Originalets titel: Stalin's Russia and the Crisis in Socialism (1939). Svenska upplagan 1941
Översättning: Margitta Hansson
HTML: Martin Fahlgren
Max Eastman (1883-1969) var en amerikansk skribent och politisk aktivist, som 1913-1917 var redaktör för den radikala veckotidskriften New Masses. 1917 stödde han helhjärtat den ryska revolutionen och var med och grundade den kommunistiskt färgade tidningen The Liberator.
Under 1920-talet var han en viktig person i den vänster som växte fram efter Oktoberrevolutionens seger. Från 1922 levde och studerade han under några år i Sovjetunionen, där han lärde känna många av de högsta bolsjevikiska ledarna.
Efter Lenins död 1924, blev han vittne till konflikten mellan Stalin och Trotskij, som ledde till att han tog ställning för den Trotskij och den ryska vänsteroppositionen.
Under de följande åren skrev han flera viktiga böcker, bland annat Since Lenin Died 1925, där han för första gången i väst publicerade ”Lenins testamente” och ingående redogjorde för de politiska motsättningarna och striderna i det sovjetiska kommunistpartiet, vilket också ledde till förvecklingar, där Trotskij officiellt tvingades till att ta avstånd från Eastmans bok.[1]
Bland övriga viktiga arbeten under dessa år bör nämnas Leon Trotsky: The Portrait of a Youth 1925, och Marx and Lenin: The Science of Revolution (1926).
1927 återvände han till USA, som en uttalad Trotskij-anhängare och anti-stalinist. Som sådan översatte han flera av Trotskijs arbeten till engelska (bl a Trotskijs viktiga arbete Ryska revolutionens historia).
Men med tiden blev Eastman, liksom många andra vänsterintellektuella, alltmer kritisk till utvecklingen i Sovjet och mot socialismen som sådan. Eastman tillhör det stora antalet radikala intellektuella som demoraliserades av Sovjetunionens stalinistiska urartning och till slut helt bröt med kommunismen.[2]
Hans ingående, på personliga erfarenheter baserade insikter och kunskaper om Sovjetunionen och dess historia, liksom bolsjevikpartiet och dess viktigaste ledare, gör dock att en hel del av det han skrev även därefter är läs- och tänkvärt. Det gäller även de två kapitel ur Eastmans bok Socialismens kris och Stalins Ryssland som återges nedan.
I bokens första kapitel beskriver Eastman hur han förlorade sin socialistiska övertygelse. Det handlar främst om en kritisk betraktelse över den ryska revolutionens utveckling efter Lenins död.
I det andra kapitlet, ”Moskvaprocessernas innebörd”, redogör han för en av de allra mörkaste perioderna i det stalinistiska Sovjetunionens historia: Den stora terrorn 1936-38.
Allra sist ges lästips.
Men nu överlämnar vi ordet åt Eastman. OBS att svenskan har moderniserats något (t ex används verbformen är i st f äro och var i st f voro)
Martin F
[ Detta första bokkapitlet gavs ut som separat artikel 1938, under titeln The End of Socialism in Russia ]
För den som under de senaste tjugofem åren har varit marxist har det varit egendomligt att iaktta hur, allteftersom Sovjetregimen så småningom slängde varje spår av socialism överbord, många radikala tänkare och skriftställare i hela världen övergingo till socialismen och med oerhörd lidelse slöt upp till ”Sovjetunionens försvar”. Maxim Gorkij, Romain Rolland, George Soule, Waldo Frank, Rockwell Kent, Malcolm Cowley, Sidney och Beatrice Webb, Harold Laski — man kunde fortsätta länge med att räkna upp de representativa intellektuella, som efter att ha förhållit sig kyliga till Lenins och Trotskijs ansträngningar att upprätta en arbetar- och bonderepublik svalde marxismen hel och hållen, så snart den officiella marxismen både i Sovjetunionen och annorstädes upphörde att mena allvar med talet om arbetarklassens makt och slutade att vara ett hot mot den existerande förmögenhetsfördelningen.
Det har varit en egendomlig och sorglig upplevelse för den som sätter sitt yttersta hopp till människans intelligens. En av Karl Marx' klokaste iakttagelser var den att det finns en klyfta mellan de idéer som människor vanligen har då de skriva historia och de krafter som är i verksamhet, de förändringar som i verkligheten hålla på att komma till stånd. Dessa fritt kringsvävande idéer kallade han ideologier, ett föraktfullt uttryck — lånat från Napoleon — som fritt kan översättas med struntprat. Han gjorde heroiska ansträngningar att tränga igenom alla ideologier och använda sitt förnuft, då han skrev historia, liksom en ingenjör som bygger en bro eller en bil. Det var genom att använda sitt förnuft på detta sakliga sätt som Lenin ledde den ryska arbetar- och bonderevolutionen till seger och byggde upp något som tycktes bli socialismens grundval.
Efter Lenins död har det ideologiska tänkandet blivit förhärskande i Sovjetrysslands styrande kretsar och i dess kontrollerade press, vilket medfört att vetenskapligt tänkande praktiskt taget har upphört att existera, då det gäller samhälle och politik. Påståendena att man ”bygger det klasslösa samhället” och att ”socialismen slutgiltigt och oåterkalleligen har uppnåtts i Sovjetunionen” bildar blott kulmen på denna allmänna självbedrägeriprocess. De är inte annat än exempel på särskilt sublimt struntprat, som får camouflera det som är i full färd med att ske, d. v. s. raka motsatsen — återinförande av klassprivilegierna och utplånande av socialismens grundvalar. Enligt mitt förmenande finns det inte det minsta hopp om att det klasslösa samhället skall kunna komma till stånd i det nuvarande Ryssland. På tio år har det gått därhän att Sovjetunionen ifråga om reaktionära tendenser kan tävla med alla länder, som har lämnat det feodala stadiet.
Sommaren 1934 skrev jag en artikel, där jag berömde det socialistiska experimentet i Ryssland på alla tänkbara sätt. Min artikel gick ut på att på grund av socialiseringen av industrin och avskaffandet av klassprivilegierna hade i detta land uppnåtts framsteg som hittills ansetts tillhöra utopins värld ”inom varje område, där radikala reformivrare och vad vi kalla drömmare är vana att stöta mot en mur av cynism och likgiltighet”. Jag bestyrkte detta med citat hämtade från våra ledande auktoriteter, som hade varit där och sett vad som höll på att göras, var och en inom sitt speciella område — uppfostran, fångvård, hälsovård, kvinnans frihet, förhållandena inom familjen och mellan könen, födelsekontroll, prostitution, skandal journalistik, missbruk av narkotika, alkoholism, de nationella minoriteternas rättigheter, antisemitism, själshygien, rättsväsende, fred, krig och nationalism, samt ekonomisk planhushållning. Min tes var att förmögenhetens koncentration på ett privilegierat fåtal utgör ett hinder för framsteg på alla dessa områden och kommer de ansträngningar som göras av verkligt socialt inriktade människor i kapitalistiska länder att bli så gott som verkningslösa.
Jag hade för avsikt att skriva en andra artikel och där framhålla de svarta sidor som utifrån samma utgångspunkt måste framhållas ifråga om Sovjetunionen — främst att detta goda som man hade uppnått eller som det fanns hopp om för framtiden, hade åtföljts av en koncentration av den politiska makten och av uppkomsten av en byråkratkast som stödde en självhärskare, vilken var mera hänsynslös än tsaren någonsin varit. Jag ämnade påpeka att detta förhållande, som i och för sig var förhatligt, också innebar en dödlig fara och, om det fortlevde, skulle betyda en säker död för hela systemet. Men jag pläderade ännu för systemets existens.
Men då jag hade skrivit den första artikeln, läst upp den för några vänner och visat den för en tidningsredaktör, lade jag undan den. Den var en anakronism. De förhållanden som jag skildrade höll på att försvinna, medan jag skrev. De mest betydelsefulla framstegen, de som höra intimast samman med ägandesystemet och framtiden — beträffande uppfostran, kvinnans frihet och familjen, fred, krig och nationalism — av dem återstår nu föga mer än ett minne.
I det avsnitt som jag skrev om uppfostran citerade jag Miss Lucy Wilson, som vallfärdade till Ryssland 1925 och stannade till 1927, samt John Dewey som var där ett år senare. De återvände med extatiska skildringar av de ryska skolornas och barnens frigörelse från socialt ovidkommande och själsdödande organisering. ”Det föreföll mig nästan otroligt, fastän jag såg det med egna ögon”, skrev Miss Wilson. Och John Dewey var inte mindre överväldigad: ”Jag kan inte beskriva det”, sade han, ”min litterära begåvning räcker inte till”.
