Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Mina herrar!
Samtidigt som vi tackar Uruguays regering och folk för det hjärtliga mottagande de berett oss under vårt besök vill jag personligen tacka församlingens ordförande för den gåva han överlämnat till oss, författaren Rodķs samlade verk. Av två skäl avstår vi emellertid från att inleda vårt anförande med att citera denne store amerikan, vilket kunde ha förefallit naturligt att göra. Det första är att vi nu efter många år åter sökt oss till Rodķs "Ariel" för att finna ett avsnitt där vår egen tid speglas i idéerna hos denna författare, som mer än uruguayare är amerikan, en av oss alla. Men det visar sig att Rodķ i hela "Ariel" skildrar de latinamerikanska folkens motsättningar till och lidelsefulla kamp mot den nation som redan för femtio år sedan blandade sig i vår ekonomi och förgrep sig på vår politiska frihet, och det skulle med hänsyn till värdarna för denna konferens vara taktlöst att använda gåvan till att påminna om detta. Det andra skälet, herr ordförande, är att chefen för en annan av de här närvarande delegationerna i sitt inlägg citerade Martí.[1]
På Martí svarar vi med Martí. Med Martí, men med den antiimperialistiske, antifeodale Martí som dog med ansiktet mot de spanska kulorna, i kamp för sitt lands frihet, Martí som försökte att genom Kubas frigörelse hindra Förenta staterna att kasta sig över Latinamerika, så som han skrev i ett av sina sista brev.
På den internationella valutakonferens som ordföranden för Interamerikanska banken i sitt inledningstal påminde om då han talade om de sjuttio åren av väntan sade Martí:
"Den som säger ekonomisk union säger politisk union. Det folk som köper är det folk som bestämmer. Det folk som säljer blir tjänare. Man måste skapa jämvikt inom handeln för att säkerställa friheten. Det folk som vill dö säljer till ett enda folk, de som vill överleva säljer till många. Ett alltför starkt inflytande från ett land över ett annat lands handel förvandlas till politiskt inflytande. Politik skapas av den som ger egoismen spelrum på solidaritetens bekostnad. När ett starkt folk försörjer ett annat förvandlas det andra till tjänare. När ett starkt folk vill bekriga ett annat tvingar det beroende länder till allians och tjänsteplikt. Det folk som vill vara fritt måste se till att det är fritt i sin handel. Det måste fördela sin handel på andra, lika starka länder. Om det måste föredra någon partner bör det föredra den som minst behöver det. Varken amerikanska unioner mot Europa eller europeiska unioner mot något folk i Amerika. Det geografiska förhållandet att vi lever tillsammans i Amerika förpliktar inte till någon politisk union, annat än i någon valkandidats eller pratmakares föreställningsvärld. Handeln söker sig väg åt olika håll, liksom floderna söker sin väg nedför bergssluttningarna. Den söker sig till den som har något att ge i utbyte, det må vara monarki eller republik. Union med världen och inte med en del av den. Inte med en del av den mot en annan. Om de amerikanska republikernas familj har någon uppgift, så borde det i varje fall inte vara att användas som verktyg för en av dem mot de framtida republikerna."
Detta, herr ordförande, var Martí för 70 år sedan.
Nåväl, efter att ha återgäldat herr Dillons älskvärdhet går vi vidare till det väsentliga, nämligen att analysera varför vi är här och till att karakterisera denna konferens.
Jag måste, herr ordförande, förklara att jag hyser en avvikande mening beträffande nästan alla de påståenden som här har gjorts, även om jag inte vet vad var och en innerst inne tänker.
Jag måste säga att Kuba uppfattar detta som en politisk konferens och att Kuba inte går med på att man skiljer på ekonomi och politik. Kuba menar att dessa alltid är oskiljaktiga. Därför räcker det inte med tekniker som talar om teknik när det gäller folkens öden. Jag skall dessutom förklara varför denna konferens är politisk. Den är politisk därför att alla ekonomiska konferenser är politiska. Men dessutom är den politisk därför att den har sammankallats som en aktion mot Kuba, mot det exempel som Kuba utgör för den amerikanska kontinenten.
Ni kanske tvivlar, men vi ska se. Den tionde i förra månaden talade general Decker i Fuerte Amador i Kanalzonen, medan han instruerade en grupp latinamerikanska militärer i konsten att undertrycka folket, om den tekniska konferensen i Montevideo och sade att man måste stödja den. Men detta är en bisak. I sitt budskap till konferensens öppnande den 5 augusti 1961 förklarade president Kennedy:
"Ni, deltagare i denna konferens, upplever ett avgörande ögonblick i vårt halvklots historia. Detta möte är något mer än en diskussion om ekonomiska frågor eller en teknisk konferens om utveckling: den utgör i själva verket en demonstration av de fria nationernas förmåga att lösa materiella och mänskliga problem i den moderna världen."
Jag skulle kunna fortsätta med att citera Perus premiärminister som också han anknyter till politiska frågor. Men för att inte trötta ut er, herrar delegater, och eftersom jag förutser att mitt inlägg kommer att bli rätt långt, skall jag bara referera till några påståenden av "tekniker" - som vi sätter citationstecken kring - i punkt 5 på dagordningen:
På sidan 11 mot slutet heter det som definitiv konklusion:
"... Att på det hemisfära och nationella planet skapa regelbundna former för konsultation med de fackliga rådgivande kommittéerna, för att de skall kunna spela en betydelsefull roll i den politiska formuleringen av de program som skall godkännas vid det extraordinära mötet."
För att vidareutveckla vad jag nyss sagt, och för att det inte skall råda något tvivel om min rätt att tala politik, vilket jag tänker göra i den kubanska regeringens namn, vill jag citera sid. 7 i nämnda punkt 5:
"Varje tveksamhet att erkänna den uppgift som åligger de demokratiska massmedia att utan att svikta eller kompromissa försvara de väsentliga värdena i vår civilisation, skulle innebära en irreparabel skada för det demokratiska samhället och en överhängande fara för de friheter vi i dag åtnjuter, något man ser på Kuba", - det står ordagrant Kuba! - "där i dag endast existerar press, radio, television och film, som kontrolleras av regeringens absoluta makt."
Detta betyder, herrar delegater, att i ifrågavarande redogörelse Kuba fördöms ur politisk synpunkt. Nåväl, det är ur politisk synpunkt Kuba skall redovisa vissa sanningar, och dessutom även ur ekonomisk synpunkt.
Vi instämmer endast i en sak med herrar teknikers redogörelse i punkt 5, i en enda sats som definierar den aktuella situationen:
"En ny etapp har inletts i förbindelserna mellan de amerikanska folken", heter det och detta är sant. Det är bara det att denna nya etapp står i Kubas, Amerikas Fria Territoriums tecken. Denna konferens, den behandling som delegationerna har åtnjutit, de krediter som godkänts, allt detta hänger samman med namnet Kuba, förmånstagarna må gilla det eller inte. Det har nämligen skett en förändring i Amerika. Ett land har rest sig i vapen, krossat en förtryckande armé, bildat en ny folkarmé, stått upp inför det oslagbara monstret, inväntat dess angrepp och slagit ner det.
Detta är något nytt i Amerika, mina herrar. Det är det som gör att ni kan tala detta nya språk, som underlättar förbindelserna mellan alla, utom naturligtvis mellan de bägge stora rivalerna på denna konferens.
Kuba kan i detta ögonblick inte tala bara om Amerika. Kuba är en del av en värld som befinner sig i ångestfylld spänning, eftersom den inte vet om en av dess delar - den svagaste, men samtidigt den mest aggressiva - kommer att begå det dåraktiga misstaget att utlösa en konflikt som nödvändigtvis skulle bli en kärnvapenkonflikt. Kuba är vaksamt, herrar delegater, ty Kuba vet att imperialismen kommer att förgås, insvept i lågor, men även att Kuba med sitt blod skulle få betala priset för imperialismens nederlag. Därför vill Kuba att imperialismens nederlag sker på ett annat sätt. Kuba strävar efter att dess söner skall få se en bättre framtid och inte behöva betala priset för segern med miljoner människors liv i en kärnvapenexplosion.
Situationen i världen är spänd. Ni är inte församlade här bara för Kubas skull, långt därifrån. Imperialismen måste försäkra sig om stödtrupper, ty kampen pågår överallt, i en tid av djup oro.
Sovjetunionen har åter bekräftat sitt beslut att underteckna freden i Berlin och president Kennedy att han kan gå ända till krig för Berlin. Men det gäller inte bara Berlin, inte bara Kuba. Det gäller Laos och Kongo, där Lumumba mördades av imperialismen. Det gäller det delade Vietnam, det delade Korea, Formosa i händerna på Chiang Kai-shek, det plågade Algeriet, som man också planerar att dela, och Tunisien vars befolkning häromdagen bombades för att den begick brottet att vilja återkräva sitt territorium.
Sådan är världen i dag, herrar delegater, och det är så vi måste se den för att förstå betydelsen av denna konferens och kunna dra de slutsatser som möjliggör för våra folk att gå mot en lyckligare framtid. Det är den ena möjligheten. Den andra är att folken förvandlas till ett bihang till imperialismen i förberedelserna för ett nytt och fruktansvärt krig, eller att de åderlåts i inbördeskrig, där folken - vilket ni nästan alla framhållit - trötta på att vänta, trötta på att bedragas slår in på den väg som Kuba valt: den väpnade kampens väg, kampen inom landet, där motståndaren, reaktionens representant, berövats sina vapen, och där man i grunden krossar ett socialt system, uppbyggt för att utsuga folket.
Den kubanska revolutionens historia är inte lång, men den är rik på händelser, rik på framgångar, men också rik på bittra erfarenheter av de aggressioner Kuba måst utstå.
Låt oss peka på några av dessa aggressioner för att visa att det rör sig om en lång, sammanhängande kedja.
I oktober 1959 hade en jordbruksreform genomförts som en grundläggande ekonomisk åtgärd av den revolutionära regeringen. Piratplan från Förenta staterna kränkte Havannas luftrum, med resultat att de projektiler dessa avlossade dödade två personer och sårade ett femtiotal. Därefter brändes våra sockerrörsfält, en ekonomisk aggression, en aggression mot vår ekonomi som förnekades av Förenta staterna ända tills ett flygplan exploderade - med pilot och allt - och detta piratplans ursprungsland otvetydigt kunde fastställas. Denna gång hade den nordamerikanska regeringen älskvärdheten att be om ursäkt. I februari 1960 bombarderades även "Central Espaņa" av ett av dessa flygplan.
