Denna artikel utgör en del av kamrat Mao Tse-tungs sluttal vid sjätte plenarmötet med partiets Sjätte Centralkommitté. I ”Strategiska problem i gerillakriget mot Japan” och ”Om långvarigt krig” hade kamrat Mao Tsetung redan löst problemet om partiets ledande roll i försvarskriget mot Japan. Men en del kamrater, som begick högeropportunistiska fel, bestred att partiet måste bevara sin självständighet och behålla sitt initiativ i enhetsfronten samt ifrågasatte till och med och bekämpade sålunda partiets linje i kriget och strategin. För att övervinna denna högeropportunism och ge hela partiet en klarare förståelse för den grundläggande betydelse som krigets och strategins problem har för den kinesiska revolutionen samt mobilisera det till allvarligt arbete i detta sammanhang, underströk kamrat Mao Tsetung vid detta plenarmöte ånyo ämnets vikt. Därvid tog han upp det med utgångspunkt från den politiska kampens historia i Kina och analyserade utvecklingen av partiets militära arbete och de specifika ändringarna i dess strategi. Resultatet blev enighet i uppfattningen inom partiledningen och enighet i handling i hela partiet.
I. KINAS KÄNNETECKEN OCH REVOLUTIONÄRA KRIG
Den centrala uppgiften och högsta formen för revolutionen är maktövertagande med väpnat våld, tvistefrågans lösning medels krig. Denna marxist-leninistiska revolutionsprincip gäller universellt, för Kina och för alla andra länder.
Men medan principen förblir densamma, kommer det proletära partiets tillämpning av den till uttryck på olika sätt i enlighet med de skiftande betingelserna. I de kapitalistiska länderna råder, såvitt de inte är fascistiska eller befinner sig i krig, borgerlig demokrati (inte feodalism). I sitt förhållande till yttervärlden är de inte undertryckta av, utan undertrycker själva andra nationer. Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär). Vad frågan om krig beträffar, bekämpar de kommunistiska partierna i de kapitalistiska länderna de imperialistiska krig som förs av deras egna länder. Därest sådana krig utbryter, går dessa partiers politik ut på att framkalla nederlag för de reaktionära regeringarna i deras egna länder. Det enda krig de önskar utkämpa är det inbördeskrig för vilket de förbereder sig.[1] Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisin blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt.
Kina är emellertid annorlunda. Det för Kina kännetecknande är att det inte är självständigt och demokratiskt, utan halvkolonialt och halvfeodalt, att det inte har någon demokrati i landet, utan befinner sig under feodalt förtryck, samt att det i sitt förhållande till omvärlden saknar nationell självständighet och är undertryckt av imperialismen. Härav följer att vi inte har något parlament som vi kan benytta oss av och ingen laglig rätt att organisera arbetarna till att strejka. I grunden är det kommunistiska partiets uppgift här inte att genomgå en lång period av legal kamp, innan det kan sätta i gång uppror och krig, och inte att först ta städerna och sedan ockupera landsbygden, utan raka motsatsen.
När imperialismen inte gör väpnade angrepp mot vårt land, för Kinas kommunistiska parti antingen inbördeskrig tillsammans med bourgeoisin mot krigsherrarna (imperialismens lakejer), såsom i krigen 1924-27 i provinsen Kwangtung[2] och i Nordexpeditionen, eller förenar sig med bönderna och städernas småbourgeoisi för att föra inbördeskrig mot godsägarklassen och compradorbourgeoisin (också de imperialismens lakejer), såsom i det Agrarrevolutionära kriget åren 1927 -36. När imperialismen inleder väpnade angrepp mot Kina, enar partiet alla klasser och skikt i landet, vilka vänder sig emot de utländska aggressorerna, till att föra ett nationellt krig mot den utländske fienden, såsom det gör i det pågående försvarskriget mot Japan.
Allt detta visar skillnaden mellan Kina och de kapitalistiska länderna. I Kina är krig kampens huvudform, och armén är den viktigaste organisationsformen. Andra former, sådana som massorganisationer och masskamp, är också ytterligt viktiga och faktiskt oumbärliga och får under inga förhållanden förbises, men deras syfte är att tjäna kriget. innan ett krig bryter ut är allt organisationsarbete och all kamp förberedelser för kriget, såsom under perioden från Fjärdernajrörelsen 1919 till Trettiondemajrörelsen 1925. Sedan kriget brutit ut är allt organisationsarbete och all kamp antingen direkt eller indirekt samordnad med kriget, såsom, till exempel, under Nordexpeditionens period, då allt organisationsarbete och all kamp i den revolutionära arméns uppland direkt samordnades med kriget, och organisationsarbetet och kampen inom krigsherreområdena i norr indirekt samordnades med kriget. Under det Agrarrevolutionära krigets period samordnades återigen allt organisationsarbete och all kamp inom de röda områdena direkt och utanför dem indirekt med kriget. Under nuvarande period, försvarskrigets, har återigen allt organisationsarbete och all kamp i de antijapanska styrkornas uppland och i de av fienden ockuperade områdena direkt eller indirekt samordnats med kriget.
