Originalets titel: "Der neueste Angriff auf die Metaphysik"
Publicerat: i Zeitschrift für Sozialforschung VI, februari 1937.
Översättning: Joachim Retzlaff
Digitalisering: Dag Heymar
HTML: Jonas Holmgren
Det är svårt att bringa vetenskap och metafysik i samklang med varandra. I metafysiken är det tal om väsen, substans, själ och odödlighet – vilka vetenskapen knappast vet vad den skall ta sig till med. Metafysiken gör anspråk på att med kunskapsmedel som i grunden skall stå till allas förfogande fatta varat, tänka totaliteten och upptäcka en av människorna oberoende mening med världen. Ur ordningen och beskaffenheten av allt som existerar härleds anvisningar för livet, t.ex. övertygelsen att just detta sysslande med de högsta idéerna, med det transcendenta eller med den ursprungliga orsaken, skulle vara människans rätta och värdigaste verksamhet. Det metafysiska tänkandet är oftast inte oförenligt med tron att en hård tillvaro för flertalet människor är en evig nödvändighet och att individen måste ge upp sig själv för överhetens syften. Därvidlag åberopar sig metafysiken på förment oavvisliga insikter, och inte på exempelvis Bibeln. Under nyare tid, då uppenbarelsens anseende har anfrätts, har de metafysiska systemen upprätthållit tron att människolivet har en djupare betydelse och försökt grundlägga trons kategorier med det naturliga tänkandets medel.
Trosbegreppen låter sig emellertid inte underbyggas. Att hävda dem leder oupphörligen till konflikt med tänkandet, som de skall stödja. Detta visar sig i olika historiska processer: i de metafysiska systemens ömsesidiga destruktion av varandra och i de metafysiska begreppens utmönstring ur den förhandenvarande vetenskapen, där det naturliga förnuft metafysiken tagit i anspråk har sin egentliga hemvist. I det tjugonde århundradets vetenskapliga läroböcker talas det föga om substansen som sådan, föga om människor och om själen och inte alls om någon mening. Vetenskapsmännen hyser ingalunda åsikten att deras teorier av logiska skäl skulle förutsätta eller behöva kompletteras med läror om sådana objekt. De är tvärtom sysselsatta med att självständigt, utan metafysikens hjälp, föra sina idéer tillbaka på allt enklare principer där metafysiska och moraliska kategorier enligt deras uppfattning inte har någon plats. Detta innebär inte – som man ibland menar – att vetenskapen upprättar en egen värld bortom den verkliga, så att förbindelsen mellan dem slutligen helt skulle försvinna eller åtminstone vara fördold. De matematiska formler i vilka de fysikaliska föreställningarna är formulerade innehåller snarare den kunskap som på grundval av en utvecklad teknik hittills har uppnåtts med känsliga instrument och med förfinade, rationaliserade beräkningsmetoder för den fysiska världen som en isolerad sfär. Att sammanhanget mellan varseblivningens och fysikens värld är så komplicerat utesluter inte att det vid varje tidpunkt kan påvisas. Den nuvarande vetenskapen är det vetande som det givna samhället har utvecklat i konfrontation (Auseinandersetzung) med naturen. I dag har de förhärskande samhälleliga formerna i stor utsträckning blivit till hinder för de mänskliga krafterna. Då erbjuder vetenskapens abstrakta grenar, matematik och teoretisk fysik, vilka huvudsakligen utvecklas genom inomvetenskapliga drivkrafter, en mindre förvriden kunskap än den vetenskapliga verksamhet som mer omedelbart hänger samman med livet och vars nyttighet skenbarligen höjer dess realistiska karaktär över allt tvivel.
Även om nu vetenskapen formulerar kunskapen om den natur som samhället har att göra med, fortfar människor att använda sig av de gamla tankeformer som teorin gjort sig kvitt. Om dessa i det vetenskapliga arbetet bara framstod som överflödiga, skulle detta kvardröjande endast stå i strid med tankeekonomins princip, detta den borgerliga andens kännetecken. Men i vetenskapen visar sig många sådana väsensbegrepp vara intigheter. Liksom begreppen absolut rum och absolut tid har andra metafysiska kategorier visat sig vara ohållbara. Även föreställningarna om substansen, kraften, kausaliteten, själen och sammanhanget mellan kropp och själ har åtminstone i sina traditionella versioner råkat i konflikt med dagens teoretiska tillvägagångssätt. Det allmänna medvetandets struktur har för den skull inte förändrats. Detta tillstånd är i själva verket bara den yttersta följden av en motsägelse som löper genom hela den nyare perioden. Borgerskapets offentliga medvetande och dess vetenskap passade aldrig riktigt ihop med varandra. Den religiösa idén om en ursprungligen skapad tingens ordning, där även människan hade sin plats, uppgavs redan i 1600-talets vetenskap. Såtillvida som människan hos Descartes inte blott är en mekanism som djuret, en samling korpuskler som blint driver omkring, består hennes väsen i det blotta tänkandet, i Jaget. Den cartesiska vetenskapen förmår säga lika lite om Jaget som Kant om den rena och ursprungliga apperceptionens jag nämligen: allt vi vet står i en nödvändig förbindelse till detta jag. I övrigt överläts denna filosofins högsta punkt, detta grundbegrepp i den nya världsåskådningen, mer åt tron än åt vetenskapen, som inte kan göra något med det. Inte heller psykologin leder ut ur materiens blinda spel. Den konstituerades tidigt som en lära om affekternas förlopp, vilka enligt Descartes hör så lite till jagets väsen att de närmast hotar att störa eller rent av förinta det. När metafysikerna i århundraden har fortsatt att tala om att det existerar en själ som är underkastad etiska bud och har ett evigt öde, förråder de sin osäkerhet redan genom den omständigheten, att deras system på de avgörande punkterna är hoplappade med tyckanden, osannolika påståenden och felslut. De uttrycker därvidlag de bildades motsägelsefulla medvetande i dess skiftande former. Tidsålderns vetenskapliga kunskap hålls formellt för riktig, men samtidigt fortsätter man hysa metafysiska åsikter. Vetenskapen som spegel av den meningslösa realiteten i natur och samhälle sägs ha lämnat de otillfredsställda massorna och den tänkande individen i ett farligt och förtvivlat tillstånd. Varken i den individuella psykiska eller i den offentliga hushållningen kunde man klara sig utan en övergripande ideologi. Sålunda upprätthöll man vetenskap och metafysisk ideologi jämte varandra.
Hela det nyare tänkandet har bemödat sig mycket om att hantera denna motsägelse. Redan filosofins traditionella, från medeltiden stammade uppgift bestod i att konstruera den i religionen innehållna världsåskådningen med blotta förnuftet, d.v.s. vetenskapligt. Den cartesianska lösningen med två substanser är än i dag förhärskande i det allmänna medvetandet som den rimligaste utvägen. Enligt den finns å ena sidan sinnevärlden, sedan må denna tolkas realistiskt eller spiritualistiskt. I sinnevärlden kan regelbundenheter iakttas och beräknas, men den existerar inte genom sig själv och är prisgiven åt den allmänna förgängligheten. Å andra sidan är människan en varelse begåvad med en själ och hon har del i en högre ordning. Antingen uppfattas hennes karaktär och handlingar som ett utflöde från transcendenta makter och beslut eller så att handlingarna har transcendenta konsekvenser. I vart fall tillhör människan enligt sitt egentliga vara andra sammanhang än naturhistorien eller den blott mänskliga historien. På så sätt var tron på en mening förbunden med vetenskapen. Att förneka vetenskapens iakttagelser och teorier var under alla omständigheter absurt. Vetenskapens lärobyggnader är själva inget annat än den borgerliga individens förfinade erfarenhet. Men det borgerliga samhälle kan inte heller undvara illusionen. Metafysiska illusioner och högre matematik är i samma grad element i dess mentalitet. Filosofin utgör bara den kulturella ort, där strävandena att nödtorftigt hopfoga dem bägge bedrivs systematiskt. Varje lärd person, ja i viss mån varje medlem av det borgerliga samhället över huvud taget, har en egen lösning på problemet eller bär det åtminstone någonstans i bakhuvudet. Man behöver bara försjunka i de tänkvärdheter och biografier som de typiska företrädarna för denna epok givit upphov till. I och med den tilltagande isoleringen av de exakta vetenskapsmännens intressen brukar naiviteten i deras lösningar stå i ett skriande missförhållande till differentieringen i deras vetenskapliga metoder. Kvantteorins skapare, Max Planck, är på grundval av sin vetenskapliga erfarenhet övertygad om att alla skeenden genomgående är betingade av naturliga förlopp, även i den "andliga världen". Å andra sidan kan man inte undvara begreppet viljans frihet. De moraliska och politiska uppfattningar han bekänner sig till förutsätter detta begrepp. Hans lösning lyder: "Främmande vilja är kausalt given; med tillräcklig kännedom om begynnelsevillkoren kan varje viljehandling från en annan människa – åtminstone principiellt – förstås som en nödvändig följd av kausallagen och förutbestämmas i alla enskildheter... Den egna viljan går däremot endast att förstå kausalt vad gäller förgångna handlingar, vad gäller framtida handlingar är den fri..."[1] Detta uttalandes ringa trovärdighet är betecknande för den redligare delen av vår tids lärda. På grundval av en uppfostran bestämd av gamla borgerliga traditioner blir de inte av med sin oro när de betraktar den värld de tjänar. Den belöning i pengar, ställning och inflytande som de erhåller vittnar visserligen om deras bidrag till den samhälleliga helheten, men den upplevs som "på många sätt tröstlös".[2] De vågar inte ifrågasätta den samhälleliga helheten i dess förhandenvarande skepnad och tar sin tillflykt till en metafysisk tro, t.ex. till samvetets och frihetens idealism. Världsbilden, bestående av vetenskap och av en sådan tro, är nödtorftigt hoplappad med filosofi så att den "i vår livsföring borgar för en varaktig överensstämmelse med det egna jaget, den inre friden"[3]. Med denna frid i hjärtat är de åskådare till mänsklighetens undergång.
De olika försöken till harmonisering kan grupperas efter två extremer. Den ena är påståendet att vetenskapen är den enda möjliga kunskapsformen och att inför denna måste resterna av metafysiskt tänkande försvinna mer och mer. Den andra extremen är bagatelliseringen av vetenskapen som en intellektuell teknik betingad av underordnade frågor i den mänskliga existensen. Det är en teknik som den sanna insikten måste frigöra sig från. Romantisk spiritualism, Lebensphilosophie, materiell och existentiell fenomenologi är de typiska riktningar under krigs och efterkrigstiden som representerar denna vetenskapsfientliga uppfattning. Som en religionens utlöpare hyser även den nya metafysiken tron att människan kan förvänta sig mer, både av sig och för sig, än det öde hon röner under den bestående världens förhållanden. Den nya metafysiken är ett uttryck för otillfredsställelsen med vad människan nu betraktas som och får höra om sig själv. Det är lätt att förklara vari detta består, det som det metafysiska tänkandet strävar efter att kompensera. Det framträder så snart någon utan pengar, kontakter och namn, utan att tillhöra de mäktiga eller ens vara angenäm för dem, står där som blott en människa med människans alla möjligheter. Då blir hon varse att ingenting betyder mindre än just denna kvalitet. Den står så lågt i kurs att den inte ens noteras. Den stränga vetenskapen, som på sin höjd har användning av begreppet människa i biologins mening, speglar hennes öde i verkligheten: i sig är en människa bara ett exemplar. I det offentliga medvetandet är kvaliteten mänsklighet inte ett skäl för att göra anspråk på en tillvaro, eller ens på en uppehållsort. De särskilda sociala omständigheter som krävs för att motivera anspråket skall bestyrkas med dokument. Om dessa inte är tillräckliga eller inte ens finns förhanden, är människan i bästa fall en främling och får svaret på sitt anspråk hos varje myndighet hon uppsöker. Kategorin främling är bara den andra sidan av det borgerliga egenintresset. Från de fria städerna under medeltiden via de feodala territorierna och nationalstaterna till fientliga massarméläger, som fosterländerna nu blivit, upphävdes inte de bägge momenten i en ny enhet. Borgarens jag står inför främlingen som sin bestämmande motsats. Denne vet sig själv vara någon som inte är någon. Varje människa är något föraktligt. Men eftersom jämlikheten mellan alla trots denna stämpling av varje enskild, ingår i det allmänna medvetande i varusamhället, föraktar borgaren i grunden sig själv lika enträget som han högaktar sig själv och hävdar sitt intresse. Varje individ står i medelpunkten för sin värld och vet samtidigt att han är överflödig i den verkliga världen. Från denna vardagliga erfarenhet, som – hur mycket man än försöker bortse ifrån den – är inristad i hans själ, skall de metafysiska drömmarna erbjuda en utväg. Genom deras förmedling tänker sig den isolerade och intiga individen in i föreningen med övermänskliga makter, med den allsmäktiga naturen, livets ström eller en outtömlig världsorsak. Metafysiken ger hans tillvaro en mening genom att den uppfattar hans öde i detta samhälle såsom blott en framträdelse, som bibehåller sin värdighet genom inre val, genom personens metafysiska frihet, och som står i förbindelse med den egentliga, äkta existensen. Degraderingen av erfarenhetens vittnesbörd till förmån för en metafysisk skenvärld framspringer ur konflikten mellan den frigjorda individen och hans öde i industrisamhället. Den filosofiska bagatelliseringen av vetenskapen är bedövande i privatlivet och bedräglig i samhället.
Den positivistiska strömningen är däremot fientlig mot alla illusioner. Endast erfarenheten, den renade erfarenheten i strängaste form så som den har upprätthållits i naturvetenskapen, är kunskap enligt positivismen. Vetande är inte tro eller hopp. Det som mänskligheten vet är på det mest adekvata sätt formulerat i vetenskapen medan vardagliga iakttagelser och dagligt tal, som ju vetenskapen tar sin utgångspunkt i, i övrigt kan få fortsätta att tjäna som grova hjälpmedel. I filosofins historia kan denna strömning inte fixeras vid något enskilt namn. Den kan även påträffas hos metafysiker som Descartes och Spinoza. Å andra sidan innehåller Comtes och Spencers positivism, som den är uppkallad efter, ännu alltför många världsåskådningsmässiga bisaker för att förkroppsliga den stränga vetenskapen. Den samtida positivismen brukar åberopa sig på å ena sidan Hume och å andra sidan Leibniz. Den förenar den skeptiska empirismen med en rationalisering av logiken, som den vill göra mer produktiv för vetenskapen. Dess ideal är den matematiskt formulerade kunskapen, en universalvetenskap som kan härledes från så få axiom som möjligt, ett system som garanterar en beräkning av sannolikheten för att en viss händelse inträffar. Även samhället skall förklaras fysikaliskt, fastän man är långt ifrån det målet. Man får emellertid hoppas, att även detta stycke erfarenhet en gång både kommer att byggas ut och ställas i vederbörlig förbindelse med totalsystemets förutsättningar. Händelserna i människornas värld kommer till slut att kunna förutsägas med liknande sannolikhet som alla andra förlopp. Vad gäller samhälleliga och kulturella företeelser måste man bara vänta längre på framtida fackvetenskapliga undersökningar än inom psykologins område eller biologins över huvud. Jämte vetenskapen finns också konsten. Såtillvida som metafysiken inte bara är nonsens tillhör den diktkonsten. Kunskap når man i vetenskapen. Vad människan är, erfar hon förutom i det dagliga livets gång genom läran om sin kropp och möjligen även genom psykologin. Åtskillnaden mellan vad någon är och vad hon framstår som är helt betydelselös.
