Originalets titel: "Die Juden und Europa"
Publicerat: i Zeitschrift für Sozialforschung
VIII, 1939.
Översättning: Joachim Retzlaff
Digitalisering: Dag Heymar
HTML: Jonas Holmgren
Den som vill förklara antisemitismen måste avse nationalsocialismen. Utan begrepp om vad som har skett i Tyskland blir talet om antisemitismen i Siam eller Afrika betydelselöst. Den nya antisemitismen är sändebudet för den totalitära ordning, som den liberalistiska har utvecklats sig till. Här måste man gå tillbaka till kapitalets tendenser. Men det är som om de fördrivna intellektuella inte bara berövats sina medborgerliga rättigheter utan även förståndet. Tänkandet, det enda förhållningssätt som borde anstå dem, har misskrediterats. Den "judisk-hegelianska jargongen", som en gång fann vägen från London till den tyska vänstern och som redan då såg sig förvandlas till fackföreningsfunktionärers brösttoner, betraktas nu som överspänd. De intellektuella andas ut, kastar bort det obekväma vapnet och vänder tillbaka till nyhumanismen, till Goethes personlighet, till det sanna Tyskland och andra kulturvärden. Den internationella solidariteten har inte fungerat. Eftersom världsrevolutionen inte infann sig, är de teoretiska tankar värdelösa, enligt vilka den framstod som räddningen från barbariet. Nu, då det verkligen har gått så långt att det kapitalistiska samhällets harmoni och utvecklingsmöjligheter avslöjats som den illusion som kritiken av den fria marknadsekonomin alltid har angripit, då krisen – som förutsagt – har blivit permanent trots och på grund av det tekniska framåtskridandet och de fria företagarnas efterföljare endast kan hävda sin ställning genom att avskaffa den borgerliga friheten, nu prisar de litterära motståndarna till det totalitära samhället det tillstånd det härstammar ifrån och förnekar den teori som avslöjade dess hemlighet medan ännu tid var.
Ingen kan begära att emigranterna i en värld som har alstrat fascismen skall hålla upp en spegel framför den på just de platser där den ännu ger dem asyl. Men den som inte vill tala om kapitalismen bör också tiga om fascismen. Dagens engelska gäster gör bättre erfarenheter än Fredrik II med den elaka tungan Voltaire. Den lovsång som de intellektuella stämmer upp till liberalismen kanske ofta kommer för sent, då länderna blir totalitära snabbare än böckerna finner förläggare. Men de ger inte upp hoppet om att reformeringen av den västliga kapitalismen någonstans skall förlöpa mer skonsamt än i det tyska fallet och att ett välrekommenderat fjärran mål ändå skall ha en framtid. Den totalitära ordningen är emellertid inget annat än sin föregångare befriad från alla hämningar. Liksom gamla människor understundom blir precis så elaka som de i grunden alltid har varit, antar klassherraväldet vid epokens slut folkgemenskapens form. Teorin har krossat myten om intressegemenskapen; den har framställt den liberalistiska ekonomiska processen som en reproduktion av herraväldesförhållanden medelst fria avtal, vilka framtvingats genom ojämlikheten i egendom. Det förmedlande ledet avskaffas nu. Fascismen är det moderna samhällets sanning, som teorin träffade från första början. Fascismen fixerar de extrema skillnader som värdelagen till slut producerade.
Insikt i fascismen erfordrar ingen revision av den ekonomiska teorin. Det lika och rättvisa bytet har fört sig själv ad absurdum, och detta absurdum utgörs av den totalitära ordningen. Övergången från liberalismen har skett följdriktigt nog, och inte så våldsamt som övergången från det merkantila systemet till 1800-talet. De ekonomiska tendenser som via konkurrensmekanismen strävar mot en allt högre produktivitet i arbetet slår om i samhälleligt desorganiserande krafter. Liberalismens stolthet, den tekniskt sett ytterst utvecklade industrin, gör att dess princip kommer på skam genom att det blir omöjligt för stora delar av befolkningen att sälja sin arbetskraft. Reproduktionen av det bestående via omvägen över arbetsmarknaden blir irrationell. Förr var borgerskapet ekonomiskt decentraliserat, en månghövdad härskare; och för varje företagare var driftens expansion en förutsättning för att öka den egna andelen av den samhälleliga merprodukten. Han behövde arbetarna för att överleva i konkurrensen. Under monopolens tidsålder utlovar en obegränsad investering av ständigt nytt kapital inte längre någon större ökning av profiterna. Arbetarmassan, mervärdets upprinnelse, går tillbaka i förhållande till den apparat den betjänar. Under nyare tid har produktion endast existerat som betingelse för profit, för utvidgning av gruppers och individers makt över det mänskliga arbetet. Enbart hunger är ingen anledning att tillverka konsumtionsvaror. Att producera för det betalningsoförmögna behovet, för de arbetslösa massorna, skulle bryta mot den ekonomiska och religiösa lag som upprätthäller ordningen: Utan arbete inget bröd!
Redan fasaden förråder att marknadsekonomin är passerad. Reklamskyltarna i alla länder är dess monument. Deras uttryck är löjeväckande. De talar till de förbipasserande som enfaldiga vuxna till barn eller djur, med en förljuget inbjudande jargong. Precis som barnen förespeglas även massorna något: att de som självständiga subjekt har friheten att välja varor. Likväl är valet i stor utsträckning redan dikterat. Sedan årtionden tillbaka finns det hela konsumtionssfärer där blott etiketterna är olika. Den kvaliteternas färgsprakande värld man vill förlusta sig i finns bara på papperet. Även om reklamen alltid har varit karakteristisk för den borgerliga varuekonomins faux frais[1*], hade den tidigare en progressiv funktion som medel för behovsstegring. Idag visas köparen dessutom en ideologisk högaktning som han inte ens helt skall tro på. Reklamen för de stora märkesvarorna vet han redan att uppfatta som nationella paroller som man inte får säga emot. Den disciplin reklamen appellerar till kommer till sig själv i de fascistiska länderna. På annonspelarna får människorna veta vad de verkligen är: soldater. Reklamen blir riktig. Det stränga statliga kommandot, som vid de totalitära valen hotar från alla väggar, svarar bättre mot den moderna ekonomiska organisationen än de enahanda färgsprakande belysningseffekterna i världens köpcentra och nöjeskvarter.
