[ Detta var ett tal som hölls vid ett massmöte i Yenan för att brännmärka Wang Ching-wei. ]
Varför håller vi, människor ur alla kretsar i Yenan, möte här i dag? Vi är här för att brännmärka förrädaren Wang Ching-wei, vi är här för att ena alla antijapanska krafter och bekämpa den antikommunistiska yttersta högern.
Om och om igen har vi kommunister påpekat att den japanska imperialismen står fast i sin politik för att underkuva Kina. Japan kommer, vilka förändringar som än kan ske i dess regering, inte att ändra sin grundläggande politik att underkuva Kina och reducera det till en koloni. Skrämd från vettet av detta faktum krälar Wang Ching-wei, den politiske representanten för den projapanska fraktionen inom den kinesiska storbourgeoisin, i stoftet för japanerna och sluter en förrädisk pakt, varmed han förråder Kina till den japanska imperialismen. Dessutom vill han bilda en marionettregering och en marionettarmé i kamp mot den antijapanska regeringen och armén. På senaste tiden har han knappast yppat någon opposition mot Chiang Kai-shek, och det sägs att han gått över till "förbund med Chiang". Antikommunism är både Japans och Wang Ching-weis huvudsyfte. I full vetskap om att kommunistiska partiet är det mest beslutsamma, då det gäller att bekämpa Japan, och att samarbetet mellan Kuomintang och kommunisterna betyder större styrka i motståndet, gör de sitt bästa för att spräcka detta samarbete och skilja de två partierna eller, ännu bättre, att hetsa dem i kamp mot varandra. Därför har de utnyttjat den yttersta högern inom Kuomintang till att anställa bråk överallt. I Hunan hade vi Ping-kiangmassakern;[1] i Honan Chuehshanmassakern;[2] i Shansi angrep den gamla armén den nya armén;[3] i Hopei angrep Chang Yin-wu Åttonde routearmén;[4] i Shantung angrep Chin Chi-jung gerillan;[5] i östra Hupeh dödade Cheng Ju-huai mellan fem- och sexhundra kommunister;[6] och vad gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia beträffar försöker yttersta högern att skapa ett spionnät inifrån och framtvinga en "blockad" utifrån och förbereder ett väpnat angrepp.[7] Därtill har de arresterat ett stort antal progressiva unga människor och satt dem i koncentrationsläger;[8] de har lejt den där metafysikutprånglaren Chang Chun-mai till att göra upp reaktionära förslag om likvidering av kommunistiska partiet, avskaffande av gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia och upplösning av Åttonde routearmén och Nya fjärde armén, och de har lejt trotskisten Yeh Ching och andra till att skriva artiklar som smädar kommunistiska partiet. Allt detta har ett enda syfte — att bryta motståndet mot Japan och förvandla det kinesiska folket till kolonialslavar.[9]
Sålunda har Wang Ching-weiklicken och den yttersta högern inom Kuomintang arbetat i samförstånd, den ene inifrån och den andre utifrån, och har framkallat ett rent helvete.
