När Kominterns 3:e kongress genomfördes sommaren 1921 så var det redan uppenbart för de klarsynta att revolutionen inte längre stod omedelbart på dagordningen och att man måste utforma en politik som utgick från de nya förutsättningarna. Målsättningen blev att sträva efter ena arbetarmassorna i kamp för sina omedelbara intressen, oavsett politiska preferenser. Det nya slagordet blev ”Till massorna”.[1] För att åstadkomma detta lanserade man enhetsfrontspolitiken.
Den 18 december 1921 antog Komintern Teser om ”arbetarnas enhetsfront”. Detta följdes 1 januari 1922 av ett upprop till enhetsfront utfärdat av Kommunistiska Internationalens exekutiv och Röda Fackföreningsinternationalens exekutiv.[2]
Införandet av denna nya inriktning skedde inte smärtfritt. Många strömningar inom Komintern ansåg att man därmed övergivit den revolutionära vägen. I vissa fall var det partiets majoritet som protesterade (bl a italienska och franska partierna), i andra fall rörde det sig om betydelsefulla minoriteter (t ex i Tyskland). För att övertyga de som var tveksamma eller motståndare till den nya politiken krävdes stora ansträngningar och en intensiv debatt. Under första halvåret 1922 anordnade därför Komintern två utvidgade exekutivkommittémöten (EKKI-möten), där man diskuterade den nya politiken och hur den skulle genomföras, det första 21 februari–4 mars, det andra 7–9 juni. Dessa handlade främst om enhetsfrontstaktiken, men även andra frågor togs upp.
De förda diskussionerna är av stort intresse, eftersom de ger en bild av hur man i Komintern såg på denna taktik och hur man argumenterade. I början av 20-talet, då Komintern antog enhetsfrontstaktiken var kommunistpartierna fortfarande inte likriktade (vilket de blev under Stalin-epoken), utan man vågade ifrågasätta och protestera mot sådant som man inte gillade. Därmed fick problematiken en allsidig belysning och många frågetecken kunde rätas ut.
Det svenska kommunistpartiets huvudorgan, Folkets Dagblad Politiken (FDP) gav utförliga referat från dessa möten. Nedan återges FDP:s artikelserie om februari-mars-mötet. Referat kan givetvis inte ge fullständig rättvisa åt tal och inlägg, men de ger en bild av vad som sades. Ibland finns dessutom kompletta versioner av tal, rapporter eller debattinlägg. När vi hittat sådana anges det i noter eller på annat sätt. Se även lästipsen nedan.
Förutom att stavningen av ryska namn moderniserats och standariserats är FDP-texterna nedan oförändrade.
Martin Fahlgren
[FDP 22.04.05:]
De beslut, som fattades av Kommunistiska Internationalens Exekutivkommittés vid dess möte i Moskva under tiden 21 februari till 4 mars komma att få avgörande betydelse för alla kommunistiska partiers taktik såväl nationellt som internationellt under den närmaste tiden. Till mötet hade inkallats dubbla antalet representanter för de olika partierna och då därtill partierna hade haft tillfälle att på förhand diskutera och ta ståndpunkt till de viktigaste frågorna fick exekutivens sammanträde denna gång lika stor betydelse som en internationell kongress. Tillsammans voro 40 länder representerade med sammanlagt 100 delegater.
De viktigaste frågorna på dagordningen voro: taktiken (enhetsfronten), kampen mot de nya imperialistiska krigen, Sovjet-Rysslands nya ekonomiska politik och den Röda Fackföreningsinternationalen. Till detta kommo inre partifrågor, pressfrågor etc., upp till behandling. Utom debatterna i plena pågick ett intensivt arbete i de olika kommittéerna. Något fullständigt referat av alla dessa debatter kan naturligtvis icke lämnas. Man får nöja sig med att taga fram de viktigaste debatterna och söka ge ett sammandrag av debatterna om dessa.
