Texten är hämtad ur Georg Lukács: Werke 7, Deutsche Literatur in zwei Jahrhunderten, Neuwied & Berlin 1964, s. 53-68. Översättning Birgitta Sandberg.
Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Utgivningsåret för Werther - 1774 - är viktigt, inte bara för den tyska litteraturhistorien, utan också för världslitteraturen. Tysklands kortvariga, men ytterst betydelsefulla filosofiska och litterära hegemoni, som för en tid överflyglade Frankrikes ideologiska ledarposition inom dessa områden, blir för första gången uppenbar i och med Werthers framgångar över hela världen. Tyskland har förvisso åstadkommit verk av betydelse för världslitteraturen även före Werther - det räcker med att här erinra om Winckelmann, Lessing, om Goethes Götz von Berlichingen. Men det är Werthers oerhört vidsträckta och djupgående verkningar över hela världen, som klart riktat ljuset mot den tyska upplysningstidens ledande roll.
Den tyska upplysningstiden? Detta måste förbrylla den läsare, som "skolats" i den borgerliga traditionens litteraturlegender och i den vulgärsociologi de medför. Det är ju allmänt känt, både inom borgerlig litteraturhistoria och borgerlig vulgärsociologi, att upplysning och "Sturm und Drang" - och särskilt då Werther - utgör motsatser, som helt utesluter varandra. Denna litteraturlegend härrör ur romantikern fru von Staels berömda bok om Tyskland. Sedermera övertar de borgerligt-progressiva litteraturhistorikerna den, och via Georg Brandes' välkända verk[1] tränger den in i den pseudomarxistiska vulgärsociologin. Naturligtvis bygger den imperialistiska epokens borgerliga litteraturhistoriker, exempelvis Gundolf, Korff, Strich etc., gärna vidare på en sådan legend - den utgör ju den bästa ideologiska metoden då det gäller att åstadkomma en kinesisk mur mellan upplysning och tysk klassicism, så att man sedan kan nedvärdera upplysningstiden till förmån för de senare, reaktionära tendenserna inom romantiken.
När det föreligger ett så djupt ideologiskt behov av en historisk legend som den reaktionära bourgeoisins hat gentemot den revolutionära upplysningstiden, så är det också givet, att de som knåpar ihop dylika historiska legender inte tar någon hänsyn till uppenbara historiska fakta, att det måste vara dem fullständigt likgiltigt, om deras legender hånar de mest elementära grundfakta. Och så är uppenbarligen fallet i fråga om Werther. Ty även den borgerliga litteraturhistorien ser sig tvingad att erkänna litterära föregångare till Werther hos Richardson och Rousseau. Det är emellertid betecknande för den borgerliga litteraturhistoriens teoretiska nivå, att man kan tillåta konstaterandet av en direkt litterär linje Richardson-Rousseau-Goethe, men samtidigt påstå, att det föreligger en diametral motsättning mellan Werther och upplysningstiden.
De mera intelligenta bland reaktionärerna känner ju denna motsägelse, men vill lösa problemet genom att ställa redan Rousseau i motsatsställning till upplysningstiden, genom att göra honom till den reaktionära romantikens förfader. Med Richardson lyckas emellertid denna "klokskap" inte så bra. Richardson var en typisk borgerlig upplysningsman. Sina stora europeiska framgångar hade han just hos den progressiva bourgeoisin; det var den europeiska upplysningstidens ideologiska förkämpar, män som Diderot och Lessing, som förkunnade hans lov.
Vilket var då det ideologiska innehållet i denna historiska legend? Vilket ideologiskt behov hos 1800-talets bourgeoisie var den avsedd att tillfredsställa? Innehållet i fråga är ytterst torftigt och abstrakt, även om det i vissa framställningar lindas in i synnerligen pompösa fraser. Det rör sig nämligen om det "faktum", att upplysningstiden endast skulle ta hänsyn till "förnuftet". Den tyska "Sturm-und-Drang"-perioden skulle då utgöra "känslans", "sinnets", "driftens" revolt mot förnuftets tyranni. Denna tomma, torftiga abstraktion är avsedd att förhärliga irrationella tendenser inom den borgerliga dekadensen, att förstöra den revolutionära periodens tradition inom den borgerliga utvecklingen. Hos liberala litteraturhistoriker, typ Georg Brandes, återfinner man denna teori i eklektisk, kompromissartad form: den ideologiska överlägsenheten hos 1800-talets icke-revolutionära bourgeoisie jämfört med den revolutionära perioden antas bestå i att den senare utvecklingen är "konkretare", att den också tar hänsyn till "sinnet" etc. De öppet reaktionära vänder sig däremot utan vidare mot upplysningstiden, de förnekar den öppet och skamlöst.
