[ Detta tal hölls vid ett kadermöte i Yenan. ]
Kamrat Kai Feng har just angivit syftet med dagens möte. Jag vill nu diskutera de sätt varpå företrädarna för subjektivismen och sekterismen använder schablonmässigt skriveri i partisaker (eller partiets ”åttabenta essä”)[1] som sitt propagandamedel eller sin uttrycksform. Vi kämpar mot subjektivismen och sekterismen, men de kommer fortfarande att ha ett gömställe att ligga på lur i, om vi inte samtidigt gör oss av med det schablonmässiga skriveriet i partisaker. Om vi tillintetgör också det, kommer vi att ställa subjektivismen och sekterismen ”schack och matt” och tvinga bägge dessa monster att bekänna färg, och då kommer vi att lätt kunna tillintetgöra dem liksom ”råttor som springer över gatan medan alla ropar: Döda dem! Döda dem!”
Det betyder inte mycket om en person sysslar med schablonmässigt skriveri i partisaker enbart för sin egen uppbyggelse. Men om han överlämnar det han åstadkommit till någon annan, blir antalet läsare fördubblat, och då är skadan redan inte så liten. Om han anslår det, duplicerar det, trycker det i tidningar eller publicerar det i bokform, blir problemet sannerligen stort, ty då kan det öva inflytande på många människor. Och de som producerar schablonmässigt skriveri i partisaker söker alltid stor publik. Därför har det blivit av vikt att avslöja och förinta detta.
Schablonmässigt skriveri i partisaker är dessutom en typ av den ”utländska schablon” som Lu Hsun angrep för länge sedan,[2] Varför kallar vi det då partiets ”åttabenta essä”? Därför att det förutom den utländska doften också har en lukt av fosterjorden. Kanske kan det också räknas till skapande arbete av något slag? Vem säger att vårt folk inte har producerat några skapande verk? Här har vi ett. (Högljutt skratt.)
Det schablonmässiga skriveriet har en lång historia i vårt parti; särskilt under agrarrevolutionen grep det kraftigt omkring sig.
Historiskt betraktat är det schablonmässiga skriveriet i partisaker en reaktion mot Fjärdemajrörelsen.
Under Fjärdemajrörelsen opponerade sig modernt sinnade människor mot bruket av det klassiska kinesiska språket och förordade folkets språk, bekämpade de traditionella dogmerna och talade för vetenskap och demokrati, vilket alltsammans var fullständigt riktigt. Rörelsen var då kraftig och livfull, progressiv och revolutionär. På den tiden indoktrinerade de härskande klasserna de studerande med Konfutses läror och tvingade folket att vörda all konfutseanismens grannlåt som religiösa dogmer, och alla skriftställare använde sig av det klassiska språket. Kort sagt, det som skrevs och lärdes ut av de härskande klasserna och deras medlöpare var både till innehåll och form av den schablonmässiga skriftens och dogmens natur. Detta var den gamla schablonen och den gamla dogmen. En av Fjärdemajrörelsens stora bedrifter var att den offentligen avslöjade den gamla schablonens och den gamla dogmens fulhet och manade folket att resa sig mot dem. En annan av dess stora bedrifter, som sammanhängde med denna, var dess kamp mot imperialismen. Men kampen mot den gamla schablonen och den gamla dogmen förblir en av Fjärdemajrörelsens stora bedrifter. Senare uppstod emellertid skrifter enligt utländsk schablon och utländsk dogm. Och i strid mot marxismen utvecklade vissa människor inom vårt parti den utländska schablonen och den utländska dogmen till subjektivism, sekterism och schablonmässigt partiskriftställeri. Detta är den nya schablonen och den nya dogmen. De har blivit så djupt inrotade i många kamraters tänkande att vi ännu i dag har ett mycket mödosamt omstöpningsarbete att utföra. Sålunda ser vi att den livfulla, kraftiga, progressiva och revolutionära rörelsen från Fjärdemajperioden, som bekämpade det gamla feodala schablonmässiga skriveriet och dogmen, senare av några personer förvandlades till sin raka motsats och gav upphov till det nya schablonmässiga skriveriet och den nya dogmen. De senare är inte livfulla och kraftiga, utan döda och stela, inte framstegsbetonade, utan bakåtsträvande, inte revolutionära, utan hinder i revolutionens väg. Det vill säga, att det utländska schablonmässiga skriveriet eller det schablonmässiga skriveriet i partisaker är en reaktion mot Fjärdemajrörelsens ursprungliga natur.
Fjärdemajrörelsen hade emellertid sina egna svagheter. Många av ledarna på den tiden saknade marxismens kritiska anda, och den metod de använde var i allmänhet bourgeoisins, det vill säga den formalistiska metoden. De hade alldeles rätt då de vände sig emot den gamla schablonen och den gamla dogmen och förespråkade vetenskap och demokrati. Men när de sysslade med aktuella förhållanden, med historien och med utländska ting, saknade de den historiska materialismens kritiska anda och betraktade det som var dåligt såsom absolut och allt igenom dåligt och det som var bra såsom absolut och alltigenom bra. Denna formalistiska inställning till problemen påverkade i det följande rörelsens kurs. Under sin utveckling delade Fjärdemajrörelsen sig i två strömmar. En grupp människor ärvde dess vetenskapliga och demokratiska anda och omvandlade den på marxismens grund; detta var vad kommunisterna och en del icke partianslutna marxister gjorde. En annan grupp slog in på bourgeoisins väg; detta var formalismens utveckling åt höger. Men inte heller inom kommunistiska partiet var situationen ensartad. Även där avvek en del medlemmar, och eftersom de saknade ett fast grepp om marxismen, begick de formalistiska fel, nämligen felen att förfalla till subjektivism, sekterism och schablonmässigt skriveri i partisaker. Detta var formalismens utveckling åt ”vänster”. Härav kan man se, att det schablonmässiga skriveriet i partisaker inte är någon tillfällighet, utan å ena sidan är en reaktion på Fjärdemajrörelsens positiva element och å den andra ett arv, en fortsättning eller utveckling av dess negativa element.
