, inte ortodoxt marxistisk eller socialistisk. Snarare kännetecknas den av ett djupt misstroende mot varje ideologi, även den socialistiska, som man anser sig förrådd av och som man blivit besviken på. Den nya vänstern är dessutom på intet sätt - återigen med undantag av vissa små grupper - bunden vid arbetarklassen som en revolutionär klass. Den låter sig överhuvud taget inte definieras klassmässigt. Den består av intellektuella, av grupper ur medborgarrättsrörelsen och av ungdomen, i synnerhet av ungdomens radikala element, som vid första anblick inte alls förefaller politiska, nämligen de s.k. hippies som jag senare skall återkomma till. Mycket intressant är det för övrigt att denna rörelse egentligen inte har några politiker utan i långt högre grad sådana tvivelaktiga figurer som diktare eller författare som språkrör. Jag nämner här endast Allen Ginsberg, som verkligen har utövat ett stort inflytande - också politiskt - över den nya vänstern i Förenta staterna.
Om ni har denna snabbskiss i minnet, inser ni nog att denna omständighet är en ren mardröm för "gammalmarxister". De ser här en opposition som uppenbarligen inte har något att skaffa med marxismens "klassiska revolutionära kraft", men det är en mardröm som motsvarar verkligheten. Jag tror att denna fullständigt oortodoxa konstellation inom oppositionen är en sann reflex av det auktoritärt demokratiska prestationssamhället, the one-dimensional society som jag har försökt beskriva. Det främsta kännetecknet för detta samhälle är att det integrerats på en högst materiell, högst reell grundval, nämligen på grundval av styrda och tillfredsställda behov, som i sin tur reproducerar monopolkapitalismen - ett styrt och förtryckt medvetande. Resultatet av konstellationen är att det inte föreligger någon subjektiv nödvändighet av en radikal omvälvning vars objektiva nödvändighet blir allt mer brännande.
Under dessa förhållanden koncentreras oppositionen till dem som är outsiders i den bestående ordningen. Ja, jag skulle vilja säga att den ånyo koncentreras till den bestående ordningens outsiders, nämligen för det första till de underprivilegierade, vilkas vitala behov inte ens den högt utvecklade senkapitalismen kan eller vill tillfredsställa. För det andra koncentreras den till den motsatta polen i samhället, till de privilegierade, vilkas medvetande och instinkter förmår genombryta eller undandra sig samhällets styrning. Jag syftar på de samhällsskikt som genom sin ställning och uppfostran ännu har tillgång till fakta - låt vara med svårighet - och dessas totala sammanhang. Dessa skikt besitter fortfarande vetskap och medvetenhet om denna ständigt mer tillspetsade motsättning och om det pris som det s.k. överflödssamhället avkräver sina offer.
Opposition förekommer alltså vid dessa båda ytterlighetspoler i samhället, och jag skall helt kort beskriva dessa båda ytterligheter.
1. De underprivilegierade. I USA består dessa i folk- och rasminoriteter, som alltjämt i stort sett är politiskt oorganiserade och ömsesidigt bekämpar varandra. Exempelvis förekommer det svårartade konflikter mellan negrer och puertoricaner i storstäderna. Särskilt underprivilegierade måste vi anse de grupper vara som inte intar någon avgörande plats i produktionsprocessen och som - enligt Marx' teori - redan av detta skäl i varje fall inte utan vidare kan betraktas som potentiella revolutionära krafter. Men i den globala ramen utgör de underprivilegierade, som måste bära hela systemets bördor, verkligen massgrunden för den nationella befrielsekampen mot nykolonialismen i tredje världen. Det finns visserligen inget samband - hittills åtminstone inget effektivt samband - mellan ras- och folkminoriteterna i det kapitalistiska samhällets storstäder och den nykoloniala världens massor som redan befinner sig i strid med detta samhälle. Dessa massor kan kanske redan betraktas som det nya proletariatet, och som sådant representerar de enligt min mening i dag den största faran för kapitalismens världssystem. I vad mån vi alltjämt eller på nytt bör räkna arbetarklassen i Europa till dessa grupper av underprivilegierade är ett problem som vi måste diskutera för sig. Inom ramen för vad jag i dag talar om kan jag inte göra detta. Jag vill endast framhålla att här alltjämt föreligger en avgörande skillnad! Vad vi kan säga om arbetarklassen i Förenta staterna, nämligen att den till övervägande del är integrerad i systemet och inte har behov av någon radikal omvälvning, det kan vi sannolikt inte längre eller inte ännu säga om den europeiska arbetarklassen.
2. De privilegierade. Den andra grupp som i våra dagar ställer sig i opposition mot det senkapitalistiska systemet, skulle jag åter vilja behandla i två underavdelningar: För det första den s.k. nya arbetarklassen, tekniker, ingenjörer, specialister, vetenskapsmän o.s.v., som är sysselsatta i den materiella produktionsprocessen - om de också intar en särställning. På grund av sin nyckelställning kan denna grupp förefalla att faktiskt objektivt utgöra kärnan i en omvälvande kraft. Samtidigt är den emellertid i dag det bestående systemets älsklingsbarn och är i sitt eget medvetande underkastat detta system. Det är alltså förhastat att tala om en "ny arbetarklass". För det andra den studentopposition som jag i dag nästan uteslutande tänker uppehålla mig vid, och detta i vidaste bemärkelse. Jag räknar alltså även med de s.k. drop-outs. Härvidlag måste vi konstatera en viktig skillnad mellan den amerikanska studentoppositionen och den tyska i den mån jag kan bedöma denna. Många av de studenter i Amerika som står i aktiv opposition upphör att vara studenter och sysselsätter sig med opposition så att säga på heltid. Häri ligger en fara - men kanske också en fördel. - Vad riktar sig denna studentopposition mot? Allmänt sett kan oppositionens problem behandlas i tre kategorier. Som jag just antytt kan man först fråga vad oppositionen riktar sig mot, därnäst vilka dess former är och till sist vilka oppositionens utsikter är.
För det första: Vad riktar sig denna studentopposition emot? Frågan bör tas på yttersta allvar, ty det rör sig om en opposition mot ett demokratiskt, väl fungerande samhälle, som åtminstone i regel inte arbetar med terror. Och i Förenta staterna är vi fullt på det klara med att det är en opposition mot majoriteten av befolkningen, arbetarklassen inräknad. Det är en opposition mot hela detta systems s.k. way of life, en opposition mot det allestädes närvarande trycket från systemet som genom sin repressiva och destruktiva produktivitet på ett alltmer omänskligt sätt degraderar allting till varor som det hör till livets innehåll och livets uppehälle att köpa och sälja. Det är också en opposition mot terrorn utanför metropolerna. Denna opposition mot systemet som sådant utlöstes först genom medborgarrättsrörelsen och därefter genom kriget i Vietnam. Först i och med medborgarrättsrörelsen, som exempelvis medförde att studenterna norrifrån kom till södern för att hjälpa till med att registrera negrerna inför valen, blev grunden lagd för oppositionen. Härigenom fick de för första gången se hur detta fria demokratiska system tedde sig där nere i södern, hur sheriffernas praxis egentligen såg ut, där mord och lynchjustis förblir obestraffad trots att gärningsmännen blott är alltför välbekanta. Allt detta verkade som en traumatisk erfarenhet och medförde en politisk aktivering av studenterna och av intelligentian i allmänhet. Därnäst kom denna opposition att stärkas genom kriget i Vietnam. För dessa studenter har Vietnamkriget för första gången avslöjat det bestående samhällets väsen: dess inneboende tvång att expandera och begå aggression, och dess brutalitet i konkurrenskampen på internationell mark.
Tyvärr har jag här inte tid att diskutera frågan, huruvida kriget i Vietnam är ett imperialistiskt krig. Blott några korta anmärkningar, eftersom problemet ständigt på nytt dyker upp: Om man med imperialism i traditionell mening underförstår att Förenta staterna kämpar för investeringar i Vietnam, så är kriget i Vietnam inget imperialistiskt krig, fastän även denna snäva definition av imperialismen i dag kanske åter har blivit akut. I Newsweek för 7 juli 1967 kan ni till exempel läsa att det är fråga om en handel som redan omsluter en 20 miljoner-dollar-business. I förhållande till den totala amerikanska nationalprodukten må detta alltjämt vara ett intet, men det är dock trots allt mer än ingenting. I vad mån vi trots det sagda här skulle kunna tillämpa en ny definition av imperialismen, behöver vi inte spekulera över. Det har tongivande språkrör för den amerikanska regeringen själv sagt. I Vietnam gäller det att inte låta ett av de ekonomiskt och strategiskt viktigaste områdena i världen komma under kommunistiskt herravälde. Det gäller en avgörande kamp mot alla försök till nationell frigörelse i alla delar av världen, avgörande i den meningen att en framgång för den vietnamesiska frigörelsekampen skulle kunna bli signalen till att aktivera sådana frigöringsstrider i andra delar av världen och i vissa fall mycket närmare de metropoler där verkligt omfattande investeringar förekommer. Om Vietnam i denna mening på intet sätt enbart är ett resultat av utrikespolitik utan sammanhänger med systemets väsen, innebär det kanske också en vändpunkt i systemets utveckling, kanske rent av början till slutet. Ty det som här har visats är att människans kropp och människans vilja med de mest obetydliga vapens hjälp kan hålla vår tids effektivaste förstörelsesystem stången. Detta är återigen en världshistorisk nyhet.