”I Kina står väpnad revolution mot väpnad kontrarevolution. Detta är ett av den kinesiska revolutionens kännetecken och en av dess fördelar.[3] Denna av kamrat Stalin uppställda tes är fullständigt riktig och lika giltig för Nordexpeditionen som för det Agrarrevolutionära kriget och det nu pågående försvarskriget mot Japan. De är allesammans revolutionära krig, allesammans riktade mot kontrarevolutionärer och allesammans i huvudsak förda av det revolutionära folket. De skiljer sig endast i den mån som ett inbördeskrig skiljer sig från ett nationellt krig och ett krig, som leds av kommunistiska partiet, skiljer sig från ett krig som det leder tillsammans med Kuomintang. Dessa skillnader är naturligtvis viktiga. De anger bredden på huvudkrafterna i kriget (ett förbund mellan arbetare och bönder eller ett mellan arbetare, bönder och bourgeoisi) samt huruvida vår motståndare i kriget är inländsk eller utländsk (huruvida kriget förs mot inhemska eller utländska fiender och, om det förs mot inhemska fiender, huruvida det förs mot krigsherrarna i norr eller mot Kuomintang). De anger också att innehållet i Kinas revolutionära krig är olika under olika skeden i dess historia. Men alla dessa krig är fall av väpnad revolution som bekämpar väpnad kontrarevolution, de är alla revolutionära krig, och allesammans uppvisar den kinesiska revolutionens kännetecken och fördelar. Tesen att revolutionärt krig ”är ett av den kinesiska revolutionens kännetecken och en av dess fördelar” passar förträffligt på förhållandena i Kina. Huvuduppgiften för det kinesiska proletariatets parti, en uppgift som stod inför det nästan från den dag det kom till, har varit att med sig förena så många allierade som möjligt och att, allt efter omständigheterna, organisera väpnad kamp för nationell och social befrielse mot väpnad kontrarevolution, vare sig denna var inhemsk eller utländsk. Utan väpnad kamp skulle det i Kina inte finnas plats för proletariatet och kommunistiska partiet, och det skulle vara omöjligt att genomföra någon som helst revolutionär uppgift.
Vårt parti begrep inte denna sak helt under de första fem-sex åren efter sitt bildande, det vill säga från 1921 till sitt deltagande i Nordexpeditionen 1926. Det förstod då inte den väpnade kampens utomordentliga vikt i Kina. Det förberedde sig inte allvarligt för krig och organiserade inte väpnade styrkor. Inte heller ägnade det sig åt att studera militär strategi och taktik. Under Nordexpeditionen försummade det att vinna armén på sin sida och lade ensidigt vikt vid massrörelsen med påföljd att hela massrörelsen föll samman i det ögonblick Kuomintang slog om och blev reaktionärt. Under en lång tid efter 1927 fortsatte många kamrater att göra förberedelser till uppror i städerna och arbete i de vita områdena till partiets huvuduppgift. Det var först efter den seger vi vann genom att slå tillbaka fiendens tredje ”inringnings- och undertrycknings”-fälttåg år 1931 som en del kamrater i grunden ändrade sin inställning i denna fråga. Men detta gällde inte hela partiet, och det fanns andra kamrater som inte tänkte efter de linjer som framlagts här.
Erfarenheten säger oss att Kinas problem inte kan lösas utan väpnat våld. Insikten härom kommer att hjälpa oss att från och med nu föra försvarskriget mot Japan med framgång. Faktum, att hela nationen reser sig till väpnat motstånd i kriget mot Japan, borde inge hela partiet en bättre förståelse för denna frågas betydelse, och varje partimedlem borde vara beredd att när som helst gripa till vapen och bege sig till fronten. Dessutom har vårt pågående möte klart angivit vad våra ansträngningar ska inriktas på genom att besluta att partiets viktigaste arbetsfält ligger i stridszonerna och bakom fiendens rygg. Detta är också ett utmärkt motgift mot den tendens som en del partimedlemmar visar att vilja syssla endast med partiets organisationsarbete och arbete i massrörelserna men ställa sig ovilliga att studera eller delta i krigföring samt mot vissa skolors underlåtenhet att uppmuntra de studerande att bege sig till fronten jämte andra sådana företeelser. I större delen av Kina är partiets organisationsarbete och massarbete direkt förbundet med den väpnade kampen. Det finns inte och kan inte finnas något slag av partiarbete eller massarbete som är isolerat och fristående. Även i de upplandsområden, som befinner sig långt bort från stridszonerna (såsom Yunnan, Kweichow och Szechuan), och i områden som ockuperats av fienden (sådana som Peiping, Tientsin, Nanking och Shanghai) är partiets organisationsarbete och massarbete samordnat med kriget och bör och måste tjäna uteslutande frontens behov. Med ett ord, hela partiet måste ägna stor uppmärksamhet åt kriget, studera militära ting och förbereda sig att kämpa.
II. KUOMINTANGS KRIGSHISTORIA
Det kan vara nyttigt för oss att ta en titt på Kuomintangs historia och se vilken uppmärksamhet det ägnar åt krig.
Från början, när Sun Yat-sen organiserade en liten revolutionär grupp, iscensatte han väpnade uppror mot Chingdynastin.[4] Tung Meng Huis (Kinesiska revolutionära förbundets) tid var fylld med väpnade uppror[5] ända fram till Chingdynastins störtande genom väpnat uppror i 1911 års revolution. Därefter, under Kinesiska revolutionära partiets tid, genomförde Surt Yat-sen ett fälttåg mot Yuan Shih-kai.[6] De därpå följande händelserna, sådana som rörelsen bland marinförbanden i söder,[7] Nordexpeditionen från Kweilin[8] och grundandet av Whampoas militärakademi,[9] hörde också till Sun Yat-sens militära företag.
Efter Sun Yat-sen kom Chiang Kai-shek, som förde Kuomintangs militära makt till dess höjdpunkt. Han värderar armén lika högt som sitt liv och har haft erfarenhet av tre krig, nämligen, Nordexpeditionen, inbördeskriget och försvarskriget mot Japan. Under de senaste tio åren har Chiang Kai-shek varit en kontrarevolutionär. Han har skapat en väldig ”Centralarmé” för kontrarevolutionära syften. Han har hållit fast vid den livsviktiga satsen att den som har en armé, har makt, och att krig avgör allt. I detta avseende borde vi lära av honom. Både Sun Yat-sen och Chiang Kai-shek är våra lärare i detta stycke.