Vad var det då som utgjorde kärnan i upplysningstidens beryktade "förnuft"? Naturligtvis en hänsynslös kritik av religionen, av den med teologi genompyrda filosofin, av feodal-absolutismens institutioner, av de feodalt-religiösa moralbuden etc. Det är inte svårt att förstå, att denna hänsynslösa kamp från upplysningsmännens sida blivit ideologiskt ohållbar för den alltmer reaktionära bourgeoisin. Men kan man därav dra den konsekvensen, att upplysningstidens män - den revolutionära bourgeoisins avantgarde, som i vetenskapen, i konsten och i livet endast ville erkänna det som tålde att prövas med förnuftet, det som höll för en konfrontation med livets fakta - på något sätt skulle ha visat förakt för människans emotionella liv eller ha nedvärderat det? Vi tror att det räcker med att ställa frågan så entydigt och klart för att man skall inse, hur abstrakta och ohållbara dylika reaktionära konstruktioner ter sig. Det är konstruktioner, som endast kan hålla utifrån den efterrevolutionära legitimismens synvinkel, ty där får varje form av rojalistisk tradition en ton av sentimental förljugenhet, och endast där kan upplysningstidens föga folkliga traditioner smälta samman med denna sentimentala förljugenhet. I motsättning till den borgerliga litteraturhistorien och vulgärsociologin, som härleder Chateaubriand från Rousseau och Goethe, talar Marx om "[...] denne skönskrivare, som på det mest motbjudande sätt blandar ihop 1700-talets förnäma skepticism och voltairianism med 1800-talets förnäma sentimentalism och romanticism".
Inom ramen för upplysningstiden själv ter sig frågan helt annorlunda. Låt oss välja ett enda exempel, eftersom vi här inte har utrymme för någon vidlyftig diskussion: När exempelvis Lessing bekämpar tragediförfattaren Corneilles teorier och praxis, utifrån vilken ståndpunkt sker då detta? Jo, Lessings tes är just den, att Corneilles uppfattning av det tragiska är omänsklig, att Corneille bortser från det mänskliga sinnet och människans känsloliv, att han åstadkommer rent förnuftsmässiga och döda konstruktioner, eftersom han är fången i sin tids adliga, hovmässiga konventioner. Stora upplysningsmän som Diderot och Lessing utkämpade sin litteraturteoretiska kamp mot adelns konventioner. De bekämpade dem i alla avseenden, både deras förnuftsmässiga kyla och deras förnuftsvidrighet. Det förefinns inte någon som helst inre motsättning mellan Lessings kamp mot denna kyla hos la tragédie classique och hans proklamation av förnuftets rätt, exempelvis i religionsfrågan. Ty alla stora sociala och historiska omvälvningar frambringar en ny sorts människa. De ideologiska striderna gäller alltså kampen för denna konkreta, nya människa, mot den utdöende, förhatliga gamla samhällsordningens människa. Däremot gäller kampen i verkligheten aldrig två abstrakta, isolerade mänskliga egenskaper, som står emot varandra (drift mot förnuft) - detta sker endast i reaktionära ideologers apologetiska fantasi.
Vi måste förstöra dylika historiska legender, konstruerade motsättningar som aldrig existerat i realiteten, för att kunna komma till insikt om upplysningstidens verkliga inre motsättningar. Och dessa är en ideologisk återspegling av motsättningarna hos den borgerliga revolutionen, dess sociala innehåll och dess drivkrafter, de motsättningar som återfinns i själva det borgerliga samhällets tillblivelse, växande och utveckling. Sådana motsättningar i samhällslivet är naturligtvis inte statiska eller på förhand givna. De återfinns i stället i ytterst skiftande gestalt, allteftersom samhällsutvecklingen skiftar, de löses på ett för utvecklingsnivån skenbart tillfredsställande sätt, och återkommer sedan i fördjupad form, då samhällsutvecklingen nått ett annat stadium. Den litterära polemik som förekom mellan olika upplysningsmän, och den kritik dessa utsatte upplysningstidens skönlitteratur för, används i abstrakt, vanställd form som "argument" av den reaktionära litteraturhistorien, medan det i själva verket rör sig om fenomen, som speglar motsättningarna i själva samhällsutvecklingen; strider mellan olika riktningar inom upplysningen, eller strider mellan olika nivåer i upplysningstidens utveckling.
Mehring var den förste som förstod och förstörde de reaktionära historielegenderna som dolt karaktären av Lessings och Voltaires strider med varandra. Han har helt övertygande visat på det faktum, att Lessing utifrån en högre upplysningsnivå kritiserade vissa anakronistiska, kompromissartade drag hos Voltaire. Denna fråga blir särskilt intressant, när man betraktar fallet Rousseau. Rousseau var nämligen den förste, som på ett klart och dominerande sätt demonstrerade de ideologiska dragen i den plebejiskt genomförda borgerliga revolutionen, drag, som i enlighet med denna rörelses dialektik ofta är bemängda med småborgerliga och reaktionära nyanser; revolutionens sociala innebörd kommer t.o.m. ofta att undanskymmas av dessa otydliga, plebejiska drag. De av upplysningstidens män (Voltaire, d'Alembert etc., även Lessing) som kritiserade Rousseau hade således rätt, då de krävde större renhet i fråga om det sociala innehållet. Men i sin polemik förbiser de ofta det som är nytt och värdefullt hos Rousseau: hans plebejiska drag, den begynnande dialektiska utformningen av det borgerliga samhällets inre motsättningar. Rousseaus skönlitterära verk är mycket intimt förknippade med dessa tendenser i hans väsen och författarskap, och därigenom lyfter han upp Richardsons skildring av innerligheten hos den borgerliga vardagen och dess konflikter på ett mycket högre plan, både konstnärligt och idémässigt. När sedan Lessing protesterar mot detta och - tillsammans med Mendelsohn - sätter Richardson högre än Rousseau, så måste det bero på att han har förbisett mycket väsentliga drag i denna nya, högre, mera motsägelsefyllda fas av upplysningstiden.