Jag kommer nu till den andra fråga som jag ville diskutera, nämligen oppositionens former. Vi talar om en studentopposition, och jag skulle redan på förhand vilja säga att det inte rör sig om en politisering av universitetet, ty universitetet är redan politiserat. Ni behöver bara tänka på i vilken grad naturvetenskapen och till och med en så abstrakt vetenskap som matematiken kommer till omedelbar användning i produktionen och den militära strategin. Ni behöver bara tänka på i vilken grad naturvetenskapen och även sociologin och psykologin är beroende av finansiellt understöd från regering och stora stiftelser, i vilken grad sociologin och psykologin omedelbart tjänar att kontrollera människorna och marknadsregleringen. Vi kan säga att universitetet i denna bemärkelse redan är en politisk institution och att det i bästa fall kan röra sig om en motpolitisering och inte om en politisering av universitetet. Det gäller att vid sidan av den positivistiska neutraliteten - som inte är någon neutralitet - också låta kritiken av den få komma till tals inom läroplanens och den vetenskapliga diskussionens ram. Därför är ett av den amerikanska studentoppositionens huvudkrav en reform av läroplanen, så att dessa kritiska element skall få komma till sin fulla rätt inom den vetenskapliga diskussionens ram - inte som agitation och propaganda. Där detta inte är möjligt grundas s.k. "fria universitet" - eller "kritiska universitet" - som vi finner vid till exempel Berkeley och Stanford och nu också vid de större universiteten på östkusten. Vid dessa "fria universitet" hålls kurser och seminarier i ämnen som inte alls eller i otillräcklig grad förekommer i den reguljära läroplanen, till exempel marxism, psykoanalys, imperialism, det kalla krigets utrikespolitik.
En annan form av studentopposition är de bekanta teach-ins, sit-ins, be-ins, love-ins. Jag skulle bara vilja fästa er uppmärksamhet vid vad som här försiggår, nämligen att ramen och målet för denna opposition uppenbarligen ändras. Den börjar med en kritisk lärarverksamhet som motlära och slutar med - åtminstone hittills - något som vi endast kan beteckna som existentiell samvaro, den egna existensens låta-vara: be-in - jag kan inte på annat sätt omskriva vad det är - eller love-in. Jag skulle vilja återkomma senare till denna omvandling, eftersom sammankopplandet av politiskt och sexualmoraliskt uppror - det senare en viktig faktor i den amerikanska oppositionen - enligt min mening kommer till uttryck i den. Som en vidare spridd form för oppositionen har vi så demonstrationen, den obeväpnade demonstrationen - och för sådana demonstrationer behöver inte först konfrontation sökas. Att söka konfrontation för konfrontationens egen skull är inte bara onödigt utan ansvarslöst. Konfrontationerna finns redan. De behöver inte sökas. Att söka konfrontation skulle snarare sudda ut än förklara skälen till oppositionen. Anledningarna finns redan: till exempel varje upptrappning av kriget i Vietnam, besök av krigspolitikens representanter, picketing - en speciellt amerikansk form för demonstration - framför fabriker där napalm och andra giftvapen tillverkas. Dessa demonstrationer är organiserade, de är legala. Är dessa demonstrationer - och vad jag nu säger gäller återigen Amerika, men ni kommer att inse att ni härur mycket lätt kan härleda vad som är användbart för er och på er - är dessa demonstrationer i sig legala, är de konfrontationer med det organiserade våld som släpps löst mot oppositionen? De är det inte om de stannar inom legalitetens ram. Här måste åtminstone något sägas om polisens roll i Förenta staterna. Ni kommer inte att tro det, men det finns faktiskt fall - jag har själv sett sådana med egna ögon - då polisen skyddar demonstranterna. Och det blir ännu värre: De skyddar demonstranterna från att bli överfallna av arbetare. Men om dessa demonstrationer stannar inom legalitetens ram, måste vi genast tillfoga, att det institutionaliserade våldet autonomt bestämmer sin egen ram och kan inskränka legalitetens ram till ett förkvävande minimum genom att till exempel utnyttja lagar som till exempel otillåtet beträdande av privat eller statlig egendom, störande av trafik, störande av nattron o.s.v. I denna situation förefaller konfrontationer med våldet, med det institutionaliserade våldet, ofrånkomliga - om inte möjligen oppositionen blir till en harmlös ritual, till lugnande medel för samvetet, till kronvittne för rättigheter och friheter inom det beståendes ram. Det var medborgarrättsrörelsens erfarenhet, nämligen att våldet utövades av den andra sidan och att legaliteten från början är problematisk gentemot detta våld. Det kommer också att bli studentoppositionens erfarenhet, så snart systemet känner sig hotat av den. Och då ställs oppositionen inför det ödesdigra avgörandet: opposition som rituellt beteende eller opposition som motstånd, det vill säga civil disobedience. Jag skulle vilja säga åtminstone ett par ord om motståndsrätten, därför att jag är förvånad över att gång på gång finna i hur ringa grad det egentligen har trängt in i medvetandet hos folk att erkännandet av motståndsrätten, av civil disobedience, hör till den västerländska civilisationens äldsta och heligaste element. Föreställningen om att det finns en rätt som står över den positiva rätten är lika gammal som civilisationen själv. Här finner vi den konflikt i rättssystemet som varje mer än privat opposition ställs inför, ty det bestående har det legala monopolet på våldet och positiv rättighet, ja, plikt att utöva detta våld till sitt eget försvar. Mot detta står erkännandet av en högre rätt och erkännandet av en motståndsplikt som drivkraft för frihetens historiska utveckling, civil disobedience som potentiellt historiskt våld. Utan denna motståndsrätt, utan att kunna spela ut denna högre rätt mot den bestående rätten skulle vi fortfarande befinna oss på det primitivaste barbaris plan. Sålunda täcker begreppet våld enligt min uppfattning två mycket olika former: det beståendes institutionaliserade våld och motståndets våld, som med nödvändighet förblir illegalt i förhållande till den positiva rätten. Att tala om ett legalt motstånd är nonsens. Inget samhällssystem, inte ens det friaste, kan författningsmässigt eller på annat sätt legalisera ett mot detta system riktat våld. Var och en av dessa båda former täcker motstridande funktioner. Det finns ett befrielsevåld, och det finns ett förtryck av våld. Det finns ett våld som man tillgriper för att försvara livet, och det finns ett aggressivt våld. Och båda våldsformerna har varit historiska krafter och kommer att förbli historiska krafter. Sålunda står oppositionen från början på våldets område. Rätt står mot rätt, och inte bara som abstrakt försäkran utan som handling. Och än en gång: det bestående har rätt att fastställa legalitetens gränser. Denna konflikt mellan de båda rättssystemen, mellan motståndsrätten och det institutionaliserade våldet, medför ständigt faran för en sammanstötning med våldet, om inte möjligen rätten till frihet offras för den bestående ordningens rätt och - som alltid i historien - de offer som denna ordning kräver långt överstiger det antal offer som faller för befrielsen. Detta betyder emellertid att predikan om principiellt icke-våld reproducerar det bestående institutionaliserade våldet. Och detta våld koncentreras i det monopolistiska industrisamhället i hittills okänd grad till en makt som genomtränger hela samhället. I fallet med en våldskonflikt rör det sig sålunda om det allmänna våldets sammanstötning med det speciella våldet, och i denna sammanstötning kommer det speciella våldet att slås tillbaka ända tills det kan sätta en ny allmängiltighet gentemot det bestående. Så länge oppositionen inte har utvecklat en samhällskrafts nya allmängiltighet, är våldets problem primärt ett taktikproblem.
Kan då kraftförhållandet i vissa fall av konfrontation med det bestående våldet, som nödvändigtvis är överlägset motståndets utmanande våld, genom själva konfrontationen ändras till förmån för oppositionen? I diskussionen av denna fråga är i varje fall ett ofta anfört argument ohållbart, nämligen att man stärker den andra sidan, motståndaren, genom sådana konfrontationer. Det sker ändå, även om man bortser från sådana konfrontationer. Det sker ändå genom all aktivering av oppositionen, och det gäller därvid att göra denna stärkning av motståndaren till ett genomgångsstadium. Men då beror bedömningen av situationen på konfrontationens anledning och i synnerhet på hur framgångsrikt det systematiskt genomförda upplysningsarbetet har varit och hur solidariteten har organiserats. Låt mig åter hämta ett exempel från USA. Oppositionen där har uppfattat kriget i Vietnam som ett angrepp mot friheten, ett angrepp som berör alla och som man har rätt till totalt försvar mot. Men majoriteten av befolkningen stöder regeringen och kriget, medan oppositionen är diffus och endast lokalt organiserad. Den i denna situation legala oppositionsformen utvecklas då spontant till civil disobedience, till en vägran att göra värnplikt och till ett organiserande av denna vägran. Redan detta är illegalt och bidrar till att skärpa läget.