Det är nyttigt för oss att förstå denna sak. På samma sätt som det var revolutionärt och nödvändigt att bekämpa det gamla schablonmässiga skriveriet och den gamla dogmatismen under Fjärdemajrörelsens period, är det för oss i dag revolutionärt och nödvändigt att använda marxismen för att kritisera det nya schablonmässiga skriveriet och den nya dogmatismen. Om ingen kamp hade förts mot den gamla schablonen och den gamla dogmatismen under Fjärdemajperioden, skulle det kinesiska folkets tänkande inte ha befriats ur träldomen under dem och Kina skulle inte ha något hopp om frihet och oberoende. Denna uppgift blev endast påbörjad under Fjärdemajrörelsens period och en mycket stor ansträngning - ett väldigt arbete på den revolutionära omvandlingens väg - är alltjämt nödvändig för att sätta folket i stånd att helt befria sig från den gamla schablonens och den gamla dogmatismens herravälde. Om vi i dag inte bekämpar det nya schablonmässiga skriveriet och den nya dogmatismen, kommer det kinesiska folkets tänkande att fjättras av formalism av annat slag. Om vi inte gör oss av med det schablonmässiga skriveriets gift, och den dogmatiska förvillelsen som man finner bland en grupp (naturligtvis endast en grupp) av partikamrater, då kan inte en kraftig och livfull revolutionär anda framkallas, den dåliga vanan, att inta en felaktig hållning till marxismen, kan inte utplånas och sann marxism kan inte bli vida spridd och utvecklad. Vidare kommer det inte att vara möjligt att föra en energisk kamp mot det gamla schablonmässiga skriveriets och den gamla dogmens inflytande bland hela folket och emot det utländska schablonmässiga skriveriets och den utländska dogmens inflytande bland många människor och det kommer att vara omöjligt att uppnå syftet att förinta och sopa bort detta inflytande.
Subjektivism, sekterism och schablonmässigt skriveri i partisaker - alla dessa tre är antimarxistiska och motsvarar inte proletariatets utan de exploaterande klassernas behov. De är en återspegling av småborgerlig ideologi i vårt parti. Kina är ett land med en mycket stor småbourgeoisi, och vårt parti är omringat av denna väldiga klass; ett stort antal av vårt partis medlemmar kommer ur denna klass, och när de ansluter sig till partiet släpar de oundvikligen med sig in en småborgerlig svans, den må vara kort eller lång. Småborgerliga revolutionärers fanatism och ensidighet kan, om den inte hålles i schack och formas om, lätt framkalla subjektivism och sekterism, för vilka utländskt schablonmässigt skriveri eller schablonmässigt skriveri i partisaker är en uttrycksform.
Det är inte lätt att städa undan och sopa bort dessa ting. Det måste göras på ett riktigt sätt, det vill säga därigenom att man gör sig mödan att resonera med människor. Om vi resonerar allvarligt och på riktigt sätt, kommer det att göra verkan. Det första man bör göra i denna resonerande process, är att ruska om patienten ordentligt genom att skrika ”Ni är sjuk” till honom, för att ge honom en chock och försätta honom i svettning, och därefter allvarligen råda honom att låta sig behandlas.
Låt oss nu analysera det schablonmässiga skriveriet i partisaker och se var dess onda ligger. Vi ska, för att använda, gift som motgift mot giftet, imitera den schablonmässiga essäns form med dess åtta avdelningar och framför därför följande ”åtta ben”, som kan benämnas de åtta huvudanklagelserna.
