Detta var utkastet till en rapport som kamrat Mao Tse-tung gav i november 1937 vid ett möte med partiaktivister i Yenan. Den mötte omedelbar opposition från högeropportunisterna inom partiet, och inte förrän till Sjätte Centralkommitténs sjätte plenarmöte, i oktober 1938, blev denna högeravvikelse i huvudsak övervunnen.
I. DET NUVARANDE LÄGET ÄR ETT ÖVERGÅNGSLÄGE FRÅN ETT KRIG MED PARTIELLT FÖRSVAR TILL ETT KRIG MED TOTALT FÖRSVAR
1. Vi stödjer alla slag av försvarskrig, även ett partiellt sådant, mot den japanska imperialismens invasion. Ty partiellt försvar är ett framsteg jämfört med icke-motstånd, och i viss mån är det revolutionärt till sin karaktär och är ett krig för fäderneslandets försvar.
2. Men ett partiellt försvarskrig som förs av regeringen allena, utan att folkets massor deltar, kommer säkerligen att misslyckas, som vi redan påpekat (vid mötet för partiaktivister i Yenan i april i år, vid partiets rikskonferens i maj och i Centralkommitténs Politiska byrås resolution[1] i augusti). Ty det är inte ett nationellt revolutionärt krig i ordets fulla mening, det är inte ett folkkrig.
3. Vi håller på ett nationellt revolutionärt krig i ordets fulla mening, ett krig i vilket hela folket mobiliseras, med andra ord, totalt försvar. Ty endast ett sådant försvar utgör ett folkkrig och kan nå målet att försvara fäderneslandet.
4. Trots att det partiella försvarskrig som Kuomintang förespråkar också är ett nationellt krig och i viss mån revolutionärt till sin karaktär, är dess revolutionära karaktär långt ifrån fullständig. Ett partiellt försvar måste leda till nederlag i kriget; det kan aldrig segerrikt försvara fäderneslandet.
5. Här ligger den principiella skillnaden mellan kommunistiska partiets ståndpunkt och Kuomintangs nuvarande ståndpunkt rörande försvaret. Om kommunisterna glömmer denna principiella skillnad kommer de att bli ur stånd att på ett riktigt sätt vägleda försvarskriget, de kommer att bli maktlösa att övervinna Kuomintangs ensidighet, och de kommer att förnedra sig så djupt att de överger sina principer och drar ned sitt parti till Kuomintangs nivå. Detta vore ett brott mot det nationella revolutionära krigets och fäderneslandsförsvarets heliga sak.
6. I ett i verklig mening nationellt revolutionärt krig, i ett krig av totalt försvar, är det väsentligt att i praktiken omsätta det Tiopunktsprogram för motstånd mot Japan och för nationens räddning som kommunistiska partiet föreslagit samt ha en regering och en armé som kommer att genomdriva detta program i dess helhet.
7. Efter Shanghais och Taiyuans fall är läget följande:
1) I norra Kina har reguljär krigföring, i vilken Kuomintang spelade den ledande rollen, upphört, och gerillakrigföring, i vilken kommunistiska partiet spelar den ledande rollen, kommit i första rummet. I provinserna Kiangsu och Chekiang har de japanska angriparna brutit igenom Kuomintangs stridslinjer och rycker fram mot Nanking och Yangtsedalen. Det står redan klart att Kuomintangs partiella försvar inte länge kan bestå.
2) Storbritanniens, Förenta staternas och Frankrikes regeringar har, i sina egna imperialistiska intressen, antytt att de kommer att hjälpa Kina, men än så länge har endast sympatiyttringar förekommit men ingen som helst praktisk hjälp lämnats.
3) De tyska och italienska fascisterna gör allt vad de förmår för att hjälpa den japanska imperialismen.
4) Kuomintang är fortfarande ovilligt att göra någon grundläggande ändring i sin enpartidiktatur och i sitt sätt att autokratiskt styra folket, med vilka den genomför det partiella försvaret.
Detta är bildens ena sida. Den andra sidan syns i följande:
1) Kommunistiska partiets och Åttonde routearméns politiska inflytande sprider sig snabbt och vida omkring, och de hyllas i hela landet som ”landets räddare”. Kommunistiska partiet och Åttonde routearmén är beslutna att fortsätta gerillakriget i norra Kina för att försvara hela landet, klavbinda de japanska aggressorerna och hindra dem att angripa de centrala slätterna och nordvästra Kina.
2) Massrörelsen har utvecklats ett steg vidare.
3) Den nationella bourgeoisin lutar åt vänster.