Demonstrationerna åtföljs - och blir mer och mer systematiskt åtföljda - av ett upplysningsarbete inom befolkningen. Man utför till exempel community work, det vill säga studenterna beger sig till fattiga personer och distrikt och försöker få invånarna där att uppmärksamma sina egna intressen och hjälpa upp de mest uppenbara bristerna - till exempel att de mest primitiva sanitära inrättningar saknas. De organiserar först dessa krav men försöker samtidigt väcka det politiska medvetandet hos invånarna i dessa distrikt. Sådant upplysningsarbete förekommer dock inte bara i slummen utan i alla distrikt. Man går från dörr till dörr som i den berömda door-bell-ringing-kampanjen. Man diskuterar med husmödrarna - och männen om de är hemma - om vad det egentligen är som sker. I synnerhet före val är detta viktigt. Jag betonar diskussionen med kvinnorna, eftersom det faktiskt har visat sig - vilket man visserligen också kunde ha väntat sig - att kvinnorna i allmänhet är mera tillgängliga för mänskliga argument än männen, vilket beror på att kvinnorna ännu inte helt har kopplats in i den repressiva produktionsprocessen. Detta upplysningsarbete är fruktansvärt mödosamt och fruktansvärt tungt och det går fruktansvärt långsamt. Om det ger resultat kan vi ännu inte säga. Framgången kan mätas - till exempel i det antal röster som de s.k. "fredskandidaterna" får först i de lokala, därefter i de delstatliga och slutligen i de nationella valen. Jag tror inte utsikterna är särskilt gynnsamma.
Som sista oppositionsform har ett nytt intresse för teori konstaterats. Detta är särskilt intressant, då den nya vänstern - vilket jag har betonat - började med att misstänkliggöra all ideologi. Jag tror att man mer och mer inser att varje ansträngning för att bidra till en ändring av systemet kräver teoretisk ledning. Och det förekommer nu i Förenta staterna och inom studentoppositionen inte bara försök att slå en bro över klyftan mellan den gamla och den nya vänstern, utan man utarbetar också en ny kritisk teori. Det amerikanska SDS (Students for a Democratic Society) arbetar till exempel på en teori om den sociala omvandlingen, och den försöker man genom publikationer ge så stor spridning som möjligt. Som sista aspekt på oppositionen skulle jag bara vilja nämna en ny dimension hos protesten. Den består i enheten av sexualmoraliskt och politiskt uppror. Jag skulle vilja belysa detta med ett exempel som jag själv har bevittnat och som ingalunda är en enstaka företeelse. Det kommer också att visa er skillnaden mellan vad som sker i USA och vad som sker här. Det var vid en av de stora Vietnamdemonstrationerna i Berkeley. Polisen hade visserligen givit tillstånd till demonstrationen men avspärrat demonstrationsmålet som var militärbangården i Oakland. Om man gick längre än till en viss mycket speciell och bestämd punkt och bröt mot demonstrationsförbudet, skulle demonstrationen sålunda bli illegal. När tusentals studenter närmade sig den punkt där den förbjudna vägen började, träffade de på en barrikad som bestod av ungefär tio led tungt beväpnade poliser i svarta uniformer och stålhjälmar. Tåget närmade sig denna polisbarrikad, och som alltid fanns det några i spetsen för demonstrationståget som skrek att man inte skulle stanna utan försöka bryta sig igenom poliskedjan - vilket naturligtvis skulle ha resulterat i blodsutgjutelse utan att leda till något mål. Demonstrationståget bildade då en motkedja, så att demonstranterna först skulle ha fått tränga sig igenom den egna kedjan innan de kunde försöka med poliskedjan. Detta gjorde de naturligtvis inte. Efter två-tre oroliga minuter satte sig tusentals studenter ned på gatan. Gitarrerna och munspelen kom fram, smekningar och petting tog sin början, och därmed slutade demonstrationen. Ni finner det kanske löjligt. Jag tror i varje fall att en ännu helt spontan och anarkisk enhet har etablerats här. Kanske kommer den till sist inte att förfela sin verkan ens på fienderna.
För det tredje helt kortfattat något om oppositionens utsikter. Allra först vill jag åter förebygga missuppfattningen att jag skulle betrakta den intellektuella oppositionen i och för sig som en redan föreliggande revolutionär kraft eller hippies som proletariatets arvingar. Inte ens i de fattiga ländernas nationella befrielsefronter kan vi enligt min mening ännu se något effektivt revolutionärt hot mot senkapitalismens system. Alla oppositionskrafter verkar alltjämt som en förberedelse och endast som en förberedelse - men också som en nödvändig förberedelse - för en tänkbar kris i systemet. Och till denna kris bidrar just de nationella befrielsefronterna, inte endast som militära motståndare utan också genom att inskränka systemets ekonomiska och politiska spelrum. För förberedelsen, för eventualiteten av en sådan kris kan och kommer möjligen också arbetarklassen att bli politiskt radikaliserad.
Men vi får inte missta oss på att i detta läge den frågan alltjämnt står fullständigt öppen om den politiska radikaliseringen skall ske åt vänster eller åt höger. Den akuta faran för fascism eller nyfascism - och fascismen är alltid till sitt väsen en högerrörelse - denna akuta fara är ännu på intet sätt övervunnen.
Jag har talat om en möjlig kris, om eventualiteten av en kris för systemet. De krafter som bidrar till en sådan kris måste naturligtvis diskuteras för sig. Denna kris måste enligt min uppfattning bedömas som sammanstrålningen av mycket olikartade, subjektiva och objektiva tendenser av ekonomisk, politisk och moralisk natur såväl i öst som i väst. Dessa krafter har ännu inte blivit solidariskt organiserade. De saknar massunderlag i senkapitalismens utvecklade länder, och under dessa förhållanden tycks mig oppositionens uppgift vara att först arbeta på att befria medvetenheten utanför vår egen krets.
I själva verket står nämligen allas liv på spel, och i dag är faktiskt alla människor vad Veblen kallade underlying population, det vill säga behärskade. Det gäller därför att uppväcka folk till medvetande om den fruktansvärda politik som bedrivs av ett system vars makt och vars tryck ökar med hotet om total förintelse, ett system som använder de till buds stående produktivkrafterna till att återuppta utsugning och förtryck och som utrustar den s.k. fria världen med militär- och polisdiktaturer för att skydda sitt eget överflöd. Denna politik kan på intet sätt rättfärdigas av totalitarismen på östsidan. Däremot kan och måste man göra mycket stora invändningar mot totalitarismen. Den är emellertid inte expansiv, den är inte aggressiv, och den dikteras alltjämt av torftighet och fattigdom, något som inte rubbar det faktum att även den måste bekämpas - låt vara från vänster.
Den befrielse av medvetenheten som jag har talat om innebär nu mer än enbart en diskussion, den betyder i själva verket och måste i det uppnådda läget betyda - demonstration. Detta betyder bokstavligen att man visar att hela människan är med och tillkännager sin livsvilja - det vill säga sin vilja till ett liv i fred. Och om detta inte hjälper, och om det är skadligt för oss att hysa illusioner, så är det lika skadligt och kanske ännu skadligare att predika defaitism och passivitet som endast kan spela systemet i händerna. Faktum är att vi står inför ett system som självt alltifrån den fascistiska periodens början till denna dag har desavouerat tanken på det historiska framsteget, ett system vars inre motsägelser ständigt på nytt manifesterar sig i omänskliga och onödiga kriser och vars ökande produktivitet innebär ökad förstörelse och ökat slöseri. Jag tror inte att ett sådant system är immunt. Det värjer sig redan mot oppositionen, till och med mot intelligentians opposition i alla hörn av världen. Och även när vi inte ser att det hjälper att opponera, måste vi kämpa vidare om vi fortfarande vill arbeta som människor och vara lyckliga - och detta kan vi inte längre i förbund med systemet.
Fråga: Relationen till den tredje världen. Bland de olika oppositionsgrupper som Ni har beskrivit finner Ni att proletariatet i den tredje världen är den största oppositionella kraften, den kraft som skulle kunna vara i stånd att skaka det imperialistiska systemet. Nu ser jag i alla fall en spricka i Er teori, och den gäller uteslutande denna teoris förhållande till den tredje världen. Om vi förutsätter att den tredje världen är den största revolutionära kraften i imperialismens globala system, då måste man också införliva denna kraft med teorin. Men jag ser att Ni inte har gjort det. I One-Dimensional Man har Ni uttryckligen sagt att teorin lider av att den uppvisar ett tomrum, nämligen därför att den dialektiska förbindelsen saknas mellan teori och praxis. Jag menar att motsägelsen mellan teori och praxis kan upphävas endast genom att man fastställer en hierarki för problematiken i den tredje världens kamp. Det räcker inte med att säga att studentoppositionen i metropolerna representerar en kraft och sedan å andra sidan hävda att just denna opposition är vanmäktig eftersom den inte förfogar över någon massbas. Denna opposition måste göra praxis i den tredje världen till sin uttryckliga massbas.
Marcuse: Detta införlivande med teorin har redan ägt rum i den objektiva verkligheten. Jag utgår från tanken att det i dagens situation inte längre finns någonting utanför kapitalismen, att till och med de socialistiska och kommunistiska systemen på gott och ont är förbundna med kapitalismen. Om ett utanför kan vi därför endast tala i en mycket relativt bemärkelse. De nationella frihetsrörelserna i tredje världen är i och för sig ännu inte någon tillräckligt stark revolutionär kraft för att kunna omstörta senkapitalismen som system. En sådan revolutionär kraft kan vi bara vänta oss om de omvälvande krafterna i senkapitalismens centra förenas med tredje världen. Att åstadkomma denna förening är i själva verket en av de svåraste uppgifterna. Naturligtvis är det lätt att säga att oppositionen inom intelligentian har sin massbas inom tredje världens nationella befrielsefronter eller måste ha den där. Men hur denna förbindelse skall etableras, är något som det ännu helt återstår att tänka ut, och som vi över huvud taget inte har tagit itu med ännu. De svårigheter vi måste övervinna är oerhörda. Bortsett från de svårigheter som ligger i avstånden har vi till exempel språksvårigheterna, de ofantliga kulturella skillnaderna o.s.v. Allt detta är nya element som måste beaktas både teoretiskt och praktiskt.