De ekonomiska program som de goda européerna bland statsmännen har framlagt är illusoriska. Under liberalismens slutfas vill de med statliga uppdrag kompensera den sönderfallande marknadsekonomins oförmåga att livnära människorna, och i samförstånd med de ekonomiskt mäktiga sätta fart på ekonomin så att alla får sin försörjning tryggad. De glömmer att motviljan mot nya investeringar inte är någon nyck. Industrimännen har ingen lust att sätta i gång sina företag via omvägen över skatter, vilka en alltför opartisk regering måste införa, bara för att dra upp bankrutta bönder och andra arbetslösa ur deras elände. Ett sådant förfarande skulle inte betala sig för klassen. Hur mycket regeringen närstående ekonomer än försöker intala företagarna att det skulle komma dem till godo, har de stora en bättre instinkt för sina intressen och högre mål för ögonen än en nödtorftig konjunkturuppgång med strejker och allt annat som hör till den proletära klasskampen. De statsmän som i elfte timmen vill ge liberalismen en humanitär inriktning tar miste på dess egenart. De må representera bildning och omge sig med experter, men deras strävan är likväl absurd: de vill underordna det skikt, vars partikulära intressen väsentligen strider mot det generella, under det allmänna. Den regering som genom företagarnas skatter gjorde socialhjälpens objekt till fria arbetsavtals subjekt måste till slut besegras – annars skulle den mot sin vilja urarta från att vara företagarnas betrodda till att bli de arbetslösas, ja över huvud taget de beroende skiktens verkställande organ. I det närmaste konfiskatoriska skatter, t.ex. arvskatten som inte bara framtvingats av friställandet av industriarbetare utan även av den olösliga agrarkrisen, hotar redan att göra de kapitalistiskt svaga till kapitalisternas "utsugare". En sådan omvändning av förhållandena tillåter företagarna på sikt inte i något imperium. De saboterar den senliberala välfärdspolitiken i parlamenten och i hela det offentliga livet. Även om konjunkturen skulle komma dem till godo skulle de förbli oförsonliga: De nöjer sig inte längre med någon konjunkturuppgång. Produktionsförhållandena gör sig gällande mot de humanitära regeringarna. Pionjärerna i företagarorganisationerna bygger upp en ny apparat. Deras advokater tar samhällets ordning i sina egna händer; i stället för det uppsplittrade kommandot i de enskilda fabrikerna uppstår ett det partikulära intressets herravälde över hela folket. Därvid åläggs individerna en ny disciplin som berör själva grunden för socialkaraktärerna. Transformationen av 1800-talets nedtryckte arbetssökande till en nitisk medlem av en fascistisk organisation leder i sin historiska räckvidd tanken till reformationens omvandling av den medeltida hantverksmästaren till den protestantiske borgaren eller av den fattige engelske bybon till den moderne industriarbetaren. Mot bakgrunden av sådana förskjutningar i fundamenten framstår det måttliga framstegets statsmän som reaktionära.
Bytet med arbetet ersätts av diktatet över det. Om massorna under de senaste decennierna förvandlades från kontraktpartner till tiggare, till objekt för socialhjälp, blir de nu omedelbart objekt för herraväldet. Under det prefascistiska stadiet hotade de ordningen. En övergång till en ekonomi som förenade de åtskilda elementen och satte människorna i besittning av de stillastående maskinerna och det onyttiga spannmålet, tycktes ofrånkomlig i Tyskland och faran för en världsomspännande socialism framstod som allvarlig. Bland dess fiender fanns alla som hade något att säga till om i den demokratiska republiken. Man regerade med understöd, med kejserliga statstjänstemän och gamla officerare. Fackföreningarna ville förvandla sig från klasskampsorgan till statliga organ, de ville fördela förmånerna och uppfostra de betänksamma till ett fogligt sinnelag, de ville kort sagt medverka i behärskandet. För de mäktiga var en sådan hjälp suspekt. När det tyska kapitalet återupptog en imperialistisk politik, lät den arbetarbyråkratin, d.v.s. den politiska och fackliga byråkrati som hade hjälpt den därvidlag, falla. Trots den bästa vilja var den inte vuxen de nya förhållandena. Massorna skulle inte aktiveras för att förbättra sina egna liv – den fascistiska apparatens uppgift är inte att de får mat utan att de lyder. Att regera har där fått en annan mening. I stället för rutinerade funktionärer används fantasirika organisatörer och brutala uppsyningsmän; de måste ha ryckts undan från inflytandet från ideologin om frihet och människovärde. Under senkapitalismen förvandlas folken först till understödstagare och sedan till ledarens anhängarskara.
Långt före den fascistiska förändringen utgjorde det en oemotståndlig lockelse för industrimän och storgodsägare att organisera de arbetslösa för sina syften. Liksom vid epokens början finns åter fria massor förhanden. Men man kan inte liksom då pressa in dem i manufakturerna; den privata företagsamhetens tid är förbi. Den fascistiske agitatorn sammanför sitt folk i kampen mot de demokratiska regeringarna. När det under övergången blir allt mindre lockande att investera kapital i nyttig produktion placeras pengarna i den massans organisering, som man vill rycka undan från de upplysta förfascistiska regeringarna. Har det väl lyckats på hemmaplan, kommer man att försöka i internationell skala. De fascistiska staterna uppträder även i främmande länder som maktens organisatörer mot de motspänstiga regeringarna. Deras emissarier bereder vägen för fascistiska erövringar, de är efterföljarna till de kristna missionärer som föregick köpmännen. I dag är det inte den engelska utan den tyska imperialismen som strävar efter expansion.
Om fascismen verkligen framspringer ur den kapitalistiska principen passar den inte bara de "fattiga", "have-not"-länderna i motsats till de övergödda. Att nationalsocialismen ursprungligen bars upp av bankrutta industrier, gäller dess specifika utlösning, inte dess lämplighet som universell princip. Redan under perioden av högsta räntabilitet framtvingade den tunga industrin sin andel av klassens vinst genom sin ekonomiska maktställning. Den genomsnittsprofitkvot som tillföll den översteg också ständigt det mervärde som uppstod inom dess eget område. Krupp och Thyssen följde konkurrensprincipen mindre än andra. Den bankrutt som slutligen uppvisade balansen innebar sålunda inget ifrågasättande av harmonin mellan den tunga industrin och det beståendes behov. Att den kemiska industrin var överlägsen den tunga vad det gällde räntabilitet på marknaden kunde samhälleligt sett inte ge något utslag. Under senkapitalismen ställs uppgiften att omstöpa befolkningen till ett kollektiv, berett att göra sina insatser för civila och militära ändamål så att den fungerar i händerna på den på nytt formerade härskarklassen. Den dåliga räntabiliteten sporrade bara vissa delar av den tyska industrin mer än andra att forcera utvecklingen.