Mot bakgrund av det auktoritära regeringssystemet i Tyskland, vars idémässiga utbredning efterkrigsmetafysiken hade en ansenlig del i, utövar detta neopositivistiska tankesätt en dragningskraft även på breda antifascistiska kretsar. Den filosofiska kampen mot de metafysiska begreppen gällde redan under dess bästa tid inte bara det hinsidesvarande, utan även de människofientliga organicistiska teorierna om staten och samhället. Illusionen i gudsföreställningen kritiserades tidigt tillsammans med fetischeringen av staten, vilket fortfarande räknas den moderna positivistiska begreppsanalysen tillgodo. Romarna hyllade sin republik, heter det i ett av upplysningens viktigaste dokument,[4] "som ett väsen, som på något sätt skilde sig från alla de enskilda medborgare som utgjorde den. Så talade de därom, och i enlighet med det krävde de också att varje medborgare skulle offra sin föreställning om sina intressen, sin lycka och sitt liv, trots att denna republiks fred och välbefinnande inte var något annat än alla enskilda medborgares fred." På liknande sätt skulle det förhålla sig med gudsidén, en inbillning som sägs hämma den mänskliga utvecklingen. Även om kampen mot socialt så betydelsefulla begrepp i dag inte längre utgör scientismens huvudintresse, och även om de berörda teoretikerna på frågan om deras egentliga strävan vanligen ger svaret att de vill undanröja svårigheterna i det matematiska och naturvetenskapliga arbetet, så håller sig ungdomen, som letar efter intellektuella vapen mot den totalitära berusningen, till denna filosofis ärorika förflutna, vilken särskilt vid universiteten framstår som den radikalaste antimetafysiska skolan. Men ändå är den i sin nuvarande skepnad inte mindre förknippad med de rådande förhållandena än metafysiken. Även om dess sammanhang med de totalitära staternas existens inte ligger i öppen dag, är det inte svårt att blottlägga. Den nyromantiska metafysiken och den radikala positivismen har bägge sin grund i en stor del av borgerskapets sorgliga konstitution, vilket fullständigt har uppgivit tillförsikten till att genom egen duglighet uppnå en förbättring av förhållandena och viljelöst underkastar sig de kapitalstarkaste gruppernas herravälde.
Empirismens förening med den moderna matematiska logiken utgör denna senaste positiviska skolas själva väsen. "Denna förening", deklarerade Bertrand Russell på Internationella kongressen för vetenskaplig filosofi 1935,[5] "har fortbestått i vetenskapen sedan Galileis tid. Men i filosofin var de som var påverkade av den matematiska metoden antiempiristiska, och empiristerna hade en ringa kännedom om matematiken. Den moderna vetenskapen framsprang ur äktenskapet mellan matematik och empirism. Tre århundraden senare leder denna förbindelse till ett andra barn, den vetenskapliga filosofin, som kanske är kallad till en lika lysande karriär, ty endast den kan ge upphov till den intellektuella konstitution som gör det möjligt att finna botemedel för den moderna världens sjukdomar." Det är att tala självmedvetet! Under den senaste tiden har strömningen även givit sig namnet logisk empirism. Den utgör en fast avgränsad skola, inom vilken det – liksom inom den av Husserl grundade fenomenologin på sin tid – går att urskilja vissa fraktioner och som å andra sidan kan glädja sig åt sympatier från vissa kända forskare från olika vetenskapsgrenar.
Då vi här inte har för avsikt att skildra denna förenings tillkomsthistoria utan vill påvisa detta tankesätts brister och dess sammanhang med borgerskapets historia, går vi inte in på schatteringar. Den logiska empirismen är överens med den äldre om åsikten att allt innehållsligt vetande om föremål i sista hand stammar från sinneserfarenhetens fakta. Det har visat sig, menar Rudolf Carnap, att alla begrepp "kan föras tillbaka på fundamentala begrepp som refererar till det 'givna', de omedelbara upplevelseinnehållen."[6] Såvitt det handlar om teoriers riktighet eller snarare sannolikhet, hänvisar vetenskapen till iakttagelse och erfarenhet som sista instans. Kunskapsarbetet på alla områden går – om man betraktar det i dess helhet – ut på att skickligast möjligt förutsäga att sinnesdata skall inträffa. Redan i denna åsikt finns förvisso en viss skillnad mellan den traditionella empirismen och dess moderna efterföljare. Den förra hävdade individernas anspråk på att samhället skulle fungera för deras skull även mot vetenskapen; den skulle bestyrka sig inför de enskilda. Det skedde genom att den försäkrade att den bara påstod vad var och en själv kunde se och höra. Den visade borgaren att fysik och all annan vetenskap bara är ett förkortat uttryck, en renad form av hans egna alldagliga erfarenheter, inget mer än en anordning för att snabbare kunna orientera sig i verkligheten, på samma sätt som han själv – om än mindre systematiskt – gick tillväga i det praktiska livet. Läran om människor utgör därför, om än i inskränkt form, denna filosofis innehåll. Man visar hur vetenskapen tar sin utgångspunkt i sinneserfarenheten och alltid skall orientera sig mot den. Locke vill "på ett historiskt, enkelt sätt göra viss rättvisa åt de medel, varigenom vårt förnuft lyckas få kännedom om tingen, och uppställa vissa måttstockar på hur säkert vårt vetande är eller på skälen till en övertygelse".[7] Hume nämner som sin uppgift "att klargöra den mänskliga naturens principer". Detta är den enda filosofiska grunden "på vilken vetenskaperna någorlunda säkert kan stå".[8] Denna härledning av vetenskapen som en mänsklig produkt uppfattar Locke och Hume – i överensstämmelse med sin liberala samhällsuppfattning – rent individualistiskt, och de försöker begripa vetandets genes uteslutande genom en psykologisk kunskapsteori. Men ändå innehåller deras filosofi åtminstone detta dynamiska element, förbindelsen till ett kunskapssökande subjekt.
Den senaste empirismen bortser fullständigt från detta. Sammanhanget framträdet inte ens i en teori om begreppens och omdömenas uppkomst. Då fysiken som klart avgränsad intellektuell teknik alltid har att göra med iakttagares formade omdömen och inte med varseblivningarna, innebär erfarenheten som kriterium här inte förnimmelsen själv – som hos Locke och Hume – utan alltid det färdiga omdömet om förnimmelsen. Vetenskapens enda uppgift sägs bestå i att bygga upp ett system, från vilket sådana satser kan härledas, vilka entydigt bekräftas av iakttagares omdömen: "protokollsatser". Ett deskriptivt tecken är giltigt, om det genom definitioner eller medelst nya grundsatser kan föras tillbaka på tecken som förekommer i protokollsatserna.[9] Därför skulle vetenskapen och därmed den vetenskapliga filosofin endast räkna med det givna i form av satser om det givna. Vetenskapsmannen bryr sig endast om verkligheten i den mån den är språkligt fixerad. Han håller sig till det som i vederbörlig form tagits till protokollet. Analysen av omvandlingsprocessen från upplevelse till protokollförande tillhör den empiriska psykologin. Denna kan göra konstateranden om försökspersoners beteende på samma sätt som fysiken kan göra konstateranden om andra kroppars beteende. Inte heller psykologin har omedelbart med varseblivningar att göra. Inte självobservation utan av objektiva observatörer bekräftade, alltså i omdömen formulerade fakta utgör stoffet även här. Det osägbara och det outsagda påstås inte spela någon roll för tänkandet. Sådant får inte ens utforskas.
Men även om sättet att uppfatta begreppet kunskapsmaterialet under empirismens olika faser kan tyda på en förflackning av det borgerliga tänkandet, en tilltagande motvilja mot att se omänskliga ting på mänsklig grund, så har principen att vårt vetande om världen utgår från sinnena förblivit densamma. I den mån vårt vetande endast innebär att varje påstående om något varande i naturen i sista hand hänvisar till motsvarande erfarenhet, står den enbart i motsättning till den rena tron på det hinsidesvarande. Rationalismen har inte alls motsagt denna princip. Den har bara inte isolerat gjort denna princip till filosofins grundsats. I 1600-talets rationalistiska system står den i samband med inställningen att uppmärksamheten på det enskilda varandet, så som det nu är förhanden, inte är så avgörande som förmågan att konstruera det varande i tanken och i verkligheten. Bestämd av tron på möjligheten av att fullständigt behärska naturen och människans värld häller sig rationalismen till problemet om det intellektuella genomträngandet av världen, till förnuftets tillvägagångssätt. Rationalismen betraktade matematiken som ett medel för att skapa föremålen ur principer som subjektet i sig själv inte förmådde att utveckla. De högsta insikterna sammanfaller med varats grunder. De är varken kalkeringar av enskilda erfarenheter eller godtyckligt fastlagda utifrån dem. De utgör det förnuftiga tänkandets innersta natur, vars konstruktiva kraft slutligen måste blottlägga alla hemligheter. Varje varande måste legitimeras genom en varseblivning. Men om vi endast känner varat på det viset, är det ännu ett ting i sig. Först när vi kan skapa det, blir det ett ting för oss. Det är den rationalistiska uppfattningen.
I motsats till detta är bekräftelse genom varseblivning A och O för empirismen. Den håller sig till det som är, till konstaterandet. "Världen är allt som är fallet... Världen är inbegreppet av fakta", heter det i dess moderna anhängares filosofiska huvudverk.[10] I den mån framtiden kommer på fråga, är det inte konstruktion utan induktion som är vetenskapens adelsmärke. Kunskapen relaterar sig endast till det som är och upprepningen av det. Ju oftare det var förhanden, med desto större säkerhet kommer det att vara förhanden i all framtid. Nya former av vara, framför allt sådana som framspringer ur människans historiska handlingar, ligger bortom den empiristiska teorin. Tankar, som inte rätt och slätt kan hämtas från det redan förhärskande medvetandet utan som måste fångas i deras sammanhang med en egen målsättning och beslutskraft, alla historiska tendenser som sträcker sig utöver det förhandenvarande och det som upprepar sig, hör enligt denna uppfattning inte till vetenskapens begrepp. Empirismen försäkrar oss visserligen oförtröttligen om sin beredvillighet att uppge en åsikt såvida framtida erfarenheter skulle lära den bättre. "Ingen bestämning i det fysikaliska språket är slutgiltigt säkerställd", och prövningen gäller "i grunden inte en enskild hypotes utan fysikens totala system som ett hypotessystem (Duhem, Poincaré)".[11] Men empirismen reducerar prövningen till neutrala, objektiva och värderingsfria, d.v.s. trots allt isolerade synpunkter. Om en iakttagelse råkar i konflikt med någon fysikalisk grundsats, ändrar man denna eller så accepterar man inte konstaterandet. Men här finns ingen nödvändighet: synpunkten om det ändamålsenliga, som här är avgörande, låter sig inte själv teoretiskt bestämmas.[12] Tänkandet frånerkänns funktionen att på grundval av en teori som inbegriper vetenskapen själv och dess former bedöma såväl observationerna som det sätt vetenskapen sammanfattar dem på. Empirismen betraktar den för närvarande erkända vetenskapen med dess givna, med det bestående försonade struktur och arbetssätt som den högsta intellektuella auktoriteten över huvud. Den ser den förnärvarande erkända vetenskapen som blott en apparat för att ordna och omgruppera fakta, likgiltigt vilka den väljer ut bland oändligheten av fakta – precis som om urval, beskrivning, erkännande och sammanställning inte hade någon accent och riktning i detta samhälle. Enligt detta synsätt är vetenskapen som ett system av slangar och behållare som bara fylls på mer och mer och hålls i gång med reparationer. Denna sysselsättning, som man förr kallade förståndets verksamhet, står enligt empirismen inte själv i ett sammanhang som återverkar på den och som ger den riktning och mening. Allt som i idealismen hette idé och målsättning och i materialismen samhällelig praxis och medveten historisk handling har enligt empirismen – såvitt den över huvud taget medger att det är en förutsättning för kunskapen (Otto Neurath)[13] – med vetenskapen att göra väsentligen bara som föremål för iakttagelse och inte som konstitutivt intresse och direktiv. Det finns inget tänkande, orienterat mot vetenskapens metoder och resultat och sammanflätat med bestämda intressen, som i sin tur får kritisera dess begreppsbildning och totalgestalt, även om det är beroende av dem. Det finns över huvud taget ingen kritik av en fackdisciplin utanför fackdisciplinen, inget tänkande som – utrustat med tidens vetande och styrande mot bestämda historiska mål – skulle ha något att säga fackfolket. Sådant tänkande och dess kritiska, dialektiska element, som ingår i kunskapsprocessen och håller denna i en medveten förbindelse med det historiska livet, vidare de därmed sammanhängande kategorierna som skillnaden mellan väsen och framträdelse, identitet i förändring, målsättningars förnuftighet, ja begreppet människa, person för att inte tala om begreppen samhälle och klass i en mening som förutsätter vissa aspekter och ställningstaganden – allt detta existerar inte för de empiristiska forskarna. Såtillvida som de undantagsvis använder sådana begrepp, har dessa en rent klassifikatorisk betydelse i stil med zoologins arter. Just därför står kunskapens och därmed varats gestalt – så långt vi kan veta något om det – lika fast för dem som för dogmatikerna.