Sedan 1911 års revolution har alla krigsherrarna som för livet klängt sig fast vid sina arméer och satt stort värde på principen att ”den som har en armé, har makt”.
Tan Yen-kai,[10] en slug byråkrat som gjorde en brokig karriär i Hunan, var aldrig civilguvernör rätt och slätt utan fordrade alltid att få vara både militärguvernör och civilguvernör. Till och med då han blev ordförande i den nationella regeringen först i Canton och sedan i Wuhan var han samtidigt chef för Andra armén. Det finns många dylika krigsherrar som begriper detta särdrag hos Kina.
Det har också funnits partier i Kina, främst Progressiva partiet,[11] som inte velat ha någon armé. Men likväl insåg också detta parti att det inte kunde nå regeringsställningar utan ett visst stöd av någon krigsherre. I raden av dem som avlöst varandra som dess beskyddare finner vi Yuan Shih-kai,[12] Tuan Chi-jui[13] och Chiang Kai-shek (till vilken Statsvetenskapliga gruppen,[14] som bildats av en sektion av Progressiva partiet, anslutit sig).
Några få små partier med en kort historia, t ex Ungdomspartiet,[15] har ingen armé och har därför heller inte varit i stånd att komma någon vart.
I andra länder har de borgerliga partierna inget behov av att vart och ett ha en väpnad styrka under sitt befäl. Men det ligger annorlunda till i Kina, där, till följd av landets feodala splittring, de godsägar- eller bourgeoisigrupper eller -partier som har gevär, har makt, och de, som har de flesta gevären, har den största makten. Det proletära parti som befinner sig i en sådan omgivning bör klart se till sakens kärna.
Kommunister kämpar inte för personlig militär makt (de får under inga förhållanden göra det och ingen får någonsin följa Chang Kuotaos exempel), men de måste kämpa för militär makt åt partiet, för militär makt åt folket. Eftersom ett nationellt försvarskrig pågår, måste vi också kämpa för militär makt åt nationen. Ingenting kan uträttas där man hyser en naiv uppfattning i frågan om den militära makten. För det arbetande folket, som under tusentals år vilseförts och skrämts av de reaktionära härskande klasserna, är det mycket svårt att vakna till insikt om vikten av att ha gevär i sina egna händer. Nu, då japanskt imperialistiskt förtryck och ett landsomfattande försvar mot detta, drivit vårt folk in i krigets arena, bör kommunisterna visa att de är de politiskt mest medvetna ledarna i detta krig. Varje kommunist måste inse sanningen i orden ”politisk makt växer ut ur en gevärspipa”. Vår princip är att partiet har kommandot över geväret, och att geväret aldrig får tillåtas ta kommandot över partiet. Men likväl kan vi, då vi har gevär, skapa partiorganisationer, vilket bevisas av de starka partiorganisationer som Åttonde routearmén har skapat i norra Kina. Vi kan också skapa kadrer, skapa skolor, skapa kultur, skapa massrörelser. Allt i Yenan har kunnat skapas därför att vi har gevär. Allt växer ut ur en gevärspipa. Enligt den marxistiska statsteorin är armén statsmaktens viktigaste beståndsdel. Var och en, som vill gripa och behålla statsmakten, måste ha en stark armé. En del människor förlöjligar oss som förespråkare av ”krigets allmakt”. Ja, vi förespråkar det revolutionära krigets allmakt; det är bra, inte dåligt, det är marxistiskt. Rysslands kommunistiska partis gevär skapade socialism. Vi ska skapa en demokratisk republik. Erfarenheterna av klasskampen under imperialismens era lär oss att det endast är med gevärets makt som arbetarklassen och de arbetande massorna kan besegra bourgeoisin och godsägarna, vilka bägge är beväpnade. I denna mening kan vi säga att endast med gevär kan hela världen omvandlas. Vi talar för krigets avskaffande, och vi önskar inte krig. Men krig kan avskaffas endast genom krig, och för att bli av med geväret är det nödvändigt att gripa till geväret.
III. KINAS KOMMUNISTISKA PARTIS KRIGSHISTORIA
Under en period av tre till fyra år, det vill säga från 1921 (då Kinas kommunistiska parti bildades) och till 1924 (då Kuomintangs första rikskongress hölls), fattade vårt parti inte vikten av att själv direkt ägna sig åt att förbereda krig och organisera väpnade styrkor. Och under perioden 1924-27 och även senare saknade det alltjämt en klar förståelse för denna fråga. Efter 1924, då det började deltaga i Whampoas militärakademi, inträdde det likväl i ett nytt skede och började se de militära angelägenheternas betydelse. Genom att hjälpa Kuomintang i krigen i provinsen Kwangtung och delta i Nordexpeditionen, vann partiet ledningen över en del väpnade styrkor.[16] Efter att ha fått en bitter läxa av revolutionens misslyckande, organiserade partiet därefter Nanchangupproret[17], Höstskördeupprorets[18] och Cantonupproret samt inträdde i en ny period, då Röda armén bildades. Detta var den avgörande perioden, under vilken vårt parti uppnådde en grundlig insikt om arméns betydelse. Om ingen Röd armé funnits och inget krig utkämpats av Röda armén under denna period, det vill säga om kommunistiska partiet godtagit Chen Tu-hsius likvidationism, skulle det nuvarande försvarskriget ha varit otänkbart eller skulle inte ha kunnat hållas i gång under lång tid.
