I
Sedan förra vintern har de äldre kadrerna i vårt parti studerat frågan om de två linjer som förekommit i vårt partis historia. Detta har i hög grad höjt den politiska nivån hos dessa talrika äldre kadrer. Under studiernas gång har kamraterna tagit upp många frågor, och Centralkommitténs politiska byrå har dragit slutsatser i några av de viktigaste av dessa. Det rör sig om följande:
1. I frågan om vilken hållning som bör intas vid studiet av vår historiska erfarenhet. Centralkommittén håller före att vi bör sätta kadrerna i stånd att bli ideologiskt fullkomligt klara över de frågor som uppkom under vårt partis historia och att vi samtidigt bör tillämpaen fördragsam politik då det gäller att fatta beslut rörande kamrater som tidigare begått misstag, så att, å ena sidan, kadrerna grundligt förstår vårt partis historiska erfarenhet och undviker att göra om tidigare fel och, å andra sidan, alla kamrater kan enas i vår gemensamma strävan. I vårt partis historia förekom omfattande strider mot Chen Tu-hsius[1] och Li Li-sans felaktiga linjer, och de var absolut nödvändiga. Men det fanns brister i de metoder som användes. För det första, kadrerna bibringades inte en grundlig ideologisk insikt om orsakerna till dessa fel, de omständigheter under vilka de begicks och de detaljerade sätten och medlen att korrigera dem, varför fel av liknande slag kom att upprepas. Och, för det andra, tryckte man för hårt på de enskildas ansvar med påföljd att vi misslyckades med att ena så många människor som vi eljest kunde ha enat för vår gemensamma strävan. Vi bör ta varning av dessa två brister. Denna gång bör vi vid behandlingen av frågor rörande partiets historia inte lägga huvudvikten vid vissa enskilda kamraters ansvar, utan vid att analysera de förhållanden under vilka felen begicks, vid innehållet i felen och vid deras samhälleliga, historiska och ideologiska rötter. Detta bör göras i en anda av "lär av tidigare misstag för att undvika framtida sådana" och "bota sjukdomen för att rädda patienten" på det att vi ska uppnå det dubbla syftet att skapa klarhet i ideologin och enhet bland kamraterna. Att vi intar en försiktig hållning vid behandling av enskilda kamraters fall, att varken släta över tingen eller göra kamraterna skada, är ett tecken på att vårt parti är kraftfullt och blomstrande.
2. Behandla alla frågor analytiskt, förkasta inte allt. Frågan rörande den linje på vilken Centralkommittén ledde partiet under perioden från fjärde plenarmötet[2] till mötet i Tsunyi[3] bör till exempel analyseras ur två synpunkter. Det bör å ena sidan framhållas, att den politiska taktik, militära taktik och kaderpolitik, vilka den centrala ledningen tillämpade under denna period, i sina huvuddrag var felaktiga, men å andra sidan att det i sådana grundläggande frågor som kampen mot Chiang Kai-shek och genomförandet av agrarrevolutionen samt Röda arméns kamp inte fanns några tvister mellan oss och de kamrater som begick felen. Och även den taktiska sidan kräver analys. I jordfrågan till exempel bestod deras misstag i ultravänsterpolitiken att inte tilldela godsägarna någon jord och ge dålig jord till de rika bönderna. Men dessa kamrater var helt eniga med oss om att konfiskera godsägarjorden för utdelning till bönder som hade liten eller ingen jord. Konkret analys av konkreta förhållanden är, sade Lenin, "det väsentligaste i marxismen, marxismens levande själ".[4] Många av våra kamrater, sominte har sinne för analys, vill inte tränga på djupet i komplicerade frågor och analysera och studera dem om och om igen, utan tycker om att dra enkla slutsatser som är antingen absolut bejakande eller absolut förnekande. Faktum att våra tidningar saknar analytiska artiklar och att vanan att analysera ännu inte odlas allmänt i partiet visar att det förekommer sådana brister. Från och med nu bör vi råda bot för detta förhållande.
3. Beträffande diskussionen av dokumenten från partiets Sjätte rikskongress. Det bör sägas ifrån att Sjätte rikskongressens linje i grunden var riktig, eftersom denna kongress definierade den pågående revolutionens karaktär såsom borgerligt-demokratisk, definierade situationen vid den tiden såsom ett uppehåll mellan två revolutionära floder, avvisade opportunismen och kuppmakeriet och utgav Tiopunktsprogrammet.[5] Allt detta var riktigt. Kongressen hade också sina brister. Bland dess brister eller fel var till exempel att den försummade att framhålla den kinesiska revolutionens mycket långvariga natur och den mycket stora betydelse som basområden på landsbygden har för revolutionen. Icke desto mindre spelade Sjätte rikskongressen en progressiv roll i vårt partis historia.