Den härskande klassen har förändrat sig. Dess medlemmar är inte identiska med innehavarna av kapitalistisk egendom. Den uppsplittrade merparten aktieägare har för länge sedan underkastats bolagsstyrelsernas ledning. I och med företagets utveckling från en bland många konkurrerande ekonomiska enheter till den moderna koncernen med en ointaglig social maktställning fick företagsledningen absolut makt. Företagens omfång och differentiering har skapat en byråkrati, vars topp genomdriver sina egna mål med aktieägarnas kapital och i nödfall mot dessa. Samma grad av kapitalets organiska sammansättning som minskar den ekonomiska sporren till vidare investeringar gör det möjligt för ledarna att medelst politiska ränker bromsa produktionsmekanismen, ja att stanna hjulen utan att själva känna så mycket av det. Företagsledarna kan tidvis frigöra sig från räkenskaperna. De juridiska egendomsägarna ersätts av industrins väldiga byråkratiska pyramid. Det visar sig att det reella förfogandet, det fysiska besittandet och inte den nominella egendomen är socialt avgörande.
Den juridiska form som reellt bestämde över individens lycka har samhälleligt sett alltid tillhört ideologin. Bourgeoisiens exproprierade grupper klamrar sig nu fast vid privategendomens hypostaserade form och anklagar fascismen för att vara en ny bolsjevism, medan denna omvänt teoretiskt hypostaserar egendomens församhälleligade form och i praktiken inte förmår att bromsa monopoliseringen av produktionsapparaten. Huruvida staten tar hand om de sina under rubriken reglerade privatvinster eller direkt som ämbetsinnehavare, är inte avgörande. Den fascistiska ideologin beslöjar samma förhållande som den gamla harmonistiska ideologin: en minoritets herravälde på grundval av ett faktiskt besittande av de materiella produktionsredskapen. Strävan efter profit utmynnar i dag i vad den i grunden alltid har varit: strävan efter samhällelig makt. Den juridiske produktionsmedelsägaren möter sitt sanna jag som fascistisk kommendant över arbetarbataljoner. Det sociala herraväldet, som inte kunde upprätthållas med ekonomiska medel på grund av att den privata egendomen har överlevt sig själv, fortsätter i ett direkt politiskt herravälde. I förhållande till detta tillstånd representerar liberalismen t.o.m. i sin förfallsform den största möjliga lyckan för det största möjliga antalet. Ty mängden olycka som majoriteten i de kapitalistiska moderländerna drabbades av är mindre än den olycka, som i dag koncentreras på de förföljda minoriteterna.
Liberalismen kan inte återupprättas. Den lämnar efter sig ett demoraliserat proletariat utsatt för ledarnas förräderi, vari de arbetslösa utgör ett slags amorf klass som i det närmaste skriker efter organisering uppifrån, bönder, vilkas produktionsmetoder och medvetandeformer är mycket efterblivna i förhållande till den tekniska utvecklingen, och ledare för industrin, armén och förvaltningen som är inne på samma linje och välkomnar nyordningen.
Efter liberalismens hundraåriga mellanspel har det översta skiktet i de fascistiska länderna återvunnit sina grundläggande insikter. Under det 20:e århundradet kontrolleras individernas existens åter in i minsta detalj. Huruvida ett totalitärt förtryck är möjligt på sikt efter det att krafterna frigjorts i industrisamhället, går inte att sluta sig till. Det var möjligt att härleda det ekonomiska sammanbrottet, inte revolutionen. Teori och praxis är inte omedelbart identiska. Efter kriget ställdes frågan praktiskt. De tyska arbetarna var kvalificerade att inrätta världen på ett nytt sätt. De besegrades. I vilken mån fascismen kommer att nå sitt mål, kommer först att visa sig i epokens strider. Individernas anpassning till den är också ett uttryck för rationella förmågor. Att arbetarna efter den egna byråkratins förräderi sedan 1914, efter partiernas utveckling till världsomspännande maskinerier för att förinta spontaniteten, efter morden på revolutionärerna, förhåller sig neutrala till den totalitära ordningen, är inget tecken på fördumning. Minnet av dessa fjorton år utövar mer lockelse på de intellektuella än på proletariatet. För proletariatet har fascismen kanske inte mindre att bjuda än Weimar republiken, som alstrade den.
Det totalitära samhället har ekonomiska möjligheter på lång sikt. Sammanbrott är inte längre nära förestående. Kriserna var rationella tecken, en förfrämligad kritik av marknadsekonomin som – om än blint – var orienterad mot behov. I den totalitära ekonomin framstår hungern under krigs- och fredstid inte så mycket som en störning som en fosterländsk plikt. Ekonomiskt sett kan man inte skönja något slut på fascismen som världssystem. Exploateringen reproduceras inte längre planlöst via marknaden utan genom ett medvetet utövat herravälde. Den politiska ekonomins kategorier, ekvivalentbyte, koncentration, centralisering, sjunkande profitkvot och så vidare, har även i dag en reell giltighet, men deras konsekvens, den politiska ekonomins slut, har uppnåtts. Koncentrationen framskrider i ett oerhört tempo i de fascistiska länderna. Men i praktiken har den förenats med den mer planmässiga makt, som omedelbart söker bemästra de sociala motsättningarna. Ekonomin har inte längre någon självständig dynamik. Den förlorar sin makt till de ekonomiskt mäktiga. Den fria marknadsekonomins misslyckande uppenbarar oförmågan till vidare framsteg inom det antagonistiska samhällets former. Fascismen kan leva vidare trots kriget om inte folken inser att de kunskaper och maskiner de besitter inte måste tjäna förevigandet av makten och orättvisan, utan kan tjäna deras egen lycka. Fascismen är inte efterbliven i förhållande till den bankrutta laissez-faire-principen utan i förhållande till vad människorna skulle kunna uppnå.
