Kuomintangs Centrala exekutivkommittés 11:e plenarmöte hölls den 6—13 september, och kuomintangregeringen höll det tredje Folkets politiska råds andra möte den 18—27 september. Eftersom alla dokument från båda dessa möten nu föreligger, kan vi göra en allmän kommentar.
Det internationella läget befinner sig på tröskeln till en stor förändring, vars närhet förnims på alla områden. Axelmakterna i Europa har fått känning av den och Hitler slår nu in på en desperat politik av kamp till det bittra slutet. Det är i huvudsak Sovjetunionen som åstadkommer denna förändring. Sovjetunionen drar nu fördel av den — Röda armén har redan kämpat sig fram till Dnjeperfloden och svept allt framför sig. Ännu en vinteroffensiv kommer att föra den till de gamla, om inte till de nya, sovjetgränserna. Storbritannien och Förenta staterna drar också fördel av förändringen. Roosevelt och Churchill avvaktar det första tecknet på Hitlers fall för att stöta in i Frankrike. Kort sagt, den tyska fascistiska krigsmaskinen kommer snart att falla i bitar, problemet med det antifascistiska kriget i Europa står inför sin slutgiltiga lösning, och Sovjetunionen är huvudstyrkan i fascismens utplånande. Eftersom det världsomfattande antifascistiska kriget har sin medelpunkt i Europa, kommer, när där problemet en gång blir löst, de två stora världslägrens, de fascistiska och de antifascistiska lägrens öde, att avgöras. De japanska imperialisterna känner att de blivit trängda in i ett hörn, och även deras politik kan endast bli den att dra samman alla tillgängliga krafter för en desperat kamp till det bittra slutet. I Kina kommer de att försöka "rensa upp" kommunisterna och locka Kuomintang att kapitulera.
Kuomintang har också fått känning av förändringen. Inför denna situation känner det både glädje och fruktan. Glädje, därför att det inbillar sig att när kriget i Europa tar slut, får Storbritannien och Förenta staterna fria händer att slåss mot Japan på Kuomintangs sida och att det kommer att kunna återvända till Nanking utan någon möda. Fruktan, därför att störtandet av alla de tre fascistiska makterna innebär att världen kommer att ingå i en stor och hittills okänd era av befrielse, och Kuomintangs comprador-feodala fascistiska diktatur blir en liten ö i en väldig ocean av frihet och demokrati. Det fruktar att dess eget slag av fascism med dess "ett parti, en doktrin, en ledare" kommer att begravas i vågorna.
Ursprungligen hoppades Kuomintang, att Sovjetunionen skulle få kämpa ensam mot Hitler och att Kuomintang skulle kunna tubba japanerna att angripa Sovjetunionen så att socialismens land skulle förintas eller åtminstone bli svårt sargat. Det hoppades också att Storbritannien och Förenta staterna skulle förflytta alla sina styrkor till Östern och först krossa Japan för att sedan utplåna Kinas kommunistiska parti, innan de brydde sig om någon andra eller tredje front i Europa. Det var i detta dolda syfte som Kuomintang först ropade efter en strategi byggd på "Asien före Europa" och sedan efter "samma uppmärksamhet åt Europa och Asien". När Roosevelt och Churchill i augusti i år, vid slutet av konferensen i Quebec, kallade T. V. Soong, kuomintangregeringens utrikesminister till Quebec och sade några ord till honom, började Kuomintang skrika högt om att "Roosevelt och Churchill vänder sig österut", att "planen 'Europa före Asien' har ändrats", att "Quebec är en konferens för de tre stormakterna Storbritannien, Förenta staterna och Kina", osv och hängav sig i glädjeyra åt självförhärligande. Men detta var sista tillfället Kuomintang fick till glädje. Sedan dess har dess håg förändrats en smula. "Asien före Europa" och "samma uppmärksamhet åt Europa och Asien" har skickats till historiens museum, och nu kokar Kuomintang troligtvis ihop nya komplotter. Det är kanske så att Kuomintangs Centrala exekutivkommittés 11:e plenar-möte och det under kuomintangkontroll stående Folkets politiska råds andra möte markerar början till dessa nya komplotter.
Kuomintangs Centrala exekutivkommittés 11:e plenarmöte anklagade ärerörigt kommunistiska partiet för att "sabotera försvarskriget och sätta staten i fara" och förklarade samtidigt att det var för "en politisk lösning" och "förberedelser för konstitutionell styrelse". Tredje folkets politiska råds andra möte, som kontrollerades och manipulerades av dess kuomintangmajoritet, antog resolutioner mot kommunistiska partiet av ungefär samma innebörd. Dessutom "valde" 11:e plenarmötet Chiang-Kai-shek till president i kuomintangregeringen i syfte att stärka dess diktatoriska maskineri.