Huvudintresset på mötet koncentrerade sig naturligtvis om den taktiska frågan. Debatten om den nya paroll, som utsänts av exekutivkommittén i december månad, parollen om ”enhetsfronten”, blev mycket livlig. Detta kan man lått förstå då man hör, att det var den franska och italienska delegationens medlemmar, som med hela sin sydländska livlighet i denna fråga kämpade mot ryssarnas revolutionära auktoritet och dialektiska förmåga. Ställningen var onekligt mycket svår för de franska och italienska kamraterna. Deras uppgift var att söka bevisa att den nya taktiska linje, som utstakats av bl. a. män sådana som Lenin, Trotskij och Zinovjev, var ”reformistisk”, att den betydde ett brott mot den kommunistiska grundsynen och att den komme att föra till ett försvagande av de kommunistiska partierna, om också icke i alla land så i varje fall i Frankrike och Italien. I beaktande av uppgifternas svårighet måste man säga att de franska och italienska talarna kommo mycket anständigt från historien. Särskilt förstode fransmännen, Cachin och Renoult, att förena sin principiella opposition med de varmaste solidaritetsförklaringar gentemot Internationalen, så att det föreligger ingen som helst fara för att icke besluten även i Italien och Frankrike komma att följas av partiledningarna både till anda och bokstav. Men det måste också medges av alla, tror jag, att ryssarnas argument voro de starkaste. Förutom Zinovjev var det Lunatsjarski, Trotskij och Radek, som ledde debatten från majoritetens sida. Inledningsföredraget hölls av Zinovjev. Därefter talade Renoult på franska och Roberto på den italienska delegationens vägnar, varefter en allmän debatt började.
Zinovjev inledde sitt föredrag med att framkasta frågan: finns det något sammanhang mellan enhetsfronten och Rysslands utrikespolitik? Självklart, svarade Zinovjev, har de hinder som den första proletärstaten möter sina återverkningar i andra länder, liksom också de nederlag som arbetarklassen lidit i Västeuropa under åren 1919-1921 verkat hämmande på den ryska revolutionens framgång. Självklart måste därför teserna från tredje kongressen och teserna om enhetsfronten delvis förklaras ut från ställningen i Ryssland. Men detta betyder ingalunda, att den Kommunistiska Internationalens ledare på något som helst sätt missbrukar Internationalen för ett eller annat egoistiskt mål i ett enstaka lands tjänst. Den som påstår det ställer sig på 2 och 2 ½ Internationalens ståndpunkt. Han förstår icke, att den första segerrika proletärstatens historiska intressen äro ett med arbetarklassens intressen i hela världen. Som bevis för, att enhetsfrontparollen icke vore någon taktik, som ryssarna nu funnit på, därför att de behövde den anförde Zinovjev träffande att Lenin redan 1920 hade anbefallt denna taktik åt det brittiska kommunistpartiet. Den gången rörde det sig icke om någon hungeraktion, det förestod ingen Genuakonferens, det rörde sig icke om något ryskt problem och dock anbefallde Lenin den gången åt de engelska kommunisterna precis samma taktik i enhetsfronten med Labour Party. I sin bok om kommunismens barnsjukdomar skrev Lenin bl.a.: Det är nu ofta svårt för de engelska kommunisterna att närma sig massorna, att få dessa att röra på sig. Men när jag uppträder som kommunist och uppmanar massorna att rösta på Henderson mot Lloyd George, då vill man höra på mig. Och jag kan då icke blott populärt förklara, varför sovjetsystemet är bättre än parlamentet och proletariatets diktatur bättre än Churchills diktatur (som dolts under skylten: den borgerliga demokratin)m utan jag kan också förklara, att jag stödjer Henderson med min röst precis på samma sätt som repet stödjer den hängde.
Efter dessa linjer, förklarade Zinovjev, uttrycktes enhetsfronten redan 1920. Naturligtvis var den då avpassad efter engelska förhållanden. I andra länder kan det knappast någonstädes bli tal om någon valkompromiss. ’Men i stora drag är den taktik, som Lenin föreslog det engelska partiet 1920 densamma som vi nu föreslör för Internationalen. Vi göra det med samma öppna ärlighet med hänsyn till våra avsikter, som Lenin den gången gjorde det.
I stora drag genomgick därefter Zinovjev den Kommunistiska Internationalens utveckling hittills. 1919 hoppades vi alla, att dt skulle lyckas oss att under loppet av de närmaste åren besegra bourgeoisin. Situationen var mogen därför och mera än det, objektivt sett. Men den subjektiva faktorn fattades. Först nu äro vi på väg att få båda förutsättningarna för segern, både en stor massrörelse och ett klart kommunistiskt parti. Med detta för ögonen är det vi måste söka skapa en enhetsfront icke blott med socialdemokraterna, utan även med syndikalisterna, de partilösa och de kristliga arbetarna. Det sistnämnda har i särskild grad blivit missförstått. Det är oerhört – sluta förbund med de kristliga arbetarna! – aldrig – ropar våra franska vänner. Men självklart måste vi kämpa tillsammans med de kristliga arbetarna mot kapitalisterna. Självklart kommer det att betyda en stor seger för den Kommunistiska Internationalen när vi första gången står skuldra vid skuldra med de kristliga arbetarna i ekonomisk och senare i politisk kamp.