Vid sitt av krisläget framtvingade möte den 7 augusti 1927 övervann partiets Centralkommitté högeropportunismen på det politiska området och satte därmed partiet i stånd att ta ett stort steg framåt. Vid sitt fjärde plenarsammanträde i januari 1931 övervann Sjätte Centralkommittén nominellt ”vänster”-opportunismen på det politiska området, men i verkligheten begick den själv på nytt misstaget att hemfalla åt ”vänster”-opportunism. De bägge mötena skilde sig ifråga om innehåll och historisk roll, men inget av dem tog upp krigets och strategins problem till allvarlig behandling, ett faktum som visade att partiet ännu inte hade lagt tyngdpunkten på kriget i sitt arbete. Sedan Centralkommittén är 1933 flyttat in i de röda områdena förändrades denna situation radikalt, men principiella misstag begicks ånyo i frågan om kriget (och alla andra stora frågor) och medförde svåra förluster för det revolutionära kriget. Mötet i Tsunyi år 1935 var däremot huvudsakligen en kamp mot opportunismen på det militära området och ställde krigets problem i främsta rummet, och detta var en återspegling av krigsförhållandena vid denna tid. I dag kan vi med tillförsikt säga, att Kinas kommunistiska parti under de senaste sjutton årens strider hamrat ut inte blott en fast marxistisk politisk linje utan också en fast marxistisk militär linje. Vi har förmått att tillämpa marxismen för att lösa inte blott politiska utan också militära problem. Vi har utbildat inte blott en stor kärna av kadrer, som förmår att leda partiet och staten, utan också en stor kärna av kadrer, som förmår att leda armén. Dessa vinster är revolutionens blomma, vattnad av oräkneliga martyrers blod, och äran av dem tillkommer inte endast Kinas kommunistiska parti och det kinesiska folket, utan också de kommunistiska partierna och folken i hela världen. Det finns endast tre arméer i världen som tillhör proletariatet och det arbetande folket - de som leds av respektive kommunistiska partier i Sovjetunionen, Kina och Spanien - och hittills har de kommunistiska partierna i övriga länder inte haft några militära erfarenheter. Följaktligen är vår armé och vår militära erfarenhet så mycket oskattbarare.
För att fullfölja det pågående försvarskriget mot Japan till seger är det synnerligen viktigt att utöka och konsolidera Åttonde routearmén, Nya fjärde armén och alla gerillastyrkor, som vårt parti leder. Partiet bör handla enligt denna princip och sända ett tillräckligt antal av sina bästa medlemmar och kadrer till fronten. Allt måste tjäna segern vid fronten, och den organisatoriska uppgiften måste underordnas den politiska.
IV. ÄNDRINGAR I PARTIETS MILITÄRA STRATEGI UNDER INBÖRDESKRIGET OCH DET NATIONELLA KRIGET
Ändringarna i partiets militära strategi är värda att studeras. Låt oss var för sig behandla de båda processerna, inbördeskriget och det nationella kriget.
Inbördeskriget kan i stort uppdelas i två strategiska perioder. Under den första perioden kom gerillakrigföring och under den andra reguljär krigföring i främsta rummet. Men denna reguljära krigföring var av den kinesiska typen, reguljär endast i den mån det handlade om styrkekoncentration för rörlig krigföring och i fråga om ett visst mått av centralisering och planering i befäl och organisation. I andra avseenden behöll den gerillakaraktären och stod som reguljär krigföring betraktad på en låg nivå samt kunde inte jämföras med reguljär krigföring sådan denna bedrivs av utländska arméer och i vissa avseenden inte ens med den som kuomintangarmén bedriver. I viss mening var sålunda denna typ av reguljär krigföring endast gerillakrigföring, höjd till en högre nivå.
Försvarskriget mot Japan kan också, i den mån det gäller vårt partis militära uppgifter, i stort sett uppdelas i två strategiska perioder. Under den första perioden (som omfattar den strategiska defensivens och den strategiska pattställningens skeden) är det gerillakrigföringen som står i främsta rummet, medan det under den andra perioden (den strategiska motoffensivens skede) är reguljär krigföring som kommer att stå främst. Gerillakrigföringen under försvarskrigets första period skiljer sig emellertid till innehållet avsevärt från den som bedrevs under inbördeskrigets första period, ty de spridda gerillauppgifterna utförs av den reguljära (dvs i viss mån reguljära) Åttonde routearmén. Likaså kommer den reguljära krigföringen under försvarskrigets andra period att skilja sig från sin motsvarighet under inbördeskrigets andra period, ty förutsatt att utrustningen blir modern kan vi anta att en stor ändring kommer att äga rum både inom armén och i dess operationer. Vår armé kommer då att uppnå en hög grad av centralisering och organisation, och dess operationer kommer att förlora mycket av sin gerillakaraktär och bli i hög grad reguljära. Det som nu står på en låg nivå kommer då att höjas till en högre nivå, och den kinesiska typen av reguljär krigföring kommer att vika för den allmänna typen. Detta kommer att vara vår uppgift under den strategiska motoffensivens skede.
Vi ser sålunda att de bägge processerna, inbördeskriget och försvarskriget mot Japan, och deras fyra strategiska perioder, innehåller tre förändringar i strategi. Den första var förändringen från gerillakrigföring till reguljär krigföring under inbördeskriget. Den andra var förändringen från reguljär krigföring under inbördeskriget till gerillakrigföring under försvarskriget. Och den tredje kommer att bli förändringen från gerillakrigföring till reguljär krigföring under försvarskriget.
