Originalets titel: "The End of Reason"
Publicerat: i Studies in Philosophy and Social Science
nr 3, april 1941.
Översättning: Joachim Retzlaff
Digitalisering: Jonas Holmgren
Civilisationens fundamentala begrepp är snabbt bortdöende. Den uppväxande generationen har inte längre något förtroende för dem och fascismen har ytterligare stärkt dess misstankar. Frågan om i vilken utsträckning dessa begrepp över huvud taget är giltiga ropar mer än någonsin efter ett svar. Det viktigaste av dessa begrepp har varit förnuftet, och filosofin har inte känt någon högre princip. Förnuftet antogs ordna relationerna mellan människor och motivera alla beteenden som krävdes av dem. Kyrkofäderna och upplysningens ledande andar förenades i sin lovsång till förnuftet. Voltaire kallade det "Guds obegripliga gåva till mänskligheten" och "källan till varje samhälle, institution och ordning".[1] Origines sa att vi, för att inte vanära förnuftet borde undvika att jämföra människor med djur.[2] För den antika världen var förnuftet skapelsens mästerliga princip[3] och för Kant var det den dolda men ändå segervissa tendensen i världshistorien, oaktat alla tillbakagångar, mellanspel av mörker och avvikelser.[4] Från detta ideal om förnuftet stammade motiveringarna för idéerna om frihet, rättvisa och sanning. De ansågs vara inneboende i detta ideal, och de skönjdes eller fattades genom det. Upplysningens värld gjorde anspråk på hederstiteln "Förnuftets tidevarv".
Den filosofi som denna värld producerade är väsentligen rationalistisk, men när den följer sina egna principer kommer den gång på gång att vända sig mot sig själv och anta formen av skepticism. En dogmatisk eller skeptisk nyansering, beroende på vilkendera som framhävdes, bestämde filosofins relation till de samhälleliga krafterna i respektive fall, och i den påföljande kampens skiftande framgång manifesterades förnuftets föränderliga betydelse. Förnuftets begrepp inrymde från första början kritikens begrepp. Rationalismen hade själv etablerat kriterierna stränghet, klarhet och tydlighet som kriterier på rationell kunskap. Skeptiska och empiriska doktriner motsatte sig rationalismen med samma måttstockar som vapen. Den sokratiska oppositionens vänsterflygel brännmärkte Platons akademi som en vidskepelsens hemvist, tills denna orienterade sig mot skepticism. Siger av Brabant och Roger Bacon bekämpade Thomas Aquinos' skolastiska rationalism tills dennes egen orden efter Duns Scotus lämnade plats för mer empiriska strömningar. Progressiva och reaktionära tänkare, materialistiska fysiker och jesuiten Gassendi, förenades i protesten mot Descartes' doktrin om människans själsliga natur. T.o.m. i Tyskland fick Kant höra att hans filosofi berömde sig över sin seger över Humes skepticism utan anledning.[5]
Skepticismen tömde förnuftets idé på så mycket av dess innehåll att knappast någonting av det återstår i dag. I det att det smulade sönder begreppsliga fetischer kom förnuftet slutligen att smula sönder sig självt. Tidigare förkunnade det eviga idéer som endast kastade otydliga skuggor i den materiella världen. Senare antogs det känna igen sig självt i de naturliga tingens ordning och att upptäcka de oföränderliga former av verkligheten i vilka det eviga förnuftet uttryckte sig. Genom årtusendena trodde filosoferna att de besatt sådan kunskap. Nu har de lärt om. Ingen av rationalismens kategorier har överlevt. Sådana kategorier som Medvetande, Vilja, Slutlig orsak, Transcendental skapelse, Inneboende idéer och res extensa respektive res cogitans betraktas av den moderna vetenskapen som spöken och den föraktar dem ännu mer än Galilei föraktade skolastikens spindelväv. Själva förnuftet framstår som en fantom uppkommen i språkbruket. Enligt den senaste logiken är det vardagliga språkets grammatik fortfarande avpassat efter animistiska tankemönster som ständigt hypostaserar tillstånd och handlingar som nominativ, så att man i detta språk säger att "livet kallar", "plikten kräver" och "intet hotar". Genom denna metod kommer förnuftet att "göra upptäckter" och att "existera som ett och detsamma i alla människor". Namnet på ett sådant förnuft anses vara en meningslös symbol, en allegorisk figur utan någon funktion, och alla idéer som överskrider den givna realiteten tvingas dela dess vanära. Eftersom denna uppfattning har genomträngt alla skikt av vårt samhälle, räcker det inte att propagera för frihet, människans värdighet eller ens för sanningen. Varje försök i den riktningen väcker bara misstanken att de verkliga skälen bakom detta antingen hålls tillbaka eller saknas helt.
Inte desto mindre dröjer sig lite av förnuftet kvar i vokabulären hos de människor som är "up to date", utan har bara mer långtgående än någonsin fått en rent pragmatisk betydelse. Den rationalistiska metafysikens läror är borta, men det rationalistiska beteendets mönster kvarstår. Locke skrev en gång: "ordet förnuft har olika betydelser i det engelska språket; ibland avses sanna och klara principer, ibland klara och riktiga deduktioner från samma principer och ibland orsaken och särskilt den slutliga orsaken".[6] Han bifogade en uppdelning av förnuftet i fyra olika grader: att upptäcka sanningar, att ordna dem regelbundet och metodiskt, att uppfatta sammanhangen mellan dem och att dra rätt slutsats. Förutom den slutliga orsaken anses dessa funktioner fortfarande vara rationella. I denna mening är förnuftet lika oumbärligt i den moderna krigstekniken som det alltid har varit i affärssammanhang. Dess huvuddrag kan sammanfattas som den optimala användningen av medel för ett mål, och tänkandet som en energibesparande operation. Det är ett pragmatiskt instrument orienterat mot ändamålsenlighet, kyligt och sobert. Tron på smartheten vilar på motiv som är mycket mer tvingande än metafysiska satser. När t.o.m. dagens diktatorer vädjar till förnuftet, menar de att de förfogar över flest stridsvagnar. De har varit rationella nog att låta bygga dem; andra borde vara rationella nog att foga sig efter dem. Att trotsa ett sådant förnuft är det värsta brottet som tänkas kan under fascismen.
Här ådagaläggs hur intimt förknippade förnuft och effektivitet är, men sådan har den i själva verket alltid varit. Orsakerna ligger i själva samhällets fundamentala strukturer. Människan kan tillgodose sina önskningar endast genom samhälleliga kanaler. Användning är en samhällelig kategori, och förnuftet följer den under konkurrenssamhällets alla faser; genom förnuftet hävdar eller anpassar sig individen och klarar sig i samhället. Det får individen att underkasta sig samhället närhelst han inte är mäktig nog att modellera samhället efter sina intressen. Bland de primitiva folken är individens plats i samhället bestämd av instinkten, i det moderna samhället antas den vara bestämd av förnuftet, d.v.s. av individens medvetande om vad som är till hans fördel. T.o.m. den grekiska idealismen var i stor utsträckning pragmatisk i denna mening och identifierade det goda med det fördelaktiga, det sköna med det användbara[7] och satte helhetens väl före de däri ingående individernas. Avskuren från helheten var individen intet. Hela den humanistiska traditionen inom filosofin syftade till att sammanföra de båda. I humanismen eftersträvade förnuftet en balans mellan det som är bra för individen och det som är bra för totaliteten.
