[ Detta var kamrat Mao Tse-tungs avslutningstal vid binas kommunistiska partis Sjunde rikskongress. ]
Vi har haft en mycket framgångsrik kongress. Vi har uträttat tre ting. För det första har vi beslutat om vårt partis linje, som är att djärvt mobilisera massorna och utöka folkets styrkor så att de, under vårt partis ledning, kommer att besegra de japanska aggressorerna, befria hela folket och bygga upp ett ny-demokratiskt Kina. För det andra har vi antagit de nya partistadgarna. För det tredje har vi valt partiets ledande organ - Centralkommittén. Hädanefter är vår uppgift att leda alla våra medlemmar i genomförandet av partilinjen. Vår kongress har varit en segerns kongress, en enhetens kongress. Ombuden har gjort ypperliga kommentarer till de tre rapporterna. Många kamrater har gjort självkritik och har, eftersom de haft enhet som mål, också nått fram till enhet genom självkritik. Denna kongress är ett mönster ifråga om enhet, självkritik och inre partidemokrati.
När kongressen avslutats kommer många kamrater att resa till sina poster och de olika krigsfronterna. Kamrater, varthän ni än beger er, bör ni propagera kongressens linje och genom partiets medlemmar klargöra den för de breda massorna.
Vårt syfte med att propagera kongressens linje är att i hela partiet och hela folket bygga upp en fast förvissning om att revolutionens triumf är säker. Vi måste först höja avantgardets politiska medvetenhet så att de beslutsamt och utan att frukta några offer kommer att övervinna alla svårigheter för att vinna seger. Men detta är inte nog; vi måste också höja den politiska medvetenheten hos hela folket så att det villigt och med glädje kämpar tillsammans med oss för segern. Vi bör elda hela folket med övertygelsen att Kina inte tillhör reaktionärerna utan det kinesiska folket.
Det finns en gammal kinesisk fabel som heter ”Den narraktige gamle mannen som tog bort bergen”. Den berättar om en gammal man som levde i norra Kina för länge, länge sedan och var känd som den narraktige gamle mannen på Norra berget. Hans hus vette mot söder och bortom dess port stod de två stora topparna Taihang och Wangwu och stängde vägen. Med stor beslutsamhet ledde han sina söner i arbetet för att med hackor gräva bort dessa berg. Ett annat gråskägg, bekant som den vise gamle mannen, såg dem och sade spefullt: ”Så dumt ni bär er åt! Det är alldeles omöjligt för ett fåtal som er att gräva bort dessa båda väldiga berg.” Den narraktige gamle mannen svarade: ”När jag dör, kommer mina söner att fortsätta, och när de dör kommer mina sonsöner och sedan deras söner och sonsöner att göra det och så vidare i all evighet. Bergen är höga, men de kan inte bli högre, och för varje bit vi gräver bort, kommer de att bli så mycket lägre. Varför skulle vi inte kunna få bort dem?” Efter att ha vederlagt den vise gamle mannens felaktiga åsikt, fortsatte han att gräva varje dag, orubblig i sin övertygelse. Gud blev rörd härav och sände ned två änglar, som bar bort bergen på sina ryggar. I dag ligger två stora berg som döda vikter på det kinesiska folket. Det ena är imperialismen, det andra är feodalismen. Kinas kommunistiska parti har för länge sedan beslutat att gräva bort dem. Vi måste vara ståndaktiga och arbeta utan avbrott, och även vi kommer att röra Guds hjärta. Vår gud är ingen annan än det kinesiska folkets massor. Om de reser sig och gräver tillsammans med oss, varför skulle inte dessa bägge berg kunna skaffas undan?
I ett samtal i går med två amerikaner som skulle återvända till Förenta staterna, sade jag att USA-regeringen försöker att undergräva oss och att detta inte kommer att tolereras. Vi bekämpar USA-regeringens politik att stödja Chiang Kai-shek mot kommunisterna. Men vi måste dra en skiljelinje, först mellan folket i Förenta staterna och dess regering och sedan inom USA-regeringen mellan dem som utformar politiken och deras underordnade. Jag sade till dessa två amerikaner: ”Tala om för dem som utformar politiken i er regering att vi förbjuder er amerikaner att komma in i de befriade områdena därför, att er politik är att stödja Chiang Kai-shek mot kommunisterna, och vi måste vara på vår vakt. Ni kan få komma till de befriade områdena, om ert syfte är att bekämpa Japan, men först måste det träffas en överenskommelse. Vi kommer inte att tillåta er att snoka omkring överallt. Varför vill ni nu, när Patrick J. Hurley[1] offentligen uttalat sig mot samarbete med Kinas kommunistiska parti, alltjämt komma och stryka omkring i våra befriade områden?”
USA-regeringens politik att stödja Chiang Kai-shek mot kommunisterna visar USA-reaktionärernas fräckhet. Men alla stämplingar som reaktionärerna, de må vara kineser eller utlänningar, sysslar med för att hindra det kinesiska folket att vinna seger, är dömda att misslyckas. De demokratiska krafterna är huvudströmmen i världen i dag, medan reaktionen bara är en motström. Den reaktionära motströmmen försöker att undantränga huvudströmmen för nationellt oberoende och folkdemokrati, men den kan aldrig bli huvudström. I dag finns det, som Stalin för länge sedan påpekade, ännu tre betydande motsättningar i den gamla världen: för det första, motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin i de imperialistiska länderna; för det andra, motsättningen mellan de olika imperialistiska makterna; och för det tredje, motsättningen mellan de koloniala och halvkoloniala länderna och de imperialistiska huvudländerna.[2] Dessa tre motsättningar inte blott består alltjämt utan blir allt skarpare och mera vittgående. Därför att de existerar och växer, kommer det en tid då den reaktionära antisovjetiska, antikommunistiska och antidemokratiska motströmning som i dag fortfarande består kommer att svepas bort.
I detta ögonblick hålls två kongresser i Kina, Kuomintangs Sjätte rikskongress och kommunistiska partiets Sjunde rikskongress. De har helt olika mål: den enas mål är att likvidera kommunistiska partiet och alla andra demokratiska krafter i Kina och sålunda försänka Kina i mörker; den andras mål är att kasta den japanska imperialismen och dess lakejer, de feodala krafterna i Kina, över ända och bygga upp ett ny-demokratiskt Kina och sålunda leda Kina till ljuset. Dessa två linjer står i konflikt med varandra. Vi tror fullt och fast att det kinesiska folket, under ledning av Kinas kommunistiska parti och väglett av linjen från dess Sjunde kongress, kommer att vinna fullständig seger, medan Kuomintangs kontrarevolutionära linje oundvikligen kommer att misslyckas.
[1] Patrick J. Hurley, en reaktionär politiker från det Republikanska partiet, utnämndes i slutet av år 1944 till USA:s ambassadör i Kina. I november 1945 blev han tvungen att avgå därför att hans stöd åt Chiang Kaisheks antikommunistiska politik framkallat en beslutsam opposition bland det kinesiska folket. Hurleys öppna uttalande mot samverkan med Kinas kommunistiska parti gjordes den 2 april 1945 vid USA:s utrikesdepartements presskonferens i Washington. För detaljer se "Hurleys och Chiangs duett gjorde fiasko", s. 269 o.f. i detta band.
[2] Se J. V. Stalin: "Om leninismens grunder", i Leninismens problem, s. 12-13.