I grunden är det empiristiska sättet att tänka även häri mer besläktat med det rationalistiska än vad bägge vill tro. Trots kampen mot det rationalistiska grundbegreppet, de syntetiska omdömena a priori, alltså de uttalanden i sak som inte skulle kunna motsägas av erfarenheten, antar den empiristiska filosofen att varats former är konstanta. Hela världen har i grunden plats i ett fast system, låt vara att det inte är slutgiltigt. För en empirist "är det absurt att tala om ett enda och totalt system av vetenskap".[14] Likväl utgår man från att vissa former är konstanta, när man försäkrar att den samlade kunskapens riktiga gestalt är identisk med fysik och att fysiken är den stora "enhetsvetenskap" som allt annat måste uppgå i. Denna försäkran utgör ett omdöme a priori. Man hävdar att alla begrepps mening i vetenskapen skall definieras medelst fysikaliska bestämningar, och abstraherar från att redan begreppet om det kroppsliga i fysikalisk mening involverar ett mycket speciellt subjektivt intresse, ja hela den samhälleliga praxisen.[15] Den naivt harmonistiska tro, som ligger till grund för en sådan idealföreställning om enhetsvetenskapen och i sista hand för hela denna nya empirism, tillhör liberalismens borttynande värld. Man kan göra sig förstådd om allt med alla. Detta är enligt de empiristiska filosoferna en "lycklig omständighet", som man ingalunda först behöver begripa för att bestämma betydelsen och räckvidden av denna konsensus, utan de hypostaserar den utan vidare som "ett helt allmänt och reguljärt drag hos erfarenheten".[16] Redan Ernst Mach ansåg att de subjektiva faktorerna, som han endast tillät som "våra nervers"[17] inflytande på varseblivningen, i grunden kunde elimineras. Naturvetenskapen skulle beräkna denna påverkan genom att låta inte ett utan flera subjekt iaktta företeelserna. Därigenom skulle man komma bort ifrån den tillfälliga olikheterna mellan de individuella nervsystemen och i ren form fastslå beroendet av de iakttagna fysikaliska företeelserna. "Härvid förhåller sig de olika KLM..., K'L'M'... [de olika observatörerna resp. deras nervsystem, M. H.][1*]... som fysikaliska apparater, vilkas egenheter, speciella konstanter o.s.v. mätutslagen eller företeelserna måste befrias ifrån... Med denna utgångspunkt erhålls på så sätt en säker bas för hela forskningens område".[18] Denna föreställning om att låta subjektet försvinna – inte bara inom fysiken utan i kunskapen över huvud – genom att de individuella olikheterna själva fastställs som serier av fakta, är i verkligheten en forskningsmaxim som det gäller att exakt ange gränserna för. Omvandlingen av detta postulat till tron att det är något som principiellt sett alltid kan uppfyllas och att svårigheterna därvidlag endast är tillfälliga, leder med nödvändighet till ett ohistoriskt, okritiskt begrepp om kunskapen och till en hypostasering av vissa naturvetenskapliga tillvägagångssätt.
Enligt detta finns det mellan skilda teoretiska strukturer inte någon skillnad som vilar på historiskt betingade intressemotsättningar och som kanske får avgöras genom ett konsekvent motstridigt handlande i stället för genom ett "gemensamt experiment". Att subjekten skulle stå i ett harmoniskt förhållande till varandra blir också ett faktum, och närmare bestämt ett faktum som har en ännu allmännare karaktär än en naturlag, ett så att säga evigt faktum – som alltså direkt sammanfaller med de rationalistiska och transcendentala principerna. "Fastställandet av värdet av en fysikalisk storhet i ett konkret fall är... oberoende av det undersökande subjektet... Om två subjekt har olika uppfattning vad gäller en stavslängd, en kropps temperatur, en svängnings frekvens", kommer man att "försöka bli eniga genom ett gemensamt experiment. Fysikerna är av åsikten... att när överensstämmelse inte uppnås praktiskt, är det bara tekniska svårigheter (ofullkomligheter i de tekniska hjälpmedlen, tidsbrist o.s.v.) som står i vägen... De fysikaliska bestämningarna har en intersubjektiv giltighet"[19] Och så förhåller det sig även inom biologin, psykologin och samhällsteorin: "Alla språk som annars kommer till användning i vetenskapen... låter sig föras tillbaka på det fysikaliska språket"[20], och därigenom "blir hela vetenskapen fysik".[21] För den logiska empirismen förblir – trots vissa försäkringar i en annan tonart – kunskapens former och därmed människors förhållande till naturen och till varandra evigt detsamma. Även enligt rationalismen är alla subjektiva och objektiva möjligheter givna i insikter som individen sedan urminnes tider besitter. Men genom att rationalismen till måttstock på framtiden inte bara tar konstateranden om förhandenvarande saker utan lika mycket den inifrån verkande subjektiviteten med dess strävanden och idéer, är den inte lika fångad av samtiden som empirismen, vilken förväxlar begreppet om det nya med en brist hos prognoserna. Leibniz' teori om subjektet som "substantia ideans"[22], i meningen av upphovet till beslut och handlingar, står närmare en materialistisk historieuppfattning än en filosofi, som reducerar det tänkande subjektet till att sätta ihop protokollsatser till allmännare utsagor och i sin tur härleda de förra ut de senare.
Empirismen förkastar begreppet subjekt över huvud, och begreppet tendens bereder den inga svårigheter. För empirismen betyder tendens helt enkelt föremåls sannolika beteende, vilket kan beräknas på grundval av iakttagna regelbundenheter. De kända beteendena hos alla föremål inom ett visst område är deltendenserna, och den sannolika händelsen kombineras fram som deras resultant. Den behavioristiska psykologin sätter upp målet att utarbeta en lära om människan där uteslutande sådana begreppsbildningar och andra tillvägagångssätt kommer till användning, som enligt den empiristiska tolkningen återfinns i vetenskaperna om den oorganiska naturen. I behaviorismens anda skulle man kunna dra slutsatsen, att historiska tendenser tycks skilja sig från fysikaliska på grund av att mänskliga viljeakter därvidlag spelar en roll. Men det förhåller sig likadant med viljan som med andra regelbundenheter i naturen. Redan William James förklarade viljeakter vara rörelser som betingas av tankeförlopp. Genom iakttagelser kan barnet slå fast att det kan utföra vissa rörelser om det tänker på dem först. Vissa föreställningar och tankar är förbundna med vissa rörelser på liknande sätt som två motsatt laddade metallkulor uppställda på lämpligt avstånd är förbundna med gnistan. Det finns inget kvalitativt språng mellan motiv och orsak, bägge är blott betingelser på vilka en bestämd händelse regelbundet följer. På A följer B. Ett huvud tänker ut en handling och den utförs, på huvudet faller en tegelsten och huvudet går sönder. Det rör sig om samma slag av objektiv lagbundenhet. Ifall en vuxen människa kan tänka på rörelser utan att utföra dem, härrör det bara från att det finns andra tankar eller omständigheter förhanden, vilkas följder genomkorsar detta sammanhang.[23] Annars måste man enligt denna teori alltid göra det man tänker. Varje viljeakt skall uppfattas som resultanten av de olika regelbundenheter i det mänskliga beteendet som är i spel i den givna situationen. En regel är i själva verket uttryck för upprepade gånger observerade serier, och om A är förhanden, är händelsen B sannolik om den tidigare ofta inträffat efter A. Ibland hänger det emellertid på människan om det sannolika också inträffar, men det är behaviorismens kategoribildning oberörd av. Sådana överväganden hör till ett annat fack.
Den vetenskapliga verksamheten att inordna förlopp i allmännare sammanhang och under regler är en legitim och nyttig sysselsättning. Protesterna mot den i namn av en "frihet" från betingelser är en kamp mot väderkvarnarna, såtillvida som vetenskapen inte naivt likställer de abstraktioner den kallar lagar och regler med de reellt verksamma krafterna eller förväxlar sannolikheten att B följer på A med den verkliga ansträngningen att åstadkomma det – ett likställande som bara föreligger då ansträngning och handling förtingligas som blotta tillstånd eller händelser och inte begrips som den särskilda strukturen av sammanhanget mellan subjekt och objekt. Detta inbegripande under regler, deducerandet från allmänna begrepp och satser som den enda formen av bedömning av förekomster, var i positivismens inledningsfas ännu förknippat med den explicita uppfattningen att A från första början är en del av det fasta sammanhanget AB eller AC eller AD och man behöver bara ge sig till tåls för att det ska framgå. Men i verkligheten kan det ju bero på människorna, inklusive deras vetenskap, vad ett tillstånd verkligen är, d.v.s. vad de gör av det, t.ex. om de i samma stund fullständigt begraver mänskligheten eller äntligen verkligen väcker den till liv. Enligt dagens empirister är detta betydelselöst för bedömningen av samtiden – det nu förhärskande tillståndet är ett faktum liksom ansträngningen att förändra det, såvida ansträngningen inte bara levande förstås av dess bärare utan av det allmänna medvetandet i vederbörlig form. Nästa tillstånd är ett faktum. "Sammanfattningar", som t.ex. mänsklighetens början eller slut, är varken bekväma eller på annat sätt försvarbara förkortningar eftersom man även efter lång tid svårligen kommer att kunna enas om dem, åtminstone – tillfogar vi – sålänge de inte har en solid grund i samtiden. Naturligtvis kan varje skeende delas upp i fakta, och faktumet spelar – beroende på situationen och på vitt skilda sätt – en avgörande roll i bevisföringen, men att bygga upp en empiristisk sekt på den omständigheten ligger inte längre i tiden. Det ser ut som ett löfte, nämligen att kunskapen förblir vid det säkerställda och inte kommer att inlåta sig på historiskt omstridda frågor eller kommer att vänta länge med det. "Uppfattningen att vi i tänkandet har ett medel till hands för att veta mer om världen än vad som har observerats... tycks oss mysteriös", heter det i en av Wienkretsens publikationer.[24] Att omhulda denna princip är särskilt välkommet i en värld vars smyckade fasad i alla delar speglar enighet och ordning medan dess inre är fyllt av fasa. Tyranner, illasinnade guvenörer i kolonierna och sadistiska fängelsedirektörer har alltid önskat sig besökare med detta sinnelag. Men om vetenskapen i sin helhet får en sådan karaktär, förlorar tänkandet över huvud sin självständiga mening och även förmågan att oförvillat tränga igenom en skog av observationer och "veta mer om världen" än den välmenande dagspressen. Då tar den passivt del i den allmänna orättvisan.
Mot denna reflektion skulle empirismen kunna invända: Hur skall då tänkandet bli oförvillat, om det inte har till uppgift att konfrontera dagens otaliga observationer med andra? Mot erfarenheten kan det ånyo bara åberopa sig på erfarenheten – tänkandets begrepp är ju inte medfödda eller inspirerade. Men just eftersom man relaterar sig till fakta även när man genomskådar eller avskaffar andra fakta, eftersom det hela tiden på samma sätt rör sig om fakta, kommer avgörandet an på ett konstruktivt tänkande som värderar fakta och skiljer yta och kärna från varandra. Sålunda är namnet empirism i dag antingen helt intetsägande eller så betyder det verkligen att göra avkall på förnuftet i bokstavlig mening.
Empirismens funktion i världen kan förtydligas med många exempel. Följande scen är hämtad ur en artikel av E de Spengler[25], där det är tal om sonen till Carl Vogt, Marx' motståndare: "I sin fina bok tillägnad sin far erinrar han sig förnöjt hur medlemmarna i en antivivisektionistisk förening hade bett att få besöka universitetets laboratorier, och professor Schiff påpekade för dem att djuren ingalunda var sövda, men att inte ett läte kunde höras. Ett skickligt snitt i stämbanden hade helt enkelt berövat dem förmågan att uttrycka sin pina." Den unge herr Vogts förnöjelse inför dessa föreningsmedlemmars duperade godtro är ett mönster för belåtenheten med en beskedlig empirism i en värld inriktad på bedrägeri.
Liksom individers handlingar skall kunna förutsägas medelst tillvägagångssätt som exakt överensstämmer med prognoserna om fysikaliska processer, kan man också uppställa prognoser om samhälleliga grupper. Den empiriska teorin om samhället är "socialbehaviorism". "Stater, folk, åldersgrupper och religiösa samfund är alla komplex som utgörs av enskilda element: individerna. Sådana sammansatta grupper uppvisar vissa lagbundenheter de har ett bestämt utseende... vetenskapliga undersökningar har visat... att det är sociologiskt försvarbart att avgränsa vissa 'samhällsklasser', vilket politiskt spelar en allt viktigare roll. En antropologi för 'de icke-ägande klasserna' ger ett biologiskt anmärkningsvärt material".[26] Det är naturligtvis inte så lätt att experimentera inom samhällsteori som i fysiken. Men i sista hand består de nämnda "större bildningarna" av "enskilda levande varelser, människor och andra djur. Deras beteende under påverkan av stimuli undersöks av 'behaviorismen' som en del av biologin (jfr Pavlov m.fl.)".[27] Sociologin påstås vara jämförbar med en biologisk vetenskap som bara har ett enda exemplar av en djurart till förfogande och "från lagarna för frambenen måste härleda lagarna för bakbenen, från lagarna för det fyraåriga djuret lagarna för det sexåriga, varvid dock erfarenheterna om förändringar redan måste ha lett till kännedom om lagbundna förändringar av lagarna".[28] Därvidlag är empiristerna dock på det klara med att på det sättet "kan just betydelsefulla förändringar... inte greppas i förväg. Jämförelser mellan totalkomplexen ger oss inte möjlighet att förutse revolutioner om dessa inte är en vanlig företeelse. Man måste invänta den nya företeelsen för att sedan finna dess nya lagbundenheter".[29] För den skull behöver man självfallet inte stå vid sidan och se på. "Den som behöver sågspån måste antingen vänta på att virket sågas eller hjälpa till. Därtill kommer att den som är närmare förbunden med den samtida sociala strukturen i allmänhet lyckas bäst med att vinna sociologiska insikter i samtida sammanhangen. Även inom fysiken utgör en nära förbindelse med tekniken en sporre. Detta gäller än mer sociologin. Forskaren är ett element som allting annat".[30]
I empiristens begreppsapparat utgör alltså individuella och samhälleliga tendenser inga undantag. Det handlar om att formulera iakttagelser. För sociologerna utgör praxis en sporre. Subjektet påträffar man inte ens här. Oavsett om människorna passivt eller aktivt inväntar de "betydelsefulla förändringarna" är de även som handlande blotta fakta eller föremål för vetenskapen. Forskaren är objektiv nog att föreställa sig själv som ett element. Denna saklighet har sina teoretiska konsekvenser. Då samhället självt bara är summan av individerna, visar sig skillnaden mellan subjekt och objekt, mellan kunskapen och dess föremål, mellan teori och praxis, inte heller i samhällelig måttstock som något historiskt föränderligt, något som skall övervinnas, utan som något icke föränderligt, som tomt prat. Frågan om denna spänning mellan medvetande och vara, som stod i centrum för idealisternas och materialisternas filosofi, tycks för denna filosofi så att säga ha upplösts av sig själv: Det finns bara fakta, och vetenskapens begreppsapparat tjänar till att fixera och beräkna dem på förhand. I den utsträckning man betraktar vetenskapen själv, har man återigen att göra med fakta, t.ex. vanor som är psykologiskt eller på något annat sätt betingade. Det finns inget annat meningsfullt betraktelsesätt.
Under det borgerliga produktionssättet, vars vetenskap är mer inriktad på abstraktionens resultat än på att rekonstruera helheten, betraktas djur, människor och samhälle i lika mån som summor av ting och händelser – processen hur dessa abstrakta resultat kommer till stånd i samhällelig praxis glöms bort. Empirismen håller alltid fast vid den för tillfället uppnådda nivån. I den mån den påminns om genesen hänskjuter den problemet till psykologin eller sociologin eller någon annan disciplin som säkert kan ta hand om det. Empirismens påståenden kan sammanfattas i att allt som man kan konstatera bara är föremål och inget annat än föremål. När vi analyserar våra viljeakter, stöter vi på önskningar, känslor, föreställningar och rörelser som sammanhänger med varandra. Det är nonsens att tala om ett subjekt eller en verklighet som inte kan vara givna, som ligger före eller bakom enskilda fakta och sammanhanget mellan dem. När vi talar om subjektet enbart, utan att gå vidare, är det ett isolerat föremål, en fysisk händelseserie som alla andra, och det betraktas uteslutande som sådant. Hur skulle man annars kunna uppnå enighet om det i en värld av missförstånd? Och bakom detta eller något annat språkligt konstaterande, träffande eller ej, försvinner det reella subjektet. Enligt de logiska empiristerna får man inte ens tala om det – lika lite som om en verklighet oberoende av medvetande. Genom en sådan tvivelaktig rening av språket tror man sig ha fått problemet ur världen.