Den grekiska stadstaten (polis) vägleddes av idealet om en harmoni mellan det individuella intresset och det gemensammas väl. De medeltida städerna och de framväxande nationalstaternas politiska teoretiker förnyade detta ideal. Man antog att harmonin skulle komma till stånd inom lagens sfär. Den som önskar leva bland människor måste lyda deras lagar – detta är kärnan i den västerländska civilisationens sekulära moralitet. I en diskussion om Sokrates säger Montaigne att så länge vi söker vår tillflykt hos religionen, har vi endast en vägledning, nämligen att var och en måste följa sitt lands lagar.[8] Rationalitet i form av en sådan lydnad uppslukar allt, t.o.m. friheten att tänka. Detta är en punkt där De Maistre är överens med Franska revolutionen. "Ett lands styre är en veritabel religion: det har sina dogmer, sina mysterier, sina ministrar... människans primära behov är att låta sitt växande förnuft ... gå upp i det nationella förnuftet så att det kan förändra hennes individuella existens till en annan, gemensam existens, liksom en flod som rinner ut i havet alltid existerar i vattenmassorna, men namnlös och utan en avskild realitet. Vad är patriotism? Den är det nationella förnuft jag talar om; den är individens raka negation"[9] Detta slags förnuft var också förhärskande i kulten av Franska revolutionen. Mathiez, Robespierres apologet, säger att förnuftets religion innehöll lika mycket intolerans som den gamla religionen. "... den tillåter ingen motsägelse, den kräver eder, den har gjorts obligatorisk genom hot om fängelse, förvisning eller schavotten, och liksom den egentliga religionen är den konkretiserad i heliga tecken, i avgränsade och exklusiva symboler som omges av misstänksam pietet."[10]
Periodens fundamentala enighet utplånar åsiktsskillnader. Kontrarevolutionens och de folkliga ledarnas entusiasm förenades inte bara i den gemensamma tilltron till skarprättaren utan också i övertygelsen att förnuftet när som helst kan rättfärdiga förnekande tankar, särskilt bland de fattiga. De Maistre, en senkommen anhängare av absolutismen, predikar förnekande förnuft för förnuftets skull. De andra bildade Comité du Salut Publique.[1*]
Individen måste göra våld på sig själv och lära sig att helhetens liv är en nödvändig förutsättning för hans eget. Förnuftet måste tämja upproriska känslor och instinkter, och hämmandet av dessa antas möjliggöra samarbete människor emellan. Hämningar som ursprungligen påtvingats utifrån måste bli en del integrerad del av individens eget medvetande – denna princip var förhärskande redan under antiken. Det som kallas utveckling bestod i dess sociala utbredning. Under den kristna eran skulle var och en frivilligt bära sitt kors. Men för människorna vid botten av samhällspyramiden var harmonin mellan det universella och det partikulära intresset endast ett postulat. De hade ingen del i det allmänna intresse som de skulle göra till sitt eget. Det var aldrig riktigt rationellt för dem att förneka sina instinkter, och som ett resultat därav nådde civilisationen dem aldrig riktigt; de blev i stället alltid socialiserade med våld. Det är detta som diktaturer alltid har varit baserade på. Beati possidentes[2*] betraktade emellertid med rätta de politiska och andliga makterna som sina egna institutioner. De fullbordade för sig själva idén om en rationell civilisation i så måtto att deras sociabilitet härrörde från kunskapen om deras individuella intressen. Den senare kvarstår som det rationella kriteriet på harmonin mellan det universella och det partikulära intresset.
Den rationalistiska filosofins svårigheter härrör från det faktum, att förnuftets universalitet inte kan vara något annat än samstämmigheten mellan alla individers intressen, medan samhället i verkligheten har splittrats upp i grupper med motstridande intressen. På grund av denna motsägelse får appellen till förnuftets universalitet drag av falskhet och illusion. Förnuftets anspråk på att vara absolut förutsätter att det finns en sann gemenskap mellan människor. I det att de förnekar de universella begreppens realitet och i stället pekar på den förhandenvarande verkligheten har empiricisterna rätt mot rationalisterna. Men å andra sidan har rationalisterna rätt mot empiricisterna i att de, genom vad som finns implicerat i deras förnuftsbegrepp, håller upp en potentiell solidaritet mellan människor som ett ideal mot sakernas nuvarande tillstånd, i vilket solidaritet hävdas med våld och katastrofer. Men under slutet av den liberala eran har tänkande i termer av ren existens, av ren självbevarelse, spridit sig över hela samhället. Alla människor har blivit empiricister.
Definitionen av förnuftet i termer av individuell självbevarelse motsäger synbarligen Lockes prototypiska definition, enligt vilken förnuftet anger den intellektuella verksamhetens riktning oberoende av dess yttre mål. Men Lockes definition är fortfarande giltig. Den befriar inte förnuftet från individens atomistiska egenintresse. Den definierar snarare procedurer som bättre överensstämmer med det mål egenintresset uppställer, vilket det än vara må. Långt ifrån att innebära ett ökande medvetande om universell solidaritet uttrycker förnuftets alltmer formalistiska universalitet tänkandets skeptiska separering från sitt föremål. Tänkandet blir vad det var bestämt att vara under den empiriska vetenskapens aristoteliska begynnelsefaser, nämligen ett "organon". Som en konsekvens av Lockes och Kants filosofi uppfattar tänkandet inte längre föremålen sådana de verkligen är, utan det nöjer sig med att ordna och klassificera förment rena data. Nominalismens triumf går hand i hand med formalismens triumf. Genom att begränsa sig själv till att se föremålen som en säregen mångfald, som kaos, blir förnuftet ett slags additionsmaskin som manipulerar analytiska omdömen. Föremålen skulle kunna betraktas som en okvalificerad massa inom filosofin på grund av att den ekonomiska verkligheten har nivellerat dem, och gjort alla ting ekvivalenta, med pengar som den gemensamma nämnaren. I en sådan nivellering tas föremålets egentliga varande inte längre med i beräkningen. Kunskapsprocessen blir därmed något som registrerar föremålen och fortsätter med att tolka deras kvantifierade uttryck. Ju mindre människor tänker verkligheten i kvalitativa termer, desto mer mottaglig blir verkligheten för manipulation. Man varken förstår eller respekterar dess föremål.
Föremålens blotta mångfald har sin motsvarighet i den s.k. värdepluralismen, enligt vilken det existerar en oöverbrygglig klyfta mellan vetenskapliga omdömen och värdesfären. Värdeomdömen har således inget med förnuft och vetenskap att göra. Det anses vara en fråga om subjektiva preferenser huruvida man bestämmer sig för frihet eller lydnad, demokrati eller fascism, upplysning eller auktoritet och sanning eller masskultur. Men valfrihet har alltid varit ett privilegium för den lilla grupp som lever ett liv i överflöd. De kunde välja bland de s.k. kulturprodukterna, förutsatt att dessa produkter stod i överensstämmelse med deras herraväldesintressen. Det var den enda värdepluralism som materialiserades. När helst värdena i fråga påverkade det europeiska samhällets grundval, var de förutbestämda. Även om den slets sönder av konkurrens, definierade de övre samhällsskiktens vilja till självbevarelse otvetydigt handlingslinjen mot slavar, trälar och massor. Privilegiernas befästande var det enda rationella kriteriet som bestämde huruvida man skulle bekämpa eller samarbeta med andra intressen och grupper, behålla konstitutionellt styre eller ta ett steg mot ett auktoritärt välde. De stora historiska besluten skilde sig från varandra genom att vara långsiktiga eller kortsiktiga, men inte vad gällde målens natur.