Vad kan Kuomintang nu planera att göra, efter 11:e plenarmötet? Det finns endast tre möjligheter:
1) kapitulation inför den japanska imperialismen,
2) att dra sig fram längs den gamla vägen,
3) en ändring i dess politiska linje.
Defaitisterna och kapitulanterna inom Kuomintang, som tjänar de japanska imperialisternas syfte att "slå kommunisterna och fria till Kuomintang", har hela tiden förespråkat kapitulation. De har ständigt sökt släppa loss ett antikommunistiskt inbördeskrig, vilket när det väl börjat naturligtvis skulle omöjliggöra motstånd mot Japan och lämna kapitulation som enda alternativ. Kuomintang har dragit samman 400 000 å 500 000 soldater i nordvästra Kina och sänder i tysthet ytterligare styrkor dit från andra fronter. Det sägs att generalerna är vid god vigör och påstår "att ta Yenan är inget problem". På detta sätt har de talat ända sedan herr Chiang Kai-shek höll sitt anförande vid 11:e plenarmötet, där han beskrev kommunistproblemet såsom "ett politiskt problem som bör lösas politiskt" samt sedan plenarmötets resolutioner, vilka hade ungefär samma innebörd. Liknande resolutioner antogs i fjol vid Kuomintangs Centrala exekutivkommittés 10:e plenarmöte. Bläcket hade knappt hunnit torka förrän generalerna beordrades att lägga fram planer för att likvidera gränsområdet; i juni och juli i år depoyerades styrkor som förberedelse för ett blixtkrig mot gränsområdet, och planen lades tillfälligt på hyllan endast därför att den allmänna opinionen både hemma och i utlandet var emot den. Och nu händer det än en gång, 11:e plenarmötets resolutioner har knappt hunnit skrivas ut, förrän det kommer rapporter om hur generalerna skryter och om trupprörelser. "Att ta Yenan är inget problem" — vad innebär detta? Det innebär ett beslut att kapitulera inför den japanska imperialismen. Inte alla de kuomintangmedlemmar som samtycker till att "ta Yenan" är nödvändigtvis medvetna och beslutna kapitulanter. En del av dem tänker måhända: "Vi ska fortfarande kämpa mot japanerna medan vi bekämpar kommunisterna". Troligtvis är detta vad många officerare i Whampoaklicken[1] tänker. Till dessa herrar vill vi kommunister ställa följande frågor.
Har ni glömt lärdomarna från de tio åren av inbördeskrig? När ytterligare ett inbördeskrig väl börjat, kommer de orubbliga kapitulanterna då att tillåta er att fortsätta kriget mot Japan? Kommer japanerna och Wang Ching-wei att tillåta er att fortsätta kriget mot Japan? Är ni verkligen så starka att ni samtidigt kan utkämpa både ett inbördeskrig och ett krig mot den utländske fienden?
Ni påstår att ni har tre miljoner man, men era arméer är så demoraliserade att folk har liknat dem vid två äggkorgar som hänger från var sin ända av en bärpåle — en enda sammanstötning och det är slut med dem. Detta är vad som har hänt i alla fälttågen i Chungtiaobergen, Taihangbergen, i Chekiang och Kiangsi, västra Hupeh och Tapieh-bergen. Det enkla skälet härtill är att ni har följt den olycksbringande politiken att vara "aktiva mot kommunisterna" och "passiva inför japanerna". Nationens fiende har trängt djupt in i vårt land, och ju aktivare ni bekämpar kommunisterna och ju passivare ni är i ert motstånd mot japanerna, desto lägre kommer moralen bland era trupper att sjunka. Om ni uppvisar så dåliga resultat i kampen mot den utländske angriparen, kan ni då vänta att era trupper plötsligt ska visa järnhanden när det gäller att bekämpa kommunisterna och folket? Det är omöjligt. När ni väl satt i gång inbördeskriget, måste ni ägna det er odelade uppmärksamhet och oundvikligen överge varje tanke på att "samtidigt göra motstånd". Till slut kommer ni oundvikligen att tvingas skriva under ett fördrag om att ge er utan villkor inför den japanska imperialismen, och då är kapitulation den enda politik ni har att välja. De av er i Kuomintang som verkligen inte vill kapitulera kommer oundvikligen att till slut bli kapitulanter, om ni tar aktiv del i att anstifta eller föra inbördeskrig. Detta är vad som säkerligen kommer att ske om ni lånar er åt kapitulantklickens manövrer och använder resolutionerna från lire plenarmötet och Folkets politiska råd som instrument för att mobilisera den allmänna opinionen och förbereda ett antikommunistiskt inbördeskrig. Även om ni verkligen inte vill kapitulera, kommer slutet ändå att bli att ni ger er i kapitulantklickens släptåg, om ni gör felsteget att låna er åt dess manövrer. Detta är den första möjligheten rörande den riktning som Kuomintang kan ta efter 11:e plenarmötet, och det finns en mycket stor risk för att den ska bli verklighet. Från kapitulantklickens synpunkt är talet om en "politisk lösning" och "förberedelser för en konstitutionell styrelse" det bästa medlet att kamouflera dess förberedelser för inbördeskrig, dvs för kapitulation. Alla kommunister, alla patriotiska medlemmar i Kuomintang, alla antijapanska partier och alla de bland våra landsmän som är motståndare till Japan bör skärpa sin vaksamhet mot denna ytterligt allvarliga fara och bör inte låta sig luras av kamoufleringen. De måste inse att faran för inbördeskrig aldrig har varit så stor som den är nu efter Kuomintangs 11:e plenarmöte.