4. Beträffande frågan huruvida den provisoriska centrala ledning, som bildades i Shanghai 1931, och femte plenarsammanträdet,[6] som denna därefter inkallade, var stadgeenliga eller ej. Centralkommittén anser att bägge var stadgeenliga, men det bör sägas, att valordningen var otillfredsställande och att detta förhållande bör tas som en historisk lärdom.
5. Beträffande frågan om fraktioner i partiets historia. Det bör slås fast att såsom resultat av en rad förändringar som skett efter Tsunyi-mötet de fraktioner, som tidigare fanns och spelade en osund roll i vårt partis historia, inte längre existerar. I de studier vi nu bedriver av de bägge linjerna i partiet är det oundgängligen nödvändigt att påpeka att dessa fraktioner existerade och spelade en osund roll. Men det skulle vara felaktigt att tro att fraktioner med samma felaktiga politiska program och organisatoriska former fortfarande existerar i partiet efter alla de förändringar som åstadkommits av de många inre striderna i partiet — Tsunyimötet i januari 1935, Sjätte Centralkommitténs sjätte plenarmöte i oktober 1938, Politiska byråns utvidgade möte i september 1941,[7] den hela partiet omfattande korrigeringsrörelsen under 1942 och den på vintern 1943 inledda kampanjen för studium av de tidigare striderna mellan de två linjerna inom partiet. De gamla fraktionerna är borta. Vad som återstår är endast rester av dogmatisk och empirisk ideologi, som kan övervinnas genom att vi fortsätter och intensifierar vår korrigeringsrörelse. Men vad som ännu i allvarlig omfattning och nästan överallt förekommer inom vårt parti är en mer eller mindre blind tendens till "bergfästnings"-mentalitet.[8] Det råder till exempel bland kamrater från olika enheter brist på ömsesidig förståelse, ömsesidig respekt och enhet. Denna brist uppkommer ur skillnaderna i deras kamperfarenheter, skillnaderna mellan de områden i vilka de arbetar (mellan det ena basområdet och det andra och mellan de av japanerna ockuperade områdena, kuomintangområdena och de revolutionära basområdena) och skillnaderna mellan de avdelningar de arbetar i (mellan ett arméförband och ett annat och mellan ett slags arbete och ett annat). Denna företeelse tycks vara mycket vanlig, men ett faktum är att den är ett allvarligt hinder för partiets enhet och ökningen av dess stridsduglighet. Bergfästningsmentalitet har sina sociala och historiska rötter i det faktum att den kinesiska småbourgeoisin är särskilt stor och våra basområden på landsbygden under lång tid varit avskurna från varandra av fienden. Den subjektiva orsaken är att den inre partiskolningen är otillräcklig. Den viktiga uppgift som vi nu står inför är att framhålla dess orsaker, övertala våra kamrater att råda bot på sin blindhet och höja nivån på sin politiska medvetenhet, att bryta ned de ideologiska skrankor som skiljer kamrater åt samt att främja ömsesidig förståelse och respekt för att därmed åstadkomma enhet i hela partiet.
En klar förståelse av dessa frågor i hela partiet kommer inte blott att säkerställa framgång för de pågående studierna i partiet utan kommer också att säkerställa den kinesiska revolutionens seger.
II
Det nuvarande läget har två kännetecken: det ena är, att den antifascistiska fronten växer sig starkare och den fascistiska fronten går nedåt, och den andra är, att folkets krafter inom den antifascistiska fronten blir starkare och de antifolkliga krafterna går nedåt. Det första kännetecknet är mycket uppenbart och folk kan lätt se det. Hitler kommer inom kort att bli besegrad och även de japanska aggressorerna är på väg mot nederlag. Det andra kännetecknet är ännu inte så uppenbart och folk ser det inte så lätt, men det blir med varje dag allt mera tydligt i Europa, i Storbritannien och Förenta staterna samt i Kina.
Tillväxten av folkets krafter i Kina måste förklaras med utgångspunkt från att vårt parti står i centrum.