Självbevarelse låg också i botten för den mångfald attribut som utmärker individualiteten. Värdighet, rang, höviskhet och ridderlighet är fortfarande vad pragmatismen missuppfattar dem att vara, nämligen vanemässiga former av individens anpassning till den sociala situationen. Alla som uppförde sig i strid med dessa hotades under forna dagar med förlust av klasstillhörighet. I dag är dessa normer kvarlevor från de gamla samhällsformer, där individen var förlorad utan dem. De bär fortfarande spår av dessa tider, men i och med att de har förlorat sin mening har de också förlorat sin kraft. Liksom ornamenten på användbara föremål hänvisar till förgångna produktionstekniker, vilkas ofullkomligheter de för vidare som prydnader, bär de nu impotenta feodala normerna för mänskligt beteende stämpeln av det våld det förgångnas herrar måste begå mot sig själva för anpassningens skull. Under samhällets nuvarande tillstånd antar dessa mänskliga karaktärsdrag det meningslösas försonande karaktär, men de anpassar sig fortfarande väl till de förhärskande målen. Aristokraten lämnade över den inhemska marknaden till affärsmannen och försökte i stället att erövra utländska marknader åt honom. Aristokraterna upprätthöll sitt monopol som affärsmännens krigsherrar tills den nya krigsteknologin medförde oundvikliga förändringar. De upprätthöll det t.o.m. under den tid då borgerliga normer, attityder och reaktioner som sparsamhet och integritet redan började dela de aristokratiska beteendenormernas öde. De senares ärorika rykte stammade huvudsakligen från medelklassens ansträngningar att stärka sina positioner genom att glorifiera sina föregångare. Solidariteten med tidigare härskare har sin rot i en gemensam attityd gentemot resten av samhället. Makten skall framstå som evig. Ens egen prestige ökar om medelklassfunktionärer som Napoleon Bonaparte finner sin plats i historiens Pantheon sida vid sida med andra stora herrar och bödlar, vänner såväl som fiender. Hemma imiterar de framgångsrika vad de kallar stil; i sina kontor underkastar de sig affärsmoralens normer eftersom deras klass inte kan existera utan en egen disciplin. Men mot inre och yttre konkurrenter praktiserar de vad som verkligen förbinder dem med den historiska traditionen, nämligen integrerande självbevarelse.
Denna självbevarelse kan t.o.m. kräva att den individ som skall bevaras skall dö. Offer kan vara något rationellt om det blir nödvändigt att försvara statens makt, vilken är den enda existensgarantin för dem som offrar sina krav. Förnuftets idé, även i dess nominalistiska och orena form, har alltid rättfärdigat offer. Under den heroiska eran offrade individen sitt liv för den kollektivitets intressen och symboler som garanterade det. Egendomen var den institution som förmedlade idén att något av individens existens skulle kvarstå efter hans död. I det organiserade samhällets ursprung dröjde egendomen kvar medan generationerna passerade förbi. Den monadiska individen överlevde genom att efterlämna den. Genom arvet förevigades individen efter sin död, men han motsade inte självbevarelsens princip om han offrade sitt liv för den stat vars lagar garanterade detta arv. Offret fick således funktionen av en rationell institution.
Offrets och självförnekelsens rationalitet varierade emellertid med social status: den minskade med minskad rikedom och möjligheter, och blev slutligen nödtvungen. Gentemot de fattiga har det alltid varit rationellt att komplettera förnuftet med jordisk och himmelsk rättvisa. Voltaire säger att förnuftet kanske kan triumfera för anständiga människor, "men la canaille[3*] är inte skapad för det".[11] "Vi har aldrig haft för avsikt att upplysa skomakare och tjänare – det är apostlarnas sak"[12], säger han vidare.
För massorna var vägen från det egna intresset till intresset att bevara samhället lång och slingrande. I deras fall kunde man inte lita på en rationell och självpålagd förnekelse av instinkter och drifter. Om en grekisk slav eller kvinna hade talat och handlat som Sokrates, hade han eller hon varit en dåre, inte en filosof. Vid sin död höjde Sokrates lojaliteten gentemot statens lagar över allt annat. Under den samvetets era han initierade förblev rationaliteten en fråga för dem som var mer eller mindre socialt oberoende.
Massorna vände sig till religionen, men det påverkade inte självbevarelsens fundamentala rationalitet. Rationaliteten har ingen rätt att klaga på Luther. Han kallade förnuftet ett kreatur och en sköka uteslutande av det skälet att förnuftet på hans tid inte själv kunde få individen att undertrycka sina begär. Den religiösa reformationen tränade människor att underställa sina liv mera fjärran mål. I stället för att hänge sig åt ögonblicket lärdes de objektivt resonerande, konsistens och pragmatiskt beteende. På så sätt stärktes inte bara människan i sitt motstånd mot ödet utan blev också i stånd att emellanåt befria sig från självbevarelsens och ändamålsenlighetens övermäktiga mekanismer. Men sådana kontemplativa pauser kunde inte hindra den rådande ordningens intressen att slå rot i människors hjärtan. Protestantismen befrämjade spridningen av den kyliga rationalitet som är så utmärkande för den moderna individen. Den var bildstormande och avskaffade avgudadyrkan av ting, men genom att den lierade sig med det framväxande ekonomiska systemet gjorde den människor ännu mer beroende av tingens värld. Medan de tidigare arbetade för frälsningens skull, förmåddes de nu arbeta för arbetets skull, eftersträva profit för profitens egen skull och makt för maktens egen skull. Hela världen omvandlades till en rent "materiell" värld. Om den nya andan tjänade som ett smärtstillande medel för folket, så var det åtminstone ett medel som lindrade den kirurgiska operation som rationalismen hade förordnat och som det industriella systemet utförde på dess kroppar och själar. Det fanns ingen annan väg från den medeltida verkstaden till det löpande bandet än via en omvandling av yttre tvång till samvetets tvång. Den ledde till den maskinartade flit och eftergivna underdånighet som den nya rationaliteten krävde. Calvins teokratiska irrationalism avslöjade sig slutligen som det teknokratiska förnuftets list i dess strävan att forma sitt människomaterial. Eländet och fattiglagarna räckte inte för att driva in människorna i fabrikerna under den tidiga kapitalistiska eran. Den nya andan bidrog med att komplettera det yttre trycket med en omsorg om fru och barn som i själva verket motsvarade det inåtvända subjektets moraliska autonomi. I dag, vid slutet av den process som hade sin upprinnelse i renässansen och reformationen, kondenseras självbevarelsens rationella form till ett efterhängset samtycke som sådant, vilket dock har blivit likgiltigt för varje politiskt eller religiöst innehåll. Under fascismen har individens autonomi utvecklats till heteronomi.