Även om man lyckades begränsa rustningarna och dela upp jorden – vari koncernerna föregår med gott exempel (strävanden mot brittisk-tyska eller rent av europeiska kolkarteller är exempelvis fullt tänkbara[1]) – behöver fascismen inte frukta att hamna i svårigheter. Man kan bilda otaliga företag som ger arbete och bröd och samtidigt inte tillåter individerna att bli övermodiga. Mandeville, som visste vad det kom an på, bestämde redan vid kapitalismens början det fjärran målet av fascistiskt sysselsättningsskapande: "Det finns hos oss arbete för tre- eller fyrahundra år framåt. För att göra alla delar av vårt land nyttiga och välbefolkade skulle många floder behöva göras farbara och många kanaler anläggas. Vissa trakter skulle behöva torrläggas och i framtiden skyddas mot översvämningar. Vida arealer av torr jord skulle behöva göras fruktbara och många kvadratmil land mer lättillgängliga och därmed attraktivare. Dii laboribus omnia vendunt.[2*] På detta område finns inga svårigheter att bemästra arbetet och det långa tidsperspektivet. De högsta berg låter sig störtas i dalarna, vilka står beredda att ta emot dem, och broar kan slås på platser där vi nu inte ens vågar tänka på det."[2]... "Det är statens sak att avhjälpa sociala missförhållanden, och att först och främst ta itu med det som blir mest försummat å privatpersonernas sida. Motsättningar helas bäst medelst motsättningar; och enär exemplet har större verkan än påbudet i fall av något nationellt felslag, bör regeringen besluta sig för något stort företag som för långt tid framöver tar ett väldigt arbete i anspråk, och bör på så sätt övertyga världen om att den inte företar sig något utan största hänsyn till nästa generation. Detta kommer att verka befästande på folkets vankelmod och luftiga sinnelag, det kommer att påminna oss om att vi inte lever blott för oss själva och det kommer slutligen att vara ett medel för att göra människorna mindre misstrogna och i stället inge dem mer av sann fosterlandskärlek och trohet till hembygdens jord, vilket mer än allt annat är nödvändigt för en nations utveckling."[3]
Den terror som den härskande klassen därvid tar sin tillflykt till har sedan Machiavelli gång på gång rekommenderats av auktoriteterna: "Det vilda djur man kallar folket kräver med nödvändighet en järnhård ledning... ni är genast förlorade om ni tillåter det att bli medvetet om sin kraft... Den styrda individen behöver ingen annan dygd än tålamod och underordning. Esprit, talang och vetenskap tillhör regeringen. Att störta dessa grundsatser resulterar i den största olycka. Regeringens verkliga auktoritet kommer att upphöra, om alla och envar tror sig vara kallade att dela den; anarkins förskräcklighet framspringer ur sådana extravaganser. Det enda målet för att undvika denna fara är att dra åt bojorna så hårt som möjligt, instifta de strängaste lagar, förvägra folket upplysning och framför allt att motsätta sig den eländiga pressfriheten, ursprunget till alla informationer som frigör folket, och slutligen skrämma det med hårda och mångahanda straff... Inbilla Er inte... att jag med folket avser den klass man betecknar som det tredje ståndet, förvisso inte. Folket kallar jag den lättköpta och föraktliga klass som, liksom naturens avskum, är nedkastad på vår jord och endast kan existera i sitt anletes svett."[4] Det som nationalsocialisterna vet i dag visste man redan för hundra år sedan: "Man skall endast samla människor i kyrkan eller under vapen – då funderar de inte, de hör och lyder."[5] Peterskyrkan avlöses av Berliner Sportpalast.
Inte bara de dunkla filosofer, som av de ideologiska efterföljarna har betraktats som omänskliga, har förklarat folkets beroende vara en förutsättning för stabila förhållanden; de har bara betecknat förhållandena tydligare än idealisterna. Den sene Kant är inte mycket mer övertygad om de undre skiktens fri- och rättigheter än Sade och Bonald. Enligt det praktiska förnuftet skall folket lyda som i tukthuset, bara med den skillnaden att det jämte maktens legodrängar även skall ha sitt eget samvete som fångvaktare och pådrivare. "Folket som står under den högsta makten, kan praktiskt utforska dess ursprung. D.v.s. undersåten skall inte aktivt, förnumstigt begrunda detta ursprung... ty om undersåten, efter att ha funderat ut det yttersta ursprunget, ville sätta sig emot den nu härskande auktoriteten, skulle han straffas, tillintetgöras eller utstötas (som fågelfri, exlex) enligt dennas lagar, d.v.s. med all rätt."[6] Kant bekänner sig till läran "att den som innehar den högsta beslutande och lagstiftande makten över ett folk måste åtlydas, och närmare bestämt så juridiskt-obetingat att det är straffbart bara att offentligt efterforska hans ställning, d.v.s. betvivla den, för att efter en del funderande fram och tillbaka motsätta sig den, att det är ett kategoriskt imperativ: Lyd i allt som inte strider mot den inre moraliska överheten som har makt över er."[7] Men Kant-kännaren vet att det "inre moraliska" aldrig kan protestera mot ett hårt arbete som rådande makten har befallt.
Det fascistiska förstatligandet, upprättandet av en terroristisk partiapparat jämte administrationen, är motsatsen till församhälleligande. Liksom tidigare fungerar helheten i en fast grupps intressen. Kommandot över det främmande arbetet via byråkratin är nu formellt den sista instansen och de konkurrerande egendomsägarnas kommando endast delegerat, men motsatserna suddas ut: egendomsägarna blir byråkrater och byråkraterna egendomsägare. Begreppet stat förlorar fullständigt sin motsatsställning mot begreppet en härskande partikularitet; staten är de förbundna ledarnas apparat, ett privat maktredskap, och det desto mer, ju mer den görs självständig, ju mer den görs gudomlig. Såväl i Italien som i Tyskland har stora allmännyttiga företag reprivatiserats. I Italien har elektriska företag, telefon- och försäkringsmonopol och andra statliga och kommunala förvaltningar och i Tyskland framför allt bankerna övergått i privat ägo.[8] Det tjänar naturligtvis bara de stora på. Att medelstora företag skulle skyddas mot koncernerna, visar sig i längden vara en ren propagandalögn. Antalet bolag som behärskar hela industrin blir allt mindre. Under führerstatens yta utspelar sig en rasande kamp om bytet intressenterna emellan. Eliterna i Tyskland och i övriga Europa, vilka har den gemensamma avsikten att hålla befolkningen i schack, skulle utan detta förenande band för länge sedan ha bekrigat varandra inom- och utomlands. Inom de totalitära staterna är denna spänning så stor att Tyskland över en natt skulle kunna upplösas i ett kaos av gangsterstrider. Den nationalsocialistiska propagandans tragiska gest liksom den ständiga försäkringen om ett tusenårigt fortbestånd avspeglar från första början en aning om denna fallfärdighet. De lägre ledarna låter sig till slut integreras av de mäktigaste och i nödfall massakreras endast på grund av att den berättigade rädslan för massorna åter för dem alla samman. Bakom enheten och harmonin är, mer än någonsin var fallet under kapitalismen, anarkin förborgad, och bakom planmässigheten det atomistiska privatintresset. Det sker en utjämning, i förhållanden till vilken mänskliga behov inte är mindre tillfälliga än den fria marknadernas prisskalor var förr. De krafter som påverkar fördelningen av de samhälleliga energierna på de olika produktionsgrenarna är trots all styrning lika irrationella som profitekonomins mekanismer, vilka undandragit sig mänsklig makt. Ledarnas frihet är en illusion liksom affärsmannens; liksom han var beroende av marknaden är de beroende av blinda konstellationer. Deras rustningar är dikterade av spelet mellan grupperingarna, rädslan för det egna folket och främmande folk och beroendet av delar av affärsvärlden i lika hög grad som företagarnas utvidgning av fabrikerna i industrisamhället är dikterad av sociala motsättningar – inte av människors konfrontation med naturen, vilket vore det enda som skulle bestämma ett förnuftigt samhälle. Fascismens stabilitet vilar på alliansen mot revolutionen och på att det ekonomiska korrektivet satts ur funktion. Den atomistiska principen, enligt vilken den enes framgång hängde samman med den andres elände, har i dag skärpts ytterligare. I de fascistiska organisationerna råder jämlikhet och broderskap endast på ytan. Kampen om att avancera i den barbariska hierarkin gör kamraterna till presumtiva rivaler. Omständigheten att det finns fler arbetstillfällen än arbetare under krigsekonomin upphäver inte allas konflikt med alla. Löneskillnaderna på de enskilda fabrikerna, mellan män och kvinnor, mellan arbetare och tjänstemän och mellan olika kategorier av proletärer är än mer iögonenfallande än tidigare. Avskaffandet av arbetslösheten har inte brutit människors isolering. Fruktan att förlora arbetet ersätts av fruktan för staten. Rädslan atomiserar.