Detta sakernas tillstånd har retat upp ett stort antal människor, som tror att det nu för alltid är slut med motståndet mot Japan och att alla Kuomintangs medlemmar är skurkar som måste bekämpas. Vi måste säga att deras vrede är helt berättigad, ty hur kan någon undgå att bli rasande inför ett så allvarligt läge? Men motståndet mot Japan är inte slut en gång för alla, och inte heller är alla kuomintangmedlemmar skurkar. Olika taktik bör användas gentemot olika grupper inom Kuomintang. De samvetslösa skurkar som hade fräckheten att hugga Åttonde routearmén och Nya fjärde armén i ryggen, att föröva sådana brott som massakrerna i Pingkiang och Chuehshan, anstifta splittring i gränsområdet och angripa progressiva arméer och organisationer samt progressiva personer — dessa skurkar får inte tolereras utan måste tilldelas slag tillbaka; mot dem kan det inte bli fråga om några eftergifter. Ty de är så ytterligt samvetslösa att de till och med skapar "slitningar" och anställer massakrer och splittring efter det att vår nations fiende trängt djupt in i vårt territorium. Vad de än må tro, hjälper de faktiskt Japan och Wang Ching-wei, och en del av dem har varit maskerade förrädare redan från begynnelsen. Underlåtenhet att bestraffa dem skulle vara ett misstag; det skulle vara en uppmuntran till kollaboratörerna och förrädarna, det skulle vara illojalt mot det nationella försvaret och mot vårt fädernesland och en invit till skurkarna att splittra enhetsfronten. Det skulle vara ett brott mot vårt partis politik. Det enda syftet med politiken, att rikta slag mot kapitulanterna och den antikommunistiska yttersta högern, är emellertid att upprätthålla motståndet mot Japan och skydda den antijapanska enhetsfronten. Därför bör vi förhålla oss vänskapligt gentemot de kuomintangmedlemmar som inte är kapitulanter och inte tillhör den antikommunistiska yttersta högern men är lojala till försvarskriget. Vi bör enas med dem, respektera dem och vara villiga att fortsätta vårt långsiktiga samarbete med dem för att sätta vårt land på fötter. En var som handlar på annat sätt bryter också mot partiets politik.
Vårt partis politik är dubbelsidig: å ena sidan strävar vi att ena alla de progressiva krafterna och alla människor som är lojala till det antijapanska motståndets sak, och å den andra bekämpar vi alla de hjärtlösa skurkarna, kapitulanterna och den antikommunistiska yttersta högern. Bägge dessa sidor av vår politik har ett enda mål — att åstadkomma en vändning till det bättre och besegra Japan. Uppgiften för kommunistiska partiet och folket i hela landet är att ena alla motståndets och framstegets krafter för att bekämpa alla kapitulationens och bakåtsträveriets krafter, och att arbeta hårt för att stoppa den pågående urartningen och ändra läget till det bättre. Detta är grunden i vår politik. Vi är optimistiska, vi ska aldrig bli pessimistiska eller förlora hoppet. Vi är inte rädda för några angrepp från kapitulanternas eller den antikommunistiska yttersta högerns sida. Vi måste krossa dem, och vi ska säkerligen göra det. Kina ska förvisso uppnå nationell befrielse; Kina kommer aldrig att gå under. Kina kommer förvisso att göra framsteg; den nuvarande tillbakagången är bara en tillfällig företeelse.
Vid vårt möte i dag önskar vi också göra klart för folket i hela landet att enhet inom och framsteg för hela nationen är oundgängliga för försvarskriget. En del människor lägger tyngdpunkten enbart på motståndet och tvekar att lägga tyngdpunkten på enhet och framsteg och underlåter till och med att nämna dessa ting. Detta är felaktigt. Hur ska försvarskriget kunna upprätthållas utan en verklig och fast enhet, utan snabba och bestående framsteg? Den antikommunistiska yttersta högern inom Kuomintang betonar enandet, men deras så kallade enande är inte äkta utan falskt, inte ett rationellt utan ett irrationellt enande, inte ett enande till innehållet utan till formen. De vrålar om enhet, men vad de verkligen vill är att likvidera kommunistiska partiet, Åttonde routearmén, Nya fjärde armén och gränsområdet Shensi— Kansu—Ningsia under förevändning att Kina inte kan enas så länge dessa existerar. De vill överlämna allt till Kuomintang och inte bara fortsätta utan utvidga sin enpartidiktatur. Om detta skulle ske, vad slags enande kunde det då bli? För att säga som sanningen är, om inte kommunistiska