Första anklagelsen mot det schablonmässiga skriveriet i partisaker är att det fyller ett oändligt antal sidor med tom svada. En del av våra kamrater älskar att skriva långa artiklar utan innehåll, vilka starkt påminner om ”lortgrisens fotbindor, både långa och stinkande”. Varför måste de skriva dessa långa och tomma artiklar? Det kan bara finnas en enda förklaring: de är fast beslutna att massorna inte ska läsa dem. Därför att artiklarna är långa och innehållslösa, skakar massorna på huvudet redan vid åsynen av dem. Hur kan man vänta sig att de ska läsa dem? Sådana skrifter duger inte till någonting utom till att lura de naiva, bland vilka de sprider dåligt inflytande och fostrar dåliga vanor. Den 22 juni i fjol började Sovjetunionen föra ett väldigt krig till försvar mot aggression, och ändå var Stalins tal den 3 juli inte längre än en ledarartikel i vår dagstidning Befrielse. Föreställ er, att någon av våra herrar skrivit det talet! Det skulle ha svällt ut till tiotusentals ord allra minst. Vi befinner oss mitt uppe i ett krig, och vi bör lära oss hur man skriver kortare och kärnfullare artiklar. Ehuru det ännu inte pågår strid här i Yenan, är våra trupper vid fronten dagligen invecklade i strider, och folket i upplandet är upptaget med arbete. Om artiklarna är för långa, vem kommer då att läsa dem? Även en del kamrater vid fronten tycker om att skriva långa rapporter. De gör sig stor möda att skriva dem och skicka hit dem för oss att läsa. Men vem har uthållighet nog att läsa dem? Om långa och innehållslösa artiklar inte är bra, är då korta och innehållslösa artiklar bättre? De är inte bra de heller. Vi bör förbjuda allt tomt prat. Men vår första och främsta uppgift är att kasta smutsgrisens långa och stinkande fotbindor i soptunnan. Någon kanske vill fråga: ”Är inte Kapitalet också mycket långt? Vad ska vi göra åt det?” Svaret är enkelt: fortsätta att läsa det. Det finns ett ordstäv som säger: ”Sjung skilda sånger på skilda berg.” Ett annat säger: ”Lämpa aptiten efter rätten och kläderna efter figuren.” Allt vad vi gör, måste göras i överensstämmelse med de faktiska förhållandena, och detsamma gäller ifråga om att skriva artiklar och hålla tal. Vad vi vänder oss emot är långdragna och innehållslösa schablonmässiga skriverier, men vi menar inte att allting nödvändigtvis måste vara kort för att vara bra. Visst har vi i krigstid behov av korta artiklar, men framför allt behöver vi artiklar som har innehåll. Artiklar utan innehåll är de minst försvarliga och mest anstötliga. Detsamma gäller frågan om att hålla tal: vi måste göra slut på alla långrandiga och innehållslösa tal.
Den andra anklagelsen emot det schablonmässiga skriveriet i partisaker är att det hoverar sig för att skrämma människor. Vissa schablonmässiga skriverier i partisaker är inte blott långa och innehållslösa utan också pretentiösa i den medvetna avsikten att injaga fruktan hos människor; de bär på gift av värsta slaget. När människor skriver långrandiga och innehållslösa artiklar kan det bero på omogenhet, men när de hoverar sig för att överväldiga folk, är det inte bara omoget utan rent av skurkaktigt. Lu Hsun sade en gång i en kritik mot sådana människor: ”Att utslunga smädelser och hotelser är förvisso inte att kämpa.”[3] Det som är vetenskapligt fruktar aldrig kritik, ty vetenskap är sanning och fruktar inte vederläggning. Men de som skriver subjektiva och sekteristiska artiklar och tal i form av partischabloner fruktar vederläggning, är mycket fega och förlitar sig därför på anspråksfullhet, för att överväldiga andra, de tror att de därigenom kan tysta folk och ”ta hem spelet”. Detta slag av anspråks fullhet kan inte återspegla sanningen, utan är ett hinder i dess väg. Sanningen hoverar sig inte för att överväldiga människor utan talar och handlar ärligt och uppriktigt. Två uttryck brukade förekomma i många kamraters artiklar och tal. En var ”hänsynslös kamp” och den andra ”skoningslösa slag”. Åtgärder av detta slag är helt nödvändiga mot fienden eller mot en fientlig ideologi, men att använda dem mot våra egna kamrater är fel. Det händer ofta att fiender och fientlig ideologi tränger in i partiet såsom säges i 4:e avsnittet av slutordet i Sovjetunionens kommunistiska partis (bolsjevikerna) historia. Gentemot emot dessa fiender måste vi otvivelaktigt tillgripa hänsynslös kamp och skoningslösa slag emedan skurkarna använder just dessa åtgärder mot partiet. Om vi vore toleranta mot dem, skulle vi falla rätt i deras fälla. Men samma åtgärder ska inte användas mot kamrater som en och annan gång gör ett fel. Gentemot dem bör vi använda kritikens och självkritikens metod, den metod som omnämns i 5:e avsnittet av slutordet till Sovjetunionens kommunistiska partis (bolsjevikerna) historia. De kamrater som tidigare högljutt förespråkade ”hänsynslös kamp” och ”skoningslösa slag” mot kamrater vilka då och då begick misstag, gjorde så därför att de, för det första, inte företog någon analys av de personer de hade att göra med, och för det andra, därför att de hoverade sig i syfte att inge fruktan. Denna metod är inte bra, vem man än har att göra med. Mot fienden är denna skrämseltaktik ytterligt oanvändbar, och gentemot våra egna kamrater kan den endast göra skada. Det är en taktik som de exploaterande klasserna och trasproletariatet har för vana att använda, men proletariatet har ingen användning för den. För proletariatet är den allvarliga och kämpande vetenskapliga hållningen det skarpaste och mest effektiva vapnet. Det kommunistiska partiet lever enligt marxismen-leninismens sanning, genom att söka sanningen ur fakta, genom vetenskap och inte genom att skrämma folk. Det behöver väl inte sägas, att tanken, att genom anspråksfullhet vinna ryktbarhet och ställning för egen del, är ännu mera föraktlig. Kort sagt, när organisationerna fattar beslut och ger ut instruktioner och när kamrater skriver artiklar och håller tal, måste de utan undantag grunda sig på marxismen-leninismens sanningar och söka att tjäna ett nyttigt ändamål. Detta är den enda grund på vilken seger i revolutionen kan uppnås, allt annat är till ingen nytta.