Den totalitära ordningen markerar språnget från indirekta till direkta herraväldesformer, under bibehållen privat företagsamhet. Nationalsocialisterna står inte utanför de ekonomiska tendensernas mönster. Gangsterteorin om nationalsocialismen måste tas mer på allvar än vad de gör som tror att ett normalt tillstånd kan återupprättas så snart varbölden avlägsnats. Det var inte gangsters utifrån som tillvällade sig regeringsmakten i Tyskland; det var snarare så att det samhälleliga herraväldet ledde till ett gangsterstyre på grund av sin egen ekonomiska princip. Under den fria industriella ekonomiska era, då inget av de många decentraliserade företagen var så mäktigt att det inte behövde tävla med de övriga, begränsades självbevarelsen av humanitas' normer. Monopolismen har åter avskaffat dessa restriktioner och lett tillbaka det samhälleliga herraväldet till dess sanna natur, som fortsatte att verka endast där herraväldets humana form hade lämnat några kryphål till inhumaniteten, bland storstädernas utpressarligor och skumma småhandlare. De kände ingen annan lag än den nödvändiga disciplinen för att plundra sina "klienter". Fixare, kopplare, godsherrar och skrån har alltid beskyddat och samtidigt exploaterat sina klienter. Beskydd är arketypen för herravälde. Efter liberalismens mellanspel fortsatte de ekonomiska tendenserna i Europa mot en ny och total protektionism. Endast de stora konglomeraten överlevde konkurrensen. De var starka nog att förstöra maktuppdelningen och nätverket av garantier och rättigheter. För massorna utgjorde monopolen och deras välde en ogenomtränglig djungel. Omfattningen och mångfalden av de förhärskande klickarnas uppgifter, vilkas allomfattande karaktär fortfarande skiljer dem från ligornas utpressning, blir å ena sidan till en vittfamnande planering och å andra sidan en attack på mänskligheten som sådan. Detta är den oundvikliga följden av den ekonomiska utvecklingen i sig. Samma sociologiska mekanismer gäller för monopolen och städernas utpressarligor. De senare delade tidigare bytet med andra ligor inom samma bransch, men polisens förbättrade kommunikation och ökande centralisering gjorde det omöjligt att fortsätta med små mutor och nya gorillor och gunfighters. Ligorna tvingades mekanisera sina affärer och ge sig i kast med det kostsamma företaget att låta dem bli upptagna i stora politiska organisationer. Sådana investeringar är lönsamma endast om bytet inte behöver delas. Kartelliseringen gör sig gällande inom ligan. Ligorna i städerna och i hela landet drivs till samgående om inte polisen lyckas utrota dem i tid. En undersökning av sådana gränsfenomen som utpressning i utbyte mot "beskydd" kan ge användbara paralleller till vissa av det moderna samhällets utvecklingstendenser. Så snart den koncentrerade makten i en stor förmögenhet har nått en viss punkt, fortsätter kampen i en större skala och utvecklas, under trycket från de jättelika investeringar som framtvingas av de teknologiska processerna, till en kamp för världsherravälde som endast avbryts av perioder av instabila kompromisser. Från och med denna punkt träder skillnaderna vad gäller mål och ideal inom makthierarkin tillbaka till förmån för skillnader i grad av foglighet. Eliterna måste – t.o.m. mot sin egen vilja – se till att allting är noga samordnat inom den samhälleliga ordningen. Under totalitära samhällsbetingelser är pålitlighet den avgörande faktorn vid tillsättandet av alla poster, oavsett om det gäller direktören vid en fabrik på landsorten eller ledaren för en marionettregering. Hand i hand med ändamålsenligheten vinner ett visst slags mänskliga kvaliteter åter respekt, i synnerhet beslutsamheten att till varje pris följa de mäktiga. Ty de tillsatta ombuden är endast deltagande. Den som skall vara värdig sin uppgift skall inte visa något spår av det som förnuftets självkritik har förstört. Han måste förkroppsliga självbevarelsen hos en helhet som har blivit identisk med likvideringen av mänskligheten. Vid början av de moderna ligornas historia stod inkvisatorerna; vid slutet står de fascistiska ledarna. Deras gorillor, vilka lever sina liv ansikte mot ansikte med katastrofen, måste reagera korrekt tills de faller offer för den rationella principen, som ingen kan efterleva alltför länge.
Dagens förakt för förnuftet utsträcker sig inte till målmedvetet handlande. I den mån den betecknar en intellektuell förmåga eller en objektiv princip framstår termen medvetande som ett meningslöst ord om den inte refererar till en samordning av mål och medel. Destruktionen av den rationalistiska dogmatismen genom förnuftets självkritik, vilken verkställs av de ständigt förnyade nominalistiska tendenserna inom filosofin, har nu ratificerats av den historiska verkligheten. Substansen av själva individualiteten, som idén om autonomi var bunden till, överlevde inte industrialiseringsprocessen. Förnuftet har degenererat på grund av att det var den ideologiska projektionen av en falsk universalitet som nu visar att subjektets autonomi var en illusion. Förnuftets kollaps och individualitetens kollaps är en och densamma. "Egot står inte att rädda" [13]; självbevarelsen har förlorat sitt "själv". För vem kan en handling ännu vara användbar när den biologiska individen inte längre är medveten om sig själv som en identisk enhet? Genom livets olika faser har kroppen endast en tvivelaktig identitet. Enheten i det individuella livet har varit en samhällelig snarare än en naturlig enhet. När de samhälleliga mekanismerna bakom denna enhet försvagas såsom i dag, förändrar individens omsorg om sin självbevarelse sin mening. Det som tidigare tjänade att befrämja människans utveckling – glädjen av kunskap, att leva genom minne och framåtblickande, glädjen av sig själv och andra, narcissism såväl som kärlek – förlorar sitt innehåll. Det finns varken samvete eller egoism kvar. Den moraliska lagen har blivit inadekvat för dem som skulle följa den, och den auktoritet som den tidigare åberopade sig på har försvunnit. Det var nödvändigt att moraliteten försvann, ty den stod inte i överensstämmelse med sin egen princip. Den utgav sig för att vara oberoende av empiriska individer och obetingat universell. Men dess universella form befäste antagonismerna mellan individer och tyranniet över människor och natur. Det är fåfängt att hoppas att människor kommer att återvända till moraliteten när tiderna blir bättre. Men den har ändå lämnat sina spår i människorna, t.o.m. under fascismen, och de har åtminstone befriats från falsk positivitet. Moraliteten har överlevt i så måtto att människor är medvetna om att den verklighet de fogar sig efter inte är den rätta. Nietzsche proklamerade moralitetens död; den moderna psykologin har ägnat sig åt att utforska den. Psykoanalysen triumferade som den moderna skepticismens anpassningsform över den moraliska lagen genom sin upptäckt och demaskering av fadern i överjaget. Men denna psykologi var "Minervas uggla" som lyfte först när mörkrets skuggor redan sänkte sig över hela privatlivets sfär. Fadern kanske fortfarande har ett överjag, men barnet har för länge sedan demaskerat det, tillsammans med jaget och karaktären. I dag imiterar barnet bara beteenden och prestationer; det accepterar inga idéer, endast "matters of fact".
I och med att de oberoende ekonomiska subjekten försvinner försvinner subjektet som sådant. Det är inte längre en syntetisk enhet; det har blivit meningslöst för subjektet att bevara sig själv för någon avlägsen framtid eller att planera för sina arvtagare. Under den nuvarande perioden har individen möjligheter endast på kort sikt. När säker egendom väl har upphört att vara den privata vinningens mål försvinner den inre förbindelsen mellan individens erfarenheter. Omsorg om egendom under välordnad konkurrens och lagarnas välde har alltid varit konstitutiva för egot. Slavar och fattiga hade ingen individualitet. "Premissen för allt mitt handlande i den sinnliga världen kan endast existera som en del av den sinnliga världen om jag lever bland andra fria varelser. Denna bestämda del av världen ... kallas ... min egendom."[14] Begreppet ego "måste också önska ett framtida tillstånd som skall ha resulterat från det nuvarande tillståndet i enlighet med den regel det följde när det bestämde sig för sin kausala akt."[15] Föreställningen om ens eget förflutna och framtid refererade till att egendomen och egendomsrelationerna fungerade på ett välordnat sätt. I dag har det individuella egot absorberats av den totalitära planeringens pseudo-ego. Även de som utarbetar den totalitära planen har, trots och på grund av den stora massa och det stora kapital de kontrollerar, lika lite autonomi som de som de kontrollerar. De senare är organiserade i alla slags grupper och i dessa är individen bara ett litet element utan någon betydelse i sig. Om individen vill bevara sig själv, måste han arbeta som en del av ett arbetslag, beredd på och tränad i allt, oavsett om det gäller industri, jordbruk eller idrott. I varje läger måste han försvara sin fysiska existens, sitt arbete, sina måltider och sovplats; han måste ge och ta slag och underkasta sig en hård disciplin. Ansvaret för en mer långsiktig planering för sig själv och sin familj har lämnat plats för förmågan att anpassa sig till ögonblickets mekaniska uppgifter. Individen stryper sig själv. Utan drömmar och historia är han alltid vaksam och beredd, alltid syftande till något omedelbart praktiskt mål. Hans liv faller sönder i en serie data som på förhand stämmer överens med det frågeformulär han måste besvara. Han betraktar det talade ordet endast som ett medium för information, orientering och befallning. Den semantiska upplösningen av språket i ett system av tecken, som inom den moderna logistiken, transcenderar logikens område. Den drar sina slutsatser från ett tillstånd som utlämnar språket till monopolens välde. För att bli accepterade måste människor låta som rösterna i radio, film och tidningar. Ty i själva verket tycks ingen gestalta sitt eget liv, och alla är misstänkta i massamhället. Alla behöver ett permanent alibi. Individen har inte längre någon framtid att värna om; han behöver bara vara beredd att anpassa sig, lyda order, dra i spakar och göra ständigt olika saker som alltid är desamma. Den grundläggande sociala enheten är inte längre familjen utan den atomära individen, och kampen för livet består i dennes beslutsamhet att inte för ett ögonblick förintas i världen av apparater, maskiner och verktyg.