partiet, Åttonde routearmén, Nya fjärde armén och gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia framträtt och uppriktigt förespråkat att man skulle sluta inbördeskriget och enas för att resa motstånd mot Japan, skulle det inte ha funnits någon som kunnat ta initiativet till den antijapanska nationella enhetsfronten eller ta ledningen vid det fredliga biläggandet av Sianintermezzot, och det skulle inte ha funnits någon möjlighet alls att stå Japan emot. Och om kommunistiska partiet, Åttonde routearmén, Nya fjärde armén, gränsområdet Shensi— Kansu—Ningsia och de antijapanska demokratiska basområdena i dag inte steg fram och uppriktigt vidmakthöll motståndet mot Japan och bekämpade de farliga tendenserna till kapitulation, splittring och bakåtsträveri, skulle läget sannerligen vara en förskräcklig röra. Åttonde routearméns och Nya fjärde arméns många hundratusen soldater håller två femtedelar av de fientliga styrkorna i schack genom att inveckla sjutton av de fyrtio japanska divisionerna i strid.[10] Varför ska dessa arméer upplösas? Gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia är det mest progressiva området i landet, det är ett demokratiskt antijapanskt basområde. Här finns, för det första, inga korrupta ämbetsmän; för det andra, inga lokala tyranner och elaka herrskap; för det tredje, inget hasardspel; för det fjärde, inga prostituerade; för det femte, inga konkubiner; för det sjätte, inga tiggare; för det sjunde, inga trånga egoistiska klickar; för det åttonde, inget missmod och ingen slapphet; för det nionde, inga professionella slitningsmakare och, för det tionde, inga krigsprofitörer. Varför ska då gränsområdet avskaffas? Endast människor utan skamkänsla vågar föreslå något så skändligt. Vilken rätt har dessa yttersta högermän att så mycket som andas ett enda ord emot oss? Nej, kamrater! Vad som behöver göras är inte att avskaffa gränsområdet, utan att få hela landet att följa dess exempel, inte att upplösa Åttonde routearmén och Nya fjärde armén utan att få hela landet att följa deras exempel, inte att likvidera kommunistiska partiet utan att få hela landet att följa dess exempel, inte att dra ned progressiva människor till de efterblivna människornas nivå utan att förmå de efterblivna att komma i fatt de progressiva. Vi kommunister är de pålitligaste förespråkarna för enande; det är vi som tagit initiativet till och upprätthållit enhetsfronten och som fört fram parollen om en enad demokratisk republik. Vem skulle annars ha föreslagit dessa ting? Vilken annan kunde ha förverkligat dem? Vilken annan skulle vara nöjd med ett månadsunderhåll på endast fem yuan?[11] Vilka andra kunde ha bildat en så ren och omutlig regering? Det finns enande och enande. Kapitulanterna har sin idé om enande, de vill ena oss till att kapitulera; den antikommunistiska yttersta högern har sin idé om enande, de vill ena oss till splittring och tillbakagång. Skulle vi någonsin kunna godta deras idéer? Kan ett enande, som inte grundar sig å motstånd, enhet och framsteg, betraktas som äkta? Eller som rationellt? Eller som verkligt enande? Vilken dagdröm! Det är för att föra fram vår egen idé om enande som vi har samlats här till möte i dag. Vår idé om enande är identisk med den som hyses av hela det kinesiska folket, av varje man och kvinna som har ett samvete. Den grundar sig på motstånd, enhet och framsteg. Endast genom framsteg kan vi uppnå enhet; endast genom enhet kan vi motstå Japan; och endast genom framsteg, enhet och motstånd kan landet enas. Detta är vår idé om enandet, ett äkta, rationellt, verkligt enande. Idén om ett falskt, irrationellt och formellt enande är en som skulle leda till nationens underkuvande, och den omfattas av personer som är helt utan samvete. Dessa människor vill förinta kommunistiska partiet, Åttonde routearmén och Nya fjärde armén och de antijapanska demokratiska basområdena samt utplåna alla de lokala antijapanska styrkorna för att åstadkomma enande under Kuomintang. Detta är en komplott, ett försök att föreviga det autokratiska väldet under enandets mask, att sälja deras enpartidiktaturs hundkött som enandets lammstek, det är en komplott av fräcka skrävlare som inte har minsta skam i kroppen. Vi håller möte här i dag just för att slå hål i denna deras papperstiger. Låt oss utan försköning bekämpa denna antikommunistiska yttersta höger.