Den tredje anklagelsen mot det schablonmässiga skriveriet i partisaker är att det skjuter i blindo, utan att ta hänsyn till publiken. För några år sedan kom det upp en paroll på stadsmuren i Yenan på vilken man kunde läsa: ”Arbetare och bönder, förena er och kämpa för seger i försvarskriget mot Japan!” Parollens ide var alls inte dålig, men tecknet ”
” (gung, som betyder arbetande) i ”
” (gung ren = arbetande människor eller arbetare), hade skrivits som ”
”, med det lodräta strecket sicksackböjt. Och hur var det med tecknet ”
” (ren = man eller människor)? Det blev ”
”, med tre snedställda streck på dess högra ben. Den kamrat som skrev detta var utan tvivel en lärjunge till de gamla scholares, men det är ganska obegripligt att han skulle skriva dessa tecken på denna plats, på Yenans stadsmur och under försvarskriget mot Japan. Kanske hade han svurit en ed på att vanligt folk inte skulle kunna läsa vad han skrivit; tilltaget är svårt att förklara annorledes. Kommunister som verkligen vill göra propaganda, måste ta hänsyn till sin publik och tänka på dem som ska läsa deras artiklar och paroller eller lyssna till deras anföranden och tal; i annat fall blir resultatet detsamma som om de beslutat att ingen ska läsa eller lyssna på dem. Många tar för givet att det, som de skriver och säger, lätt kan förstås av alla, ehuru det alls inte förhåller sig så. Hur ska folk kunna förstå dem när de talar och skriver i partischabloner? I ordstävet om ”att spela luta för en ko” ligger en pik åt åhörarna, men om vi i stället för att ringakta åhörarna respekterar dem, är det lutspelaren som får piken. Varför ska han knäppa på utan att ta hänsyn till sina lyssnare? Det värsta är att han sjunger en partischablon som låter som en kråkas kraxande, men ändå envisas han med att kraxa för massorna. När man skjuter iväg en pil måste man sikta mot målet, när man spelar luta måste man ta hänsyn till lyssnaren; hur kan man då tro att det går för sig att skriva artiklar och hålla tal utan att ta hänsyn till läsarna eller åhörarna? Anta att vi vill göra oss till vänner med en människa, vem det nu må vara; kan vi bli verkligt goda vänner med henne utan att förstå varandras känslor och tankar? Det går helt enkelt inte för våra propagandaarbetare att snattra på utan att undersöka, studera och analysera sin publik.
Fjärde anklagelsen mot det schablonmässiga skriveriet i partisaker är dess enformiga språk, som påminner om en piehsans. Våra schablonmässiga partiskrifter är liksom de varelser, som man i Shanghai brukar beteckna som ”liten piehsan”, förtorkade och fula. Om en artikel eller ett tal bara vrider och vänder på ett fåtal uttryck i skolmästarton utan minsta spår av kraft och anda, är den då inte ganska lik en piehsan, ordfattig och frånstötande att se? Om någon börjar i grundskolan vid sju års ålder, går över till mellanskolan i tonåren och tar sin högskoleexamen i tjugoårsåldern och aldrig har kontakt med folkets massor, kan han inte anklagas för att hans språk är fattigt och monotont. Men vi är revolutionärer som arbetar för massorna, och om vi inte lär oss massornas språk, kan vi inte utföra ett gott arbete. Många av våra kamrater som nu sysslar med propagandaarbete studerar inte språket. Deras propaganda är mycket livlös, och få är de som bryr sig om att läsa deras artiklar eller lyssna till deras tal. Varför behöver vi studera språket och, vad mera är, lägga ner mycken möda på det? Därför att det inte är lätt utan kräver mödosamma ansträngningar att behärska språket. Låt oss för det första lära språk av massorna. Folkets ordförråd är rikt, kraftfullt, levande och ger uttryck åt det verkliga livet. Det är därför att många av oss inte behärskar språket som våra artiklar och tal innehåller så få kraftfulla, levande och effektiva uttryck och inte liknar en spänstig och frisk människa utan en utmärglad piehsan, en hög av skinn och ben. För det andra, låt oss ta upp vad vi behöver från utländska språk. Vi bör inte mekaniskt importera utländska uttryck eller använda dem utan urskiljning, utan bör ta upp det som är bra och lämpat för våra behov. Vårt nuvarande ordförråd har redan införlivat många utländska uttryck emedan det gamla kinesiska ordförrådet inte förslog. Så till exempel håller vi i dag ett ganbu (kader-)möte, och termen ganbu kommer från ett utländskt ord. Vi bör fortsätta att upptaga många friska saker utifrån, inte bara progressiva idéer utan också nya uttryck. För det tredje, låt oss också lära oss det som ännu är levande i det klassiska kinesiska språket. Eftersom vi inte tillräckligt flitigt studerat klassisk kinesiska, har vi inte fullständigt och riktigt använt mycket som ännu är levande däri. Vi är naturligtvis bestämda motståndare till att använda uttryck eller anspelningar som är föråldrade och i det stycket ändrar vi oss inte, men det som är bra och alltjämt användbart, bör vi överta. De som är illa angripna av schablonmässigt skriveri gör sig ingen möda att studera vad som är användbart i folkets språk, i utländska språk eller i den klassiska kinesiskan, med påföljd att massorna inte vill veta av deras torra och tråkiga propaganda och inte heller vi har behov av så dåliga och inkompetenta propagandister. Vilka är våra propagandister? Till dem hör inte bara läkare, journalister, författare och konstnärer utan alla våra kadrer. Ta till exempel de militära befälhavarna. Ehuru de inte gör offentliga uttalanden, måste de tala till soldaterna och ha att göra med folket. Vad är det, om inte propaganda? När helst en människa talar till andra utför hon propagandaarbete. Och om hon inte är stum, har hon alltid något att säga. Det är därför ytterst viktigt att alla våra kamrater studerar språket.