4) Inom Kuomintang växer det fram krafter som vill ha reformer.
5) Rörelsen för att bekämpa Japan och hjälpa Kina sprider sig bland folken i världen.
6) Sovjetunionen bereder sig att ge Kina praktisk hjälp.
Detta är den andra sidan av bilden.
8. Följaktligen är det nuvarande läget en övergång från partiellt till totalt försvar. Partiellt försvar kan inte länge bestå, och totalt försvar har ännu inte börjat. Övergången från det ena till det andra, tidsklyftan, är fylld av faror.
9. Under denna period kan Kinas partiella försvar utvecklas i en av tre riktningar:
Den första är att det partiella försvaret upphör och ersätts av totalt försvar. Detta är vad flertalet i landet kräver, men Kuomintang är alltjämt tveksamt.
Den andra är att det väpnade försvaret upphör och ersätts av kapitulation. Detta är vad de japanska angriparna, kollaboratörerna och de projapanska elementen kräver, men det stora flertalet av det kinesiska folket motsätter sig detta.
Den tredje är att väpnat försvar och kapitulation existerar sida vid sida i Kina. Detta skulle kunna ske som en följd av de japanska angriparnas, kollaboratörernas och de projapanska elementens intriger för att splittra Kinas antijapanska front, när de finner det omöjligt att uppnå riktning nummer två. De håller nu på att fiffla med något liknande. Denna fara är faktiskt mycket stor.
10. Av det nuvarande läget att döma har de inhemska och internationella faktorer, som hindrar kapitulationismen att vinna, överhanden. Dessa faktorer omfattar: Japans framhärdande i sin politik att underkuva Kina, vilket inte lämnar Kina annat alternativ än att kämpa; kommunistiska partiets och Åttonde routearméns existens; det kinesiska folkets önskningar; önskningarna hos flertalet av kuomintangmedlemmarna; Storbritanniens, Förenta staternas och Frankrikes bekymmer för att Kuomintangs kapitulation kan skada deras intressen; Sovjetunionens existens och dess politik för att hjälpa Kina; de stora förhoppningar som det kinesiska folket (inte utan orsak) ställer på Sovjetunionen. En riktig och samordnad användning av alla dessa faktorer skulle inte enbart gäcka kapitulanterna och splittringsförsöken utan också undanröja allt som hindrar oss att nå längre än till partiellt försvar.
11. Således finns utsikter för en övergång från partiellt till totalt försvar. Det är alla kinesiska kommunisters, alla progressiva kuomintangmedlemmars och hela det kinesiska folkets trängande och gemensamma uppgift att sträva till detta mål.
12. Kinas antijapanska nationella revolutionära krig står nu inför en svår kris. Krisen kan bli långvarig, men den kan också lösas relativt snabbt. På det inre planet är de avgörande faktorerna samarbete mellan Kuomintang och kommunisterna och en ändring, på grundval av detta samarbete, i Kuomintangs politik samt styrkan hos arbetar- ochbondemassorna. På det yttre planet är den avgörande faktorn bistånd från Sovjetunionen.
13. En politisk och organisatorisk reformering av Kuomintang är både nödvändig och möjlig.[2] Huvudskälen är trycket från japanerna, det kinesiska kommunistpartiets enhetsfrontspolitik, det kinesiska folkets önskningar samt framväxandet av nya krafter inom Kuomintang. Vår uppgift är att arbeta för denna reformering av Kuomintang som en grundval för genomförandet av reformer inom regeringen och armén. Denna reformering kräver utan tvivel samtycke från Kuomintangs Centrala exekutivkommitté, och vi kan endast göra förslag.
14. Regeringen bör reformeras. Vi har föreslagit att en provisorisk nationalförsamling ska inkallas, en sak som också är både nödvändig och möjlig. Otvivelaktigt kräver även detta Kuomintangs samtycke.
15. Uppgiften att reformera armén innebär att nya arméer måste byggas upp och de gamla reformeras. Om en ny armé på 250.000 till 300.000 man, genomsyrade av en ny politisk anda, kan byggas upp inom sex till tolv månader, kommer läget på de antijapanska slagfälten att småningom förbättras. En sådan armé skulle påverka alla de gamla arméerna och samla dem kring sig. Detta skulle ge en militär grundval för en vändning till strategisk motoffensiv i försvarskriget. Denna reform kräver också Kuomintangs bifall. Åttonde routearmén borde ha en föredömlig roll att spela under denna reform. Och Åttonde routearmén själv bör utökas.