Det finns ytterligare en riktning, i vilken dessa resolutioner kan leda, riktningen att "hålla igen en tid och börja inbördeskrig senare". Dennakurs, som skiljer sig något från kapitulantklickens, kommer måhända att tas av dem som fortfarande vill låta påskina att de bekämpar Japan medan de absolut vägrar att överge antikommunismen och diktaturstyret. De kommer måhända att röra sig i denna riktning därför att de inser att stora förändringar i det internationella läget är oundvikliga och den japanska imperialismen är dödsdömd; att inbördeskrig skulle innebära kapitulation och att folket i hela landet är för motstånd och emot inbördeskrig; att Kuomintang befinner sig i en allvarlig kris därför att det har skilt sig från massorna, förlorat folkets stöd och blivit mer isolerat än någonsin och att Förenta staterna, Storbritannien och Sovjetunionen samtliga är motståndare till att Kinas regering utlöser ett inbördeskrig. Allt detta kan måhända tvinga dem att lägga sina planer på inbördeskrig på is och försöka vinna tid med tomt prat om en "politisk lösning" och "förberedelser för en konstitutionell styrelse". Dessa människor är mästare i taktiken att bedra folk och dra ut på tiden. Inte ens när de sover glömmer de sin heta önskan att "ta Yenan" och "likvidera kommunistiska partiet". På denna punkt är de helt eniga med kapitulantklicken. De önskar emellertid upprätthålla skenet av motstånd mot Japan, de vill inte att Kuomintang ska förlora sin internationella status, och de fruktar ibland kritik från den inhemska och utländska allmänna opinionen. Därför kan det hända att de söker vinna tid bakom rökridån av en "politisk lösning" och "förberedelser för en konstitutionell styrelse" medan de inväntar gynnsammare betingelser. De har ingen uppriktig önskan efter en "politisk lösning" eller "konstitutionell styrelse", säkerligen åtminstone inte just för tillfället. I fjol, vid tiden för Kuomintangs Centrala exekutivkommittés 10:e plenarmöte, skickades kamrat Lin Piao till Chungking av kommunistiska partiets Centralkommitté för att konferera med herr Chiang Kai-shek. Han väntade i Chungking hela tio månader, men herr Chiang Kai-shek och Kuomintangs Centrala exekutivkommitté hade ingen önskan att diskutera ett enda konkret problem med honom. I mars i år publicerade herr Chiang Kai-shek sin bok Kinas öde i vilken han understryker sitt motstånd mot kommunism och liberala idéer, lägger över skulden för de tio åren av inbördeskrig på kommunistiska partiet, beljuger kommunistiska partiet, Åttonde routearmén och Nya fjärde armén såsom "krigsherrar av ny typ" och "separatister av ny typ" och låter påskina att han ska göra slut på kommunisterna inom två år. Den 28 juni i år tillät herr Chiang Kai-shek Chou En-lai, Lin Piao och andra kamrater att återvända till Yenan. Men i samma ögonblick gav han order till sina försvarsstyrkor vid Gula floden att marschera mot gränsområdet. Och han gav också order till de lokala myndigheterna i landet att gripa det tillfälle som Tredje internationalens upplösning givit till att å de så kallade folkliga organisationernas vägnar kräva Kinas kommunistiska partis upplösning. Under dessa omständigheter blev vi kommunister tvungna att uppmana Kuomintang och hela nationen att avvärja ett inbördeskrig, och vi tvingades att avslöja alla Kuomintangs olycksbådande komplotter och konspirationer, som saboterade försvarskriget och satte staten i fara. Vårt tålamod har frestats till bristningsgränsen, såsom historiska fakta visar. Ända sedan Wuhans fall har det inte varit någon ända på de antikommunistiska striderna, stora och små, i norra och mellersta Kina. Det är nu två år sedan kriget i Stilla havet bröt ut, och under hela denna tid har Kuomintang angripit kommunisterna i mellersta och norra Kina. Bortsett från de trupper som ursprungligen blev förlagda dit, har det sänt grupparméer under Wang Chung-lien och Li Hsien-chou för att angripa kommunisterna i Kiangsu och Shantung. Pang Ping-hsuns grupparmé i Taihangbergens område har order att koncentrera sig uteslutande på kommunisterna, likaså kuomintangtrupperna i Anhwei och Hupeh. Under långa tider offentliggjorde vi inte ens dessa fakta. Kuomintangpressen har aldrig för en sekund upphört att nedsvärta kommunistiska partiet, men under lång tid sade vi inte ett ord som svar. Utan något som helst berättigande upplöste Kuomintang Nya fjärde armén, som hjältemodigt kämpade mot Japan, utplånade över 9 000 av dess soldater i södra Anhwei, arresterade Yeh Ting, dödade Hsiang Ying[2] och fängslade hundratals av dess kadrer. Trots att detta var ett monstruöst förräderi mot folket och nationen, bibehöll vi vår tålmodighet för landets skull och nöjde oss med att protestera och kräva gottgörelse.
