Originalets titel: "Sociologie de Marx"
Publicerat: i Paris 1966. Ffg på svenska 1968.
Översättning: Per-Olov Zennström
Digitalisering: Jonas Holmgren
Vi har förelagt oss två uppgifter:
1. Att frigöra de grundläggande begrepp som Marx utarbetat med utgångspunkt från den tyska filosofin (Hegel), den engelska politiska ekonomin (Adam Smith, Ricardo) och den franska socialismen (Saint-Simon, Fourier, Proudhon) inte på eklekticismens eller synkretismens väg, utan tvärtom genom en radikal kritik av filosofin, den politiska ekonomin och det socialistiska "idealet". Eftersom de uppfattningar till vilka Marx föregångare trängt fram begränsades av deras snäva perspektiv och horisonter - nationella och individuella - måste man visa hur den radikala kritiken ingriper i luckorna i dessa uppfattningar, förenar sig med dem och vidgar dem genom att bryta ner deras gränser. Vi har föresatt oss att visa dessa nya begrepps (praxis, samhället och de sociala relationerna, revolutionen o.s.v.) genesis liksom deras inbördes förbindelser i en helhet (totalitet) genom det negativa, det vill säga genom övervinnandet. Att belysa detta förlopp och denna metod - senare fördunklade, när de av Marx inspirerade idéerna förlorat sin kritiska radikalism och "positivismen", det vill säga kulten av det positiva, ersatt den metod som går över det negativa. Att på detta sätt återupprätta Marx tänkande i dess rörelse, i dess utbildning, och stödja detta återupprättande på hans skrifter, för att inte återfalla i en "belysning i perspektiv" eller en "tolkning".
2. Att inte sträva efter att hos Marx återfinna fragmentariska texter som skulle bekräfta den ena eller andra senare uppfattningen om sociologin såsom en särskild (specialiserad) vetenskap, utan söka att där återfinna ett projekt motsvarande den i dag allmänt godtagna uppfattningen om denna (del-)vetenskap. Att följaktligen där återuppta metoden, arbetsområdet och objektet för en sociologi, utan att därför på förhand döma om vad andra delvetenskaper och andra vetenskapsmän (ekonomer, antropologer, historiker, psykologer, o.s.v.) kan utvinna ur Marx verk. Att dock visa hur Marx metod implicerar projektet att återupprätta, utforska eller skapa en totalitet (av kunnandet, av verkligheten).
Det återstår oss nu att närmare förklara och pröva en sats som inneslutits i det föregående: Marx tänkande är inte tillräckligt för kunskap och medvetande om den nuvarande "världen", men det är nödvändigt. Man måste utgå från det, fortsätta att utarbeta grundläggande begrepp, skärpa deras innebörd och komplettera dem med nya begrepp, om detta är av behovet påkallat. Detta tänkande, detta verk, utgör en del av "den moderna världen", såsom ett viktigt och originellt, fruktbart och ofrånkomligt element i läget, bland annat i fråga om en särskild vetenskap - mindre viktig, originell, fruktbar och ofrånkomlig: sociologin.
Vi godtar här utan närmare prövning, som ett slags postulat, begreppet "läget". Det skulle således finnas ett teoretiskt världsläge, liksom det finns ett ekonomiskt och ett politiskt. Vi skall försöka bestämma det, vilket på samma gång legitimerar begreppet.
För en strömning som samlar ett ständigt växande antal människor hör Marx till det förflutna. Inte till folkloren, utan till kulturen. Vilket nästan kommer på ett ut: är inte dagens kultur gårdagens tanke, den som utgjorde dess spjutspets? Marx representerar en epok. Han har tagit miste. Hans profetior har dementerats. Han kungjorde kapitalismens slut. Det han trodde sig kunna förutse fristen för står kvar och t.o.m. befästes. Inte desto mindre uttrycker Marx analyser, och de extrapoleringar som han gjorde ur dem, 1800-talets verklighet och förhoppningar.
Vi har redan svarat att Marx förutsåg konkurrenskapitalismens slut och att denna förutsägelse slagit in, under proletariatets och monopolens dubbla tryck. Har kapitalismen hållit sig kvar i en del av världen? Det kan inte bestridas. Men den har förvandlats. Det vore lika orimligt att påstå att ingenting eller allting förändrats i det s.k. kapitalistiska samhället, alltjämt dominerat av den klass som kallas "bourgeoisi". Är det inte, för att urskilja förändringarna och hålla dem isär från vad som stagnerar eller går tillbaka, nödvändigt att utgå från den marxistiska analysen, närmare bestämt den som återfinns i Kapitalet?