Uppfattningen att vetenskapen enbart består i att fastställa givna fakta och att ordna dem för att kunna förutsäga framtida fakta isolerar kunskapen utan att åter upphäva isoleringen. Konsekvensen blir en av empiristerna spöklikt förvriden bild av världen, en bild som de inte har kunskap om som sådan. I den mån vetenskapsmännen handlar, förvandlas de enligt denna övertygelse från forskare till aktörer, de omvandlas till element, givna omständigheter, fakta, för att sedan plötsligt åter bli forskare när de talar om sådant. Som vetenskapsman uppfattar sig den skolade specialisten som en kedja omdömen och slutsatser, som en social faktor tycker han sig vara blott ett föremål. Detsamma gäller alla. Personen sönderfaller i oräkneliga funktioner, och sammanhanget dem emellan är okänt. I samhället är människan å ena sidan familjefader, å andra sidan affärsman, eller tanke, eller rättare sagt är hon inte alls människa utan allt detta och mycket mer i en ödeslik följd. Likaså består vetande av fakta och handlande av fakta. Vetandets komponenter, varseblivningar, begrepp och fakta kan inte belysas och sättas i förbindelse med något annat, till äventyrs subjektet, eftersom detta andra därvid självt skulle bli ett faktum och därmed inte vore något annat. Logiskt sett vilar denna vetenskapens oantastliga egenskap av att vara avslutad på att man hypostaserat det abstrakta begreppet om det givna eller faktumet. Alltsedan Descartes skulle endast det anses existera som var och en kunde konstatera, men genom att empirismen prisgav subjektet som kritisk instans utsuddades skillnaden mellan begreppet om det givna och om begreppet Något över huvud, så att begreppen det givna, faktum och föremål nu endast skenbarligen utsäger något bestämt. Endast fackvetenskaperna skall ha med det särskilda och det åtskilda att göra, medan filosofin enbart skall syssla med dimmorna kring det allmänna, fakta som sådana, blotta utsagor, språket oberoende av innehåll, den rena formen. Liksom vad gäller andra åtskilda branscher överlåts det åt samhällets anonyma nyttjandeprocess att sammanföra produkterna från de båda grenarna. Förnuftet bestämmer lika lite över kunskapens element, det allmänna och det särskilda som över andra element av den samhälleliga reproduktionen. Förnuft finns endast inom de enskilda verksamheterna och facken, d.v.s. det existerar endast som förstånd. Genom begreppet empirism, som man håller fast vid som en specifik lära, framställs härefter det givnas intetsägande allmänhet – det enda sätt att uppfatta världen på som med en sådan uppdelning återstår för filosofin – såsom särskild och bestämd, det enda som man kan tro på.
Att hela världen likställs med blotta givna omständigheter, att den totala praxisen utslätas i förhållande till kunskapen, förmedlades i den äldre empirismen av religiösa eller skeptiska tankar, och framställdes därigenom åtminstone som problematiskt. Oförmågan att begripa det bestående som resultatet av den samhälleliga livsprocessen, som individen själv deltar i, förfrämligandet av den samhälleliga verksamhetens produkt i förhållande till den isolerade individen – ett förfrämligande som även framträder som hypostasering av fakta – kan förnimmas i Berkeleys öppna religiösa tro att fakta är givna åt individen av Gud, och i Humes uttryckliga förtvivlan inför frågan om deras härkomst. Hos dem hålls tvivelaktigheten hos den hermetiska isoleringen av kunskapen ännu öppen genom att den behålls i minnet även om det bara sker genom skepsis. Hume försjönk tidvis i en "filosofiska melankoli" över detta resultat. "Den intensiva betraktelsen av de mångahanda motsägelserna och ofullkomligheterna i den mänskliga naturen", heter det mot slutet av den teoretiska delen av Treatise [31], "har haft en sådan inverkan på mig och upphettat min hjärna så, att jag står i begrepp att kasta bort all tro på och förtroende för våra slutsatser och inte anse någon åsikt vara möjligare eller sannolikare än någon annan. Var är jag, vad är jag? Från vilka orsaker kan jag härleda min existens, och vilken framtida tillvaro kan jag hoppas på? Vems gunst skall jag bemöda mig om, och vems vrede skall jag frukta? Vilka varelser omger mig, vem påverkar jag och vem påverkar mig? Jag blir förvirrad inför alla dessa frågor, jag börjar inbilla mig att jag är omgiven av det djupaste mörker, som fullständigt berövar mig möjligheten att använda mina lemmar och mänskliga förmågor". Det avskaffande av det konstruktiva tänkandet, den utplåning av motsättningen mellan subjekt och objekt, mellan teori och praxis, mellan tänkande och vilja, som hans filosofi – det till makten komna borgerskapets filosofi – hade lett till, uppfattade han även som något negativt. Hos hans efterföljare är det inte längre tal om något sådant, där finns inget uttryck för någon sorg över förnuftets vanmakt. Den moderna empirismens ställningstagande består endast i förtigande, när den inte i aningslös samklang med ett Hegelcitat förklarar att med livsproblemen börjar "det mystiska".
Man kan skilja ut vetenskapen från det samhälleliga livets alla övriga sfärer, man kan uppfatta den som konstaterandet och förutsägandet av fakta. Men åtminstone sedan Hegels Fenomenologi vet vi att det mest omedelbara, den givna förnimmelsen och varseblivningen, framstår som det yttersta endast för det inskränkta förståndet, medan det i verkligheten är förmedlat och beroende. "Detta barbari", skriver Hegel redan i sin kritik av E Schultzes filosofi[32], en kritik som redan i förväg träffar all logisk empirism, "detta barbari, att förlägga den obestridliga vissheten och sanningen i medvetandets fakta, har varken den tidiga skepticismen eller materialismen eller ens det gemenaste människoförstånd – om det inte är helt djuriskt – gjort sig skyldig till; det har varit något oerhört i filosofin tills på allra sista tiden. Enligt denna senaste skepticism trotsar vidare vår fysik och astronomi och det analytiska tänkandet alla förnuftiga tvivel – den saknar alltså också den gamla skepticismens ädlare sida, nämligen den som vänder sig mot den inskränkta kunskapen, mot det ändliga vetandet". Den tyska idealistiska filosofin har från sin början hos Leibniz åtminstone förmått grundlägga insikten att varseblivningens värld inte blott är ett avtryck eller något fast och substantiellt, utan lika mycket en produkt av mänsklig aktivitet. Kant påvisade att den värld som det individuella och vetenskapliga medvetandet har kännedom om inte rätt och slätt är given av Gud och mottagen av oss, utan är en skapelse av vårt bearbetande förstånd. Kapitlet om de rena förståndsbegreppens schematism skall dessutom visa, hur de genom den empiriska varseblivningen mottagna innehållen är förformade och sorterade av en produktiv mänsklig förmåga redan när de kommer in i medvetandet. Nykantianerna har åtminstone bevarat detta arv genom att de har differentierat och utarbetat det. Huvudsakligen i anslutning till etnologins och psykologins framsteg undersöktes sålunda språkets konstitutiva betydelse för de givna sinnliga företeelserna. "Beteckningen", förklarar man,[33] "utvecklas inte för det färdiga föremålet, utan de för oss allt klarare skisserna av världen – fattad som inbegrepp av 'föremål' och 'egenskaper', av 'förändringar' och 'verksamheter', av 'personer' och 'saker', av rumsliga och tidsmässiga förbindelser – framspringer ur tecknets framåtskridande och den därigenom uppnådda allt skarpare 'distinktionen' mellan medvetandeinnehållen". Genom språket inte bara uttrycks det givna, det gestaltas också; det är förmedlat på mångahanda sätt. I enlighet med sina världsåskådningsmässiga förutsättningar uppfattade förstås nykantianismen praxisen, som alstrar och strukturerar fakta, som en andlig process. När Cassirer inser att varseblivningsvärlden är mänskligt betingad, förklarar han ändå att den faktor som förmedlar beroendet, språket, är "en vehikel i den stora process av 'konfrontation' mellan jag och värld... genom vilken gränserna mellan de båda först bestämt utskiljer sig".[34] Även denna uppfattning är för snäv. För att sätta in den nuvarande människans faktamedvetande i det rätta sammanhanget räcker det inte att utgå från den abstrakta principen om jaget och följa den genom dess historiska sammanflätningar. I sin bestämda gestalt tillhör motsatsställningen mellan jag och värld alltid en förgänglig historisk helhet. Enligt idén och saken visar sig begreppet om jaget som ett monadiskt avslutat väsen, vara abstrakt. Men när den klassiska idealismen och dess efterföljare uppfattade det betingade hos varseblivningen just idealistiskt och väsentligen bara strävade att övervinna vetandets ensidiga faktakonstaterande karaktär genom en teori om transcendentala, d.v.s. intellektuella faktorer, ger de ändå inte prov på inskränktheten att oförmedlat likställa vetande om fakta och kunskap om varat, en inskränkthet som redan namnet på empirismen röjer. Vetenskapens fakta och vetenskapen själv är sektorer av samhällets livsprocess, och för att verkligen begripa hur det ligger till med fakta och den vetenskapliga helheten, måste man ha nyckeln till den historiska situationen, d.v.s. en riktig samhällsteori.
Empirismen, särskilt i den senaste skepnaden som även har prisgivit kriteriet om individuell varseblivning av sig själv och i obefläckad renhet vill förlita sig på systemets logiska intakthet och på protokollsatser, skulle kunna råka ut för en förtretlig olycka. Låt oss anta att vetenskaperna om människan, nationalekonomi, historia, psykologi och sociologi, vid en viss tidpunkt i ett visst land arbetade efter empirismens heligaste principer. De gjorde exakta konstateranden, besatt en ytterst fin logistisk teckenapparat och lyckades i en rad fall utarbeta exakta prognoser. Dagshändelser av politiskt och ekonomiskt slag registreras exakt, prisfluktuationer på marknaden beräknas exakt, om än inom en begränsad tidrymd, genomsnittsmänniskans reflexer och reaktioner från spädbarn till åldring registreras, och affekter ställs i förbindelse med mätbara fysiologiska processer. Man gör korrekta förutsägelser om flertalet människors beteende i landet, t.ex. om deras benägenhet att följa stränga förordningar, deras förnöjsamhet vid allmän livsmedelsbrist till följd av en krigisk politik, deras passivitet inför förföljelse och utrotning av deras bästa vänner, deras jubel vid offentliga festligheter och det positiva valresultatet för en brutal och lögnaktig byråkrati. Så långt och ännu längre kunde samhällsvetenskaperna av alla slag ha kommit i att efterlikna fysiken. "Den rena sinnesförnimmelsens fakta", de bevisande protokollsatserna, strömmade mot forskarna i samma omfattning som de spontana bifallen till den dåliga regeringen, vilken utan tvivel förstod sig på att ställa denna exakt registrerande, jämförande och sammanhangskonstaterande vetenskap i sin omfattande herraväldesapparats tjänst. – Och ändå kunde den bild av världen och människan som på så sätt kom till stånd vara oändligt avlägsen från den vid denna tidpunkt möjliga sanningen. Människorna i det landet, fångade av en ekonomisk mekanism som förintar all inre frihet, hämmade i sin intelligensutveckling genom slipade metoder för uppfostran och propaganda, berövade sitt självmedvetande genom rädsla och fasa, kunde ha felaktiga intryck, begå handlingar riktade mot sig själva, och i varje uttryck och omdöme bara producera bedrägerier och lögner. De kunde vara besatta i ordets strängaste mening. Det landet skulle på en gång likna ett dårhus och ett fängelse, och dess friktionsfritt fungerande vetenskap skulle inte märka det. Den förfinar de fysikaliska teorierna, spelar en ledande roll inom såväl livsmedels och stridsmedelskemi som i astronomin, och ställer aldrig tidigare skådade medel till förfogande för mänsklig förvirring och självutplåning. Men den märker inte det avgörande. Den märker heller inte att den för länge sedan förvandlats till sin motsats, från vetenskap till ett trots virtuost inrättade delsystem barbariskt ovetande och inskränkthet. Men empirismen skulle vara nödsakad att fortsätta framställa vetenskapen som ljusets härold, ty den skulle orubbligt slå fast fakta, etikettera, ordna och prognostisera fakta – och var skulle man annars erfara vad vetenskap är om inte hos vetenskapen själv, hos de forskare som bedriver den, och dessa är alla överens om att allt är i sin ordning.
En sådan olycka skulle empirismen lätt kunna råka ut för. Den kan inte ens förstå hur något sådant skulle kunna undvikas. Skulle exempelvis oförvillade grupper, vilkas liv under de rådande förhållandena var outhärdligt, föra en kamp som undandrog sig den vetenskapliga registreringsmekanismen och slutligen förde till målet och ledde till att bilden i ett slag förändrades, skulle enligt empirismen ändå ingen skugga falla på den överraskade vetenskapen. Människornas tidigare medvetande och beteende skulle visserligen visa sig vara falskt, följden av en framtvingad anpassning och produkten av en förslavande situation. Efter få år av fri utveckling skulle den gamla epoken betraktas som en tid av tankens förvirring och alla mänskliga krafters förvridning under ett enormt tryck. Massorna själva skulle visserligen inse att deras tidigare yttranden, handlingar, ja hemliga tankar var dåliga och osanna, men hur skulle dåtidens vetenskap ha kunnat märka något av det? Forskarnas uppgift är ju att slå fast fakta och inte att komma med profetior. Vetenskapliga prognoser relaterar sig sällan till "betydelsefulla förändringar"; av naturliga skäl är det brist på observationsmaterial om sådant. "Man måste invänta den nya företeelsen för att sedan finna nya lagbundenheter för den". Men de aktiva grupperna och individerna som genomdrev omvandlingen hade ett annat förhållande till teorin, de förvandlade sig inte oavbrutet från forskare till praktiker och sedan tillbaka till forskare igen. Deras kamp mot det bestående var en verklig enhet av teori och praxis. Eftersom de hade en bättre verklighet för ögonen förmådde de genomskåda den givna. Bakom deras sätt att varsebli låg deras specifika handlande, liksom det dåliga samhällets praxis låg bakom den snuvade vetenskapen. Även i "sinnligheten" förblev de medvetna och aktiva.