Allt som allt ser jag möjligheten av en effektiv revolutionär kraft i en samverkan mellan det som sker i tredje världen och de sprängande krafterna i den högt utvecklade världens centra.
Fråga: Studentoppositionen har två förebråelser att besvara, den ena från vänster och den andra från höger. Den från höger går ut på att man kan göra gällande att studentoppositionen inte är integrerad i samhället. Det innebär att den försöker flytta över på samhället de frustreringar som är resultatet av detta tillstånd. När studenterna de senaste veckorna under diskussionerna på Kurfürstendamm har försökt klargöra för tjänstemännen och arbetarna vad det är som fattas dem, har det ofta varit komiskt att höra en arbetare svara: "Jag förstår inte - jag har det i alla fall bra." Försök bara någon gång att göra klart för en arbetare vad Vietnam har med honom att göra, just i Amerika, där arbetaren tjänar på att det krigas i Vietnam. Vad är det då för en spik som studenterna hänger upp sin opposition på? Tredje världen! Vi hänger upp vår protest, våra emotioner, på att människor bränns till döds där. För mig ter det sig emellertid otillåtligt att argumentera på humanitära grunder, då terrorn har framgått ur humaniteten.
Marcuse: Jag anser det vara en ytterst farlig argumentering att man i dag inte längre kan operera med humanitära argument. Jag skulle vilja rikta en fråga till er alla. Om jag verkligen kopplar bort radikalt humanitära argument, på vilka grunder kan jag då motarbeta det senkapitalistiska systemet? Om ni endast opererar inom ramen för rationaliteten och från början kopplar bort historiskt transcendenta begrepp, nämligen negationer av systemet - ty systemet är inte humant, och humanitära idéer hör till negationen av systemet - om ni kopplar bort detta, råkar ni om och om igen i den belägenheten att ni blir tillfrågade (och inte kan besvara frågan): Vad är det egentligen som är så förskräckligt med det här systemet, som ständigt ökar samhällets rikedom, så att befolkningsskikt som tidigare levde i största fattigdom och elände nu har bilar, TV-apparater och egnahem? Vad är det som är så tokigt med detta system att vi vågar förorda det oerhörda vågspelet att omstörta det? Om ni nöjer er med detta, om ni kopplar bort alla andra element, kommer ni ingen vart. Det är på tiden att vi lär oss på nytt vad vi glömde under den fascistiska perioden, eller vad ni som inte föddes förrän efter den första fascistiska perioden ännu inte har blivit helt medvetna om - att humanitära och moraliska argument inte bara är förljugen ideologi utan kan och måste bli centrala samhällskrafter. Om vi på förhand utelämnar detta ur vår argumentering, utarmar vi oss på ett sätt som gör oss försvarslösa gentemot de starkaste argumenten från det beståendes försvarare.
Fråga: Antag att det skulle lyckas för oppositionen i USA att vinna framgång mot den makt som nu råder. Hur skulle Ni då föreställa Er att den opposition skulle arbeta som inte längre var någon opposition utan hade blivit bärare av statsmakten?
Marcuse: Ni menar: Hur föreställer jag mig under de angivna betingelserna att ett fritt samhälle skulle konstrueras? Det skulle ta timmar att besvara den frågan. Jag vill bara säga detta: vi kan inte föreställa oss att en framgång för studentoppositionen räcker för att åstadkomma ett läge där vi över huvud taget kan ställa frågan hur ett fritt samhälle skulle konstrueras. Om studentoppositionen förblir isolerad, om den inte lyckas bryta sig ut ur sin egen krets, om den inte lyckas mobilisera skikt som på grund av sin ställning inom produktionsprocessen i samhället verkligen spelar en avgörande roll för omvälvningen, då kan studentoppositionen endast spela en stödroll. Det är möjligt att betrakta studentoppositionen som kärnan i en omvälvning, men stannar det vid kärnan, blir det ingen omvälvning. Studentoppositionen har alla möjligheter att bryta sig ut ur den trånga ram inom vilken den ännu i dag befinner sig och återigen förvandla intelligentian, den "borgerliga" intelligentian, från ett skällsord till ett beröm. Men den måste bryta sig ut eller också vidga ramen så mycket att den drar in krafter som från den andra sidan skulle kunna arbeta på omvälvningen, materiellt och intellektuellt.
Jag skall försöka uttrycka mig konkret. Jag beklagar om jag har uppfattat frågan litet som en fråga om det positiva tänkandets makt, jag tror alltjämt på det negativas makt och anser att vi tids nog kommer till det positiva.
Vad studenterna kan göra, har jag antytt i mitt föredrag. Nämligen först och främst klargöra för dem som frågar att det egentligen är omöjligt att de alltjämt kan ställa denna fråga. Att de fortfarande inte vet vad som är på tok med det samhälle de lever i är med andra ord så förskräckligt att de måste undervisas därom. De följande stegen är mycket olika, beroende på om de står inför ett samhälle eller område där det råder en sådan "demokrati" som i Förenta staterna eller ett område med en "demokrati" som den i Berlin. I USA skulle jag till exempel betrakta det som konstruktivt, som en framgång för oppositionen, om kriget i Vietnam avslutas genom bortdragande av de amerikanska trupperna. Detta skulle fortfarande inte ha något att göra med uppbyggandet av ett socialistiskt samhälle men skulle lika fullt vara ett oerhört positivt och konstruktivt steg. Och på detta sätt man kan arbeta vidare från det ena till det andra. Om ni i dag säger till någon i USA: Vad vi vill är socialismen, och vad vi vill är att expropriera privatägande av produktionsmedlen och införa kollektiv kontroll - då skulle folk bara springa ifrån er. Detta betyder naturligtvis inte att socialismens idé är felaktig, tvärt om. Men det betyder att vi ännu inte på något sätt har lyckats väcka folk till medvetande om vad som ligger i denna idé och att det är nödvändigt att förverkliga den om vi inte alla skall vara förtappade.
Fråga: Problemen börjar egentligen med slutet på Ert föredrag, med frågan om det finns någon utsikt att förverkliga det vi vill. Ni sade i slutet att vi trots allt måste gå vidare om vi ville arbeta och vara lyckliga som människor. Inom detta system kan vi det inte. Jag kan helt och hållet följa Er analys, men jag finner inga möjligheter till ett förverkligande, eftersom å ena sidan massan av arbetare och den arbetande befolkningen över huvud taget i industriländerna inte har behov av en sådan omvandling - detta behov har inte ens vaknat - och å andra sidan detta samhälle sannolikt inte kommer att nöja sig med att se på när det verkligen hotas till sin existens. Följden blir då en ännu mer total och våldsam repression.
Ni använde ordet kvietism, och jag har ett intryck av att Er uppsats om repressiv tolerans i samband därmed har blivit en smula missförstådd i den bemärkelsen att all tolerans skulle vara repressiv. Jag har ofta lagt märke till här att meningar som yttras, meningar som till och med grundar sig på Er analys, antingen från början inte tas på allvar eller blir överröstade, om de uttrycker betänkligheter mot konsekvenserna av Er teori, och det tycker jag är betänkligt. Jag vet inte om man helt enkelt skall avfärda det med kvietism såsom många här gör men som Ni säkert inte gör - det är därför jag väljer frågans form. Och kanske gör man det också lite för enkelt för sig här genom att man inte låter en systemkritik av annat slag - kanske kunde Habermas företräda en sådan - komma till tals för direkt jämförelse. Jag skulle ha önskat det. För mig ligger problemet i det som kommer efter analysen, nämligen i vad man bör göra.
Marcuse: Vad förverkligandet beträffar: Ni säger att Ni inte kan inse hur ett system av denna sammanhållning och styrka kan omstörtas, eftersom det inför ringaste hot kommer att uppbjuda all sin makt. - Om detta vore riktigt skulle det nuvarande samhällssystemet vara det första i världshistorien som vore evigt varaktigt. Jag tror att klyftorna i dag är stora nog. Till att börja med har vi de inre motsättningarna i systemet. De är skarpare än någonsin förut:
1. Motsättningarna mellan å ena sidan den oerhörda sociala rikedomen och å andra sidan dess repressiva och förstörande användning.
2. Tendensen till automation som påtvingas kapitalismen om den vill hålla fast vid allt större ackumulering. Automationen har en tendens att eliminera fysisk arbetskraft i produktionsprocessen och - vilket redan Marx insåg - i längden kan den därför inte förenas med ett vidmakthållande av kapitalismen.
Om en immunitet i systemet kan det över huvud taget inte vara tal.
Jag hoppas att ingenting i min uppsats om tolerans tyder på att jag skulle avfärda all tolerans. Det förefaller mig vara så dumt att jag över huvud taget inte kan fatta att någon kan komma på en sådan tolkning. Vad jag menar och vad jag också har sagt är att det finns rörelser, både när det gäller propaganda och när det gäller handling, om vilka man med största säkerhet kan förutsäga att de måste leda till en förstärkning av repressionen och destruktionen. De borde inte tolereras inom ramen för demokratin. Ett klassiskt exempel: Jag tror att om nazirörelsen från början - efter att den hade avslöjat sin karaktär, och det var mycket tidigt - inte hade tolererats, om den inte hade åtnjutit demokratins välsignelse, jag tror att vi då sannolikt inte skulle ha upplevt det andra världskrigets fasor och inte heller vissa andra fasor. Det kan mycket väl tänkas ett kriterium enligt vilket vi kan säga: här finns rörelser som inte kan tolereras om det verkligen gäller en förbättring och en pacificering av människans liv. Att man av detta skulle kunna dra slutsatsen att jag anser tolerans i och för sig vara något ont, det kan jag inte förstå.