I mars samma år exploderade fartyget "Le Couvre", som förde vapen och ammunition från Belgien, vid kajen i Havanna i en olycka som experterna betecknade som planlagd och som krävde etthundra människoliv.
I maj 1960 skärptes ytterligare konflikten med imperialismen. De oljebolag som opererade på Kuba åberopade juridiska rättigheter och åsidosatte republikens lagar, vilka klart specificerade bolagens förpliktelser. De vägrade att förädla den olja vi köpt av Sovjetunionen, då vi utnyttjade vår fria rätt att handla med hela världen och inte med en del av den, såsom Martí sade.
Alla vet hur Sovjetunionen svarade genom att i en stor kraftansträngning sända oss hundratals fartyg för att förse oss med tre miljoner sexhundratusen ton olja per år - vår totala råoljeimport - och för att hålla hela vår industri, som i dag är helt beroende av oljan, i funktion.
I juli 1960 företogs den ekonomiska aggressionen mot det kubanska sockret, något som en del regeringar ännu inte tycks vara medvetna om. Motsättningarna fördjupades och så kom OAS-mötet i Costa Rica i augusti 1960. Där - jag upprepar i augusti 1960 - förklarades:
"Vi fördömer energiskt intervention eller hot om intervention, även om den är överenskommen, från en utomkontinental makt i de amerikanska republikernas angelägenheter, och förklarar att ett accepterande av hot om utomkontinental intervention från en amerikansk stats sida sätter den amerikanska solidariteten och säkerheten i fara, vilket tvingar Amerikanska Staternas Organisation att ogilla och energiskt förkasta en sådan."
Detta betyder att de amerikanska systernationerna, församlade i Costa Rica, förvägrade oss rätten att låta någon försvara oss. Detta är ett av de mest egendomliga fall av vägran som förekommit i den internationella rättens historia. Vårt folk är kanske en smula ohörsamt mot "tekniska" församlingar. Det samlades till Havannamötet och antog enhälligt - över en miljon händer höjdes, d.v.s. en sjättedel av landets totala befolkning deltog i beslutet - den deklaration som kallas Havannadeklarationen[2], där det i en av punkterna heter:
"Folkets Nationella Generalförsamling upprepar - övertygad om att ge uttryck för de latinamerikanska folkens samfällda åsikt - att demokrati inte är förenlig med finansoligarki, med diskriminering av negrerna och med Ku Klux Klans våldsdåd, med den förföljelse som berövat vetenskapsmän som Oppenheimer deras uppdrag, med en förföljelse som i åratal hindrat världen att höra Paul Robesons underbara röst därför att han hållits fången i sitt eget land, med en förföljelse som trots världens bestörtning och protester och trots appeller från regeringar i olika länder och från påven Pius XII fört makarna Rosenberg i döden."
"Det kubanska folkets nationella generalförsamling uttrycker Kubas övertygelse att demokratin inte kan bestå endast i utövande av en rösträtt som nästan alltid är fiktiv och dirigeras av storgodsägare och professionella politiker. Demokratin består i rätten för medborgarna att besluta över sitt eget öde, såsom folkets församling nu gör här. Demokratin i Latinamerika kommer att existera först när folken verkligen är fria att välja, när de utarmade inte längre är utlämnade till ohjälplig vanmakt genom hunger, social orättvisa, analfabetism och juridiska manipulationer."
Vidare heter det att "folkets nationella generalförsamling fördömer människans utsugning av människan och det imperialistiska finanskapitalets utsugning av de underutvecklade länderna".
Detta är en deklaration som vårt folk antog inför hela världen för att visa vårt beslut att med vapen och blod, med våra liv, försvara vår frihet och vår rätt att forma vårt lands öden på det sätt vårt folk finner mest lämpligt.
Därefter följde flera skärmytslingar och strider, ibland verbala, ibland konkreta, ända tills den kubanska sockerkvoten definitivt ströks från den amerikanska marknaden i december 1960. Sovjetunionen svarade på det sätt ni alla känner till, likaså andra socialistiska länder, och kontrakt undertecknades om försäljning till hela det socialistiska lägret av fyra miljoner ton till ett preferenspris av fyra cent per pound, vilket naturligtvis räddade situationen för Kuba som ännu i dag är "monoproducent", liksom tyvärr de flesta folken i Amerika, och som - vid denna tidpunkt - var lika beroende av en enda marknad, av en enda produkt som de övriga latinamerikanska systernationerna är än i dag.
Det verkade som om president Kennedy inledde den nya epok som man talat så mycket om. Trots att ordväxlingarna varit hårda, höll president Kennedy ett tal där han klart tillrådde en rad åtgärder i Amerika, men han tycktes tillkännage för världen att Kuba nu borde anses som något definitivt, ett "fait accompli". Vi var mobiliserade under denna tid. Dagen efter Kennedys tal beordrades demobilisering. Den 13 mars 1961 talade presidenten olyckligtvis om "Framstegsalliansen". Samma dag gjordes dessutom en piratattack mot vårt raffinaderi i Santiago de Cuba, vilken satte anläggningarna i fara och kostade en av försvararna livet. Vi befann oss alltså inför fullbordat faktum.
I detta tal, vilket jag inte betvivlar kommer att gå till historien, talade Kennedy även om att han hoppades att Kubas och Dominikanska republikens folk, för vilka han uttalade stor sympati, skulle kunna ingå i de fria nationernas krets. En månad därefter skedde invasionen vid Playa Girķn och några få dagar senare mördades under oklara omständigheter president Trujillo. Vi har alltid varit fiender till president Trujillo. Vi bara påpekar detta faktum som ännu inte uppklarats.
Därefter tillkom detta veritabla mästerverk av stridslust förenad med politisk oskuld som kallas "Vitboken". Enligt de tidskrifter som talar så frispråkigt om Förenta staterna att de till och med framkallat president Kennedys vrede, är dess författare en av de distingerade rådgivarna till den nordamerikanska delegation som i dag är här. Boken är en anklagelse fylld av förvrängningar om den kubanska verkligheten och avfattad som förberedelse för vad som skulle komma.
"Den revolutionära regimen har förrått sin egen revolution", sade Vitboken som om den vore expert på revolutioner och på hur revolutioner skall göras och som om den vore auktoritet i fråga om revolutioner i Amerika.
"Castroregimen utgör en fara för den verkliga revolutionen i Amerika ...", heter det vidare - ordet revolution behöver tydligen, som en av medlemmarna i presidiet sade, fräschas upp då och då.
"Castroregimen motsätter sig vänskapliga förhandlingar", heter det, detta trots att vi många gånger sagt att vi ständigt är beredda att på jämlik fot diskutera våra problem med Förenta staterna. Jag tar tillfället i akt herr ordförande, att i min regerings namn ännu en gång bekräfta att Kuba är berett att på jämlik fot diskutera allt vad Förenta staternas delegation kan tänkas vilja diskutera. Vår ståndpunkt är alltså i detta avseende fullständigt klar.
I Vitboken uppmanades Kubas folk att "göra uppror mot och störta Castroregimen". Den 13 april tog president Kennedy likväl ännu en gång till orda och förklarade bestämt att man inte skulle invadera Kuba och att Förenta staternas väpnade styrkor aldrig skulle blanda sig i Kubas inre angelägenheter. Två dagar senare bombarderade okända flygplan våra flygplatser och förintade större delen av vårt föråldrade flygvapen, de rester som Batista och hans anhängare hade kvarlämnat vid sin flykt.
Mr. Stevenson förklarade kategoriskt i säkerhetsrådet att de som utfört denna handling var kubanska piloter från Kubas eget flygvapen som var "missnöjda med Castroregimen", och han hävdade till och med att han hade talat med dem.
Den 19 april ägde den misslyckade invasionen rum, då hela vårt folk, enat och berett till strid, än en gång visade att det finns mäktigare krafter än vapnens brutala styrka, att det finns högre värden än penningens. Försvararna begav sig skyndsamt genom gator och gränder ut till slagfältet. Många dödades av fiendens överlägsna flygvapen. Nio kubanska piloter blev med sina gamla maskiner den dagens hjältar. Två av dem gav sina liv. Sju är unika vittnen till triumfen för frihetens vapen.
Playa Girķn blev en kortvarig historia och jag skall inte längre uppehålla mig vid den, ty den anklagades erkännande fritar åklagaren från bevisbördan. Som bekant tog president Kennedy på sig hela ansvaret för aggressionen. Kanske kom han i det ögonblicket inte ihåg de ord han uttalat några dagar tidigare.
Vi kubaner kunde nu ha inbillat oss att raden av aggressioner skulle upphöra. Men jag skall, som journalisterna säger, ge er en förstasidesnyhet. Den 26 juli detta år väntade kontrarevolutionära väpnade grupper på två strategiska platser vid Guantánamos marinbas på major Raul Castro för att mörda honom. Planen var väl förberedd och makaber. Man skulle skjuta major Raul Castro medan han gick från sitt hem till den manifestation där vi skulle fira minnet av vår revolution. Om detta misslyckades, skulle man placera en sprängladdning under den läktare, där Raul Castro skulle presidera vid manifestationen, eller rättare sagt, låta den redan ditförda sprängladdningen explodera. Och strax därefter skulle nordamerikanska granatkastare från kubanskt territorium börja skjuta mot marinbasen i Guantánamo. Saken skulle då stå klar för hela världen. Kubanerna, som var desperata därför att en av "kommunisterna där borta" mördats under en inbördes dispyt, hade anfallit marinbasen i Guantánamo och de stackars Förenta staterna skulle inte ha kunnat göra annat än försvara sig.
Detta var den plan som våra säkerhetsstyrkor, vilka är betydligt effektivare än man kunde ana, avslöjade för några dagar sedan.
Nåväl, alla dessa omständigheter gör att jag anser att den kubanska revolutionen inte kan komma till denna konferens med framstående tekniker för att tala om tekniska problem. Jag vet att ni tänker: "För övrigt vet de ingenting om teknik". Och kanske ni har rätt. Men det avgörande är att politiken och vissa påträngande fakta i vår situation hindrar oss att komma hit för att diskutera siffror eller analysera teknikernas uppvisningar i perfektionism.
Det finns en rad politiska problem som regelbundet återkommer. Ett av dessa är politiskt-ekonomiskt. Det gäller traktorer. Femhundra traktorer utgör inte ett bytesvärde. Femhundra traktorer är vad vår regering anser den kan kräva som gottgörelse för de materiella skador som de 1200 legoknektarna åstadkom. Traktorerna utgör ingen betalning för liv, ty vi är inte vana att värdera våra medborgares liv i dollar eller i några slags förnödenheter. Allra minst de kvinnor och barn som dödades vid Playa Girķn.
