Detta tal hölls vid ett massmöte för ungdomen i Yenan till åminnelse av Fjärdemajrörelsens tjugoårsdag. Det representerade en utveckling i kamrat Mao Tse-tungs idéer i frågan om den kinesiska revolutionen.
I dag infaller tjugoårsdagen av Fjärdemajrörelsen och all Yenans ungdom har samlats här för detta minnesmöte. Jag ämnar därför ta tillfället i akt att tala om vissa frågor rörande ungdomsrörelsens inriktning i Kina.
För det första, den 4 maj har nu fastställts som Ungdomens dag i Kina,[1] och med rätta. Tjugo år har gått sedan Fjärdemajrörelsen och ändå är det först i år som dagen har fastställts som nationella ungdomsdagen. Detta är ytterst betecknande, ty det visar att det kinesiska folkets demokratiska revolution mot imperialismen och feodalismen snart kommer att nå en vändpunkt. I flera årtionden mötte denna revolution upprepade nederlag, men nu måste det bli en ändring, en ändring i riktning mot seger och inte ännu ett nederlag. Nu går den kinesiska revolutionen framåt, framåt till seger. De upprepade nederlagen i det förflutna kan och får inte tillåtas inträffa på nytt och de måste vändas i seger. Men har förändringen redan skett? Nej, det har den inte, och inte heller har vi vunnit seger än. Men segern kan vinnas. Just i det nuvarande försvarskriget mot Japan söker vi nå vändpunkten som leder från nederlag till seger. Fjärdemajrörelsen riktades mot en regering som begick landsförräderi, som konspirerade med imperialismen och prisgav nationens intressen, en regering som förtryckte folket. Var det inte nödvändigt att bekämpa en sådan regering? Om det inte var det, då var Fjärdemajrörelsen helt enkelt ett misstag. Det är uppenbart att en sådan regering måste bekämpas, att en regering som begår landsförräderi måste störtas. Tänk bara, långt innan Fjärdemajrörelsen var dr Sun Yat-sen redan en rebell mot sin tids regering; han bekämpade och störtade Chingregeringen. Hade han rätt när han gjorde det? Enligt min mening hade han fullkomligt rätt. Ty den regeringsom han bekämpade gjorde inte motstånd mot imperialismen utan konspirerade med den, och den var inte en revolutionär regering utan en som undertryckte revolutionen. Fjärdemajrörelsen var en revolutionär rörelse just därför att den bekämpade en regering som begick landsförräderi. Kinas ungdom bör se Fjärdemajrörelsen i denna belysning. I dag, när hela nationen har rest sig i kamp för att motstå Japan är vi beslutna att slå den japanska imperialismen och vi kommer inte att tolerera några förrädare eller tillåta att revolutionen återigen lider nederlag, ty vi har tagit varning av dess tidigare nederlag. Med få undantag har all ungdom i Kina vaknat och är fast besluten att vinna, och detta återspeglas i att den 4 maj fastställs såsom Ungdomens dag. Vi rycker fram längs den väg som leder till seger. Om hela folket gör en gemensam ansträngning kommer den kinesiska revolutionen definitivt att segra genom försvarskriget.