I dag, då det är starkare än någonsin är det svårare än någonsin att se de exploaterades gemensamma intresse. Under liberalismens höjdpunkt förblev proletariatet trots alla kriser förbundet med varuproduktionsprocessen; den enskildes arbetslöshet var övergående. Proletärernas arbete i industrin utgjorde basen för solidariteten, så som socialdemokratin ännu uppfattade den. Under den tid som omedelbart föregår fascismen blir en stor del av befolkningen ständigt arbetslös och förlorar ryggraden. Nödhjälpsarbetenas ligor visade även de sysselsatta tyska arbetarna hur svaga de var. Ju längre de gamla masspartierna kunde driva sin politik, präglad av en av den ekonomiska vanmakten bestämd förintelse av spontaniteten, desto lättare föll de dessutom offer för de nya. På bägge hållen är kollektivismen ideologin för den atomiserade massan, vilken helt och hållet är ett objekt för herraväldet. Arbete under statens diktat och under den av staten propagerade tron på ledaren och gemenskapen framstår som utvägen ur en tröstlös tillvaro. Tron lever av att det åter finns regelbundet arbete. Alla vet vad de har att göra och ungefär hur nästa dag kommer att se ut. Man är inte längre någon tiggare, och om kriget bryter ut, dör man inte ensam. Folkgemenskapen fortsätter ideologin från 1914. Nationella uppbrott är de tillåtna surrogaten för revolutionen. Omedvetet realiserar de tillvarons fasa, men att förändra den förmår de inte. Förlossningen måste komma uppifrån. Hur oäkta tron på den enskildes intighet, på folkets överlevnad och på ledarna som gestalter än må vara, uttrycker de åtminstone en erfarenhet gentemot den urholkade kristendomen. Anhängarna är övergivna av de avgudade ledarna, men inte så övergivna som de sedan urminnes tider varit av den sanne Guden.
Fascismen går inte endast negativt utan även positivt utöver tillståndet före dess maktövertagande. Om livsformerna under kapitalismens liberala fas hade hämmande funktioner, om den idealistiska kulturen redan utsattes för hån, måste demoleringen av dem under fascismen även frigöra krafter. Individen berövas falska säkerheter, den fascistiska räddningen av egendom, familj och religion lämnar inte mycket kvar av dem. Massorna blir mäktiga instrument, och den av en främmande vilja genomströmmade totalitära organisationens makt är överlägsen den tungfotade riksdagen, som bars upp av folkets egen vilja. Den centralisering av förvaltningen som nationalsocialismen har vidtagit i Tyskland tillmötesgår ett gammalt borgerligt krav, som på annat håll redan tillgodosågs under 1600-talet. Det nya Tysklands demokratiska drag, det formella avskaffandet av stånden, är borgerligt rationellt. Richelieu umgicks förvisso mer energiskt med de feodala än Hitler med den så kallade reaktionen. Storgodsen kan ännu glädje sig åt det välkamouflerade skyddet mot bosättningspolitiken. Den inre slagkraften motsvarar den fascistiska utrikespolitikens framgångar. De bestyrker regimens löften. Det viktigaste skälet till den tröghet, med vilken massorna tål den, är den kyliga förväntningen att den kan pressa av något från de omgivande bräckliga statsbildningarna, något som även skulle komma den lille mannen till godo. Efter erövringsfasen, som självfallet just börjat, hoppas nationalsocialismen att ge massorna så mycket det går utan att minska offerviljan och disciplinen. Under fascismen ökar å ena sidan antalet olyckor i arbetet, å andra sidan sektfabrikanternas omsättning, men förvissningen om att det kommer att finnas arbete har ju en större verkan än den bästa demokrati. Folket respekterades inte mer under Wilhelm än under Hitler. Det kommer knappast att tillåta något långvarigt krig.
Det är sant att produktivkrafterna undertrycks mer än någonsin under fascismen. Att uppfinna konstmaterial som ersättning för naturliga erbjuder ingen ersättning för stympandet av de mänskliga anlagen, vilket sträcker sig till förintelse av det mänskliga. Men detta är bara fortsättningen av en process som under alla omständigheter hade antagit katastrofala proportioner. Under den senaste, den fascistiska, fasen förstärks mottendenserna. Tanken om nation och ras slår över. I grunden tror tyskarna inte längre på den. Konfrontationen mellan liberalismen och den totalitära staten förlöper inte längre längs nationella gränser. Fascismen erövrar såväl inifrån som utifrån. För första gången har hela världen dragits in i samma politiska utveckling. Indien och Kina är inte längre perifera områden, historiska storheter av sekundär ordning; de präglas av samma spänning som de högkapitalistiska länderna.