Den första av dessa tre förändringar mötte stora svårigheter. Den innebar en dubbel uppgift. Å ena sidan hade vi att bekämpa högertendensen till lokal begränsning och gerillamentalitet, som bestod i att man klängde sig fast vid gerillavanorna och vägrade att övergå till reguljärisering, en tendens som uppstod därför att våra kadrer underskattade förändringarna i fiendens läge och våra egna uppgifter. I det centrala röda området var det därför endast efter mycket mödosamt skolningsarbete som denna tendens småningom rättades. A andra sidan hade vi också att bekämpa ”vänster”- tendensen till övercentralisering och äventyrspolitik, som lade otillbörlig vikt vid reguljärisering; en tendens som uppstod därför att en del av de ledande kadrerna överskattade fienden, satte uppgifterna för högt och mekaniskt tillämpade utländska erfarenheter, utan hänsyn till de verkliga betingelserna. Under tre långa år (före Tsunyimötet) ledde denna tendens till oerhörda offer i det centrala röda området, och den rättades först sedan vi tillgodogjort oss läxor, som vi fick betala med blod. Dess rättande var Tsunyimötets verk.
Den andra ändringen i strategi ägde rum på hösten 1937 (efter Lukouchiaointermezzot) vid föreningspunkten mellan två skilda krig. Vi stod inför en ny fiende, den japanska imperialismen och hade till bundsförvant vår forne fiende Kuomintang (som alltjämt var fientlig mot oss), och krigsskådeplatsen var norra Kinas väldiga vidder (som tillfälligt utgjorde vår armés front, men snart skulle vara fiendens uppland och skulle så förbli under lång tid). I denna särskilda situation var vår förändring av strategin ytterligt viktig. I detta särskilda läge måste vi förvandla den tidigare reguljära armén till en gerillaarmé (med avseende på dess spridda operationer men inte i fråga om dess organisation och disciplin) och förvandla den tidigare rörliga krigföringen till gerillakrigföring så att vi kunde anpassa oss till det slag av fiende vi stod inför och till de uppgifter som förelåg oss. Men denna förändring var synbarligen ett steg bakåt och därmed med nödvändighet mycket svår. Både undervärdering av och överdriven fruktan för Japan, tendenser som kunde väntas vid denna tid, förekom faktiskt inom Kuomintang. När Kuomintang gick över från inbördeskrig till nationellt krig, led det många onödiga förluster, huvudsakligen på grund av sin undervärdering av fienden, men också på grund av överdriven fruktan för Japan (vilket Han Fu-chu och Liu Chih[19] är exempel på). A andra sidan har vi verkställt förändringen tämligen gnisselfritt, och i stället för att lida förluster har vi vunnit stora segrar. Skälet är att det stora flertalet av våra kadrer i god tid accepterade Centralkommitténs riktiga vägledning och skickligt bedömde det verkliga läget, detta trots att det förekom allvarliga meningsutbyten mellan Centralkommittén och en del av armékadrerna. Denna ändrings väldiga betydelse, både då det gäller att hålla ut, att utveckla och vinna försvarskriget som helhet och för Kinas kommunistiska partis framtid, framträder omedelbart om vi tänker på den antijapanska gerillakrigföringens historiska betydelse för avgörandet av den nationella befrielsekampens öde i Kina. I sin ovanliga bredd och långvarighet saknar Kinas antijapanska gerillakrig motstycke inte bara i Östern utan kanske i hela mänsklighetens historia.
Den tredje ändringen, från gerillakrigföring till reguljär krigföring mot Japan, hör samman med krigets framtida utveckling, vilken förmodligen kommer att ge upphov till nya betingelser och nya svårigheter. Vi behöver inte diskutera den nu.
V. GERILLAKRIGFÖRINGENS STRATEGISKA ROLL MOT JAPAN
I det antijapanska kriget som helhet är reguljär krigföring den viktigaste och gerillakrigföringen kompletterande, ty endast reguljär krigföring kan avgöra krigets slutliga utgång. Av de tre strategiska skeden (defensiven, pattställningen och motoffensiven) som hela krigsprocessen i landet som helhet omfattar, är det första och det sista skeden i vilka reguljär krigföring står i främsta rummet och gerillakrigföringen utgör ett komplement. Under det mellersta skedet kommer gerillakrigföringen att bli viktigast och den reguljära krigföringen kompletterande, ty fienden kommer att hålla sig fast i de områden han ockuperat, och vi kommer att förbereda motoffensiven men ännu inte vara redo att inleda den. Ehuru detta skede möjligen blir det längsta, är det ändå endast ett av tre skeden i hela kriget. Om vi tar kriget som helhet, kommer därför den reguljära krigföringen i främsta rummet och gerillakrigföringen är kompletterande. Därest vi inte förstår detta, därest vi inte inser att reguljär krigföring kommer att avgöra krigets slutliga utgång, och därest vi inte ägnar uppmärksamhet åt att bygga upp en reguljär armé och åt att studera och leda reguljärt krig, kommer vi inte att vara i stånd att besegra Japan. Detta är en sida av saken.
Hur som helst har gerillakrigföringen sin viktiga strategiska plats hela kriget igenom. Utan gerillakrigföring och utan vederbörlig uppmärksamhet åt uppbyggandet av gerillaförband och gerillaarméer och åt att studera och leda gerillakrigföring, kommer vi likaledes att vara ur stånd att besegra Japan. Orsaken härtill är följande. Större delen av Kina kommer att förvandlas till fiendens uppland. Om där inte förekommer ett mycket utbrett och ihållande gerillakrig, kommer fienden att befästa sig tryggt utan fruktan för angrepp bakifrån och kommer att tillfoga våra huvudstyrkor, som kämpar vid fronten, svåra förluster och att sätta i gång allt hårdare offensiver. Sålunda blir det svårt för oss att åstadkomma en pattställning och fara för försvarskrigets fortsättning kan uppkomma. Men även om det inte skulle gå så illa, kan andra ogynnsamma omständigheter inträda, sådana som att vi inte kan bygga upp tillräcklig styrka för motoffensiven, frånvaro av stödaktioner under motoffensiven och möjligheten att fienden blir i stånd att ersätta sina förluster. Om dessa omständigheter uppstår och inte kan övervinnas, genom att en omfattande och ihållande gerillakrigföring utvecklas, blir det likaledes omöjligt att besegra Japan. Ehuru gerillakrigföringen i kriget som helhet kommer i andra rummet, intar den följaktligen en mycket viktig plats i strategin. Det vore utan tvivel ett mycket allvarligt misstag att i försvarskriget mot Japan ringakta gerillakriget. Detta är den andra sidan av saken.