Den unge Goethes skapande utgör en vidareutveckling av Rousseaus linje, men en tysk sådan, och detta i sin tur åstadkommer en rad nya motsättningar. Det specifikt tyska är oupplösligt förbundet med Tysklands ekonomiska och sociala efterblivenhet, med den tyska misären. Men lika eftertryckligt som man måste visa på denna tyska misär, lika eftertryckligt måste man varna för risken att förenkla och vulgarisera den. Denna tyska litteratur saknar givetvis fransmännens politiskt-sociala målmedvetenhet och fasthet, liksom den är ur stånd att, som engelsmännen, litterärt återge ett rikt och välutvecklat borgerligt samhälle. Den tyska litteraturen är givetvis på många sätt präglad av det inskränkta livet i ett underutvecklat, splittrat land. Man måste å andra sidan hålla i minnet, att den borgerliga utvecklingens motsättningar aldrig skildrats så lidelsefullt eller så plastiskt som just i 1700-talets tyska litteratur. Man behöver här endast tänka på det borgerliga dramat. Det uppstod visserligen i England och Frankrike, men varken socialt-innehållsmässigt eller formellt-konstnärligt sett har det någonsin nått en sådan nivå i dessa länder som i Lessings Emilia Galotti, och särskilt i den unge Schillers Rövarna eller Kabal och kärlek.
Den unge Goethe är nu ingen revolutionär, inte ens i den bemärkelse som Schiller kan anses vara det. Men i en bredare, mera djupgående historisk bemärkelse, med avseende på sin intima samhörighet med den borgerliga revolutionens grundproblem, utgör Goethes ungdomsverk en revolutionär höjdpunkt inom den europeiska upplysningsrörelsen, en ideologisk förberedelse för den stora franska revolutionen.
Medelpunkten i Werther utgör den borgerligt-revolutionära humanismens problematik, individens möjligheter till fri och allsidig utveckling av sin personlighet. Feuerbach säger: "Vårt ideal får inte vara något blekt, kastrerat, kroppslöst väsen, vårt ideal måste i stället vara den hela, verkliga, allsidiga, fullkomligt utvecklade människan". Lenin, som har med denna sats i sina filosofiska anteckningar, säger att detta ideal "hör hemma i den välutvecklade borgerliga demokratin eller i den revolutionära borgerliga demokratin".
Goethes problemställning är djup och mångsidig, emedan den unge författaren relaterar motsättningen mellan personligheten och det borgerliga samhället inte endast till den tyska, halvfeodala duodesabsolutismen, utan därutöver till hela det borgerliga samhället som sådant. Den unge Goethe inriktar självfallet sin kritik på de konkreta former av förtryck och personlighetsförstöring som förefanns i Tyskland just då. Hans mera djupgående uppfattning av problemet kommer emellertid till uttryck däri, att han inte nöjer sig med att enbart kritisera symptomen eller polemisera mot de direkt synliga fenomenen. I stället skildrar han sin tids vardagsliv med en insikt om drivkrafter och principiella motsättningar som är så djup, att hans kritik får konsekvenser som når mycket längre än till att endast gälla situationen i det efterblivna Tyskland. Den hänförelse Werther mötte i hela Europa visar, att människorna i kapitalistiskt mera välutvecklade länder vid upplevelsen av Werthers öde genast kände: det är dig det gäller.
Den unge Goethe uppfattar motsättningen mellan personlighet och samhälle på ett mycket omfattande och komplicerat sätt. Han nöjer sig inte med att visa hur samhället direkt hämmar personlighetsutvecklingen, ehuru en stor och väsentlig del av hans skildring givetvis är ägnad dessa fenomen. Goethe ser den feodala ståndsindelningen och den stränga åtskillnaden mellan stånden som ett direkt och ytterst väsentligt hinder för människans personlighetsutveckling, och därför kritiserar han bittert och satiriskt denna samhällsordning.
Men samtidigt inser han, att själva den borgerliga samhällsutvecklingen, som så eftertryckligt placerat personlighetsutvecklingens problem i centrum, ständigt frambringar nya hinder för just denna utveckling. Samma lagar, institutioner etc., som i trängre, klassbunden bemärkelse tjänar bourgeoisins personlighetsutveckling och tillåter dess laissez-faire-frihet, stryper på samma gång obönhörligt varje verklig personlighetsutveckling. Den kapitalistiska arbetsfördelningen, som utgör själva grundvalen för produktionskrafternas utveckling, och som är materiellt nödvändiga för personlighetsutvecklingen, blir på samma gång till människornas slavdrivare, splittrar individens personlighet och gör honom till en livlös specialist. Givetvis kunde den unge Goethe inte ha några ekonomiska kunskaper om dessa sammanhang, vilket ger oss desto större anledning att hylla den skapande genialitet, som gjorde det möjligt för honom att i människoödens form skildra den verkliga dialektiken i denna utveckling.