Vårt partis tillväxt under försvarskriget mot Japan kan uppdelas i tre skeden. Det första skedet sträckte sig från 1937 till 1940. Under 1937 och 1938, de två första åren av detta skede, tog de japanska militaristerna Kuomintang på allvar och kommunistiska partiet lätt. Därför kastade de sina huvudstyrkor mot Kuomintangs front, och i deras politik mot Kuomintang kom det militära angreppet i första hand och de politiska lockmedlen i syfte att åstadkomma kapitulation var ett komplement. De tog inte de antijapanska basområdena som kommunisterna ledde på allvar, ty de trodde att det endast rörde sig om en handfull kommunister som bedrev gerillaverksamhet. Men sedan de japanska imperialisterna i oktober 1938 ockuperat Wuhan, började de att ändra sin politik och att ta kommunistiska partiet på allvar och Kuomintang lätt. I deras politik gentemot Kuomintang kom de politiska lockmedlen i syfte att åstadkomma kapitulation i främsta rummet och militära angrepp blev ett komplement till den medan de samtidigt undan för undan flyttade över sina huvudstyrkor till att ta itu med kommunisterna. För nu kände de japanska imperialisterna att det inte längre var Kuomintang, utan kommunistiska partiet de hade att frukta. År 1937 och 1938 gjorde Kuomintang en hel del ansträngningar för kriget, dess förhållande till vårt parti var tämligen gott och det tillät en smula mera frihet, ehuru det lade många band på folkets antijapanska rörelse. Efter Wuhans fall blev Kuomintang emellertid, till följd av sina nederlag i kriget och sin växande fientlighet mot kommunistiska partiet, mera reaktionärt, mera aktivt mot kommunisterna och mera passivt i kriget mot Japan. År 1937 hade kommunistiska partiet på grund av bakslagen under inbördeskrigets period endast omkring 40 000 organiserade medlemmar och en armé på 30 000 man. Följaktligen togs det lätt av de japanska militaristerna. Men 1940 hade partiets medlemsantal stigit till 800 000, vår armé hade växt till nära 500 000 man, och befolkningen i basområdena, de som betalade spannmålsskatt endast till oss och de som betalade den både till oss och till japanerna och marionetterna[9] inberäknade, uppgick till omkring 100 miljoner. Under några års förlopp hade vårt parti öppnat en så vidsträckt krigsskådeplats, nämligen de befriade områdena, att vi under inte mindre än fem och ett halvt år var i stånd att förhindra de japanska inkräktarnas huvudstyrkor att företa någon strategisk offensiv mot Kuomintangs front, kunde dra dessa styrkor till oss själva och hjälpa Kuomintang ur krisen på dess krigsskådeplats samt vidmakthålla det utdragna försvarskriget. Men under detta skede begick några kamrater i vårt parti ett fel; de underskattade den japanska imperialismen (och förbisåg därför krigets natur av långvarigt och hänsynslöst krig, hävdade att krigföringen väsentligen skulle vara rörlig och föras med stora förband samt förringade gerillakrigföringen), förlitade sig på Kuomintang och försummade att nyktert genomföra en självständig politik (härur härledde sig deras kapitulationism gentemot Kuomintang och deras vacklan då det gällde att tillämpa politiken att djärvt och oförbehållsamt resa massorna till att upprätta antijapanska demokratiska basområden bakom fiendens linjer och kraftigt utöka de väpnade styrkor som vårt parti leder). Under tiden hade vårt parti rekryterat ett stort antal nya medlemmar, som ännu var oerfarna, och alla basområdena i fiendens rygg var nyupprättade och ännu inte konsoliderade. Under detta skede visade sig, till följd av den gynnsamma utvecklingen av det allmänna läget och vårt partis och våra väpnade styrkors tillväxt, ett slags högmod inom partiet och kammen svällde på många av våra medlemmar. Vi övervann emellertid under detta skede högeravvikelsen i partiet och genomförde en självständig politik. Vi inte blott gav den japanska imperialismen hårda slag, skapade basområden och byggde ut Åttonde routearmén och Nya fjärde armén, utan slog också tillbaka Kuomintangs första stora antikommunistiska stormanlopp.
Det andra skedet omfattar åren 1941 och 1942. För att förbereda och genomföra kriget mot Storbritannien och Förenta staterna bedrev de japanska imperialisterna med större aktivitet den politik till vilken de övergått efter Wuhans fall, politiken att koncentrera sig mot kommunistiska partiet och inte mot Kuomintang. De samlade en ännu större del av alla sina huvudstyrkor kring de av kommunisterna ledda basområdena, företog den ena "upprensnings"-operationen efter den andra och genomförde den hänsynslösa politiken "bränn allt, döda alla, plundra allt" och koncentrerade sina angrepp mot vårt parti. Som resultatet härav försattes vårt parti under de två åren 1941—42 i en ytterligt svår ställning. Under detta skede krympte dess basområden samman, befolkningen sjönk till under 50 miljoner och Åttonde routearmén reducerades till 300 000 man, vi hade stora förluster av kadrer och våra finanser och vår hushållning var hårt påfrestade. Under tiden gick Kuomintang, som fann sig ha fria händer, på tusen olika sätt till angrepp mot vårt parti. Det inledde sitt andra stora antikommunistiska stormanlopp och attackerade oss i samverkan med de japanska imperialisterna. Men denna svåra ställning tjänade till att skola oss kommunister och vi lärde många ting. Vi lärde oss hur man bekämpar fiendens "upprensnings"-operationer, hans politik att "knapra" på vårt territorium, hans kampanj för att "skärpa den allmänna säkerheten"[10] , hans politik att "bränna allt, döda alla, plundra allt" samt hans politik att framtvinga politiska omvändelser. Vi lärde eller började lära oss hur man genomför "Tre tredjedelssystemet" i enhetsfrontens statsorgan, hur man genomför jordpolitiken, korrigeringsrörelsen för att förbättra vårt sätt att studera, förhållandena i partiet och sättet att skriva, politiken med bättre trupper och enklare administration, politiken för enhetlig ledning, rörelsen för att stödja administrationen och omhulda folket och produktionens utveckling. Och vi övervann många brister, däribland den högfärd som under första skedet uppstått hos många människor. Ehuru våra förluster under andra skedet var mycket stora, höll vi vår ställning; vi slog tillbaka de japanska inkräktarnas offensiver och likaså Kuomintangs andra stora antikommunistiska stormanlopp. Kuomintangs angrepp på kommunistiska partiet och de strider vi hade att föra i självförsvar gav upphov till ett slags ultravänsteravvikelse i partiet. Ett exempel på den var tron att samarbetet mellan Kuomintang och kommunisterna snart skulle falla sönder, vilken resulterade i att överdrivna angrepp företogs mot godsägarna och enheten med offentliga personer utanför partiet försummades. Men vi övervann också denna avvikelse. I kampen för att motverka de slitningar som Kuomintang skapade, bekräftade vi principen att kamp ska föras "av rättfärdiga skäl, till vår förmån och med återhållsamhet".