Det var inget de förbisåg i den protokollmässigt registrerade förtrollningen, utan tvärtom genomskådade de den. Empiriskt material, hela den tillgängliga vetenskapen tas med exakthet i anspråk även av dialektiken, och enskilda fakta, anhopningen av enskilda fakta, kan utan tvekan vara avgörande om tänkandet är med i spelet. Men de framträder alltid i ett specifikt sammanhang, vilket spelar in i varje begrepp och vilket som helhet söker spegla realiteten. I den empiristiska metodläran hanteras begrepp och omdömen endast isolerade, som självständiga fasta byggstenar, som man kan sätta ihop, byta ut mot varandra och delvis förnya. Men bara i undantagsfall förstör detta inte meningen, nämligen då det gäller att i fast form bevara och operera med oproblematiska erfarenheter. I den mån tänkandet ändå försöker skissera en bild av den levande saken, varvid funktionen hos de enskilda delarna klargörs och helheten klarnar först vid slutet av tankegången, sviker den empiristiska läran. I det dialektiska tänkandet förenas de empiriska beståndsdelarna till erfarenhetsstrukturer, vilka inte bara är av betydelse för de begränsade syften vetenskapen har att tjäna utan även för de historiska intressen som detta tänkande är förbundet med. I motsats till vanemässigt företagsamma individer riktar den självmedvetne inte bara uppmärksamheten på möjligheterna i vissa prognoser och nyttoaspekter, vilket naturvetenskapen i viss mån är en förebild för i det allmänna medvetandet. När det sunda förnuftet varseblir världen på ett sätt som motsvarar sina bärares situation, utgör förändringen av det bestående den aspekt, enligt vilken den aktive individen grupperar det givna och konstruerar det till teori. Till sina tillvägagångssätt och kategorier liksom i sina förändringar är teorin begriplig endast i samband med just ett sådant partitagande, vilket självt för övrigt blottlägger detta sunda förnuft och dess värld. Ett riktigt tänkande är lika avhängigt av en riktig vilja som viljan är av tänkandet.
För den verklige, medvetet handlande individen innebär teori något annat än för den empiriske forskaren. Denne övertar den förhärskande vetenskapliga verksamhetens konventionella former. Men för ett tänkande som sträcker sig utöver det samhälleliga livet i dess givna skepnad är heller inte framställningens former givna på förhand. I teorin konstrueras snarare de empiriska elementen till en totalbild som medvetet speglar verkligheten i ljuset av de egna mer vittfamnande intressena. Konstruktion och framställning utgör i samband med forskningen egna kunskapsmoment. Enligt empiristerna betyder en kropp i fysiken "en händelseserie... som hänger samman genom vissa kausalrelationer och besitter tillräcklig enhet för att förtjäna ett eget namn"[35] Bruket av sådana namn anses då vara "bekväma förkortningar", och det uppstår inte mycket strid om vad som på så sätt hänger samman. Rörande människornas värld stämmer åsikterna om kausalrelationer, enhet och bekvämlighet inte så bra överens som i fysiken. En oavhängigt handlande person ser enhet och beroende där allt tycks vara disparat för det givna medvetandet, och omvänt. Men om han i sin kamp påträffar enhet – t.ex. i det nämnda systemet av förtryck och utsugning – uppfattar han inte denna "händelseserie" blott som förkortning och fiktion utan som en bitter verklighet. I den dialektiska teorin uppfattas det historiskt föränderliga intresset i det allmännas utveckling, detta subjektiva och sig själv förändrande moment, inte som blott en felkälla utan som en i kunskapen inneboende faktor. Alla grundbegrepp inom den dialektiska samhällsteorin t.ex. samhälle, klass, ekonomi, värde, kunskap, kultur och så vidare är delar av ett teoretiskt sammanhang som genomsyras av subjektivt intresse. De tendenser och mottendenser som den historiska världen konstitueras ur innebär utvecklingslinjer, vilka är obegripliga utan den vilja till en människovärdig tillvaro som subjektet i sig själv måste erfara eller snarare producera. Empiristen tillåter dem inte ens som "anhopningar", varmed han ändå sätter begrepp från dagligt tal i förbindelse med sina formler.[36] De mänskliga anlag och den mänskliga konstitution som post faktum, alltså efter omvandlingen i det tänkta landet, visade sig vara sanna även för empiristen – som förstås måste avvisa detta sätt att uttrycka det på –, hade bestämt de handlande gruppernas kunskap i dess helhet och delar redan under deras kamp, utan att de för den skull behövde hävda något faktum som i princip inte var empiriskt påvisbart redan då – om det rätta intresset styrde blicken. Den förnuftiga kunskapen motsäger inte vetenskapens konstateranden, men den stannar inte vid dem i likhet med den empiristiska filosofin.
Denna kunde påminna om att den förverkligade friheten i det tänkta landet bara var något vi hade diktat ihop. När det ovan var tal om "beslut" som vetenskapen inte lade märke till, när det talades om intresse för det allmänna och om idén om en människovärdig tillvaro, menar empirismen att sådana uttryck innebär att personliga önskningar, moraliska uppfattningar och känslor sammanblandas med vetenskap. Att hålla isär värdering och vetenskap förklaras vara en av det moderna tänkandets viktigaste landvinningar. Det fanns andra målsättningar än denna på frihet inriktade vilja, och det är inte vetenskapens uppgift att avgöra vilken av dem som är den riktiga. Innan de tänkta kämparna nådde sitt mål, skilde sig det intresse som strukturerade deras föreställningar och hela teori på intet sätt från andra önskningar; det hade inga företräden framför dem. Begreppet om en av intresset genomsyrad vetenskap sägs vara oförenlig med objektiv vetenskap. Nu kan man förstås inte förneka att det senaste århundradets forskare – i motsats till de politiska ekonomerna och andra samhällsvetenskapsmän, som ända fram till mitten av 1800-talet deklarerade sina teorier och system vara koncipierade med hänsyn till en gynnsam utveckling för människosläktet – inte vill veta av just detta och ätt de genom att utestänga alla medvetna samhälleliga impulser från sitt arbete bara låter sig ledas av omedvetna. Utan att tänka efter särskilt mycket erhåller de sin problematik och en riktning, där de förväntar sig en lösning och "prognoser", med utgångspunkt i det rådande läget i sin vetenskap och situationen i det akademiska respektive det offentliga livet. Tänkandets subalterns roll, att bara vara en piga åt industrisamhällets rådande syften och dess tvivelaktiga öde, förhärligas av dessa värderingsfrihetens sena apologeter. De makter som uppställer målen använder sig av tänkandet, som har frånsagt sig varje bestämmande roll. Och de lärde, vilkas allmänt sjunkande sociala anseende exakt uttrycker detta tillstånd, nöjer sig med det och lovar att hålla sig till en sådan tingens ordning, när de hörsamt framställer avkallet på att veta riktningen i varje enskilt steg av den teoretiska reflektionen som renhet, vetenskaplig stränghet eller något dylikt – på liknande sätt som medborgarna i en dålig stat framställer sitt tysta tolererande av tyranniet som trohet och lojalitet.[37]
Hos dem som begriper förhållandena med utgångspunkt i ett medvetet intresse behöver den intellektuella renligheten inte vara mindre än hos dem som försöker avlägsna det. Det är vidare onödigt att spilla ord på att det existerar ett oförvillat partitagande som upplyser den historiska situationen, medan en inre avhängighet av det förhandenvarande – som kan vara förbundet med virtuosa prestationer inom specialområden – blockerar insikten i åtminstone mänskliga ting. När det dialektiska tänkandet tror sig kunna tala om ett allmänt intresse mot bakgrund av mänsklighetens hotande undergång i krig och ändlöst barbari, skilja mellan det avgörande och det oviktiga och strukturera sina begrepp utifrån den inställningen, går det naturligtvis inte att uppbringa något vattentätt bevis för detta, och det desto mindre som det hör till situationen att det allmänna i dag ännu är blint och desavouerar den som tänker och handlar för det. Empiristerna brukar säga att det inte finns någon principiell skillnad mellan fysik och samhällsteori. Det är bara det att den senare inte har kommit så långt. Av naturliga skäl finns det inte samma enighet här som inom fysiken. Men därav följer inte att begreppsbildningen måste anstå och att kategorier som allmänintresse, hämmande av mänskliga förmågor, lycka och utveckling inte har något att hämta i vetenskapen. Urvalet av material och övertagandet av begreppsliga bestämningar som i fysiken är oproblematiskt och obelastat, innebär i samhällsteorin snarast medvetna ställningstaganden utan vilka man skulle framhärda i en skenobjektivitet, vilket också är karakteristiskt för vissa samtida sociologiska skolor. Det empiristiska sanningsbegreppet, som förstås inte har något att göra med det med allt uppnåeligt vetande utrustade subjektiva intresset av ett förnuftigt samhälle och med den därmed förbundna osäkerheten, reducerar kunskapen till något i stil med ett borgerligt yrke, vars utövare samlar in det allmänna medvetandets erfarenheter, systematiserar dem och bidrar till att reproducera dem. Det hör rent av till detta kunskapsbegrepps väsen att det – om nio tiondelar av alla människor ser spöken, om de förklarar oskyldiga grupper i samhället vara djävlar och demoner och rövarhövdingar vara gudar, alltså ställt inför den fruktansvärda förvirring som brukar föregå upplösningen av en samhällsform – i grunden är oförmöget att inför en sådan ansvällning av förmenta erfarenheter hålla upp en annan bild av verkligheten och kritisera det allmänna medvetandet. Om den tanklösa mängden är galen, kan den tanklösa filosofin inte vara vid sina sinnen. Empiristerna har för övrigt inte varit oemottagliga för tron på spöken.[38] Och denna skola blåser nu till strid mot metafysiken.
Som ovan nämnts skiljer sig den moderna empirismen från den äldre. Den nya empiristiska skolan försäkrar gång på gång att den går utöver den äldre och vanliga empirismen. "Vårt logiska vetande", skriver Russell, "kan... inte härledas från enbart erfarenheten, och därför kan empirismen inte accepteras i sin helhet trots dess förtjänster på olika utomlogiska områden".[39] Enligt detta kan den formella logikens och matematikens satser inte härledas från empiriska omständigheter. Genom att den logiska empirismen erkänner de delar av vetenskapen den själv odlar som sådana utan att – som ännu John Stuart Mill – vilja härleda dem från empiriska fakta, betraktar den sig som en egen skola. Men den skepnad det från blotta konstaterandet skilda tänkandet här har antagit, är nog så fördragsam mot det förhandenvarande. Om den traditionella logiken från sitt ursprung bevarade medvetandet om och i sina grundsatser försökte fånga varats allmännaste karaktär, förklarar denna moderna logik att den över huvud taget inte fångar någonting utan är fullständigt innehållslös. Dess satser skall inte säga något om verkligheten. Hela logiken liksom matematiken, vilken i Russells och Whiteheads undersökningar framstår som en del av logiken, är snarast bara ett ytterst differentierat system av satser om begrepp, omdömen och slutsatser såsom de kommer till användning i vetenskapen och även i det vanliga livet. Enligt Russell består logikens uppgift i att undersöka dessa logiska element och vidare att uppställa ett system för de olika omdömesformerna. Eftersom de språkliga elementen därvidlag betraktas utan hänsyn till deras förhållande till verkligheten, d.v.s. till sanningen eller osanningen i den tanke de ingår i, betecknas denna logik som formell. Hur man skulle kunna bestämma formen utan att gå in på innehållet, sägs det inget klargörande om i skrifterna. Vanligen anförs några exempel, där de betecknade sakförhållandenas olikhet inte brukar väcka några meningsskiljaktigheter, varefter man säger att det som trots olikheten förblir detsamma i alla exemplen är formen. Samtidigt anförs satser där ett och samma föremål obestridligen uppträder, varvid man betecknar det olikartade som formen. Efter det att Russell anfört olikartade satser om Sokrates, där just föremålet Sokrates förblir detsamma, fortsätter han: "Låt oss som exempel ta följande satser: 'Sokrates drack giftbägaren', 'Coleridge drack giftbägaren', 'Coleridge drack opium' och 'Coleridge åt opium'. Här förblir formen konstant genom hela serien medan beståndsdelarna däremot byts ut. Formen är alltså ingen beståndsdel, utan det sätt som beståndsdelarna sammanfogas på".[40] Logiken sägs sedan erbjuda möjligheten att genom analys av vetenskapens formella element upptäcka begreppsliga oklarheter, skenbara motsatser och motsägelser, påvisa förbisedda alternativ, ersätta komplicerade teoretiska strukturer med enklare och överskådligare, undanröja olika uttryckssätt inom olika eller inom en och samma disciplin och skapa större enhetlighet. Precis som matematiken använder den tecken för alla formelement och enskilda operationer. I synnerhet vid slutledningar opererar den räknemässigt med de symboliskt fixerade satserna, vilket försvårar missförstånd och bidrar till överskådlighet. Med stolthet förkunnar denna logik att den ingenstans ökar kunskapen i sak, såsom denna uppfattas och befrämjas av de enskilda vetenskaperna i deras nuvarande struktur. Den vill bara vara dem behjälplig vid formuleringen av resultaten och göra det lättare för dem att göra sig förstådda med varandra, kort sagt: rationalisera verksamheten. "Det finns ingen filosofi som teori, som system av egna satser jämte vetenskapens".[41] Åsikten att den särskilda logiska kompletteringen skulle förändra empirismens ovan framställda allmänna karaktär skulle därför vara felaktig.
Logikens uppfattning av sig själv som ett innehållslöst system av språkformer visar sig förstås vara problematisk när man går vidare, och i kampen mot metafysiken prisges den snart. Åtskillnaden mellan form och innehåll är antingen ogenomförbar eller ovidkommande. Det är ett sken att den skulle vara möjlig utan ett ställningstagande i sak. I den teoretiska fysiken, där den har sin grund, framstår den som plausibel av det skälet, att det "givna" såsom isolerade varseblivningar här för närvarande spelar en underordnad roll i förhållande till de komplicerade processerna att formulera och reformulera. Det är ingen tillfällighet att denna åtskillnad i människans värld brukar beläggas med löjliga exempel. Förbindelsen med ställningstaganden i sak visar sig redan under denna vetenskaps första steg. Varje språkligt uttryck påstås ha en fast betydelse. Omdömet betraktas som ett sammansatt tecken, och varje deltecken är däri tillordnat någon bestämd eller någon obestämd sak. Man kan alltså hantera ett omdöme som ett fast ting, göra hål i det och fylla dem igen, ersätta Sokrates med Coleridge o.s.v.[42] Vid sådana utbyten av tecken måste man följa vissa regler om inte omdömets karaktär skall förintas och ersättas med en meningslös bildning. Att bygga ut detta regelsystem, vilket huvudsakligen sporrades av logiska svårigheter inom matematiken, är en särskilt omhuldad del av denna moderna logik. Att bestämma vilka teckenförbindelser som skall anses vara meningsfulla, d.v.s. att skilja mellan utsagor och betydelselösa ljudbilder, kan emellertid göras skilt från konkreta avgöranden i sak. Idén att logikern bara behöver springa runt bland kollegorna på andra fakulteter eller rent av hos journalister och köpmän för att samla in erkända omdömen för att sedan abstrahera fram formens begrepp därhemma, reducerar logiken till särskilda vetskaper som åtkomligt staplas upp för vissa syften, till ett tänkande som strikt rör sig inom de accepterade klassifikationssystemen och bara utforskar relationer mellan fixerade begrepp.
