Den 7 juli 1937 iscensatte de japanska imperialisterna Lukouchiaointermezzot som ett led i sitt försök att med väpnat våld annektera hela Kina. Det kinesiska folket krävde enhälligt krig mot Japan. Tio dagar förgick innan Chiang Kai-shek från Lushan motsträvigt lät offentliggöra ett uttalande, som meddelade, att Japan skulle mötas med väpnat motstånd. Han gjorde detta under påtryckning från folket i hela landet och som följd av det svåra slag den japanska invasionen tilldelat både de brittiska och amerikanska imperialisternas intressen i Kina och storgodsägarnas och stor-bourgeoisins intressen, som Chiang Kai-shek direkt representerade. Men samtidigt fortsatte Chiang Kai-sheks regering att förhandla med de japanska inkräktarna och godtog till och med de så kallade fredliga uppgörelser som dessa slöt med lokala myndigheter. Inte förrän den 13 augusti 1937, då de japanska angriparna inledde ett stort angrepp mot Shanghai och därmed gjorde det omöjligt för Chiang Kai-shek att upprätthålla sitt välde i sydöstra Kina, blev han tvungen att upptaga väpnat motstånd. Men Chiang Kai-shek fortsatte sina lönnliga försök att sluta fred med Japan ända till år 1944. Under hela försvarskriget var Chiang Kai-shek motståndare till ett totalt folkkrig, i vilket hela folket mobiliseras, och genomförde en reaktionär politik, som innebar passivt motstånd mot Japan men aktiv kamp mot kommunistiska partiet och folket. Sålunda bröt han i handling fullständigt mot sitt eget uttalande i Lushan, att ”när kriget väl bryter ut, måste envar, ung eller gammal, i norr eller söder, påtaga sig ansvaret att göra motstånd mot Japan och försvara vårt fosterland”. De två slag av politik, två slag av åtgärder och två perspektiv som diskuteras i denna artikel återspeglar kampen mellan kommunistiska partiets linje och Chiang Kai-sheks linje i försvarskriget.
I. TVÅ SLAGS POLITIK
Den 8 juli, dagen efter Lukouchiaointermezzot,[1] utgav Kinas kommunistiska partis Centralkommitté ett manifest till hela nationen med uppmaning till försvarskrig. I manifestet sades bl a:
Landsmän! Peiping[*] och Tientsin är i fara! Norra Kina är i fara! Den kinesiska nationen är i fara! Ett försvarskrig i vilket hela nationen deltar är enda utvägen. Vi kräver omedelbart och beslutsamt motstånd mot de japanska invasionsarméerna och omedelbara förberedelser för att möta alla kritiska lägen. Hela nationen, från de högsta till de lägsta, måste genast ge upp varje tanke på att kunna leva i undergiven fred med de japanska angriparna. Landsmän! Vi bör med glädje hälsa och stödja Feng Chih-ans trupper för deras heroiska motstånd. Vi bör hälsa och stödja de lokala myndigheterna i norra Kina för deras deklaration, att de ska försvara hemlandet in i döden. Vi kräver att general Sung Cheh-yuan omedelbart mobiliserar hela 29:e armén[2]och sänder den att deltaga i striderna vid fronten. Av centralregeringen i Nanking kräver vi följande: Ge effektiv hjälp till 29:e armén. Upphäv omedelbart förbudet mot patriotiska rörelser bland massorna och låt folket få fritt spelrum för sin entusiasm för väpnat motstånd. Mobilisera omedelbart alla landets mark-, sjö- och luftstridskrafter för strid. Rensa omedelbart ut alla de dolda förrädarna och japanska agenterna i Kina och befäst på detta sätt vårt uppland. Vi manar folket i hela landet att sätta in all sin styrka i det heliga försvarskriget mot Japan. Våra paroller är: Väpnat försvar för Peiping, Tientsin och norra Kina! Försvara vårt hemland till sista blodsdroppen! Låt folket i hela landet, regeringen och de väpnade styrkorna gå samman för att bygga upp den nationella enhetsfronten såsom vår fasta Stora mur till försvar mot den japanska aggressionen! Låt Kuomintang och kommunistiska partiet träda i intimt samarbete och motstå de japanska angriparnas nya attacker! Driv ut de japanska angriparna ur Kina!
Detta är en politisk deklaration.