[1] Om Pingkiangmassakern se "Reaktionärerna måste bestraffas", not l, s. 250 i detta band.[TILLBAKA]
[2] Chuehshanmassakern genomfördes den 11 november 1939 då Kuomintangs hemliga agenter och soldater angrep Nya fjärde arméns förbindelsebyrå i staden Chukuo i Chuehshans härad i provinsen Honan. Över tvåhundra personer mördades, bland dem officerare och soldater ur Nya fjärde armén, som blivit sårade i försvarskriget mot Japan samt medlemmar av deras familjer.[TILLBAKA]
[3] Den gamla armén var de trupper som kommenderades av Yen Hsi-shan, Kuomintangs krigsherre i Shansi. Den nya armén, bekant som den Antijapanska Våga-att-dö-kåren, var Shansis antijapanska folkarmé, som växte fram under kommunistiska partiets inflytande och ledning. I december 1939 koncentrerade Chiang Kai-shek och Yen Hsi-shan sex armékårer i västra Shansi för att angripa denna kår men led ett förkrossande nederlag. Vid samma tid angrep Yens trupper i sydöstra Shansi de antijapanska demokratiska häradsstyrelserna och massorganisationerna i Yangcheng—Chincheng-området och mördade ett stort antal kommunister och framstegsvänliga människor.[TILLBAKA]
[4] Chang Yin-wu, befälhavare för kuomintangbanditernas fredsskyddskårer i Hopei, företog i juni 1939 ett överraskande anfall mot Åttonde routearméns förbindelsebyrå i Shenhsiens härad i provinsen Hopei och slaktade ned över fyrahundra av dess kadrer och soldater.[TILLBAKA]
[5] På anvisning av kuomintangguvernören Shen Hung-lieh i Shantung angrep Chin Chi-jungs bandittrupper i april 1939 i Poshan den till Åttonde routearméns shantungkolonn hörande Tredje gerillaavdelningen och dödade fyrahundra män, däribland också regementsofficerare.[TILLBAKA]
[6] I september 1939 angrep Cheng Ju-huai, en av Kuomintangs militärbefälhavare i östra Hupeh, Nya fjärde arméns förbindelsebyrå och dödade mellan fem- och sexhundra kommunister.[TILLBAKA]
[7] Under vintern 1939 till våren 1940 tog kuomintangtrupperna häradsstäderna Chunhua, Hsunyi, Chengning, Ninghsien och Chenyuan i gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia.[TILLBAKA]
[8] Kuomintangreaktionärerna, som apade efter de tyska och italienska fascisterna, upprättade under det antijapanska kriget en rad av koncentrationsläger som sträckte sig från Lanchow och Sian i nordväst och till Kan-chow och Shangjao i sydöst. Ett stort antal kommunister, patrioter och progressiva ungdomar internerades i dessa läger.[TILLBAKA]
[9] Efter Wuhans fall i oktober 1938 intensifierade Kuomintang sin anti-kommunistiska verksamhet. I februari 1939 utsände Chiang Kai-shek hemligt sådana dokument som "Åtgärder för behandling av kommunistproblemet" och "Åtgärder till skydd mot kommunistisk verksamhet i de av japanerna ockuperade områdena" och ökade sina bemödanden att politiskt undertrycka kommunistiska partiet i kuomintangområdena samt sina militära angrepp mot det i mellersta och norra Kina. Kulmen nåddes med den första stora antikommunistiska stormlöpningen under tiden december 1939 till mars 1940.[TILLBAKA]
[10] Åttonde routearmén och Nya fjärde armén band senare ännu större japanska styrkor. År 1943 stod de i kamp mot 64 procent av de japanska angreppsstyrkorna och 95 procent av marionettrupperna.[TILLBAKA]
[11] Fem yuan var det vanliga månatliga anslaget till underhåll för varje man som tjänstgjorde i de antijapanska väpnade styrkorna och i den antijapanska administrationen under kommunistisk ledning.[TILLBAKA]