Zinovjev vände sig därefter mot dem. som tolkat enhetsfrontsparollen som en förtvivlans paroll, framkallad på grund av att den ryska revolutionen måst göra koncessioner åt kapitalisterna och att det revolutionära genombrottet i Västeuropa uppskjutits. Förutsättningen för enhetsfronttaktiken är tvärtom övertygelsen om att vi står inför en ny revolutionär våg, som tillsvidare är av ekonomisk art, men som snart kommer att få politisk karaktär. Järnvägsstrejken i Tyskland är karaktäristisk för den period vi befinner oss i, massnorna vilka icke veta av politik, de ville föra ”en rent ekonomisk”, ”facklig” strejk och dock var det en politisk strejk de gjorde.
Som avslutning tog så Zinovjev upp oppositionens mot enhetsfronttaktiken argument. Självklart har denna rätt i att stora faror äro förbundna med denna taktik. Detta är ofta fallet med vår taktik. Parlamentarismen t. ex. har icke den sina faror? Jovisst, den har mycket stora faror. Men vi hålla dock absolut på deltagande i parlamenten. Endast de verkliga kommunistiska partierna kan bemästra denna taktik. De svaga partierna komma att stöta sig på näsan en smula på enhetsfronttaktiken, men den blir nog bra igen och partierna komma att gå stärkta fram. Men kan icke lära att simma utan att hoppa i vattnet. Det var till att börja med något av en behaglig överraskning att höra just det franska partiet uppträda från vänstersynpunkt mot taktiken, att just detta fann den vara opportunistisk. Det var som sagt en behaglig överraskning, att ett parti inom vilket ännu onekligen finnes en mängd opportunistiska lämningar varna mot opportunismen. Ock man måste naturligtvis medge, att oppositionen inom det franska partiet delvis är ett uttryck för en sund revolutionär stämning, för samma stämning som fått uttryck mot parlamentarismen över huvud taget. Detta få vi icke se bort ifrån. Härtill kommer den invändningen, vilken kan vara mycket berättigad, att partiet ännu är för svagt att tala om den nya taktiken. Men det finnes onekligen personer bland opponenterna, som försöka utnyttja situationen mot Kommunistiska Internationalen. I dag är det enhetsfronten, som ger dem en stöt till det, i morgon är det något annat. Med stöd av en mängd citat ur den franska partipressen bevisade Zinovjev huru man försökt att framställa enhetsfronttaktiken som en borgerlig koalitionstaktik, vilken kommer att tvinga arbetarmassorna att lämna partiet, o.s.v. Då har Longuet långt bättre förstått vad det hela rör sig om. I en artikel om ”enhetsfronten” skriver han, att kommunismens taktik bäst kan uttryckas genom ett citat från Racine: ”Jag omfamnar motståndaren för att kväva honom!” Vi vill naturligtvis icke kväva Longuet i bokstavlig mening (icke heller omfamna honom! – ropade Radek ), men vi vilja skapa klarhet bland arbetarmassorna, vi vilja kväva det enda argument, som 2 och 2 ½-Internationalerna ha att kast mot oss: att vi äro professionella ”splittrare” av arbetarklassen. Det franska partiet har just utarbetat ett aktionsprogram över dagskraven. Fram med detta program! Bed socialpatrioterna och reformisterna att understödja dessa dagskrav! Detta aktionsprogram, liksom det upprop till gemensamt uppträdande, som utsänts av C.G.T.U. till det gamla C.G.T. är ju just upptakten till enhetsfronten. Partiet måste fullfölja denna taktik vidare, målmedvetet, med sikte på att vinna ökade massor för partiet. Och icke endast i Frankrike, utan också internationellt måste vi vinna hela arbetarklassen för oss.
I verkligheten äro också de italienska kommunisterna, trots sin opposition, redan inne på enhetsfrontstaktiken. I samförstånd med partiet har de kommunistiska fackföreningarna riktat en hänvändelse till alla fackföreningar om en enhetstaktik. Men då den första gemensamhetskonferensen ägde rum nekade partiet att deltaga och nöjde sig med att sända ett brev. Detta är självklart en ohållbar ståndpunkt. Det italienska partiet står nu med ett ben i enhetsfronten och med det andra benet i luften. Serrati förstår väl vad det rör sig om och rasar mot enhetsfronten. Detta bevisar, att vår appell är riktig, att det från vår sida icke rör sig om någon som helst list, utan om en mäktig, historisk utveckling. Vi komme att fortsätta kampen mot de socialdemokratiska eldarna, mot bourgeoisiens agenter, kamp på kniven mot dem, men en klok kamp, som träffar dem rakt i hjärtat. vi vilja vinna arbetarmassorna, även dem som hittills icke förstått våra mål. Vi rygga icke tillbaka för att göra medgivanden till dessa våra klasskamrater, ty vi veta att en seger för arbetarnas enhetsfront betyder en seger för den sociala revolutionen.