När herr Chiang Kai-shek träffade kamrat Chou En-lai, kommunistiska partiets representant, vid Lushan i juni och juli 1937, lovade han att gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia skulle genom dekret göras till en administrativ avdelning under den nationella regeringens Exekutiva yuans direkta jurisdiktion och att dess administratörer skulle få officiella utnämningar.
Nu har herr Chiang Kai-shek inte bara svikit sitt ord, han har gått så långt att han omringat gränsområdet med 400 000 å 500 000 man för att genomtvinga en militär och ekonomisk blockad. Han blir inte nöjd med mindre än att folket i gränsområdet utplånas och Åttonde routearméns bakre högkvarter likaså. Det är känt för alla att Åttonde routearmén blivit avskuren från utlovade förnödenheter, att kommunistiska partiet smädas såsom "förrädarnas parti", Nya fjärde armén såsom"rebellarmén", Åttonde routearmén såsom "förrädararmén" osv. Kort sagt, alla bland kuomintangfolket som beter sig på detta sätt betraktar kommunistiska partiet såsom fienden. För Kuomintang är kommunistiska partiet tio gånger, nej, hundra gånger avskyvärdare än japanerna. Kuomintang koncentrerar sitt hat mot kommunistiska partiet och har mycket litet, om ens något, därav över för japanerna. Detta beteende liknar de japanska fascisternas, som behandlar Kuomintang och kommunistiska partiet på olika sätt. De japanska fascisterna koncentrerar sitt hat mot Kinas kommunistiska parti och har blivit allt mjukare mot Kuomintang. Av deras två paroller: "Bekämpa kommunisterna" och "Utplåna Kuomintang", finns numera endast den förstnämnda kvar. De tidningar och tidskrifter som står under japanernas och Wang Ching-weis kontroll publicerar inte längre sådana paroller som "Ner med Kuomintang" och "Störta Chiang Kai-shek". Japan trycker hårt mot kommunistiska partiet med 58 procent av de styrkor det håller i Kina och använder enbart 42 procent för att bevaka Kuomintang. Det har nyligen släppt efter på denna bevakning och dragit många av sina trupper bort från Chekiang och Hupeh i syfte att locka Kuomintang att kapitulera. De japanska imperialisterna har aldrig vågat säga ett enda ord i syfte att övertala kommunistiska partiet att kapitulera, men de tvekar inte att låta en oändlig ström av ord flöda för att övertala Kuomintang till kapitulation. Kuomintang är vildsint endast mot kommunistiska partiet och folket, men släpper all sin vildsinthet inför japanerna. Det har inte bara gått över från deltagande i kriget till att bli enbart en åskådare av striderna, nu vågar det inte ens i ord bjuda så mycket som ett enda skarpt avvisande av den japanska imperialismens förolämpningar och lockelser.