I enhetsfrontsarbetet framhöll vi nödvändigheten av "enhet, kamp, enhet genom kamp". Sålunda bevarade vi den Antijapanska nationella enhetsfronten över hela landet såväl som i basområdena.
Det tredje skedet omfattar tiden från 1943 och till nu. Vår politik på skilda områden har blivit mera effektiv och alldeles särskilt har korrigeringsrörelsen och arbetet för produktionens utveckling givit resultat av grundläggande natur och därigenom gjort vårt parti oövervinneligt såväl ideologiskt som materiellt. Dessutom lärde vi eller började vi förra året lära oss hur vår politik för granskning av kaderbiografierna och vår politik för bekämpande av hemliga agenter ska genomföras. Det är under dessa omständigheter våra basområden på nytt har utvidgats, deras befolkning har stigit till över 80 miljoner, däri inberäknade såväl de som betalar spannmålsskatt endast till oss som de som betalar den både till oss och till japanerna och marionetterna, som vår armé har växt till 470 000 man och vår folkmilis stigit till 2 270 000 samt vårt partis medlemsantal ökat till över 900 000. Under 1943 har de japanska militaristerna inte företagit någon märkbar förändring av sin politik mot Kina och har fortsatt att rikta sina huvudangrepp mot kommunistiska partiet. I över tre års tid, från 1941 till nu, har över 60 procent av de japanska trupperna i Kina pressat hårt emot de antijapanska basområdena som leds av vårt parti. Under dessa år har de till flera hundra tusen man uppgående kuomintangtrupper som lämnades bakom fiendens linjer varit ur stånd att motstå den japanska imperialismens slag, omkring hälften av dem gav sig och omkring hälften utplånades, endast få av dem överlevde och kom undan. De kuomintangtrupper som gav sig har svängt om och angripit vårt parti, som följaktligen har haft att kämpa emot över 90 procent av marionettrupperna. Kuomintang har haft mindre än 40 procent av de japanska trupperna och mindre än 10 procent av marionettrupperna att kämpa emot. Under hela fem och ett halvt år efter Wuhans fall i oktober 1938 har de japanska militaristerna inte inlett en enda strategisk offensiv på kuomintangfronten, endast några få relativt stora operationer har förekommit (i Chekiang-Kiangsi, Changsha, västra Hupeh, södra Honan och Changteh), och även dessa var bara rader. Under tiden har de riktat sin huvuduppmärksamhet mot de antijapanska basområdena som vårt parti leder. I detta läge har Kuomintang följt politiken att "vika tillbaka upp bland bergen" och att "se på hur andra slåss" och att enbart avvärja slag när fienden ryckt fram och se på med korslagda armar när han dragit sig tillbaka. Under 1943 blev Kuomintangs inrikespolitik ännu mera reaktionär och det företog sitt tredje stora antikommunistiska stormanlopp, som vi liksom de tidigare slog tillbaka.
