Chiang Kai-sheks tal vid Dubbeltiohögtiden[1] utmärker sig bland annat för att det helt saknar innehåll och underlåter att besvara en enda av de frågor som folket är så djupt bekymrat för. Chiang Kai-shek påstår att vi inte ska frukta fienden, därför att det fortfarande finns stora landsträckor i det stora bakre området. Hittills har de autokratiska kuomintangledarna visat varken önskan eller förmåga att införa politiska reformer eller hålla fienden stången och territorium är det enda "kapital" som de kan falla tillbaka på för motstånd mot fienden. Men det står klart för alla att utan en riktig politik och utan mänskliga bemödanden är detta kapital inte nog, ty den japanska imperialismen hotar dagligen de återstående territorierna. Troligtvis har Chiang Kai-shek känt skärpan i detta hot, vilket bevisas av själva faktum att han upprepade gånger försäkrar folket att inget sådant hot existerar och till och med säger: "Under de tjugo år som gått sedan jag grundade armén vid Whampoas militärakademi[2] har det revolutionära läget aldrig varit så stabilt som nu." Han upprepar också: "Vi får inte förlora vårt självförtroende", vilket i verkligheten visar att självförtroendet gått förlorat hos många människor i Kuomintangs led och bland många framträdande personligheter i kuomintangområdena. Chiang Kai-shek har sökt ett medel att återställa detta självförtroende. Men i stället för att söka medlet genom att undersöka sin politik och sitt arbete på de politiska, militära, ekonomiska och kulturella områdena, tar han sin tillflykt till att förkasta kritik och vitmena sina misstag. Han säger, att alla "utländska observatörer" är "okunniga om sakens kärna" och att "den utländska kritikens babbel rörande våra militära och politiska angelägenheter" är helt och hållet en följd av att folk godtroget accepterar "inkräktarnas och de kinesiska kollaboratörernas ryktessprideri och knep". Konstigt nog betvivlar sådana utlänningar som Franklin D. Roosevelt och kuomintangmedlemmar som Soong Ching Ling, många ledamöter i Folkets politiska råd och alla kineser, som inte är helt utan samvete, de plausibla förklaringar, som Chiang Kai-shek och hans betrodda erbjuder och höjer likaledes ett "kritiskt babbel rörande våra militära och politiska angelägenheter". Chiang Kai-shek är förtretad, men det var inte förrän vid Dubbeltiohögtiden i år som han lyckades upptäcka vad han anser vara ett betvingande argument, nämligen, att dessa människor tror på "inkräktarnas och de kinesiska kollaboratorernas ryktessprideri och knep". Således ägnar Chiang Kai-shek i sitt tal stort utrymme åt att hetsigt fördöma "inkräktarnas och de kinesiska kollaboratörernas ryktessprideri och knep". Han inbillar sig att han med detta fördömande kan tysta alla kineser och utlänningar. Och envar som åter börjar ett "kritiskt babbel" om hans militära och politiska angelägenheter ska brännmärkas som en som villigt tror på "inkräktarnas och de kinesiska kollaboratörernas ryktessprideri och knep"! Vi anser Chiang Kai-sheks anklagelser vara ytterligt löjliga. Ty erövrarna och de kinesiska kollaboratörerna har aldrig kritiserat utan tvärtom varmt applåderat Kuomintang för dess autokrati, för det halvhjärtade sätt varpå det för kriget, för dess korruption och oförmåga samt för dess regerings fascistiska dekret och defaitistiska militära order. Chiang Kai-sheks Kinas öde, en bok som mött allmänt ogillande, har upprepade gånger vunnit de japanska imperialisternas uppriktiga beröm. Inkräktarna och de kinesiska kollaboratörerna har aldrig sagt ett ord om reorganisering av den Nationella regeringen och dess överkommando, ty det är deras högsta önskan, att denna regering och detta överkommando, som fortsätter att förtrycka folket och förlora fältslag, ska bevaras. Är