De marxistiska idéernas motståndare hävdar att på ett århundrade har vi inträtt i ett nytt samhälle, som förberetts sedan länge och som Marx själv - honom själv och de av honom inspirerade "revolutionärerna" till trots - bidragit till att förbereda. Detta nya samhälle skulle inrättas genom en process som inbegriper oförutsedda och oförutsägbara element och som man av gammal vana kan kalla "historien".
Här skiljer sig argumenten och ståndpunkterna åt hos marxismens kritiker. En del säger: "Processen är alltför omfattande, alltför sammansatt för att medvetandet skall kunna gripa och behärska den. Låt de krafter som verkar i detta nya samhälles riktning verka fritt. Själva deras spänningar är nyttiga. Låt oss ingripa endast för att undanröja hindren (bland vilka man kan tänka sig de aktioner som inspireras av marxismen, den revolutionära handling som syftar till att medvetet förändra världen!)"
Andra säger: "Låt oss med vara delvetenskaper göra empiriska observationer och studera den nya världen bit för bit. Låt oss utnyttja våra kunskaper för att förbättra den med hjälp av dessa effektiva, av sin operativa effektivitet bestämda vetenskaper."
De förstnämnda är nyliberaler. Deras liberalism kan dölja en voluntarism. Lika litet som i går finns det i dag något ur den liberala tankens synvinkel säkert kriterium för att fastställa vilka hinder som måste undanröjas för förnuftet och friheten. Vi känner alltför väl till söndringen mellan den liberala ideologin och politiken under 1900-talets historia. Hur många gånger har inte de liberala demokraterna trott eller låtsats tro att Friheten förverkligades därför att de var vid makten! Hur många gånger har de inte slagit mot "mot vänster" och upptäckt sig stå "till höger", vilket lett demokratin, inte till dess fördjupande eller dess övervinnande, utan till dess sorgliga sönderfall...
I den andra tendensen känner man med lätthet igen positivismens och scientismens drag. Vi kan kalla dem "nypositivistiska" och "nyscientistiska". Varför "ny-"? Därför att de stödjer sig lika mycket eller mer på vetenskaperna om människan än på naturvetenskaperna. Dessa vetenskapers ofullständiga, fragmentariska och bristfälliga karaktär tycks inte besvära deras apologeter. De godtar att bilden av den mänskliga varelsen mörklägges. De avvisar "totaliteten" lika väl i medvetandet som i förverkligandet av det mänskliga. De stadfäster ett operativt men fragmentariskt studium av den sociala verkligheten. Ändå bör det sägas att vissa nytillkomna vetenskapliga discipliner, såsom informationsteorin och cybernetiken, har en "totaliserande" verksamhet och strävan. Nypositivismen sätter (eller tror sig sätta) en slutpunkt för bestridandet till förmån för konstaterandet. Vad den studerar och fattar integrerar den genom det faktum att den griper det ur ett system eller en struktur. Vetenskapen och vetenskapsmannen är en integrerande och integrerad del (parcell) av denna. Nypositivismen vill - heter det - organisera och systematisera, således "totalisera" det samhälle i vilket vi inträder. Vem åtar sig denna uppgift? Naturligtvis staten och bestämda grupper inom staten: teknokraterna. Kommer de att lyckas? Är de inte splittrade? Representerar de inte skilda intressen? Har de inte olika meningar allteftersom de verkar inom den offentliga sektorn, statskapitalismen, och begagnar sig av de medel som denna sektor erbjuder dem (åtminstone i Frankrike), eller verkar inom den "privata" kapitalismens sektor? Inför de inte nya motsättningar i detta samhälle, inom denna kapitalism, inom denna stat, i stället för att lösa dem? Sammanfaller den statliga rationaliteten och den tekniska rationaliteten (det analytiska och operativa omdömets)? Vi lämnar frågorna öppna. Inte desto mindre motsvaras denna strävan av en oklar ideologi, som utkristalliserar sig här och där. Kommer inte den exklusiva betydelse man tillmäter begrepp som har ett visst giltighetsområde, men inte får missbrukas för extrapolering (struktur, system, funktion), från denna ideologi? Det förefaller så, och vi hävdar det.
Dessutom måste man utmärka detta nya samhälle som uppstår ur en mutation. Vad skall det kallas? Många namn har föreslagits: industrisamhället, det tekniska samhället, konsumtionssamhället, massamhället, fritidssamhället, överflödssamhället, det rationella samhället, o.s.v. Varje namn har sina anhängare och har föranlett vidlyftiga publikationer.