II. KAPITULATIONSPOLITIKEN MÅSTE BEKÄMPAS BÅDE INOM PARTIET OCH ÖVER HELA LANDET
Inom partiet: Bekämpa klasskapitulationspolitiken
16. 1927 ledde Chen Tu-hsius kapitulationspolitik till att revolutionen misslyckades. Ingen medlem i vårt parti bör någonsin glömma denna historiska läxa, som är skriven i blod.
17. Vad partiets linje för en antijapansk nationell enhetsfront angår, var den största faran inom partiet före Lukouchiaointermezzot ”vänster”-opportunismen, dvs sekterismen (den stängda dörrens politik), och huvudorsaken var att Kuomintang ännu inte börjat bjuda motstånd mot Japan.
18. Efter Lukouchiaointermezzot är den största faran inom partiet inte längre ”vänster”-sekterismen utan högeropportunismen, dvs kapitulationspolitiken, och huvudorsaken är att Kuomintang har börjat göra motstånd mot Japan.
19. Redan i april vid partiaktivisternas möte i Yenan och om igen i maj vid partiets rikskonferens, och särskilt i augusti vid Centralkommitténs Politiska byrås sammankomst (Lochuanmötet), ställde vi följande fråga: Kommer proletariatet att leda bourgeoisin i enhetsfronten, eller kommer bourgeoisin att leda proletariatet? Kommer Kuomintang att dra till sig kommunistiska partiet, eller kommer kommunistiska partiet att dra till sig Kuomintang? I samband med den just nu specifika politiska uppgiften innebär denna fråga: Ska Kuomintang höjas till den nivå som representeras av Tiopunktsprogrammet för att motstå Japan och rädda nationen, till nivån för det totala försvar som kommunistiska partiet förespråkar? Eller ska kommunistiska partiet sjunka till den nivå som representeras av godsägarnas och bourgeoisins kuomintangdiktatur, det partiella motståndets nivå?
20. Varför måste vi ställa frågan så skarpt? Svaret är:
Å ena sidan har vi den kinesiska bourgeoisins benägenhet för kompromisser; Kuomintangs överlägsenhet i fråga om materiell styrka; de uttalanden och beslut som gjorts av Kuomintangs Centrala exekutivkommittés tredje plenarmöte, vilka smutskastar och skymfar kommunistiska partiet och högljutt kräver ”ett slut på klasskampen”; Kuomintangs trängtan efter att ”kommunistiska partiet ska kapitulera” och dess vittomfattande propaganda i detta syfte; Chiang Kai-sheks försök att lägga kommunistiska partiet under sin kontroll; Kuomintangs politik att hålla tillbaka och försvaga Röda armén och de anti-japanska demokratiska basområdena; planen som kokades ihop under Kuomintangs utbildningskurs[3] i Lushan i juli för ”att under försvarskrigets gång reducera kommunistiska partiets styrka med två femtedelar”; Kuomintangs försök att förleda kommunistiska kadrer genom att erbjuda berömmelse, rikedom, vin och kvinnor; vissa småborgerliga radikalers (representerade av ChangNai-chi[4]) politiska kapitulation osv.
Å andra sidan har vi den ojämna teoretiska nivån bland kommunisterna; det faktum att många av våra partimedlemmar saknar den erfarenhet av samarbetet mellan de bägge partierna som vanns under Nordexpeditionen; det faktum att ett stort antal partimedlemmar är av småborgerligt ursprung; motviljan bland en del partimedlemmar mot att fortsätta ett liv av bitter kamp; tendensen att principlöst tillmötesgå Kuomintang inom enhetsfronten; uppkomsten av en tendens till en ny typ av krigsherrementalitet inom Åttonde routearmén; uppkomsten av problemet om kommunistiskt deltagande i kuomintangregeringen; uppkomsten av en tendens till alltför stora eftergifter i de antijapanska demokratiska basområdena; osv.
Med hänsyn till det allvarliga läge som ovan beskrivits måste vi med skärpa ställa frågan om vem som ska leda och måste beslutsamt bekämpa kapitulationismen.
21. Sedan flera månader och särskilt sedan försvarskrigets utbrott har Centralkommittén och partiorganisationer på alla nivåer fört en skarpt markerad och beslutsam kamp mot kapitulationstendenser, både existerande och potentiella, och vidtagit vissa nödvändiga försiktighetsmått mot dessa samt uppnått goda resultat.
Centralkommittén har utgivit ett utkast till en resolution [5] rörande problemet om kommunistiskt deltagande i regeringen.