Dessa utopiska förhållanden var baserade på manifest och dekret som Lenins regering hade utfärdat kort efter det den hade kommit till makten och de innehöll sådana punkter som dessa:
”Eleverna i de högre klasserna i mellanskolan få inte, våga inte betrakta sig själva som barn och rätta sig efter sina föräldrars och lärares önskningar ... Betygssystemet med dess värdesättning av elevens kunskaper och uppförande är avskaffat ... Utdelning av medaljer o. d. har avskaffats ... Den gamla formen av disciplin, som förstör skolans hela liv och hindrar barnets personlighet att utvecklas, kan inte upprätthållas i arbetarklassens skolor. Arbetet medför i och för sig den inre disciplin utan vilken allt kollektivt och rationellt arbete är otänkbart ... Varje form av bestraffning är förbjuden i skolan ... Alla prövningar, vare sig vid inträdet eller vid avslutningen ... är avskaffade ... Skoluniformer förekomma inte längre.”
Allt detta utplånades från jordens yta, både till bokstav och anda, genom ett ”dekret om undervisningsreform”, som Stalinregeringen utfärdade den 4 september 1935. Ur de instruktioner som åtföljde detta dekret skall följande citeras:
”Ge en kommitté i uppdrag att utarbeta förslag till stadgar för varje skoltyp. Stadgarna måste ha en kategorisk karaktär och gälla obligatoriskt för såväl elever som lärare. Dessa stadgar måste vara det grundläggande dokumentet ... vilket på ett exakt sätt ger normerna för studierna och ordningen i skolan, liksom för elevernas uppförande inom och utom skolan ... Inför i alla skolor en enhetlig typ av elevkort, där alla de viktigaste reglerna för elevens uppförande skall skrivas upp. Upprätta ett personligt protokoll för varje elev ... Var femte dag skall huvudläraren i varje klass granska dessa protokoll, inregistrera fall av frånvaro och lättja och fordra målsmans underskrift under varje anmärkning som läraren gjort. En sträng och samvetsgrann disciplin bör tillämpas ... I elevens personliga protokoll skall införas studietidens längd, hans betyg vid varje kvartalsskifte och de belöningar och bestraffningar han fått ... En särskild anordning med organisatörer från Den kommunistiska ungdomen skall införas för elevens övervakning inom och utom skolan. De skall övervaka elevernas moraliska nivå och sinnesart ... Inför en enhetlig klädedräkt för eleverna i de förberedande skolorna, mellanskolorna och läroverken. (Kurs. av förf.)
Det torde ej vara nödvändigt för mig att utveckla hur svårt jag fann det år 1934 att utgå från de hänförda uttalanden som John Dewey hade gjort 1928, då det redan låg i luften att man på uppfostrans område helt och hållet skulle gå tillbaka till tsarismens system med andliga fångdräkter, politisk övervakning och allt det övriga.
Vad beträffar förhållandena inom familjen och mellan könen eller med andra ord, kvinnans fri- och rättigheter och det närliggande problem som heter födelsekontroll genomfördes en så brutal kontrarevolution i Sovjetunionen åren 1935-36 att t. o. m. våra ivrigaste ideologer började oroas i sina drömmar om ”socialismen i ett land”. Var och en som menar något med socialism i ett land, vilket det än är, vet att det är nödvändigt att anpassa befolkningstillväxtens storlek efter existensmedlen. Att i ett land som Ryssland, där hundratusentals mödrar inte kunna skaffa mjölk åt sina spädbarn och det öppet erkänns att de hemlösa barnen i huvudstaden är ett olöst problem, komma med en proklamation som uppmanar till eller rättare påbjuder stora familjer och barnafödande i stor skala har intet med socialism att göra, och icke heller något med humanitet eller sunt förnuft. Det är ett uttryck för den militära nationalismens galenskap, närd av en liten maktägande klick, som i befolkningens massor inte ser annat än boskap och kanonmat.
Det är onödigt att säga att ”moderskapets heliga instinkt” (Pravda, 28 maj, 1935) åter har kommit på modet som ett vapen i denna reaktionära tjänst och ävenså påståendet att ”då kvinnan har erhållit rättigheter, har hon därmed också fått plikter”, (Pravda, 7 juni, 1935). En smula mera överraskande är det att finna begreppet ”ridderlighet” — ett ord som bittert har förhånats av alla ryska revolutionärer sedan ett århundrade — nu högtidligt föras fram som ett argument i arbetet på att åter förslava kvinnan. Vi få veta att då kvinnan har accepterat ovannämnda plikter och rättigheter har hon ”förpliktat mannen att ta sig an henne med särskild ridderlighet”. Och denna nya ridderlighet definieras sålunda: ”Varje flicka måste värderas icke blott som textilarbeterska, djärv fallskärmshopperska eller ingenjör, utan även som blivande moder. Modern till ett barn måste värderas som den blivande modern till åtta barn.” (Pravda, 7 juni, 1935). Hur långt en moder till åtta barn kommer som ingenjör eller fallskärmshopperska är uppenbart för varje tänkande människa.
För att sätta makt bakom detta reaktionära påbud och göra klart att det endast gäller arbetarna och bönderna, som har små inkomster, har kostnaderna för skilsmässa och underhåll höjts så att de är omöjliga att betala för dessa fattiga massor. Fosterfördrivning, en av kvinnans få frihetsgarantier, har åter gjorts till ett brott. Att det inte är ett brott för dem som har pengar och förbindelser — framförallt ej för dem som stå bakom påbudet — är självklart. Detta är klass- och könslagstiftning i dess värsta former.
Vad beträffar den grund av revolutionär politik och upphöjd allmänanda som Lenin lade i fråga om krig, fred och nationalism finns det inte så mycket som en skugga kvar av denna. Den 29 maj 1934 förkunnade Litvinov i Nationernas Förbund att Sovjetunionen skulle överge det antikrigsförbund den ingått med arbetarna och de förtryckta folken i hela världen och börja delta i den militära diplomatins spel med de kapitalistiska nationerna. Kort därefter gjorde Stalin gemensamt med Laval, Frankrikes dåvarande premiärminister, ett uttalande, där han uttryckte sitt ”fulla gillande av Frankrikes nationella försvarspolitik, som gick ut på att upprätthålla väpnade styrkor i den omfattning som krävs för dess trygghet.” Att ”rösta för krigsanslag”, sedan världskriget hade brutit ut, var också det förräderi mot den marxistiska principen som kom Lenin att lämna Andra internationalen och frångå termen socialism för att bilda en tredje international som han gav namnet kommunistisk — ett lån från 1848 års inbördeskrig. Åberopande sig på Lenin understöder nu Tredje internationalen de imperialistiska staternas arméer. Sedan denna ”leninistiska” organisation låtit Hitler få makten utan att göra så mycket som en hotfull åtbörd, tar den Hitler till förevändning för att åter ta del i det gamla militära allianssystem som i Lenins ögon gjorde Europa till ”en enda blodig klump”. Och för att färglägga denna förvandling med passande affekter halar Pravda, det officiella organet för Lenins parti, ned baneret med det marxistiska lösenordet ”Proletärer i alla länder förena er” och kör fram alla galna krigshetsares slagord: ”Fosterlandets försvar är livets högsta lag.” Låt oss ta ett par smakprov från Pravdas ledare den 9 juni 1934:
”För fäderneslandet! Detta rop när hjältemodets flammande låga, det skapande initiativets låga, på alla platser, på alla områden i vårt rika, mångsidiga land ...
”För fäderneslandet! Detta rop kallar tiotals miljoner arbetare till försvaret av deras stora fosterland och gör dem stridsberedda.
”Miljoner och tiotals miljoner människor hylla våra tappra flygare som stora patrioter, för vilka Sovjetunionens ära och storhet, makt och välgång är högsta lag ...
”Fosterlandets försvar är livets högsta lag ... För fäderneslandet! För dess ära och storhet, makt och välgång!”
Jämför detta med Lenins uttryckssätt:
”Det väsentliga för oss — även då tiderna är som mest prövande — är att vara verkliga internationalister i handling ... Det finns en, och endast en, verklig internationalism: Outtröttlig strävan att utveckla den revolutionära rörelsen och den revolutionära kampen i det egna landet samt stöd (genom propaganda, sympati och materiell hjälp) åt sådana och endast sådana politiska kampriktningar i alla länder utan undantag.”
Om man jämför dessa två uttalanden har man en måttstock på vilken förändring som har inträffat sedan Lenins död.
Och om man vill ha en måttstock på till vilka ytterligheter en ideologi kan gå i ett land, där all kritik är undertryckt, behöver man endast upplysas om att ovan citerade prov på hysterisk fosterlandskärlek stod tryckt omedelbart före en kungörelse, i vilken det förklarades vara högförräderi att ”fly över gränsen” från detta samma fosterland. Detta brott skulle straffas med ”arkebusering och konfiskering av all egendom”. Om det dessutom är en soldat som på detta sätt rymmer utomlands får de vuxna medlemmar av hans familj som kände till hans plan och inte underrättade polisen, så att han kunde skjutas innan han kom iväg, fem till tio års fängelse och sin egendom konfiskerad. Och de som inte kände till planen, men som försörjdes av den brottslige under förberedelsen till flykten, berövas medborgarskap och deporteras på fem år till en avlägsen trakt av Sibirien.