Men vi vill klargöra att om ni anser det vara en avskyvärd transaktion som hör piratlivet till att utbyta människor - dem vi kallar gusanos - mot traktorer, så skulle vi kunna göra ett utbyte av människor mot människor. Vi vänder oss till herrarna från Förenta staterna och påminner dem om den stora patrioten Pedro Albizu Campos, som sedan åratal försmäktar i ett av detta imperiums fängelsehålor, och vi erbjuder dem vad de begär för Albizu Campos frihet. Vi har påmint de länder i Amerika som har politiska fångar i sina fängelser, att vi kunde utväxla dem. Vi har inte fått något svar.
Naturligtvis kan vi inte framtvinga en sådan utväxling. Men det kan föreslås dem som anser att de "tappra" kubanska kontrarevolutionärerna - den enda armé i världen som fullständigt kapitulerat nästan utan förluster - skall få sin frihet, och då må de själva släppa sina politiska fångar, och hela Amerika skall stå där med sina fängelser tomma eller åtminstone tomma på politiska fångar.
Det finns ett annat problem som också har politisk-ekonomisk karaktär. Det ligger däri, herr ordförande, att plan efter plan ur vårt transportflyg kvarhållits i Förenta staterna. Tillvägagångssättet är enkelt. Några damer går ombord med vapen gömda i kläderna. De ger dem till sina medbrottslingar. Dessa mördar vakterna och riktar en pistol mot pilotens nacke. Piloten flyger till Miami. Och ett bolag kräver, naturligtvis legalt - för i Förenta staterna sker allting legalt - kubanska staten på betalning av skulder och då konfiskeras flygplanet.
Men bland många kubanska patrioter fanns det en därborta och han ensam beslöt, utan att någon instruerat honom, att bättra på förstasidesrubrikerna om stölder av 2-motoriga plan, och han förde till den kubanska kusten ett dyrbart fyrmotorigt plan. Naturligtvis skall vi inte använda detta fyrmotoriga plan som inte är vårt. Vi respekterar den privata egendomen men vi kräver också att man respekterar oss. Vi kräver ett slut på dessa farser. Vi kräver rätten för amerikanska organ att tala öppet och säga till Förenta staterna: "Mina herrar, ni begår nesliga gärningar. Man kan inte stjäla flygplan från en stat även om denna stat står er emot. Dessa flygplan är inte era. Lämna tillbaka dessa flygplan eller sanktioner kommer att tillgripas".
Naturligtvis vet vi att det tyvärr inte finns något interamerikanskt organ som kan visa ett sådant kurage. I denna högvördiga församling vädjar vi emellertid till känslan för rättvisa och billighet hos Förenta staternas delegation så att situationen normaliseras och flygplansstölderna upphör.
Det är nödvändigt att förklara vad den kubanska revolutionen innebär, vad denna betydelsefulla omvälvning är som fått blodet att sjuda hos världens imperialister och även hos de fattiga i världen, fastän hos de senare av hopp, åtminstone hos de fattiga i vår del av världen.
Den kubanska revolutionen är en agrar, antifeodal och antiimperialistisk revolution som i kraft av sin inre utveckling och aggressionerna utifrån förvandlats till en socialistisk revolution och som högt proklamerar detta inför Amerikas ansikte: en socialistisk revolution.
En socialistisk revolution som tog jorden från dem som hade mycket och gav den åt dem som arbetade på denna jord eller fördelade den som kooperativ till andra grupper av människor, som inte ens hade arbete som lantarbetare. Det är en revolution som kom till makten med sin egen armé, på ruinerna av förtryckarnas armé. En revolution som tog makten, såg sig omkring och systematiskt började riva ned den gamla samhällsstrukturen, vilken stödde den exploaterande klassens diktatur över den exploaterade klassen.
Revolutionen krossade fullständigt armén som kast, som institution, inte som individer, med undantag för krigsförbrytarna, som man avrättade helt öppet inför kontinentens allmänna opinion och med lugnt samvete.
Det är en revolution som har fastslagit den nationella suveräniteten och för första gången för sig och för alla Amerikas folk och för alla folk i världen krävt återställande av territorier som orättmätigt ockuperats av andra makter.
Kuba är ett land som för en självständig utrikespolitik och som kommit till detta möte mellan amerikanska stater som en medlem i den latinamerikanska kretsen. Vi deltar i möten med obundna länder som en betydelsefull deltagare, vi brukar överlägga med de socialistiska länderna och dessa betraktar oss som ett broderland. Det är alltså en revolution med humanistiska kännetecken, den ställer sig solidarisk med alla världens förtryckta folk. Solidarisk, herr ordförande, ty Martí sade även: "Varje verklig människa bör på sin kind förnimma de slag som drabbar varje annan människa". Och varje gång en imperialistisk makt lägger under sig ett område ger den oss alla en örfil.
Därför står vi reservationslöst på de länders sida som kämpar för sitt oberoende utan att fråga efter deras politiska regim eller den form deras strävan tar. Vi kämpar för ländernas oberoende, för återlämnande av ockuperade områden. Vi stöder Panama som har en del av sitt territorium ockuperat av Förenta staterna. Öarna söder om Argentina kallar vi Islas Malvinas och inte Falklandsöarna, och vi kallar den ö som Förenta staterna rövade från Honduras och varifrån vi utsätts för aggression via telegraf och radio för Isla del Cisne.
Vi kämpar här i Amerika för Guyanas och Brittiska Antillernas oberoende. Vi accepterar Belices oberoende, eftersom Guatemala nu har avstått från sin suveränitet över denna del av sitt territorium. Vi kämpar även i Afrika och i Asien, på varje plats i världen där den mäktige förtrycker den svage, för att den svage skall nå sitt oberoende, sin självbestämmanderätt såsom suverän stat.
Vårt folk - tillåt mig säga det - hjälpte efter måttet av sina krafter Chile vid tiden för den jordbävning som förhärjade landet, med den enda produkt vi kunde tillhandahålla, socker. Visserligen var det en ringa hjälp men vi krävde ingenting i gengäld. Det var bara en gåva till ett broderfolk som hjälp att komma över denna svåra tid. Detta folk skall inte tacka oss för något och inte heller - framför allt skall detta betonas - är de skyldiga oss något. Det var vår enkla plikt att göra vad vi gjorde.
Vår revolution nationaliserade Kubas ekonomi. Den nationaliserade basindustrierna, inklusive gruvdriften. Den nationaliserade hela utrikeshandeln, som nu ligger i statens händer, och gick in för att diversifiera den genom att handla med alla. Den nationaliserade bankerna för att i sina händer ha ett effektivt instrument att tekniskt ordna kreditväsendet i överensstämmelse med landets behov.
Den låter sina arbetare delta i ledningen av den nationella planekonomin och har för några månader sedan genomfört la reforma urbana, varigenom varje invånare blev ägare till en bostad, vars pris enligt en tariff som motsvarade den tidigare hyran skulle betalas under ett bestämt antal år.
Vi har vidtagit många åtgärder för att slå vakt om den mänskliga värdigheten. Bland de första åtgärderna i den riktningen var avskaffandet av diskrimineringen ... Ty i vårt land existerade rasdiskriminering, herrar delegater. Visserligen i en något subtil form, men den existerade. Negern och den fattige kunde inte bada vid Kubas stränder, ty dessa tillhörde privata klubbar och det kom turister från andra kuster som det inte behagade att bada tillsammans med svarta.
Våra hotell, de stora hotellen i Havanna som byggts av utländska bolag, tog inte emot negrer, ty de turister som kom från andra länder tyckte inte om negrer.
Sådant var vårt land. Kvinnan saknade all rätt till likställdhet. Hon fick mindre betalt för samma arbete, hon diskriminerades som i de flesta av våra amerikanska länder.
Mellan stad och landsbygd rådde permanenta motsättningar, och dessa motsättningar utnyttjades av imperialismen som fick tillräcklig arbetskraft vid behov och till billigt pris.
Vi genomförde en omvälvning i allt detta och vi genomförde även en genomgripande revolution inom utbildning, kultur och hälsovård.
I år kommer analfabetismen att utrotas på Kuba. 104.000 personer i alla åldrar är ute på Kubas landsbygd för att lära 1.250.000 analfabeter att läsa och skriva - för det fanns verkligen analfabeter på Kuba, inte mindre än en och en kvarts miljon, många fler än den officiella statistiken under den föregående regimen uppgav. Vi har i år utvidgat den obligatoriska folkskoleundervisningen till nio år och gjort undervisningen på mellanstadiet kostnadsfri och obligatorisk för all ungdom. Vi har gjort om kasernerna till skolor. Vi har genomfört en universitetsreform och givit hela folket tillgång till högre undervisning, till modern vetenskap och teknologi. Vi har framhävt de nationella värdena gentemot imperialismens vrångbild av kultur, och våra konstnärliga framgångar mottas med entusiasm av världens folk - nej, inte av alla, till vissa länder får de inte tillträde. Vår uppskattning av hela Latinamerikas kulturella arv visar sig i årliga pris som utdelas till författare från alla länder i Amerika. Hälsovården har utbyggts till förmån för bondebefolkningen och städernas fattiga arbetare. Idrotten omfattas av hela folket, vilket återspeglas i den parad där 75.000 personer den 26 juli defilerade under ett festligt sportevenemang till ära för världens förste kosmonaut, överste Juri Gagarin. Badstränderna har öppnats för folket, utan åtskillnad till hudfärg eller ideologi och dessutom kostnadsfritt. Alla de exklusiva klubbarna - och det fanns många sådana i vårt land - förvandlades till Sociala arbetarklubbar.
Nåväl, herrar tekniker, kamrater delegater, stunden är inne att behandla dagordningens ekonomiska punkter. Punkt I som är mycket omfattande och som utarbetats av mycket kloka tekniker, behandlar planeringen av den ekonomiska och sociala utvecklingen i Latinamerika. Jag skall här uppehålla mig vid några av herrar teknikers påståenden i avsikt att vederlägga dem ur teknisk synpunkt och i fortsättningen framlägga den kubanska delegationens åsikter om vad utvecklingsplanering verkligen innebär. Den första inkongruens vi noterar är uttryckt i frasen:
"Ibland framförs den åsikten att en höjd levnadsstandard och mångsidig ekonomisk verksamhet leder till förbättrade sanitära förhållanden. Men Gruppen anser emellertid att förbättrade sanitära förhållanden inte bara är önskvärda i och för sig utan är en väsentlig förutsättning för ekonomisk tillväxt och följaktligen bör utgöra en väsentlig del av regionens utvecklingsprogram."