Angående den andra frågan: Vi står i dag inför problemet att omvandlingen objektivt sett är nödvändig men att behovet av denna omvandling helt enkelt inte finns hos just de skikt som klassiskt ansågs förutbestämda för denna omvandling. Först måste de mekanismer som kväver dessa behov undanröjas, vilket åter förutsätter behovet att undanröja dem. Detta är en dialektik som jag inte har funnit någon utväg ur.
Fråga: Vid detta universitet har ännu ingen blivit överröstad. Jag känner bara till en som höll på att bli det, och det var Sydvietnams ambassadör - men inte ens då blev det någon dålig diskussion.
Ni har mycket klart åskådliggjort den amerikanska arbetarklassens integrering, påvisat produktivkrafternas utvecklingsprocess och arbetarklassens förändring i och med produktivkrafternas tillstånd och utveckling. Därefter antydde Ni att det i Europa eventuellt fanns en möjlighet att vissa skikt eller en hel klass skulle kunna spela en större roll när det gällde breddningen av den förberedande oppositionen. Anser Ni att den icke synkroniserade utvecklingen av kapitalet här i Europa har kvarlämnat rester eller att man skulle kunna väcka till liv element som faktiskt kan se arbetarklassen som klass under oppositionens breddningsprocess? Eller skulle det för Europas del bara vara ett litet tröstande plåster som i det teoretiska sammanhanget inte har någon betydelse? För att specificera det närmare: kan det i produktivkrafternas nutida läge också i Europa, i den systematiska, funktionella och fysiska kapitalförintelsens skede, över huvud taget ske en reaktivering av arbetarklassen som klass, eller befinner vi oss inte snarare i en historisk utvecklingsprocess där det inte längre är den proletära revolutionen som står på dagordningen utan den mänskliga revolutionen? Det skulle i så fall betyda att vi måste betrakta totaliteten av alla människor i metropolerna som potentiellt revolutionära; att produktivkrafternas utvecklingsprocess har medfört att kapitalistklassen har förlorat sin funktion och att kapitalfunktionen har delegerats till icke-kapitalister; att motsatsen mellan kapital och lönearbete därmed inte längre är motsatsen mellan kapitalister och proletärer utan den motsats som Marx beskriver i Filosofiens elände mellan levande arbetskraft och självständiggjord främmande produktivkraft, undandragen människornas kontroll som vi måste återvinna, som vi universellt måste tillägna oss; att den kommande revolutionens karaktär därmed inte längre kan vara en proletär revolution, pars pro toto, utan en mänsklig revolution som utgör en totalrevolution mot systemet.
Marcuse: Medan de europeiska arbetarnas politiska tradition alltjämt tycks vara mycket stark, åtminstone i några europeiska länder, är den i Förenta staterna, där den också fanns en gång, helt förkvävd.
Men bortsett från den politiska traditionens vaga begrepp beror svaret på Er fråga på något annat, nämligen om de tendenser som i dag gör sig gällande i USA, som redan härskar där, också kommer att bli förhärskande i Europa, så att alla de mottendenser som ännu kan hämta kraft ur den europeiska arbetarklassens politiska traditioner kommer att förkvävas också i Europa. Det beror på när aktiveringen, den politiska aktiveringen, sätter in. Kommer den att inträffa mot slutet av amerikaniseringsprocessen, då kommer man sannolikt inte heller i Europa att kunna tala om att arbetarklassen som klass har en revolutionär roll. Om den sätter in vid en tidpunkt då denna tendens ännu inte har blivit förhärskande, då den europeiska kapitalismens mycket olika utvecklingsstadier ännu står i tydlig kontrast mot den amerikanska kapitalismen, då är chanserna större. Kommer Europas ekonomiska liv, det kapitalistiska Europas ekonomiska liv helt att följa de amerikanska tendenserna, kommer Förenta staterna att ytterligare genomsyra Europa ekonomiskt, eller kommer denna tendens att hejdas på en bestämd punkt?
Fråga: Jag skulle vilja utgå från den uppfattningen - som jag delar - att studentoppositionen i nuvarande form helt enkelt måste förstås som en förberedelse för något som vi ännu inte kan ange helt konkret. Det förefaller mig dock som om Er redogörelse visade en väg i den riktning där denna studentopposition skulle kunna spela en förberedande roll, nämligen i samband med vad Ni - med rätta vagt - omskrev som eventualiteten av en stor kris i det kapitalistiska systemet. Denna eventualitet betecknade Ni som en förhoppning och en farhåga, emedan man inför en sådan kris inte kan bestrida möjligheten att det beroende skiktet (arbetarklassen) kanske för andra gången snarare skulle låta sig politiseras mot höger, alltså fascistiskt, än mot vänster, i socialistisk riktning. Detta är den mest spännande frågan. Möjligheten av en fascistisk mobilisering av massan är ett argument som är av största strategiska betydelse och som flitigt utnyttjas av dem som vill varna oss för att gå alltför morskt fram, eftersom man inte kan veta om inte följden blir en massmobilisering med riktning höger.
Jag tror inte på en högermobilisering av massorna i metropolerna. År 1933 krävdes det för denna massmobilisering i Tyskland en aldrig tidigare känd och knappast heller väntad ekonomisk kris, vars djup och tyngd dessutom träffade ett samhälle som ännu inte hade blivit så homogent som det är i dag, som alltså ännu hade sociologiskt beskrivbara omskiktningsrester från feodalepoken och från konkurrenskapitalismens epok. Bourgeoisiens etablering var politiskt och ekonomiskt mer vanställd. I dag har vi att göra med ett relativt homogeniserat samhälle också i Västtyskland, inte bara i Förenta staterna.
Det finns inte någon riktig utsikt till en kris. Inte ens automationen tycks vara något indicium, ty vad vi har upplevt under de senaste 34 åren av keynesianism, som till en början på sätt och vis tillät en upplösning av produktionskrafternas objektiva uppror mot produktionsförhållandena, låt vara till priset av en dämpning av tillväxttakten - och vad vi nu än en gång upplever subjektivt, då alltså också vetenskapen i mänsklig gestalt som produktivkraft, som intelligens, som duglighet, än en gång skall inpassas och göras okritisk - inför dessa fakta förefaller mig automationsproblemet vara ett lösbart problem för våra kapitalistiska vänner. Det enda som kunde tala emot detta skulle vara om det bakom denna kristeori ännu döljer sig en smula klassisk imperialistisk teori, enligt vilken möjligheterna att exploatera kapitalet alltjämt är beroende av att kapitalet ackumuleras, exploateras i den tredje världen. Detta är också en tvivelaktig teori. Likaledes är de förhoppningar den ger upphov till tvivelaktiga.
Å ena sidan kommer krisen inte att inträffa, å andra sidan kanske man inte alls behöver frukta att högerns massbas i metropolerna kommer att mobiliseras, eftersom den del av befolkningen som står emot oss ännu inte slår till. Är det kanske bara institutionerna som är motståndare? Kommer kanske inte de mänskliga krafter i samhället som skall mobiliseras ... kommer de inte att utgöras av krafter som tendentiellt tillhör oss?
Marcuse: Tendentiellt tillhör alla oss. Men kan vi göra denna tendens till verklighet? Om den nya fascismen kommer, kommer den att vara mycket olik den gamla - historien upprepar sig inte så lätt. Med fascifiering menar jag exempelvis i fråga om Förenta staterna att de som kämpar för att de alltjämt bestående borgerliga och politiska fri- och rättigheterna gradvis skall slopas, blir så starka att kongressen kan genomföra en mycket effektiv repressiv lagstiftning. Massbasen behöver inte ta sig det uttrycket att massorna efter en ekonomisk kris går ut på gatorna och slåss, den kan också se så ut att massorna ständigt mer aktivt stöder en tendens som inskränker och avgränsar det spelrum som demokratin fortfarande har och därmed gör oppositionen allt svagare.
Man förebrår mig alltid att jag är så fruktansvärt pessimistisk, men jag måste säga att efter att jag har hört Er tycker jag mig vara en skändlig optimist som för länge sedan har lämnat kontakten med verkligheten. Jag kan inte föreställa mig ens det vackraste kapitalistiska system som varar i evighet. Era invändningar mot automationen är riktiga om man isolerar automationstendensen från andra samhälleliga tendenser som kan göra den till en omvälvande kraft, till exempel återigen för det första upplysningen av det allmänna medvetandet, för det andra upplysning i synnerhet inom "den nya arbetarklassen", bland tekniker, ingenjörer, vetenskapsmän o.s.v., för det tredje den psykologiskt-moraliska upplösningen (det är återigen ett av skälen till att jag inte tror att moralen på länge har varit blott och bart ideologi), och för det fjärde har vi ju i kväll över huvud taget inte nämnt att det också finns en andra värld som består av Sovjetblocket och som kommer att konkurrera allt hårdare med kapitalismen. Dessa krafter skulle också behöva behandlas.
Fråga: Måste vi inte just nu försöka att i detalj konkretisera förnekandet av det bestående? Detta problem har vi i Berlin gång på gång stött på. Från Habermas och från företrädare för fackföreningarna har vi upprepade gånger fått höra: Ni har ju i alla fall något att förlora om systemet förstörs.