Man behöver endast tillägga att detta övergivande av Lenins socialistiska internationalism har efterföljts av en omorganisering av armén efter västeuropeiskt mönster. Milissystemet har avskaffats, titlar, rangordning och officersprivilegier har återinförts och kosacktruppernas uniformer och speciella rättigheter har återupplivats.
Jag behöver inte gå igenom allt vad min utopiska artikel handlade om och undersöka i vilken utsträckning den kulturella kontrarevolutionen har inverkat på alla dessa ideala reformer eller yttringar av obegränsad social insikt, på vilka jag utfäste mig att bygga en så storslagen tes. Dessa tre punkter är väsentliga — uppfostran, förhållandet inom familjen och mellan könen och inställningen till krig och fred. Om den höga intelligensen saknas på dessa områden, kunna vi icke hysa stora förhoppningar beträffande andra områden. Vare sig min tes är teoretiskt hållbar eller ej har den inte längre någon tillämpning på Sovjetunionen.
Det faktum att dessa reaktionära bestämmelser har utfärdats samtidigt som man proklamerat ”socialismens fullständiga seger” på det politiska och ekonomiska området och under förfäktande av att det som är förtryck i ett kapitalistiskt samhälle är framsteg i ett socialistiskt, att det som är tyranni på ett håll är frihet på ett annat, avslöjar blott i vilken utsträckning kritiskt och sakligt tänkande har ersatts med ideologi, hederlighet med grovt bedrägeri.
Våren 1935 utfärdade Sovjetregeringen en lag, som stadgade att dödsstraff för stöld, vilket införts för vuxna tre år tidigare, skulle tillämpas på minderåriga från och med det tolfte året. Då detta faktum fördes på tal vid en kongress som Frankrikes lärarförbund höll i augusti samma år förnekades det indignerat av de medlemmar av förbundet som var kommunister. Dessa förelades då ett exemplar av Izvestija för den 8 april 1935, där stadgandet var publicerat, och de blev svarslösa. Men redan nästa morgon kunde de upplysa om att ”under ett socialistiskt system är barnen så tidigt mogna och väl uppfostrade att de är fullt ansvariga för sina handlingar.” På detta sätt tänjs alltså ideologin ut för att rättfärdiga vad som än händer i Sovjetryssland, hur sorgligt det än är.
Med tanke på en sådan lag skäms man nästan över att påminna om att enligt Marx' teori staten såsom ett ”medel för förtryck” skulle ”dö bort”, då socialismen hade segrat och denna process skulle börja i samma ögonblick landets industrier hade övertagits av staten. Denna lilla detalj har så totalt glömts bort av Stalins anhängare, att de hävda att socialismen har segrat ”fullständigt och oåterkalleligen” i samma andetag som de skryta över att Stalin står i spetsen för ”den starkaste regeringen i världen”. Då de ställas inför denna motsägelse bortförklara de den genom att tala om den ”kapitalistiska inringningen”. Men denna besvärade dem inte år 1925, då de försäkrade att ”socialismen” kunde genomföras i ett enda land.[3] Redan då kom de med ideologi i stället för fakta.
Begreppen ”socialist” och ”kommunist” håller på att få ett i nytt innehåll, precis som en gång ordet ”kristen”. Liksom kättare brändes på bål i hundratal under hänvisning till budet om kärleken till nästan, har miljoner bönder tvingats att svälta i arbetar- och bonderepublikens namn. Människornas och gruppernas djuriska egoism lägger på så sätt beslag på idéerna och utnyttjar dem inte som ledfyrar för handlingar utan som ridåer, bakom vilka man döljer bristen på handling eller rena gemenheten. Lenin slopade ordet socialism, emedan det hade blivit ett camouflage för jakt efter poster och för anpassning efter kapitalismen, och i stället antog han ordet kommunism, som han avsåg skulle ge den proletära revolutionen nytt liv. Stalins ideologer har hittat på att ge socialism betydelsen av ”första stadium” på vägen till kommunism. De har sålunda bättrat på camouflaget och gjort det möjligt att i socialismens namn genomföra åtgärder så reaktionära, att de till och med har förfärat Lenins mest konservativa motståndare. Om inte camouflaget hade funnits skulle dessa åtgärder ha slagit den upplysta opinionen i alla länder med skräck. Om ert vanartiga barn hotades med att skjutas för stöld vid tolv års ålder, skulle det nog betyda föga, om det sköts med den förklaringen att all egendom är ”socialiserad” och nu tillhör alla.
Jag har själv aldrig varit tillräckligt ortodox marxist för att tro på den paradisiska drömmen om hur människorna, så fort de gemensamt äga produktionskrafterna, plötsligt ska börja ett samliv i ett naturligt samverkande broderskap som änglarna i himlen. Denna trossats vilar mer än de flesta av Marx' förutsägelser på kvarlevorna av Hegels mystiska metafysik. Men jag har allt klarare börjat inse att den främsta politiska frågan i det tänkta nya samhället är vem som ska inneha suveräniteten. Om makten tas bort från arbetarklassen och de självägande bönderna, organiserade i fritt överläggande och demokratiskt kontrollerade institutioner, och för beständigt ges till en privilegierad och byråkratisk härskande klass, då kommer inte det socialistiska experimentet att vara länge.
Och inte ens med utgångspunkt från denna mera blygsamma fordran kan man påstå att kampen för socialism på det politiska området ”definitivt vunnits i Sovjetunionen”. Man måste, om man håller sig till rena fakta, säga att kampen är definitivt förlorad. Makten har oåterkalleligen, om inte en revolution inträffar, övergått från arbetarnas och böndernas organisationer till en privilegierad byråkrati.
Denna process började långt innan Lenin dog, och hans sista månader, dagar och timmar upptogs av kampen emot den, kampen för ”arbetarnas demokrati” mot byråkratismen. Det var i denna strid som han angrep Stalin och förklarade denne vara hänsynslös, illojal, nyckfull, nationalistisk och hätsk[4] samt tillrådde, att han avlägsnades från sin post som partiets generalsekreterare.
Under Stalins ledning har allt inflytande undandragits arbetarna och bönderna. Råden hat inte blivit annat än en svag förberedelse till proletär självstyrelse. Makten ligger i händerna på en diktator och en organisation av byråkrater, som fortfarande kallas det kommunistiska partiet, men som genom ständigt missbrukade ”rensningsaktioner” och ”undersökningar” har berövats varje spår av självständigt handlande och varje möjlighet att sätta den styrande klickens befogenhet i fråga eller att vägra att klart och tydligt erkänna diktatorns ofelbarhet.
Ryssland styrs genom tal från tronen, och denna förflyttning av suveräniteten, som ända sedan 1924 har fullföljts med outtröttlig vaksamhet, nådde sin kulmen i den nya ”demokratiska” författningen, vilken gör slut på alla rester av arbetarstyre och bereder vägen för en totalitär stat, som i grunden inte skiljer sig från Mussolinis och Hitlers diktaturer. Förspelet till denna författning var upplösandet av ”De gamla bolsjevikernas samfund” och en omorganisation av ”Den kommunistiska ungdomen”; den senares övre åldersgräns höjdes till 25 år och genom en logik, som är betecknande, förbjöds den helt att delta i politiken. I förberedelserna ingick också arkebuseringen av Lenins gamla medarbetare — varom mera längre fram — och de polisrazzior som ägde rum vid samma tid bland tänkande bolsjeviker, kallade trotskister och zinovjevister, inom varje område av Sovjetunionen, från bomullsodling, till teater och astronomi. Dessa inledande åtgärder böra hållas i minne då författningen granskas.
Under åberopande av att socialismen är uppnådd och det inte längre finns några klasser i Ryssland, att vi nu verkligen befinna oss i de frias och jämlikas samhälle har Stalin upplöst, inte det kommunistiska partiet och dess monopol på det politiska handlandet, som man kunde tro efter att ha tagit del av dessa upphöjda förutsättningar, utan de råd som valts i fabrikerna av industriarbetarna, den enda återstoden av idén om en rent proletär demokrati, det enda i hela den politiska uppsättningen som verkligen tyder på socialism. Man behöver endast kasta en blick på denna ”världens mest demokratiska författning” för att förstå att representationssystemet är alltför komplicerat och klumpigt för att på ett effektivt sätt kunna uttrycka ”folkets vilja”, även om det utgjorde statens verkliga styrelse. Man har tvärtom sett till att det får motsatt verkan. Man har nämligen bibehållit tvåkammarsystemet, där den övre kammaren som ett lordernas hus eller en senat, baserad på funktionärerna i de olika republikerna, utgör en del av byråkratiapparaten och har makt att i händelse av ”oenighet” åstadkomma en laglig upplösning av båda kamrarna. Socialister och radikala demokrater har alltid varit motståndare till överhus som ett privilegiernas bålverk, också då det inte äger denna befogenhet att upplösa parlamentet och även i de fall där de två kamrarna verkligen har den lagstiftande makten. Statens verkliga representant skall enligt Stalins författning fortfarande vara det kommunistiska partiet, vilket nu inte är annat än en pyramid av byråkrater med Stalin i toppen. Det är partiet som sätter i gång detta otympliga ”parlamentariska” monster och får det att producera röster.