[FDP 22.04.06:]
Efter Zinovjev talade Renoult å majoriteten av den franska delegationens vägnar. Han förklarade att det franska partiet var fullständigt enigt om teserna på III Internationalens sista kongress och hade sökt att på allt sätt omsätta dessa i praktiken. Partiet har vänts sig till arbetarmassorna med förslag om bestämda aktioner till förmån för arbetarklassens omedelbara dagskrav, till försvar för lönerna, för åttatimmarsdagen, etc. Men dessa aktioner vill partiet genomföra samtidigt som det ständigt ställer propagandan för erövringen av makten och för hela revolutionen i första rummet. Partiet kräver av alla de partivänner, som leda de parlamentariska debatterna, att dessa alltid skola handla så att de icke bli beskyllda för att falla tillbaka till koalitionspolitik med bourgeoisin. Partiet har beslutat utvidga sina aktioner för de nödvändigaste arbetarkraven, men vill icke söka något samförstånd med de socialdemokratiska, syndikalistiska eller reformistiska eldarna. Renoult förklarade sig solidarisk med partisekreterare Frossard, men ansåg för övrigt att partiet icke kunde göras ansvarigt för de uttalanden, som citerats av Zinovjev. Bakom partiet står massorna. De andra riktningarna ha inga rötter i massorna. Vi behöva icke bekymra oss om dem.
Massorna uppröras vid endast tanken på gemensamma aktioner med dessa ledare. Även den nya fackföreningscentralen (C.G.T.U.) är emot enhetsfronten så vitt denna betyder ett närmande till C.G.T.:s ledare. C.G.T.U. är nu snart på god väg att erövra arbetarna från C.G.T. så att denna senare rörelse liksom Renaudelpartiet blir en stab utan trupper. Slutligen förklarade Renoult, att man inom det franska partiet är i starkt tvivel om huruvida kommunisternas parlamentariska stöd åt de socialdemokratiska regeringarna i Sachsen, Thüringen och Sverge är riktigt, liksom det franska partiet också anser att det brittiska kommunistpartiet icke kan godtaga villkoren för anslutning, som uppställts av Labour Party. Vidare anser det franska partiet att man icke kan gå med på en gemensam internationell konferens (före Genuakongressen) med representanter för 2- och 2½ -Internationalerna. I stället för denna konferens föreslår det franska partiet igångsättandet av en massaktion före Genuamötet. Det franska partiet önskar dock att i denna fråga komma till största möjliga samförstånd med exekutivkommittén och är självklart fullständigt solidariskt med Internationalens beslut.
I samma riktning som Renoult talade därefter italienaren Roberto. Han framlade i ett mycket vidlyftigt dokument ett eget förslag till teser om enhetsfronten. Huvudpunkten i dessa går ut på, att det är omöjligt att genomföra någon proletariatets enhetsfront genom formella överenskommelser mellan olika politiska partier. En aktionsenhet mellan dessa skulle blott kunna genomföras genom att uppge de principer partierna bygga på. Däremot äro fackföreningarna den rätta arbetsplatsen för en aktionsenhet. Man föreslår därför att ledningen av gemensamhetsaktionerna överlämnas till ett särskilt organ, valt av ett möte med representanter för de största fackorganisationerna och för alla politiska riktningar inom arbetarrörelsen. Även de sistnämnda representanterna skulle utses av fackorganisationerna och icke av partierna.
Av den följande debatten kan ges endast några korta utdrag i så att säga telegramform.
Lunatjarskij yttrade: Vi måste söka att utlösa en minimalistisk revolutionär arbetarrörelse. Italienarnas taktik, att sända brev till gemensamhetsmötet, men icke själva bevista mötet, påminner mig om de gamla ortodoxa ryssar för vilka det var en dödssynd att äta vid samma bord som en icke troende. Vi vilja alla icke ha något mischmasch av partier och partier och fackorganisationer. Vi vilka endast i gemenskap slå fienden utan att göra några som helst medgivanden på bekostnad av den egna partiorganisationen.