För det andra, vad riktar sig den kinesiska revolutionen emot? Vilka är revolutionens skottavlor? Som alla vet är imperialismen den ena skottavlan och feodalismen den andra. Vilka är revolutionens skottavlor i detta ögonblick? En är den japanska imperialismen och den andra de kinesiska kollaboratörerna. För att göra vår revolution måste vi störta den japanska imperialismen och de kinesiska förrädarna. Vilka är revolutionens skapare? Vilken är dess huvudstyrka? Kinas folkmassor. Revolutionens drivkrafter är proletariatet, bönderna och alla de ur andra klasser som är villiga att bekämpa imperialismen och feodalismen; dessa är de revolutionära krafterna som bekämpar imperialism och feodalism. Men vilka, bland alla dessa, utgör den grundläggande kraften, revolutionens ryggrad? Arbetarna och bönderna, vilka utgör 90 procent av landets befolkning. Hurudan är den kinesiska revolutionen till sin natur? Vad slags revolution gör vi i dag? I dag gör vi en borgerligt-demokratisk revolution och inget av vad vi gör går utanför denna ram. I det stora hela bör vi inte för närvarande utplåna det borgerliga systemet med privat egendom; vad vi vill utplåna är imperialismen och feodalismen. Detta är vad vi menar med den borger-ligt-demokratiska revolutionen. Men dess genomförande ligger redan utanför bourgeoisins förmåga och måste bero av proletariatets och folkets breda massors ansträngningar. Vilket är denna revolutions mål? Att störta imperialismen och feodalismen och upprätta en folkets demokratiska republik. En folkets demokratiska republik betyder en republik som grundar sig på de revolutionära Folkets tre principer. Den kommer att skilja sig från både den nuvarande halvkoloniala och halvfeodala staten och från framtidens socialistiska samhälle. Det finnsingen plats för kapitalister i ett socialistiskt samhälle men de bör fortfarande tillåtas i en folkdemokrati. Kommer det alltid att finnas plats för kapitalister i Kina? Nej, absolut inte i framtiden. Detta gäller inte bara Kina utan hela världen. I framtiden kommer inget land, vare sig Storbritannien, Förenta staterna, Frankrike, Japan, Tyskland eller Italien att ha någon plats för kapitalister och Kina kommer inte att utgöra något undantag. Sovjetunionen har redan upprättat socialismen och hela världen kommer utan tvivel att följa dess exempel. Kina kommer säkerligen att gå över till socialismen i framtiden, detta är en oemotståndlig lag. Men i det pågående skedet är vår uppgift inte att förverkliga socialismen utan att förinta imperialismen och feodalismen, förändra Kinas nuvarande status av halvkolonialt och halvfeodalt land och upprätta en folkdemokrati. Detta är vad ungdomen i hela landet måste sträva efter.
För det tredje, vilka är den kinesiska revolutionens lärdomar? Denna fråga är också viktig för vår ungdom att förstå. Noga talat påbörjades Kinas borgerligt-demokratiska revolution mot imperialismen och feodalismen av dr Sun Yat-sen och har pågått i över femtio år; vad den utländska kapitalistiska aggressionen mot Kina angår, har den pågått i nästan hundra år. Under det århundradet hade vi först Opiumkriget mot brittisk aggression, sedan Taipings himmelska rikes krig, det kinesisk-japanska kriget 1894, reformrörelsen av år 1898, Yi Ho Tuan-rörelsen, 1911 års revolution, Fjärdemajrörelsen, Nordexpeditionen samt det krig som Röda armén fört. Ehuru dessa strider skilde sig från varandra var deras gemensamma mål att slå tillbaka utländska fiender eller förändra bestående förhållanden. Det var emellertid endast med dr Sun Yat-sen som en mer eller mindre klart avgränsad borgerligt-demokratisk revolution tog sin början. Under de sista femtio åren har den revolution som dr Sun Yat-sen påbörjade haft både segrar och nederlag. Var inte 1911 års revolution en framgång? Gav den inte kejsaren respass? Och ändå led den nederlag i så måtto att den, trots att den gav kejsaren respass, lät Kina förbli under ett imperialistiskt och feodalt förtryck, så att den antiimperialistiska och antifeodala revolutionära uppgiften bestod ofullbordad. Vad var Fjärdemajrörelsens mål? Dess mål var likaledes att störta imperialismen och feodalismen, men också den led nederlag, och Kina förblev under imperialismens och feodalismens välde. Detsamma gäller för den revolution som är känd som Nordexpeditionen, den uppnådde segrar men även den led nederlag. Från och med den dag då Kuomintang vände sig emot kommunistiska partiet[2] kom Kina åter under imperialismens och feodalismens välde. Det oundvikliga resultatet blev det tio-åriga krig som Röda armén utkämpade. Men dessa tio år av kamp fullbordade de revolutionära uppgifterna endast i vissa delar av Kina och inte i landet som helhet. Om vi summerar revolutionen under de senaste årtiondena, kan vi säga att den har vunnit endast tillfälliga och partiella segrar och inte en bestående och landsomfattande seger. Såsom dr Sun Yat-sen sade: "Revolutionen är ännu inte fullbordad, alla mina kamrater måste kämpa vidare". Frågan är nu: varför har den kinesiska revolutionen efter årtionden av kamp, ännu inte uppnått sitt mål? Vilka är orsakerna härtill? Jag tror att det finns två: för det första, fiendestyrkorna har varit för starka; för det andra, våra egna styrkor har varit för svaga. Därför att en part var stark och den andra parten svag, segrade inte revolutionen. När vi säger att fiendestyrkorna har varit för starka, menar vi att imperialismens krafter (som är den tyngst vägande faktorn) och feodalismens krafter har varit för starka. När vi säger att våra egna styrkor har varit för svaga, menar vi svaga på de militära, politiska, ekonomiska och kulturella områdena; men våra svagheter och vår därav följande oförmåga att uppfylla de antiimperialistiska och antifeodala uppgifterna beror främst av det faktum att det arbetande folket, arbetarna och bönderna, som utgör 90 procent av befolkningen, ännu inte mobiliserats. Om vi summerar erfarenheterna av revolutionen under de sista årtiondena, kan vi säga att folket i hela landet inte mobiliserats helt och fullt och att reaktionärerna alltid har bekämpat och saboterat en sådan mobilisering. Endast genom att mobilisera och organisera arbetarna och bönderna, som utgör 90 procent av befolkningen, är det möjligt att störta imperialismen och feodalismen. Dr Sun Yat-sen sade i sitt Testamente:
I fyrtio år har jag ägnat mig åt den nationella revolutionens sak i syfte att vinna frihet och jämlikhet för Kina. Mina erfarenheter under dessa fyrtio år har fast övertygat mig att vi, för att uppnå detta mål, måste väcka folkets massor och enas i en gemensam kamp med de nationer i världen vilka behandlar oss som jämlikar.