Lögnen om rättfärdighet inom det moderna samhället, lögnen om att svårigheterna är undanstökade, lögnen om att framgången är bestämd av Gud, alla kulturlögner som förgiftar livet har avskaffats eller blivit genomskinliga. Byråkratin bestämmer över liv och död. Den skjuter inte, som de gamla kapitalisterna, över ansvaret för existensers misslyckande på Gud utan hänvisar till den statliga nödvändigheten. De omänskliga figurer som nu förfogar över människor gör förmodligen inte ett mer orättvist urval än marknaden, vilken sattes i rörelse av blotta strävan efter profit. Fascismen har räddat förfogandet över produktionsmedlen för den minoritet som beslutsammast utgick ur konkurrensstriden. Den är den tidsenliga formen. Även på de håll i Europa där fascismen inte är vid makten finns starka samhälleliga tendenser som vill överföra den administrativa, juridiska och politiska apparaten i auktoritära händer. Kapitalisterna och de som är beroende av dem har drivits dithän redan av konkurrensskäl, det sanna liberalistiska motivet. "Om den brittiska regeringen", skriver Whaley-Eaton Foreign Service, "tvingas välja mellan aktiv inflation och totalitär kontroll över ekonomi och industri, kommer den att slå in på den senare kursen."[9] Huruvida man länge kommer att finna sig i halvmesyrer och kompromisser, återstår att se.
Så här står det till med judarna: med många tårar begråter de det förflutna. Att det gick bättre för dem under liberalismen, är ingen garanti för att den var rättfärdig. Även Franska revolutionen, som politiskt hjälpte den borgerliga ekonomin till seger och som gav judarna jämlikhet, var mer tvetydig än de i dag vågar drömma om. Det är inte idéerna utan nyttan som är bestämmande för borgerskapet. "Man kunde besluta sig för att genomföra de revolutionära förändringarna", säger Mornet, "på grund av att man först hade tänkt igenom saken. En sådan eftertanke var inte några få avancerade andars sak; det var en mycket talrik elit som över hela Frankrike diskuterade orsaken till missförhållandena och vad som skulle göras för att rätta till dem."[10] Att tänka efter betyder här: kalkylera. I den mån revolutionen sköt över ekonomiskt önskvärda mål, rättades senare sakerna till igen. Man brydde sig inte så mycket om filosofi som om förvaltningens tungroddhet, om provinsiella och statliga reformer. Borgarna var hela tiden pragmatiker, de hade sin egendom för ögonen. Till förmån för den föll privilegierna. Även den radikalare utvecklingen, avbruten av Skräckväldets fall, pekade inte bara i riktning mot större frihet. Redan då ställdes man inför valet mellan olika former av diktatur. Robespierres och Saint Justs planer anteciperade etatistiska element, ett befästande av den byråkratiska apparaten som påminner om dagens auktoritära system. Den progressiva ordning som beträdde sin väg 1789 bar från första början tendensen till nationalsocialism inom sig.
Trots alla grundläggande skillnader mellan Välfärdsutskottet och Tredje rikets ledare – och samtidigt förvånansvärda paralleller – framspringer deras praxis ur samma politiska nödvändighet: att bevara förfogandet över produktionsmedlen för de grupper som innehar det, så att andra står under deras ledning i arbetet. Envars politiska frihet, judarnas likaberättigande och alla humana institutioner accepterades som medel för att kraftigt öka rikedomen. De demokratiska inrättningarna befrämjade utbudet av billig arbetskraft, möjligheten till säkra kalkyler och utbredningen av fri interaktion. I och med de förändrade förhållandena förlorade inrättningarna den utilistiska karaktär som gav dem deras existensberättigande. En förnuftighet som gick stick i stäv mot förmeringsbetingelserna på den uppnådda nivån betraktades som förmäten eller subversiv även av den judiske företagaren. Detta slag av rationalitet vänder sig nu mot honom. I den verklighet där judarna blev stora var en naturlig moral immanent, enligt vilken de nu befinns vara för lätta: den ekonomiska maktens moral. Den rationalitet, enligt vilken underlägsna konkurrenter alltid sjunkit ned i proletariatet och fått sina liv ödelagda, samma ekonomiska ändamålsenlighet har nu uttalat domen över judarna. Återigen diskuterar en talrik elit, denna gång inte bara i Frankrike utan över hela Europa, "orsaken till missförhållandena och vad som skall göras för att rätta till dem". Resultatet är dåligt för judarna. De kommer i kläm. Det är andra som är de duktigaste i dag: den nya ordningens ledare i ekonomi och stat. Samma ekonomiska nödvändighet som irrationellt skapade armén av arbetslösa har nu i gestalt av väl avvägda förordningar vänt sig mot hela minoriteter.
Den sfär som i dubbel bemärkelse var bestämmande för judarnas öde – som platsen för deras näringsfång och som fundamentet för den borgerliga demokratin – nämligen cirkulationssfären, förlorar sin ekonomiska betydelse. Pengarnas berömda makt står i begrepp att försvinna. Under liberalismen knyter de kapitalmakten till nyttiga funktioner. Av ökningen eller minskningen av det penningkapital, som flöt tillbaka till företagaren som varje företags resultat kunde han se om och i vilken omfattning det var nyttigt för det bestående samhället. Marknadens dom över varornas säljbarhet deklarerade deras andel i det allmänna livets fortgång. I takt med att marknaden sattes ur funktion bortfaller även penningens roll som det medium som deklarationen verkställdes i. Behoven tillfredställs nu inte på ett mer adekvat och rättvist sätt än via den mekaniska utjämningen mellan olika utrustade kapitalintressen. Det är bara det att marknadens dom över hur var och en får leva, domen över välbefinnande och misär, hunger och makt, som även de härskande ekonomiska grupperna hade att räkna med, nu fälls av dem själva. Anonymiteten har övergått i planmässighet, inte i en förenad mänsklighets fria utan i dess svurna dödsfienders slipade planmässighet. Förr var inte bara domen anonym, den granskade också produktionsprocessens syndare och utvalda utan att betrakta deras mänskliga särskildhet; den gjorde individerna den äran att ignorera dem. Så långt var den mänsklig i sin omänsklighet. I führerstaten förutbestäms avsiktligen vem som skall leva och vem som skall dö. Judarna har berövats sin makt som cirkulationens agenter på grund av att ekonomins moderna struktur i stor utsträckning ogiltigförklarar hela sfären. De blir de första offren för de härskandes diktat, vilket övertar den förlorade funktionen. Den statliga manipuleringen av pengarna, som i vilket fall som helst har röveriet som en nödvändig följd, slår om i en brutal manipulering av deras representanter.