Den 17 juli gjorde herr Chiang Kai-shek ett uttalande från Lushan. Detta uttalande, som framlade en politik för att förbereda ett försvarskrig, var det första riktiga uttalande Kuomintang gjort i utrikes angelägenheter på många år och har följaktligen välkomnats av alla våra landsmän såväl som av oss. Uttalandet angav fyra villkor för biläggande av Lukouchiaointermezzot:
1) En uppgörelse får inte kränka Kinas suveränitet och territoriella integritet; 2) det får inte förekomma några olagliga förändringar i provinserna Hopeis och Chahars administrativa uppbyggnad; 3) det får inte, på krav från andra, företas några avskedanden eller omplaceringar av lokala ämbetsmän som utnämnts av centralregeringen; 4) den 29:e arméns rörelsefrihet får inte begränsas till det område där den nu är förlagd.
De avslutande satserna i uttalandet säger:
Ifråga om Lukouchiaointermezzot har regeringen beslutat om en politik och en ståndpunkt som den alltid kommer att hålla fast vid. Vi inser att, när hela nationen går till krig, offer kommer att krävas intill det bittra slutet, och vi bör inte hysa minsta hopp om en lätt utväg. När kriget väl bryter ut måste envar, ung eller gammal, i norr eller söder, påtaga sig ansvaret att göra motstånd mot Japan och försvara vårt fosterland.
Även detta är en politisk deklaration.
Här har vi två historiska politiska deklarationer angående Lukouchiaointermezzot, en som gjorts av kommunistiska partiet och en som gjorts av Kuomintang. Gemensamt för dem är att de bägge tar ståndpunkt för ett beslutsamt försvarskrig och vänder sig emot kompromiss och eftergifter.
Detta är ett slags politik för att möta den japanska invasionen, den riktiga politiken.
Men det är möjligt att ett annat slags politik antages. Under de senaste månaderna har förrädarna och de projapanska elementen i Peiping och Tientsin varit mycket verksamma. De har försökt förmå de lokala myndigheterna att foga sig i Japans krav. De har undergrävt politiken för beslutsamt väpnat motstånd och förespråkat kompromiss och eftergifter. Detta är ytterligt farliga tecken.
Politiken för kompromiss och eftergifter står i diametral motsättning till politiken för beslutsamt väpnat motstånd.
Om denna politik inte snabbt kastas helt om, kommer Peiping, Tientsin och hela norra Kina att falla i fiendens händer och hela nationen att råka i allvarlig fara. Alla och en var måste vara på sin vakt.
Patriotiska officerare och soldater i 29:e armén, förena er! Bekämpa kompromiss och eftergifter och genomför beslutsamt väpnat motstånd!
Medpatrioter i Peiping, Tientsin och norra Kina, förena er! Bekämpa kompromiss och eftergifter och stöd beslutsamt väpnat motstånd!
Medpatrioter i hela landet, förena er! Bekämpa kompromiss och eftergifter och stöd beslutsamt väpnat motstånd!
Herr Chiang Kai-shek och alla patriotiska medlemmar av Kuomintang! Vi hoppas att ni bestämt fasthåller vid er politik, uppfyller era löften, bekämpar kompromiss och eftergifter, genomför beslutsamt väpnat motstånd och sålunda i handling besvarar fiendens illgärningar.
Låt alla de väpnade styrkorna i landet, Röda armén inberäknad, stödja herr Chiang Kai-sheks deklaration, bekämpa kompromiss och eftergifter och föra beslutsamt väpnat motstånd.
Vi kommunister genomför helhjärtat och troget vad vi sagt i vårt eget manifest och stödjer samtidigt beslutsamt herr Chiang Kai-sheks deklaration. Vi är redo att tillsammans med Kuomintangs medlemmar och alla våra landsmän försvara hemlandet till sista blodsdroppen. Vi bekämpar allt vad tvekan, vacklan, kompromiss och eftergifter heter och kommer att föra beslutsamt väpnat motstånd.
II. TVÅ SLAG AV ÅTGÄRDER
Politiken för beslutsamt väpnat motstånd kräver, för att dess syfte ska uppnås, en hel rad av åtgärder.