Japanerna säger: "Det finns ingenting att anmärka mot linjen i argumentering i Chiang Kai-sheks Kinas öde". Har herr Chiang Kai-shek eller någon medlem i hans parti någonsin vederlagt detta? Nej, det har de inte och det vågar de inte. Hur kan japanerna undgå att förakta Kuomintang när de ser hur herr Chiang Kai-shek och Kuomintang använder "militära och regeringsorder" och "disciplin" endast mot kommunisterna, och varken önskar eller vågar använda dem mot de tjugo ledamöterna i Kuomintangs Centrala exekutivkommitté eller mot de femtioåtta kuomintanggeneraler vilka har deserterat till fienden? Folket i hela landet och de vänskapligt sinnade nationerna i världen har åsett hur herr Chiang Kai-shek och Kuomintang upplöser Nya fjärde armén och angriper Åttonde routearmén, omringar gränsområdet, svartmålar dem med sådana etiketter som "förrädarparti", "förrädararmé", "krigsherrar av ny typ", "en ny typ av separatistregim", "sabotörer av försvarskriget" och "de sätter staten i fara" och hur de ständigt utnyttjar "militära och regeringsorder" och "disciplin". De har aldrig sett herr Chiang Kai-shek och Kuomintang genomdriva några militära order, regeringsdekret eller disciplinära åtgärder mot de tjugo ledamöterna i Kuomintangs Centrala exekutivkommitté och de femtioåtta kuomintanggeneralerna vilka gått över till fienden. Likaledes är de resolutioner som nyligen antogs vid Kuomintangs Centrala exekutivkommittés l l:e plenarmöte och vid Folkets politiska råds möte alla riktade mot kommunistiska partiet, medan inte en enda riktas mot de många medlemmar i Kuomintangs Centrala exekutivkommitté och de många armégeneraler som blivit förrädare och avfällingar. Vad ska folket i hela landet och i de vänskapligt sinnade nationerna i världen tänka om Kuomintang? Som väntat blev det återigen tal om en "politisk lösning" och "förberedelser för en konstitutionell styrelse" vid 11:e plenarmötet. Det är bra, vi välkomnar sådant tal. Men ska vi döma av den politiska linje som Kuomintang ständigt följt under alla dessa år, anser vi att dylikt tal är endast tomt prat som har till syfte att dupera folket, dess verkliga syfte är att vinna tid till att förbereda inbördeskrig, på det att Kuomintang ska kunna föreviga sitt diktatoriska styre över folket.
Finns det en tredje riktning i vilken det nuvarande läget kan utvecklas? Ja, det finns det. Och den är vad en del kuomintangmedlemmar, hela folket och vi kommunister hoppas på. Vilken är denna tredje kurs? En rättvis och politisk lösning av förhållandena mellan Kuomintang och kommunistiska partiet, en verkligt demokratisk och fri konstitutionell styrelse, avskaffande av den fascistiska diktaturen med dess "ett parti, en doktrin, en ledare" samt inkallande under försvarskrigets gång av en nationalförsamling som verkligen väljs av folket. Vi kommunister har förespråkat denna linje från första början. En del kuomintangmedlemmar kommer också att samtycka. Under lång tid hoppades vi att även herr Chiang Kai-shek och hans egen grupp inom Kuomintang skulle följa denna kurs. Men att döma av vad som hänt under de senaste åren och av vad som händer nu, finns det ingenting som visar att herr Chiang Kai-shek och flertalet av de personligheter som har makten inom Kuomintang är villiga att göra detta.
Ett antal betingelser, både internationella och inhemska, krävs innan denna kurs kan bli verklighet. För närvarande (när fascismen i Europa står inför sitt fullständiga sammanbrott) är de internationella betingelserna gynnsamma för Kinas försvarskrig. Men just i detta ögonblick är kapitulanterna särskilt ivriga att sätta igång inbördeskrig så att de kan kapitulera, och japanerna och Wang Ching-wei är också särskilt ivriga efter inbördeskrig, så att de kan locka dem att ge sig. Wang Ching-wei sade (enligt nyhetsbyrån Domei, l oktober): "Såta bröder förblir alltid bröder, och Chungking kommer säkerligen att följa vår väg, ju förr dess bättre, hoppas vi." Vilken kärlighet, tilltro och iver! Medan faran för en plötslig försämring är synnerligen stor, är sålunda det bästa man i det nuvarande läget kan vänta av Kuomintang att det ska dra ut på tiden. De betingelser som krävs för den tredje kursen är inte alla tillstädes ännu, och patrioter i alla partier och folket i hela Kina måste göra vittomfattande bemödanden för att skapa fram dem. Herr Chiang Kai-shek sade vid 11:e plenarmötet:
Det bör klart sägas ifrån att de centrala myndigheterna har inga andra krav på kommunistiska partiet än att det ska uppge sin väpnade separatistregim och upphöra med sina överrumplande angrepp mot den Nationella armén, vilka saboterar försvarskriget; vi hoppas att kommunistiska partiet ska genomföra sin deklaration, som gjordes i Republikens 26:e år (1937) och manade till enade ansträngningar för att rädda nationen, och att det kommer att uppfylla de fyra löften som gavs i denna deklaration.