Vad är ”hemliga val”, då endast ett maktägande parti får sätta upp kandidater? Vad är ”tryck- och församlingsfrihet”, då ingen kan tala för eller stödja några andra än den klick som har makten, och då hundratusentals av dem som har gjort det sitter i fängelse eller är i landsflykt? Vad är under sådana omständigheter allt prat om hur ”vi” skola ”ge det ryska folket”(!) den mest demokratiska författningen i världen? Kan det uttryckas på något annat sätt än med ordet ”struntprat”?
Låt oss lämna detta allt annat än upplyftande skådespel, där drömbilden av den proletära demokratin slås ihjäl av en karikatyr på representativ styrelse — och övergå till de ekonomiska fakta som ligga bakom.
Socialism betyder ett klasslöst samhälle och ett klasslöst samhälle innebär att det inte finns någon privilegierad minoritet, som har möjlighet att utnyttja nationens förmögenhet, allt under det majoriteten endast lever för att frambringa denna förmögenhet genom sitt arbete. Det betyder framför allt att privilegierade personer som har överskott på inkomsten inte kan investera detta i de produktionsmedel som andra arbeta med och på så sätt för evigt försätta dem i en tjänande ställning. Det innebär ett slut på profit och ränta på aktier och obligationer, ett slut på ”mervärdet” och ett slut på exploateringen av arbetskraften. Denna ekonomiska förvandling ansågs av socialisterna vara en fundamental och nödvändig förutsättning för alla de kulturella värden som vi här har talat om.
Under sådana förhållanden är det självklart att, om Ryssland vore en socialistisk stat eller om dess herrar hade någon som helst avsikt att låta det bli en sådan, skulle vi ha exakta uppgifter på hur nationalinkomsten är fördelad bland de olika befolkningskategorierna. Vi skulle veta hur mycket som går inte endast till löner utan även i form av särskilda förmåner till industriledarna och statstjänstemännen, till fackföreningarna, de kooperativa företagen, kollektivjordbruken och det kommunistiska partiet. Vi skulle veta hur stor del av nationalinkomsten som går åt till att betala 7 och 8 procents ränta till innehavarna av statsobligationer och sparbanksböcker. Dessa utgöra inte blott en privilegierad klass utan är allt efter storleken av sina placeringar rena kapitalister. Vi veta ingenting bestämt om allt detta och det av den uppenbara anledningen att noggrann statistik minst av allt är förenlig med ideologiernas frodiga blomstring.
Men fastän denna statistik saknas kan man skrapa ihop tillräckligt med material för att bevisa att då nyblivna marxister med liberalt förflutet komma hem efter en kort resa i Sovjetunionen och tala om hur väl ”socialismen fungerar” i Ryssland, tala de egentligen inte om något annat än att livet där för människor av deras egen klass inte skiljer sig så mycket från vad de är vana vid. (De berättar också – och det är ett av Stalins verkligt skickliga arrangemang att författarna har det bättre i Sovjetryssland än någon annanstans. Den allmänna läskunnigheten har gjort det skrivna ordet till ett lika viktigt vapen för despotismen som de väpnade styrkorna. I Sovjetryssland har den tredje statsmakten nästan ersatt den andra.)
En amerikansk nationalekonom har gett lugnande rapporter om livet i Sovjetunionen och omtalar bl. a. att man funnit det ”nödvändigt att stimulera företagsamheten och förmågan genom differentierade löner” och att ”ingen tycker illa vara att en del människor är bättre klädda än andra”. Men att vederbörande inte gjorde sin ryska resa i egenskap av nationalekonom framgår av att han inte har brytt sig om att ta reda på hur pass differentierade lönerna är och i vilken grad klädseln skiljer sig på olika människor — hur skillnaden t. ex. kan kännas under de långa ryska vintrarna.
Några siffror som beröra dessa ”differentierade löner” kan man få fram genom ett noggrant studium av material som kommit in i den ryska pressen av misstag eller bakom ryggen på dem som är intresserade av att den nuvarande förmögenhetsfördelningen bibehålls. En skribent som behandlat Stachanovrörelsen[5] i New International (febr. 1936) har begagnat denna metod. Jag citerar:
”Det finns knappast något avancerat kapitalistiskt land som uppvisar så stor olikhet i arbetslönerna som Sovjetunionen just nu. I gruvorna får en vanlig arbetare från 400 till 500 rubel i månaden, medan en stachanovist har mer än 1.600 rubel. Hantlangaren som medverkar vid transporterna nere i gruvan får endast 170 rubel om han inte tillhör Stachanovrörelsen och 400 rubel om han gör det (Pravda, 16 nov. 1935) d. v. s. en arbetare får omkring tio gånger så mycket betalt som en annan. Och 170 rubel utgör ingalunda den lägsta lönen utan genomsnittslönen enligt den ryska statistiken. Det finns arbetare som inte tjäna mer än 150, 120 eller t. o. m. 100 rubel i månaden ... De här givna exemplen ange inte alls den högsta och den lägsta siffran. Det är ingen svårighet att uppvisa att den privilegierade delen av arbetarklassen (arbetararistokratin i ordets egentliga mening) uppbär löner som är 20 gånger högre, och ibland till och med mer, än de dåligt betalda skikten. Om man sedan går till specialisternas löner framstår bristen på jämlikhet i en rent av grym dager. Överingenjören vid en gruva, herr Ostrogliadov, har t. ex. en månadslön på 8.600 rubel och han är en helt vanlig specialist, vars lön inte kan sägas stå i särklass. Ingenjörer tjäna sålunda ofta 80 eller 100 gånger mer än en icke-yrkesskicklig arbetare.”
Det ryska folkets levnadsstandard är oerhört låg jämförd med vår och den omständigheten hjälper våra ideologer att bortse från sådana fakta som den sistnämnda siffran visar. I den mån den avslöjar löneskillnaderna visar den att dessa är lika stora i Ryssland och Amerika. Den är antagligen, som författaren säger, inte exceptionell, men för att vara på den säkra sidan skola vi jämföra den med exceptionella amerikanska siffror.
I New Republic för den 15 juli 1936 fanns det en tabell som jämförde tjänstemännens löner i några av våra rikare bolag med arbetarnas genomsnittliga veckoavlöning i samma företag. Om jag väljer på måfå i denna tabell ser jag att Mr C. F. Kelley i Chile Copper & Co. tjänar 50.600 dollar om året och en genomsnittsarbetare 23,58 dollar i veckan — en skillnad som i till 41. Mr G. H. Lorimer i Curtis Publishing Co. uppbär en årslön av 90.500 dollar och genomsnittsarbetaren 33,68 dollar i veckan — här är skillnaden som 1 till 51. Om vi säger att den ryske arbetarens genomsnittslön är 170 rubel i månaden — och det är en mycket hög medelsiffra, baserad på den ryska statistiken — och jämför den med den lön som herr Ostrogliadov lyfter blir skillnaden som 1 till 50. Vi har alltså att göra med samma storheter.
Vi behöver blott anta att herr Ostrogliadovs arbetare till största delen är utan yrkesutbildning och därför få den låga men ingalunda ovanliga lönen av 100 rubel i månaden för att märka att Ostrogliadovs 8.600 rubel mycket väl gå att jämföra med den lön som betalas till Mr H. F. Sinclair, en tjänsteman i Consolidated Oil. Denne får nämligen 126.659 dollar i veckan. Förhållandet är här 1 till 82. I Mr Ostrogliadovs fall är det 1 till 86.
De ”differentierade lönerna” under detta tillstånd som kallas socialism skilja sig alltså inte mycket från lönesystemet i det kapitalistiska Amerika.
I augusti 1938 utfärdades ett dekret som fastställde en maximilön av 2.000 rubel i månaden. Undantag få endast beviljas av folkkommissariernas råd. Under normala förhållanden innebär detta en legalisering av en lönedifferens som förhåller sig som 1 eller 2 till 20.