det inte ett faktum att Chiang Kai-shek och hans grupp alltid utgjort måltavlan för de japanska frestelserna till kapitulation? Är det inte också faktum att en av de två paroller, som de japanska imperialisterna ursprungligen framförde, "Utplåna Kuomintang!", för länge sedan lagts av och endast den andra, "Bekämpa kommunisterna!" står kvar? Ända in till denna dag har de japanska imperialisterna inte förklarat krig mot kuomintangregeringen, och det existerar, säger de, inget krigstillstånd mellan Japan och kuomintangregeringen. Ännu i denna dag tar inkräktarna och de kinesiska kollaboratörerna god hand om den egendom som tillhör kuomintangpamparna i Shanghai, Nanking, Ningpo, osv. Den fientlige ledaren Shunroko Hata har skickat sina representanter att frambära offer vid Chiang Kai-sheks förfäders gravar vid Fenghua. I Shanghai och annorstädes upprätthåller emissarier, som hemligen utsänts av Chiang Kai-sheks förtrogna, en nästan oavbruten kontakt med de japanska inkräktarnaoch för hemliga förhandlingar med dem. Dessa kontakter och förhandlingar blir talrikare varje gång japanerna intensifierar sina offensiver. Är inte allt detta fakta? Är de som höjer ett "kritiskt babbel" om Chiang Kai-sheks och hans grupps militära och politiska angelägenheter, verkligen "okunniga om sakens kärna" eller är de tvärtom endast alltför väl förtrogna med den? När allt kommer omkring, var ska man finna "sakens kärna", i "inkräktarnas och de kinesiska kollaboratörernas ryktessprideri och knep" eller hos Chiang Kai-shek själv och hans grupp?
I ett annat påstående i talet förnekar Chiang Kai-shek att inbördeskrig kommer att utbryta i Kina. Men han tillägger: "Säkert är att ingen någonsin mer kommer att våga rebellera mot Republiken och sabotera försvarskriget, såsom Wang Ching-wei och hans gelikar har gjort." Här söker Chiang Kai-shek och har faktiskt funnit en ursäkt för inbördeskrig. Varje kines med någorlunda minne kommer ihåg att Chiang Kai-shek 1941, i samma stund som Kinas förrädare beordrade Nya fjärde arméns upplösning och det kinesiska folket reste sig för att avvärja faran för inbördeskrig, höll ett tal, vari han sade att det aldrig skulle förekomma något krig för att "undertrycka kommunisterna". Skulle det bli ett krig, skulle det endast vara en straffexpedition för att slå ned rebeller. De som har läst Kinas öde kommer också att minnas Chiang Kai-sheks yttrande, att Kinas kommunistiska parti stod "i maskopi" med Wang Ching-wei år 1927 under Wuhanregeringens tid. I resolutionerna från Kuomintangs Centrala exekutivkommittés ll:e plenarmöte 1943 sattes följande etikett på kommunistiska partiet: "Saboterar försvarskriget och sätter staten i fara." Efter att ha läst hans nuvarande tal, tycker man att faran för inbördeskrig inte bara existerar utan faktiskt växer. Från och med nu bör det kinesiska folket fast hålla i minnet att en vacker dag kommer Chiang Kai-shek att beordra en straffexpedition emot s k rebeller och att anklagelsen kommer att lyda "revolt mot Republiken", "sabotage av försvarskriget" samt "de gör vad Wang Ching-wei och hans gelikar har gjort". Chiang är skicklig i detta spel; han är inte skicklig i att såsom rebeller fördöma sådana människor som, Sun Liang-cheng och Chen Hsiao-chiang[3] eller i att inleda straffexpeditioner emot dem. Men han är mycket bra på att såsom "rebeller" fördöma Nya fjärde armén i mellersta Kina och Våga-dö-kåren[4] i Shansi och är synnerligen bra på att inleda straffexpeditioner emot dem. Det kinesiska folket får inte glömma att Chiang Kai-shek, medan han påstår att han inte kommer att utkämpa ett inbördeskrig, redan har sänt 775 000 soldater, som nu har till enda uppgift att omringa eller angripa Åttonde routearmén, Nya fjärde armén och folkgerillan i södra Kina.