Radek yttrade: De flesta av de franska opponenterna äro Longuetister, som är rädda för, att om de uppträda från samma scen som Longuet, komma massorna icke längre att se någon skillnad mellan dem och Longuet. De italienska opponenterna hävda i själva verket offensivteorien, blott i litet urvattnad form. Enhetsfronttaktiken finnes redan i teserna från den tredje kongressen. De som mena att exekutiven arbetar för en förening med socialdemokraterna borde icke diskutera med oss, utan se till att få en ny kongress inkallad och vid denna utesluta oss. De italienska opponenterna talar mot enhetsfronten emedan deras parti är i minoritet, de franska emedan deras parti har majoritet bland arbetarna. De slå alltså ihjäl varandra ömsesidigt. Om det franska partiet saboterar den internationella konferensen före Genuamötet gör det Poincaré den största möjliga tjänst.
Vi önskar att de kommunistiska partierna skola ha alla upptänkliga dygder, men de behöva inget kyskhetsbälte för att hålla sig dygdiga, de skola i kamp bevisa, att de äro av annan metall än andra partier.
Mac Manus yttrade: Henderson är sekreterare för det brittiska arbetarpartiet och president för 2:a Internationalen, vilken är för en gemensam konferens. Thomas är president för Amsterdam-Internationalen, vilken är emot. Det första steget till enhetsfront kommer således att verka splittrande mellan Labour Partys ledare. För Englands vidkommande är enhetsfronten den taktik, som kommer att skapa de revolutionära krafter, vilka äro nödvändiga för genomförandet av det kommunistiska partiets uppgifter.
Thalheimer: I Sachsen och Thüringen ville majoritetssocialisterna gå till en koalition med de borgerliga. Det är endast vårt understöd åt dem, som avhåller dem från detta.
Burian: I Tjeckoslovakien är vi mycket tillfredsställda med denna taktik, vilken redan givit oss goda resultat.
Trotskij: På tredje kongressen vände vi oss mot tendenserna till förhastade aktioner. Det vi nu bekämpa är tendensen till negativa ståndpunkter. Proletariatet kan icke inskränka sig till att vänta på revolutionens utbrott. Det kommunistiska partiet får icke bli ett hinder för arbetarklassens dagsaktioner. De metoder, som voro tillräckliga för att vinna de nuvarande medlemmarna av de kommunistiska partierna räcka icke till att vinna de ännu indifferenta massorna. Det gäller att tränga in i dessa massor, med stöd av aktioner för dagskraven utan att vi därför uppge något av vår principiella oförsonlighet. Massorna komma icke att förstå om vi svara nej på 2½ -Internationalens förslag om en gemensam konferens. Vi har intet att frukta av en sådan konferens. Vi skola där uppträda som arbetarklassens revolutionära fraktion. Ock även om unga, revolutionära arbetare icke genast komma att förstå oss, även om en viss misstämning skulle uppstå på grund av vårt deltagande, så kommer vår hållning på kongressen att lugna dem och bidraga att öka den Kommunistiska Internationalens auktoritet och inflytande.
Treint (för franska delegationens minoritet): Bourgeoisien kan under nuvarande världskris behålla sin profit endast genom att angripa lönerna, 8-timmarsdagen och fackföreningarna. Därav kommer möjligheten att nu samla arbetarklassen till kamp för sina elementära rättigheter. Varje reformkrav är nu revolutionärt emedan bourgeoisin icke kan tillfredsställa det. Reform och revolution möter varandra. Därav möjligheten att avslöja de reformistiska ledarna, som av fruktan för revolutionen komma att tvingas till att lämna arbetarereformernas område. Vi stå principiellt på splittringens grund och för klassaktionens enhet. Tesen: klyvning och antitesen: enheten finner sin marxistiska syntes i enhetsfronten. Trots svårigheterna och motagitationen i partipressen är dock redan en fjärdedel av de franska partiavdelningarna för enhetsfronten. Förbindelsen mellan det kommunistiska partiet och arbetarmassorna kommer att lägga grunden till revolutionen. Allra minst i Moskva kan man glömma att den ryska revolutionen var en dotter av sovjeternas enhetsfront 1905 och 1917.