Den femte anklagelsen mot dem som är hemfallna åt schablonmässigt skriveri i partisaker är att de ordnar tingen under en komplicerad serie rubriker som om de inrättade ett kinesiskt apotek. Gå och ta er en titt på vilket kinesiskt apotek som helst, och ni kommer att få se skåp med otaliga lådor, som var och en har en etikett med namnet på en drog: toncal, fingerborgsblomma, rabarber, salpeter--ja, på allt som bör finnas där. Denna metod har våra kamrater tagit efter. I sina artiklar och tal, och i sina böcker och rapporter använder de för det första de stora kinesiska siffrorna, för det andra de små kinesiska siffrorna, för det tredje tecken för de tio himmelska stammarna, för det fjärde tecknen för de tolv jordiska grenarna, därefter stora A, B, C, D, sedan de små a, b, c, d, följda av de arabiska siffrorna och jag vet inte allt. Så tursamt att forntidens kineser och utlänningarna skapade alla dessa symboler för oss så att vi utan minsta ansträngning kan sätta upp ett kinesiskt apotek. En artikel som är överfull av dessa symboler, men som inte tar upp, ställer, analyserar eller löser problem och som inte tar ståndpunkt för eller emot någonting, är allt sitt ordsvall till trots utan innehåll och ingenting annat än ett kinesiskt apotek. Jag säger inte att sådana symboler som de tio himmelska stammarna osv, inte ska användas, utan att detta sätt att ta sig an problemen är felaktigt. Den från de kinesiska apoteken lånade metod, som många kamrater är förtjusta i, är verkligen den primitivaste, infantilaste och kälkborgerligaste av alla. Den är en formalistisk metod, som klassificerar tingen enligt deras yttre drag i stället för enligt deras ömsesidiga förhållanden. Om man tar en hop begrepp som inte är inbördes förbundna och i en artikel, ett tal eller en rapport ordnar dem helt enkelt enligt tingens yttre drag, då jonglerar man med begrepp och kan också förleda andra att ge sig hän åt samma lek med resultat att de inte använder sina hjärnor till att tänka över problem och tränga in i tingens väsen, utan nöjer sig med att enbart registrera företeelser i bokstavsordning. Vad är ett problem? Ett problem är motsättningen i ett ting. Varhelst det finns en olöst motsättning, finns det också ett problem. Eftersom det finns ett problem, måste ni vara för den ena sidan och mot den andra, och ni måste ställa problemet. För att kunna ställa problemet, måste ni först preliminärt undersöka och studera problemets eller motsättningens två grundläggande sidor innan ni kan förstå motsättningens natur. Detta är den process varigenom problemet blottläggs. Preliminära undersökningar och studier kan blottlägga problemet, kan ställa problemet men kan ännu inte lösa det. För att lösa problemet är det nödvändigt med systematiska och grundliga undersökningar och studier. Detta är analyseringsprocessen. Också då ett problem ställs är analys behövlig, i annat fall står ni inför en kaotisk och förvirrande mängd av företeelser och kommer inte att vara i stånd att urskilja vari problemet eller motsättningen ligger. Men med analyserande process menar vi här en process av systematisk och grundlig analys. Det händer ofta att ett problem, ehuru det ställts, inte kan lösas därför att förhållandena tingen emellan ännu inte har blottlagts, och detta är därför att denna process av systematisk och grundlig analys ännu inte genomförts. Följaktligen kan vi ännu inte klart se problemets konturer, kan inte företa en syntes och kan sålunda inte lösa problemet väl. Om en artikel eller ett tal är viktigt och avsett att ge vägledning, bör artikeln eller talet ställa ett särskilt problem, därefter analysera det och sedan göra en syntes som pekar på problemets natur och ger metoden för dess lösning. I allt detta är formalistiska metoder till ingen nytta. Och eftersom infantila, primitiva, kälkborgerliga och av tankelättja präglade formalistiska metoder är utbredda inom vårt parti, måste vi avslöja dem. Endast därigenom kan alla lära sig att använda den marxistiska metoden att betrakta problem, att ställa problem, att analysera problem och att lösa problem. Endast därigenom kan vi göra vårt arbete väl, och endast därigenom kan vår revolutionära sak segra.