Herr Chiangs prat om "överrumplande angrepp mot den Nationella armén, vilka saboterar försvarskriget", bör tillämpas på Kuomintang självt, och det är synd att han är så fylld av fördomar och så illasinnad att han förtalar kommunistiska partiet på detta sätt. Sedan Wuhans fall har Kuomintang inlett tre antikommunistiska stormanlopp, och i vart och ett av dessa fall företog kuomintangtrupperna, som fakta visar, överrumplande angrepp mot de kommunistiska styrkorna. I det första fälttåget, från vintern 1939 till våren 1940, intog kuomintangtrupperna under sina överrumplande angrepp fem häradsstäder där Åttonde routearmén hade garnisoner förlagda, i gränsområdet Shensi—Kansu —Ningsia, Chunhua, Hsunyi, Chengning, Ninghsien och Chenyuan. De använde till och med flygstyrkor i dessa operationer. I norra Kina skickades Chu Huai-pings trupper till Taihangbergens område för att göra ett överrumplande angrepp mot Åttonde routearméstyrkor, vilka kämpade endast i självförsvar. Det andra fälttåget inleddes i januari 1941. Tidigare, den 19 oktober, 1940, hade Ho Ying-chin och Pai Chung-hsi telegraferat en kategorisk order till Chu Teh, Peng Teh-huai, Yeh Ting och Hsiang Ying och beordrat alla förband av Åttonderoutearmén och Nya fjärde armén söder om Gula floden, att förflytta sig norr om floden inom en månad. Vi lovade att våra trupper i södra Anhwei skulle flytta sig norrut; vad de andra gällde, lovade vi att eftersom det var omöjligt att förflytta dem under rådande betingelser, skulle de flytta sig till de angivna positionerna efter segern i försvarskriget. Innan våra 9 000 man i södra Anhwei börjat förflytta sig norrut den 5 januari enligt ordern, hade herr Chiang Kai-shek trots detta redan givit en ny order att "fånga dem alla i ett dragnät". Mellan 6—14 januari fångade kuomintangtrupperna i södra Anhwei verkligen dessa förband ur Nya fjärde armén i ett dragnät. Herr Chiang Kai-shek beordrade dessutom den 17 januari att hela Nya fjärde armén skulle upplösas och Yeh Ting ställas inför krigsrätt. Sedan dess har Åttonde routearmén och Nya fjärde armén angripits varhelst det finns kuo-mintangtrupper i de antijapanska basområdena i mellersta och norra Kina, och de har kämpat endast i självförsvar. Det tredje fälttåget började i mars i år och pågår fortfarande. Kuomintangstyrkorna har fortsatt med angreppen mot Åttonde routearmén och Nya fjärde armén i mellersta och norra Kina. Dessutom har herr Chiang Kai-shek publicerat sin bok Kinas öde, som är en smädeskrift mot kommunismen och mot folket. Han har omgrupperat många av sina försvarsstyrkor vid Gula floden för ett blixtangrepp mot gränsområdet. Han har tubbat de så kallade folkliga organisationerna i hela landet att kräva kommunistiska partiets upplösning. Han har mobiliserat Kuomintangs majoritet i Folkets politiska råd till att ställa sig bakom Ho Ying-chins militära rapport, som svartmålar Åttonde routearmén och att anta antikommunistiska resolutioner. Han har sålunda omvandlat Rådet, vilket borde vara en symbol för antijapansk enhet, till Kuomintangs privata agentur för tillverkning av antikommunistisk allmän opinion som förberedelse för inbördeskrig, med resultat att kamrat Tung Pi-wu, den kommunistiske ledamoten i Rådet, blev tvungen att lämna Rådet i protest. Dessa tre antikommunistiska stormanlopp var målmedvetet planerade och igångsatta av Kuomintang. Vi kan med fog fråga, vad är allt detta, om inte handlingar "vilka saboterar försvarskriget"?
Den 22 september i Republikens 26:e år (1937) utsände Kinas kommunistiska partis Centralkommitté en deklaration som manade till enade ansträngningar för att rädda nationen. I denna sade vi:
För att beröva fienden varje förevändning för hans intriger och för att skingra varje missförstånd bland alla välmenande tvivlare,f inner Kinas kommunistiska partis Centralkommitté det nödvändigt att tillkännage sin från hjärtat gående hängivenhet för den nationella befrielsens sak. Därför deklarerar den ännu en gång högtidligen inför hela nationen: 1) att eftersom vad Kina i dag behöver är dr Sun Yat-sens Folkets tre principer, är vårt parti redo att kämpa för att förverkliga dem helt och fullt; 2) att vi ska upphöra med politiken att göra resningar för att störta kuomintangregimen och med tvångskonfiskeringar av godsägarnas jord; 3) att vi ska omorganisera den nuvarande röda administrationen till en demokratisk styrelse för en särskild region i hopp om att statsmakten ska bli enhetlig över hela landet; samt 4) att Röda armén ska ändra sitt namn och sina beteckningar och ska omorganiseras såsom en del av den Nationella revolutionära armén och underställas den Nationella regeringens Militära råd samt stå redo att mottaga order att marschera till den antijapanska fronten och uppfylla sin plikt.