Den låga inkomstnivån i Sovjetunionen förklarar varför livet ter sig så annorlunda där. Enligt de sista officiella uppgifterna är en rubel värd 20 cents och i så fall blir en vanlig specialistlön i Ryssland lika med omkring 20.000 dollar om året. Men de officiella uppgifterna har en optimistisk anstrykning. Jag tror inte att reallönen, bortsett från speciella förmåner, är mer än hälften så stor.
I stor utsträckning är det faktiskt Rysslands efterblivenhet som våra skrivande turister älska. Det där medeltidsaktiga och själfulla lugnet är oemotståndligt, särskilt då det förenas med en barnsligt ivrig entusiasm för en gryende modernism, glädjen att uppleva en nations industriella födelse och återfödelse. De älska Ryssland på ungefär samma sätt som en författare som for dit (märk väl) före revolutionen, och väl återkommen utropade: ”De ryska idealen är de friskaste; den ryska tanken den friaste, den ryska konsten den frodigaste; den ryska maten och drycken den bästa och ryssarna själva de kanske intressantaste människor, som finnas.” Våra turister länkar samman det efterblivna jordbrukslandets behag med myten om ett utopiskt språng in i framtiden, plus det som finns kvar av arbetarrepubliken, och på så sätt låter de sig lättast dupera av den kommunistiska ideologin. Så mycket kan sägas till deras försvar.
Stachanovrörelsen innebär inte bara en tillämpning av amerikanska och tyska metoder då det gäller att effektivt utnyttja arbetskraften. Den representerar också skapandet av ett nytt privilegierat skikt, en arbetararistokrati som tillsammans med de högt betalda förmännen och direktörerna kan betraktas som diktatorns pålitliga stöd.
Samma förakt för socialismens verkliga mål kommer till uttryck då ”kollektiviseringen av jordbruket” förvandlas till ett regeringens beviljande av specialförmåner till stora korporationer, som blomstra på bekostnad av böndernas stora massa. Ingenting kan överträffa den brutalitet, nyckfullhet och illojalitet mot socialismen som Stalin har ådagalagt i sin behandling av detta viktiga problem. Han exproprierade de välbeställda bönderna, ”kulakerna” genom att hota dem med bajonetten, skickade hundratusentals av dem till Sibirien i boskapsvagnar och föste in återstoden i kollektivjordbruk, innan ens de maskiner som är nödvändiga för att driva jordbruk i stor skala hade tillverkats. På detta sätt lade han hela det fruktbara Ryssland öde som ett slagfält. Efter ett eller ett par år lät han föra många av de deporterade kulakerna tillbaka och placerade dem på jordbruk, där de som hade energi nog att bruka dem också tilldelades jordlotter för egen del. Och nu har han gjort hela systemet till en källa för privilegieutdelning genom att efterskänka jorden ”för beständigt” åt de kollektiv vilka på grund av att jorden är särskilt bra eller tack vare det geografiska läget, har haft de största skördarna. Detta innebär att han givit bort brukningsrätten åt stora bondekorporationer och låtit dem få den ärftliga rätten, som förut innehades av aristokratin, att för egen vinning odla de bördigaste och bästa delarna av den ryska jorden. Det är svårt att avgöra om detta handlingssätt bäst betecknas som irrationell ”nyckfullhet” eller som systematisk ”illojalitet” mot socialismen. Ett följdriktigt steg kan det endast kallas om det gäller att bygga upp en social klass som stöd åt en självhärskande klick.
Det viktigaste av allt detta är det faktum att de som leva högt på ”socialismens seger”, uppsyningsmännen, specialisterna, byråkraterna, och industrins och kollektivjordbrukarnas aristokrati kunna investera sin inkomst, inte i riskabla aktier och debentures, som i bästa fall ge 4 eller 5 procents ränta, utan i statsobligationer med 7 procents ränta eller, om det inte går, i sparbanker, varigenom de undgå både arvsskatt och inkomstskatt och få 8 procents ränta. Härav framgår att en stor del av Amerikas kapitalister med fördel skulle kunna byta plats med dessa kategorier, om den allmänna förmögenhetsnivån vore densamma i bägge länderna.
Att våra liberala intellektuella omvändas till en ”socialism” av detta slag är inte överraskande. Jag menar inte att det ligger något tvetydigt i deras motiv. Men det är omöjligt för en som har accepterat den marxistiska uppfattningen av id& ernas roll i historien, också i den utsträckning jag har gjort det, att inte se att den förändring de hålla på att åstadkomma är terminologisk snarare än ekonomisk. De spela sin roll i bedragandet av mänskligheten och sig själva med en annan ideologi — en ”socialism” vilken i praktiken betyder lika litet som kristendomen för en strängt upptagen och framgångsrik kristen.
Den förut citerade nationalekonomen ställer, efter att ha talat om ”de differentierade lönerna” en näsvis fråga till sig själv:
”Varför ta inte de mera framgångsrika hela makten och utnyttja de mindre framgångsrika som i det kapitalistiska systemet?”
Hans svar lyder som följer:
”Svaret är att deras pengar inte ge dem någon makt över systemet, eftersom de inte kunna äga fabriker, gruvor, jordbruk, hyreshus, tidningar, radiostationer, varuhus eller järnvägar d. v. s. inga produktionsmedel. Det finns inga aktier, debentures, privata obligationer, fondmarknader eller varubörser ... De kunna köpa statsobligationer eller sätta in sina pengar i en sparbank. Man var i år mycket stolt över den stora ökningen av sparkonton. De kunna resa. Men det sociala trycket förbjuder dem att leva på sina besparingar utan att arbeta ...”
Bortsett från ett par saker av mindre betydelse som en hög arvsskatt och ”socialt tryck” mot dagdriveri (vilka båda snabbt hålla på att minska) tycks alltså den egentliga skillnaden mellan ”socialism” och kapitalism bestå i att man under ”socialismen”, i stället för att placera sina pengar efter eget tycke och på egen risk, låter regeringen sköta om investeringen och blir garanterad 7 eller 8 procent i utdelning. Detta hindrar visserligen hopandet av fantastiskt stora förmögenheter, men det har mycket litet att göra med klyftan mellan proletariatet och den ägande klassen som helhet eller med socialismens mål. Ett mysterium är också varifrån den citerade författaren tänker sig att det ”sociala trycket” kommer, medan dessa skattebefriade investeringar av privat kapital hålla på att torna upp sig i högar.
Att en känd ekonom kan bli så naiv, så fort han sticker in huvudet bland Sovjetideologins dimmor, skulle verka överraskande om det inte redan förut fanns ett exempel i Sidney och Beatrice Webb, vilka anses veta något om ekonomi från socialistisk ståndpunkt. De hävda att det inte existerar någon ”arbetsfri inkomst” i Ryssland i samma stycke som de tala om upplåning av pengar till häpnadsväckande stora räntor av en regering som är identisk med den stora korporation, vilken äger och driver all industri.
”Inflationen”, säga makarna Webb,” ... består i en förklädd nedskärning av allas löner. Detta har hittills betraktats som en otrevlig form av beskattning, men den har befunnits vara mindre skadlig i ett likställt samhälle, där det ... inte existerar någon arbetsfri inkomst. En bättre utväg som Sovjetunionens regering vanligen väljer är ett lån inom landet.”
Jag är ingen ekonom men jag tror inte heller att jag är galen. Och jag kan inte finna annat än att då en regering, som driver ett lands industrier och använder dess arbetskraft, lånar av människor som har överskottsinkomster och betalar dem 7 procents ränta, få dessa människor icke blott en arbetsfri inkomst utan de erhålla också ett mervärde, utvunnet ur exploateringen av landets arbetskraft. Till dessa obligationsinnehavare komma sedan de ”tjugofem miljoner insättarna” i de statliga sparbankerna, vilka ”uppmuntras av 8 procents ränta och fullständig befrielse från inkomstskatt, arvsskatt och skilda stämpelavgifter” — jag citerar fortfarande makarna Webb. Det är alltså fråga om förhållanden som är så avlägsna från allt vad socialism heter, för att inte tala om kommunism, att de inte ens kunna kallas för en karikatyr.
Om en amerikansk kapitalist i medeltal får en utdelning av 5 procent på sina investeringar är han ganska nöjd och han finner sig, utan att prata högt om ”socialism”, i att betala både inkomst- och arvsskatt för en värdestegring som ej vunnits genom eget arbete.
Under ”sovjetkommunismen” är kapitalägaren garanterad en inkomst av 7 och 8 procents ränta på sina investeringar och denna beskattas inte på något sätt. Det är svårt att finna på någon lämpligare metod för att återinföra klassindelningen i ett samhälle där den hade fått sig en ordentlig omskakning och var på väg att försvinna totalt.