Den sjätte anklagelsen mot det schablonmässiga skriveriet i partisaker är, att det är oansvarigt och skadar människor överallt där det förekommer. Alla de ovan nämnda försyndelserna beror delvis på omogenhet och delvis på bristande ansvarskänsla. Låt oss illustrera saken med hur människor tvättar ansiktet. Allesammans tvättar vi oss i ansiktet varje dag, många gör det mer än en gång, och granskar oss sedan i spegeln, företar ”undersökningar och studier” (högljutt skratt) av oro för att inte allt är i sin ordning. Vilken stor ansvarskänsla! Det skulle inte vara illa om vi skrev artiklar och höll tal med samma ansvarskänsla. Visa inte upp det som inte är presentabelt. Tänk alltid på att det kan öva inflytande på andras tankar och handlingar. Om en karl inte tvättar sig i ansiktet för en dag eller två är det naturligtvis inte bra, och om det efter tvättningen finns en smutsfläck eller två kvar, så är det inte heller alltför trevligt men det innebär ingen allvarlig fara. Det förhåller sig annorlunda då man skriver artiklar eller håller tal. De är avsedda uteslutande till att öva inflytande på andra. Och ändå tar våra kamrater lättvindigt på dessa uppgifter; det innebär att de sätter småsaker före det viktiga. Många människor skriver artiklar och håller tal utan föregående studier och förberedelser, och sedan de skrivit en artikel bryr de sig inte om att granska den flera gånger, på samma sätt som de skulle granska sina ansikten i spegeln efter tvättningen, utan sänder på stående fot i väg den för publicering. Resultatet är ofta ”tusen ord i en ström från pennan, men tiotusen li borta från ämnet”. Ehuru dessa författare kan synas talangfulla, skadar de faktiskt folket. Denna dåliga vana, denna svaga ansvarskänsla måste korrigeras.
Den sjunde anklagelsen mot metoden att skriva efter schablon i partisaker är att den förgiftar hela partiet och sätter revolutionen på spel. Den åttonde anklagelsen är att dess spridning skulle fördärva landet och ruinera folket. Dessa två anklagelser är självklara och behöver inte utvecklas närmare. Med andra ord, om skrivande efter schablon i partisaker inte förändras utan tillåts att utveckla sig ohämmat, kommer detta sannerligen att få mycket allvarliga konsekvenser. Subjektivismens och sekterismens gift ligger gömt i det schablonmässiga skriveriet i partisaker, och om detta gift sprids kommer det att sätta både partiet och landet i fara.
De nämnda åtta anklagelserna är vår maning till strid mot det schablonmässiga skriveriet i partisaker.
Som form betraktad är partischablonen inte endast olämplig för att ge uttryck åt den revolutionära andan utan tenderar att kväva den. För att utveckla den revolutionära andan är det nödvändigt att göra sig av med skrivandet efter schablon och att i stället lägga sig till med det marxist-leninistiska sättet att skriva, som är kraftfullt, livfullt, friskt och verkningsfullt. Detta sätt att skriva har bestått sedan länge, men det återstår ännu att berika och göra det vida spritt bland oss. När vi gjort slut på skrivandet efter utländsk schablon och det schablonmässiga skriveriet i partisaker, kan vi berika vårt nya sätt att skriva och sprida det vida samt därigenom främja partiets revolutionära sak.
Partischablonen är inte begränsad endast till artiklar och tal utan påträffas också i ledningen av möten: ”1. Öppningsanförande, 2. referat, 3. diskussion, 4. slutsatser, 5. avslutning.” Om denna stela ordning följs vid varje möte, stort som litet, överallt och vid alla tillfällen, är inte det ytterligare en partischablon? När ”referat” hålls vid ett möte följer de ofta följande mönster: ”1. Det internationella läget, 2. det inrikespolitiska läget, 3. gränsområdet, 4. vår avdelning.” Mötena pågår ofta från morgon till kväll, och även de som inte har något att säga tar ordet precis som om de skulle svika de andra därest de inte yttrade sig. Kort sagt, man bortser från de faktiska förhållandena och håller in i döden fast vid stela gamla former och vanor. Bör vi inte korrigera allt detta också?
Många människor ropar i dag efter en omvandling till en nationell, vetenskaplig och på massorna inriktad stil. Detta är mycket bra. Men ”omvandling” betyder en grundlig förändring, från topp till botten och inifrån och ut. Ändå ropar en del folk som inte gjort ens minsta lilla förändring efter omvandling. Jag skulle därför vilja råda dessa kamrater att börja genom att företa bara en liten smula ändring innan de går vidare till att ”omvandla”, eljest kommer de att förbli insnärjda i dogmatism och schablonmässigt skriveri i partisaker. Detta kan sägas vara att ha storartade syften men klen förmåga att förverkliga dem, stora ambitioner men liten talang, och därmed uppnår man ingenting. Den som välsmort ordar om ”omvandling till en masstil” medan han i verkligheten sitter fast i sin egen lilla krets bör därför se sig väl för, annars kan det hända att någon ur massorna stöter på honom någonstans på vägen och säger: ”Hur är det med all den här 'omvandlingen', min herre? Vill ni vara så vänlig och låta oss få se lite av den?” Och då är han fast. Om han inte bara pratar utan uppriktigt eftersträvar en omvandling till en masstil, då bör han gå ut bland det vanliga folket och lära av dem, i annat fall stannar hans ”omvandling” i det blå. Det finns en del som väsnas om omvandling till en masstil men inte kan säga tre meningar på det vanliga folkets språk. Det visar att de inte är verkligt beslutna att lära av massorna. Deras tänkande är alltjämt begränsat till deras egen lilla krets.
Vid detta möte har utdelats exemplar av En vägledning för propaganda, en broschyr som innehåller fyra artiklar, och jag råder våra kamrater att läsa den och läsa den om igen.
Den första artikeln, som sammanställts av utdrag ur Sovjetunionens kommunistiska partis (bolsjevikerna) historia rör det sätt på vilket Lenin gjorde propagandaarbete. Det beskriver bland annat hur Lenin skrev flygblad.