Det är nu mer än tio år sedan dr Sun dog, och om vi lägger till dessa år blir slutsumman mer än femtio år. Vilka är revolutionens lärdomar under dessa år? I grund och botten, "väck folkets massor". Ni bör noggrant studera denna lärdom, och det bör all ungdom i Kina göra. De måste veta att endast genom att mobilisera arbetarnas och böndernas massor, som utgör 90 procent av befolkningen, kan vi besegra imperialismen och feodalismen. Om vi inte mobiliserar arbetarna och bönderna i hela landet, kommer det att bli omöjligt för oss att besegra Japan och bygga ett nytt Kina.
För det fjärde, låt oss återgå till ungdomsrörelsen. Just på denna dag, för tjugo år sedan, tilldrog sig i Kina den stora historiska händelse som blivit känd som Fjärdemajrörelsen, i vilken de studerande deltog. Det var en rörelse av väldig betydelse. Vilken roll har Kinas ungdom spelat sedan Fjärdemajrörelsen? På ett sätt har de spelat rollen av avantgarde — ett faktum som alla utom yttersta högern erkänner. Vad innebär rollen av avantgarde? Det betyder att ta ledningen och marschera i revolutionens främsta led. Bland det kinesiska folkets antiimperialistiska och antifeodala led finns det en grupp som består av landets unga intellektuella och de studerande. Det är en ganska stor grupp, och även om vi inte tar med de många som gett sina liv, räknar den nu flera miljoner. Den är en armé på en av fronterna mot imperialismen och feodalismen, och därtill en viktig armé. Men denna armé räcker inte till; vi kan inte besegra fienden genom att lita enbart till den, för när allt kommer omkring så är den inte huvudstyrkan. Vilken är då huvudstyrkan? Arbetarna och bönderna. Våra unga intellektuella och studerande måste gå ut bland arbetarna och bönderna, som utgör 90 procent av befolkningen, och mobilisera och organisera dem. Utan denna huvudstyrka av arbetare och bönder, kan vi inte vinna striden mot imperialismen och feodalismen, vi kan inte vinna den genom att enbart lita till gruppen av unga intellektuella och studerande. Därför måste de unga intellektuella och de studerande i hela landet enas med de breda massorna av arbetare och bönder och bli ett med dem, endast då kan en mäktig styrka skapas. En styrka på hundratals miljoner människor! Endast med denna väldiga styrka kan fiendens fästen intas och hans sista fort smulas sönder. När vi gör en värdering av ungdomsrörelsen i det förgångna ur denna synvinkel, bör vi fästa uppmärksamheten på en felaktig tendens. Under de senaste årtiondena har en del av ungdomen i ungdomsrörelsen varit ovillig att enas med arbetarna och bönderna och har bekämpat deras rörelser; detta utgör en motström inom ungdomsrörelsen. Dessa människor är faktiskt alls inga ljushuvuden när de nekar att enas med massorna, som utgör 90 procent av befolkningen, och går så långt att de öppet bekämpar dessa massor. Är denna tendens bra? Det tror jag inte, därför att när de bekämpar arbetarna och bönderna bekämpar de i verkligheten revolutionen; det är därför vi säger att detta utgör en motström inom ungdomsrörelsen. En ungdomsrörelse av detta slag skulle sluta illa. För ett par dagar sedan skrev jag en kort artikel i vilken jag noterade:
I grund och botten går demarkationslinjen mellan revolutionära intellektuella och icke-revolutionära eller kontrarevolutionära intellektuella i frågan huruvida de är villiga att förena sig med arbetarna och bönderna och verkligen gör det.