Kroppslig styrka är inte den avgörande punkten, men den är viktig nog. Den är långt ifrån en naturgiven kvalitet. Den är en produkt av den samhälleliga arbetsdelningen, den är nödvändig för produktionen och ställs till förfogande av hela samhällsskikt som endast kan finna sitt existensberättigande i just detta. De individer i de dominerade skikten som excellerar i rå styrka återspeglar orättvisan i att oxen som tröskar fram kornen alltid har varit muskulös. Kulturen har inneburit ett försök att tämja de element av rå styrka som är immanenta i principen om kroppslig styrka. Men detta tämjningsförsök skylde över det faktum att fysisk ansträngning förblev arbetets kärna. Motpolen till detta överskylande var den glorifiering av kroppslig styrka i ideologin som kom till uttryck i lovtal över varje slag av storhet – intellektuella giganter såväl som armstarka män på marknader, i Wagners Gesamtkunstwerk, i Berlins monstruösa stadion. I dag har den ideologiska förlåten lyfts och principen om kroppslig styrka propageras öppet i form av hårdförda metoder och utrensningar.
Men dagens individer behöver sinnesnärvaro ännu mer än muskler; den beredvilliga responsen är vad som räknas, släktskapen med varje slags maskin – teknisk, atletisk och politisk. Förr var människor blott och bart bihang till maskinerna; i dag är de bihang som sådana. Reflekterande tänkande och teoribildning förlorar sin mening i kampen för självbevarelse. För femtio år sedan var psykologisk erfarenhet, uppövad argumentationsförmåga och förutseende i affärer fortfarande instrument för utveckling i samhället. Före mekaniseringen av kontoren var t.o.m. bokhållaren tvungen att använda även sitt intellekt, inte bara sin fingerfärdighet. I och med att företagen har införlivats totalt i monopolismens område har rationell argumentation förlorat sin styrka. Den är nu präglad av det försäljningsprat den tidigare användes till och som de segrande monopolen kan avstå ifrån. Den misstro med vilken bönder och barn bemöter talföra personer har alltid burit spår av den orättvisa som gjorde språket till vinningens tjänare. Människors tystnad i dag kan till stor del skyllas på språket, som en gång var alldeles för talfört mot dem.
I dag behöver människan faktakunskap, den automatiska förmågan att reagera riktigt, men hon behöver inte som förut kunna stillsamt överväga olika alternativ – valfrihet och ansträngning att välja. Den frihet marknaden erbjöd producenterna, konsumenterna och alla mellanled hade – även om den kanske var abstrakt och bedräglig – åtminstone tillåtit en viss mån av övervägande. I den monopolistiska apparaten har ingen tid och möjlighet till det. Alla måste reagera snabbt, innervera omedelbart. Under den totalitära planeringen är människor ännu mer dominerade av produktionsmedlen än vad de var under marknadssystemet. Brist på effektivitet är en kardinalsynd. Den korta period av tid till förfogande som fortfarande återstår i människors liv skyddas nu mot spill. Hotet att den skulle degenerera till gagnlöshet – det tillstånd som industrin alltid har föraktat så mycket – avvärjs. Alltsedan Descartes har filosofin varit ett enda stort försök att som vetenskap ställa sig i det förhärskande produktionssättets tjänst; ett försök som endast ett fåtal tänkare opponerade sig emot. I och med att otium och ego avskaffats finns det inte längre något distanserat tänkande. Även om de fortfarande längtar efter befrielse har de samhälleliga atomerna förlorat sin spekulativa mening, i termens såväl goda som dåliga konnotationer. Filosofins utsikter ter sig mörka. Utan otium är filosofiskt tänkande omöjligt, det kan varken frambringas eller förstås. I ett sådant sakernas tillstånd framstår den traditionella filosofins argumentationsmetoder som hjälplösa och som tomt prat. I sista minuten försökte fenomenologin, paradoxalt nog, att utveckla ett sätt att tänka utan dispyter, men positivismen – som denna filosofi härstammade från – blev sedan dess efterföljare. Positivismen avlägsnade tänkandet från filosofin och reducerade den till en teknik att genom reproduktion och komprimering organisera givna fakta i sinnevärlden. I positivismen vidmakthåller sig förnuftet genom självlikvidering.
I och med egots och dess reflekterande förnufts tillbakagång tenderar de mänskliga relationerna mot en punkt där ekonomins herravälde över alla personliga relationer, varornas universella kontroll över livets totalitet, antar en ny och naken form av befallning och lydnad. I och med att de inte längre har sitt stöd i småskalig egendom förlorar skolan och hemmet sin uppfostrande funktion att förbereda nya generationer för samhällslivet. Att leva och att vara förberedd har blivit samma sak, precis som inom militäryrket. I skolan triumferar idrotts- och gymnastikhierarkin över klassrumshierarkin, som barnen ändå aldrig helhjärtat accepterat. Lärarens omdiskuterade auktoritet minskar till förmån för en ovillkorlig och anonym, men allestädes närvarande auktoritet vars krav nu har företräde. Detta är de omnipotenta måttstockarnas auktoritet i massamhället. De kvaliteter barnet behöver i samhället påtvingas av skolklassens kollektivitet, och skolklassen är bara ett segment av samhället. Läraren står inför valet mellan att vinna elevens gillande, om nödvändigt med stränghet, eller att bli löjlig. Jämfört med de färdigheter som krävs av individen i dag har läroplanen endast ett underordnat värde. Barnen lär snabbt känna bilen och radion inifrån och ut. De är födda med denna kunskap, som inte i något väsentligt hänseende skiljer sig från kunskapen om den mest komplicerade maskin, och de klarar sig utan vetenskap. Fysiken i skolan är obsolet i två bemärkelser: Den är lika avlägsen från de matematiska konsekvenserna av relativitetsteori och kvantmekanik (vilka för länge sedan passerat gränsen för åskådlighet) som från praktiska färdigheter, vilket är det enda eleven bryr sig om. Läraren kan inte förmedla mellan teorins och praktikens områden eftersom övergången från praktisk observation till teori inte längre går att följa. Den mest avancerade teori är fortfarande ett slags blind teknik, i lika hög grad som reparationsarbete är det. Bäggedera uppnås genom skicklighet rätt och slätt; i ena fallet i studerkammaren, i det andra i verkstaden. De svårigheter en teoretisk fysiker upplever när han ombeds lämna sina matematiska synteser av olika begreppsområden och gå över till objektens värld är ungefär desamma som en skicklig mekanikers oförmåga att lämna manipulationerna med motorn och gå över till principerna för dess funktionssätt. Den fysiska kunskapen splittras upp i kunskapen att hantera och kunskapen om fält, och denna från arbetsdelningen stammande klyfta påverkar studentens relation till kunskapen som sådan. Att utforska meningen ersätts med att bekanta sig med funktioner. Teorins animistiska rester rensas ut och denna seger innebär samtidigt ett sacrificium intellectus.[4*] Teknisk praktik klarar sig utan fysik, liksom filmstjärnan kan klara sig utan lärotid och den fascistiske statsmannen utan skolning. Utbildning är inte längre en process som äger rum mellan individer, som när fadern förberedde sin son att ta över sin egendom och läraren stödde honom i detta. Dagens utbildning verkställs direkt av samhället självt och försiggår bakom familjens rygg.