En kamp har inletts mot tendensen till en ny typ av krigsherrementalitet i Åttonde routearmén. Denna tendens visar sig hos vissa individer, vilka efter Röda arméns ombildande blivit ovilliga att strikt underkasta sig kommunistiska partiets ledning, utvecklat en individualistisk heroism, blivit stolta över att de fått utnämningar av Kuomintang (dvs blivit ämbetsmän), och så vidare. Tendensen till denna nya typ av krigsherre mentalitet har samma rötter (kommunistiska partiets sänkning till Kuomintangs nivå) och leder till samma resultat (att massorna fjärmas från oss) som tendensen till den gamla typen av krigsherrementalitet, vilken tog sig uttryck i att man slog och skymfade folk, bröt mot disciplinen osv. Denna är särskilt farlig därför att den visar sig i den period då enhetsfront består mellan Kuomintang och kommunisterna, och det krävs därför att vi särskilt uppmärksammar och beslutsamt bekämpar den. Både systemet med politiska kommissarier, som slopades som resultat av intervention från Kuomintangs sida, och systemet med politiska avdelningar, vilka av samma skäl omdöptes till ”politiska skolningsbyråer”, har nu återinförts. Vi har inlett och ståndaktigt genomfört den nya strategiska principen ”självständigt gerillakrig i bergsområdena med initiativet i våra händer”, och har på så sätt i stort sett säkrat Åttonde routearméns framgång i strid och i dess övriga uppgifter. Vi har tillbakavisat Kuomintangs krav, att dess medlemmar skulle skickas till Åttonde routearméns förband såsom kadrer, och har hållit fast vid principen att kommunistiska partiet har den absoluta ledningen i Åttonde routearmén. Vi har likaledes infört principen om ”självständighet och initiativ inom enhetsfronten” i de revolutionära antijapanska basområdena. Vi har rättat till tendensen till ”parlamentarism”[6] (naturligtvis inte Andra internationalens parlamentarism, vilken saknas i det kinesiska partiet); vi har också fortsatt vår kamp mot banditer, spioner och sabotörer.
I Sian har vi rättat till tendensen till principlösa eftergifter i vårt förhållande till Kuomintang och har på nytt utvecklat masskampen.
I östra Kansu har vi i stort sett gjort likadant som i Sian.
I Shanghai har vi kritiserat Chang Nia-chis linje att ”ha färre paroller och erbjuda flera förslag” och börjat rätta till tendensen till överdrivna eftergifter i arbetet för nationens räddning.
I gerillazonerna i söder — som representerar en del av våra vinster under vårt tioåriga blodiga krig med Kuomintang, våra strategiska fästen för det antijapanska nationella revolutionära kriget i de södra provinserna och våra styrkor som Kuomintang även efter Sianintermezzot försökte utplåna medelst ”inringning och undertryckning” och som det även efter Lukouchiaointermezzot har sökt att försvaga med den nyare metoden att ”locka tigern ned från bergen” — har vi särskilt bemödat oss 1) att vara på vår vakt emot att oavsett omständigheterna koncentrera våra styrkor (något som skulle passa Kuomintangs önskan att förinta dessa fästen), 2) att förkasta ämbetsmän tillsatta av Kuomintang samt 3) att vara på vår vakt mot faran för ett nytt Ho Mingintermezzo[7] (dvs faran för att bli omringad och avväpnad av Kuomintang).
Vår inställning i veckotidningen Befrielse[8] har fortsatt att vara präglad av allvarlig och rättvis kritik.
22. För att kunna fortsätta det väpnade motståndet och vinna den slutliga segern samt omvandla partiellt försvar till totalt försvar, är det nödvändigt att hålla fast vid den antijapanska nationella enhetsfronten och bygga ut och stärka den. Inga åsikter som utsår split i enhetsfronten mellan Kuomintang och kommunisterna kommer att tolereras. Vi måste alltjämt vara på vår vakt mot ”vänster”-sekterism (den stängda dörrens politik). Men samtidigt måste vi noga hålla fast vid principen om självständighet och initiativ i allt vårt enhetsfrontsarbete. Vår enhetsfront med Kuomintang och andra partier grundar sig på genomförandet av ett bestämt program. Utan denna grundval kan det inte bli någon enhetsfront, och i så fall skulle samarbetet bli principlöst och ett uttryck för kapitulationism. Nyckeln till att leda det antijapanska nationella revolutionära kriget till seger är sålunda att förklara, tillämpa och upprätthålla principen om ”självständighet och initiativ inom enhetsfronten”.