Vilka är dessa? De viktigaste är följande:
1. Mobilisera alla de väpnade styrkorna i hela landet.
Mobilisera våra stående väpnade styrkor på väl över två miljoner man. mark-, sjö- och luftstridskrafterna, Centralarmén, de lokala trupperna och Röda armén inberäknade, och sänd omedelbart huvudstyrkorna till de nationella försvarslinjerna, men behåll vissa styrkor i upplandet för upprätthållande av ordningen. Anförtro befälet över de olika fronterna åt generaler som är lojala mot nationens intressen. Inkalla en nationell försvarskonferens för att besluta om strategin och skapa enhet om syftet med de militära operationerna. Ompröva det politiska arbetet inom armén för att skapa enhet mellan officerare och manskap och mellan armén och folket. Fastställ principen att gerillakrigföring ska bära ansvaret för en del av den strategiska uppgiften, och trygga riktig samordning mellan gerillakrigföring och reguljär krigföring. Rensa ut förrädarna ur armén. Inkalla ett tillräckligt antal reservister och utbilda dem för fronttjänst. Ge de väpnade styrkorna behövlig påfyllning av utrustning och förråd. Militära planer enligt dessa riktlinjer måste uppgöras i överensstämmelse med den allmänna politiken för beslutsamt väpnat motstånd. Kinas trupper är långt ifrån fåtaliga, men om inte dessa planer genomförs kommer de inte att vara i stånd att besegra fienden. Om, emellertid, de politiska och materiella faktorerna kombineras, kommer våra väpnade styrkor att bli utan like i Östasien.
2. Mobilisera hela folket.
Upphäv förbudet för patriotiska rörelser, frige politiska fångar, upphäv ”Undantagsdekretet rörande handlingar som sätter Republiken i fara”[3]och ”Presscensuren” [4], ge existerande patriotiska organisationer legal status, utvidga dessa organisationer bland arbetarna, bönderna, affärsmännen och de intellektuella, beväpna folket för självförsvar och för operationer till stöd åt armén. Med ett ord, ge folket frihet att uttrycka sin patriotism. Folket och armén kommer att genom sina gemensamma ansträngningar ge dödsstöten åt den japanska imperialismen. Om vi inte förlitar oss på folkets stora massor, kan det utan tvivel inte bli någon seger i ett landsomfattande krig. Låt oss ta varning av Abessiniens nederlag.[5] Ingen som uppriktigt vill genomföra väpnat motstånd, kan kosta på sig att ignorera denna punkt.
3. Reformera regeringsapparaten.
Ta in representanter för alla politiska partier och grupper och även ledande män i regeringen för att gemensamt förvalta statens angelägenheter och rensa ut de dolda projapanska elementen och förrädarna inom regeringen, så att regeringen kan bli ett med folket. Väpnat motstånd mot Japan är en uppgift av jätteformat och kan inte genomföras av en handfull individer allena. Om de framhärdar i att hålla i tyglarna kommer de endast att misslyckas. Om regeringen ska bli en riktig regering för nationens försvar, måste den förlita sig på folket och tillämpa demokratisk centralism. Den måste vara på samma gång demokratisk och centraliserad; ty detta slag av regering är den starkaste. Nationalförsamlingen måste verkligen representera folket, den måste bli den högsta myndigheten, avgöra statens viktiga politiska frågor och besluta om politiken och planerna för väpnat motstånd mot Japan och för att rädda nationen.
4. Antag en antijapansk utrikespolitik.
Ge inte de japanska imperialisterna en enda fördel eller tillgång, konfiskera tvärtom deras egendom, vägra att erkänna deras fordringar, rensa ut deras lakejer och kasta ut deras spioner. Slut omedelbart ett militärt och politiskt förbund med Sovjetunionen, och låt oss ena oss intimt med Sovjetunionen, det land som är det mest tillförlitliga, det starkaste och det som bäst kan hjälpa Kina att motstå Japan. Vinn Englands, Förenta staternas och Frankrikes sympatier för vårt motstånd mot Japan och tillförsäkra oss deras hjälp, förutsatt att detta inte innebär att vi förlorar territorium eller våra suveräna rättigheter. Vi bör förlita oss huvudsakligen på vår egen styrka för att besegra de japanska angriparna, men utländsk hjälp kan inte undvaras och en isoleringspolitik kommer endast att gynna fienden.
5. Proklamera ett program för att förbättra folkets försörjning och börja omedelbart att genomföra detta.
Börja med följande oumbärliga åtgärder: avskaffa orimliga skatter och olika slag av pålagor, minska jordarrendena, begränsa ocker, höj arbetarnas löner, förbättra soldaternas och underofficerarnas försörjning, förbättra de kontorsanställdas försörjning och lämna bistånd till dem som drabbas av naturkatastrofer. Dessa nya åtgärder kommer alls icke, som en del människor påstår, att leda till kaos i landets finanser, de kommer i stället att öka folkets köpkraft och leda till en upp-blomstring inom handeln och finanserna. De kommer att oändligt öka vår styrka att motstå Japan och befästa regeringens grundvalar.