Från 1943 och till våren i år har de japanska angriparna oavbrutet förlorat terräng på krigsskådeplatsen i Stilla havet. Förenta staterna har stegrat sin motoffensiv. Nu vacklar Hitler i väster under de hårda slagen från Sovjets Röda armé. I ett försök att undgå sitt öde har de japanska imperialisterna kläckt idén att tvångsvis öppna järnvägarna Peiping—Hankow och Hankow—Canton för genomgående trafik, och eftersom de ännu inte lyckats med sin politik att förmå Kuomintang i Chungking att kapitulera, har de ansett nödvändigt att tilldela det ytterligare ett slag. Det är därför de planerar en storoffensiv på kuomintangfronten i år. Fälttåget i Honan[11] har pågått i över en månad. Fiendestyrkorna där uppgår endast till ett fåtal divisioner, likväl har kuomintangförband på flera hundra tusen man fallit ihop utan strid och endast trupperna av "blandade märken" har varit i stånd att leverera något slag av batalj. I Tang En-pos kommando råder fullständig oreda, officerarna är främmande för sitt manskap och soldaterna för folket, och över två tredjedelar av hans totala styrka har gått förlorad. De divisioner som Hu Tsung-nan sände till Honan föll också ihop vid första mötet med fienden. Detta är helt och hållet ett resultat av den reaktionära politik som Kuomintang med stränga åtgärder tvingat igenom under de senaste åren. Under de fem och ett halv år som förflutit sedan Wuhans fall har krigsskådeplatsen i de av kommunistiska partiet ledda befriade områdena burit den tyngsta bördan i kampen mot japanernas och marionettruppernas huvudstyrkor, och ehuru det kan bli vissa förändringar häri i framtiden, kan dessa endast bli tillfälliga därför att Kuomintang, som urartat fullständigt till följd av sin reaktionära politik, att göra passivt motstånd mot Japan och aktivt bekämpa kommunisterna, oundvikligen kommer att lida svåra bakslag. När detta sker kommer vårt partis uppgift i kampen mot fienden och marionetterna att bli ännu tyngre. Vad Kuomintang åstadkommit, genom att i fem och ett halvt år stå som åskådare med korslagda armar, är att det förlorat sin stridsduglighet. Vad kommunistiska partiet åstadkommit, genom att i fem och ett halvt år strida och kämpa hårt, är att dess stridsduglighet ökats. Det är detta som kommer att avgöra Kinas öde.
Kamraterna kan själva se att folkets av vårt parti ledda demokratiska styrkor under de sju åren sedan juli 1937 genomgått tre faser — ett uppsving, en nedgång och ett nytt uppsving. Vi har slagit tillbaka de japanska inkräktarnas vildsinta attacker, upprättat vidsträckta revolutionära basområden, starkt utökat partiet och armén, slagit tillbaka tre stora antikommunistiska stormanlopp från Kuomintang och övervunnit de felaktiga höger- och "vänster"-ideologierna i partiet. Och hela partiet har vunnit mycken värdefull erfarenhet. Detta är summan av vårt arbete under de gångna sju åren.
Vår nuvarande uppgift är att bereda oss för ett ännu större ansvar. Vi måste bereda oss att driva de japanska inkräktarna ut ur Kina under hurudana förhållanden det än ska ske. För att sätta vårt parti i stånd att axla detta ansvar, måste vi ytterligare utvidga och konsolidera vårt parti, vår armé och våra basområden, ägna uppmärksamhet åt arbetet i de stora städerna och längs de viktigaste kommunikationslinjerna och tillmäta vårt arbete i städerna samma betydelse som vi ger arbetet i basområdena.
Beträffande vårt arbete i basområdena bör sägas att dessa områden under det första skedet blev starkt utvidgade men inte konsoliderade och att de därför i det andra skedet krympte så snart de utsattes för fiendens hårda slag. Under det andra skedet genomgick alla de av vårt parti ledda antijapanska basområdena en hård härdningsprocess och förbättrades därigenom avsevärt i jämförelse med första skedet. Kadrerna och partimedlemmarna höjde avsevärt sin ideologiska och politiska nivå och lärde mycket som de tidigare inte kände till. Men det tar tid att nå klarhet i tänkandet och att studera politik, och vi har alltjämt mycket att lära. Vårt parti är ännu inte tillräckligt starkt, ännu inte tillräckligt enigt och konsoliderat och kan sålunda ännu inte påta sig ett större ansvar än det vi redan bär. Från och med nu är problemet att ytterligare utvidga och konsolidera vårt parti, vår armé och våra basområden samtidigt som vi fortsätter försvarskriget. Detta är den första oumbärliga punkten i vår ideologiska och materiella förberedelse för det jättearbete som förestår i framtiden. Utan denna förberedelse blir vi inte i stånd att driva ut de japanska inkräktarna och befria hela Kina.
Vårt arbete i de stora städerna och längs de viktigaste kommunikationslinjerna har alltid varit otillräckligt. Om vi nu inte strävar att kring vårt parti samla de tiotals miljoner ur de arbetande massorna och det övriga folket, som de japanska imperialisterna förtrycker i de stora städerna och längs de viktigaste kommunikationslinjerna, och inte förbereder väpnade massuppror, kommer vår armé och våra basområden på landsbygden att ställas inför alla slags svårigheter som en följd av bristande samordning med städerna. I över tio år har vi hållit till på landsbygden och har haft att uppmuntra folk att lära sig känna den väl och att bygga basområden där. Under dessa över tio år har den av vårt partis Sjätte rikskongress beslutade uppgiften att förbereda resningar i städerna inte blivit och inte kunnat bli genomförd. Men nu ligger det annorlunda till, och Sjätte rikskongressens resolution kommer att genomföras efter Sjunde rikskongressen. Denna kongress kommer troligen att hållas snart och att diskutera problemen om hur vi ska stärka vårt arbete i städerna och vinna en landsomfattande seger.
Gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsias nu pågående industrikonferens är av stor betydelse. 1937 var antalet fabriks- och verkstadsarbetare i gränsområdet endast 700, 1942 hade det stigit till 7 000 och nu är det 12 000. Dessa siffror ska man inte se ned på. Medan vi befinner oss i basområdena måste vi lära oss hur man sköter industrin, handeln och kommunikationerna i stora städer, i annat fall kommer vi inte att veta hur vi ska bära oss åt när tiden är inne. Den andra oumbärliga punkten i vår ideologiska och materiella förberedelse för framtiden är sålunda att organisera för väpnade resningar i de stora städerna och längs de viktigaste kommunikationslinjerna och att lära hur man sköter industri och handel. Om vi inte vidtar också dessa förberedelser kommer vi inte att vara i stånd att driva ut de japanska inkräktarna och befria hela Kina.
III
För att vinna nya segrar måste vi uppmana partiets kadrer att göra sig av med sitt bagage och sätta maskineriet igång. "Att göra sig av med sitt bagage" betyder att befria vårt tänkande från många hindersamma bördor. Många saker kan bli bagage, kan bli en black om foten, om vi blint och okritiskt klänger oss fast vid dem. Låt oss illustrera saken. När ni begått misstag, känner ni det kanske som om ni har dem att släpa på vad som än händer, och det gör er nedslagna. Om ni inte begått några misstag, kanske ni känner er felfria och så blir ni högfärdiga. Brist på framgångar i arbetet kan ge upphov till pessimism och depression medan framgångar kan föda stolthet och övermod. En kamrat, som varit med i kampen endast en kort tid, kan av det skälet undfly ansvar, medan en veteran kan bli inbilsk därför att han varit med i kampen så länge. Kamrater ur arbetarnas och böndernas led kan, i stolthet över sitt klassursprung, se ned på de intellektuella, medan intellektuella, därför att de besitter en viss mängd kunskap, kan vara böjda att se ned på arbetare och bönder. Varje särskild yrkesskicklighet kan kapitaliseras och därmed leda till högmod och förakt för andra. Till och med en människas ålder kan bli orsak till högmod. De unga kan, därför att de är begåvade och duktiga, komma att se ned på de gamla, och de gamlas rika erfarenhet kan föranleda dem att se ned på de unga. Allt sådant blir en black om foten eller bagage, om vederbörande saknar kritisk medvetenhet. Ett viktigt skäl till att en del kamrater är mycket högdragna, isolerar sig från massorna och begår upprepade misstag, är att de släpar på dylikt bagage. En förutsättning för att kunna upprätthålla nära förbindelser med massorna och göra färre misstag, är sålunda att undersöka sitt bagage, göra sig av med det och därmed frigöra sitt tänkande. Det har funnits flera tillfällen i partiets historia då stor självgodhet gjorde sig gällande, och vi fick lida till följd därav. Det första inträffade under första hälften av 1927. Nordexpeditionens armé hade nått Wuhan och några kamrater blev så stolta och övermodiga att de glömde att Kuomintang just ämnade gå till angrepp mot oss. Resultatet blev den felaktiga Chen Tu-hsiulinjen, som ledde till revolutionens nederlag. Det andra tillfället inträffade 1930. Röda armén, som utnyttjade Chiang Kai-sheks stort upplagda krig mot Feng Yu-hsiang och Yen Hsi-shan,[12] vann ett antal slag och återigen blev en del kamrater stolta och övermodiga. Resultatet blev den felaktiga Li Li-sanlinjen, som förorsakade de revolutionära krafterna en del nya förluster. Tredje tillfället kom 1931. Röda armén hade krossat Kuomintangs tredje "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg och blev omedelbart därefter ställd inför den japanska invasionen. Folket i hela landet inledde den stormiga och heroiska anti-japanska rörelsen, och återigen blev en del kamrater stolta och övermodiga. Resultatet blev ett ännu allvarligare fel i den politiska linjen, vilket kostade oss omkring 90 procent av de revolutionära styrkor, som vi med så mycken möda byggt upp. Fjärde tillfället inträffade 1938. Försvarskriget hade börjat och enhetsfronten upprättats, och på nytt blev en del kamrater stolta och övermodiga. Som följd härav begick de ett fel som i någon mån liknade Chen Tu-hsiulinjen. Denna gång led det revolutionära arbetet svåra skador på de orter där verkningarna av dessa kamraters felaktiga idéer var särskilt märkbara. Överallt i partiet bör kamraterna ta varning av dessa exempel på stolthet och misstag. Vi har nyligen givit ut Kuo Mo-jos essä om Li Tzu-cheng[13] i nytryck så att kamraterna också ska kunna ta varning av denna historia och inte upprepa felet att bli övermodiga i det ögonblick deras arbete kröns med framgång.