Om ett land är stort, är gerillakrig möjligt. Därför förekom gerillakrigföring också i det förflutna. Men en ihållande gerillakrigföring kan bedrivas endast om den leds av kommunistiska partiet. Detta är skälet till att gerillakrigföringen i allmänhet misslyckades i det förflutna och till att den kan vara segerrik endast i modern tid och i stora länder, i vilka kommunistiska partier uppstått, såsom i Sovjetunionen under inbördeskriget och i Kina nu. Med hänsyn till de nuvarande omständigheterna och det allmänna krigsläget är arbetsfördelningen mellan Kuomintang och kommunistiska partiet i det antijapanska kriget, enligt vilken Kuomintang bedriver frontal reguljär krigföring och kommunistiska partiet bedriver gerillakrigföring bakom fiendens linjer, både nödvändig och riktig och är en fråga om ömsesidigt behov, ömsesidig samordning och ömsesidigt bistånd.
Man förstår sålunda hur nödvändigt och viktigt det var för vårt parti att ändra sin militära strategi från den reguljära krigföringen, som bedrevs under inbördeskrigets sista period, till gerillakrigföringen under det antijapanska krigets första period. De gynnsamma verkningarna av denna förändring kan sammanfattas i följande arton punkter:
1) minskning av de områden som är ockuperade av fiendestyrkor;
2) utvidgning av våra egna styrkors basområden;
3) samordning med operationerna vid den reguljära fronten under defensivens skede för att hålla fast fienden;
4) bibehållande, under pattställningens skede, av ett fast grepp om basområdena bakom fiendens linjer för att underlätta utbildningen och reorganiseringen av trupperna vid den reguljära fronten;
5) under motoffensivens skede, samordning med den reguljära fronten vid återtagandet av förlorat territorium;
6) den snabbaste och mest effektiva utvidgningen av våra styrkor;
7) största möjliga utökning av kommunistiska partiet, så att en particell kan organiseras i varje by;
8) bredast möjliga utveckling av massrörelserna så att allt folket bakom fiendens linjer, utom de som befinner sig i hans fästen, kan organiseras;
9) upprättande av antijapanska demokratiska politiska maktorgan inom mycket vidsträckta områden;
10) bredast möjliga utveckling av det antijapanska kultur- och uppfostringsarbetet;
11) en mycket omfattande förbättring av folkets levnadsvillkor;
12) en mycket effektiv upplösning inom fiendens trupper;
13) en mycket omfattande och varaktig inverkan på den allmänna folkstämningen och en höjning av moralen i hela landet;
14) en synnerligen omfattande eggelse till framsteg i vänskapliga arméer och partier;
15) anpassning till det läge i vilket fienden är stark och vi är svaga så att vi lider färre förluster och vinner fler segrar;
16) anpassning till faktum att Kina är stort och Japan litet, för att se till att fienden lider större förluster och vinner färre segrar;
17) snabbaste och mest effektiva utbildning av ett stort antal kadrer för ledarskap;
18) den mest effektiva lösningen av försörjningsproblemet.
Det råder alltså inga tvivel om att under kampens långa förlopp gerillaförbanden och gerillakrigföringen inte kommer att förbli vad de är, utan kommer att utvecklas till en högre nivå och småningom förvandlas till reguljära förband respektive reguljär krigföring. Genom gerillakrigföring ska vi bygga upp vår styrka och göra oss själva till ett avgörande element i den japanska imperialismens krossande.
VI. ÄGNA STOR UPPMÄRKSAMHET AT STUDIET AV MILITÄRA TING
Alla tvistefrågor mellan två fientliga arméer är för sin lösning beroende av krig, och frågan huruvida Kina ska överleva eller utplånas beror av huruvida det segrar eller lider nederlag i det pågående kriget. Följaktligen tål våra studier av militär teori, av strategi och taktik och av politiskt arbete i armén inte att uppskjutas ens för ett ögonblick. Ehuru våra studier av taktiken alltjämt är otillfredsställande, har våra kamrater, som är sysselsatta i militärt arbete, uppnått ganska mycket under de senaste tio åren och på grundval av de kinesiska förhållandena kommit fram med mycket som är nytt. Bristen här är att det inte gjorts någon allmän sammanfattning. Men hittills har endast få människor studerat strategins problem och krigets teori. Ypperliga resultat har uppnåtts i studiet av vårt politiska arbete, vilket ifråga om rikedomen på erfarenheter och antalet nyskapelser och deras kvalitet, står tillbaka endast för Sovjetunionens. Också här är bristen den otillfredsställande sammanfattningen och systematiseringen. Den militära kunskapens popularisering är en trängande uppgift för partiet och hela landet. Vi måste nu ägna stor uppmärksamhet åt alla dessa ting, men framför allt åt krigets och strategins teori. Jag anser det oundgängligen nödvändigt att vi väcker intresse för studiet av militär teori och inriktar alla våra medlemmars uppmärksamhet på studiet av militära ting.