Barndomen blir ett historiskt fenomen. Kristendomen introducerade idén om barndomen i sin glorifiering av de svaga, och den borgerliga familjen förverkligade understundom denna idé. Men under den kristna eran fram till upplysningen opererade förnuftet på barnet som ett yttre tvång till självbevarelse vilket krossade allt som inte kunde försvara sig. Medeltidens bildhuggarkonst och måleri, som inte skilde mellan fysiskt och socialt underlägsna varelser, avslöjade hemligheten med ordo[5*] och hierarki, nämligen vem som ostraffat kunde slå vem. Barnen, vilka i den kristna världen led alla helvetets kval, belönades i upplysningens värld med det kristna himmelriket. Lyckan skulle tillkomma dem eftersom de utkorats till oskuldens symboler. I sin dyrkan av sina barn kunde 1800-talets upplyste affärsman sörja sin förlorade religion utan att bli vidskeplig. Barnen symboliserade Guldåldern likaväl som den löftesrika framtiden. Det rationalistiska samhället gav barnen legender och sagor för att de skulle spegla tillbaka hopp till sina desillusionerade föräldrar. De senare skapade barndomsidyllen i hopp om att kunna slinka emellan den rena kunskapens och ideologins Skylla och Karybdis, från ett dilemma som de inte kunde lösa ställda inför de ständigt hotande sociala upproren. Barnidealet återspeglade sanningen i lögnen som höll ordning på den undre delen av befolkningen, nämligen utopin om den eviga lyckan. Denna utopi var den sista tillflyktsorten för de religiösa idealen från de tider då bourgeoisien själv tillhörde den undre delen.
I dag klarar bourgeoisien sig utan denna utopi. I det monopolistiska samhället har barndom och adolescens blivit biologiska processer rätt och slätt. Puberteten är inte längre en mänsklig kris, ty barnet är vuxet så snart det kan gå och den vuxne förblir i princip alltid densamme. Utveckling har upphört att existera. Under familjens glansperiod representerade fadern samhällets auktoritet för barnet, och puberteten var den oundvikliga konflikten mellan dem. Men i dag står barnet genast ansikte mot ansikte med samhället och konflikten är avgjord redan innan den har uppstått. Världen är så totalt i händerna på makten i det bestående och ansträngningarna att anpassa sig till det, att ungdomarnas uppror, som en gång vände sig mot fadern på grund av att dennes praktiska handlingar motsade hans ideologi, inte längre kan komma i dagen. Den process som förhärdar människor genom att bryta ner deras individualitet – en process som fascismens olika läger medvetet och planmässigt sätter igång – äger tyst och mekaniskt rum i dem överallt under masskulturen, och så tidigt att allting redan är fixt och färdigt när barnen vaknar till medvetande. Efter Freud har relationen mellan fader och son omkastats. Det snabbt förändrande samhället fäller sin dom över de gamla och representeras i dag inte av fadern utan av barnet. Det är barnet, inte fadern, som står för realiteten. Den fruktan Hitlerungdomen injagar i föräldrarna är bara det riktade politiska uttrycket för ett universellt sakernas tillstånd. Denna nya relation påverkar t.o.m. de allra första levnadsåren, under vilka bilden av fadern och överjaget antas uppstå. Psykologiskt sett representeras fadern inte av en annan individ utan ersätts av tingens värld och det gäng som pojken tillhör.
Elimineringen av konflikten mellan individ och samhälle påverkar även kärleken. I och med att fadersauktoriteten försvinner, avklingar risken för katastrofala konflikter med familjen. Men de hade ändå underblåst hämningslöshet. I dag tycks sexualiteten vara frigjord, men ändå fortsätter förtrycket. Den samhälleliga reglementeringen av relationerna mellan könen hade gått långt redan innan rashygienen fullbordade denna process; den kom till uttryck i den standardiserade normaliteten inom alla masskulturens sfärer. Rashygienen har sina rötter i upplysningen. Vetenskapen objektifierade sexualiteten tills den kunde manipuleras. I sin inhumana nykterhet är Kants definition av äktenskapet som ett kontrakt om ömsesidigt utnyttjande av könsorganen en anklagelse mot inhumana sexuella privilegier med naturlagen som måttstock. Under 1800-talet fann denna definition vägen till människors praktik. I det nuvarande massamhället är könen jämställda i att bägge betraktar sin sexualitet som en sak de illusionsfritt kan disponera. Flickor strävar efter att klara sig så gott de kan i konkurrensen med andra flickor, och i deras ögon ökar prestigen mer genom flirt än genom framtida glädje. Med Kant betraktar de sexualitet som en egendom med bytesvärde. Wedekind krävde en gång att prostitutionen skulle släppas fri, eftersom han trodde att kvinnorna kunde komma ikapp det manliga samhället endast genom att medvetet göra bruk av sitt enda monopol. Men den moderna flickan vinner sin frihet genom att exploatera det patriarkala tabu som förnedrar henne genom att placera henne på en piedestal. Sexualiteten förlorar sin makt över människor. Den knäpps av och på i enlighet med situationens krav. Människor förlorar inte längre sig själva i den, de blir varken omskakade eller förblindade av kärlek. Under nationalsocialismen tillhör utomäktenskapliga förbindelser de aktiviteter som uppmuntras av staten som en samhälleligt nyttig form av arbete. Kärleken är organiserad av staten. Under goda tider tränas barnen som framtida arvtagare; under dåliga tider som sina föräldrars blivande försörjare. Under fascismen produceras barnen under statens hägn och levereras till den som ett slags skatt – om man fortfarande kan tala om skatter i ett samhälle där en grupp magnater exploaterar resten av befolkningen. Skatter har en uppenbar betydelse under fascismen. Vad gäller egendomsägare bidrar de till att accelerera centraliseringsprocessen och att slå ned svagare konkurrenter. Vad gäller massorna blir deras penningform transparent och visar sig om ett redskap i maktens tjänst. En del av detta redskap är arbetet med att föda barn. Under nationalsocialismen är en flickas vägran att ge sig åt män i uniform dömd att bli lika opassande som en beredvillig underkastelse. I Tyskland ersatte bilden av jungfru Maria aldrig helt den arkaiska kulten av kvinnan. Under den kristna civilisationens yta utplånades minnena från matriarkala förhållanden aldrig helt. Sådana spår fanns kvar i den folkliga antipatin mot gamla ungmör såväl som i tyska Lieders kult av den övergivna kärestan, långt innan nationalsocialismen bannlyste sippa fruntimmer och hyllade illegitima mödrar. Men den kristna jungfruns asketiska skönhet överglänste de nöjen den nationalsocialistiska regimen auktoriserade och närde med minnen från ett dött och begravet förflutet. Den nationalsocialistiska regimen rationaliserar det mytiska förflutna, som den utger sig för att bevara genom att prata om det och genom att mobilisera det åt storindustrin. På de ställen där detta arkaiska arv inte har sprängt den kristna formen och antagit forntyska drag har det givit den tyska filosofin och musiken deras specifika ton. Nationalsocialismens mytologi är inte en ren bluff, men det strålkastarljus som kastas på denna kvardröjande mytologi förstör den helt och hållet. På några få år har alltså nationalsocialismen lyckats åstadkomma vad som tog århundraden för andra civilisationer att uppnå.