Vi kastar en blick på dessa hypoteser. Det handlar nämligen om hypoteser om väsendet hos det samhälle som är inbegripet i den mutation vi bevittnar. Hypotesen sammanfattas i en benämning, som understryker ett drag och förvandlar det till en definition. Detta är ägnat att dölja den hypotes som ligger innesluten i förslaget. Låt oss se efter vad var och en av dem innehåller av riktigt och oriktigt, av fastställt (eller konjunkturbetingat, grundat eller extrapolerat). Det måste tyvärr bli en snabbgranskning.
Industrisamhället? Om man därmed avser att industriproduktionen alltmer tar överhand över jordbruksproduktionen så är detta självklart. Man måste t.o.m. medge att Marx var den förste (eller om man så vill den andre, efter Saint-Simon) som framhävde detta grunddrag, inom ramen för konkurrenskapitalismen. Ger det oss någon möjlighet att fördjupa analysen av det nuvarande samhället eller av samhällena? Att tro det vore att göra sig skyldig till en trångsynt "ekonomism" som den marxistiska metoden uttryckligen förkastar. Att hålla sig till denna benämning är ägnat att dölja skillnaderna mellan industrisamhällena, de skillnader som är resultat av deras historia. Även om man godtar ordet "industrisamhälle" som beteckning på denna typ av eller detta slag av samhälle, kan arterna inom det skilja sig åt, men genom beaktande endast av typer förbigås de specifika skillnaderna, bland annat skillnaderna mellan det kapitalistiska samhället (eller de kapitalistiska samhällena) och det socialistiska samhället (eller de socialistiska samhällena). Trots ömsesidig påverkan och mångfaldig växelverkan är det obestridligt att dessa skillnader existerar och växer. Vidare tvingas man genast att skilja mellan den ekonomiska tillväxten och den samhälleliga utvecklingen. Vi har sett hur Marx infört denna distinktion mellan det kvantitativa och det kvalitativa. I dagens värld bevittnar vi märkliga, ibland frapperande tillväxter utan någon utveckling. Vilket Marx inte skulle ha trott. Så verkar statens massiva ingripande. Den samhälleliga (och "kulturella") utvecklingen kan komma endast ur en revolutionär framstöt, inskriven i de uppmjukade institutionerna, ur ett fördjupande av demokratin, ur ett aktivt organisationsnät "i basen", vilket uttrycker de samhälleliga behoven. Så snart man räknar med denna aspekt av praxis kommer man med eller mot sin vilja åter till teorin om statens utdöende. Och slutligen: det finns bara industriöar, tillväxtpoler i de outvecklade ländernas oceaner, med en ännu länge förhärskande jordbruksproduktion, avsedd att ge resurser åt en industrialisering som får olika rytmer i olika länder.
Konsumtionssamhället? Man glömmer att de som innehar produktionen tillverkar sina konsumenter med skilda medel, av vilka reklamen är den mäktigaste. Man glömmer att detta "konsumtionssamhälle" knappast bryr sig om de samhälleliga behoven och tar hänsyn till de individuella behoven uteslutande efter profitens kriterier. Om det är riktigt att de elementära behoven kan tillgodoses kan man ändå bestrida förekomsten av och uttrycken för högre behov. De framträder endast i en överraskande förkonstling. Tillgodoseendet av konsumtionssamhällets elementära behov tycks följas av en reduktion till det elementära i konsumtionen. För övrigt är det inte säkert att de elementära behoven täckes (bostad, undervisning, o.s.v.). Den gamla fattigdomen lämnar plats åt en ny fattigdom.
Överflödssamhället? De som lanserat denna benämning har påvisat dess gränser. I USA "upptäcker" man fattigdomen. Man slår larm om den låga levnadsstandarden hos betydande minoriteter (de färgade, de nytillkomna immigranterna, en del av farmarna, o.s.v.). Spillet och slöseriet, vissa privilegierade gruppers uppdrivna och hetsiga överkonsumtion kan inte dölja fattigdomen och den "nya fattigdomen" hos långt större grupper.
Fritidssamhället? De flesta människors fritid har inte ökat. Även om arbetstiden minskar förbrukar den "tvungna tiden" (exempelvis transporterna) delvis den mycket omtalade fritiden. Man måste arbeta, för att kunna investera. De investeringar som krävs av automationen, de nya industrigrenarna, rymdens erövring och hjälpen till u-länderna är enorma, såväl för de "socialistiska" länderna som för de "kapitalistiska".