Detta resonemang återspeglas för övrigt i den struktur enligt vilken lån från Interamerikanska utvecklingsbanken distribueras. Enligt den analys vi gjort av fördelningen av de 120 miljonerna i första utbetalningen går nämligen 40 miljoner, d.v.s. en tredjedel, direkt till åtgärder av typen bostäder, vattenledningar och avlopp.
Det är lite grand ... jag vet inte hur jag skall säga, jag skulle nästan vilja karakterisera det som ett kolonialt förhållande. Man får ett intryck av att man håller på att göra latrinerna till en huvudpunkt. Detta förbättrar de sociala förhållandena för den stackars indianen, den stackars negern, den fattige stackarn som lever under omänskliga villkor. "Låt oss anlägga latriner åt honom, och sedan han fått latriner och sedan han fått nog bildning att hålla dem rena, så kan han njuta av produktionens välsignelser!" Det är anmärkningsvärt, herrar delegater, att industrialiseringen inte figurerar i herrar teknikers analys. För herrar tekniker är planering att planera latriner. Allt därutöver, det vete gudarna hur de skall bära sig åt med. Om ni tillåter mig, herr ordförande, vill jag i den kubanska delegationens namn djupt beklaga att vi förlorat en så förtjänstfull tekniker som den som ledde denna Grupp, doktor Felipe Pazos. Med hans intelligens och arbetskapacitet och vår revolutionära aktivitet skulle Kuba på två år ha blivit ett latrinernas paradis, även om vi inte haft en enda av de 250 fabriker som vi håller på att bygga och inte genomfört jordreformen.
Jag undrar, herrar delegater, om det inte är så att man försöker driva med oss. Inte med Kuba - Kuba står utanför, eftersom Framstegsalliansen inte har tillkommit för utan mot Kuba och man inte avser att ge Kuba en cent - men däremot med alla de andra delegationerna. Har ni inte ett visst intryck av att man driver med er? Man ger dollar för att bygga landsvägar, man ger dollar för att bygga byvägar, man ger dollar för att bygga kloaker. Mina herrar, vad bygger man kloaker med? Vad bygger man hus med? Man behöver inte vara något snille för att begripa detta. Varför ger man inte dollar för anskaffning av maskiner och annan utrustning så att alla våra underutvecklade länder kan bli industriländer och på samma gång få ett utvecklat jordbruk? Det är faktiskt för sorgligt.
På sidan tio i utvecklingsplanen, punkt VI, fastslås vem som är den verklige upphovsmannen till denna plan.
I punkt VI heter det:
"Lägga en solidare grund för beviljande och nyttjande av finansiell hjälp utifrån, särskilt för att skaffa solida garantier för utveckling av individuella projekt."
Vi tänker inte lägga en solidare grund för beviljande och nyttjande, för det är inte vi som beviljar. Det är ni som tar emot, ni beviljar inte. Vi - Kuba - är åskådare och de som beviljar är Förenta staterna. Följaktligen är punkt VI direkt avfattad av Förenta staterna, den är Förenta staternas rekommendation och den andan genomsyrar det alster som kallas punkt I.
Nåväl, jag vill bara konstatera en sak: vi har talat mycket politik, vi har avslöjat att här föreligger en politisk sammansvärjning. I samtal med herrar delegater har vi klargjort Kubas rätt att uttrycka dessa uppfattningar, ty Kuba är direkt angripet i punkt V.
Kuba kommer likväl inte, som vissa tidningar och många språkrör för utländska nyhetsbyråer gör gällande, till detta möte för att sabotera det. Kuba kommer att fördöma det som är fördömligt ur principiell synpunkt. Men det kommer också för att samarbeta om det är möjligt, för att försöka rätta till det som börjat på ett så snedvridet sätt, och är berett att samverka med herrar delegater för att uppnå ett gott resultat.
Den hedervärde herr Douglas Dillon nämnde i sitt tal finansieringen. Detta är viktigt. Vi har samlats här för att tala om utveckling och måste då tala ekonomi, och vi är här for att tala med det enda land som har kapital för att finansiera.
Herr Dillon säger:
"Om vi betraktar de närmaste åren och alla källor för finansiering utifrån - internationella bolag, Europa, Japan liksom Nordamerika, nya privata investeringar och investeringar av allmänna medel - om Latinamerika vidtar de nödvändiga inre åtgärderna - en förutsättning - kan det logiskt hoppas att dess ansträngningar - (det är inte heller så att om det vidtar dessa åtgärder så får det de beviljade medlen, utan 'kan det logiskt hoppas', Che Guevaras anm.) - skall motsvara ett kapitaltillflöde av åtminstone 20 miljarder dollar under de närmaste tio åren. Största delen av dessa fonder skall komma från officiella källor."
Är detta något som finns? Nej, det som finns är 500 miljoner beviljade, det är detta man talar om. Det är nödvändigt att klarlägga detta, ty det är frågans kärnpunkt. Vad betyder - och jag försäkrar att jag inte ställer frågan för vår egen del utan till allas fromma - "om Latinamerika vidtar de nödvändiga inre åtgärderna" och vad betyder "kan det logiskt hoppas"? Jag tror att efter kommissionernas arbete eller då Förenta staternas representant anser det lämpligt bör denna detalj preciseras lite grand, ty 20 miljarder är en intressant siffra, det är inte mindre än två tredjedelar av den summa som vår premiärminister ansåg nödvändig för Amerikas utveckling. Bara lite till, och vi är uppe i 30 miljarder. Men dessa 30 miljarder måste i kontanter, den ena miljarden efter den andra, hamna i kassavalven i vart och ett av Amerikas länder, med undantag för den stackars Askungen som antagligen inte kommer att få någonting alls.
Det är där vi kan hjälpa till, inte genom utpressning som en del menar när de säger: Nej, Kuba är hönan som värper guldägg. Kuba finns, och så länge Kuba finns, ger Förenta staterna. Nej, vi kommer inte på det sättet, vi kommer för att arbeta, för att försöka kämpa för principer och idéer, för att våra folk skall utvecklas, ty alla eller nästan alla herrar representanter har sagt: Om Framstegsalliansen misslyckas kan ingenting hejda vågen av folkresningar - jag säger det på mitt sätt, men det var det man menade - ingenting kan hejda vågen av folkresningar om Framstegsalliansen misslyckas. Och vi kubaner är intresserade av att den inte misslyckas i den mån som den för Amerika innebär en verklig förbättring av levnadsstandarden för alla dess 200 miljoner invånare. Jag kan säga detta ärligt och uppriktigt. Vi har analyserat och förutsett den sociala revolutionen i Amerika, den verkliga. Ty händelserna håller på att utvecklas på ett annat sätt. Man försöker hejda folken med bajonetter och när folket förstår att man kan ta bajonetterna och vända dem mot dem som håller dem, då är den som håller bajonetten förlorad. Men om man vill leda folken på den logiska och harmoniska utvecklingens väg medelst långfristiga lån till låg ränta, som herr Dillon meddelade, med 50 års amortering, då är även vi överens.
Det enda, herrar delegater, är att vi alla tillsammans måste arbeta för att denna siffra skall konkretiseras och för att säkerställa att Förenta staternas kongress godkänner den. Ty glöm inte att vi har att göra med ett presidentstyre och en parlamentarisk regim och inte med en "diktatur" som Kuba, vars representant reser sig och talar i sin regerings namn och är ansvarig för sina ställningstaganden. Det som beslutas här, måste ratificeras därborta. Och vi alla delegater här vet att vid många tillfällen har de beslut, som fattats här, inte ratificerats där.
Nåväl, jag skulle ha mycket att säga om var och en av punkterna. Låt oss fatta oss kort för att diskutera dem i broderlig anda i kommissionerna. Här endast några allmänna data, några allmänna värderingar.
Tillväxttakten, som presenteras som ett fint resultat för hela Amerika, är 2,5 procent nettoökning. Bolivia uppgav 5 procent för tio år. Vi lyckönskar Bolivias representant och säger honom att med en liten ansträngning och mobilisering av folkets krafter kan han säga tio procent. Vi talar om tio procents utveckling utan någon som helst tvekan. Tio procent är den tillväxttakt som Kuba förutser för de kommande åren.
Vad visar detta, herrar delegater? Jo, att om varje land fortsätter på den inslagna vägen - när hela Amerika som för närvarande har en årlig nationalinkomst på 330 dollar per capita och ser sin nettoprodukt växa med 2,5 procent per år - kommer Amerika att fram emot 1980 ha 500 dollar per capita. Det är klart att för många länder är detta helt fantastiskt.
Vad beräknar Kuba att det skall ha år 1980? Jo, en nettoinkomst per capita på cirka 3.000 dollar, mer än Förenta staterna för närvarande. Och om ni inte tror oss, utmärkt. Låt oss visa vad vi duger till. Må man lämna oss i fred. Må man låta oss utvecklas. Och om tjugo år skall vi då mötas på nytt för att se om det var det revolutionära Kuba eller någon annan som stod för sirensången. Men vi meddelar denna årliga tillväxt utan ansvar.
Experterna föreslår att ineffektiva latifundier och minifundier ersätts med välutrustade jordbruk. Vi säger: Vill ni genomföra en agrarreform? Tag då jorden från den som har mycket och ge till den som ingen har. Så gör man en jordreform, resten är sirensång. Den kan genomföras på olika sätt. Man kan överlämna ett stycke jord i mindre lotter som privat egendom. Man kan skapa kooperativ. Man kan gå en medelväg som vi har gjort, det beror på varje folks speciella förhållanden. Men jordreformen sker genom att man upphäver latifunderna, inte genom att man koloniserar ny mark längre bort.
Jag skulle kunna tala om omfördelningen av inkomsten som på Kuba gjordes effektiv, därför att man tar av dem som har mer och möjliggör för dem som har lite eller ingenting att få mera. Vi har nämligen genomfört la reforma urbana, vi har sänkt avgifterna för elektricitet och telefon - vilket inom parentes sagt blev orsak till den första skärmytslingen med de utländska monopolföretagen - vi har skapat sociala arbetarklubbar och barndaghem, där arbetarnas barn får mat och skötsel medan föräldrarna arbetar. Vi har öppnat stränderna för folket och vi har nationaliserat undervisningen som är helt kostnadsfri. Dessutom håller vi på att utarbeta ett omfattande hälsovårdsprogram.