Zinovjev (slutreplik): Begränsningen av enhetsfronten till fackföreningarna betyder ett närmande till teorin om fackföreningarnas neutralitet, en teori som vi alltid förkastat. Terracini har meddelat oss om den svåra politiska krisen i Italien, som gör nästan varje regeringsbildning omöjlig. Han drog ur detta ingen slutsats. I stället för att kritisera det tyska partiet för dess lösen om en arbetarregering borde det italienska partiet själv ha uppställt denna lösen. I det italienska partiet står nu strid om deltagande i en borgerlig regering eller enhetsfront med proletariatet. I en sådan situation kommer lösenordet arbetarregering utkastat från kommunistiskt håll, att påskynda utvecklingen inom det socialistiska partiet. Med de franska vännerna är det lätt att komma till överensstämmelse. Ur deras opposition klingar de franska arbetarmassornas starka revolutionära stämning. Och det är lätt att förstå deras ovilja mot enhetsfronten när själva partipressen framställer denna som en koalition med Briand och konsortes. Frågan om den internationella konferensen framsköts på grund av Genuamötet. Denna är av vikt icke blott för det ryska proletariatet. Det rör sig om världsproletariatets räddning. Ställningen nu är en annan än 1919, då vi avslogo att deltaga i Bernkonferensen. Vi nöje oss icke med en majoritet av arbetarklassens avantgarde. Vi måste erövra hela proletariatets majoritet. Och dessa massor kunna vi vinna endast genom deras egen politiska erfarenhet. Vi skola göra allt för att underlätta för de italienska och franskakamraterna att genomföra enhetsfronten.
De ryska kommunisterna ha aldrig fruktat för att ingå tillfälliga förbund med de reformistiska, ja, även med borgerliga partier, förklarade Zinovjev till slut. Om detta kan man i Lenins bok ”Kommunismens barnsjukdomar” läsa följande: ”De ryska revolutionära socialdemokraterna använde sig ofta före tsarismens fall av de borgerliga liberalernas tjänster, d.v.s. avslöt med dem en hel rad praktiska kompromisser, och 1901-1902, redan före bolsjevismens framkomst, ingick ’Iskras’ redaktion (till vilken hörde Plechanov, Axelrod, Zasulitj, Martov, Potresov och jag) om också för blott en kort tid, ett formligt politiskt förbund med Struve, den borgerliga liberalismens politiske ledare, samtidigt som vi förde en oavbruten ideell och politisk kamp mot den borgerliga liberalismen och mot minsta tecken till dess inflytande på arbetarrörelsen. Bolsjevikerna ha sedan alltjämt fortsatt samma politik. Från 1905 har de systematiskt försvarat arbetarklassens förbund med bondeståndet mot den liberala bourgeoisien och tsarismen och utan att göra avkall på detta stött bourgeoisien i dess kamp mot tsarismen (t. ex. vid omval), och utan att avbryta den oförsonligaste kamp mot det borgerligt-revolutionära bondepartiet, ’socialrevolutionärerna’, i det vi avslöjade dessa som småborgerliga demokrater, vilka med orätt kallade sig socialister. 1907 avslutade bolsjevikerna för en kort tid ett formellt block med ’socialrevolutionärerna’ till dumavalen. Tillsammans med mensjevikerna voro vi under perioden 1903-12 några år i ett socialdemokratiskt parti, utan att dock någonsin avbryta vår ideologiska och politiska kamp mot dem i deras egenskap av opportunister och förmedlare av borgerligt inflytande på proletariatet. Under krigstiden ingingo vi en viss kompromiss med ’kautskyanerna’ (Martov) och del av ’socialrevolutionärerna’ (Tjernov) i det att vi arbetade tillsammans med dem i Zimmerwald och Kienthal och utsände gemensamma manifest, men vi avbröto aldrig eller sveko i vår ideologiska och politiska kamp mot kautskyanerna, martovarna och tjernoverna. I själva novemberrevolutionens ögonblick slöto vi väl icke en formell, men en ytterst viktig (och fruktbar) blocköverenskommelse i politiskt avseende med det småborgerliga bondeståndet i det vi helt och hållet, utan en enda förändring accepterade det socialrevolutionära agrarprogrammet, d.v.s. avslutade otvivelaktigt en kompromiss, för att visa bönderna att vi icke önskade tyrannisera dem, utan sluta en överenskommelse med dem. Samtidigt föreslogo vi (och genomförde efter kort tid detta) ett formellt politiskt block med ’socialrevolutionära vänstern’, vilket parti efter Brest-Litovskfreden rev i stycken detta block och senare gick så långt som till uppror mot oss i juli 1918.”
Renoult (slutreplik): Vi bestrida icke den sanningen, att arbetarklassen i denna kapitalistoffensivens period visar tendens till att söka förena sina krafter till försvar för sina livsbetingelser. Det är endast om metoderna för samlingen vi strida. Vi måste undvika allt som kan fördunkla vår taktiks revolutionära karaktär. Vårt minimiprogram får icke skada vårt maximiprogram. Vi ha icke av debatten överbevisats om, att det är nödvändigt att träda i direkt förbindelse med de reformistiska ledarna för att nå massorna bakom dem. Men vi skola böja oss för besluten såväl rörande enhetsfronten som om den internationella konferensen även om vi i sak måste fasthålla vid våra argument.