Under Lenins ledning började Petersburgs ”Kampförbund för arbetarklassens befrielse” för första gången i Ryssland förverkliga socialismens sammansmältande med arbetarrörelsen. Då det utbröt strejk i någon fabrik, reagerade Kampförbundet, som genom sina medlemmar i cirklarna var väl underrättat om läget på företagen, ögonblickligen med att ge ut flygblad och socialistiska proklamationer. I dessa flygblad avslöjades fabriksägarnas repressalier mot arbetarna, klargjordes hur arbetarna borde kämpa för sina intressen och kungjordes arbetarnas krav. Flygbladen blottade hela sanningen om kapitalismens kräftböld, om arbetarnas eländiga liv, om deras omåttligt tunga arbetsdag på 12-14 timmar och deras rättslösa ställning. Här framställdes också de politiska fordringar, som läget krävde.
Observera ”väl underrättade” och ”blottade hela sanningen”! Vidare:
I slutet av 1894 författade Lenin tillsammans med arbetaren Babuschkin det första av dessa agitationsflygblad samt ett upprop till de strejkande arbetarna på Semjannikovs fabrik i Petersburg.
För att skriva flygblad måste ni rådslå med kamrater som är väl underrättade om läget. Det var på grundval av dylika undersökningar och studier som Lenin skrev och arbetade.
Varje sådant flygblad medförde en kraftig stegring av arbetarnas mod. De såg att de fick hjälp, att socialisterna försvarade dem.[4]
Är vi överens med Lenin? Om vi är det så måste vi arbeta i Lenins anda. Det vill säga att vi måste göra som Lenin och inte fylla ett oändligt antal sidor med ordsvall eller skjuta på måfå utan att ta hänsyn till publiken, eller bli självgoda eller bombastiska.
Den andra artikeln är sammansatt av utdrag ur Dimitrovs uttalande på Kommunistiska internationalens sjunde världskongress. Vad sade Dimitrov? Han sade:
Vi måste lära oss att inte tala med massorna på ett dött bokspråk, utan som massornas förkämpar, hos vilka varje ord, varje tanke återspeglar miljonernas tankar och stämningar.[5]
Och återigen:
Det är omöjligt för de breda massorna att tillägna sig våra beslut om vi inte lär oss att tala ett språk som massorna förstår. Det är inte alltid vi kan tala enkelt, konkret, med exempel, som är massorna nära och som de förstår. Vi kan fortfarande inte avstå ifrån inlärda och abstrakta formler. Betrakta i själva verket våra flygblad, tidningar, resolutioner och teser, och ni ska se, att de ofta är skrivna på ett sådant språk, är så tungt framställda, att t o m våra partifunktionärer har svårt att förstå dem, för att inte tala om de enkla arbetarna.[6]
Vad tycker ni? Sätter inte Dimitrov fingret på vår svaga punkt? Uppenbarligen existerar ett schablonmässigt sätt att skriva i partisaker i andra länder såväl som i Kina, så ni kan se att det är en allmän sjuka. (Skratt.) Hur som helst bör vi snabbt bota vår egen sjuka i enlighet med kamrat Dimitrovs föreskrift.
Var och en av oss måste fast inpränta hos sig som en bolsjevikisk lag, den elementära regeln:
När du skriver eller talar, bör du alltid tänka på den arbetare ur ledet, som måste förstå dig, lyssna till din uppmaning och med beredvillighet följa dig! Du måste tänka på för vem du skriver och till vem du talar.[7]
Detta är den föreskrift Kommunistiska internationalen utfärdade för oss, en föreskrift som måste följas. Låt den bli en lag för oss.
Den tredje artikeln, som utvalts ur Samlade verk av Lu Hsun är dennes svar till tidskriften Karlavagnen[8] vari han diskuterar hur man ska skriva. Vad sade Lu Hsun? Han uppställde allt som allt åtta regler för skrivandet av vilka jag tar ut och kommenterar några.
Första regeln: ”Skänk noggrann uppmärksamhet åt alla slag av ting, iakttag mera, och om du endast har iakttagit litet, skriv då inte.”
Vad han säger är, ”skänk noggrann uppmärksamhet åt alla slag av ting”, inte bara åt ett ting eller ett halvt ting. Han säger, ”iakttag mera”, ta inte bara en titt eller en halv titt. Och hur förhåller det sig med oss? Gör vi inte ofta precis tvärtom och skriver efter att ha iakttagit endast litet?
Andra regeln: ”Tvinga dig inte att skriva när du inte har något att säga.”
Och hur förhåller det sig med oss? Tvingar vi inte ofta oss själva att skriva en hel del, när det står allt för klart att vi inte har någonting i våra huvuden? Det är rena ansvarslösheten att fatta pennan och ”tvinga oss själva att skriva” utan undersökningar och studier.
Fjärde regeln: ”Sedan du skrivit en sak, läs igenom den minst två gånger och gör ditt yttersta för att utan minsta betänklighet stryka oväsentliga ord, meningar och stycken. Kondensera gärna materialet för en roman till en skiss, spinn aldrig ut materialet för en skiss till en roman.”
Konfutse rådde, ”tänk två gånger”,[9] och Han Yu sade, ”en gärning fullbordas genom eftertanke”.[10] Det var i forna tider. I dag har saker och ting blivit mycket komplicerade, och ibland räcker det inte ens att tänka över dem tre eller fyra gånger. Lu Hsun sade, ”läs igenom den minst två gånger”. Och högst? Det sade han inte, men enligt min mening skadar det inte att gå igenom en viktig artikel mer än tio gånger och att revidera den samvetsgrant innan den publiceras. Artiklar är återspeglingar av en objektiv verklighet som är mycket invecklad och komplicerad och måste studeras om och om igen innan den kan återspeglas riktigt, att vara slarvig i detta avseende är att visa okunnighet om skrivandets elementäraste grunder.