Judarna blir medvetna om sin förtvivlan, åtminstone de redan drabbade. De som befinner sig i England eller Frankrike och ännu kan klaga över skatterna tillsammans med arier ser ogärna de landsflyktiga rasfränderna komma över gränsen. Det har fascisterna räknat med på förhand. De nyanlända har dåligt uttal och tafatta manér i det nya landet. Koryféer är välkomna. De andra är som östjudar eller något ännu värre: politiskt suspekta. De komprometterar de redan bofasta, vilka känner sig hemma där och som i sin tur går de infödda kristna på nerverna. Som om begreppet hem i en grym verklighet inte skulle vara ett tecken på hån och lögn för varje enskild medlem av judenheten, som fått erfara det i årtusenden, som om de judar som ännu kallar sig bofasta någonstans i sitt innersta inte visste att den rena ordning de profiterar på i morgon kommer att vändas mot dem själva. De nyanlända är i vart fall obekväma. Den ideologiska praxis, som strävar mot att än en gång andligt förnedra den sociala orättvisans objekt för att ge åtskillnaden en anstrykning av förnuft, denna härskarskiktens sedan Aristoteles klassiska övning är lika lite judisk som icke-judisk; den tillhör varje antagonistiskt samhälle. Från dem som tillber denna ekonomi kan de som befinner sig i underläge inte vänta sig något annat än ett erkännande av den ekonomiska dom som – anonymt eller vid namn – har exproprierat dem. Förmodligen är de drabbade inte helt utan skuld. Varför skulle framgångsrika judar och arier utomlands, som alltid förlikat sig med utarmningen av sociala och nationella grupper, med massfattigdom i moder- och dotterländer och med fängelser och sinnesjukhus, plötsligt komma till besinning i fallet med de tyska judarna?
Den nationalsocialistiska planen, att störta ned vad som återstår av dem i lumpproletariatet, vittnar återigen om att dess upphovsmän känner omvärlden utomordentligt väl. När judarna väl utblottats, kommer den flyktiga känslan av borgerlig klassolidaritet – indignationen över att inte ens rikt folk går säkra – inte längre att komma dem till godo. Fattiga judar är mindre värda att beklaga. Det måste finnas fattigt folk, världen kan man inte ändra på. Mellan de vanmäktigas otillfredsställda behov och de mäktigas otillfredsställbara behov består en förutbestämd harmoni. De nedersta får inte bli lyckliga, då upphör de att vara objekt. Men den vrede som alstras av eländet, de till kropp och själ avhängigas djupa, glödande, hemliga vrede väller fram där det finns tillfälle, d.v.s. mot de svaga och avhängiga själva. Arbetarna i Tyskland, som hade gått igenom ett slags revolutionärt tänkandes skola, åsåg pogromerna med vämjelse – hur befolkningen i andra länder förhöll sig vet man inte exakt. Trots all välvilja från upplysta andar möter de utvandrade judarna, när intresset åter avtar och vardagen börjar, konkurrensens kyla och mängdens stumma, mållösa hat, som av mer än ett skäl hämtar näring från deras anblick.
Att i dag åberopa sig på 1800-talets liberalistiska tankesätt mot fascismen, innebär att appellera till den instans medelst vilken den har segrat. Parollen "Fritt fram för de duktiga!" kan segraren ta i anspråk för sig själv. Han har bestått den nationella konkurrensstriden så väl att han kan avskaffa den. Med laissez-faire, laissez-aller, kunde han fråga: Varför skall jag inte göra vad jag vill? Inga mindre massor uppfattar mig som någon som ger arbete och bröd som ett finansgeni. Jag ligger också bra till inom kemin. Proletärer, kolonialfolk och missnöjda element beklagar sig. Herregud, det har de väl alltid gjort.
Det hopp judarna sätter till andra världskriget är erbarmligt. Hur det än må sluta leder den kompakta militariseringen åter in världen i auktoritär-kollektivistiska former. Den tyska krigsekonomin under första världskriget var en förform till moderna årsplaner; tvångsmobiliseringen i det moderna folkkriget är ett glansnummer i totalitär teknik. Mobiliseringen tillför inget nytt till de arbetskolonner som var hänvisad till rustningsindustrin för byggandet av nya motorvägar, tunnelbanor och kaserner – det skulle i så fall vara massgraven. Det oupphörliga schaktningsarbetet under fredstid var redan ett ställningskrig. Huruvida det är krig, tycks ibland vara förborgat för de stridande själva. Begreppen avtecknar sig inte så skarpt från varandra som på 1800-talet. Att folken förflyttas till skyddsrum är och förblir Hitlers triumf, även om han blir besegrad. Judarna kanske inte längre uppmärksammas i den första förskräckelsen; i längden måste de bäva tillsammans med alla andra inför vad som nu kommer över världen.
En stor del av de massor man styr mot de totalitära staterna fruktar i grunden inte fascismen. Konservering är lika meningslös som krigsmål och fredsmål. Kanske återupprättas de gamla ekonomiska förhållandena för kort tid i enskilda territorier efter kriget. I så fall skulle den ekonomiska utvecklingen upprepas – fascismen har inte uppstått av en tillfällighet. Efter det att marknadsekonomin visat sig inte fungera, har människor en gång för alla ställts inför valet mellan frihet och fascistisk diktatur. Som agenter för cirkulationen har judarna inget mer att hämta. Som människor kan de leva först när människorna äntligen gör slut på förhistorien.
När det inte finns någon humanitet men kanske ännu några judar kvar, finner antisemitismen ett naturligt slut i den totalitära ordningen. Judehatet tillhör den fascistiska uppmarschfasen. I dagens Tyskland är antisemitismen på sin höjd en ventil för några yngre årgångar av SA. Den används för att skrämma tillbaka befolkningen. Man visar att systemet inte ryggar tillbaka för någonting. Pogromerna har snarast syftet att politiskt syna åskådarna i sömmarna och se om någon blir berörd. Det finns inget mer att hämta. Den stora antisemitiska propagandan riktar sig till utlandet. Hur indignerat ariska prominenser inom ekonomin och på andra områden än må yttra sig, framför allt då deras länder ligger långt från skottlinjen, så tar deras potentiellt fascistiska massor det inte på allvar. Den grymhet man indigneras över vet man att beundra i hemlighet. På kontinenter som skulle kunna livnära hela mänskligheten fruktar varje tiggare att den judiska invandraren skall ta ifrån honom hans levebröd. Arméer av arbetslösa och småborgare i hela världen älskar Hitler för antisemitismens skull, och i denna kärlek instämmer kärnan av den härskande klassen. Genom att hemskheterna stegras till det absurda tystas indignationen ned. Den straffrihet som den aspirerade gudomliga makten medger missdådaren bevisar gång på gång att den inte alls existerar. I reproduktionen av omänsklighet visar man att den gamla humaniteten och religionen och hela den liberalistiska ideologin inte har något värde. Totaliteten måste även avskaffa det dåliga samvetet. Medlidandet är verkligen den sista synden.