Är det verkligen inte någon mening med att konstruera det andra systemet konkret? Och om inte, riskerar vi då inte att ständigt förbli en minoritet, det vill säga en oppositionsgrupp, och att bli diskriminerad som en sådan?
Vilken roll har egentligen de olika lägren - inte arbetarklasserna - spelat i den världsomfattande omvandlingen av socialismen? Om vi inte vet det - och det tycks framgå av alla Era redogörelser - hur stor tolerans måste vi då visa de reformister, de revisionister som man i Tyskland har klandrat för att de är socialdemokrater? Har de en positiv funktion inom ramen för den omvandling som Ni har talat om?
Marcuse: Till frågan om det konkreta alternativet: Hur ni skall formulera det här i Berlin, vill jag helst inte uttala mig om, därför att jag har varit alltför kort tid i Berlin. Om denna fråga ställdes i Förenta staterna, skulle mina studenter och jag svara: att till exempel skapa ett tillstånd då ni inte längre måste skicka era söner som slaktoffer till Vietnam, att skapa ett samhälle där negrer och puertoricaner inte längre behandlas som andra klassens medborgare - om de över huvud taget behandlas som medborgare, att åstadkomma ett tillstånd där inte bara de välbärgades barn får en bättre uppfostran utan alla. Och vi kan också ange stegen för att uppnå detta tillstånd. Kanske betraktar ni fortfarande inte detta som något positivt. Jag anser det vara något positivt. Det är ett alternativ, i synnerhet för dem som verkligen förfäras av det som sker i Vietnam.
Fastän jag tror att det är oriktigt att likställa sovjetsamhället och det senkapitalistiska samhället under rubriken "utvecklade industrisamhällen" - i varje fall gör det inte de grundläggande tendenserna rättvisa - ser jag ändå i dag ett samarbete mellan Sovjetunionen och Förenta staterna som sträcker sig utöver den tidsbundna realpolitiken, ett samarbete som tycks motsvara den helt och hållet omarxistiska teori enligt vilken de rikare länderna i sitt förhållande till de fattigare länderna har en intressegemenskap som trots skillnaden mellan kapitalistiska och socialistiska samhällen innefattar båda dessa samhällstyper.
Vad beträffar problemet med socialismen som alternativ hör man naturligtvis ideligen i Förenta staterna: "Om det är ert alternativ, då vill vi inte ha något att göra med det. Vad ni än kan säga om det bestående samhället är det ingen fråga om att det går oss bättre här än i Sovjetunionen eller andra socialistiska länder." Det är då svårt att tala om för dem att det som försiggår där inte alls är någon socialism.
Det finns i själva verket breda befolkningsskikt som det är hopplöst att diskutera med. Det är slöseri med tid och energi att tala med dessa människor - det betyder inte intolerans, det betyder inte att man klår upp dem, det betyder helt enkelt att man undviker att tala med dem, och det är sannerligen inte intolerant när man vet och kan veta att det inte skulle ge något resultat.
Vi måste koncentrera vår energi och tid på de skikt och grupper om vilka vi kan anta att de hör på och att de ännu kan tänka. Där är ett verkligt upplysningsarbete möjligt. Men inte på måfå. Indoktrineringen har redan gått för långt för det.
Fråga: Än en gång beträffande definitionen av revisionismen, som berördes i föregående fråga: revisionister är de som menar att man i de etablerade institutionerna kan ändra något i detta samhälle, medan en stor del av studenterna menar att man måste bilda en antiinstitutionell och utomparlamentarisk opposition.
Marcuse: Man kan se avgörande differenser och göra åtskillnader. Om jag får komma med några personliga anmärkningar: Om Ni med revisionism menar det tyska socialdemokratiska partiet kan jag bara säga Er att jag alltsedan jag själv blev politiskt upplyst, det vill säga sedan 1919, har bekämpat detta parti. Jag var under åren 1917-1918 medlem av socialdemokratiska partiet men lämnade det när Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht blev mördade och har sedan dess kritiserat detta parti. Inte därför att det tror sig kunna arbeta inom det beståendes ram - det gör vi ju alla, vi utnyttjar ju alla de minsta möjligheter att inom det beståendes ram omvandla det bestående. Det är inte därför som jag har bekämpat SPD utan därför att partiet har arbetat i förbund med reaktionära, destruktiva och repressiva krafter.
Sedan 1918 har jag gång på gång hört talas om vänsterkrafter inom socialdemokratin, och jag har gång på gång sett hur dessa vänsterkrafter har gått allt längre och längre mot höger tills det inte längre återstod något av vänstern. Ni förstår nog att jag i varje fall inte är särskilt övertygad av denna tanke på något slags radikalt arbete inom partiet.
Fråga: Kanske hade man ändå kunnat inskrida mer effektivt mot nationalsocialismen, om det inte hade förekommit så fruktansvärt svåra slitningar och strider mellan socialdemokraterna och de kommunistiska socialisterna i Tyskland?
Jag skulle än en gång vilja fråga huruvida en verklig, principiell omvandling av systemet inte är möjlig inom systemet, respektive inte förefaller Er möjlig, professor Marcuse. Det fanns exempelvis en tid av högstalinism, och det finns i dag i Sovjetunionen ett system som fundamentalt skiljer sig från den tidens, och trots detta har denna omvandling varit möjlig inom samma system. Det finns ju i alla fall fundamentala skillnader där. Och om Vietnamkriget likviderades inom Förenta staternas samhälle, skulle det likaledes vara en omvandling inom systemet.
Frågan om våld i det politiska handlandet är inte bara en taktisk fråga utan därtill åtminstone en fråga om strategi, om inte rent av en fråga om humanitära principer. Strategifrågan kan inte fastställas för ett världssamhälle.
Finns det några tecken på att i och för sig revolutionära och framstegsbringande idéer som leninismen inte stelnar och perverteras i ett system som till exempel det vi känner till från 30-talet?
Marcuse: Jag har i mitt föredrag betonat att det är helt skilda slag av våld som tillgrips i försvar och i aggression. Exempel: Det polisvåld som består i att övermanna en mördare är inte bara ett ytligt utan till sitt motiv, till sitt innehåll, mycket olikt det polisvåld som tillgrips, för att slå ned en demonstrant. I båda fallen rör det sig om våldsdåd, men båda har helt olika funktion.
Det som här gäller i det individuella fallet gäller också efter samhälleliga och historiska mått. Den revolutionära terrorns våld är till exempel helt olika den vita terrorns våld, emedan den revolutionära terrorn just som terror implicerar sin egen övergång till ett fritt samhälle, medan den vita terrorn inte gör detta. Den terror som tillämpas vid försvaret av Nordvietnam skiljer sig väsentligt från den terror som tillämpas under aggressionen.
Hur man skall kunna förhindra att den revolutionära terrorn urartar till grymhet och brutalitet är en annan fråga. I en verklig revolution finns det i varje fall alltid medel och vägar att förhindra att terrorn urartar. I början av den bolsjevikiska revolutionen förekom ingen grymhet, ingen brutalitet, ingen terror som gick längre än till motstånd mot dem som ännu befann sig vid makten. När terrorn under en revolution förvandlas till handlingar av grymhet, brutalitet och tortyr har vi redan att göra med en perversion av revolutionen.
Fråga: Uttalande med hänsyn till motståndsrätten: I Er uppsats om tolerans har Ni satt anföringstecken kring motståndsrätten. Nu har Ni gjort en liten ändring och tolkar den som en uråldrig princip. Vad betyder motståndsrätt? Vad grundar den sig på? Vad hänför den sig till? Är den en överhistorisk mänsklighetskonvention? Är den en romantisk kvarleva från naturrätten? Eller är den en yttring av en ny antropologis självtagna rätt?
Den ena parten i konfrontationen är alltså legaliteten, den legalitet som man kämpar mot. Denna legalitet är den positiva rätten i det samhälle som bekämpas och som självt har givit sig denna rätt. Men om man önskar den bestämda negationen måste motståndet ske under åberopande av något som Ni kallar rätt. Det skulle alltså vara den objektiva sidan av detta åberopande. Hur kan negationen, i den mån den själv utgörs av handling och alltså tillika är position, åberopa något som den först själv måste frambringa? Borde man kanske överge föreställningen om motståndsrätt eller begränsa den till att gälla motståndshandlingar inom det bestående samhället, emedan det försvårar förståelsen att man poserar som försvarare när man är angripare?
Fråga: Om ett konkret alternativ: Professor Marcuse säger att han inte kan lämna något sådant alternativ när det gäller Berlin. Men något måste väl sägas om de krafter som för närvarande spelar en viss roll inom den utomparlamentariska oppositionen så att man får veta - vilket verkligen är ett legitimt intresse - vad som skall ske vid en tidpunkt då chansen till ett konkret alternativ här i Västberlin kan skönjas allt tydligare och måste organiseras. Därför måste något sägas också om detta.
Till en av de föregående talarna, som lät Sovjetunionens existens tjäna som exempel på att det är möjligt att uppnå en förändring inom systemet och utan vidare överförde det på vår situation: Jag ser en skillnad mellan de helt olika produktionsförhållandena på båda sidor och skulle vilja tillfoga att Sovjetunionen i våra dagar - för att tala med Lukács - representerar stalinismen utan lägren och att det alltså inte är någon kvalitativt ny situation som har skapats. Därför är denna analogi omöjlig som analogi.