Jag skall strax komma in på industrialiseringen, ty den är grunden för utvecklingen, anser vi. Men det finns en mycket intressant punkt. Det gäller filtret, de renande elementen: teknikerna, jag tror att de är sju. Än en gång, mina herrar, möter vi faran för latrinokrati mitt i de överläggningar varigenom folken vill förbättra sin levnadsstandard. Än en gång möter vi politiker, utklädda till tekniker, som säger ja ena gången och nej den andra. "Ja", därför att du gjort det eller det - men i själva verket därför att du är ett lydigt redskap åt den som utdelar medlen. "Nej" till dig som har uppfört dig illa - men i själva verket därför att du inte är ett verktyg åt den som utdelar medlen, därför att du säger till exempel att du inte kan acceptera som pris för något som helst lån att Kuba angrips.
Detta är faran. Därtill kommer att det överallt är de små som får föga eller intet. Det finns, herrar delegater, en enda plats där de små har rätt "att sparka med benen", och det är här, där var och en har en röst och de små kan, om det är deras inställning, räkna med Kubas aktiva röst mot "de sjus" förslag med dess "steriliserande" och "renande", som är ägnat att på olika vägar kanalisera krediter under teknisk täckmantel.
Vilken linje leder till en verklig planering? En sådan måste innebära samordning och kan inte vara underställd något övernationellt organ.
Vi menar - och så gick det till i vårt land, herrar delegater - att förutsättningen för en verklig ekonomisk planering är att den politiska makten ligger i arbetarklassens händer. Detta är enligt vår mening ett sine qua non för den verkliga planeringen. Dessutom är det nödvändigt att fullständigt avskaffa de imperialistiska monopolen. Staten skall kontrollera den avgörande produktionen. Om vi håller fast vid dessa tre huvudpunkter så kommer vi fram till en planering av den ekonomiska utvecklingen. Om icke, kommer vi att förlora oss i ord, tal och möten.
Två faktorer blir bestämmande för om denna utveckling skall eller inte skall kunna mobilisera de latenta möjligheterna hos folkets massor, vilka endast väntar på att tas i bruk. Det är å ena sidan den centrala, rationella ledningen av ekonomin genom ett enda maktorgan som har rätt att besluta - jag talar inte om diktatorisk rätt utan om beslutsrätt - och å andra sidan folkets aktiva deltagande i planeringsarbetet.
Naturligtvis måste hela folket vara ägare till produktionsmedlen om det skall kunna delta i planeringsarbetet. Om icke, kommer det svårligen att delta. Folket kommer inte att vilja, och lika lite företagen där folket arbetar, tycks det mig. Nåväl, vi kan tala några minuter om vad Kuba har uppnått på sin väg genom att driva handel med alla, "liksom floderna söker sin väg nedför bergsluttningarna", som Martí sade.
Hittills har vi undertecknat krediter på 357 miljoner dollar med de socialistiska länderna och vi håller på att underhandla - och det är fråga om verkliga underhandlingar - om ytterligare drygt 100 miljoner, varigenom vi kommer fram till 500 miljoner på fem år. Detta lån, som ger oss möjlighet att bestämma vår ekonomiska utveckling, uppgår som vi sade till 500 miljoner - det är den summa som Förenta staterna ger hela Amerika - och detta endast för vår lilla republik, Kuba. Överfört till Amerika skulle detta innebära att Förenta staterna måste ge 15 miljarder pesos på fem år eller 30 miljarder dollar - jag säger pesos eller dollar för i vårt land har bägge samma värde - 30 miljarder dollar på tio år, den summa som vår premiärminister har begärt. Om sedan den ekonomiska utvecklingen leddes på ett riktigt sätt, skulle Latinamerika på endast fem år vara helt förvandlat.
Låt oss nu gå över till punkt II på dagordningen. Innan vi analyserar den skall vi ställa en politisk fråga.
Vänner till oss på detta möte - det finns många även om det inte verkar så - har frågat oss om vi är beredda att återinträda i de amerikanska staternas krets. Vi har aldrig övergivit de latinamerikanska nationerna och vi kämpar för att inte bli utdrivna, för att man inte skall tvinga oss att lämna de latinamerikanska republikernas krets.
Vi avslöjar farorna med ekonomisk integration i Latinamerika, ty vi känner exemplen från Europa och dessutom har Latinamerika på sitt eget skinn fått känna vad Europas ekonomiska integration kostat Latinamerika. Vi avslöjar faran av att de internationella monopolen helt sköter handeln inom de olika associationerna för fri handel. Men vi meddelar vid denna konferens, och vi hoppas att man accepterar oss, att vi är beredda att inträda i den latinamerikanska associationen för fri handel som ny medlem. Vi kommer att kritisera vad som finns att kritisera men även fylla alla krav så länge man respekterar Kubas särskilda ekonomiska och sociala organisation och accepterar dess socialistiska regering som ett fullbordat och oåterkalleligt faktum.
Därtill bör likhet i behandling och rättvist åtnjutande av fördelarna av den internationella arbetsfördelningen utsträckas även till Kuba. Kuba bör aktivt delta och kan bidra mycket till att väsentligt avhjälpa de stora "flaskhalsarna", som finns i våra länders ekonomier, med hjälp av en planekonomi, centralt dirigerad och med ett klart definierat mål.
Kuba föreslår emellertid även följande åtgärder: omedelbara, bilaterala förhandlingar för evakuering av baser och territorier i medlemsländer, ockuperade av andra medlemsländer, så att det inte uppstår svårigheter av den typ som Panamádelegationen avslöjade, nämligen att Panamas lönepolitik inte kan genomföras på en del av dess territorium. Vi har samma erfarenheter och vi skulle önska att denna anomali försvann.
Vi föreslår nationella utvecklingsplaner och samordning av teknisk och finansiell hjälp från alla industrialiserade länder utan ideologisk eller geografisk åtskillnad av något slag. Vi föreslår även garantier för att skydda de svagaste medlemsländernas intressen. Förbud mot ekonomiska aggressionshandlingar från en del medlemmar gentemot andra. Garanti för att skydda latinamerikanska företagare mot de utländska monopolens konkurrens. Reduktion av de nordamerikanska miltarifferna för industriprodukter från de integrerade latinamerikanska länderna. Vi framhåller att det, såvitt vi förstår, skulle vara lämpligt att finansieringen utifrån endast skedde genom indirekta investeringar på följande villkor: inga politiska förbehåll, ingen diskriminering gentemot statsägda företag, investeringar endast i överensstämmelse med mottagarlandets intressen, inte högre ränta än tre procent. Tiden för amorteringarna bör inte vara mindre än tio år och bör kunna förlängas om svårigheter i betalningsbalansen uppstår. Förbud för ett medlemsland att utmäta eller konfiskera ett annat medlemslands fartyg eller flygplan. Påbörjande av skattereformer, så att skatterna inte vältras över på de arbetande massorna och så att de skyddar mot de utländska monopolens verksamhet.
Punkt III på dagordningen har av herrar tekniker behandlats med samma finkänslighet som de andra punkterna. De har lyft lite grand på slöjan men omedelbart låtit den falla igen, ty det rör sig om en penibel historia:
"Det hade varit önskvärt, säger de, och till och med frestande att formulera ambitiösa och spektakulära rekommendationer. Gruppen har likväl inte gjort det, beroende på de talrika och komplicerade tekniska problem som anmält sig. Det är därför de rekommendationer som gjorts nödvändigtvis måste begränsa sig till dem som ansetts tekniskt genomförbara."
Jag vet inte om jag är särskilt skarpsynt men jag tror mig kunna läsa mellan raderna. Eftersom det inte finns några uttalanden föreslår Kubas delegation konkret att detta möte måtte leda till: garanti för fasta priser utan något "skulle kunna", utan något "vore möjligt", utan "vi skall undersöka" eller andra förbehåll; växande eller åtminstone fasta marknader; garantier mot ekonomiska aggressioner; garantier mot unilateralt upphävande av handel på traditionella marknader; garantier mot "dumping" av subsidierade jordbruksöverskott; garanti mot protektionism beträffande råvaruproduktion; skapande av villkor i de industrialiserade länderna för inköp av mer förädlade råvaror.
Kuba hävdar att det vore önskvärt att Förenta staternas delegation inom kommissionerna besvarade frågan om Förenta staterna kommer att fortsätta att subventionera sin produktion av koppar, bly, zink, socker, bomull, vete och ull. Kuba frågar om Förenta staterna kommer att fortsätta att utöva påtryckningar för att överskotten av råvaror från medlemsländerna inte skall säljas till de socialistiska länderna, varigenom medlemsländerna skulle kunna vidga sin marknad.
Nu kommer punkt V på dagordningen, därför att punkt IV bara innehåller en rapport. Denna punkt V är medaljens baksida.
Fidel Castro sade vid konferensen i Costa Rica att Förenta staterna hade kommit "med en pung med guldmynt i ena handen och en knölpåk i den andra". Här kommer i dag Förenta staterna med sin pung med guldmynt - nu lyckligtvis lite större - i ena handen och ett stängsel för att isolera Kuba i den andra. Det är i varje fall en triumf för de historiska omständigheterna.
I punkt V på dagordningen presenteras ett program av åtgärder i Latinamerika för att styra tänkandet, undertrycka fackföreningsrörelsen och om möjligt förbereda en militär aggression mot Kuba.
Man kan lägga märke till tre steg tvärs genom läsningen. Mobilisering från och med nu av massmedia och latinamerikansk propaganda mot den kubanska revolutionen och mot våra folks kamp för frihet. Småningom skapande av en interamerikansk samordning av press, radio, TV och film, som möjliggör för Förenta staterna att dirigera politiken i alla Amerikas opinionsbildande organ - de vill dra med alla, det finns redan nu inte många som står utanför Förenta staternas inflytelsesfär. Monopolistisk kontroll av nya informationsföretag och uppslukande av så många som möjligt av de gamla.
Man gör anspråk på, herrar delegater, att etablera en gemensam kulturmarknad, organiserad, dirigerad, betald, tämjd. Hela Amerikas kultur i tjänst hos den imperialistiska propaganda för att visa att den hunger våra folk lider av inte är hunger utan lättja. Fantastiskt!