Den sexuella frihet befolkningspolitiken föreskriver lindrar inte ångesten i en värld av sexuella tabun, utan uttrycker ett kyligt förakt för kärlek. Kärleken är den förhärskande rationalitetens oförsonliga fiende, ty de älskande bevarar och skyddar varken sig själva eller kollektiviteten. De kastar bort sig själva – det är därför raseriet vänds mot dem. I en konflikt med samhället dog Romeo och Julia för det som detta samhälle förkunnade. Genom att bortom allt förnuft ge sig åt varandra hävdade de individens frihet mot den tingliga världens herravälde. De som "besmittar rasen" i det nationalsocialistiska Tyskland förblir lojala mot detta kärlekspars liv och död. I nationalsocialismens inhumana värld, där äretiteln hero har reserverats för begåvade men förledda ungdomar som i befruktning, födsel och död endast är offer för en monstruös befolkningspolitik, återupprättar rasförbrytelserna vad som en gång kallades heroism, nämligen lojalitet utan framtid och förnuft. Det tragiska mötet mellan dem som inte kan förändra sina vägar är blint för den rationalitet som triumferar utanför. Gryningsljuset, i vilket SS-männen överraskar de oförsiktiga, lyser upp den monstrositet förnuftet har blivit – slughet, smarthet och beredskap att slå till. Dessa älskande har inte hållit jämna steg med samhällets utveckling och kan därför inte hoppas på något förbarmande i en strömlinjeformad värld. Deras kval i koncentrationslägren, vilka de fanatiska anhängarna av Tredje riket bedömer som rätta och riktiga eftersom de straffade varken är förnuftiga eller smarta, avslöjar sanningen bakom fascismens frigörelse av sexualiteten och bakom den tillvaro i samtycke som den medför. Det som uppmuntras som en hälsosam sexualitet är ett uttryck för samma djävulska rationalitet som plågar kärleken.
Vad fascismen gör mot de offer den väljer ut för att exemplifiera sin obegränsade makt tycks trotsa allt förnuft. Tortyren övergår mänsklig föreställningsförmåga; när tanken försöker fatta illdåden stelnar den av fasa och blir hjälplös. Den nya ordningen motsäger förnuftet så i grunden att förnuftet inte vågar betvivla det. T.o.m. medvetandet om förtrycket bleknar bort. Ju mer ojämförbar maktkoncentrationen och individens hjälplöshet blir, desto svårare blir det för individen att penetrera det mänskliga ursprunget till sitt elände. Penningens trasiga slöja har ersatts av teknologins slöja. Den centralisering av produktionen som teknologin har nödvändiggjort döljer den frivilliga överenskommelsen mellan dess ledare. Kriserna får mer än någonsin sken av att vara naturliga och oundvikliga fenomen och tenderar att ödelägga hela befolkningar när de plundrar kontinenter på råvaror. Denna process' dimensioner är så övermänskliga att t.o.m. den föreställningsförmåga som har uthärdat masskulturens stympningar tvekar att härleda detta tillstånd från dess samhälleliga ursprung.
Orättvisa har aldrig accepterats så blint som en skickelse om det övermänskliga ödet som i dag under fascismens trollspö, då alla talar om att lappa ihop samhället. Hoppet har överskuggats av medvetandet om den universella domen. Alla känner att deras arbete understödjer en infernalisk maskin som de lyckas lura av tillräckligt med tid för att leva, men det är tid som de likväl förlorar genom att de tvingas sköta maskinen. På så sätt lever individen vidare: en expert på att hantera varje situation men utan att förstå någon av dem; han hånar döden men flyr ändå från den. För människor under den borgerliga eran var det individuella livet av oändlig betydelse eftersom döden innebar en absolut katastrof. Hamlets replik "resten är tystnad", d.v.s. att döden följs av glömska, pekar på egots ursprung. Fascismen ruckar på denna fundamentala princip. Den slår ned det som vacklar, individen, genom att lära honom att frukta något värre än döden. Hans fruktan sträcker sig längre än hans medvetandes identitet. Individen måste överge egot och på något sätt fortsätta utan det. Under fascismen blir organisationens objekt desorganiserade som subjekt. De förlorar sin individuella karaktär och är samtidigt nazister och antinazister, övertygade och skeptiska, modiga och fega, smarta och dumma. De har lämnat all konsistens bakom sig. Denna inkonsistens som egot har upplösts i är den enda adekvata attityden till en verklighet som inte definieras av så kallade planer utan av koncentrationsläger. Detta vansinnes metoder består i att visa människor att de är lika splittrade som fångarna i lägren, och att med sådana medel svetsa samman rasgemenskapen. Vissa människor som släppts ut från sådana läger har tagit över sina fångvaktares jargong, och med kyligt förnuft och vansinnigt samtycke berättar de (som om det vore priset för deras överlevnad) sin historia som om den inte kunde ha utspelat sig annorledes och påstår att de inte behandlats så illa trots allt. De som ännu inte fängslats beter sig som om de redan hade torterats. De bekänner allt. Mördarna har å andra sidan övertagit språket från Berlins nattklubbar och boutiquer. Handels- och affärsvärlden förblir en realitet endast i striderna och transaktionerna mellan industrins ledande personer och de avlägsnar sig från småfolkets och även stora mäns blickfält. Men marknadsmentalitetens jargong, den judiska slangen, de länge förödmjukade köpmännens och handelsmännens språk, överlever på förtryckarnas läppar. Det är vinkarnas och de sluga tipsens språk med komplexitet i bedrägeriet. Nazisterna kallar misslyckande Pleite; den som inte ser upp i tid är meschugge och en antisemitisk sång säger att amerikaner inte har någon aning om was sich tut. Anstiftarna rättfärdigar progromerna genom att säga att det återigen inte var riktigt koscher med judarna. Att ta sig fram till varje pris är det hemliga idealet och t.o.m. SA-männen avundas de judiska hjärnor de pucklar på. De inbillar sig att det judiska skarpsinne de försöker imitera återspeglar en sanning som de måste förneka för sig själva och förgöra. När denna sanning har förjagats för gott och människor har beslutat sig för integrerad anpassning, när förnuftet till vilket pris som helst har renats från all moralitet och triumferat över allting annat, finns ingen kvar utanför och tittar på. Att en enda "oresonlig" människa existerar kastar ljuset på en hel nations skam. Hennes existens bär vittnesbörd om relativiteten i det system av radikal självbevarelse som framställts som absolut. När all vidskepelse har utrotats till den grad att endast vidskepelsen återstår, kan ingen envis människa vandra omkring och söka lycka någon annanstans än i det obevekliga framåtskridandet. Hatet mot judarna underblåses liksom lusten att mörda en galning av deras obegripliga tillit till en Gud som har övergivit dem överallt och av den ovillkorliga rigiditeten i den princip som de t.o.m. omedvetet håller fast vid. Misstanke om galenskap är den outsinliga källan till förföljelse. Den har sin upprinnelse i misstron mot ens eget pragmatiska förnuft.
Smärtan är medlet att kalla människor tillbaka från den noumenala[6*] världen, som alla empiristiska filosofer och även Kant förbjöd dem att tränga in i. Smärtan har alltid varit det bästa medlet att få människor att ta sitt förnuft tillfånga. Den leder den som gör motstånd och den som trilskas, fantasten och utopisten, tillbaka till dem själva. Den reducerar dem till kropp, till en del av kroppen. Smärta nivellerar och likställer allting, människa med människa, människa med djur. Den absorberar den drabbade varelsens hela liv och reducerar människan till ett tomt skal av smärta. Stympningen av egot, vilken hela mänskligheten har drabbats av, upprepas således i varje fall av tortyr. De praktiska krav som i varje ögonblick snärjer människan, den industriella erans pragmatiska rationalitet, absorberar fullständigt offrens liv. Smärtan är arketypen för arbete i ett uppdelat samhälle och samtidigt dess organon.