Terracini (slutreplik): Enhetsfronten har sin upprinnelse i Tyskland, där kommunisterna har föreslagit socialdemokraterna att bilda en arbetarregering. Exekutivens teser kan betyda möjligheten för de kommunistiska partierna att deltaga i makten under borgerlig regim. Detta måste framkalla den skarpaste opposition. Ett sådant experiment kommer att medföra partiernas sammanbrott. Då exekutivens teser icke utesluter denna möjlighet vidhåller oppositionen sitt förslag.
[FDP 22.04.07:] [4]
Man gick efter de föredrag och den debatt som vi i det föregående refererat, över till omröstning. Det förelåg två förslag från majoriteten:
1. Sedan debatten avlägsnat missförstånd och bevisat, att enhetsfronttaktiken sådan som den föreslås av exekutiven icke på något sätt kommer att betyda något försvagande av motsättningarna mot reformismen, utan endast ett vidareförande och utveckling av den taktik, som föreslogs av 3:dje kongressen, bekräftar den utvidgade exekutivkommittén decemberteserna om enhetsfronten[5] och ger presidiet i uppdrag att besluta om de närmare praktiska stegen, som genast böra tagas i de olika landen för att genomföra den beslutade taktiken, vilken självklart måste anpassas efter förhållandena i varje land.
2. Sedan den utvidgade exekutivkommittén tagit del av det förslag till en världskongress, som utgått från de Socialistiska Partiernas Arbetsgemenskap (2½–Internationalen) uttalar den sig för de kommunistiska partiernas deltagande.
Den utvidgade exekutivkommittén föreslår å sin sida, att en hänvändelse om deltagande även riktas till alla fackföreningar och deras nationella och internationella förbund, Röda Fackföreningsinternationalen, Amsterdaminternationalen, den franska C.G.T.U.. den italienska Union Syndicale, den amerikanska Federation of Labor och de enskilda oavhängiga fackföreningarna. Kommunistiska Internationalen anser det också nödvändigt, att de viktigaste syndikalistiska och anarkistiska organisationerna, I.W.W, Shop Stewards, driftsråden etc, inbjudas till världskongressen. den internationella konferensen måste bli en verklig och allsidig representation av alla arbetarorganisationer i världen, Världskongressen måste ställa som sin enda stora uppgift, att organisera arbetarklassens försvarskamp mot det internationella kapitalet.
Den kapitalistiska världsorganisationen har övergått till en systematisk offensiv mot arbetarna. Överallt nedsättes avlöningarna och förlänges arbetstiden. De arbetslösas nöd växer. Skatterna och dyrtiden växer.
Världskapitalismen utnyttjar arbetarklassens splittring och försöker att välta bördorna av världskrigets finansiella och ekonomiska följder över på arbetarklassen. Den imperialistiska politik, som genast efter kriget började på nytt och fann sitt krassaste uttryck i Versailles, har nu på nytt delat världen i nya krigsläger. Den för nya imperialistiska förbund, som måste avla nya krig. Washington och Genua äro etapper i detta världsimperialismens nya rövartåg. Till och med ledarna för Internationella Transportarbetarförbundet, vilket är anslutet till Amsterdam, förklarar att arbetarna ovillkorligen måste sluta sig samma för att försvara sina mest elementära livsintressen. Den som under dessa förhållanden avslår enhetsfronten för alla arbetare han visar att han i verkligheten är för enhetsfronten med bourgeoisin mot arbetarna
Den Kommunistiska Internationalen föreslår, att på den förestående konferensen endast uppställas sådana spörsmål, som angå arbetarmassornas omedelbara praktiska aktioner. Dagordningen måste helt inriktas på att säkra enheten i arbetarmassornas aktion, vilken utan hänsyn till de principiella politiska meningsskiljaktigheterna genast kan genomföras.
Arbetarna, som äro fullt klara över de djupa rötter dessa meningsskiljaktigheter ha, kräver dock en aktionsenhet i avseende på arbetarklassens intressen. Detta arbetarklassens sunda krav stämmer fullt överens med K.I.:s hållning.
Kommunistiska Internationalen upprätthåller fullständigt sin principiella uppfattning om arbetarklassens uppgifter under nuvarande revolutionära paroller. Den ser fortfarande i proletariatets diktatur och rådssystemet de avgörande medlen till övervinnande av den kapitalistiska världsanarkin. Men den vet, att vägen till det avgörande slaget går genom arbetarklassens enhetskamp mot kapitalistklassens angrepp och är därför beredd att deltaga i en internationell arbetarkonferens, som ställer sig i den proletära enhetsaktionens tjänst.