Till detta svarar vi: de opinionsbildande organen i Latinamerika bör uppmanas att knyta an till de ideal som siktar till varje latinamerikanskt folks nationella frigörelse. Man måste uppmuntra utbyte av informationer, skapa kultur och pressutbyte, organisera direkta besök utan diskriminering mellan våra folk. Som det nu är, får en nordamerikan som reser till Kuba fem års fängelse vid återkomsten till sitt land. Man bör uppmana de latinamerikanska regeringarna att garantera de friheter som möjliggör för arbetarrörelsen att skapa en fri facklig organisation, försvara arbetarnas intressen och kämpa för folkens verkliga oberoende. Vidare bör punkt V i sin helhet förkastas som ett försök av imperialismen att undertrycka det som våra folk håller på att rädda från undergång: den nationella kulturen.
Jag tillåter mig ge en översikt över målsättningen för Kubas första ekonomiska utvecklingsplan för de närmaste fyra åren. Den globala tillväxten kommer att bli 12 %, d.v.s. mer än 9,5 % netto per capita. Vad industrin beträffar emotses en förvandling av Kuba till Latinamerikas mest industrialiserade land i förhållande till befolkningens storlek, vilket följande data visar: en förstaplacering i Latinamerika i produktionen per capita av stål, cement, el-energi och - med undantag för Venezuela - oljeraffinering. Likaledes en förstaplacering vad beträffar traktorer, konstfiber, skor och tyg etc. En andraplacering i världsmåttstock i produktion av metallisk nickel (hittills har Kuba endast framställt koncentrat). Nickelproduktionen kommer 1965 att uppgå till 70.000 ton, vilket utgör nära 30 procent av världsproduktionen. Dessutom kommer Kuba att producera 2.600 ton metallisk kobolt och 8,5 till 9 miljoner ton socker. Början till utveckling av en kemisk sockerindustri är i sikte.
För att lyckas med dessa åtgärder som är lätta att räkna upp men som kräver ett enormt arbete, ett helt folks ansträngningar för att genomföras och en mycket stor finansiering utifrån, gjord i en anda av hjälp och inte av plundring, har man vidtagit följande åtgärder: man skall göra investeringar i industrier på mer än en miljard pesos - en kubansk peso motsvarar en dollar - med utbyggnad av elkraften till 800 megawatt. År 1960 var den installerade kapaciteten 621 megawatt - med undantag för sockerindustrin som arbetar säsongmässigt. Installation av 205 industrier, bland vilka de viktigaste är de 22 följande: en ny anläggning för raffinering av metallisk nickel, som kommer att höja totalproduktionen till 70.000 ton, ett oljeraffinaderi för 2 miljoner ton råolja, det första järnverket på 700.000 ton och som under denna 4-årsperiod kommer att producera 500.000 ton stål. Utvidgning av anläggningar för produktion av svetsade stålrör till 25.000 ton, 5.000 traktorer årligen, 10.000 motorcyklar årligen, 3 nya anläggningar för cementproduktion och utvidgning av de redan existerande till en total produktionskapacitet av 1.500.000 ton, vilket kommer att höja vår produktion till 2.500.000 ton årligen. Tillverkning av 291 miljoner metallcisterner och -fat, utvidgning av vår glastillverkning till 237.000 ton årligen, därav 1 miljon kvadratmeter plant glas. En ny fabrik för tillverkning av fiberplattor av bogass på 10.000 kubikmeter. En anläggning för ammoniumnitrat med en kapacitet av 60.000 ton, för enkel superfosfat 70.000 ton, för trippelfosfat 81.000 ton, salpetersyra 132.000 ton, ammoniak 85.000 ton. Åtta nya textilfabriker och utbyggnad av de redan existerande med 451.000 spinnmaskiner, samt andra fabriker av mindre betydelse; totalt ett antal av 205.
Krediterna har hittills kontrakterats på följande sätt: 200 miljoner dollar med Sovjetunionen, 60 miljoner med Folkrepubliken Kina, 40 miljoner med Socialistiska republiken Tjeckoslovakien, 15 miljoner med Folkrepubliken Rumänien, 15 miljoner med Folkrepubliken Ungern, 12 miljoner med Folkrepubliken Polen, 10 miljoner med Tyska Demokratiska Republiken och 5 miljoner med Demokratiska Republiken Bulgarien. Den till innevarande datum kontrakterade totalsumman uppgår till 357 miljoner. De nya förhandlingarna som vi hoppas skall avslutas snart, förs i första hand med Sovjetunionen, som i egenskap av det mest industrialiserade landet i det socialistiska blocket är det land som erbjudit oss det största stödet.
Vad jordbruket beträffar avser Kuba att nå självförsörjning i livsmedelsproduktionen, inberäknat fett och ris, däremot inte vete. Vi ämnar bli självförsörjande på bomull och hårda fibrer samt skapa överskott på tropiska frukter för export och på andra jordbruksprodukter, vars bidrag till exporten kommer att tredubbla den nuvarande nivån.
Beträffande utrikeshandeln kommer den att öka värdet av exporten med 75 procent i förhållande till år 1960. Mångsidigheten i ekonomin skall främjas. Sockret och dess biprodukter skall utgöra cirka 60 procent av exportvärdet mot för närvarande 80 procent. Inom byggnadsverksamheten skall vi med 40 procent minska den nuvarande bostadsbristen, inberäknat de ruckel som våra lantgårdar egentligen är. Vi skall använda vårt byggnadsmaterial rationellt och öka bruket av lokalt förefintligt material utan att ge avkall på kvalitén.
Det finns en punkt som jag skulle vilja stanna vid ett ögonblick. Det gäller utbildningen. Vi har skrattat åt en grupp tekniker som satte utbildning och hälsovård som ett villkor "sine qua non" för att påbörja vägen till utveckling. För oss är detta en villfarelse. Men det är inte desto mindre sant att så snart utvecklingen inletts bör utbildningen ske parallellt. Utan en ändamålsenlig teknisk utbildning bromsas utvecklingen. Därför har Kuba företagit en genomgripande utbildningsreform, vidgat och förbättrat undervisningsorganen och fullständigt planerat utbildningen.
För närvarande står Kuba på första plats i Latinamerika beträffande anslag till undervisning och utbildning. 5,3 procent av nationalinkomsten anslås. De utvecklade länderna anslår tre ā fyra procent och det övriga Latinamerika en ā två procent av nationalinkomsten. På Kuba går 28,3 procent av statens löpande utgifter till undervisningsministeriet, och inberäknat andra organ, som anslår medel till utbildning, stiger denna procentsats till 30. Det land i Latinamerika som kommer närmast Kuba anslår 21 procent av budgeten.
Ökningen av undervisningsbudgeten från 75 miljoner 1958 till 128 miljoner 1961 utgör en ökning på 71 procent. De totala utgifterna för utbildningen, inberäknat alfabetisering och skolbyggande, beräknas till 170 miljoner, 25 pesos per capita. I Danmark till exempel anslår man 25 pesos per capita och år för utbildning, i Frankrike 15, i Latinamerika fem.
På två år skall vi bygga 10.000 lärosalar och utbilda 10.000 nya skollärare. Kuba är det första land i Latinamerika som helt och fullt tillgodoser behoven av elementär undervisning för alla barn i skolåldern. Det mål som UNESCO uppsatt för Latinamerika för 1968 har redan uppnåtts på Kuba.
De verkligt imponerande åtgärder och sanningsenliga siffror som vi här meddelar, herrar delegater, har möjliggjorts genom följande åtgärder: nationalisering av undervisningen, som har gjorts konfessionslös och kostnadsfri; ett stipendiesystem som tillgodoser de studerandes alla behov, i överensstämmelse med följande plan: 20.000 stipendier för grundskolans högstadium från sjunde till nionde klass, 3.000 stipendier för postgymnasiala institut, 3.000 till konsthantverksutbildning, 6.000 till universiteten, 1.500 till kurser i artificiell insemination, 1.200 till kurser i maskinlära för jordbrukare, 14.000 till kurser i tillskärning och sömnad samt grundutbildning i hemvård för bondkvinnor, 1.200 för utbildning av skollärare för bergsbefolkningen, 750 till preparandkurser för personal inom rättsväsendet, magistraten, etc., 10.000 stipendier och studiebidrag till elever i teknisk utbildning. Därtill hundratals stipendier för studier i teknologi i de socialistiska länderna. Hundra centra skall skapas för sekundär utbildning, av vilka varje kommun skall ha åtminstone ett.
Detta år kommer analfabetismen på Kuba att avskaffas, som jag redan har sagt. Det är en märklig prestation. Hittills har 104.500 deltagare i lärarbrigaderna, som mest består av studerande ungdom mellan 10 och 18 år, spritts över landet från den ena ändan till den andra för att gå direkt till bondens koja, till arbetarens hem, för att övertyga den gamle mannen, som inte vill studera, och på detta sätt avskaffa analfabetismen på Kuba.
Så snart en fabrik avskaffat analfabetismen bland sina arbetare hissar den en flagga som meddelar det kubanska folket detta. Så snart ett kooperativ avskaffar analfabetismen bland sina bönder hissar det samma flagga. Som symbol för att de sprider kunskapens ljus i de efterblivna trakterna bär de 104.500 unga studerandena en bok och en lykta i handen. De tillhör "Conrado Benítez"-brigaderna. Med detta namn hedrar man minnet av den kubanska revolutionens första martyr inom undervisningsreformen. Benítez hängdes av en grupp kontrarevolutionärer på grund av det grova brottet att ha lärt bönderna i bergen i vårt land att läsa.
Detta är skillnaden, herrar delegater, mellan vårt land och dem som bekämpar oss.
Inom alfabetiseringskampanjen arbetar 156.000 personer frivilligt på deltid. 32.000 skollärare leder denna armé. Endast med hela det kubanska folkets aktiva samarbete har det varit möjligt att uppnå dessa utomordentliga resultat.
Allt har gjorts på ett år eller rättare sagt två. Sju regementskaserner har omvandlats till studentbostäder, 27 kaserner till skolor. Allt detta har skett medan vi hotades av imperialistisk aggression. Skolstaden "Camilo Cienfuegos" har för närvarande 5.000 elever från Sierra Maestra. Enheter för 20.000 elever är under uppbyggnad. Man har planer på att bygga en liknande stad i varje provins. Varje skolstad skall vara självförsörjande ifråga om livsmedel, eleverna skall lära sig jordbruksteknik.
Nya metoder har införts i undervisningen. Folkskolan ökade från 1958 till 1959 från 602.000 till 1.231.700 lärjungar. Högstadiet ökade från 21.900 till 83.800, handelsskolorna från 8.900 till 21.300 elever, de tekniska skolorna från 5.600 till 11.500.
Vi har investerat 48 miljoner pesos i skolbyggnader på endast två år. Det statliga förlaget tillhandahåller kostnadsfritt läroböcker och alla övriga trycksaker för eleverna.