Och nu till Västberlin: Här i denna stad har vi under de senaste månaderna inte bara klart upplevt en huvudlös senat som fortfarande inte har återfunnit sitt huvud, utan vi har här också lärt känna en repressiv poliskår som för närvarande är något förvirrad men som ändå kommer att förbli och har förblivit repressiv. Vi har odugliga partier som inte företräder våra intressen, som inte är i stånd att lösa sådana problem i denna stad som att näringslivet förgubbas, att maskinstrukturen är tio år efter sin tid, att arbetskraftsstrukturen bör utvidgas. De kan på sin höjd tillfredsställa koncernernas profitförväntningar genom subventioner men kan inte lösa de verkliga problemen i denna stad.
Under dessa betingelser måste den radikala opposition som vi har satt i gång och som just nu håller på att lämna sin hemort inom universitetet utveckla ett konkret alternativ och konkret formulera utmaningen mot den bestående institutionen i form av partiernas och polisens statsexekutiv. Det vill säga, om vi utgår från att de härskande i denna stad redan betraktar oss som folk vilkas förmåga att åstadkomma förändring måste tas på allvar, ankommer det på oss att fortsätta att organisera den utomparlamentariska oppositionen så att det som professor Marcuse har kallat förberedelseorganisationen ... så att studentoppositionen kan bryta sig ut från universitetsområdet - från en isolering som visserligen har varit historiskt riktig men som blir en självvållad isolering om den fortsätter längre - och finna vägen ut i staden. Vi har så smått börjat med detta.
Nästa viktiga etapp när det gäller att övervinna den nuvarande isoleringen vore att expropriera Springerkoncernen. Vi måste utgå från att vi med vårt läger av 4.000-5.000 antiauktoritära personer genom en konkret aktion mot manipuleringspressen i denna stad, genom att vi avvisar denna manipuleringspress och inte längre tolererar en sådan koncern som systematiskt manipulerar en befolkning som hålls i okunnighet ... att vi avvisar denna koncern och med detta föredöme helt kan övervinna vår isolering och finna vägen ut i staden.
Jag tror nämligen att stora delar av befolkningen också har ett konkret obehag av denna manipulering. Då den konkreta aktionen att vägra acceptera en manipulationspress inte är möjlig enbart inom studenternas krets, skulle den i någon mån kunna bli det transmissionsband som gör det möjligt för oss att bryta vår isolering. Jag menar att nästa viktiga etapp i den utomparlamentariska oppositionens spridning i Västberlin vore att hindra Springerpressens distribution bland folk genom systematiska, veckolånga kampanjer, att börja en systematisk upplysningsprocess via aktionskommittéerna vid de olika högskolorna, universiteten och skolorna, kanske också i fabrikerna och bland företrädare för den totala befolkningen och därmed nå allt vidare skikt som inte längre låter sig manipuleras.
Om vi uppnår detta tycks möjligheten finnas att praktisera vad som här har krävts: konkreta alternativ. Det konkreta alternativet här i Västberlin vore då att mobilisera minoriteter utanför universitet för att upprätta ett demokratiskt system nedifrån, som det blir omöjligt för byråkratin och partierna att manipulera uppifrån - det vore det konkreta alternativet för Västberlin.
Fråga: Anser Ni frågeställningen Våld eller ej? över huvud taget meningsfull?
Fråga: Problemet med våld och med oppositionens organisation i den nuvarande konstellation som våldet har antagit i senkapitalismen ... Ni menar med rätta att en upplysning av medvetandet inte bara måste ske genom diskussion utan väl också att den måste bli sinnligt-manifest i demonstration. Och då har det visat sig att institutionerna med deras tendens till hyperbyråkrati vid minsta ansats att organisera ett politiskt normavvikande beteende under denna demonstration delvis svarar med en vilja till fysiskt förintande.
Den närmast vapenlösa oppositionens besvärliga läge visavi de hyperbyråkratiska institutioner som till den grad programmerar de verkställande organen att dessa utrustas med en vilja att fysiskt förinta oppositionen, har med orätt kommit Habermas. att i Hannover reagera med förebrående tal om vänsterfascism. Han menar nämligen att demonstrationerna utmanar det byråkratiska våldet. Det betyder alltså att oppositionen i dag tenderar att masochistiskt provocera sin egen undergång. - Jag anser detta var oriktigt, men ett problem ligger det ändå i detta: Hur är det möjligt att organisera en vapenlös opposition, hur är det möjligt att uppställa ett manifest-materiellt icke-våld som gör anspråk på att representera ett revolutionärt motvåld? Är för den skull kanske de demonstrationsformer som Ni har beskrivit från Amerika nödvändiga - att folk bara sätter sig ned och börjar med love-in och liknande? Kanske sådana så att säga ritualiserade protestformer hos en ordnad opposition som inte reagerar kaotiskt på polisens angrepp, på den verkställande maktens angrepp ... kanske sådana rituella beteenden representerar en möjlighet?
Hur är det möjligt att organisera ett materiellt-manifest ickevåld med hänsyn till en byråkrati som själv in toto blir ett suprakonventionellt vapen i detta system? Hur är det möjligt att åstadkomma en vapenlös opposition som kan göra anspråk på att företräda ett konkret revolutionärt motvåld?
Fråga: Till den utomparlamentariska opposition, som i den positiva bestående rättens mening vid en given tidpunkt måste komma in på det illegitimas område: De som försvarar den bestående ordningen står på den bestående positiva rättens sida. När det gäller Tyskland avtecknar sig fronterna, problemen, något annorlunda. Vår opposition består väsentligen i att försvara den bestående rätten. Det vore alltså ingen ogärning att låta en underordnad rättighet stå tillbaka för en överordnad rättighet och till exempel kämpa för Fritz Teufels frihet. Vår utomparlamentariska opposition står alltså inte i motsättning till den positiva rätten. I Tyskland bryter man ändock mot den bestående rätten genom faktiskt våld och manipulering. Det borde vara vårt argument. Enligt tysk mentalitet är man mycket positivistisk. Också befolkningen är motståndare till schahen - men att kasta ägg ... det är ju förbjudet! - Man borde kanske säga tydligare ifrån att vi är tvungna att offra en underordnad rättighet för att försvara den skrivna grundlagen här i Tyskland.
Fråga: Om en konkret positiv utopi: Varken Marcuses eller Dutschkes svar övertygar, emedan båda uteslutande säger sig avse ett system i vilket för det första puertoricanerna får det bättre, för det andra Springer inte kan få hållas längre. Denna negation är ännu inget positivt uttalande om utopin. Ett sådant återstår att prestera.
Om den globala oppositionen: Den förekommer endast i den mån oppositionen riktar sig mot systemet, men den är därigenom samtidigt bunden vid systemet. Till sin konkreta utformning är denna opposition utomordentligt olikartad, konträr och motsägande, varför förhoppningen om en global opposition tyvärr är orealistisk.
Borde man inte utnyttja tillfället då det finns möjlighet att också i etablerade organisationer dra in jäsnings- och medvetenhetsprocessen i de lägre skikten av organisationens medlemmar. Effektivitetsfrågan är avgörande.
Det är säkerligen i teorin riktigt att redan icke-våld reproducerar det institutionaliserade våldet och därmed är tvivelaktigt. Denna teori har emellertid när den skall praktiseras en cynisk bismak som eventuellt också skulle få omänskliga följder. Jag ser här en motsägelse mellan icke-våldsprincipens teori och praxis: den ena gången uppges principen, den andra gången håller man fast vid den av humanitära skäl. Jag vore mycket tacksam om professor Marcuse kunde hjälpa till att reda ut denna motsägelse hos icke-våldsprotesten.
Marcuse: Jag måste svara mycket kortfattat på era frågor. Den sista motsägelsen beror på ett missförstånd. Jag har inte hävdat att icke-våld måste tillämpas eller predikas som strategisk princip. Jag har på intet sätt likställt humanitet och ickevåld. Tvärtom har jag talat om situationer då det just ligger i humanitetens intresse att man övergår till våld.
Om det inte ändå finns situationer då man inom de bestående partierna kan uträtta ett arbete som till mål har en radikal omvälvning? Om frågan ställs så, skulle jag svara: jo. Det är i själva verket en fråga om vad som är genomförbart. Om Ni av erfarenhet, genom Er bedömning av situationen, vet att det här finns grupper och lokala organisationer som är öppna och som hör på, då bör man givetvis arbeta inom dessa grupper. Jag har bara menat att det enligt min erfarenhet aldrig har visat sig möjligt att inifrån omvandla de stora partierna och att jag är lika pessimistisk nu som jag var för 40 år sedan.
Till frågan om motståndsrätten. Anföringstecknen i min uppsats om tolerans antyder bara att det här rör sig om en gammal terminus technicus i den politiska teorin.
Ett mycket intressant problem döljer sig i frågan om inte de som för egen del tar motståndsrätten i anspråk själva har frambringat den princip på vars grund de gör motstånd mot den bestående rätten, det vill säga om inte åberopandet av motståndsrätten är relativt och därför inte vilar på annat än en bestämd grupps speciella intresse. Får jag fastställa att detta historiskt sett inte är innebörden i läran om motståndsrätten. Läran om motståndsrätten har alltid hävdat att åberopandet av motståndsrätten är detsamma som åberopandet av en högre rätt som har allmän giltighet, det vill säga att den går utöver en bestämd grupps definierade rätt och privilegium. Och det finns verkligen en nära förbindelse mellan motståndsrätten och naturrätten. Nu kommer Ni att säga att det inte finns någon sådan allmän högre rätt. Jag tror att den finns. Vi kallar det inte längre naturrätt, men jag tror att när vi i dag säger: "Det som berättigar oss att göra motstånd mot systemet är mer än en speciell grupps relativa intresse, det är mer än något som vi själva har definierat", då kan vi bevisa det. När vi åberopar den humanitära rätten till fred, den humanitära rätten till att avskaffa utsugning och förtryck, då gäller det inte självdefinierade speciella gruppintressen utan i själva verket intressen som kan visas vara allmänna rättigheter. Därför kan vi också i dag ta motståndsrätten i anspråk som något mer än en relativ rätt och bör göra det.