Här lade jag fram ett rättesnöre som jag anser var det enda giltiga. Hur bör vi bedöma huruvida en ung människa är en revolutionär? Hur kan vi veta det? Det kan endast finnas en norm, nämligen huruvida hon är villig att förena sig med arbetarnas och böndernas breda massor och i praktiken gör det eller inte. Om hon är villig att göra det och verkligen gör det, är hon en revolutionär; annars är hon en icke-revolutionär eller en kontrarevolutionär. Om hon i dag förenar sig med arbetarnas och böndernas massor, då är hon i dag en revolutionär; om hon i morgon slutar att göra det och vänder om och förtrycker folket, då blir hon en icke-revolutionär eller en kontrarevolutionär. En del unga människor talar lätt och ledigt om hur de tror på Folkets tre principer eller marxismen, men detta bevisar ingenting. Säger inte Hitler att han tror på "socialismen"? För tjugo år sedan var till och med Mussolini en "socialist"! Och vad går deras "socialism" ut på? Fascism! "Trodde" inte Chen Tu-hsiu en gång på marxismen? Vad gjorde han senare? Han gick över till kontrarevolutionen. "Trodde" inte Chang Kuo-ta på marxismen? Var är han nu? Han har flytt och hamnat i gyttjan. En del människor betecknar sig som "anhängare av Folkets tre principer" eller till och med som gamla kämpar för dessa principer, men vad har de åstadkommit? Det visar sig att deras princip om nationalism betyder att konspirera med imperialismen, att deras princip om demokrati innebär att förtrycka vanligt folk, och att deras princip om folkets försörjning betyder att suga folkets blod. De svär vid Folkets tre principer men i sina hjärtan förnekar de dem. När vi gör en värdering av en person och bedömer huruvida han är en sann eller falsk anhängare av Folkets tre principer, huruvida han är en sann eller falsk marxist, behöver vi därför endast ta reda på hur han ställer sig till arbetarnas och böndernas breda massor, och då kommer vi att veta vad han är för en. Detta är det enda rättesnöret, det finns inget annat. Jag hoppas att ungdomen i vårt land aldrig kommer att låta sig dras in i denna olycksbådande motström utan kommer att klart inse att arbetarna och bönderna är deras vänner och marschera framåt till en ljus framtid.
För det femte, det nuvarande försvarskriget mot Japan markerar ett nytt skede — det största, mest dynamiska och mest livskraftiga skedet— i den kinesiska revolutionen. I detta skede får ungdomen axla ett enormt ansvar. Vår revolutionära rörelse har gått igenom många kampskeden under de senaste årtiondena, men i inget skede har den varit så bred som i det nuvarande försvarskriget. När vi säger att den kinesiska revolutionen nu har drag som skiljer den från revolutionen i det förgångna och att den nu kommer att göra vändningen från nederlag till seger, menar vi att det kinesiska folkets massor har gjort framsteg, vilket klart bevisas av ungdomens framsteg. Följaktligen måste det anti-japanska kriget segra och kommer förvisso att göra det. Som alla vet är den grundläggande politiken i detta krig den Antijapanska nationella enhetsfronten, vilken har som mål att störta den japanska imperialismen och de kinesiska kollaboratörerna, omvandla det gamla Kina till ett nytt Kina samt befria hela nationen från dess halvkoloniala och halvfeodala status. Den nuvarande bristen på enhet i den kinesiska ungdomsrörelsen är en allvarlig svaghet. Ni bör fortsätta att sträva efter enhet, därför att enhet är styrka. Ni måste hjälpa ungdomen i hela landet att förstå det nuvarande läget, att uppnå enhet och bekämpa Japan till slutet.