Filosofer och teologer har alltid förhärligat den. Deras lovsånger till smärtan återspeglar det faktum att mänskligheten hittills endast känt arbete under herraväldets piska. De rättfärdigar smärtan för att den tvingar människor till förnuft. Luther översätter den 90:e psalmen på följande sätt: "Lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måge förståndige varda".[7*] Kant säger att "smärtan är sporren till aktivitet"[16] och Voltaire att "denna känsla av smärta är oumbärlig för att stimulera oss till självbevarelse"[17]. Inkvisatorerna rättfärdigade sin avskyvärda tjänst hos rovlystna härskare med att säga att de var kallade att rädda den felande själen och rena den från synder. Redan deras språk beskrev himmelriket som ett slags Tredje rike, som den opålitlige och förargelseväckande kunde nå via ett träningsläger. Om ett av inkvisitionens olyckliga offer lyckades fly, begärdes han utlämnad med beskrivningen: "en vansinnig, som förletts att vägra den hälsosamma medicin som erbjudits honom för hans bättring och att försmå det vin och den olja som kan lindra hans sår".[18] Inkvisitionen manifesterade raseriet hos dem som tyckte att kristendomen inte hade inpräntats tillräckligt djupt, ett raseri som senare under fascismen ledde till ett öppet förnekande av kristendomen. Fascismen återinsatte smärtan på dess tron. Under civilisationens andhämtningspauser utsattes – åtminstone i de civiliserade moderländerna – endast de eländigaste fattiga för brutal fysisk smärta; för andra skymtade den endast vid horisonten som samhällets ultima ratio. Under fascismen har samhället frammanat detta ultima ratio. Motsägelsen mellan det som krävs av människan och det som kan erbjudas henne har blivit så skriande, ideologin så tunn och missnöjet i civilisationen så stort att det måste kompenseras med förintelsen av dem som inte är konforma: politiska motståndare, judar, asociala personer och galningar. Fascismens nya ordning är förnuftet som avslöjar sig själv som oförnuft.
Men vad som återstår av förnuftet under dess nuvarande nedgång är inte bara beständigheten i självbevarelsen och i den skräck som den kulminerar i. Redan den urgamla definitionen av förnuftet i termer av självbevarelse implicerade en stympning av förnuftet. Den idealistiska filosofins satser, att förnuftet skiljer människan från djuret (där djuret förödmjukas liksom människan förödmjukas i de materialistiska lärdes satser), innehåller sanningen att människan genom förnuftet frigör sig från naturens bojor. Men denna frigörelse berättigar inte människan att behärska naturen (vilket filosoferna menade) utan bara att förstå den. Samhället, styrt av élites och deras självbevarande rationalitet, har alltid även bevarat massornas liv, men i en felaktig och tillfällig form. Förnuftet har burit på en sann relation inte bara till ens egen tillvaro utan till livet som sådant; denna funktion av att överskrida självbevarelsen beledsagar självbevarelsen, beledsagar förhållningssättet att följa och underkasta sig objektiva mål. Förnuftet kunde känna igen och fördöma olika former av orättvisa och på så sätt frigöra sig från dem. Som förmågan att kalla saker vid namn är förnuftet mer än det förfrämligade liv som bevarar sig självt genom att förstöra andra och sig självt. Förnuftet kan förvisso inte hoppas på att kunna hålla sig på tryggt avstånd från historien och åskåda tingens sanna ordning, vilket de ontologiska ideologierna påstår. I det inferno förnuftet har reducerat världen till förlorar det sina illusioner, men därigenom har det samtidigt blivit i stånd att konfrontera sig med detta inferno och se det för vad det är. Skepticismen har fullföljt sin uppgift. Idealen tycks vara så ytliga i dag att de kan förändras lika snabbt som överenskommelser och allianser. Ideologier består mer av vad människor tycker om än vad de tror på – i deras mentala förklämning och fullständiga beroende av sammanslutningar. De upplever allting endast inom den konventionella begreppsramen. Varje föremål inordnas under det accepterade schemat redan innan det varseblivs. Detta och inte människors övertygelser konstituerar dagens falska medvetande. I dag sker det ideologiska införlivandet av människor i samhället genom den "biologiska" utformningen på ett tidigt stadium till den kontrollerade kollektiviteten. T.o.m. det unika blir ett bihang till och en funktion av den centraliserade ekonomin. Kulturen, vilken upphöjer det unika som det motståndskraftiga elementet mitt i tingens universella likformighet, är snarare en beståndsdel av än en motståndare till masskulturen; det unika blir monopolets reklamskylt. Paris' och Österrikes väsen blev bara en funktion av det Amerika som de kontrasterade mot. Självet statt i upplösning blir igenkänneligt som ideologi. Det utgjorde inte bara basen för den moderna självbevarelsen utan också den slöja som dolde de krafter som förstörde det. Det som kan sägas om det unika kan också sägas om livet självt. I och med självets upplösning blev maktens disproportionerliga räckvidd det enda hindret för insikt om dess förtvining. Hur stympade människor än är kan de för ett kort ögonblick bli medvetna om att de i den genomrationaliserade världen kan avvara de självbevarelsens intressen som fortfarande splittrar dem och ställer den ene mot den andre. Terrorn som driver förnuftet framåt är samtidigt det sista medlet att stoppa det, så nära har sanningen kommit. Om dagens atomiserade och desintegrerade människor har blivit i stånd att leva utan egendom, utan hemort och utan tid, har de också övergivit det ego som vidmakthöll all förståndighet och all dumhet hos det historiska förnuftet såväl som dess eftergivenhet för herraväldet. Den förnuftets process som leder till dess självdestruktion har avslutats; det återstår ingenting annat än barbari eller frihet.
[1] Dialogue d'Ephémčre, Œuvres complčtes, Paris 1880, Garnier, Vol 30, s. 488.
[2] Jfr Origen against Celsus, Book 4, kap 25 (The Antinicence Fathers, ed. Robert and Donaldson, New York 1890, Vol IV, s. 507).
[3] Jfr Aristoteles, Politiken, I 1260 a 18.
[4] Kant, Idee zu einer allgemeinen Geschichte in weltbürgerlicher Absicht, sats 9.
[5] Gottlob Ernst Schultze, Aenesidemus oder über die Fundamente der von dem Herrn Professor Reinhold in Jena gelieferten Elementarphilosophie. Nebst einer Verteidigung des Skeptizismus gegen die Anmassung der Vernunftkritik, (1792), i Neudrucke der Kantgesellschaft, Berlin 1911, s. 135.
[6] Essay Concerning Human Understanding, Book IV, kap xvii, s. 1.
[7] Jfr E Zeller, Socrates and the Socratic Schools, transl. by Reichel, London 1868, s. 125.
[8] Jfr Les Essais, ed. Villey, Paris 1930, Vol II, kap xii, s. 491 ff.
[9] De Maistre, Etude sur la Souveraineté, Œuvres complčtes, Lyon 1891, Tome I, s. 367-77.
[10] A Maithiez, Contributions ā l'Histoire religiuese de la Revolution Franįaise, Paris 1867, s. 32.
[11] Letter to d'Alembert, 4 feb, 1757, i op.cit., Vol 39, s. 167.
[12] Letter to d'Alembert, 2 sept, 1768, i op.cit., Vol 46, s. 112.
[13] Ernst Mach, Contributions to the Analysis of Sensations, transl. C M Williams, Chicago 1897, s. 20.
[14] J G Fichte, The Science of Ethics, transl. A E Kroeger, New York 1897, s. 308.
[15] Ibid. s. 167.
[16] Anthropologie in pragmatischer Hinsicht, § 61.
[17] Voltaire, A Philosophical Dictionary, Artikeln "Good" i The Work of Voltaire, New York 1901, Vol V, s. 264.
[18] Henry Charles Lea, A History of the Inquisition in the Middle Ages, New York 1922, Vol I, s. 459.
[1*] Välfärdsutskottet.
[2*] "De lyckliga besuttna" (stammar från Euripides).
[3*] pöbeln, hopen.
[4*] ursprungligen kyrkans krav på att den enskilde skulle offra sina egna uppfattningar inför dogmen.
[5*] ordo (stånd, rang, ordning): det styrande ståndet vis ā vis populasen i det gamla Rom.
[6*] Noumenon är hos Platon idén till skillnad från fenomenet Hos Kant förbinds begreppet nuomenon med läran om tinget i sig. Han bestämmer nuomenon som det "problematiska" begreppet: "objektet för en ickesinnlig åskådning", till skillnad från fenomen, som är föremål för vår sinnliga åskådning.
[7*] 90:e psalmen, vers 12 (Karl XII:s bibel).