23. Vad är vårt syfte med allt detta? I ett avseende är det att behålla den mark vi redan vunnit, ty denna mark är vår strategiska utgångspunkt och att förlora den skulle betyda slutet på allt. Men vårt huvudsyfte är att utöka den mark vi redan vunnit och uppnå det positiva målet att ”vinna massornas miljoner för den antijapanska nationella enhetsfronten och för att störta den japanska imperialismen”. Uppgifterna att hålla våra ställningar och utvidga dem är oskiljaktigt förbundna. De senaste månaderna har många fler vänsterinriktade medlemmar ur småborgarnas led enats under vårt inflytande, de nya krafterna inom kuomintanglägret har vuxit, masskampen i Shansi har utvecklats, och våra partiorganisationer har byggts ut på många ställen. 24. Vi måste emellertid klart förstå att allmänt talat är vårt partis organisatoriska styrka fortfarande ganska liten i landet som helhet. Massornas styrka i landet som helhet är också mycket liten, därför att arbetarna och bönderna, massornas grundläggande grupper, ännu inte organiserats. Allt detta beror å ena sidan av Kuomintangs politik att kontrollera och förtrycka och å andra sidan av att vårt eget arbete är otillräckligt eller till och med helt saknas. Detta är vårt partis grundläggande svaghet i det pågående antijapanska nationella revolutionära kriget. Därest vi inte övervinner denna svaghet, kan inte den japanska imperialismen besegras. I detta syfte måste vi tillämpa principen om ”självständighet och initiativ inom enhetsfronten” och övervinna alla tendenser till kapitulation eller överdrivna eftergifter.
Inom landet som helhet: Bekämpa den nationella kapitulationspolitiken
25. Punkterna ovan berör klasskapitulationspolitiken. Denna tendens skulle leda proletariatet till att anpassa sig till borgerlig reformism och borgerlig brist på grundlighet. Om den inte övervinns kan vi inte lyckas föra det antijapanska nationella revolutionära kriget framåt, omvandla partiellt försvar till totalt försvar och försvara fäderneslandet.
Men det finns också en andra typ av kapitulationspolitik, nationell kapitulationspolitik, vilken skulle leda Kina till att anpassa sig till den japanska imperialismens intressen, göra Kina till en japansk koloni och det kinesiska folket till koloniala slavar. Denna tendens har nu framträtt i den antijapanska nationella enhetsfrontens högerflygel.
26. Den antijapanska nationella enhetsfrontens vänsterflygel utgörs av de av kommunisterna ledda massorna, som innesluter proletariatet, bönderna och städernas småbourgeoisi. Vår uppgift är att göra vårt yttersta för att utvidga och befästa denna flygel. Genomförandet av denna uppgift är den grundläggande förutsättningen för att reformera Kuomintang, regeringen och armén, upprätta en enad demokratisk republik, omvandla partiellt motstånd till totalt försvar och störta den japanska imperialismen.
27. Mittsektionen i den antijapanska nationella enhetsfronten utgörs av den nationella bourgeoisin och småborgarnas övre skikt. De, för vilka de ledande tidningarna i Shanghai är språkrör, lutar nu åt vänster,[9] medan en del medlemmar i Fu Hsingförbundet har börjat vackla och en del medlemmar i C.C.-klicken också vacklar.[10] De arméer som bekämpar Japan har fått lära svåra läxor och en del har börjat eller förbereder sig att införa reformer. Vår uppgift är att hjälpa mittsektionen att gå framåt och ändra sin ståndpunkt.
28. Den antijapanska nationella enhetsfrontens högerflygel utgörs av de stora godsägarna och storbourgeoisin, och den är den nationella kapitulationismens nervcentrum. Det är oundvikligt att dessa människor ska luta åt kapitulationspolitik, ty de fruktar både att deras egendom ska förstöras i kriget och att massorna ska resa sig. Många av dem är redan kollaboratörer, många har blivit eller är beredda att bli projapanska, många vacklar och endast ett fåtal intar, på grund av särskilda omständigheter, en fast antijapansk hållning. En del av dem har för stunden anslutit sig till den nationella enhetsfronten, men under tvång och motsträvigt. Allmänt talat kommer det inte att dröja länge innan de går sin väg. Många av de värsta elementen bland de stora godsägarna och storbourgeoisin håller faktiskt i denna stund på att organisera en splittring inom den antijapanska nationella enhetsfronten. De tillverkar rykten, och sådana historier som att ”kommunisterna håller på med uppror” och ”Åttonde routearmén är på reträtt” kommer säkert att mångdubblas med var dag. Vår uppgift är att beslutsamt bekämpa den nationella kapitulationspolitiken och under kampens gång utvidga och befästa vänsterflygeln samt hjälpa mittsektionen att gå framåt och ändra sin ståndpunkt.