För det sjätte och slutligen vill jag tala om ungdomsrörelsen i Yenan. Den är föredömet för ungdomsrörelsen landet över. Den inriktning den håller på att få är faktiskt riktningsgivande för ungdomsrörelsen i hela landet. Varför? Därför, att den är den rätta inriktningen. Ni förstår, när det gäller enhet har Yenans ungdom gjort bra ifrån sig, faktiskt mycket bra. Ungdomen i Yenan har uppnått solidaritet och enhet. De unga intellektuella och de studerande, de unga arbetarna och bönderna i Yenan är alla enade. Stora skaror av revolutionär ungdom från hela landet och till och med från kinesiska grupper i utlandet har kommit för att studera i Yenan. De flesta av er som deltar i detta möte i dag har kommit till Yenan från orter många hundratals mil härifrån; vare sig ni heter Chang eller Li, om ni är män eller kvinnor, arbetare eller bönder, är ni alla av samma mening. Bör inte detta anses vara mönstret för hela landet? Ungdomen i Yenan har förutom att de enats inbördes lyckats smälta samman med arbetarnas och böndernas massor, och mer än allt annat gör detta att ni framstår som ett föredöme för hela landet. Vad har ni hållit på med? Ni har lärt er teorin om revolutionen och studerat principerna och metoderna för att bekämpa Japan och rädda nationen. Ni har genomfört kampanjen för produktionen och har återvunnit tusentals muav öde jord. Konfutse återvann aldrig någon jord och brukade aldrig jorden. När han hade sin skola, hade han ganska många studerande, "sjuttio hedersmän och tretusenlärjungar" — en ganska blomstrande skola! Men han hade mycket färre studerande än det finns i Yenan, och vad mera är, de skulle inte ha gillat produktionskampanjer. Då en studerande frågade honom hur man plöjer, svarade Konfutse, "Jag vet inte, jag är inte så bra på det som en bonde". Någon frågade honom då hur man odlar grönsaker, och han svarade, "Jag vet inte, jag är inte så bra på det som en grönsaksodlare". I gamla tider lärde sig de kinesiska ungdomar som studerade hos en vis man inte revolutionär teori, och de deltog heller inte i arbete. I skolorna i stora delar av vårt land lärs i dag ytterst litet av revolutionär teori och det finns ingenting sådant som produktionskampanjer. Det är bara här i Yenan och i de antijapanska basområdena bakom fiendens linjer som unga människor är i grunden annorlunda, de är verkligen avantgardet i kampen för att bekämpa Japan och rädda nationen, därför att deras politiska inriktning och deras arbetsmetoder är riktiga. Därför säger jag, att ungdomsrörelsen i Yenan är föredömet för ungdomsrörelsen över hela landet.
Vårt möte i dag är av stor betydelse. Jag har sagt allt som jag ville säga. Jag hoppas att ni alla kommer att studera den kinesiska revolutionens lärdomar under de sista femtio åren, utveckla dess goda sidor och förkasta dess misstag, så att ungdomen kommer att bli ett med folket i hela landet och revolutionen kommer att göra vändningen från nederlag till seger. När ungdomen och hela nationen har mobiliserats, organiserats och enats, kommer den japanska imperialismen att störtas. Varje ung människa måste axla sitt ansvar. Ni måste alla bli annorlunda än förut och besluta er att ena ungdomen och organisera folket i hela landet till att störta den japanska imperialismen och omvandla det gamla Kina till ett nytt Kina. Detta är vad jag väntar mig av er alla.
[1] Fjärde maj antogs som Ungdomens dag i Kina först av ungdomsorganisationen i gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia. Pressad av det patriotiska uppsvinget bland ungdomens breda massor uttryckte kuomintangregeringen sitt gillande. Men efteråt proklamerade den att den 29 mars skulle var dess egen Ungdomens dag (till minne av de revolutionära martyrer som dog under en resning i Canton 1911). Den gjorde detta därför, att den fruktade att ungdomen skulle bli revolutionär och ansåg att beslutet att firaden 4 maj var farligt. Fjärde maj firades emellertid alltjämt som Ungdomens dag i de revolutionära basområdena som leddes av kommunistiska partiet och blev offentligen fastställd som Ungdomens dag i Kina av Centrala folkregeringens administrativa råd i december 1949, sedan Folkrepubliken Kina grundats. [TILLBAKA]
[2] "Kuomintang vände sig mot kommunistiska partiet" åsyftar här de kontrarevolutionära kupper som Chiang Kai-shek 1927 igångsatte i Shanghai och Nanking och som Wang Ching-wei samma år genomförde i Wuhan. [TILLBAKA]