Två TV-kedjor som täcker hela Kubas territorium ställer detta mäktiga medium i massundervisningens tjänst. På samma sätt står den nationella radion till undervisningsministeriets förfogande. Kubanska Institutet för konst- och filmindustri, Nationella Biblioteket och Nationella Teatern med filialer över hela landet kompletterar spridningen av kulturen. INDER, Nationella Institutet för sport, fysisk fostran och rekreation organiserar fysisk fostran i stor skala.
Detta är, herrar delegater, Kubas kulturella panorama i detta nu.
Vi har brännmärkt "Framstegsalliansen" som ett medel att skilja kubanska folket från de övriga latinamerikanska folken, att isolera den kubanska revolutionen och därefter kuva de andra folken i överensstämmelse med imperialismens syften. Jag skulle önska att man tillät mig att klart framlägga bevisen för detta påstående.
Det finns många intressanta dokument här i världen. Vi skall bland delegaterna dela ut några som har kommit oss tillhanda och som visar till exempel vilken åsikt imperialismen har om Venezuelas regering, vars utrikesminister för några dagar sedan angrep oss skarpt kanske därför att han menade att vi kränkte lagarna om vänskap med hans folk och hans regering.
Det kan vara av intresse för er att veta att vi genom vänner fått del av ett särskilt intressant dokument[3]. Det är en redogörelse för ett hemligt dokument avsett för ambassadör Moscoso i Venezuela från dennes rådgivare John M. Cates J:r, Irving Tragen och Robert Cox.
Detta dokument säger i en passage, som behandlar de åtgärder som måste vidtas i Venezuela för att åstadkomma en verklig "framstegsallians", ledd av Förenta staterna:
"Reformering av byråkratin: Alla planer som formuleras beträffande Venezuela, alla program som inleds för Venezuelas ekonomiska utveckling, de må genomföras genom den venezolanska regeringen eller nordamerikanska tekniker, måste i praktiken genomföras medelst den venezolanska byråkratin. Men så länge den allmänna administrationen i detta land karakteriseras av inkompetens, likgiltighet, ineffektivitet, formalism, nepotism, stöld, korruption bland tjänstemännen och upprättande av privata imperier, kommer det att vara praktiskt taget omöjligt att förverkliga dynamiska och effektiva projekt genom regeringsapparaten. En reform av den administrativa apparaten är därför sannolikt det mest fundamentala behovet, eftersom man inte endast måste rätta till en grundläggande ekonomisk och social diskrepans utan man också måste göra om själva instrumentet med vilket alla övriga basreformer och utvecklingsprojekt skall utformas."
Det finns många intressanta ting i detta dokument som vi skall ställa till herrar delegaters förfogande. Man talar där även om de infödda. Efter att ha undervisat de infödda låter man de infödda arbeta. Vi är infödda, ingenting mer. Men det finns något mycket intressant, herrar delegater, och det är den rekommendation som herr Cates ger herr Moscoso om vad som måste göras i Venezuela och varför man måste göra det. Han säger sålunda:
"Förenta staterna kommer att se sig tvingade, antagligen snabbare än man tror, att klargöra för los godos[4], för oligarkin, för de nyrika, för de nationella och utländska ekonomiska sektorerna, för militärerna och prästerskapet, att de i sista instans måste välja mellan två ting: bidra till att i Venezuela upprätta ett samhälle, baserat på massorna, med bibehållande för de besuttna av en del av status quo och rikedomarna, eller riskera att förlora bäggedera (och sannolikt möta döden framför en exekutionspluton, Che Guevaras anm.) om moderationens och framstegets krafter stäcks."
Detta är alltså nordamerikanernas rapport till sin ambassadör. Sedan fullständigas bilden av den fars som denna konferens börjar utvecklas till, genom andra rapporter om hemliga instruktioner beträffande "fallet Kuba" från State Departement.
Detta är mycket viktigt ty det avslöjar pudelns kärna. Det sägs klart ut - jag tillåter mig att göra ett litet utdrag även om jag avrundar här och var för korthetens skull, och för övrigt skall vi låta dokumentet cirkulera här:
"I början togs det för givet i Latinamerika att invasionen (vid Playa Girķn) var stödd av Förenta staterna och följaktligen skulle bli framgångsrik. De flesta regeringar och officiella organ var beredda att acceptera ett fullbordat faktum, även om de hyste farhågor för kränkning av noninterventionsprincipen. Kommunisterna och andra starkt pro-castristiska element gick omedelbart till offensiv med demonstrationer och våldshandlingar, riktade mot Förenta staternas beskickningar i flera länder, särskilt i Argentina, Bolivia och Mexico. Sådana anti-nordamerikanska och pro-castristiska aktiviteter erhöll emellertid ett begränsat stöd och fick mindre effekt än man hade kunnat vänta."
"Den misslyckade invasionen gjorde de anti-castristiska kretsarna missmodiga. De ansåg att Förenta staterna borde göra något dramatiskt för att återupprätta sin skadade prestige. Men misslyckandet mottogs med glädje av kommunisterna och andra pro-castristiska element."
Rapporten fortsätter:
"I de flesta fall var de latinamerikanska regeringarnas reaktioner inte överraskande. Med undantag för Haiti och Dominikanska republiken uttryckte de republiker, som redan brutit eller suspenderat sina relationer med Kuba, sin förståelse för den nordamerikanska positionen. Honduras förenade sig med det anti-castristiska lägret, avbröt förbindelserna i april och föreslog bildande av en allians mellan de centralamerikanska och karibiska nationerna för att med våldsmedel klara av Kuba. Förslaget - som även hade förts fram av Nicaragua på egen hand - övergavs i tysthet när Venezuela vägrade stödja det. Venezuela, Colombia och Panama uttryckte en allvarlig oro över den sovjetiska och internationella kommunismens penetrering på Kuba men förordade något slags kollektiv aktion genom OAS för att klara av det kubanska problemet ("kollektiv aktion genom OAS" - vi känner igen tongångarna, Che Guevaras anm.). En liknande åsikt framfördes av Argentina, Uruguay och Costa Rica. Chile, Ecuador, Bolivia, Brasilien och Mexico vägrade stödja varje ställningstagande som skulle innebära en intervention i Kubas inre angelägenheter. Denna hållning blev antagligen särskilt stark i Chile där regeringen fann en stark opposition inom alla läger mot en öppen militär intervention av någon stat mot Castroregimen. I Brasilien och Ecuador framkallade frågan allvarlig splittring inom kabinettet, i kongressen och de politiska partierna. I fallet Ecuador skakades den omedgörlige pro-kubanske presidenten Velascos position men den förändrades inte av upptäckten att ecuatorianska kommunister höll på att tränas i gerillataktik inom landet av pro-castristiska revolutionärer" (inom parentes vill jag framhålla att detta är lögn, Che Guevaras anm.).
"Det råder föga tvivel om att några av de förut icke komprometterade elementen i Latinamerika tagit positivt intryck av Castros skicklighet att överleva en av Förenta staterna stödd militär attack mot sin regim. Många som hade tvekat att tidigare kompromettera sig, därför att de antog att Förenta staterna med tiden skulle undanröja Castroregimen, har kanhända ändrat åsikt nu. Castros seger har visat dem den kubanska revolutionens permanenta och möjliga karaktär. (Detta står i en redogörelse från USA, Che Guevaras anm.). Dessutom har hans seger utan tvekan stimulerat den latenta anti-nordamerikanska attityd som förhärskar i en stor del av Latinamerika."
"Under alla förhållanden är medlemsstaterna i OAS nu mindre fientliga mot en intervention från Förenta staterna på Kuba än före invasionen, men en majoritet - inberäknat Brasilien och Mexico, som omfattar mer än hälften av Latinamerikas befolkning - är inte beredd att aktivt intervenera och inte ens att ena sig om att sätta Kuba i karantän. Inte heller kan man hoppas att Organisationen på förhand skulle ge sitt godkännande av en intervention från Förenta staternas sida, med undantag för det fall att Castro obestridligen vore inblandad i ett angrepp mot en latinamerikansk regering."
"Även om Förenta staterna lyckades - vilket synes osannolikt - att övertala de latinamerikanska staternas majoritet att sätta Kuba i karantän, så skulle försöket sannolikt inte bli helt framgångsrikt. Säkerligen skulle Mexico och Brasilien vägra att samarbeta och att låta sig användas för resor och andra kommunikationer mellan Latinamerika och Kuba."
"Mexicos opposition under lång tid mot intervention av varje slag skulle inte utgöra något oöverstigligt hinder för en kollektiv aktion av OAS gentemot Kuba. Brasiliens hållning, som utövar starkt inflytande på dess sydamerikanska grannar, är likväl avgörande för ett samarbete inom hemisfären. Så länge som Brasilien vägrar att agera mot Kuba, är det sannolikt att ett antal andra nationer, däribland Argentina och Chile, inte hyser önskan att utsätta sig för ogynnsamma inre återverkningar för att tillmötesgå Förenta staterna."
"Omfattningen av det hot, som Castro och kommunisterna i andra delar av Latinamerika utgör, kommer sannolikt även i fortsättningen att bero på följande faktorer: a) regimens förmåga att vidmakthålla sin position; b) dess effektivitet att framgångsrikt närma sig problemet om reformer och utveckling och/eller skickligheten hos de icke-kommunistiska elementen i andra latinamerikanska länder att framlägga genomförbara och för folket acceptabla alternativ. Om Castro genom propaganda etc. kan övertyga de icke-sympatiserande elementen i Latinamerika om att grundläggande sociala reformer verkligen genomförs (det vill säga om herrar delegater blir övertygade om att det vi säger är sanning, Che Guevaras anm.), som gynnar de fattigaste klasserna, kommer det kubanska exemplets attraktionskraft att öka och det kommer att fortsätta att inspirera vänsterimitatörer i hela zonen. Faran ligger inte så mycket i att en subversiv apparat med centrum i Havanna kan exportera revolutionen som i att den växande misären och missnöjet inom det latinamerikanska folkets massor ger de pro-castristiska elementen möjlighet att agera."
Därefter behandlas en eventuell intervention från vår sida och man resonerar:
"Det är sannolikt att kubanerna agerar försiktigt i detta avseende under någon tid. Sannolikt önskar de inte riskera avbrott i eller upptäckt av någon piratoperation eller militärleverans som kommer från Kuba. En sådan eventualitet skulle resultera i en ytterligare skärpning av den officiella latinamerikanska hållningen eller åtminstone ge möjliga motiv för sanktioner från OAS:s sida. Av dessa skäl och på grund av Castros bekymmer för försvaret av det egna territoriet i detta ögonblick är nyttjandet av kubanska militära styrkor för att stödja uppror i andra områden ytterst osannolikt."