"Att sätta maskineriet igång" betyder att använda hjärnan väl. Ehuru vissa människor inte släpar på något bagage och har förtjänsten att stå i intim kontakt med massorna, lyckas de ingenting åstadkomma därför att de inte vet hur de ska tänka på ett sökande sätt eller är ovilliga att använda sina hjärnor till att tänka mycket och hårt. Andra vägrar att använda sina hjärnor därför att de bär på bagage som förlamar deras intellekt. Lenin och Stalin rådde ofta människor att använda sina hjärnor, och vi bör ge dem samma råd. Denna mekanism, hjärnan, har den speciella funktionen att tänka. Mencius sade: "Hjärnans uppgift är att tänka."[14] Han definierade hjärnans funktion riktigt. Vi bör alltid använda våra hjärnor och noggrant övertänka allt. Ett vanligt ordstäv säger: "Rynka pannan och du kommer på en fint." Med andra ord, mycket tänkande ger visdom. För att göra slut på praktiken att handla i blindo, som är mycket utbredd i vårt parti, måste vi uppmuntra våra kamrater att tänka, att lära metoden att analysera och odla vanan att analysera. Det finns alltför litet av denna vana i vårt parti. Om vi gör oss av med vårt bagage och sätter maskineriet igång, om vi marscherar med lätta packningar och kan tänka hårt, då är vi säkra om att segra.
[*] Från 1942 till 1944 höll de centrala instanserna och de äldre kadrerna i Kinas kommunistiska parti diskussioner om partiets historia, särskilt om perioden från början av år 1931 till slutet av 1934. Dessa diskussioner bidrog starkt till att åstadkomma ideologisk enhet i partiet på marxismen-leninismens grund. Ett utvidgat möte med Centralkommitténs Politiska byrå som hölls i Tsunyi i Kweichow i januari 1935 hade korrigerat den felaktiga "vänster"-linje som följts från början av 1931 till slutet av 1934, ändrat sammansättningen av det centrala ledande organet, upprättat en ledning med kamrat Mao Tsetung i spetsen och fått partiets linje in på det rätta marxist-leninistiska spåret. Många av partiets kadrer hade likväl ännu inte uppnått en grundlig förståelse av de tidigare felaktiga linjernas natur. För att ytterligare höja partikadrernas marxist-leninistiska ideologiska nivå höll Politiska byrån 1942—43 flera diskussioner om partiets historia och ledde sedan de äldre kadrerna i hela partiet i genomförandet av liknande diskussioner under åren 1943—44. Dessa diskussioner var en viktig förberedelse för partiets Sjunde rikskongress år 1945 och satte denna kongress i stånd att uppnå en ideologisk och politisk enhet utan motstycke i Kinas kommunistiska partis historia. "Våra studier och det aktuella läget" var ett tal om dessa diskussioner vilket kamrat Mao Tsetung höll vid ett möte med äldre kadrer i Yenan den 12 april 1944.[TILLBAKA]
[1] Chen Tu-hsiu var ursprungligen professor vid Pekinguniversitetet och blev berömd som en av redaktörerna för Den nya ungdomen. Han var en av Kinas kommunistiska partis grundare. Som en följd av sitt anseende vid tiden för Fjärdemajrörelsen och på grund av partiets omogenhet under dess första tid, blev han partiets ordförande. Under den sista perioden av revolutionen 1924—27 utvecklades högertänkandet inom partiet, som representerades av Chen Tu-hsiu, till en kapitulationslinje. Kamrat Mao Tsetung har påpekat att vid den tiden "gav kapitulanterna i vårt partis högsta ledning frivilligt upp partiets ledarskap över bondemassorna, städernas småbourgeoisi och mellanbourgeoisin, och i synnerhet gav de upp partiets ledarskap över de väpnade styrkorna och förorsakade sålunda revolutionens nederlag" (Valda verk, band IV, s. 182). Efter nederlaget år 1927 förlorade Chen Tu-hsiu och en handfull andra kapitulanter sin tro på revolutionens framtid och blev likvidatorer. De övergick till den reaktionära trotskistiska ståndpunkten och skapade tillsammans med trotskisterna en liten partifientlig grupp. Följaktligen uteslöts Chen Tu-hsiu ur partiet i november 1929. Han dog 1942.[TILLBAKA]
[2] Kinas kommunistiska partis sjätte Centralkommittés fjärde plenarmöte hölls i januari 1931.[TILLBAKA]