Det urbaniserade samhället? Ja, försåvitt det finns i närheten av "tillväxtpolerna". Nej, om man räknar med bönderna i Afrika, Asien och Latinamerika. Inte ens om man tar hänsyn till plåtskjulestäderna ("bidonsvilles") där de från jorden uppryckta bönderna samlas i massor.
Massamhället? Som om varje samhälle sedan tusentals år tillbaka inte vilade på denna bas: människomassorna.
Tekniksamhället? Teknikens övervikt förefaller verkligen vara ett grundläggande drag i det "moderna". Det kräver eftertanke. Många människor förväxlar det tekniska framstegets påskyndande med en föregiven "acceleration av den historiska tiden", med en samhällelig och kulturell utveckling, medan söndringen mellan dessa aspekter av praxis också förefaller vara ett väsentligt drag i det "moderna". Teknikens förhärskande ställning bidrar till att förlänga, om inte rädda kapitalismen, som har antagit formen av väldiga organisationer (monopolistiska och statliga), ägnade att trygga de tekniska framstegen. Enligt Marx kan bourgeoisin hålla sig kvar endast genom att själv revolutionera produktionsvillkoren. Annars blir det revolutionen som gör det! Alltjämt enligt Marx finns det en förbindelse men också en skillnad mellan behärskandet (tekniskt) av yttervärlden och människans tillägnande av sin egen natur, av sin samhälleliga existens, sitt dagliga liv, sina behov och önskningar. För övrigt dominerar tekniken endast under en mondial konjunktur: de socialistiska och kapitalistiska lägrens möte, "systemens" ömsesidiga utmaning, kapprustningen och rymdens erövring. Det hindrar inte att denna konjunktur kan fixeras och bli en struktur. Stödet från bestämda grupper av tekniker och byråkrater, vilka söker att konstituera sig som klass - utan att ha lyckats hittills - detta teknikens sociala stöd är inte utan risker. Men det handlar om risker som måste klarläggas, inte om en definition. Definitionen tjänar på sätt och vis till att dölja riskerna och att framställa vad som ännu bara är en oroande möjlighet som ett fullbordat faktum. Den drabbas därför i ännu högre grad än de andra beteckningarna av den radikala kritikens, det vill säga den dialektiska tankens slag.
Möjligen kan man ännu inte ge denna period (mutation, övergång) någon exakt beteckning. Vart går vi? Vem vet? Vem kan veta det? Vi går vidare, utan att veta vart, utan påvisbar finalitet, trots det förnuft som är immanent i detta vardande. Skulle det inte kunna vara en "flykt framåt" som driver samhället mot en svårbestämbar framtid, mot det möjliga och det omöjliga, genom den nukleära terrorn, undergångshotet och cybernetikens rationella vanvett?
Om vi inte vill fastna i dessa obestämda och obegränsade frågor måste vi söka utforska det möjliga och det omöjliga. Hur? Med utgångspunkt från Marx. Genom att följa ledtråden: begreppet övervinnande (av filosofin, av den politiska ekonomin som fördelning av knappheten, av staten och politiken). Då uppstår mera precisa, om än mera begränsade frågor. Är det möjligt att de socialistiska länderna, som åberopar sig på Marx och marxismen, närmar sin praxis till de av Marx utarbetade begreppen, till Revolutionens och Frihetens begrepp? Kan de göra slut på förskjutningen mellan ideologin och praktiken? Kan staten dö ut i den nuvarande socialismen? Kan samhällets samhälleliga förvaltning ersätta den autoritära planeringen? Kan det förflutnas hypotek avlyftas? Och vad de kapitalistiska länderna beträffar - kan "samhällets socialisering" fortsätta och mogna under kapitalismens hölje tills den träder i dagen? Eller, mera allmänt, kan utvecklingen genom ett kvalitativt språng hinna ifatt den kvantitativa tillväxten som den på ett egendomligt sätt släpar efter i de flesta länder, om inte i alla?
De föreslagna benämningarna döljer ideologier, myter och utopier i ojämna proportioner. Den marxistiska kritiken upplöser dem. Nya konflikter fogas till de gamla motsättningarna genom att ersätta dem, exempelvis den akuta konflikten mellan det kvantitativa (tillväxt) och det kvalitativa (utveckling). Detta följs av en "komplexifiering" av de samhälleliga förbindelserna, vilken maskeras och motarbetas av de motsatta elementen. Behärskandet av den yttre naturen bejakas och bekräftas, medan människans tillägnande av sin egen natur stagnerar eller går tillbaka. Det första hör snarast till tillväxten, det andra till utvecklingen.