Kommunistiska Internationalen acceptera den av nämnda Arbetsgemenskap föreslagna dagordningen i försvar mot den kapitalistiska offensiven och kamp mot reaktionen, samt ber att få göra följande tillägg till dagordningen: 1) förberedelse av kampen mot nya imperialistiska krig (se beslutet av till Amsterdaminternationalen anslutna fackförbund) 2) hjälp till återupprättandet av den ryska sovjetrepublikens ekonomiska liv (se uppropet från Amsterdaminternationalen, särskilt angående hungerhjälpen), 3) återuppbyggande av de krigshärjade distrikten och revision av den imperialistiska Versailles-traktaten.
Den utvidgade exekutivkommittén är övertygad om, att det i beaktande av hela världssituationen kräves, att arbetsorganisationernas internationella konferens hålles samtidigt med den ekonomiska regeringskonferensen i Genua, i likhet med vad Danmarks Socialistiska parti, vilket tillhör II Internationalen, genom Stauning föreslagit.
Utvecklingens gång tillförsäkrar de kommunistiska idéernas seger bland arbetarmassorna i hela världen. Ju snabbare de stora arbetarmassorna samla sig till försvar för sina livsintressen, ju snabbare kommer kommunismens seger.
Dessa resolutioner antagna med 46 röster mot 10, i det att Frankrike, Italien och Spanien röstade emot. I nämnda delegationers namn avgav Cachin följande förklaring.
”Vi ha fyllt det mandat vi fått och har försvarat vår ståndpunkt och vår resolution intill omröstningen. Det synes oss, som om reformisterna i alla länder dagligen allt mera och mera fjärmar sig från arbetarklassen, att de driva en politik, som går mot proletariatets dagliga försvar för sitt väl. Vi tvivla icke på, att de under alla förhållanden komma att visa sig som motståndare och sabotörer mot de arbetande massornas verkliga enhetsfront. Exekutivens uppfattning stämmer överens med vår, även om dess beslut icke är överensstämmande helt. Vi foga oss villigt för majoriteten och det av dem antagna taktikförslaget. Vi anhålla om att man med största uppmärksamhet betraktar betydelsen av voteringen. Tre länder ha samfällt funnit sig böra göra vissa förbehåll. Vi fastslå för övrigt med tillfredsställelse, att Kommunistiska Internationalen förpliktigat sig att taga hänsyn till denna ställning vid utförandet av besluten. Vad oss angår, kamrater, kunna Ni vara förvissade om, att vi vid detta tillfälle såväl som vid alla andra kommer att hålla oss inom disciplinens ram och förbli trogna mot Internationalens beslut. Den i dag avslutade debatten har visat, att den Tredje Internationalen mer än någonsin är det revolutionära världsproletariatets förtrupp.”
I det han därefter förklarade debatten om enhetsfronten avslutad, uttalade Zinovjev, att det nya presidiet betraktande de franska, spanska och italienska partikamraternas förklaring såsom fullt kamratlig och tillfredsställande. Trots alla hänvändelser om att på gemensamhetskonferensen få söka upptaget till behandling alla de förräderier, som begåtts av högersocialisterna i alla länder, så ansåg presidiet det viktigare, att i första hand framlägga frågan om arbetarklassens enhetsfront mot kapitalistoffensiven. Vi vilja samla proletariatet i hela världen till kamp mot bourgeoisien. Proletariatets seger kommer att besegla domen över klassförrädarna.
Den främsta och mest kompletta källan till de utvidgade EKKI-mötena under denna period är The Communist Movement at a Crossroads: Plenums of the Communist International’s Executive Committee, 1922-1923. Det första utvidgade EKKI-mötet omfattar där 210 boksidor. För ett utdrag ur den muntliga debatten ur denna bok, se Komintern debatterar enhetsfronten.
[1] E H Carr redogör för denna kursändring i kapitel 30 (”Reträtt i Komintern”) i Ryska revolutionens historia 1917-1923, del 3.
[2] Den proletära enhetsfronten innehåller dessa teser och uppropet, samt andra dokument om enhetsfronten som Komintern antog under 1922.
[3] Det som följer här är ett referat av Trotskijs tal (som hölls 26 februari 1922). Det kompletta talet finns på MIA: Frågan om enhetsfronten
[4] I samma nummer av Folkets Dagblad Politiken finns en annan artikel om enhetsfronten: ”Början gjord till skapande av en internationell arbetarnas enhetsfront”. Den återges inte här.
[5] Dessa teser (antagna 18 december 1921) återfinns i samlingen Den proletära enhetsfronten