Chiang Kai-sheks tal uppvisar ingenting positivt, och han har på intet sätt uppfyllt det kinesiska folkets ivriga önskan att stärka den anti-japanska fronten. Ur negativ synpunkt är talet laddat med farliga möjligheter. Hans hållning blir alltmer ohållbar, se till exempel hans envetna motstånd mot folkets krav på en politisk förändring, hans bittra hat mot Kinas kommunistiska parti och hans antydan om förevändningen för det antikommunistiska inbördeskrig som han förbereder. Ingen av hans komplotter kommer emellertid att lyckas. Om han inte är villig att bättra sig, kommer han att lyfta en sten endast för att tappa den på egna tår. Vi hoppas uppriktigt att han kommer att ändra sig, därför att hans nuvarande handlingar kommer absolut inte att leda någon vart. Eftersom han har deklarerat att "större frihet kommer att medges för opinionsyttringar",[5] bör han inte kväva det "kritiska babblet" genom att hota att förtala folk, föregivande att de villigt accepterar "inkräktarnas och de kinesiska kollaboratörernas ryktessprideri och knep". Eftersom han deklarerat att "perioden för politiskt förmyndarskap kommer att förkortas", bör han inte avvisa kravet på en omorganisering av regeringen och överkommandot. Eftersom han deklarerat att "kommunistfrågan bör lösas politiskt", bör han inte ännu en gång söka en förevändning för att förbereda inbördeskrig.
[*] Denna kommentar skrevs för nyhetsbyrån Hsinhua.[TILLBAKA]
[1] Dubbeltian, den 10 oktober, är årsdagen av den väpnade resningen i Wuhan som tände 1911 års revolution.[TILLBAKA]
[2] Whampoas militärakademi, som låg i Whampoa nära Canton, upprättades av dr Sun Yat-sen 1924 efter Kuomintangs omorganisation och med hjälp av Kinas kommunistiska parti och Sovjetunionen. Innan Chiang Kai-shek förrådde revolutionen 1927 sköttes akademin av Kuomintang och kommunistiska partiet gemensamt. Kamraterna Chou En-lai, Yeh Chien-ying, Yun Tai-ying, Hsiao Chu-nu och andra intog ledande ställningar vid akademin vid ena eller andra tidpunkten. Många av kadetterna var medlemmar i kommunistiska partiet eller i kommunistiska ungdomsförbundet, och de utgjorde akademins revolutionära kärna.[TILLBAKA]
[3] Pang Ping-hsun, Sun Liang-cheng och Chen Hsiao-chiang var kuomintanggeneraler vilka öppet deserterade till de japanska inkräktarna.[TILLBAKA]
[4] Våga-dö-kåren i Shansi var en av folket skapad antijapansk väpnad styrka som utvecklades under kommunistiska partiets ledning och inflytande i försvarskrigets början.[TILLBAKA]
[5] I april 1944 förklarade Kuomintang att "större frihet kommer att medges för opinionsyttringar". Syftet var att lura folket, ty sedan årets början hade kraven, att kuomintangdiktaturen skulle upphöra, demokrati upprättas och yttrandefrihet garanteras, blivit allmänt hos folket i kuomintangområdena. I maj förklarade Kuomintangs Centrala exekutivkommittés 12:e plenarmöte ännu en gång att det skulle "skydda yttrandefriheten". Men Kuomintang uppfyllde aldrig några av de löften det tvingades ge. Allt eftersom folkets rörelser för demokrati svepte framåt mångdubblade Kuomintang sina åtgärder för folkopinionens undertryckande.[TILLBAKA]