Den tankeprocess som inbegriper de fasta begreppen i strukturer, där de har specifika betydelsefunktioner, undandrar sig den formalistiske logikern. Vad gäller omdömen om mänskliga ting är han begränsad till triviala element och förbindelser. I vetenskapen såväl som i det vardagliga livet finner han förutom matematiska formler förvisso otaliga satser, vilkas mening det inte råder något tvivel om även om de tas isolerade. De däri förekommande begreppen låter sig på ett oproblematiskt sätt föras tillbaka på "fundamentala begrepp" och dessa refererar till erfarenheter som i princip kan upprepas av vem som helst vid vilken tidpunkt som helst i detta samhälle. Det rör sig om oomstridda kvaliteter och strukturer. Satsen "Artropoder[2*] är djur med ledad kropp, ledade lemmar och ett kroppshölje av kitin" är förvisso meningsfull inom zoologin; och att Humboldt varit i Amerika och att Tommy har snuva ger inte upphov till några problem vad gäller innebörden. Men redan påståendet att en dom är rättvis eller orättvis, att en människa är efterbliven eller högt utvecklad, och vidare utsagan att en form av medvetande framgår ur en annan, att varan är enheten av bruksvärde och bytesvärde, eller rent av satsen att det verkliga är förnuftigt eller oförnuftigt – huruvida dessa omdömen kan anses vara tillåtna låter sig inte avgöras genom statistisk rundfrågning hos vare sig mannen på gatan eller hos den lärde akademikern. Erfarenheten, det "givna", är här inte något som är förhanden allmänt och oberoende av teorin, utan den är förmedlad av den kunskapsmässiga helhet där satserna fungerar, även om den realitet de åsyftar existerar påtagligt, d.v.s. oberoende av teoretikerns medvetande. Denna teoretiska helhet, som på sina olika nivåer betingar vissa, på ett bestämt sätt strukturerade erfarenheter, kan inte en gång för alla bestämmas i sin relation till människan och till den givna verkligheten. Liksom språket i vardagen och i det ordnande förståndets klassifikationssystem utgör historiska enheter, har vissa av medvetandets gärningar sin egen struktur och sin egen historia – hur mycket de än i många allmänna drag må överensstämma med dessa system. Det sätt på vilket det givna här förmedlas av tänkandet, sammanhang mellan föremålen synliggörs, differentieras och omformas, den språkliga struktur som växelverkan mellan tanke och erfarenhet, åstadkommer denna inre utveckling – detta är framställningsformen eller stilen, och den utgör ett oöverstigligt hinder för en sådan logik. Även naturvetenskapens utveckling påverkar varseblivningen. Relativitetsteorin är en viktig faktor i omstruktureringen av erfarenheten, om man inkluderar vardagslivets föreställningsvärld. Inom dess eget område, fysiken, förblir förstås empirin – såvida man isolerar den från tänkandet – av samma art som på forskningens tidigare nivå, nämligen en sammanfattning av "atomistiska" varseblivningar. Detta ligger i fysikens väsen som isolerad disciplin och innebär inget avbräck för de fysikaliska teoriernas betydelse – bara för den empiristiska logikens, vilken betraktar vetenskapens gärningar på behörigt avstånd från individuell existens och samhällelig praxis och därefter gör vissa moment i dem till prototyper för kunskapen.
Den nya logiken bortser från alla dessa förhållanden. Dess arbete relaterar sig till det förståndsmässiga tänkandet, vilket är typiskt för reproduktionen av livet i dess givna former, d.v.s. de former som vetenskapen tjänar. Den formulerar sina regler och är över huvud taget strukturerad med hänseende till detta.[43] Men den borde vara försiktig med att inta en kritisk hållning till tankebyggnader som inte passar in i detta schema. Sålänge den förklarar att den som tankeform avgränsar de principer, som den abstraherat genom jämförelser mellan förekommande tankebyggnader och som den ställt i ett systematiskt sammanhang, skulle man bara kunna invända något mot det tvivelaktiga ordvalet. Det finns ingen anledning att begränsa tänkandet till de fall denna logik hämtar sina exempel från. Men då skulle försäkringen att dess satser är tautologier ha något berättigande. Det som vi betecknar som tänkande betecknar vi som tänkande. Inför en tankebyggnad med säregen struktur och egen framställningsform skulle på gammalt naturvetenskapligt manér detta begrepp om tänkandet omformuleras, t.ex. uppfattas som en underart av en övergripande art. Men de logiska empiristerna gör här bruk av möjligheten att avvisa störande protokollsatser. Vad gäller intellektuella landvinningar som har spelat och spelar en betydande roll i människans historia uppfattar de endast de fall de själva tagit hänsyn till som äkta och sanna tankar. Därigenom faller deras logik helt ur rollen som tautologi och visar sig i strid med empirismen vara ett subjektivt ställningstagande.
Här visar det sig att den logiska empirismens bägge element bara är förenade med varandra till det yttre. Trots vissa nyheter, vilka trots allt skarpsinne som är nedlagt i dem är tvivelaktiga, t.ex. typläran, är den nya logiken i allt väsentligt identisk med den formalistiska logiken över huvud, och det som kunde sägas mot den senare gäller utan inskränkning även den förra. "Formen" är abstraherad ur ett material av begrepp, omdömen och andra teoretiska bildningar, som är begränsat både till slag och omfång. Om en logisk doktrin nu förklarar sig själv vara logiken rätt och slätt, har den därmed lämnat formalismen, och dess utsagor har fått en innehållslig betydelse och vittgående filosofiska konsekvenser. Den skiljer sig från Aristoteles och Hegel, från den bekämpade materiella logiken, som uppfattar sig själv som ett moment i den vid ifrågavarande tidpunkt uppnådda innehållsliga kunskapen, genom den omständigheten att den inte vet om det. Eller så värjer den sig otvetydigt emot missförståndet att resa det universella anspråk, som historiskt är förknippat med namnet logik, och förbjuder uttryckligen varje normativ tolkning av dess satser och t.o.m. kritiska slutsatser av dem. Då förlorar logiken den filosofiska och i synnerhet den metafysiska betydelse den har haft i empirismen. Den strider i vilket fall mot empirismen, och logiken och matematiken har alltid utgjort olösta problem i empirismens system. John Stuart Mills och Machs försök att härleda logiska satser från tvivelaktiga psykologiska fakta misslyckades uppenbarligen, även om man inte accepterar Husserls logiska undersökningar av deras formalism. Hume var tillräckligt reflekterande för att inte ens försöka sig på en sådan härledning av matematiska och besläktade satser. Hos honom står därför de evidenta relationerna mellan idéerna bredvid de empiriska fakta utan att förhållandet mellan dem har klargjorts. För Berkeley var matematiken lika avskyvärd som materialismen. The Analyst och andra stridsskrifter vittnar därom. Öppet och omedgörligt ställer han empirismen mot den moderna vetenskapliga utvecklingen och bekänner sig till Bibeln och till det sunda förnuftet, utan att styra det hela med någon ny matematik, vars späda början han – enligt M Cantor – var ett hot mot. I Berkeleys eget tänkande gjorde sig den strikta åtskillnaden mellan sinnlig och rationell kunskap, som är inneboende i all empirism, gällande på ett välkänt sätt: från att ha varit empirist blev han platoniker. Läsaren av Lockes Essay, som i de tre första böckerna undervisats i empirismen, utsätts alltid för en överraskning i den fjärde. Moral och matematik sägs där inte vara avhängiga erfarenheten men ändå vara giltig för erfarenheten. Lärans grundbok innehåller samma motsägelse mellan det empiriska vetenskapsbegreppet och vetenskapens rationella momenten som den moderna uppfattningen, vilken i namnet logisk empirism sätter samman de bägge polerna i denna motsägelse.
Om den moderna formalistiska logiken påträffar teoretiska bildningar, vilka i sin helhet eller i isolerade delar inte passar ihop med dess begrepp om tänkandet, ifrågasätter den ingalunda universaliteten i de egna principerna utan i stället den motsträviga anledningen, hur den än må vara beskaffad. Trots att dess företrädare förkunnar att det är felaktigt att betrakta tänkandet som ett medel "att veta något som alltid och överallt i världen måste vara giltigt",[44] trots att de ihärdigt förnekar att tänkandet skulle kunna ha någon "exekutionsmakt", ger den upp denna återhållsamhet när den möter främmande tankar. Men som vi sett har hela detta filosofiska förhållningssätt till sitt väsen inget medel att motsätta sig ett vanvett, om detta bara är tillräckligt utbrett. Tron på häxorna bekämpades med en strikt rationalistisk filosofis medel. Mot bakgrund av en större kvantitet protokollsatser till förmån för tron på häxor skulle empiristerna inte ens ha kunnat hävda att den var osannolik. De betraktar Aristoteles och Kant och Hegel som virrpannor, och deras filosofier som vetenskapligt sett intigheter, bara för att de inte passar ihop med logistiken och för att relationen till empirismens "fundamentala begrepp" och "elementarförnimmelser" är problematisk. Den ytlighet och förmätenhet, med vilken man här fäller omdömen om intellektuella insatser, varslar om ett förhållande till det kulturella arvet som liknar det som ibland brukar förekomma under nationella resningar och deras röjarbål, hur förhatliga dessa författare personligen än må finna dessa. Russell stötte t.ex. på Hegels materiella logik och fann att logik och metafysik är likställda i den. Enligt Russell förklaras det på följande sätt: "Hegel var av åsikten att det är möjligt att på grundval av det aprioriska tänkandet visa, att världen måste ha vissa viktiga och intressanta egenskaper på grund av att varje värld utan dessa egenskaper skulle vara full av inre motsägelser och därför vara omöjlig. Det är på så sätt han kallar 'logik' en undersökning av världsalltets natur i så måtto att denna natur enbart kan härledes ur principen att världsalltet till sin struktur logiskt måste överensstämma med sig självt. Jag för min del tror inte att något av betydelse vad gäller den bestående världen skulle kunna härledas ur enbart denna princip. Men hur det än må förhålla sig med det hör i vart fall Hegels bevisföring" inte hemma i logiken, vilken han för övrigt sägs ha övertagit från traditionen "på ett okritiskt sätt".[45] Russell har en klar uppfattning om den typiske filosofens mentala konstitution före honom själv: "De paradoxer som hans (ickeempiristens, M H) logik skenbarligen 'bevisar' stammar i själva verket ... från hans mystiska intuition. Enligt hans dunkla förnimmelse är de samtidigt målet för hans logiska överväganden, ty det logiska behovet vill komma i samklang med den omedelbara kunskapen. Det var på detta sätt mystikerna bland de stora filosoferna – framför allt Platon, Spinoza och Hegel – uppfattade och använde logiken. Eftersom det vanligen stod klart för dem från första början att deras förespeglade, under extasen mottagna övertygelse var riktig, blev den logiska underbyggnaden ofta torftig" o.s.v. Han kan inte förlåta dem att de var, "för att använda ett träffande ord av Santayana, maliciösa inför vetenskapens och det sunda förnuftets värld".[46] Medan Russell i sina böcker från den senare perioden, från vilka dessa citat är hämtade, oftast anslår en populär ton, uppträder sådana omdömen i strikt sakliga sammanhang i Wienkretsens skrifter. "All filosofi i den gamla meningen", heter det frankt hos Carnap, "oavsett om den anknyter till Platon, Thomas, Kant, Schelling eller Hegel eller bygger upp en ny 'varats metafysik' eller en 'kulturhistorisk filosofi' (geisteswissenschaftliche Philosophie), visar sig inför den nya logikens obönhörliga omdöme var inte bara innehållsligt falsk utan logiskt ohållbar, d.v.s. meningslös".[47] Till skillnad från de övriga filosoferna, vilka såvitt de inte överensstämmer med den logiska empirismen bara bevärdigas med ett avfärdande omdöme, har Kant vederfarits en mer differentierad vederläggning (av Reichenbach). Det har uppenbarligen inte blivit mycket kvar av honom. Hans kritik av det rena förnuftet var "till sin effekt" storartad. Den påstås ha gällt Leibniz. "Vi logistiker vet... i dag, att denna kritik för länge sedan vederlagts av orubbliga fakta".[48]
Bland de uppfattningar den inte förstår bekämpar empirismen särskilt läran att sanningen inte är ett isolerat och i sin isolering fasthållet omdöme utan alltid en kunskapens helhet. Vad gäller denna med deras åsikter verkligen oförenliga princip uppehåller sig logistikerna vanligen inte vid Hegel utan vid hans engelske efterföljare Bradley. Vad de har att sätta emot denne kan illustreras med följande mönsterexempel: "De sanningar de enskilda vetenskaperna har upptäckt förhåller sig inte till varandra så att var och en av dem bara skulle vara relativ, bara en ensidig åsikt som måste kompletteras med alla andra åsikter för att verkligen bli sann. En sådan av vissa filosofer (exempelvis Bradley) företrädd uppfattning innehåller ett svårt brott mot logiken. (Det fel de begår är att de tror att man t.ex. i stället för satsen 'Det är tämligen kallt' kan säga 'Det är inte alldeles sant att det är kallt, men tämligen sant'.) Varje sats som har vunnits utan att några misstag eller fel har begåtts är i sig själv fullkomligt sann; den är en del av hela sanningen, inte bara ett närmande till eller aspekt av den. (Och om den innehåller ett fel, så är den helt enkelt falsk, och återigen ingen aspekt av sanningen.)"[49] Dessa satser – vilka själva utgör ett exempel på att något kan vara tämligen falskt utan att det måste vara absolut falskt eftersom de under vissa omständigheter kan närma sig en riktig tanke – brister i bestämdhet på den avgörande punkten, nämligen där det är tal om fel. Det naiva missförståndet ligger emellertid framför allt i föreställningen att det skulle förhålla sig på samma sätt med varje omdöme i varje tankegång som med konstaterandet av det enkla sakförhållandet att det är kallt. Logistikerna menar att varje intellektuell helhet är sammansatt av omdömen, vilkas sanning kan avgöras enskilt och oberoende av helheten på samma sätt som i fallet kyla, medan det i verkligheten – eller åtminstone i många ganska viktiga fall – gäller att först känna till helheten innan något avgörande kan träffas. Den uppnådda insikten kan uttryckas i en enkel sats, t.ex. just denna hegelska formuleringen att det sanna är det hela. För att förstå sådana insikter räcker det inte, som i fallet "Det är tämligen kallt", att appellera till en genomsnittlig bildning och förutsätta en normal ämnesomsättning. Tvärtom är den tanken, som är uttryckt i allmänna filosofiska formuleringar, snarare ett tecken på ett medvetande, som verkligen har gått igenom en rad överväganden som lett fram till den. Det som medvetandet då vet är, om man så vill, lika "empiriskt" som ett enkelt konstaterande. Det är bara det att tanken på ett mer aktivt sätt är delaktig i att det har kommit till stånd än i fallet "Det är tämligen kallt". Detta uttrycker Hegel på så sätt, "att det absoluta väsentligen skall begripas som ett resultat". Men den hegelska åsikten gäller inte bara för det absoluta vetandet, vars problematik förvisso inte kan avfärdas så lätt som empiristerna tror, utan för flertalet teorier som siktar utöver det nuvarande. Den dialektiska logiken relaterar sig till tänkandet när detta rekonstruerar den levande realiteten, till tänkandet som process, inte bara till ett fixerat uttryck. Den är ingen "språkfysik" utan själva den innehållsliga kunskapen sedd i aspekten av sin framställning. När Schlick anför satsen "Det är tämligen kallt" och Russell det redan nämnda konstaterandet 'Tommy har snuva" mot Bradley[50], innebär det inte mycket. Kravet att filosofen måste övervinna sin "instinktiva motvilja"[51] och lära känna den logistik denna skola ständigt pläderar för, kan bemötas med att man först måste lära sig dialektikens grunder innan man vederlägger den. Den ståndpunkt, "från vilken den gamla filosofin kan omkullkastas,[52] står minsann inte att finna i de primitiva missförstånden i de nya empiristernas tal om den. Det gäller så mycket mer som inte bara logistiken saknar denna förmåga utan även alla andra teorier, även de som är förtrogna med den bekämpade traditionen. Den idealistiska filosofin och metafysiken över huvud kan inte omkullkastas bara genom ett teoretiskt avvisande; dess negation ligger heller inte i att "vända filosofin ryggen och med bortvänt huvud mumla några ilskna och banala fraser om den"[53], utan i att man förverkligar den.