Om Sovjetstaten betraktas som skild från innehavarna av dessa obligationer och bankböcker är det naturligtvis lättare för den att underlåta att fullgöra sina förpliktelser än det vore för privata företagare. En kommunist som kritiserat mig då jag tidigare fört dessa saker på tal har till och med antytt att det ryska folket bedras på detta sätt. ”Om man höjer en persons lön och tvingar honom att placera löneökningen i obligationer, sedan sänker räntesatsen och slutligen utplånar obligationernas värde genom devalvering av rubeln, ter det sig för mig mera likt ytterst hård beskattning än upprättandet av ett klassintresse grundat på kapitalinnehav.” Härtill kan man bara säga, att man undrar hur de är beskaffade, som kunna övertyga sig själva om att en styrande klick, vilken vill lura miljoner människor på detta grova sätt och därmed grusa deras planer och förhoppningar och skada deras familjer och liv, allt för att leda en stat, verkligen leder den i broderskapets och allas gemensamma intresse. Marx förkastade tanken på att goda människor skulle genomföra socialismen såsom varande alltför utopisk. Många kommunister har lärt sig detta så väl, att de tro att dåliga människor komma att göra det, om de blott är tillräckligt dåliga.
Men om dessa hastigt stigande skuldförbindelser i stället erkännas, kvarstå ej endast exploateringen och klassamhället utan även kapitalismens grundläggande svårigheter — löntagarnas otillräckliga köpkraft, den därav följande inkongruensen mellan distribution och produktion, de ekonomiska kriserna, depressionen och slutligen jakten efter utländska marknader. Det enda nya av betydelse är alltså att planeringsmöjligheterna ligga i statens händer. Detta kan visa sig vara mycket viktigt. Så länge staten är hänsynslös nog att låta mellan fyra och sex miljoner innevånare svälta ihjäl för att kunna bygga upp en kredit i utlandet såsom skedde i Sovjetunionen 1933 (det erkänns nu av enskilda initierade) kommer det säkert att vara ödesdigert. Men ur revolutionshistoriens synpunkt innebär det inte något annat än att de förslavade massorna än en gång har gripit till vapen och kämpat på barrikaderna och dött för jämlikhet och frihet och än en gång råkat ut för en ny och ännu effektivare exploateringsmetod.
Det skulle för länge sedan ha varit uppenbart att den ryska revolutionen hade misslyckats, om inte Stalin vore så skicklig i att manipulera med den allmänna opinionen. Hans kontrarevolution är den blodigaste som förekommit i historien. Förutom straffexpeditionerna mot bönderna, den statsdirigerade utsvältningen och utrotningskriget mot tänkande människor i allmänhet har det aldrig förr hänt att sådana mängder av ärliga och lojala partikamrater sänts i döden när själva revolutionen dog.
Vad Stalin uträttat på detta område kommer giljotinens arbete efter Robespierres arrestering att verka oskyldigt. Men han har dirigerat ångvälten och publicitetsapparaten så listigt att det fordrades att han skulle ingå ett öppet fördrag med Hitlers Tyskland för att världen skulle inse att revolutionen var slut och att landet fått en ny självhärskare.
Stalin blev utbildad till ”yrkesrevolutionär”. Det är därför som hans kontrarevolution har så litet av amatörmässighet över sig. Han känner till alla åtgärder som kunna vidtas mot honom, och han vet vilka åtgärder han själv bör vidta. Han har begagnat sig av vartenda knep i den demagogiska repertoaren för att framställa alla lojala bolsjeviker som förrädare och för att få folket att tro att det tyranni som han själv utövar betecknar den ”övervetenskapliga” inledningen till det tusenåriga riket. Ett av hans knep är fullkomligt originellt — att förmå framstående grupper av de gamla revolutionärerna att offentligt och inför döden ”bekänna” att de representera kontrarevolutionen och att han är partiets ende trogne ledare.
Detta trick har haft en sådan framgång inte blott i Ryssland, där det blotta ifrågasättandet av bekännelsernas sanningsvärde är belagt med dödsstraff, utan även bland fritt bedömande intellektuella på andra håll, att det måste tas upp till behandling av den som påstår att stalinismen är liktydig med kontrarevolutionen — oavsett vilka ekonomiska fakta vederbörande stöder sig på. Folk läser de ord som uttalats av fullt tillräkneliga män, vilka stått ansikte mot ansikte med döden, och de överväldigas av mysteriet: ”Om de inte begick det brott de erkände sig vara skyldiga till, varför sade de då att de gjort det?”
Jag förstår varför, men denna min insikt är så intimt förknippad med mina personliga erfarenheter av den troende bolsjevikens mentalitet, att det är mycket svårt att förmedla den till västerländska sinnen. Om jag i kronologisk ordning, allt efter betydelsen, skulle framlägga skälen till att jag med säkerhet vet att dessa ”bekännelser” är tillagade partilögner, skulle jag börja med en faktor som ingen annan har tagit upp : de ord i vilka bekännelserna är klädda. Jag förmodar att det kolportagemässiga trams varmed dessa bolsjevikledare sökte förklara att de övergivit Marx' och Lenins teorier och taktik för att ta upp de revolutionära intellektuellas förkastade läror i deras vildaste former, kan te sig rimligt för den som inte känner till den marxistiska teorin och de ryska bolsjevikernas tänkande, som bygger på denna. Vissa människor har ingen känsla för stil eller uttryckssätt. Men den som har det och som tillika är insatt i den ryska revolutionens litteratur och historia kan, efter att ha läst tio sidor i rättegångsprotokollen, se att dessa marxister inte har skildrat en förvandling beträffande principer och taktik försiggången inom dem själva, utan att de har läst upp intrigen till en melodram som utarbetats utan hänsynstagande till deras väsen. I samtliga de rapporter som publicerats efter rättegångarna finns det knappast ett enda tecken på att någon av de anklagade någonsin läst Marx, umgåtts med Lenin eller känt till den ryska revolutionens teoretiska bakgrund.
Att en väl utbildad bolsjevikledare, en av Lenins närmaste män, under trycket av den nya maktkoncentrationen skulle kunna gå över till de vänsterrevolutionäras åsikter och ännu längre är tänkbart. Det är däremot knappast tänkbart att alla Lenins närmaste män skulle göra det. Men låt oss utgå ifrån att de gjort det. I så fall skulle de försvara sig med uttryckssätt och begrepp som skilde sig lika mycket från dem vilka begagnades av svarandena i dessa processer som en erfaren läkares ordinationer skilja sig från en ”klok gubbes” pladder.
Det faktum att deras berättelser inte stämde med fakta, att de skildrade ett möte i ett hotell som inte finns längre, en resa i ett flygplan som aldrig startade, ett sammanträffande med Trotskij i Paris då Trotskij befann sig i ett avlägset hörn av Frankrike, är av helt underordnad betydelse. För den som känner till hur de tänkte, är det självklart att vad de läste upp från första ordet till det sista var en genomförd förfalskning.
Jag känner inte blott till hur de tänkte och vilka traditioner den rörelse hade som de tillhörde, utan jag var personligen bekant med många av dem. För mig var de icke utländska namn i en kuslig rysk roman utan riktiga människor som trodde och kände ungefär som jag. Några av dem var mina vänner.
Jag for till Ryssland 1922 och bodde där i två år som regeringens gäst. Jag hade redigerat den enda amerikanska tidskrift, som stödde bolsjevikerna alltifrån den dag de kom till makten, och det gjorde det lätt för mig att komma in i bolsjevismens inre cirklar. Radek kände jag väl. Han har uttryckt sin vänskap för mig i handskrivna brev som jag ännu har i min ägo. Serebriakov kände jag ännu bättre och honom beundrade jag tusen gånger mer. Jag har aldrig träffat en märkligare, modigare eller mera helhjärtad man. Muralov var en hjälte i mina ögon. Han var en hjälte i hela Rysslands ögon. Han ledde striden i Moskva efter det Petrograd hade fallit i arbetarnas och soldaternas händer. Sedan blev han kommendant för Moskvas militärdistrikt. Såväl i kroppslig som andlig bemärkelse var han en av de största och en av de mest omtyckta av dem som kämpade i första linjen under oktoberdagarna.
Pjatakov minns jag som en spenslig och ömtålig, mycket intellektuell och vänlig person, som på ett lugnt sätt var mycket fast i sina omdömen men som också älskvärt lyssnade till andras åsikter. Att han dödats för att han skulle ha förrått socialismen var ett hårt slag för mig. Jag vet att han inte blott var en fin och lojal karaktär titan också en man, vilken som få andra vid sidan av Lenin, Trotskij och Rakovskij representerade den högsta andliga kultur som det bolsjevikiska partiet kunde uppvisa.