Eftersom Goethe utgår från konkreta människor och konkreta människoöden, uppfattar han alla dessa problem i just så invecklade, komplicerade relationer, som de uppvisar i individens personliga livsöde. Eftersom hans hjälte är en ytterst differentierad och sensitiv människa, framstår problematiken som ytterligt komplicerad och djupt förankrad i ideologiska förhållanden. Men sammanhanget är dock hela tiden klart synligt: det uppfattas t.o.m. på något sätt medvetet av de handlande personerna. Werther säger exempelvis apropå förhållandet mellan natur och konst: "Endast den [naturen] är oändligt rik, och endast den skapar den store konstnären. Till reglernas fördel kan man säga mycket, och just detsamma kan man säga till det borgerliga samhällets lov."
Det centrala problemet är och förblir hela tiden den enhetliga, allt omfattande utvecklingen av människans personlighet. I den skildring av sin egen ungdom som Goethe på ålderdomen lämnade i Dikt och sanning återger han detaljerat de principiella grundvalarna för denna kamp. Han analyserar Hamans idéer - ty jämte Rousseau och Herder är det Haman som haft det starkaste inflytandet på hans utveckling under ungdomen - och med egna ord ger han uttryck åt den grundprincip, som han ständigt (och inte bara i unga år) sökt förverkliga: "Allt som människan söker åstadkomma, genom handling, ord eller på annat vis, måste framspringa ur samtliga hennes förenade krafter; all splittring är förkastlig. En underbar maxim, men svår att följa."
Werthers litterära huvudinnehåll utgör kampen för att förverkliga denna maxim, en kamp mot yttre och inre hinder för dess fullkomnande. Ur estetisk synvinkel innebär detta en kamp mot de "regler" vi redan hört talas om. Även här måste man vara på sin vakt mot metafysiska, stela motsättningar. Werther - och den unge Goethe - är "reglernas" fiender. Men "frihet från regler" innebär för Werther en stor, lidelsefull realism, en vördnadsfull tillbedjan av Homeros, Klopstock, Goldsmith och Lessing.
Revolten mot etikens regler framstår som ännu mera energisk och lidelsefull. Den borgerliga utvecklingens grundprincip kräver enhetliga, nationella rättssystem i stället för lokala eller ståndsbundna privilegier. Denna stora historiska rörelse måste återspeglas också inom etiken, och där som en strävan efter enhetliga, allmängiltiga lagar för människans handlande. Denna socialt förankrade tendens får under Tysklands senare utveckling sitt filosofiskt högtstående uttryck i Kants och Fichtes idealistiska etik. Men själva tendensen har alltså funnits långt före Kant och Fichte - även om den i konkreta livssituationer naturligtvis ofta tagit sig kälkborgerliga uttryck.
Historiskt sett är denna utveckling nödvändig, men den resulterar samtidigt i nya hinder för individens personlighetsutveckling. Etiken, sådan den tolkas av Kant och Fichte, söker åstadkomma ett enhetligt och motsägelsefritt regelsystem och det för ett samhälle, som drivs framåt av motsättningar och har dem till själva sin grundprincip. Den individ, som lever och handlar i detta samhälle och som tvingas att erkänna regelsystemet som princip, måste i det praktiska livet ständigt råka i konflikt med dessa principer. Dessa konflikter innebär inte endast - som Kant menade - att människans låga, egoistiska drifter kommer i motsättning till de högtstående etiska maximerna. Mycket ofta, och i samtliga fall vi här betraktar, är det i stället individens bästa och ädlaste egenskaper, som på detta sätt råkar i konflikt. Det är först på ett betydligt senare stadium, som Hegel i sin dialektik - på idealistiskt sätt - lyckas ge en någorlunda adekvat och idémässigt genomarbetad bild av den motsatsfyllda växelverkan mellan individens emotioner och samhällets utveckling.
Emellertid kan inte ens den bästa idébild upphäva en i verkligheten reellt existerande motsättning. Den generation, som den unge Goethe tillhörde, upplevde denna reella motsättning på djupet, även om den idémässiga insikten om dess dialektik saknades, och människorna vände sig lidelsefullt och rasande mot detta hinder för den fria personlighetsutvecklingen. Det kanske klaraste uttrycket för denna revolt mot etiken ger Goethes ungdomsvän, Friedrich Heinrich Jacobi, som i ett öppet brev till Fichte säger: "Ja, jag är ateist, jag är gudlös, jag [...] vill ljuga, som Desdemona på sin dödsbädd, ljuga och bedra som Pylades då han uppger sig vara Orestes, vill mörda som Timoleon, bryta lag och ed som Epaminondas och Johann de Witt, jag vill begå självmord som Otho, tempelrov som David - rycka upp säd på sabbaten, och det endast emedan jag är hungrig, och emedan lagen gjorts för människans skull, inte människan för lagens skull." Denna revolt kallar Jacobi för "människans majestätsrätt, inseglet på hennes värdighet".