Vi har till fullo uppfyllt dessa fyra löften. Varken herr Chiang Kai-shek eller någon annan i Kuomintang kan anklaga oss för att ha lämnat ett enda av dem ouppfyllt. För det första, den politik som kommunistiska partiet tillämpar i gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia och de antijapanska basområdena bakom fiendens linjer står i samklang med dr Sun Yat-sens Folkets tre principer, och inte en enda åtgärd går emot dem. För det andra, så länge som Kuomintang inte kapitulerar inför nationens fiende, bryter samarbetet mellan Kuomintang och kommunisterna eller inleder inbördeskrig emot kommunisterna, kommer vi alltid att hålla det vi lovat, dvs att inte med våld störta kuomintangregimen eller konfiskera godsägarnas jord. Vi har hållit fast vid detta löfte i det förgångna, gör det nu och kommer att fortsätta att göra det i framtiden. Detta innebär att endast då Kuomintang kapitulerar inför fienden, bryter samarbetet och inleder inbördeskrig kommer vi att tvingas återkalla vårt löfte, ty dessa är de enda förhållanden som kan göra det omöjligt för oss att hålla det. För det tredje, omorganiserades den ursprungliga röda administrationen under första året av försvarskriget, och den demokratiska styrelsen med "tre tredjedelssystemet" har länge fungerat, men intill denna dag har Kuomintang inte uppfyllt sitt löfte att erkänna gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia, och vad mera är, det anklagar oss för "feodal separatism". Herr Chiang Kai-shek och andra medlemmar i Kuomintang! Ni bör veta, att det som ni kallar "separatism" — det förhållande att gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia och andra antijapanskabasområden inte blir erkända av kuomintangregeringen — inte är något som vi eftertraktat utan något som ni helt och hållet påtvingat oss. Vilket skäl har ni att anklaga oss för "separatism" när ni inte håller ord, vägrar gränsområdet det erkännande ni utlovat och vägrar att erkänna dess demokratiska styrelse? Dag ut och dag in ber vi om erkännandet och ni vägrar — vem bär då ansvaret? Vilket skäl har herr Chiang att rasa mot "separatism" i sin bok Kinas öde, utan att visa minsta känsla för det ansvar han bär i denna sak fastän han är Kuomintangs ledare och dess regeringschef? Vi tar det tillfälle i akt som erbjuds av 11:e plenarmötet vid vilket herr Chiang Kai-shek åter krävde att vi ska uppfylla vårt löfte, till att kräva att han ska uppfylla sitt löfte att ge legalt erkännande åt gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia, där demokratins princip länge har tillämpats, samt åt de antijapanska demokratiska basområdena i fiendens uppland. Om ni framhärdar i er politik av icke-erkännande, kommer detta att innebära att ni vill att vi ska fortsätta med "separatism", och då kommer, såsom i det förgångna, skulden helt att falla på er och inte på oss. För det fjärde, är det länge sedan Röda armén ändrade sitt "namn och sina beteckningar", blev "omorganiserad som en del av den Nationella revolutionära armén" och "underställdes den Nationella regeringens Militära råd"; denna förpliktelse uppfylldes för länge sedan. Den enda styrka som lyder direkt under kommunistiska partiets Centralkommitté och inte under den Nationella regeringens Militära råd är Nya fjärde armén i den Nationella revolutionära armén. Orsaken är att den förbjöds såsom varande en "rebellarmé" och "upplöstes" den 17 januari 1941 av Militära rådet i en kontrarevolutionär order som saboterar försvarskriget och sätter staten i fara, och den blev dessutom utsatt för dagliga angrepp av kuomintangtrupperna. Denna armé har dock konsekvent bekämpat japanerna i mellersta Kina och genomfört de första tre av de fyra förpliktelserna. Dessutom är den villig att "underställa sig den Nationella regeringens Militära råd" ännu en gång, och ber herr Chiang Kai-shek att återkalla ordern om dess upplösning samt att återge den sin beteckning, så att den blir i stånd att uppfylla det fjärde löftet.
Dokumentet rörande kommunistiska partiet som antogs vid 11:e plenarmötet sade också:
Vad de andra problemen gäller, kan de alla tas upp vid nationalförsamlingen till diskussion och lösning, eftersom det nuvarande plenarmötet har beslutat att en nationalförsamling ska inkallas och en konstitution skrivas och kungöras inom ett år efter krigets slut.
De "andra problemen" som här åsyftas är avskaffandet av Kuomintangs diktatur, avskaffandet av den fascistiska hemliga polisen, upprättandet av demokratisk styrelse i hela landet, avskaffandet av kontroller över ekonomin, orimliga skatter och olika pålagor som skadar folket, tillämpning i landsomfattning av jordbrukspolitiken att sänka arrendeavgifterna och räntorna och av den ekonomiska politiken att hjälpa små och medelstora industrier och förbättra arbetarnas försörjning. I vårt partis deklaration av den 22 september, 1937, som manade till enade ansträngningar för att rädda nationen sade vi:
Demokrati bör förverkligas och en nationalförsamling inkallas för att skapa och anta en konstitution och ge riktlinjer för nationens räddning. För att sätta det kinesiska folket i stånd att föra ett liv i lycka och välstånd, måste effektiva åtgärder först vidtas för att avhjälpa hungersnöd, säkerställa en stabil försörjning, utveckla försvarsindustrier, rädda folket undan lidande och förbättra dess levnadsbetingelser.