En annan man som jag kände tillräckligt väl för att hysa varma känslor för var Budu Mdvanij, som arkebuserades tillsammans med fyrtio andra bolsjeviker från Georgien. Han var en av de många — vem kommer någonsin att få veta hur många? — som vägrade att bekänna och blev skjuten bakom stängda dörrar. En riktig dynamo till karl, stor, bredaxlad, kraftig, jovialisk med fantastiska skratt och ett underbart vackert ansikte. En av Lenins och Trotskijs närmaste vänner, en strålande människa, en ”furste” som var högligen road av att förväxlas med små betitlade furstar med samma namn som hans. Nu är han också borta. De är alla borta, alla de stora männen i bolsjevikpartiet, de verkliga ledarna — antingen döda eller i fängelse, väntande på att dödas.
Bucharin tilltalade mig intellektuellt mindre än många av de andra, därför att han inte verkade som han skulle kunna räcka till för sin uppgift som partiteoretiker. Han tycktes intrasslad i en mängd kunskaper som han inte kunde bemästra. Men han var ytterst sensitiv — en talangfull konstnär och en man som hade ägnat hela sitt liv åt troget arbete för det socialistiska idealet. Mestadels tjänade han Stalin i en sorts förvirrad desperation, och hans häktning gav en mardrömsliknande prägel åt dessa processer, självangivelser och arkebuseringar av alla ryssar som jag litade på.
Sossnovskij, som var den främste ledarskribenten i Pravda på Lenins tid, hade jag beröring med under en period, då man försökte grunda en ny Sovjettidskrift, som skulle vara mindre ensidigt politisk än de som fanns. Vi hade ändlösa samtal med varandra på redaktionssammanträdena — ty med karakteristisk rysk gästfrihet hade jag inbjudits att gå in i den nya tidskriftens redaktion — och jag hyste stor beundran för Sosnovskij. Det var ännu en ärlig människa, modig och intelligent. Han stod för sina åsikter och satt i åratal i ett sibiriskt fängelse, emedan han vägrade att ta avstånd från vänsteroppositionens program. Nu är också han vanärad och död, fastän han aldrig uppträdde inför rätta och begärde att man skulle tro att han blivit ett depraverat odjur.
Jag tror det inte om någon, ty jag kände dem för väl till det. Jag skulle inte anse mig logiskt tvingad att tro det, även om deras uppförande inför rätta tedde sig som ett lika stort mysterium för mig som för den icke initierade. Ty detta är endast ett av mysterierna. De som försökte tro att ”bekännelserna” är sanna har två mysterier att förklara. För det första hur det kom sig att balanserade, betrodda, intelligenta och trofasta revolutionärer begick dessa brottsliga, amoraliska, omänskliga, dumma och kontrarevolutionära handlingar. Och för det andra varför bara det förhållandet att de satt arresterade och isolerade för en tid förmådde dem alla att ångra sig, frångå sina åsikter och framträda fyllda av iver att för alltid svärta ned sig själva i världens och historiens ögon.
Är det inte otänkbart att av sexton män som ingått en desperat komplott och blivit upptäckta alla skulle uppträda på precis samma sätt ? Bara detta står enligt min mening utom alla möjligheters gräns. Och ändå är det sätt som de alla uppträdde på så olikt det vanliga uppförandet hos människor, vars brottsliga förehavanden avslöjats, att vi skulle bli förvånade om vi fick höra att det hänt i ett enda fall.
Min visshet att bekännelserna inte är sanna är inte grundad blott på min kännedom om de dömda utan även på min syn på den politiska situationen. Denna betraktar jag nämligen inte på samma sätt som den amerikanske med kommunismen sympatiserande turisten utan som de ryska bolsjevikerna, vilka övats i och präglats av kampen mot den mensjevikiska socialismen. För dem hade Stalin, i och med att han i demokratins namn hade övergivit rådssystemet, med hull och hår gått över till mensjevikerna. Han hade förstört det väsentliga av Lenins verk, övergivit Lenins principer, bolsjevikpartiets principer och oktoberrevolutionens hela politiska perspektiv. Detsamma var fallet då han stödde ”folkfronten” i det spanska inbördeskriget. Folkfront är ingenting annat än ett västerländskt namn för det som i Ryssland kallades ”mensjevism”.
Enligt Lenins planer och Marx' teori skulle rådssystemet bevaras till dess att staten, då industrin var socialiserad och klasserna avskaffade, i egenskap av tvångsmedel skulle ”dö bort” och uppgå i ett frivilligt samarbetande kommunistiskt samhälle. Alla intelligenta bolsjeviker visste detta lika bra som de kunde alfabetet. Då Stalin hävdade att han ersatte råden med en ”demokratisk” styrelse, emedan klasserna redan var avskaffade, kunde han därför inte bedra någon trogen anhängare av Lenin, även om klasserna hade avskaffats och även om den nya styrelsen hade varit demokratisk. Klasserna är inte avskaffade i Ryssland annat än på papperet och den nya författningen är inte demokratisk ens på papperet. Den avlägsnar tvärtom det sista hindret för upprättandet av en ledardiktatur uppburen av ett samhälle av nationalistiska byråkrater vilka, precis som svartskjortorna i Italien och brunskjortorna i Tyskland, har monopol på politiskt handlande och politiska organisationer samt konstitutionell rätt att bilda en kontrollerande cell i varje annan organisation. Också om det inte förelåg något internationellt problem skulle det politiskt inte vara något mystiskt med massavrättning av gamla bolsjeviker i samband med denna förändring.
Men Lenins revolutionära teori var internationell. Den bolsjevikiska politiken skulle tillämpas i alla länder och den ryska rådsstaten skulle ta ledningen i detta arbete. Ryssland skulle hjälpa det kämpande proletariatet i hela världen och särskilt varhelst det uppkom ett revolutionärt läge. Genom den ryska hjälpen skulle proletariatet uppmuntras att bilda råd och ta makten, såsom hade skett i Ryssland, i strid med alla andra partier, republikanska och rojalistiska, civila och militära, liberala och mensjevikiska i lika mån. Stalin gav en katastrofalt försenad och ödesdigert otillräcklig hjälp till republikanerna och mensjevikerna i det spanska inbördeskriget. Men i gengäld begärde han att den spanska regeringen skulle förbli republikansk, att arbetarråden inte skulle ta makten och att alla socialistiska och arbetarrepresenterande partier skulle skjuta upp lösningen av klassproblemet och i all framtid samarbeta med de liberala.
Det var detta uppskjutande av klassfrågan och ”samarbete med de liberala” som förorsakade splittringen mellan Lenin och mensjevikerna i Ryssland, varigenom begreppet bolsjevism fick sin speciella innebörd och det bolsjevikiska partiet kom att spela sin historiska roll och uppleva sin triumf. Om man tror att denna mensjevikiska politik är ”förnuftig” eller inte, spelar ingen roll. Lenin var en extrem revolutionär marxist och kanske den som man minst av alla skulle ha ansett vara ”förnuftig”. Den internationella politik som fick namnet ”folkfront” innebar precis lika mycket ett förtrampande och utplånande av Lenins verk och principer som upphävandet av rådsstaten gjorde. Icke heller denna politik kunde genomföras i Ryssland utan att det skedde en allmän utrensning av Lenins trogna anhängare. Och dessa två åtgärder, avskaffandet av rådsstyrelsen och införandet av begreppet folkfront, var blott särskilt framträdande led i det totala uppgivandet av de vinster som bolsjevikerna tidigare gjort och som jag beskrivit i föregående kapitel.
Till detta kom det stadigt växande missnöjet bland folket, en konsekvens av den nationella katastrof som den påtvingade kollektiviseringen medförde. Detta missnöje innebar ett hot mot Stalinregeringens existens. Bonderevolter, missnöje bland arbetarna och oro inom armén gjorde att varje politisk opposition inom partiet var ytterst farlig för Stalin. De som var hans teoretiska motståndare höll på att förvandlas till ledare för en massrevolt, antingen de ville eller inte, en revolt som kanske hade mycket litet att göra med skälen till deras opposition. Denna massrevolt gjorde ett enhetsparti absolut nödvändigt, om Stalin skulle kunna behålla sin personliga diktatur. Han måste slå ned små ledare överallt i hela landet och för att kunna genomföra det måste han sätta igång en stor förräderiprocess mot de stora ledarna. Och eftersom den störste ledaren av dem alla var utom räckhåll måste han inveckla honom i de brott som var och en som han lät skjuta anklagades för. Trotskij har begåvats med många revolutionära lagrar men aldrig någon mera talande än Stalins påfund med en trotskistisk förräderisammansvärjning — det enda sättet att, fastän Trotskij vistades på ett annat halvklot, en gång för alla bryta udden av den kraft som utgått från oktoberrevolutionen.