Alla de etiska problemen i Werther utspelar sig i återskenet från denna revolt, en revolt, som för första gången i världslitteraturen ger ett konstnärligt fullödigt uttryck åt den revolutionära borgerliga humanismens inre motsättningar. Goethe är mycket sparsam med den yttre handlingen i denna roman. Men han väljer nästan undantagslöst gestalter och händelser, hos vilka dessa motsättningar, motsättningarna mellan mänskliga lidelser och samhällets lagbundenhet, klart framträder. Och utan undantag har vi att göra med lidelser, som i och för sig inte innehåller några låga, asociala eller antisociala drag, och med lagar, som inte i och för sig kan förkastas som meningslösa eller utvecklingshämmande (vilket var fallet med det feodala samhällets ståndslagar), utan som endast är allmänt inskränkande, liksom alla lagar i det borgerliga samhället.
Konstnärligt helt fullödigt skildrar Goethe i några få drag, med hjälp av ett fåtal korta scener, den förälskade unge drängens tragiska öde - han mördade som bekant sin älskade och sin rival, och hans mord kommer att utgöra den tragiska motpolen till Werthers självmord. I sin ovannämnda, senare skildring av Werther-tiden erkänner även den gamle Goethe det rebelliskt-revolutionära draget i kravet på den moraliska rätten till självmord. Det är mycket intressant - och mycket lärorikt då man vill relatera Werther till upplysningstiden - att se, att han här åberopar Montesquieu. Werther själv försvarar emellertid denna rätt med mer revolutionära ord. Långt före sitt självmord, långt innan han fattat sitt konkreta beslut, har han en teoretisk diskussion om självmordet med sin älskades fästman, Albert. Denne, som är en lugn och stadig borgare, tar givetvis avstånd från varje tanke på någon sådan rättighet. Werther säger då bland annat: "Ett folk, som suckar under tyrannens outhärdliga ok - skulle du våga kalla det för svagt, om det till slut gör uppror och sliter sönder sina bojor?"
Hos den unge Goethe är denna tragiska kamp för förverkligandet av humanismens ideal mycket intimt förbunden med det folkliga draget i hans strävanden. I detta avseende fullföljer den unge Goethe Rousseaus tendenser, rakt motsatta Voltaires förnäma aristokratiska manér. Arvet från Voltaire kom först senare att bli betydelsefullt för den äldre Goethe, som mött många besvikelser och delvis resignerat. Rousseaus kulturella och litterära inriktning illustreras tydligast med hjälp av Marx' ord om jakobinismen: "den är en plebejisk metod att komma tillrätta med bourgeoisins fiender, absolutismen, feodalismen och kälkborgerligheten".
Vi upprepar här för tydlighetens skull: den unge Goethe var politiskt sett inte någon revolutionär plebej, inte ens med tyska mått mätt, och inte heller i jämförelse med den unge Schiller. Det plebejiska hos honom återfinns inte i politisk gestalt, utan i stället som ett de humanistiskt-revolutionära idealens uppror mot feodalabsolutismens ståndssamhälle och mot kälkborgerligheten. Hela Werther är en enda glödande bekännelse till den nya människa, som uppstår medan den borgerliga revolutionen förbereds, en bekännelse till denna nyskapade varelse, i stånd till allsidig utveckling och verksamhet, som det borgerliga samhället genom sin utveckling frambringar - och samtidigt dömer till en tragisk undergång.
Goethe utformar sålunda denna nya människa i ständig, dramatisk kontrast mot ståndssamhälle och kälkborgerlighet. Denna spirande, nya människokultur konfronteras ständigt med "de högre ståndens" dekadens, ofruktbarhet och brist på kultur, eller med kälkborgarnas stela, döda, småaktigt egoistiska liv. Och varenda en av dessa konfrontationer visar med brännande klarhet, att det endast är hos folket man kan finna någon verklig, levande föreställning om livet eller några bärkraftiga försök att lösa dess problem. Det är inte heller Werther ensam, som står som representant för det nya, för den levande människan, gentemot den förstelnade aristokratin och kälkborgerligheten, utan han åtföljs i detta avseende ständigt av gestalter, hämtade från folket. Werther står ständigt som representant för det folkliga, levande gentemot förstelningen, och de mycket ofta förekommande bildningsinslagen i boken (anspelningar på konsten, på Homeros, Ossian, Goldsmith etc.) har hela tiden samma inriktning: för Werther och för den unge Goethe var Homeros och Ossian stora, folkliga författare, som i diktens form gav uttryck åt det produktiva liv, som endast återfinns hos det arbetande folket.
I och med denna inriktning och detta innehåll proklamerar den unge Goethe den borgerliga revolutionens folkligt-revolutionära drag - trots att han själv varken var någon plebej eller någon politisk revolutionär. Hans reaktionära samtida förstod också genast denna tendens i Werther och värderade romanen i enlighet härmed. Den ortodoxe prästen Göze - beryktad genom sin polemik med Lessing - skriver t.ex., att sådana böcker som Werther måste ge upphov till män som Ravaillac (Henrik IV:s mördare) och Damiens (som begick attentatet mot Ludvig XV). Och flera decennier senare angrep en viss lord Bristol Goethe, för att han gjort så många människor olyckliga med sin Werther. Det är mycket intressant att se, att den för övrigt så fine och återhållsamme gamle Goethe besvarar denna anklagelse i välgörande grova ordalag och förehåller den förvånade lorden alla de härskande klassernas synder. Dylika omdömen ställer Werther i klass med Schillers öppet revolutionära ungdomsdramer. Goethe har för övrigt också förevigat ett ytterst karakteristiskt fientligt uttalande om dessa dramer. Han berättar, att en tysk furste en gång sagt, att om han varit Gud och vetat, att han i och med världens skapelse också skulle ge spelrum åt sådant som Schillers Rövarna, så skulle han ha struntat i att skapa världen.