[1] Jämför Lenin ”Kriget och den ryska socialdemokratin”, ”RSDAP:s utländska sektioners konferens”, ”Om den egna regeringens nederlag i det imperialistiska kriget” samt ”Rysslands nederlag och den revolutionära krisen” (Samlade skrifter i urval, Arbetarkulturs förlag, Stockholm 1937, bd IX). Dessa artiklar, som skrevs 1914-15 sysslar särskilt med dåtidens imperialistiska krig. Jämför också Sovjetunionens Kommunistiska Partis Historia, Sjätte kap., 3:e avsnittet, ”Det bolsjevikiska partiets teori och taktik i krigets, fredens och revolutionens frågor”.[TILLBAKA]
[2] År 1924 besegrade dr Sun Yat-sen, i förbund med kommunistiska partiet och de revolutionära arbetarna och bönderna, ”Köpmannakåren”, en väpnad styrka uppställd av de compradorer och godsägare, vilka i samarbete med de brittiska imperialisterna sysslade med kontrarevolutionär verksamhet i Canton. Den revolutionära armén, som bildats på grundval av samverkan mellan Kuomintang och kommunistiska partiet, drog i början av 1925 ut från Canton på sin östexpedition och besegrade med böndernas stöd krigsherren Chen Chiung-mings trupper. Den återvände därefter till Canton och störtade krigsherrarna från Yunnan och Kwangsi, som befäst sig där. På hösten samma år företog den sin andra östexpedition och utplånade slutgiltigt Chen Chiung-mings styrkor. Dessa fälttåg, i vilka medlemmar av kommunistiska partiet och kommunistiska ungdomsförbundet kämpade som hjältar i främsta linjen, framkallade provinsen Kwangtungs politiska enande och banade vägen för Nordexpeditionen.[TILLBAKA]
[3] Stalin, ”The Prospects of the Revolution in China”, Works, Moscow, 1954, bd VIII, s. 379.[TILLBAKA]
[4] År 1894 bildade dr Sun Yat-sen i Honolulu en liten revolutionär organisation, som kallades Hsing Chung Hui (Sällskapet för Kinas pånyttfödelse). Med stöd från de hemliga sällskapen bland folket genomförde han i provinsen Kwangtung två väpnade uppror mot Chingdynastin efter dess nederlag i det kinesisk-japanska kriget år 1895, ett i Canton 1895, och det andra i Huichow år 1900.[TILLBAKA]
[5] Kinesiska revolutionära förbundet eller Tung Meng Hui (en enhetsfrontsorganisation för bourgeoisin, småbourgeoisin och en del av godsägaradeln, som var motståndare till Chingdynastin) bildades 1905 genom sammanslagning av Hsing Chung Hui (se noten ovan) och två andra grupper, Hua Hsing Hui (Förbundet för Kinas återfödelse) och Kuang Fu Hui (Sällskapet för det utländska okets brytande). Det framlade ett borgerligt revolutionärt program som förespråkade ”tatarernas (mandsjuernas) utvisning, Kinas återerövring, upprättandet av en republik och lika äganderätt till jorden”. Under Kinesiska revolutionära förbundets period igångsatte dr Sun Yat-sen, som förband sig med de hemliga sällskapen och en del av Chingregimens nya armé, ett antal väpnade resningar mot denna regim. Bland dessa märks upproren i Pinghsiang (provinsen Kiangsi), Liuyang och Ljung (provinsen Hunan) år 1906, i Huangkang, Chaochow och Chinchow (provinsen Kwangtung) och i Chennankuan (provinsen Kwangsi) år 1907, i Hokou (provinsen Yunnan) år 1908 och i Canton år 1911. Den sistnämnda resningen följdes samma år av Wuchangupproret, som ledde till att China dynastin störtades.[TILLBAKA]
[6] År 1912 omorganiserades Kinesiska revolutionära förbundet till Kuomintang och ingick en kompromiss med krigsherreregimen i norr för vilken Yuan Shih-kai stod i spetsen. År 1913 marscherade Yuans trupper söderut för att undertrycka de styrkor som under 1911 års revolution uppstått i provinserna Kiangsi, Anhwei och Kwangtung. Väpnat motstånd organiserades av dr Sun Yat-sen men blev snart nedslaget. Efter att ha insett det felaktiga i Kuomintangs kompromisspolitik, bildade dr Sim Yat-sen år 1914 i Tokyo i Japan ett parti, som han för att skilja det från dåtidens Kuomintang kallade Cliung Hua Ke Ming Tang (Kinesiska revolutionära partiet). Detta nya parti var faktiskt ett förbund mellan de politiska representanterna för en sektion av småbourgeoisin och en sektion av bourgeoisin mot Yuan Shih-kai. Genom detta förbund iscensatte dr Sun Yat-sen en mindre resning i Shanghai år 1914. Under 1915, då Yuan Shih-kai proklamerade sig som kejsare, startade Tsai Ngo och andra en straffexpedition mot honom från Yunnan, och dr Sun var också ivrigt verksam som förespråkare för och befordrare av väpnad kamp mot Yuan Shih-kai.[TILLBAKA]
[7] År 1917 for dr Sun Yat-sen från Shanghai till Canton som ledare för en flottstyrka, som stod under hans inflytande. Han utnyttjade Kwangtung som bas och samverkade med krigsherrarna i sydväst, som var motståndare till krigsherren Tuan Chi-jui i norr, samt satte upp en militärregering mot Tuan Chi-jui.[TILLBAKA]
[8] År 1921 planerade dr Sun Yat-sen en expedition norrut från Kweilin i provinsen Kwangsi. Men hans plan omintetgjordes genom myteri av hans underordnade, Chen Chiung-ming, som stod i maskopi med krigsherrarna i norr.[TILLBAKA]