Eftersom denna deklaration accepterades i sin helhet av herr Chiang Kai-shek i ett uttalande dagen därpå (23 september), bör han inte enbart be kommunistiska partiet att uppfylla de fyra löften som det gav, han bör också kräva av sig själv, Kuomintang och kuomintangregeringen att genomföra de åtgärder vi har anfört. Herr Chiang Kai-shek är inte endast Kuomintangs högste ledare, han har också blivit kuomintangregeringens (nominellt Nationella regeringens) president. Han bör därför samvetsgrant genomföra dessa åtgärder för demokrati och folkets försörjning och infria de otaliga löften han givit oss kommunister och folket i hela landet och bör upphöra med att förneka sina utfästelser och bete sig egenmäktigt, med att säga en sak och göra en annan. Tillsammans med hela folket vill vi kommunister handling, och inte flera tomma, svekfulla ord. Om det blir handling av, kommer vi att glädjas; tomma ord utan handling kan inte lura folket länge. Vad vi begär av herr Chiang Kai-shek och Kuomintang är följande: Genomför försvarskriget till slutet, avvärj faran för kapitulation; fortsätt samarbetet, avvärj den kris som ett inbördeskrig utgör, erkänn den demokratiska styrelsen i gränsområdet och i de antijapanska basområdena bakom fiendens linjer, återinsätt Nya fjärde armén, upphör med den anti-kommunistiska kampanjen, dra tillbaka de 400 000 å 500 000 soldater som nu omringar gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia; upphör med att använda Folkets politiska råd som en privat agentur för Kuomintang till att röra upp antikommunistisk opinion, avskaffa förbudet mot yttrande-, församlings- och föreningsfriheten, avskaffa Kuomintangs enpartidiktatur; sänk arrendeavgifterna och räntorna, förbättra arbetarnas levnadsförhållanden och arbetsförhållanden, hjälp de små och medelstora industrierna; avskaffa den hemliga polisen, upphör med den fascistiska skolningen och inför demokratisk skolning. Ni har själva lovat att göra de flesta av dessa ting. Om ni uppfyller dessa krav och utfästelser, försäkrar vi er att vi ska fortsätta att uppfylla våra löften. Vi är redo att när som helst återuppta samtalen mellan de två partierna, om herr Chiang Kai-shek och Kuomintang är redo.
Kort sagt, av de tre möjliga riktningar som Kuomintang kan tänkas ta, är den första, kapitulation och inbördeskrig, vägen till förintelse för herr Chiang Kai-shek och Kuomintang. Den andra, demagogiskt svek i syfte att vinna tid medan Kuomintang klänger sig fast vid fascistisk diktatur och aktivt genomför hemliga förberedelser för inbördeskrig, erbjuder likaledes ingen räddning för herr Chiang och Kuomintang. Endast den tredje riktningen, som helt överger den felaktiga kursen med fascistisk diktatur och inbördeskrig och slår in på den riktiga kursen med demokrati och samarbete, kan föra herr Chiang Kai-shek och Kuomintang in på räddningens väg. Herr Chiang och Kuomintang har emellertid hitintills ingenting gjort för att övertyga folket om att de ämnar röra sig i den tredje riktningen; följaktligen måste folket i hela landet vara på sin vakt mot den synnerligen allvarliga faran för kapitulation och inbördeskrig.
Låt alla patriotiska medlemmar i Kuomintang enas och förbjuda kuomintangmyndigheterna att gå i den första riktningen, hindra dem att fortsätta in på den andra och kräva att de tar den tredje!
Låt alla patriotiska antijapanska partier och människor enas och förbjuda kuomintangmyndigheterna att gå i den första riktningen, hindra dem att fortsätta in på den andra och kräva att de tar den tredje!
En förändring utan like är nära förestående i världen. Vi hoppas att herr Chiang Kai-shek och medlemmarna i Kuomintang kommer att uppföra sig väl vid denna stora vändpunkt i vår era. Vi hoppas att alla patriotiska partier och patriotiska människor kommer att uppföra sig väl vid denna stora vändpunkt i vår era.
[*] Denna ledare skrevs för Dagbladet Befrielsen i Yenan.[TILLBAKA]
[1] Whampoaklicken åsyftar de kuomintanggeneraler och officerare som en gång var lärare eller kadetter vid Whampoas militärakademi. De var Chiang Kai-sheks trognaste anhängare inom kuomintangarmén.[TILLBAKA]
[2] Yeh Ting och Hsiang Ying var överbefälhavare respektive ställföreträdande överbefälhavare i Nya fjärde armén.[TILLBAKA]