Dessa omdömen från fiendesidan är mycket bättre ägnade att demonstrera de stora "Sturm-und-Drang"-verkens reella betydelse än alla senare, apologetiska förklaringar man kan hämta ur den borgerliga litteraturhistorien. Den folkligt-humanistiska revolten i Werther utgör en av den borgerliga ideologins viktigaste yttringar under den tidsperiod som föregick och förberedde den franska revolutionen. Dess världssuccé beror på det revolutionära innehållet. Werther utgör kulmen på den unge Goethes kamp för den fria, allsidigt utvecklade människan, på de tendenser, som också kommer till uttryck i Prometheus-fragmentet, i Götz, i de första utkasten till Faust etc.
Det vore fel att förringa Werthers betydelse genom att endast se verket som uttryck för en övergående, överspänd och sentimental sinnesstämning, som Goethe själv snabbt övervann. Det stämmer visserligen, att Goethe knappa tre år efter Werther skrev en sprudlande lustig parodi över "Wertherfebern", Känslosamhetens triumf. Den borgerliga litteraturhistorien tar då endast hänsyn till att Goethe där kallar Rousseaus Héloīse och sin egen Werther för "sentimentalitetens grynvälling". Vad den förbiser är det faktum, att Goethe egentligen endast hånar adelns onaturliga, överspända och urartade Werther-parodi. Werther själv flydde ju från det adliga samhällets stela onaturlighet till naturen, till folket. Parodiens hjälte tillverkar en konstgjord natur av kulisser, är rädd för den riktiga naturen, och har med sin spelade sentimentalitet ingenting att göra med folkets levande krafter. Känslosamhetens triumf tjänar således snarast till att understryka Werthers folkliga grundton; stycket är en parodi på Werthers oförutsedda effekt på "de bildade klasserna", men ingalunda på den påstådda "överspändheten" i verket självt.
Werthers världssuccé utgör en litterär seger för den borgerliga revolutionens linje. Konstnärligt sett grundar sig denna framgång på det faktum, att Werther i konstnärligt avseende lyckas med att förena 1700-talets stora, realistiska strömningar. Den unge Goethe fullföljer Richardsons och Rousseaus linje på en konstnärlig nivå, som ligger oerhört mycket högre. Från sina föregångare hämtar han temat: det borgerliga vardagslivets känslofyllda innerlighet, och mitt i denna innerlighet tecknar han bilden av den nya, kommande människan, som står i motsats till det feodala samhället. Men medan Rousseau låter den yttre världen (utom landskapet) lösas upp i subjektiva stämningar, skildrar den unge Goethe den yttre världen klart och objektivt; han är inte bara arvtagare till Richardson och Rousseau, utan också till Fielding och Goldsmith.
I yttre, teknisk mening kulminerar i Werther de subjektivistiska tendenser, som varit förhärskande under senare delen av 1700-talet. Denna subjektivism är emellertid inte något yttre drag i romanen, den utgör i stället det adekvata konstnärliga uttrycket för den humanistiska revolten. Men Goethe objektiverar allt, som sker i denna Werther-värld, med en otroligt plastisk enkelhet, som han lärt av de stora realisterna. Det är endast i Werthers sinnesstämning, som det dimmiga, dunkla hos Ossian mot slutet tar överhand över den klara plasticiteten hos den folklige Homeros. I sin skildringskonst förblir Goethe hela tiden Homeros' lärjunge.
Men det är inte endast till sin konstnärliga form som Goethes stora ungdomsroman överträffar sina föregångare, utan även vad innehållet beträffar. Detta innehåll är, som vi redan sett, inte bara en proklamation av den revolutionära humanismens ideal, utan också en fullkomlig skildring av det tragiskt motsägelsefulla i dessa ideal. Sålunda är Werther inte endast en höjdpunkt i 1700-talets stora, borgerliga litteratur, utan samtidigt en förelöpare till 1800-talets stora realistiska problemlitteratur. När den borgerliga litteraturhistorien räknar Chateaubriand et consortes som Werthers arvtagare, förringar den därmed avsiktligt verkets betydelse. Det är inte den reaktionära romantiken, som fullföljer tendenserna i Werther, utan i stället män som Balzac och Stendhal, som skildrat de humanistiska idealens tragiska undergång på 1800-talet.