Sjätte regeln: ”Mynta inte adjektiv eller andra uttryck som inte är begripliga för någon annan än dig själv.”
Vi har ”myntat” alltför många uttryck som ”inte är begripliga för någon”. Ibland innehåller en enda bisats fyrtio eller femtio ord och är full med ”adjektiv eller andra uttryck som inte är begripliga för någon”. Många som aldrig tröttnar på att framhålla sig som Lu Hsuns efterföljare är just de som vänder honom ryggen.
Den sista artikeln är tagen ur rapporten om hur en nationell propagandastil ska utvecklas, vilken antogs av Kinas kommunistiska partis Sjätte Centralkommittés sjätte plenarmöte. Vid detta möte, som hölls 1938, sade vi att ”allt tal om marxism skilt från Kinas särskilda kännetecken är endast abstrakt marxism, marxism i ett vakuum”. Det vill säga, vi måste bekämpa allt tomt prat om marxism, och kommunister som lever i Kina måste studera marxismen genom att förbinda den med den kinesiska revolutionens verklighet.
Rapporten sade:
Utländska mallar måste avskaffas, det måste bli mindre nynnande av tomma, abstrakta melodier, och dogmatismen måste få gå och lägga sig; de måste ersättas av den friska, levande kinesiska stilen och andan som Kinas enkla människor älskar. De som inte förstår det minsta om internationalismen, skiljer det internationalistiska innehållet från den nationella formen. I motsats till dessa måste vi sammanfoga båda intimt. I denna sak finns inom våra led allvarliga fel vilka vi samvetsgrant måste övervinna.
I denna rapport krävdes att de utländska schablonerna skulle avskaffas, men likväl slår en del kamrater vakt kring dem. Det krävdes att man inte skulle nynna så många innehållslösa, abstrakta melodier, ändå nynnar en del kamrater envetet flera sådana. Det ställdes krav om att dogmatismen skulle få gå och lägga sig, ändå manar en del kamrater den att stå upp ur sängen. Kort sagt, många har låtit denna av Sjätte plenarmötet antagna rapport gå in genom det ena örat och ut genom det andra såsom om de medvetet motsatte sig den.
Centralkommittén har nu beslutat att vi en gång för alla måste göra slut på det schablonmässiga skriveriet i partisaker liksom på dogmatism och annat liknande, och det är skälet till att jag har kommit hit och talat ganska ingående i saken. Jag hoppas att kamraterna ska tänka över och analysera vad jag sagt och att varje kamrat också ska analysera sitt eget särskilda fall. Var och en bör noggrant granska sig själv, och med sina närmaste vänner och kamrater diskutera vad han klarat upp och verkligen göra sig fri från sina egna brister.
[1] Om schablonmässigt skriveri i partisaker, se "Korrigera partiets arbetsstil", not 1 i detta band
[2] Kampen mot det schablonmässiga skriveriet, både gammalt och nytt, går som en röd tråd genom alla Lu Hsuns arbeten. Den utländska schablonen utvecklades efter Fjärdemajrörelsen av en del ytliga borgerliga och småborgerliga intellektuella och förekom, sedan de spritt den, under lång tid bland revolutionära kulturarbetare. Lu Hsun bekämpar i ett antal essäer den utländska schablonen sådan den förekom i deras led och fördömde den i följande ordalag:
Det bör göras rent bord med allt schablonmässigt skriveri, vare sig det är gammalt eller nytt. .. Det är till exempel också ett slag av schablon om allt man förmår är att ”utslunga smädelser”, ”hota” eller till och med ”fälla dom” och bara kopiera gamla formler och utan urskiljning tillämpa dem på alla fakta i stället för att i varje särskilt fall och konkret använda formler som dragits ur vetenskapen för att tolka de nya fakta och företeelser som dyker upp varje dag. (”Ett svar på Chu Hsiu-hsias brev”, bilaga till ”Ett avslöjande”.)
[3] ”Att utslunga smädelser och hot är förvisso inte att kämpa” var titeln på en essä som skrevs 1932 och är medtagen i Blandade dialekter (Lu Hsun: Samlade arbeten, kin. uppl., band V, 1957.)
[4] Sovjetunionens kommunistiska partis (bolsjevikerna) historia, s. 25.
[5] G. Dimitrov: Arbetarklassen mot fascismen, tal och slutord vid Kommunistiska internationalens 7:e världskongress (augusti 1935). Förlagsab Arbetarkultur, Sthlm 1935, s. 77-78.
[6] A. a., s. 92.
[7] A. a., s. 94.
[8] Karlavagnen, en månadstidskrift som 1931 och 1932 utgavs av de kinesiska vänsterorienterade författarnas förbund. Artikeln ”Till svar på en fråga från Karlavagnen” återfinns i samlingen Två hjärtan (Lu Hsun: Samlade arbeten, kin. uppl., band IV, 1957.)
[9] Confucian Analects, 5:e boken, ”Kungyeh Chang”.
[10] Han Yu (768-824 v t) en berömd kinesisk författare under Tangdynastin. I sin essä ”Den lärdes apologi” skrev han: ”En gärning fullbordas genom eftertanke och misslyckas genom brist på tanke.”