6. Inför undervisning för nationellt försvar.
Reformera i grunden den nuvarande undervisningspolitiken och undervisningssystemet. Alla planer som inte är trängande och alla åtgärder som inte är rationella måste förkastas. Tidningar, böcker och tidskrifter, filmer, teaterpjäser, litteratur och konst, bör genomgående stå i det nationella försvarets tjänst. Förrädisk propaganda måste förbjudas.
7. Antag riktlinjer för en finansiell och ekonomisk politik för motstånd mot Japan.
Finanspolitiken bör baseras på principen att de som har pengar, bör bidraga med pengar, och att de japanska imperialisternas och de kinesiska förrädarnas egendom bör konfiskeras. Den ekonomiska politiken bör baseras på principen att bojkotta japanska varor och gynna hemlandets produkter — allt för det väpnade motståndets skull. Ett trängt finansiellt läge är ett resultat av felaktiga åtgärder och kan säkerligen övervinnas sedan en dylik ny politik antagits, som tjänar folkets intressen. Det är rent nonsens att säga, att ett land, som har ett så vidsträckt territorium och en sådan stor folkmängd, är finansiellt och ekonomiskt hjälplöst.
8. Ena hela det kinesiska folket, regeringen och de väpnade styrkorna i syfte att bygga upp den nationella enhetsfronten såsom vår fasta Stora mur.
Tillämpningen av det väpnade motståndets politik och av de ovan nämnda åtgärderna, beror av denna enhetsfront. Nyckelfrågan är det nära samarbetet mellan Kuomintang och kommunistiska partiet. Låt regeringen, trupperna, alla de politiska partierna och hela folket enas på grundval av ett dylikt samarbete mellan de två partierna. Parollen ”Uppriktig enhet för att möta den nationella krisen” får inte begränsas till fina ord utan måste förverkligas i handling. Enheten måste vara äkta, bedrägeri går inte. Det måste bli mer av storsinthet och större bredd i skötseln av statens angelägenheter. Småaktighet, fula knep, byråkrati och Ah Q-ism[6] är till ingen nytta. De nyttar inte alls mot fienden, och om de används mot våra egna landsmän blir de helt enkelt löjeväckande. I allting finns stora principer och mindre principer, och de mindre är alla underordnade de större. Våra medpatrioter bör noga överväga saker och ting i ljuset av de större principerna, ty endast då kommer de att kunna rätt inrikta sina egna idéer och handlingar. Den som inte i dagens läge börjat känna ett mått av verklig önskan efter enhet, bör undersöka sitt samvete i nattens stilla timmar och känna en viss skam, även om ingen annan klandrar honom.
Den serie av åtgärder för beslutsamt väpnat motstånd som ovan beskrivits kan kallas för Åttapunktsprogrammet.
Politiken för beslutsamt väpnat motstånd måste åtföljas av denna serie av åtgärder, annars kommer vi aldrig att uppnå seger, och den japanska aggressionen mot Kina kommer aldrig att upphöra, och Kina kommer att stå hjälplöst mot Japan och knappast kunna undgå Abessiniens öde.
Envar som uppriktigt stödjer politiken för beslutsamt väpnat motstånd, måste tillämpa denna serie av åtgärder i praktiken. Och det avgörande för, om han uppriktigt stödjer beslutsamt väpnat motstånd eller ej, blir om han accepterar och tillämpar denna serie av åtgärder eller ej.
Det finns en annan serie av åtgärder som i alla avseenden går stick i stäv mot denna serie.
Att inte mobilisera alla de väpnade styrkorna i hela landet, utan demobilisera dem eller dra dem tillbaka.
Att inte ge folket frihet, utan förtryck.
Att inte skapa en på demokratisk centralism grundad regering för nationellt försvar, utan en autokratisk regering av byråkrater, compradorer och stora godsägare.
Att inte antaga en utrikespolitik för att motstå Japan, utan en som kryper för det.
Att inte förbättra folkets försörjning, utan fortsätta med utpressningen, så att det dignar under bördorna och inte har kraft nog att motstå Japan.
Att inte undervisa i nationellt försvar, utan i nationell underkastelse.