Att tolerans måste övergå i vissa aktioner i vissa situationer - det är jag helt införstådd med. Jag hävdade i mitt föredrag att vi redan sedan länge befinner oss i en situation i vilken diskussionen kommer att övergå i demonstration och även i andra aktionsformer. Likgiltigt hur fria från våld våra demonstrationer är eller måste vara, så måste vi räkna med att det institutionella våldet uppbjuds mot dem. Vi kan inte lugna oss med att vi för en fredlig demonstration, att det är legalt och att inget kommer att hända. I denna mening kan inte ett manifest-materiellt ickevåld allmänt organiseras. Vad vi i varje ögonblick måste antecipera är att det bestående sätter in det institutionaliserade våld som det förfogar över. Det bör inte utesluta att vi kan och måste finna former för demonstration som undviker denna konfrontation med ett våld som vi för tillfället är underlägsna. Enligt vad jag hörde i går har man här i Berlin redan funnit och prövat sådana former. Ni vet nog vad jag menar - mer behöver jag inte säga.
En punkt förefaller mig farlig. Ni har rätt i antagandet att det egentligen är vi som försvarar den bestående positiva rätten. När vi försvarar den borgerliga rätten till frihet inom demokratin, försvarar vi faktiskt det beståendes rätt. Men tyvärr är det för enkelt. Polisen och instruktionen för polisen är till exempel också bestående rätt, också positiv rätt. I regel kan vi faktiskt säga: vi är de som försvarar demokratin. Det ändrar inget i sak att vi i samma andedrag måste tillfoga att vi är fullt medvetna om att vi därmed bryter mot den positiva rätten och att vi tror oss ha rätt att bryta mot den.
Fråga: Om arbetarklassens roll i europeiska länder till skillnad från det amerikanska samhället: Kan vi här utan vidare överföra den amerikanska samhällsmodellen? Skillnaderna är inte bara av historiskt och ekonomiskt slag utan också av socialt. Det amerikanska samhället har till skillnad från de europeiska samhällena möjligheten att lasta av sina motsägelser på minoriteterna. Detta är inte möjligt i de europeiska samhällena eftersom vi inte har några minoriteter. Ni kan inte betrakta studenterna som en minoritet - på dem kan man inte med någon verkan vältra över arbetslöshetens problem. De gästande utländska arbetarna skulle jag inte vilja tillskriva någon minoritetsroll i denna bemärkelse, då ju gästarbetarna när som helst kan lämna landet, medan minoriteterna i det amerikanska samhället inte har denna möjlighet. Det har till följd att den permanenta arbetslöshetens och anställningsförlustens problem potentiellt kan drabba varje arbetare i samhället. Endast sålunda är det också möjligt att 70% av alla som hade ett beroende arbete under konjunkturnedgången på sin tid kände sig hotade av denna kris, och detta förefaller mig dock vara en väsentlig faktor för mobiliseringen av dessa arbetare. Detta borde utnyttjas i en diskussion om framtida strategi.
Fråga: Om politisk praxis här i Berlin: Vad jag menar med en viss fara för intolerans här bland oss ... Jag menar naturligtvis inte ett fysiskt överröstande utan jag menar en viss stämning och ett visst nervkrig som i synnerhet osäkra talare utsätts för här om de inte följer den förhärskande linjen. Med osäker talare menar jag här inte en talare som personligen talar osäkert utan en som är osäker beträffande saken och som trevar efter en slutgiltig position. Det är lättare att företräda en radikal - vilken sida det än gäller - en avgjord position som är höjd över allt tvivel, och säkert är att det här är företrädarna för systemet som talar lättast och mest oanfäktat eftersom de inte hyser något tvivel. Det vore en Pyrrhusseger man uppnådde om det blev så att en motposition till vänster inte skulle kunna utvecklas ordentligt här, därför att denna motposition inte hade tänkts igenom på allvar.
Fråga: Ni har väl i dag fått bevis för att vi ännu alla är ute och söker positioner och kritiska insikter - det måste Ni ha förstått av skillnaderna i vänsterns teoretiska analys. Ni står inte inför någon monolitiskt dogmatisk grupp.
Beträffande intoleransens problem, den repressiva toleransen: Mellan studenterna som har blivit kritiskt medvetna och universitetet, professorerna. Akademisk frihet har ovillkorligen något att göra med repressiv tolerans i den historiska situation som vi för ögonblicket befinner oss i. Den akademiska friheten består här huvudsakligen i att vem som vill kan köpa och köper detta universitets lärarkrafter och institut. Därför är det vår plikt att inom ramen för ett motuniversitet inom universitetet organisera ett kritiskt universitet och klargöra att vår toleransgräns är uppnådd, att vi kommer att rikta en anklagelse mot bestämda former av vetenskapsmissbruk för destruktiva och inhumana ändamål.
Jag skulle därför vilja be professor Marcuse att gå in på ett förslag som han har nämnt i en publikation, nämligen att upprätta ett dokumentationscentrum för vetenskapsmissbruk. Sådana missbruk sker, och i den mest förfärliga formen förekommer de till exempel i organiserandet - med vetenskapliga medel - av Vietnamkriget och förberedelser för liknande krig i Latinamerika. Detta missbruk bedrivs också i metropolerna, och det har något att göra med det helt konkreta alternativ som det här hela tiden har frågats efter. Vetenskapsmissbruk bedrivs också för att vidmakthålla vårt politiskt-ekonomiska system som är hänvisat till att förinta kapital, förinta intelligens. Det kan vi se av den systematiska reduceringen av produkters, av tjänsters och av kvalifikationers livslängd. Systemet behöver för sin reproduktion denna förintelse av vår egen arbetskraft, och mot den måste och kan vi värja oss - i form av ett konkret alternativ, i vilket vi åtminstone försöker att själva organisera en del av vår arbetskraft, att inte dra oss undan och isolera oss, att organisera, att själva ta hand om en del av universitetet. Detta vore en form av såväl politiskt effektiv som subjektivt tillfredsställande frigörelse från många områden inom den köpta, destruktiva, ödsliga och långtråkiga läroanstalten - detta ändamål tjänar det kritiska universitetet.
Fråga: Det är ingen hemlighet att många av oss skjuter på examen så länge inte därför att vi är dumma eller lata utan därför att vi tror att det konkreta praktiska handlande som inte bekräftar vårt system utan grundläggande förändrar det endast kan bedrivas från "universitetets trygga område".
Hur ser Ni i denna situation på möjligheten av en drop-out? - Också därmed har vi redan gjort vissa försök i Berlin, eftersom vi med orätta hängdes ut som opolitiska eller som särkultur. - Hur bedömer Ni utsikterna för en studentrevolutionär potential som har lämnat universitetet som potential och bereder sig på att gå under i den borgerliga hjältetillvaron? Det är för närvarande inte så viktigt hur studenterna organiserar sig internationellt - det försöker vi redan i Västeuropa - utan hur de organiserar sig efter examen.
Marcuse: Detta är i själva verket en av de viktigaste frågorna - i Amerika ännu viktigare än här. Medan man här kan studera i åratal utan examen och därefter kan flytta över till ett annat universitet, är detta inte möjligt i USA ... Då måste man söka ett jobb och därmed är studentoppositionens sköna dagar förbi. Det är alltså oerhört viktigt att finna några mekanismer varigenom de som under studenttiden tillhörde oppositionen också efteråt kommer att tillhöra den. Hur detta skall ske måste man utarbeta i de enskilda fallen, men just med hänsyn till den oerhört viktiga roll som intelligentian spelar i samhällets framtida produktionsprocess är en sådan kontinuitet inom oppositionen efter universitetstiden verkligen ett avgörande problem.
Skillnaden mellan amerikanska och europeiska arbetare har jag antytt. Jag är enig med frågeställaren. Jag tror inte det är så att vi kan säga att den amerikanska kapitalismen vältrar över sina motsägelser på minoriteterna. Det har föga att göra med kapitalismens nuvarande situation. Kapitalismens väsentliga motsägelser kan inte vältras över på minoriteterna i det långa loppet.
Å ena sidan försvarar vi bestående rättigheter, bland andra den akademiska friheten. Vi måste hålla fast vid den akademiska friheten. En del av den akademiska friheten är studenternas rätt att diskutera och demonstrera inte bara i klassrummet utan också på universitetsområdet. Det erkänns åtminstone hos oss ännu som en rättighet och som en del av den akademiska friheten.
Det finns emellertid också missbruk av den akademiska friheten: Missbruk av vetenskapen i destruktivt syfte, i synnerhet för krigföringen i Vietnam, är ett slående exempel på detta. Man har i Förenta staterna vid flera stora universitet redan uppnått att universiteten inte längre ingår kontrakt med regeringsinstanser och industrier som producerar biologiska och kemiska stridsmedel. Det var inom parentes sagt resultatet av några få personers arbete. Utan hjälp satte de sig ned, skaffade sig material och organiserade därefter en liten grupp. Det är oändligt svårt, men att det arbetas på att dokumentera ett sådant vetenskapsmissbruk och att förhindra det är en av de viktigaste uppgifterna.