Förhållandet mellan klasskapitulationspolitiken och den nationella kapitulationspolitiken
29. Klasskapitulationspolitiken är i verkligheten den nationella kapitulationspolitikens reservstyrka i det antijapanska nationella revolutionära kriget; den är en ondartad tendens som stödjer högerflygeln och leder till nederlag i kriget. Vi måste bekämpa denna tendens inom kommunistiska partiet och proletariatet och utvidga kampen till alla områden i vårt arbete för att ge kraft åt kampen mot den nationella kapitulationspolitiken och uppnå den kinesiska nationens befrielse och de arbetande massornas frigörelse.
[1] Här åsyftas ”Resolutionen rörande det nuvarande läget och partiets uppgifter” vilken antogs av Kinas kommunistiska partis Centralkommittés Politiska byrå vid dess möte i Lochuan i norra Shensi den 25 augusti 1937. Den fullständiga texten lyder:
1) De japanska angriparnas militära provokation vid Lukouchiao och deras ockupation av Peiping och Tientsin utgör endast början på deras omfattande invasion av Kina söder om Stora muren. De har redan påbörjat sin nationella mobilisering för krig. Deras propaganda, att de ”icke önskar att förvärra läget”, är endast en rökridå för vidare angrepp.
2) Under trycket av de japanska angriparnas attacker och det kinesiska folkets indignation börjar Nankingregeringen besluta sig för att kämpa. Allmänna försvarsåtgärder har redan påbörjats och på vissa ställen även verkligt motstånd. Ett krig i full omfattning mellan Kina och Japan är oundvikligt. Motståndet vid Lukouchiao den 7 juli markerade början till Kinas nationella försvarskrig.
3) Ett nytt stadium har sålunda inletts i Kinas politiska läge, ett stadium av verkligt försvar. Försvarsförberedelsernas stadium är slut. I det nuvarande stadiet är den centrala uppgiften att mobilisera nationens alla krafter för seger i försvarskriget. Erövringen av demokratin, som inte uppnåddes i det föregående stadiet emedan Kuomintang var ovilligt och folket inte mobiliserades i tillräcklig grad, är en uppgift som måste uppfyllas under kampen för seger i försvarskriget.
4) Våra meningsskiljaktigheter och tvister med Kuomintang och andra antijapanska grupper rör i detta nya stadium inte längre huruvida ett försvarskrig ska föras utan hur segern ska vinnas.
5) Nyckeln ti!l seger i kriget ligger nu i att utveckla det motstånd som redan inletts till ett krig av totalt försvar av hela nationen. Endast genom ett sådant krig av totalt försvar kan slutlig seger vinnas. Tiopunktsprogrammet för att motstå Japan och rädda nationen, som nu föreslås av vårt parti, visar konkret vägen till slutlig seger i försvarskriget.
6) En stor fara lurar i motståndets nuvarande tillstånd. Huvudskälet till denna fara är att Kuomintang fortfarande är ovilligt att väcka hela folket till att delta i kriget. Det ser i stället kriget såsom regeringens ensak, och vid varje vändning fruktar och hindrar det folkets deltagande i kriget, hindrar regeringen och armén att knyta intima band med folket, förnekar folket den demokratiska rätten att bekämpa Japan och rädda nationen samt vägrar att grundligt reformera regeringsapparaten och omvandla regeringen till en hela nationens nationella försvarsregering. Ett försvarskrig av detta slag kan måhända uppnå delsegrar, men aldrig slutseger. Det riskerar tvärtom att sluta i ett svårt nederlag.
7) Förekomsten av allvarliga svagheter i försvarskriget kan komma att leda till många motgångar, reträtter, inre splittringar, förräderier, tillfälliga och partiella kompromisser och andra dylika bakslag. Därför bör det inses att kriget kommer att bli ett mödosamt och långvarigt krig, men vi är förvissade om att genom vårt partis och hela folkets bemödanden, kommer det motstånd som redan inletts att sopa undan alla hinder och fortsätta att gå framåt och utvecklas. Vi måste övervinna alla svårigheter och beslutsamt kämpa för att förverkliga det Tiopunktsprogram för seger, som vårt parti föreslår. Vi måste beslutsamt vända oss emot alla felaktiga riktlinjer, som strider mot detta program, och bekämpa nationell defaitism och den pessimism och förtvivlan som denna alstrar.