[3] Tsunyimötet var det utvidgade möte med Politiska byrån som Kinas kommunistiska partis Centralkommitté inkallade till Tsunyi i provinsen Kweichow i januari 1935.[TILLBAKA]
[4] Se Lenins '"Kommunism"' (Samlade arbeten, ryska uppl., Moskva, 1950, bd XXXI, s. 143). Lenin kritiserade däri den ungerske kommunisten Bela Kun och sade att han "uppger det väsentligaste i marxismen, marxismens levande själ: den konkreta analysen av konkreta förhållanden".[TILLBAKA]
[5] Kinas kommunistiska partis Sjätte rikskongress i juli 1928 antog följande tiopunktsprogram:
1. Störta imperialistväldet; 2. konfiskera utländska kapitalistiska företag och banker; 3. ena Kina och erkänn nationaliteternas självbestämmanderätt; 4. störta Kuomintangs krigsherrestyre; 5. upprätta regeringsmakt byggd på arbetare-, bonde- och soldatråd; 6. inför åttatimmars arbetsdag, öka lönerna och inrätta arbetslöshetshjälp och socialförsäkring; 7. konfiskera godsägarklassens jord, återlämna jorden till bönderna; 8. förbättra soldaternas levnadsförhållanden, ge jord och arbete åt förutvarande soldater; 9. avskaffa alla orimliga skatter och pålagor av skilda slag, inför en fast progressiv skatt och 10. ena er med världsproletariatet, ena er med Sovjetunionen.[TILLBAKA]
[6] Kinas kommunistiska partis sjätte Centralkommittés femte plenarmöte hölls i januari 1934.[TILLBAKA]
[7] Detta sammanträde med Politiska byrån hölls i september 1941 och granskade frågor rörande den politiska linjen i partiets historia, särskilt under det Andra revolutionära inbördeskriget.[TILLBAKA]
[8] "Bergfästnings"-mentalitet var en tendens till klickbildning och uppstod huvudsakligen ur förhållandena under det långvariga gerillakriget, i vilka de revolutionära landsbygdsbaserna var spridda och avskurna från varandra. De flesta av dessa baser upprättades först i bergsområden. Vart och ett tenderade att betrakta sig som en sluten enhet, liksom en enda bergsfästning, med påföljd att denna felaktiga tendens blev betecknad såsom bergfästningsmentalitet.[TILLBAKA]
[9] I de relativt stabila delarna av basområdena betalade folket en fast spannmålsskatt endast till den antijapanska demokratiska regeringen. Men i basområdenas längst ut belägna delar och i gerillazonerna som ständigt ansattes av fienden, tvingades folket ofta att betala ytterligare en spannmålsskatt till fiendens marionettregering.[TILLBAKA]
[10] I mars 1941 proklamerade de japanska inkräktarna och förrädarna i norra Kina en "kampanj för att skärpa den allmänna säkerheten". I den ingick razzior i folkets bostäder, upprättandet av ett system som förpliktade grannar att svara för och ange varandra, kontrollundersökningar från hus till hus och uppsättandet av marionettrupper, allt i syfte att undertrycka de antijapanska krafterna.[TILLBAKA]
[11] I mars 1944 inledde de japanska inkräktarna sitt fälttåg i provinsen Honan med 50 000—60 000 man. De till 400 000 man uppgående kuomintangtrupperna under befäl av Chiang Ting-wen, Tang En-po och Hu Tsung-nan smälte bort inför de japanska angriparna. Trettioåtta härad inklusive städerna Chengchow och Loyang intogs ett efter ett av fienden. Tang En-po förlorade 200 000 man.[TILLBAKA]
[12] Detta stora krig mellan krigsherrarna, Chiang Kai-shek å den ena och Feng Yu-hsiang och Yen Hsi-shan å den andra sidan, utkämpades längs Lunghai- och Tientsin-Pukowjärnvagarna. Det pågick i sex månader från maj till oktober 1930. Förlusterna på ömse sidor uppgick till 300 000 man.[TILLBAKA]
[13] Kuo Mo-jo skrev 1944 essän "Trehundraårsminnet av 1644 års resning" för att påminna om den segerrika bonderevolt som under Mingdynastins sista år leddes av Li Tzu-cheng. Han förklarade att resningens nederlag år 1645 berodde på att vissa av dess ledare, sedan bondestyrkorna intagit Peking år 1644, korrumperades av ett luxuöst liv och att fraktionsstrider uppstod dem emellan. Denna essä trycktes först i Hsinhua Ribao (Nya Kinas Dagblad) i Chungking och utkom senare som broschyr i Yenan och annorstädes i de befriade områdena.[TILLBAKA]
[14] Mencius, XI:e boken, "Kao Tzu", del 1[TILLBAKA]