[9] Whampoas militärakademi, belägen vid Whampoa utanför Canton, inrättades år 1924, efter Kuomintangs reorganisation, av dr Sun Yat-sen med hjälp av Kinas kommunistiska parti och Sovjetunionen. Innan Chiang Kaishek 1927 förrådde revolutionen leddes akademin av Kuomintang och kommunistiska partiet tillsammans. Kamraterna Chou En-lai, Yeh Chienying, Yun Tai-ying, Hsiao Chu-nu och andra innehade vid olika tidpunkter ledande poster vid akademin. Många av kadetterna var medlemmar av kommunistiska partiet eller kommunistiska ungdomsförbundet, och de bildade akademins revolutionära kärna.[TILLBAKA]
[10] Tan Yen-kai var hemmahörande i Hunan och hade varit en Hanlin, medlem av den högsta officiella lärda institutionen under Chingdynastin. Han var en karriärist, som först förespråkade en konstitutionell monarki och sedan deltog i 1911 års revolution. Hans senare anslutning till Kuomintang återspeglade motsättningen mellan godsägarna i Hunan och krigsherrarna i norr.[TILLBAKA]
[11] Progressiva partiet organiserades av Liang Chi-chao och andra under Yuan Shih-kais beskydd under republikens första år.[TILLBAKA]
[12] Yuan Shih-kai var ledare för krigsherrarna i norr under Chingdynastins sista år. Sedan Chingdynastin störtats genom 1911 års revolution lade han sig till med posten som republikens president och organiserade krigsherrarnas i norr första regering, som representerade storgodsägarnas och de stora compradorernas klasser. Därvid förlitade han sig på en kontrarevolutionär väpnad styrka och imperialisternas understöd samt utnyttjade tendenserna till kompromiss hos bourgeoisin, som då ledde revolutionen. 1915 ville han göra sig till kejsare, och för att få de japanska imperialisternas stöd godtog han Japans Tjugoen krav, vilka syftade till att ge Japan allena kontroll över hela Kina. I december samma år fick ett uppror i provinsen Yunnan, som var riktat mot hans tronbestigning, snabbt gensvar och stöd i hela landet. Yuan Shih-kai dog i juni 1916 i Peking.[TILLBAKA]
[13] Tuan Chi-jui var en av Yuan Shih-kais gamla underordnade och ledare för Anhweiklicken bland krigsherrarna i norr. Efter Yuans död hade han vid flera tillfällen kontrollen över regeringen i Peking.[TILLBAKA]
[14] Den extremt högerorienterade Statsvetenskapliga gruppen bildades 1916 av en sektion av Progressiva partiet och en sektion av Kuomintang. I syfte att nå regeringsposter satsade den än på krigsherrarna i söder, än på de i norr. Under Nordexpeditionen 1926-27 började dess projapanska medlemmar, sådana som Huang Fu, Chang Chun och Yang Yung-tai att samarbeta med Chiang Kai-shek, och stödda på sin reaktionära politiska erfarenhet hjälpte de honom att bygga upp en kontrarevolutionär regim.[TILLBAKA]
[15] Ungdomspartiet, också kallat Kinesiska ungdomspartiet eller Etatistepartiet, bildades av en handfull skrupelfria fascistiska politiker. De gjorde karriär som kontrarevolutionärer, genom att bekämpa kommunistiska partiet och Sovjetunionen, och erhöll subsidier från olika grupper av reaktionärer bland de makthavande samt från imperialisterna.[TILLBAKA]
[16] Kamrat Mao Tse-tung avser här huvudsakligen det oberoende regemente som under Nordexpeditionen kommenderades av general Yeh Ting, en kommunist. Se ”Kampen i Chingkangbergen”, not 14, Valda verk av Mao Tse-tung, bd I, s. 105-106.[TILLBAKA]
[17] Nanchang, provinsen Kiangsis huvudstad, var skådeplatsen för det ryktbara upproret den 1 augusti 1927, som Kinas kommunistiska parti ledde för att bekämpa Chiang Kai-sheks och Wang Ching-weis kontrarevolution och för att föra 1924-27 års revolution vidare. Över 30.000 soldater deltog i upproret som leddes av kamraterna Chou En-lai, Chu Teh, Ho Lung och Yeh Ting. Den upproriska armén lämnade som planerat Nanchang den 5 augusti, men led nederlag när den närmade sig Chaochow och Swatow i provinsen Kwangtung. Ledda av kamraterna Chu Teh, Chen Yi och Lin Piao kämpade sig senare en del av soldaterna fram till Chingkangbergen och förenade sig med Första divisionen av Arbetarnas och böndernas första revolutionära armé under kamrat Mao Tse-tung.[TILLBAKA]
[18] Det berömda Höstskördeupproret under ledning av kamrat Mao Tsetung inleddes i september 1927 av folkets väpnade styrkor i häradena Hsiushui, Pinghsiang, Pingkiang och Liuyang på gränsen mellan provinserna Hunan och Kiangsi. De bildade Första divisionen av Arbetarnas och böndernas första revolutionära armé. Kamrat Mao Tse-tung ledde denna styrka till Chingkangbergen där en revolutionär bas upprättades.[TILLBAKA]
[19] Han Fu-chu var en av Kuomintangs krigsherrar i provinsen Shantung. Liu Chih, en annan krigsherre, som kommenderade Chiang Kai-sheks egna trupper i provinsen Honan, hade efter utbrottet av Försvarskriget mot Japan ledningen av försvaret för Paotingområdet i provinsen Hopei. Bägge dessa herrar flydde för japanerna utan att lossa ett skott.[TILLBAKA]