8) Tillsammans med folket och de väpnade styrkorna som leds av partiet måste medlemmar i kommunistiska partiet aktivt delta i främsta ledet i kampen, bli kärnan i nationens motstånd och göra sitt yttersta för att utveckla den antijapanska massrörelsen. De får inte för en sekund slappna av eller försumma ett enda tillfälle att göra propaganda bland massorna samt att organisera och beväpna dem. Segern i försvarskriget mot Japan är säker, om bara massornas miljoner verkligen organiseras i den nationella enhetsfronten. [TILLBAKA]
[2] I försvarskrigets inledande period gjorde Kuomintang och Chiang Kai-shek under folkets tryck en del utfästelser att införa olika reformer, men de bröt dem snabbt den ena efter den andra. Möjligheten att Kuomintang skulle införa de reformer som hela folket önskade rann ut i sanden. Det blev, som kamrat Mao Tse-tung senare sade i ”Om koalitionsregering”:
Hela folket, inklusive kommunisterna och andra demokrater, hoppades innerligt att kuomintangregeringen skulle gripa tillfället att vid en tidpunkt då landet var i fara och folket fyllt av entusiasm införa demokratiska reformer och i praktiken genomföra dr Sun Yat-sens revolutionära Folkets tre principer. Men deras förhoppningar gick om intet. (Se ”Om koalitionsregering” (24 april 1945), kapitel III, avsnittet ”Historien följer en slingrande kurs”, Valda verk , bd III). [TILLBAKA]
[3] Utbildningskursen i Lushan i provinsen Kiangsi anordnades av Chiang Kai-shek för att utbilda ämbetsmän på hög- och mellanstadierna i partiet och regeringen till att bli kärnan i hans reaktionära regim. [TILLBAKA]
[4] Chang Nai-chi förespråkade då att ”göra färre uppmaningar och erbjuda flera förslag”. Men det skulle ha varit meningslöst att enbart framföra ”förslag” till Kuomintang, eftersom det genomförde en förtryckarpolitik. Uppmaningar måste riktas direkt till massorna för att väcka dem till kamp mot Kuomintang. I annat fall skulle det ha varit omöjligt att upprätthålla kriget mot Japan eller bekämpa kuomintangreaktionen. Chang Nai-chi hade fel på denna punkt och insåg småningom sitt misstag. [TILLBAKA]
[5] Här åsyftas ”Kommunistiska partiets Centralkommittés utkast till resolution rörande kommunistiska partiets deltagande i regeringen” som skrevs den 25 september 1937. Den fullständiga texten lyder:
1) Det nuvarande läget i försvarskriget gör en enhetsfrontsregering, som representerar hela nationen, till en trängande nödvändighet, ty endast en sådan regering kan effektivt leda det antijapanska nationella revolutionära kriget och besegra den japanska imperialismen. Kommunistiska partiet är redo att delta i en sådan regering, det vill säga, att ta administrativt ansvar i regeringen direkt och officiellt samt spela en aktiv roll iden. Men en sådan regering finns ännu inte. Det som finns i dag är fortfarande kuomintangregeringens enpartidiktatur.
2) Kinas kommunistiska parti kan delta i regeringen endast när den har ändrats från Kuomintangs enpartidiktatur till en enhetsfrontsregering av hela nationen, det vill säga, när den nuvarande kuomintangregeringen (a) accepterar grundvalarna i det av vårt parti föreslagna Tiopunktsprogrammet för att bekämpa Japan och rädda nationen och kungör ett administrativt program i enlighet därmed; (b) börjar visa i handling att den menar allvar med sina bemödanden att genomföra detta program, och uppnår bestämda resultat; samt (c) tillåter kommunistiska partiets organisationer att existera legalt och garanterar kommunistiska partiet frihet att mobilisera, organisera och skola massorna.
3) Innan partiets Centralkommitté beslutar sig för att delta i Centralregeringen, får medlemmar i kommunistiska partiet som regel inte delta i någon lokal styrelse eller i några administrativa råd eller kommittéer tillhörande regeringens administrativa organ, vare sig centrala eller lokala. Ty ett dylikt deltagande skulle endast undanskymma kommunistiska partiets utmärkande drag, förlänga kuomintangdiktaturen och snarare hindra än vara till hjälp för bemödandena att åstadkomma en enad demokratisk regering.