Den harmoni och meningsfulla existens, som metafysiken med orätt hävdar som den egentliga verkligheten gentemot den framträdande verklighetens motsägelser, är inte betydelselös. Trosartikeln att man inte vet vad man skall göra med det och att man i stället skall hålla sig till fakta, vetenskapens föresats att inte göra någon väsentlig skillnad mellan å ena sidan brutala makthavares svurna fientlighet mot varje mänsklig lycko och frihetsaspiration och å andra sidan kampen mot detta, ja hela denna filosofi, som bara bringar bäggedera på det abstrakta begreppet om det givna och till på köpet förhärligar denna hållning som objektivitet, välkomnas rentav av de värsta makterna. Man kräver inte mer av forskaren än att han ställer de tekniska medlen för förevigande av det bestående till förfogande, framför allt för krigsekonomin som för länge sedan har vänt freden till dess motsats. För stora grupper inom medelklassen, vilka har hamnat i bakvattnet under de ekonomiska krafternas fria spel, återstår – om de inte helt ansluter sig till de ekonomiskt mäktigaste – endast en tillbakadragen tillvaro, att hålla sig i skymundan i alla avgörande frågor. Tänkandet avstår ifrån sitt anspråk att samtidigt vara kritiskt och målsättande. Dess rent registrerande och kalkylerande funktion skils från dess spontanitet. Ställningstagande och praxis betraktas bara som något som står i motsatsställning till tänkandet, som "värderingar", privat godtycke och okontrollerbara känslor. Intellektet påstås på sin höjd vara till det yttre förbundet med det medvetna intresset, med en bestämbar riktning hos dess utvecklingsgång, och idén kan det undvara. Man har i tanken skilt tänkande och viljande, medvetandeprocessens delar från varandra, vilket det inte finns några logiska invändningar mot. Man uppställer dem sedan som abstrakta schemata, inom vilkas ramar förnuftet skall hålla sig så att man å ena sidan bara får beräkna och å andra sidan göra ställningstaganden, vilket det finns många logiska invändningar mot. Det gäller också när företrädarna för en sådan missriktad stränghet medger att ställningstagandena får "använda sig" av beräkningarnas resultat. Mot bakgrund av de härskande ekonomiska makter som använder vetenskapen och hela samhället för sina egna syften utmynnar denna ideologi, nämligen tänkandets identifiering med fackvetenskaperna, i verkligheten i ett förevigande av det nuvarande tillståndet. De nämnda liberala grupperna, vilkas medvetande denna filosofi bäst återger konturerna av, har i Europa i åtminstone flera årtionden i sin tilltagande vanmakt betraktat detta medvetande som det naturliga, och ställda inför dess accentuering i de totalitära staterna finner de att just denna logiska empirismen propagerade för renhet, vara ett givet teoretiskt förhållningssätt. (Insikten i det djupare sammanhanget mellan förhärligandet av renhetens isolerade kvalitet och det behov av rensning, som på de mest fruktansvärda sätt tillgodoses i dessa stater, måste undgå dessa filosofer redan av det skälet, att de i sitt barbariska förhållande till språket betraktar den i ordet liggande hänvisningen som blott förvirrande. De begår det omvända felet jämfört med ett visst slag av modern metafysik, som vill förvandla filosofin till hermeneutik och komma sakerna på spåren bara genom att söka efter ordens historiskt ursprungliga betydelse. De moderna empiristerna tror däremot att man – förutsatt en exakt kännedom om "språkvanor" och inget annat – kan konstruera ett förfarande som "innehållstroget" översätter det levande språket till ett artificiellt, t.ex. till det fysikaliska språket, utan att något skulle gå förlorat. De menar att man i stället för människa lika gärna kunde säga "larifari" och i stället för kapitalism "ruarua", ja, såtillvida som dessa begrepp inte står på listan över förbjudna ord är valet av "neutrala" uttryck att föredra eftersom de skulle omöjliggöra missförstånd, när de väl en gång definierats på ett riktigt sätt.)
Att förväxla det kalkylerande tänkandet med förnuftet rätt och slätt innebär en hypostasering av den i den förhandenvarande formen av ekonomi monadologiskt slutna individen. Det följande tänkta exemplet kan belysa villfarelsen. Flera hundra personer är inspärrade i ett fängelse på livstid. Livsnödvändigheterna ombesörjs utifrån, självfallet på ett otillräckligt sätt. Det finns för lite mat och för få drägliga sovplatser. Vanligen råder ett helvetiskt oväsen, ty några fick behålla sina musikinstrument, och bland dem finns helt ociviliserade typer. Det råder en atmosfär av en tillflyktsort för tredje klassens sinnessjuka. Den tänkande enskilde måste ta hand om sig själv. Han måste iaktta sina medfångar och studera deras beteende in i minsta detalj för att inte bli helt tomhänt när maten anländer. Han beräknar de tidpunkter då de råder minst oväsen och då det vanligen finns en ledig sovplats, och väger dem mot varandra. Han bedriver psykologi, sociologi och varje slag av empirisk vetenskap som kan vara till nytta för honom. Vissa grupper kan sluta sig samman, strider mellan dem kan äga rum och kompromisser ingås. Beroende av kraft och intresse ansluter sig individerna till en viss grupp eller lämnar den. Till slut underkastar de sig kanske den starkaste och brutalaste mannen, ty i sin uppsplittring utgör de själva inga organiserade och av egen kraft handlande subjekt. Fångarnas utmärkande intellektuella förhållningssätt är förstånd, smarthet och beräkning. Men även om dessa förmågor utvecklas på ett oerhört sätt, så representerar de ändå bara ett specialfall av tänkande. Kalkylerandet är ett uselt medel för att vinna insikter i mänskliga angelägenheter. Man kan tänka sig former av tänkande, där individernas mentala förmågor inte bara tjänar till att anpassa sig till det växelspel som framspringer ur deras kaotiska handlande, utan bestämmer deras liv. För den isolerade fången framstår trängseln kring maten, de övrigas hotfulla beteende, oväsendet och den relativa stillheten som naturmakter, vilka han obönhörligen är utlämnad åt. För honom återstår inget annat än att på ett så rationellt sätt som möjligt underkasta sig dessa fakta. De är realiteter, som t.ex. fängelsemurarna och den levererade kvantiteten förnödenheter. I den mån människorna inför sakförhållanden, som är beroende av dem själva, ändå förhåller sig som om de vore främmande och oföränderliga, är deras tänkande klent och abstrakt. Ty där det i dag bara råder avhängighet kunde man göra så konstruktiva ställningstaganden att det intellektuella förhållningssättet förändrades. Det kalkylerande "förstånds"-tänkandet hör till en människotyp som är relativt vanmäktig. Trots all företagsamhet är en sådan människa passiv i avgörande frågor. Även funktionerna att disponera och reglera, vilka i vilket fall som helst i allt högre grad blir de starkares exklusiva privilegium, har i denna uppspaltade värld lång mer karaktär av anpassning och slughet än av förnuft. Då utvecklandet av en högre spontanitet är beroende av att ett samfällt, kollektivt subjekt konstitueras, kan den inte frammanas av den enskilde. Till vägarna som leder dit hör emellertid t.o.m. i detta tänkta fängelse att den enskilde inte stannar vid att registrera och prognostisera fakta, vid det blotta kalkylerandet, utan att han lär sig att se bakom fakta, att skilja yta från väsen – givetvis utan att anse den förra vara ett intet –, att koncipiera begrepp som inte bara är klassifikationer av det givna och att oupphörligt strukturera sin samlade erfarenhet efter vissa målsättningar, men utan att förfalska den, kort sagt: att han lär sig tänka dialektiskt. Den moderna empirismen inklusive logistiken är en monadernas logik; kritiken mot dess "solipsism" är helt berättigad.[54]
I början av dessa betraktelser presenterades den logiska empirismen som ett försök att skapa enhet och harmoni av det moderna medvetandets motsägelser. Medan de nyromantiska filosoferna strävade efter att förverkliga detta mål genom att nedvärdera vetenskapen, tror sig denna nya variant av positivism uppnå det genom en hypostasering av fackvetenskapen. Ingendera av riktningarna förmår fatta realiteten som ett inbegrepp av tendenser i ett medvetet sammanhang med en bestämd historisk aktivitet, utan håller sig till den i dess nuvarande skepnad. Den prometafysiska uppfattningen ursäktar det givna genom att den relaterar det till ett meningsfullt vara, som existerar oberoende av historiska förändringar. Vetenskapstron förkastar de metafysiska kategorierna över huvud taget och känner "tillräcklig livskraft... för att bejaka det nuvarande", d.v.s. den vill bakom fysiken "nå kunskap om en vetenskap full av levande framställningar, full av inre rörlighet och full av spänning inför att finna svar på det kunskapssökande medvetandets frågor".[55] Vetenskapstron romantiserar fackvetenskapen genom att den i de fysikaliska lärorna ser beviset för "att människan växer med kunskapen och i sig bär på möjligheten till tankeformer, som hon på ett tidigare stadium inte kunde ana".[56] Men även om metafysiken har fel i att inge människorna hopp om ett vara som principiellt inte går att fastställa med vetenskapliga medel, blir vetenskapen själv naivt metafysisk när den förväxlar sig själv med kunskap och teori över huvud och t.o.m. vill diskreditera namnet filosofi, d.v.s. varje instans som är kritisk mot den. Såtillvida som det går att visa att en åskådning är oförenlig med vissa vetenskapliga insikter skall den verkligen betraktas som falsk och antikverad. Även ett konstruktivt tänkande förefinner sina enskilda vetskaper i en skepnad som präglats av fackdisciplinen: som fysikaliska, geografiska, psykologiska o.s.v. vetskaper. Genom att det konstruktiva tänkandet med avseende på ett konkret problem inbegriper olika discipliner utan att respektera gränserna mellan dem, sätter det sig inte över innehållet eller nonchalerar det i likhet med den metafysiska åskådningen. Det sätter i stället in innehållet i det riktiga sammanhanget i den ifrågavarande situationen. Men detta positiva förhållande till vetenskapen innebär inte att dennas språk är den enda egentliga och sanna formen av kunskap. Den av de olika disciplinerna fattade delen av realiteten är, såväl till utsträckning som till det sätt den omtalas på, begränsad i förhållande till den i dag möjliga kunskapen. Det är felaktigt att förgå sig mot vetenskapens resultat, men det är å andra sidan naivt och sekteristiskt, att bara tala och tänka i enlighet med den. Under dessa senaste åren vill det språk, som i ångest ser intet uppenbara sig och enligt vilket "Intet självt förintar", trots sin släktskap med de frisläppta urmakterna åtminstone inte framstå som meningslösare än den förtröstansfulla exakthet, som till och med i utsagan att en människa har gått en kvalfull död till mötes kan upptäcka en prognos – en exakthet som det har gemensamt med denna metafysik nämligen att den bortser från kvalitativa språng i historien och i sin rätlinjiga framstegstro ifrågasätter det bestående lika lite som en förauktoritär metafysiks utsiktslösa pessimism. Den sekteristiska andan i denna harmoniska världsuppfattning finns även förhanden när man visserligen fortsätter att använda sig av ett levande språk, men gör det med ett överlägset medvetande om att man "egentligen" menar precis som fysiken och bara för bekvämlighets skull uttrycker sig vagt. Vetenskapen och tolkningen av den är två olika saker. När en annan av Machs lärjungar i Wien förklarar: "Subjekt och objekt är alltså knippen resp. buntar av element, vilka består av efter varandra uppträdande grupper av tillsammans uppträdande element"[57], så är det ingalunda fysiken som har bevisat det, utan satsen hör till en enhetlig världsåskådning som man håller sig till, precis som de amerikanska buddisterna och Christian Science håller sig till sina specifika formler och uttryckssätt. Att ställa upp ett "index verborum prohibitorum"[3*] över alla ord som en eller annan berömd forskare av facket anser vara umbärliga, eller att ställa upp ett enhetsspråk och en enhetsvetenskap hör – även medgivet att de kunde vara nyttiga – i vart fall inte till en vetenskap som det filosofiska tänkandet skulle respektera.