Att inte ha en finansiell och ekonomisk politik för motstånd mot Japan, utan samma gamla finansiella och ekonomiska politik eller vad värre vore, en som gynnar fienden mer än vårt eget land.
Att inte bygga upp den antijapanska nationella enhetsfronten såsom vår Stora mur, utan att riva ned den, eller prata stort om enhet medan man ingenting gör för att främja den.
Åtgärder har sina rötter i en viss politik. Om politiken är en av ickemotstånd, kommer alla åtgärder att återspegla icke-motstånd, denna läxa har vi fått lära oss under de sex senaste åren. Om politiken är en av beslutsamt väpnat motstånd, är det ytterst viktigt att tillämpa de rätta åtgärderna — Åttapunktsprogrammet.
III. TVÅ PERSPEKTIV
Vilka är då perspektiven? Detta är vad alla oroar sig för.
Fullfölj den första politiken och antag den första serien av åtgärder, och perspektivet blir obetingat den japanska imperialismens förjagande samt att vi uppnår Kinas befrielse. Finns det ännu några tvivel härom? Det tror jag inte.
Fullfölj den andra politiken och antag den andra serien av åtgärder, och perspektivet blir obetingat att Kina ockuperas av de japanska imperialisterna och att Kinas folk kommer att bli slavar och lastdjur. Finns det ännu några tvivel härom? Återigen, det tror jag inte.
IV. SLUTSATSER
Det är ytterst viktigt att genomföra den första politiken, att antaga den första serien av åtgärder och sträva för det första perspektivet.
Det är ytterst viktigt att motsätta sig den andra politiken, att förkasta den andra serien av åtgärder och undvika det andra perspektivet.
Låt alla patriotiska kuomintangmedlemmar och alla medlemmar i kommunistiska partiet enas och beslutsamt genomföra den första politiken, anta den första serien av åtgärder och sträva för det första perspektivet; låt dem beslutsamt motsätta sig den andra politiken, förkasta den andra serien av åtgärder och undvika det andra perspektivet.
Låt alla patriotiska människor, patriotiska soldater och patriotiska partier och grupper enas som en man och beslutsamt genomföra den första politiken, anta den första serien av åtgärder och sträva för det första perspektivet; låt dem beslutsamt bekämpa den andra politiken, förkasta den andra serien av åtgärder och undvika det andra perspektivet.
Leve det nationella revolutionära kriget!
Leve den kinesiska nationens befrielse!
[*] Peiping (Norra freden) var det namn som Peking (Norra staden) hade under kuomintangperioden. Övers.anm.[TILLBAKA]
[1]Den 7 juli 1937 angrep de invaderande japanska styrkorna den kinesiska garnisonen vid Lukouchiao, cirka 10 kilometer sydväst om Peking. Påverkade av den eldiga antijapanska rörelsen som omfattade hela landet, gjorde de kinesiska trupperna väpnat motstånd. Denna händelse markerar början till det kinesiska folkets heroiska försvarskrig mot Japan som varade i åtta år.[TILLBAKA]
[2] 29:e armén, ursprungligen en del av Kuomintangs Nordvästra armé under befäl av Feng Yu-hsiang, var just då stationerad i provinserna Hopei och Chahar. Sung Cheh-yuan var dess överbefälhavare och Feng Chih-an en av dess divisionsbefälhavare. [TILLBAKA]
[3] Kuomintangregeringen kungjorde det s k ”Undantagsdekretet rörande handlingar som sätter Republiken i fara” den 31 januari 1931 och använde den konstruerade anklagelsen ”att sätta Republiken i fara” för att förfölja och döda patrioter och revolutionärer. Detta dekret framtvingade ytterligt brutala förföljelsemetoder. [TILLBAKA]
[4] ”Presscensuren” var ett annat namn för ”Allmän reglering av presscensuren” vilken kuomintangregeringen utgav i augusti 1934 i syfte att kväva folkets röst. Den sade att ”alla nyheter måste undergå censur”. [TILLBAKA]
[5] Se ”Kinas kommunistiska partis uppgifter under den period då försvaret mot Japan pågår”, Valda verk av Mao Tse-tung, band I s. 268.[TILLBAKA]
[6] Ah Q är hjälten i Den sanna historien om Ah Q, den store kinesiske författaren Lu Hsuns berömda verk. Ah Q är typen för alla de som kompenserar sina nederlag och bakslag i det verkliga livet genom att se dem som moraliska eller andliga segrar.[TILLBAKA]