4) Medlemmar i kommunistiska partiet får emellertid delta i lokala styrelser i vissa särskilda regioner, såsom i stridsområden, där de gamla myndigheterna finner det omöjligt att regera som förr och i stort sett är villiga att genomföra kommunistiska partiets politik, där kommunistiska partiet är fritt att handla öppet samt där den nuvarande krisen enligt både folkets och regeringens mening gör ett kommunistiskt deltagande nödvändigt. I synnerhet i de territorier som ockuperas av japanerna bör kommunistiska partiet öppet träda fram såsom organisatör av de antijapanska enhetsfrontsregeringarna.
5) Innan kommunistiska partiet officiellt inträder i regeringen, är det i princip tillåtet för partimedlemmar att delta i representativa församlingar, såsom en landsomfattande nationalförsamling, i syfte att diskutera en demokratisk författning och riktlinjer för att rädda nationen. Kommunistiska partiet bör således söka få sina medlemmar valda till sådana församlingar och använda dessa som ett forum för att propagera partiets synpunkter för att mobilisera folket och få det att sluta upp kring partiet och främja upprättandet av en enad demokratisk regering.
6) Om det finns ett definitivt gemensamt program och principen om absolut jämlikhet är erkänd, får kommunistiska partiets Centralkommitté eller dess lokala avdelningar skapa enhetsfrontsorganisationer med Kuomintangs Centrala exekutivkommitté eller dess lokala högkvarter, såsom olika gemensamma kommittéer (t.ex. nationella revolutionära förbund, kommittéer för massrörelser och kommittéer för mobilisering i krigszonerna), och genom dylika gemensamma aktioner bör kommunistiska partiet uppnå samarbete med Kuomintang.
7) När Röda armén omvandlats till en del av den nationella revolutionära armén, och den röda politiska maktens organ ändrats till specialområdets styrelse, får dessas representanter, som följd av den legala status de uppnått, ansluta sig till alla de militära och massorganisationer vilka främjar motståndet mot Japan och nationens räddning.
8) Det är av största vikt för kommunistiska partiet att upprätthålla en absolut självständig ledning i det som ursprungligen var Röda armén och i alla gerillaförband, och kommunister får inte visa minsta vacklan i denna principfråga.
[6] ”Parlamentarism” åsyftar här det förslag som en del partikamrater framförde, att systemet för politisk makt i de revolutionära basområdena, systemet för folkets representativa konferenser, borde ändras till det borgerliga parlamentariska systemet. [TILLBAKA]
[7] Ho Mingintermezzot ägde rum efter försvarskrigets utbrott. I oktober 1934, när Centrala Röda armén förflyttade sig norrut, stannade gerillaförband ur Röda armén kvar och upprätthöll under ytterst svåra omständigheter gerillakrig i fjorton områden i de åtta södra provinserna Kiangsi, Fukien, Kwangtung, Hunan, Hupeh, Honan, Chekiang och Anhwei. När försvarskriget började upptog dessa förband, enligt instruktioner från Kinas kommunistiska partis Centralkommitté, förhandlingar med Kuomintang för att få ett slut på inbördeskriget och organiserade sig i en enda armé (Nya fjärde armén som senare hårdnackat bekämpade japanerna vid Yangtseflodens södra och norra stränder) samt begav sig till fronten för att bekämpa Japan. Chiang Kai-shek planerade emellertid att utnyttja dessa förhandlingar till att utplåna gerillaförbanden. Ho Ming var en av gerillans ledare i gränsområdet Fukien-Kwangtung (ett av de fjorton gerillaområdena). Han var inte på sin vakt mot Chiang Kai-sheks komplott, med resultat att mer än 1.000 av de gerillasoldater som löd under hans kommando sedan de samlats blev omringade och avväpnade av kuomintangstyrkorna. [TILLBAKA]
[8] Liberation Weekly (Veckotidningen Befrielse) upprättades i Yenan 1937 och var Kinas kommunistiska partis Centralkommittés organ. Den efterträddes 1941 av dagstidningen Befrielse.[TILLBAKA]
[9] De var den del av den nationella bourgeoisin för vilken tidningar såsom Shanghais Shen Pao tjänade som språkrör. [TILLBAKA]
[10] Fu Hsingsällskapet och C.C.-klicken, två fascistorganisationer inom Kuomintang, hade som ledare Chiang Kai-shek respektive Chen Li-fu. De tjänade de stora godsägarnas och storbourgeoisins oligarkiska intressen. Många småborgerliga element hade emellertid anslutit sig till dem under tvång eller hade blivit lurade att ansluta sig. Texten åsyftar den del av Fu Hsingsällskapet som i stort sett utgjordes av officerare av lägre eller mellanrang inom kuomintangarmén och den del av C.C.-klicken som i huvudsak utgjordes av medlemmar utan maktställning. [TILLBAKA]