Werthers konflikt och Werthers tragedi återspeglar den borgerliga humanismens tragedi och påvisar den olösliga konflikten mellan en fri och allsidig personlighetsutveckling och det borgerliga samhället självt. Denna tragedi har här naturligtvis förrevolutionär, tysk, halvfeodal och småstatlig-absolutistisk form. Men i själva konflikten kan man mycket tydligt se konturerna av de större konflikter som senare skulle framträda klarare. Och det är i själva verket genom dessa konflikter, som Werther går under. Nu skildrar ju Goethe endast de vaga konturerna av den senare så uppenbara tragedin, och därför ryms hans tema inom det tekniskt sett lilla formatet. Därför kan han också inskränka sig till att skildra en nästan idylliskt avskild liten värld ā la Goldsmith eller Fielding. Men utformningen av denna diminutiva, avskilda värld är fylld av samma slags inre dramatik, som enligt Balzac utgör det verkligt nya i 1800-talets roman.
I allmänhet uppfattar man Werther som en kärleksroman. Är den det? Ja, Werther är en av världslitteraturens största kärleksromaner. Men i likhet med varje annan verkligt poetisk skildring av kärlekens tragedi ger Werther mycket mera än endast en kärlekstragedi.
Den unge Goethe lyckas med att i denna kärlekskonflikt organiskt infoga alla stora problem i kampen för personlighetens utveckling. Werthers kärlekstragedi utgör en tragisk explosion av alla de lidelser, som i vanliga fall uppträder utspridda, partikulära eller i abstrakt form i människolivet, men som här, i kärlekens hetta, kunnat smälta samman till en enhetlig, glödande och lysande massa.
Vi kan här endast peka på några få av de väsentliga momenten. För det första: Goethe omvandlar Werthers kärlek till Lotte till ett litterärt förtätat uttryck för hjältens folkliga, antifeodala livsinriktning. Författaren säger själv vid ett senare tillfälle om Werthers förhållande till Lotte, att det var hon som skänkte honom vardagen. Ännu viktigare är emellertid verkets komposition. Första delen behandlar Werthers vaknande kärlek. Då Werther insett vilken olöslig konflikt hans kärlek medför, ämnar han fly till det praktiska och verksamma livet och tar anställning i diplomatisk tjänst. Detta försök misslyckas emellertid trots Werthers allmänt erkända begåvning, och misslyckandet måste tillskrivas de skrankor, som det adliga samhället upprättat mot borgarna. Det är först efter detta misslyckande, som Werthers tragiska återseende med Lotte äger rum.
Det kan kanske vara av intresse att nämna, att en av denna romans mest kända beundrare, Napoleon Bonaparte, som hade med sig Werther t.o.m. under sitt egyptiska fälttåg, öppet klandrade Goethe för att han dragit in samhällskonflikter i sin kärlekstragedi. Med fin ironi anmärker den gamle Goethe, att den store Napoleon ju tycks ha studerat Werther mycket noga, men tyvärr på samma sätt som en straffdomare studerar sina fall.
Napoleons kritik visar tydligt, att han missförstått Werther-problemets vidsträckta och omfattande karaktär. Givetvis är Werther även som skildring av en kärlekstragedi storslagen och typisk för tidens problematik - men Goethe syftade djupare än så. I sin skildring av den lidelsefulla kärleken visar han på den olösliga motsägelsen mellan personlighetsutveckling och borgerligt samhälle. För detta ändamål måste vi kunna leva med i konflikten på alla människans verksamhetsområden. Napoleons kritik innebär ett förnekande av att den tragiska konflikten i Werther skulle äga en sådan allmängiltighet - en synpunkt, som är begriplig när det gäller Napoleon.
Via denna skenbara omväg leder verket fram till katastrofen. När det gäller själva katastrofen, måste vi vidare betona, att Lotte återgäldar Werthers kärlek och att hon först då hans lidelse bryter fram blir medveten om denna sin kärlek. Men just detta är det som utlöser katastrofen: Lotte är en borgerlig kvinna, som instinktivt håller fast vid sitt äktenskap med en driftig och aktad man och därför förskräckt ryggar tillbaka inför sina egna känslor. Werther-tragedin är då inte endast den olyckliga kärlekens tragedi, utan också en fulländad skildring av det borgerliga äktenskapets inre motsättningar: det är baserat på individers kärlek, det är med det borgerliga äktenskapet som den individuella kärleken historiskt sett uppkommit - men äktenskapets ekonomiska och sociala existens står i oupplöslig motsättning till individens kärlek.
Tydligt men diskret understryker Goethe de sociala aspekterna i denna kärlekstragedi. Efter en sammanstötning med den diplomatiska beskickningens feodala herrskap far Werther ut i naturen och läser det kapitel i Odyssén, där den hemvändande Odysseus resonerar med svinaherden som med en kamrat. Och den sista bok Werther läser i, den natten då han begår självmord, är Lessings Emilia Galotti, som då var höjdpunkten i den revolutionära borgerliga litteraturen.
Werthers lidanden är en av världslitteraturens största kärleksromaner, emedan Goethe koncentrerat hela sin epoks liv, med alla dess konflikter, i denna kärlekstragedi.