Enligt skolans egen mening hör självfallet allt detta inte till saken. En fruktbar diskussion börjar först när man behandlar logistikens delfrågor, språkets logiska syntax och sannolikhetsberäkningar. Men denna apologetiska plädering för en i dag tvivelaktig saklighet hör inte till vetenskapen utan till en filosofisk sekts förhållningssätt; en sekt som har funnit sin frid i en viss i sig sluten världsåskådning, vilken dock liksom de flesta religioner tillåter sina anhängare ha vitt skilda förhållningssätt till de historiska frågorna. Mach var en progressiv människa och många medlemmar av Wien-kretsen har engagerat sig för frihetliga mål. Det är tillfälligt enligt deras doktrin; den erbjuder nämligen lika lite motgift mot politisk som mot spiritualistisk vidskepelse. Att enskilda personer intar en rakryggad hållning och att det ligger en hel del skarpsinne i vissa av deras snävt fackvetenskapliga insatser, gör inte deras filosofi bättre. Trots att logistikerna kanske kan bringa det kalkylerande tänkandet i nivå med dagens utveckling inom industri och teknik och göra upp med en del ålderdomliga företeelser där, kan deras reflektion över vad de gör ändå vara föråldrad, precis som en fabriks funktion i den totala ekonomin kan vara att bidra till den allmänna förvirringen och förlänga det samhälleliga kaoset trots att den internt är modernt organiserad och genomrationaliserad. Detta rop om att komma till saken, som är det enda det handlar om, har redan uttömmande behandlats i Hegels Andens fenomenologi som en form av det nuvarande medvetandet, varför vi här endast hänvisar dit efter det ovan sagda.[58]
Att medelst en eller annan lära skapa en egen inre frid, som om den yttre historiens gång inte hade något med det att göra, siktar bara mot en skenbar harmoni och en slutenhet mot världen, oavsett om metafysiken eller vetenskapen väger tyngst därvidlag. Både de problem som – om än i förvriden form – finns inrymda i metafysiken och vetenskapens resultat utgör element i den kulturella utvecklingen. Om empirismen tjänar humanismen genom att den företräder kravet att påståenden måste bestyrkas inför förståndet, finns det å andra sidan metafysiska skrifter som innehåller mer insikt i verkligheten än arbetena inom den till samtidens behov anpassade fackvetenskapen. Metafysik och vetenskap kan förvisso inte framställas som två likvärdiga grenar av kunskapen. Det gjorde Bergson och hade däri fel.[59] Vetenskapen är i stor utsträckning en kritik av metafysiken. Den logiska empirismen buntar emellertid ihop det enda tänkande som kan lysa upp dessa förhållanden, ja varje teori som kritiskt omfattar fackvetenskapen, med metafysiken. Om metafysikerna är medskyldiga till de förhärskande förhållandena genom att deras tolkning glorifierar meningen i dessa förhållanden, om alltså deras fel består i talet, så tystnar människan hos scientisterna och fackvetenskapen får ensam ordet. I överensstämmelse med en mellanliggande samhällelig position ser de fienden på båda sidor. De är mot tänkandet oavsett om det vill framåt med förnuftet eller bakåt med metafysiken. Försvaret av vetenskapen mot teologin med hjälp av kunskapsteoretiska och logiska argument var progressivt på 1600-talet, och filosoferna gjorde sig till advokater för en faktor i det nya samhälleliga levnadssättet. Att fortfarande i våra dagar, då denna historiska forms betydelse för människorna för länge sedan har förändrats, mena att motsvarande fackvetande och verksamheten att framställa detta skulle vara den enda legitima intellektuella sysselsättningen, och att allt som går utöver den i princip är teologi eller någon annan transcendent tro eller en krass reaktion eller en absurditet, att mena att den avgörande motsättningen inte skulle ha förskjutits utan fortfarande är samma frontställning vetenskap kontra metafysik och metafysik kontra vetenskap, bottnar i en oändligt enkel uppfattning av den historiska situationen. Det vetande som vetenskapen bringar i dagen står å ena sidan till förfogande för reproduktionen av den samhälleliga mekanismen och mobiliseras å andra sidan för att övervinna den. De motsägelsefulla sammanhang som vetenskapen på så sätt ingår i har sedan lång tid tillbaka varit utmärkande för den kulturella och intellektuella situationen, där fackvetande och metafysik utan att ana det har mötts. Det tänkande som inte är fångat av det bestående och dess föreskrivna upplevelseformer utan inriktat på en lyckligare framtid, framspringer ur det bestående självt. Under en period av nederlag har ett sådant tänkande naturligtvis blivit mer sällsynt; avsaknaden av det är identisk med den allmänna modfälldheten. För empiristerna, även de progressivaste, finns det likväl bara en igenkännelig fiende. De förvirrar ohjälpligt fronterna och angriper varenda metafysiker eller poet, oavsett om han förvränger sakerna till deras motsats eller nämner dem vid deras rätta namn. En filosofi som förväxlar logik med logistik och förnuft med fysik måste också missförstå poeten, ty dennes mål behöver inte bara vara poesin, utan sanningen. Och det kunde lätt inträffa att en poesi, som lika strikt höll sig inom sina gränser som kunskapssökandet enligt positivismen skall göra inom sina, förstummades inför dessa dagars fasor liksom den omedelbart berörda vetenskapen.
Metafysiken kan vara stolt över det nya angreppet på den; den förväxlas med tänkande.
[1] Vom Wesen der Willensfreiheit, Leipzig 1936, s. 20 f.
[2] Ibid. s. 24.
[3] Ibid.
[4] "Lettre de Thrasibule ā Leucippe", i M Frerét, Œvres complétes, London 1775, Bd IV, s. 5 f.
[5] Actes du Congrés International de Philosophie Scientifique, utgiven av Hermann & Cie, Paris 1936, No 1, s. 11.
[6] R Carnap, "Die alte und die neue Logik", i Erkenntnis, Bd 1 (1930), s. 23 f.
[7] John Locke, Über den menschlichen Verstand, Leipzig 1897, Bd 1, § 2.
[8] Hume, Traktat über die menschliche Natur, Hamburg o. Leipzig 1895, s. 4.
[9] Jfr R Carnap, Logische Syntax der Sprache, Wien 1934, s. 247.
[10] L Wittgenstein, Tractatus logico philosophicus, Lund 1982, s. 39.
[11] R Carnap, op.cit. s. 246.
[12] I åsikten att lösningen av konflikten mellan fakta och teori själv inte går att teoretiskt greppa, överensstämmer den logiska empirismen med den förhärskande kunskapsteorin. "... här råder geniets företräde", säger också H Weyl (Philosophie der Naturwissenschaft, i Handbuch der Philosophie, 2 avd, München och Berlin 1927, s. 113)
[13] Jfr framför allt "Soziologie im Physikalismus", i Erkenntnis, Bd 2 (1931), s. 423 ff; och Empirische Soziologie, Wien 1931, s. 128 ff.
[14] O Neurath, "L'Encyclopédie common Modčle", i Revue de Synthčse, Parts, Bd XII. no 2 (1936).
[15] I ett nyss utkommet arbete ("Die Krisis der europäischen Wissenschaften und die transzendentale Phänomenologie", i Philosophia, Bd 1, Belgrad 1936, s. 77 ff) behandlar E Husserl de filosofiska konsekvenserna av att de rena kroppsliga tingen i fysiken behandlas i abstraktion från allt subjektivt, från hela den mänskliga praxisen. Även om denna senaste artikel av den siste verklige kunskapsteoretikern inte direkt refererar till den "fysikaliska rörelsen (Wien-kretsen, logicerande empirism)" utan till fysikalismen över huvud taget, vars idé utvecklas i en historisk tillbakablick, har de hypostaseringar Husserl blottlägger lett till denna senaste avart. Den okritiska objektivismen, absolutifieringen av fackvetenskapen, de – sett från dagens problematik – många anknytningspunkterna mellan empirism och rationalism, kastrationen av Humes skepsis hos efterföljarna, alla dessa i texten berörda förhållanden noterar Husserl och försöker förklara i sin analys. Trots alla skiljaktigheter mellan Husserls sätt att tänka och den här förfäktade teorin måste det sägas, att hans sena studie har mer att göra med dagens historiska uppgifter än den inbillat tidsenliga pragmatismen eller det förment till "mannen på verkstadsgolvet" anpassade talet och tänkandet bland vissa yngre intellektuella, som skäms för att vara det. – En kritisk analys av Husserls filosofi kommer att publiceras i nästa nummer av tidskriften.
[16] R Carnap, "Die physikalische Sprache als Universalsprache der Wissenschaft", i Erkenntnis, Bd 2 (1931), s. 445-47.
[17] E Mach, Die Analyse der Empfindungen, Jena 1932, s. 28 f
[18] Ibid. s. 281 f.
[19] R Carnap, op.cit.
[20] Ibid.
[21] Ibid. s. 463.
[22] Leibniz, Hauptschriften zur Grundlegung der Philosophie, Bd II, Leipzig 1906, s. 299.
[23] Jfr B Russell, Mensch und Welt, München 1920, s. 246 f.
[24] H Hahn, Logik, Mathematik und Naturerkennen, Wien 1933, s. 9.
[25] Le Gutenberg, Organe de la Fédération Suisse des Typographes, av den 26/8 1936.
[26] O. Neurath, Empirische Soziologie, Wien 1931, s. 105.
[27] Ibid. s. 67.
[28] Ibid. s. 66.
[29] Ibid. s. 106.
[30] Ibid. s. 131.
[31] Hume, op.cit. s. 346 f.
[32] "Verhältnis des Skeptizismus zur Philosophie", Werke, Bd XVI, s. 108 (Jubiläumsausgabe, Bd I, s. 253).
[33] E Cassirer, Philosophie der symbolischen Formen, del 1, Berlin 1923, s. 233.
[34] Ibid. s. 232.
[35] Russell, op.cit. s. 130.
[36] Den empiristiska sakligheten tränger fram t.o.m. i franskan. För att ge rättvisa åt ordet Ballungen ("anhopningar") har översättaren sett sig nödsakad att berika sitt språk med grégats. Jfr O Neurath, L'Encyclopédie, op.cit. s. 190.
[37] Relativismen i meningen av en vetenskaps indifferens gentemot värden och mål framställs i dag utan mothugg som ett kännetecken på ett liberalt sinnelag. Med orätt. Upplysningens tolerans var inte neutral. Den innebar ett partitagande för borgerskapet mot feudalismen, för deismen mot kyrkan, för att de kriminella skulle sättas i ett profitabelt tvångsarbete och mot att de skulle lemlästas o.s.v. Den moderna relativismen är snarare liberalismens ideologiska kapitulation inför den nya autokratin, ett medgivande av liberalismens egen vanmakt och en övergång till ett auktoritärt sinnelag, vilket här liksom på andra områden utgör dess naturliga fortsättning, en "överrelativism". "Vi accepterar i princip relativismens krav", sa positivisterna (O Neurath, L'Encyclopédie, op.cit. s. 189). Naivt sammanför de relativismen med demokrati och en fridfull karaktär, och menar att dessa skulle tendera mot "en relativistisk grunduppfattning" (H Kelsen, "Wissenschaft und Demokratie", en artikelserie i Neue Züricher Zeitung fr.o.m. 23/2 1937). Mussolini känner situationen bättre. Han har alltid skrutit med att ha använt relativismen mot socialismen och alla andra politiska bekännelser. Att den av honom ledda rörelsen inte har något fastlagt program och allt efter omständigheterna kallar sig aristokratisk och demokratisk, revolutionär och reaktionär, proletär och antiproletär, pacifistisk och antipacifistisk, är enligt Mussolini grunden för dess anspråk att "omedelbart härledas från de mest aktuella europeiska tankeströmningarna", nämligen från de relativistiska riktningarna inom filosofin. "Från det faktum att alla ideologier är lika mycket värda, att alla ideologier är blotta fiktioner, drar den moderne relativisten slutsatsen, att det står var och en fritt att skapa sig sin egen ideologi och hävda den med all energi han förmår uppbjuda" (jfr B Mussolini, "Relativismo e fascismo", i Diuturna , Milano 1924, s. 374 ff). Den filosofiskt omöjliga relativismen utgör ett moment i en samhällelig dynamik, som strävar mot auktoritära former. Likgiltigheten gentemot idén i teorin är förelöparen till cynismen i praxis.
[38] Jfr F Engels, "Dialektik und Natur", i Marx-Engels-Archiv, Frankfurt a M 1927, s. 207 ff; vidare Zeitschrift für Sozialforschung, årg II (1933), s. 28 f och årg IV (1935) s. 324 f.
[39] B Russell, Unser Wissen von der Aussenwelt, Leipzig 1926, s. 47.
[40] Ibid. s. 55.
[41] R Carnap, Die alte und die neue Logik, op.cit. s. 26.
[42] Jfr R Carnap, Abriss der Logistik, Wien 1929, s. 3 ff.
[43] Jfr särskilt utredningarna i Zeitschrift für Sozialforschung, årg IV (1935), s. 353 ff.
[44] H Hahn, op.cit.
[45] B Russell, Unser Wissen von der Aussenwelt, op.cit. s. 48.
[46] Ibid. s. 59 f.
[47] R Camap, Die alte und die neue Logik, op.cit. s. 13.
[48] H Scholz, "Die klassische deutsche Philosophie und die neue Logik", i Actes du Congčs International de Philosophie Scientifique, VIII, Paris 1936, s. 2.
[49] Moritz Schlick, "Philosophie und Naturwissenschaft", i Erkenntnis, Bd IV (1934), s. 38 f.
[50] Jfr B Russell, Mensch und Welt, op.cit. s. 279 ff.
[51] R Carnap, Die alte und die neue Logik, op.cit. s. 13.
[52] Ibid.
[53] K Marx, "Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin: Inledning", i Filosofiska skrifter, Lund 1978, s. 138.
[54] Det har mer än en gång varit tal om den moderna positivismens solipsistiska karaktär. Efter Lenins bok mot empiriokriticismen (1908) har den behandlats upprepande gånger. Inget nytt har hänt sedan dess, det skulle i så fall vara att de positivistiska formuleringarna blivit mer försiktiga. Nu lyder tesen inte, att det inte finns något medvetande och psykiskt liv, utan att de psykologiska begreppen kan föras tillbaka på fysikaliska, vilket naturligtvis går ut på samma sak. Den logiska empiristen kan uppenbarligen inte föreställa sig att det ibland kommer an på människans inre och inte bara på de yttre följderna. Det sägs inte spela någon roll för kunskapen om vi tillskriver människan ett medvetande eller inte. Carnap menar att Empedokles' åsikt, att materiens attraktion och repulsion kan uppfattas som kärlek och hat, i bästa fall är metafysisk dimbildning (Carnap, "Logik", i Factors Determining Human Behaviour, Cambridge Mass. 1937, s. 110). Han menar att detta över huvud taget inte betyder någonting. I fysikalismen är det som är rätt för materien lämpligt för människan. Inte heller med avseende på kroppen skulle det vara meningsfullt att engagerat tänka i termer av kärlek och hat, lust och smärta. Enligt skolans egen terminologi implicerar denna logiska dom förstås inte någon solipsism eller rent av nihilism – där den senare skulle bestå i att inte bara du är ingenting; jag själv är heller ingenting, vilket ganska exakt motsvarar självkänslan i totalitära anhängarskaror. Detta omdöme är bara en metodisk föreskrift: påståendet att någon har ett medvetande är inte falskt, bara utan innebörd!
[55] H Reichenbach, "Die philosophische Bedeutung der modernen Physik", i Erkenntnis, Bd 1 (1930), s. 70 f.
[56] Ibid.
[57] F Adler, Ernst Machs Überwindung des mechanischen Materialismus, Wien 1918, s. 88.
[58] Jfr Hegel, Phänomenologie des Geistes , V C a, Werke II, s. 295 ff, särskilt s. 309 ff (Jubiläumsausgabe, Bd II, s. 303 ff, särskilt s. 317 ff).
[59] Jfr Zeitschrift für Sozialforschung, årg IV (1935), s. 321 ff.
[1*] Mach inför termerna på följande sätt: "De komplexen av färger, toner o.s.v. man vanligen kallar kroppar betecknar vi för tydlighetens skull med abg...; det komplex som är vår kropp, och som är en av särskilda egenskaper utmärkt del av de första, kallar vi KLM...; komplexet av vilja, minnesbilder o.s.v. representeras av αβγ..." (s. 7, Machs kurs.) Ö.a.
[2*] Artropoder = leddjur, Ö.a .
[3*] Förteckning över förbjudna ord. Ö.a.