Ni har alltså hört, herrar delegater som tvivlar, att Förenta staternas regering tillkännager att det är ytterst osannolikt att våra trupper ingriper i andra länders nationella frågor.
"Alltefter som tiden går och inför frånvaron av en direkt intervention från Kubas sida i grannstaternas inre angelägenheter, tenderar den aktuella fruktan för castrismen, för sovjetisk inblandning, för regimens 'socialistiska' karaktär (de sätter detta inom citationstecken, Che Guevaras anm.) och motviljan mot förtrycket i Castros polisstat att minska, och den traditionella noninterventionspolitiken kommer att stärkas."
Sedan heter det:
"Förutom den direkta verkan på Förenta staternas prestige i detta område - vilken otvivelaktigt har sjunkit till följd av den misslyckade invasionen - skulle Castroregimens fortbestånd kunna få en djupgående effekt på det amerikanska politiska livet under de kommande åren. Dessa omständigheter bereder mark för en politisk kamp som framkallats av den kommunistiska propagandan inom denna hemisfär under lång tid. Vi har att räkna med de anti-nordamerikanska 'folkliga' (inom citationstecken, Che Guevaras anm.) krafterna och å andra sidan med de dominerande grupper som är lierade med Förenta staterna. De regeringar som utlovar reformer under en evolutionsperiod om många år, kommer, även om utvecklingstakten kan tänkas accelerera, att stå mot politiska ledare som utlovar omedelbart avhjälpande av de sociala missförhållandena genom konfiskering av egendom och omstörtning av samhället. Den mest överhängande faran med Castros exempel för Latinamerika skulle mycket väl kunna vara att det mera hotar stabiliteten hos de regeringar som nu försöker sig på social och ekonomisk evolution, än de regeringar som har försökt hindra sådana förändringar, delvis beroende på de spända förväntningar som beledsagar sociala förändringar och ekonomisk utveckling. Städernas arbetslösa och de jordlösa bönderna i till exempel Venezuela och Peru, vilka har hoppats att Accion Democrática och APRA skall genomföra reformer, utgör en öppen politisk kraftkälla för de politiker som övertygar dem om att förändringen kan genomföras mycket snabbare än de socialdemokratiska rörelserna har lovat. Det folkliga stöd som för närvarande ges åt de grupper som söker förändringar på evolutionens väg, eller det potentiella stöd som de normalt skulle kunna erhålla alltefter som de latinamerikanska massorna blir mer politiskt aktiva, skulle gå förlorat i takt med att de extremistiska politiska ledarna genom att utnyttja Castros exempel kan skapa stöd för en revolutionär förändring."
Och i det sista stycket, mina herrar, dyker vår här närvarande väninna Framstegsalliansen upp:
"Framstegsalliansen skulle mycket väl kunna stimulera till mer intensiva reformprogram, men om dessa inte inleds snabbt och snabbt börjar ge positiva resultat är det sannolikt att de inte blir en tillräcklig motvikt mot den yttersta vänsterns växande tryck. De år vi har framför oss kommer nästan säkert att bli vittne till en kapplöpning mellan de krafter som försöker inleda reformprogram av evolutionskaraktär och de som försöker skapa stöd från massorna för en genomgripande ekonomisk och social revolution. Om de moderata blir efter i denna kapplöpning skulle de med tiden kunna få se sig berövade massornas stöd och bli trängda in i en ohållbar situation mellan yttersta högern och yttersta vänstern."
Detta, herrar delegater, är de dokument som den kubanska delegationen velat framlägga för er för att utan omskrivningar avslöja för er kontentan av "Framstegsalliansen".
Nu känner vi alla till nordamerikanska State Departments innersta mening: man måste säkerställa de latinamerikanska ländernas utveckling, ty om icke, så uppstår ett fenomen som heter "castrism", vilket är något fruktansvärt för Förenta staterna.
Nåväl, mina herrar, låt oss göra en Framstegsallians med följande innehåll: att alla länder som är medlemmar i OAS verkligen skall tillväxa ekonomiskt; att de tillväxer så att de kan konsumera sina produkter och inte förvandlas till en rikedomskälla för de nordamerikanska monopolen; att de tillväxer för att säkra den sociala freden och inte för att skapa nya reserver för ett eventuellt erövringskrig; att de tillväxer till sitt eget bästa, inte för dem där borta. Och till alla er, herrar delegater, säger den kubanska delegationen med all uppriktighet: Vi vill under våra betingelser leva inom den latinamerikanska familjen. Vi vill leva tillsammans med Latinamerika. Vi vill se dess länder växa, om möjligt i samma takt som vi växer. Men vi motsätter oss inte att de växer i en annan takt. Vad vi däremot kräver är nonaggressionsgaranti för våra gränser.
Vi kan inte förhindra exporten av vårt exempel, fast Förenta staterna vill det. Ty exemplet är något andligt som överskrider gränserna. Vad vi däremot garanterar är att vi inte kommer att exportera revolutionen. Vi garanterar att inte ett gevär, inte ett vapen kommer att föras ut från Kuba för kamp i något annat land i Amerika.
Vad vi inte kan försäkra är att Kubas idé inte slår rot i något annat land i Amerika. Vad vi kan försäkra på denna konferens inför folken är att om man inte vidtar omedelbara sociala preventiva åtgärder, så kommer Kubas exempel att genomtränga folken, och då däremot kommer det tänkvärda uttryck som Fidel fällde en gång, en 26 juli, och som tolkades som en aggression, att besannas. Fidel sade att om de sociala förhållandena fortsatte att vara som hittills så skulle "Andernas bergskedja bli Amerikas Sierra Maestra".
Vi, herrar delegater, menar med Framstegsalliansen en allians för vårt framsteg, den fredliga alliansen för allas framsteg. Vi motsätter oss inte att man ställer oss åt sidan vid fördelningen av krediter, men vi motsätter oss däremot att man ställer oss åt sidan i fråga om det kulturella och andliga livet i våra amerikanska länder som vi tillhör.
Vad vi aldrig kommer att tillåta är att man inskränker vår frihet att driva handel och ha relationer med alla världens folk, och vi kommer att försvara oss med all vår kraft mot varje försök till utländsk aggression, det må göras av en handelsmakt eller av något latinamerikanskt organ som uttrycker önskningarna hos en del att se oss likviderade.
Till sist, herr ordförande, herrar delegater, skulle jag vilja säga er att vi för någon tid sedan hade ett sammanträde på Kuba i de revolutionära styrkornas generalstab, som jag tillhör. Vi behandlade en aggression mot Kuba som vi visste skulle komma utan att veta när eller var. Vi trodde att den skulle bli omfattande. Detta ägde rum före den berömda varningen från Sovjetunionens premiärminister Nikita Chrusjtjov, att hans lands raketer kunde nå bortom de sovjetiska gränserna. Vi hade inte bett om denna hjälp och vi kände inte till denna hjälpberedskap. Därför samlades vi, då vi visste att invasionen var förestående, för att som revolutionärer möta vårt slutliga öde. Vi visste att om Förenta staterna invaderade Kuba skulle det bli ett fruktansvärt blodbad och vi skulle slås ned och drivas bort från alla bebodda platser i landet. Vi, medlemmar av generalstaben, föreslog då Fidel Castro att han skulle dra sig tillbaka till en undangömd plats i bergen och att en av oss skulle ta hand om försvaret av Havanna. Vår premiärminister och ledare svarade den gången med ord som visar hans storhet - liksom han gör genom alla sina handlingar - att om Förenta staterna invaderade Kuba och om Havanna försvarade sig som det borde försvara sig, skulle hundratusentals män, kvinnor och barn dö under yankeevapnens anstormning och att det var otänkbart att begära att ledaren för ett folk i revolution skulle fly till bergen. Hans plats var där hans kära döda befann sig och han skulle där tillsammans med dem fylla sin historiska mission.
Denna invasion kom aldrig till stånd. Men vi vidmakthåller denna anda, herrar delegater, och därför kan jag förutsäga att den kubanska revolutionen är omöjlig att besegra, emedan den har ett sådant folk och en sådan ledare som den man som leder Kuba.
[1] Förenta staternas delegat, Douglas Dillon, hade inlett sitt tal med att säga: "En stor amerikan, kubanen José Martí, har påmint oss om att 'amerikanerna är ett, från begynnelsen, i hoppet och i faran'. Vi är samlade här i dag för att förverkliga denna tanke, samlade till följd av vårt gemensamma ursprung, eldade av en och samma förhoppning, med den fasta beslutsamheten att besegra de gemensamma farorna."
[2] Första Havannadeklarationen 2 sept. 1960.
[3] Den nordamerikanska delegationen ifrågasatte dessa dokument enligt vad som framgår av följande deklaration av Dillon själv:
"Förenta staternas delegation har liksom alla andra delegationer mottagit exemplar av de bägge dokument som den kubanska delegaten i går läste upp i sitt tal inför konferensen. Den nordamerikanska delegationen har skickat dessa dokument till Washington för att undersöka deras autenticitet.
Beträffande möjligheten av ett program för tekniskt samarbete med Venezuelas regering har ett sådant dokument, om det är vederhäftigt, ingen annan betydelse än rekommendationer och omdömen gjorda av lägre tjänstemän inom Förenta staternas ambassad till dess ambassadör. Den där ingående kritiken beträffande de administrativa förfarandena och det ineffektiva systemet, är inte annat än dessa lägre tjänstemäns personliga åsikter och skulle på intet sätt kunna vara uttryck för Förenta staternas ambassadör eller regering.
Den kubanske delegatens uppläsning av detta dokument utgör tydligen ett försök att orsaka den venezolanska administrationen inre politiska svårigheter och ge upphov till missförstånd mellan Venezuelas och Amerikas Förenta staters regeringar. Det är synnerligen signifikativt att den kubanske delegaten anstränger sig att undergräva Venezuelas regerings anseende, när det är allmänt erkänt av den progressiva opinionen i hemisfären att Venezuelas regering går in för ett program för djupgående sociala, ekonomiska och administrativa förbättringar, vilka bör resultera i ett verkligt framsteg för det venezolanska folket."
Senare medgav Förenta staterna att dokumenten var officiella texter. Dessa texter återfinns i "El Nacional", Caracas, 23 augusti 1963, och i volymen "La profecía del Che", Buenos Airés, Escorpiķn, 1964. (Utgivarens anm.)
[4] Föraktfull beteckning för konservativa