Man kan även tänka sig ett onaturligt slut: språnget till friheten. Liberalismen innehöll elementen till ett bättre samhälle. Lagen innehade ännu en universalitet som även berörde de härskande. Staten var inte omedelbart deras instrument. Den som självständigt yttrade sig var inte nödvändigtvis förlorad. Ett sådant skydd fanns förstås bara på en liten del av jordens yta, i de länder som de andra var utelämnade åt. T.o.m. den bräckliga rättvisan inskränktes till partiella geografiska områden. Men den som har del i en inskränkt mänsklig ordning kan inte förvåna sig över att han själv understundom faller under inskränkningarna. En av de största borgerliga filosoferna konstaterade med gillande: "att en oskyldig man som inte är någon undersåte tillfogas något ont är inget brott mot naturlagen, om det bara sker för det allmännas väl och inte strider mot tidigare avtal. Ty alla människor som inte är undersåtar är antingen fiender eller har genom tidigare avtal upphört att vara sådana. Men fiender som enligt statens åsikt är farliga får bekämpas enligt den ursprungliga naturrätten; härvidlag fäller svärdet ingen dom, segraren skiljer inte mellan skyldig och oskyldig med avseende på det förflutna och han tar ingen särskild hänsyn till nåd – det skulle i så fall ske i hans eget folks intresse."[11] En som inte hör dit, som inte är skyddad av några avtal, som inte har någon makt bakom sig, en främling, en människa rätt och slätt, är fullständigt prisgiven. Inskränktheten i det borgerliga människobegreppet lyser igenom till och med i de klassiska ekonomernas gamla hederliga språk. "Vår goda vilja är utan gräns, den kan omfatta det oändliga världsalltet. Förvaltningen av världsalltet, omsorgen om alla förnuftiga och förståndiga varelsers allmänna lycka, är förstås Guds och inte människornas angelägenhet... Människans beskärda del är betydligt beskedligare... omsorgen om sitt eget väl, familjens, vännernas och landets lycka – att hon har det högre för ögonen kan aldrig vara en ursäkt för att försumma denna beskedliga del."[12] Omsorgen om familj, land och nation var en realitet i det borgerliga samhället, aktningen för mänskligheten en ideologi. Men så länge en enda människa lider nöd genom samhällets blotta inrättning, rymmer identifikationen med denna ordning i mänsklighetens namn en absurditet. Att praktiskt anpassa sig må vara oundvikligt för individen, men beslöjandet av motsatserna mellan människans begrepp och den kapitalistiska verkligheten berövar tänkandet varje sanning. När judarna i en förståelig hemlängtan förhärligar den totalitära statens förhistoria, monopolkapitalismen och Weimar-republiken, har fascisterna rätt gentemot dem. De har alltid haft ett klart öga för dessa tillstånds fallfärdighet. Mildheten mot den borgerliga demokratins brister, flirten med reaktionens krafter – såtillvida som de inte var öppet antisemitiska – och anpassningen till det bestående var redan då en skuld som dagens flyktingar nu bär på. Det tyska folket, som krampaktigt ställer tron på führern till beskådande, har redan i dag genomskådat honom klarare än de som kallar Hitler en galning och Bismarck ett geni.
Man kan inte förvänta sig något av alliansen mellan stormakterna. Det går inte att förlita sig på att den totalitära ekonomin skall bryta samman. Fascismen fixerar det kapitalistiska sammanbrottets sociala resultat. Det är naivt att utifrån försöka intala de tyska arbetarna att göra uppror. Den som bara kan leka politik borde hålla sig långt från den. Förvirringen har blivit så allmän att sanningen erhåller ett större praktiskt värde, ju mindre den sneglar på den förmenta praxisen. Det krävs en teoretisk insikt och att den förmedlas till dem som en gång kan gå i täten. Det politiska upprorets optimism framspringer i dag ur modfälldheten. Att de progressiva krafterna är slagna och att fascismen kan bestå utan ände, drar undan marken för de intellektuellas tänkande. De tror att allt som fungerar måste vara gott, och söker således bevisa att fascismen inte kan fungera. Men det finns perioder då det bestående i sin kraft och duglighet blivit det onda. Judarna var en gång stolta över den abstrakta monoteismen, avvisandet av avgudadyrkan och vägran att göra något ändligt till något oändligt. Deras nöd idag visar dem tillbaka till detta. Respektlösheten för ett varande som uppblåser sig till Gud är religionen för dem, som i de stålskodda klackarnas Europa inte låter bli att förändra sina liv för att förbereda ett bättre.
(Avslutat de första dagarna i sept 1939)
[1] Frankfurter Zeitung, 2 feb och 9 mars 1939.
[2] Mandevilles Bienenfabel, utg Otto Bobertag och Georg Müller, München 1914, s. 283 f.
[3] Ibid., s. 286 f.
[4] De Sade, Historie de Justine, Bd IV, Holland 1797, s. 275, 278.
[5] De Bonald, "Pensées sur divers sujects et discours politiques", Œuvres, Bd VI, Paris 1817, s. 147.
[6] Kant, Die Metaphysik der Sitten, erster Theil. Metaphysische Anfangsgründe der Rechtslehre, zweiter Theil, erster Abschnitt. Akademieausgabe, Bd VI, s 318 f.
[7] Ibid., appendix, s. 371 f.
[8] För Italien jfr bl.a. Perroux, "Economic corporative et système capitaliste", i Revue d'Economique politique, sept-okt 1933. För Tyskland jfr bl.a. Frankfurter Zeitung, 21 juni 1936 och 26 feb 1937.
[9] Whaley-Eaton Foreign Service, Letter 1046, 2 maj 1939.
[10] D Mornet, Les origines intellectuelles de la Révolution Française, Paris 1933, s. 2.
[11]The English Works of Thomas Hobbes, Vol III, John Bohn, London 1839. The second part of Commonwealth, kap 28, s. 305. (Jfr The Latin Works of Thomas Hobbes, s. 228).
[12] Adam Smith, The Theory of Moral Sentiments, Vol II, Basel 1793, s. 79, s. 83.
[1*] omkostnader, oförutsedda biutgifter Ö.a.
[2*] Med möda säljer gudarna allt. Ö.a.