Det är också just därför, som Werthers betydelse når långt utöver att vara en träffande skildring av en viss period och kommer att få en effekt, som sträcker sig långt fram i tiden. Vid ett samtal med Eckermann säger den gamle Goethe apropå orsakerna till denna effekt: "Vid närmare betraktande hör den mångbesjungna Werther-tiden ju inte hemma i kulturens världshistoria, utan i stället i det privata livet hos var och en, vars sinne av naturen är fritt, men som måste lära sig leva och verka i en föråldrad värld med dess förstenade former. Förhindrad lycka, hämmat arbete och otillfredsställda önskningar är ju inte fel och laster, som kännetecknar någon viss epok, de präglar varenda människa, och det skulle stå illa till i världen, om inte var och en någon gång under sitt liv genomlevde en period, under vilken Werther föreföll skriven direkt för honom."
Här överdriver Goethe Werthers "tidlösa" karaktär något och förtiger, att den individuella konflikt, som enligt hans mening är det bärande i hans roman, endast är konflikten mellan personlighet och samhälle i det borgerliga samhället. Just genom denna ensidighet betonar han emellertid, hur genuint allmängiltig Werther är för hela det borgerliga samhällets fortbestånd.
När den gamle Goethe fick se en recension om sig själv i den franska tidskriften Globe, där hans Tasso kallades en "intensifierad Werther", instämde han förtjust i denna beteckning - och det med rätta. Ty den franske kritikern hade helt riktigt analyserat de samband, som leder från Werther och via Goethes senare produktion fram till 1800-talet. I Tasso återfinns Werther-problematiken i intensifierad, mera energisk och tillspetsad form, men härigenom får också konflikten en betydligt mindre klar lösning. Werther dukar under inför motsättningen mellan individens personlighet och det borgerliga samhället, men han går under på ett rent, tragiskt sätt, utan att besudla sitt sinne med några försök till kompromisser med det borgerliga samhällets usla verklighet.
Tasso-tragedin kan sägas utgöra en inledning till de stora 1800-talsromanerna i den bemärkelsen, att konfliktens tragiska lösning här snarare är en fråga om kvävning genom kompromisser än om någon heroisk explosion. Linjen i Tasso kommer också att bli ett ledande tema för 1800-talets stora romandiktning, från Balzac intill våra dagar. Man kan säga om många av hjältarna i dessa romaner, att de är "intensifierade Werther-figurer" - men man får naturligtvis inte göra detta mekaniskt eller schematiskt. Dessa hjältar dukar under inför samma konflikter som Werther, men deras undergång är mindre heroisk, mera fläckad av kompromisser eller kapitulation. Werther begår självmord, emedan han inte vill ge upp ett enda av sina humanistiska ideal, emedan han inte känner några kompromisser härvidlag. Det rätlinjiga och obrutna i hans tragik förlänar hans undergång den strålande skönhet, som än i dag gör boken oförgänglig och förtrollande.
Denna skönhet har vi inte enbart den unge Goethes genialitet att tacka för. Den ligger också däri, att Werther är en produkt av den förrevolutionära, heroiska perioden i den borgerliga utvecklingen (även om hjälten själv dukar under inför en konflikt som är allmän för hela det borgerliga samhället). På samma sätt som den franska revolutionens hjältar gick i döden med strålande hjältemod, uppfyllda av heroiska, historiskt nödvändiga illusioner, så går också Werther under i det röda morgonljuset från humanismens heroiska illusioner inför den franska revolutionen. Goethe övervann snart sin Werther-period, enligt samstämmiga uppgifter från dem som biograferat honom. Detta är naturligtvis ett faktum. Det står likaledes utom allt tvivel, att Goethes senare utveckling i många avseenden når långt utöver Werthers horisont. Goethe fick uppleva, hur den förrevolutionära periodens illusioner föll samman, och trots detta höll han på ett egenartat vis fast vid de humanistiska idealen, och skildrade dem i konflikt med det borgerliga samhället, men på ett annorlunda, mera vittgående och rikare sätt.
Men han bevarade också genom hela livet en levande känsla för det omistliga, livsnära i Werther. Han övervann aldrig Werther i den vulgära bemärkelse de flesta litteraturhistoriker avser; så, som den kloke borgaren resignerar inför verkligheten och övervinner sin "ungdoms dumheter". Då Goethe femtio år efter det att Werther utkommit skulle skriva ett nytt förord, diktade han det gripande första partiet av Lidelsernas trilogi. I denna dikt uttrycker han sitt förhållande till ungdomshjälten på följande sätt:
Zum Bleiben ich, zum Scheiden du erkoren,
Gingst du voran - und hast nicht viel verloren.
[Jag valts att stanna, du att skiljas hädan,
du gick i förväg - miste dock ej mycket.]
Denna melankoliska stämning hos den gamle, mogne Goethe är det tydligaste beviset på dialektiken i hans övervinnelse. Samhällsutvecklingen hade gått så långt, att den rena, obrutna tragiken i Werther inte längre vore möjlig. Den store realisten Goethe bestrider aldrig detta faktum. Grundvalen för stor poesi är ju alltid en sann förmåga att fatta verklighetens väsen. Men Goethe känner också, vad han och mänskligheten förlorat samtidigt med dessa heroiska illusioner. Han känner, att den strålande skönheten i Werther kännetecknar en epok i mänsklighetens utveckling, som aldrig kan komma åter: den morgonrodnad, som föregick den stora franska revolutionens soluppgång.
[1] Syftar på hans Hovedströmninger i det 19. Aarhundredes Litteratur, 1-6, Köbenhavn 1872-90.