Detta var den politiska drivkraften till dessa rättegångar. Det var därför som män skötos som ”trotskister”, fastän de för länge sedan hade tagit avstånd från Trotskij och fastän några av dem hade dragit sig bort från all politisk kamp och debatt. Stalin fruktade dem utan tvivel som de potentiella ledarna av en revolt riktad mot honom. Han visste nämligen att de kunde genomskåda det officiella svamlet och se fakta. Han visste att de alla ansåg honom vara en kvasimarxist och en usurpator, oavsett vad de tänkte om Trotskij och hur många ”kapitulationer” de än kunde underteckna. Det är ganska troligt att hans spioner hade uppsnappat sådana hög-förrädiska yttranden av dem, detta var den faktiska orsaken till häktningarna. Men ännu mer än de gamla ledarna fruktade han en ny revolt från de djupa leden. Han behövde dessa avrättningar för att slå ned den. Han behövde en sammansvärjning ledd av Trotskij som förevändning för en grundlig rensning bland alla trogna och klarsynta bolsjeviker, såväl unga som gamla. Om det här föreligger något politiskt mysterium så beror det endast på att så många inflytelserika människor har ansett det vara lämpligt att inte se de politiska fakta i ögonen.
Men bortsett från den politiska situationen vore det endast nödvändigt att på ett papper rada upp de brott och dumheter som alla dessa framstående män erkände sig ha begått och tänka efter ett tag för att inse att vad man hade framför sig var en dålig melodram och inte historia. Vid den första rättegången uppgav de att de i sex år hade konspirerat för att mörda Stalin och andra av sina tidigare kamrater i en ”rent hätsk” stämning och av ”maktbegär” i hemligt samarbete med Hitlers hemliga polis och detta ”utan något politiskt program”, d. v. s. utan någon annan avsikt eller tanke än att få hämnd och tillfredsställa den personliga härsklystnaden.
Vid den andra rannsakningen utökade de sitt syndaregister med följande brott: De hade konspirerat för att genom industrisabotage förinta den arbetarnas stat som de hade skapat och för att genom krig utlämna denna stat till det fascistiska Tyskland och det feodala Japan. Alltså en sammansvärjning med de ledande i dessa reaktionära länder, vilken gick ut på att dessa skulle angripa ”socialismens fädernesland” och störta den ”socialistiska regeringen” och i gengäld få stora delar av detta fädernesland samt löfte att företa ”massutrotningar” av de socialistiska arbetarna och att ”sprida farliga baciller” bland ”det socialistiska fosterlandets” trupper.
Dessa handlingar och planer skulle möjligen med anspråk på psykologisk rimlighet — ehuru aldrig politisk — kunna tillskrivas en enda patologisk typ i en grupp av framstående och betrodda män. Men de kunde aldrig stämma för en hel själsligen högtstående regering. Och det var ingenting mindre än den ursprungliga rådsregeringen som Stalin svärtade ned på detta sätt
Jag tror att en del liberaler satte tilltro till dessa fantastiska amsagor, emedan de fortfarande föreställde sig att det finns något i ”bolsjevismens” natur som förklarar eller ger en förmildrande anstrykning åt sådana lastbara handlingar. Gärningarna är brottsliga och bestialiska ur alla synpunkter, men de är om möjligt värre ur bolsjevismens än ur den vanliga anständighetens synpunkt. De skulle innebära ett absolut och meningslöst förräderi mot gärningsmännen själva, deras vänner, deras principer, deras parti, arbetarklassen och mänskligheten. Den som tror att de har utförts måste sannerligen förakta det mänskliga släktet och förtvivla om dess möjligheter.
Innan jag framlägger min tolkning av bekännelserna vill jag anföra följande fakta:
Våren 1925 gav jag ut en bok, kallad ”Since Lenin Died”[6], där jag uppvisade den strid inom partiet som Lenin hade fört mot Stalin innan han dog. Jag citerade de brev där Lenin anklagade Stalin för ”nationalism” och för att i kritiska situationer handla rent ”illvilligt”.[7] Jag omtalade det faktum — vilken senare har bekräftats av Zinovjev och Lenins hustru — att en av de sista handlingar Lenin företog var att skriva till Stalin och bryta alla ”kamratliga förbindelser” med honom.[8] Slutligen citerade jag några meningar ur det dokument som kallas ”Lenins testamente”.
Hösten 1926 publicerade jag hela detta ”Testamente” i New York Times och andra ledande tidningar i hela världen. Det var ett brev, som Lenin skrivit på dödsbädden till sitt parti, och i vilket han varnade det för Stalins oerhörda maktställning och hans eventuella missbruk av denna. Han tillrådde att Stalin skulle avlägsnas från sitt ämbete som generalsekreterare och ersättas med någon mindre ”hänsynslös”, mindre ”nyckfull” och mera ”lojal” person. Moskvamyndigheterna förnekade genast att ett sådant dokument existerade, den text jag hade publicerat förklarades på sjutton olika språk under tio års tid vara en förfalskning. Men kort före den första förräderiprocessen offentliggjordes detta ”icke existerande” dokument av Sovjetregeringens eget tryckeri — de enda avsnitt som uteslutits var de där det talades berömmande om Trotskij.[9]
Jag berättar detta inte endast därför att jag hoppas det må öka trovärdigheten av det som skall följa utan även emedan detta Lenins testamente bidrar att förklara ”bekännelsernas” innebörd.[10]
Enligt min mening förklaras dessa av fyra speciella omständigheter. Bolsjevismens egenartade moral vilken bjuder anhängarna att ljuga av lojalitet mot sin klass; det faktum att det bolsjevikiska experimentet hade misslyckats och det underliga sätt på vilket detta skett; Stalins strafflag, som gör den brottsliges närmaste ansvariga för hans brott, vare sig de känna till det eller inte; och slutligen Stalins lidelsefulla hämndbegär.
De gamla bolsjevikledarna blev skjutna som förrädare av ovan anförda skäl. De var revolutionens stora män och de skulle kunna ha skjutits av vilken kontrarevolutionär diktator som helst. Men metoden att få dem att främja kontrarevolutionen genom en deklaration i dödsögonblicket, att de var kontrarevolutionens företrädare, skulle knappast ha kunnat tänka ut annat än inom ett parti där troheten mot den faktiska sanningen under åberopande av teoretiska principer redan hade underordnats troheten mot partiet.
Dessa teoretiska principer gå tillbaka till Lenin och före honom till Marx och före denne till Hegels mystiska sofisteri. Hos Lenin uppvägdes de naturligtvis inte endast av en lidelsefull ärlighet utan också av en orygglig känsla av nödvändigheten av att arbetarklassen skulle kunna lita på partiet och dess ledare. Inte desto mindre hade Lenin dessa principer, och dessa berömda bekännelser var ingalunda de första ”feta och välsmidda lögner” som högtidligt lästes upp av framstående bolsjeviker som resultat av en resolution antagen av partiets centralkommitté. Det var en allmänt godtagen förutsättning, att personliga hänsyn till liv och heder skulle uppoffras såsom ”borgerliga”, så snart partiet krävde det. Därför tror jag att majoriteten av Stalins offer gjorde sina ”bekännelser” och gick i döden i den föreställningen att de såsom lojala partikämpar var rättfärdigade och så att säga återlösta av en sådan resolution från centralkommittén.
Det är lätt att förvirra en människas förstånd — och även hennes moral, såvida inte hennes etiska principer är ytterst rätlinjiga — genom att hålla henne i fullkomlig isolering, som endast avbrytes då hon utsättes för tryck av vissa starka och påstridiga personligheter. Och då detta tryck föregås av själslig och kroppslig tortyr fordras det inte endast ett robust nervsystem utan även stridslystnad för att motstå det. Jag föreställer mig att en sådan ihållande tortyr utövad mot högspända och känsliga människor måste ha den verkan att de försättas i ett nästan infantilt tillstånd. De bli översiggivna som barn vilka endast längta efter en far eller mor — eller någon annan, vem som helst, som säger till dem vad de skola göra. Det är då som tillfället har kommit för den vänlige partikamraten att råda dem att för det älskade partiets sak göra den bekännelse som centralkommittén begär av dem. Den skall befria dem från plågorna; den tillåter dem att dö. Den tillåter dem att dö med en känsla av att de lojalt har tjänat partiet och revolutionen ända till slutet. Det skulle vara för enkelt att säga att dessa män köpte döden med sina falska bekännelser, men det ligger sanningen mycket närmare än om man säger att de försökte köpa sina liv. De kunde endast ha en ytterst liten förhoppning om att få leva, men de var i ett tillstånd då döden tedde sig som en befrielse.
Sådana karaktärer som var för starka och stridslystna för att duka under för denna nedbrytningsmetod, (som på GPU:s språk heter att ”splittra” en karaktär) rannsakades inte offentligt. Och det finns inte den minsta anledning att anta att de rannsakades alls. För varenda en av de gamla bolsjevikledarna som ”bekände” blev hundra skjutna bakom stängda dörrar.
Även de svagare som bekände skulle antagligen inte ha gjort det om deras politiska åsikter hade varit enkla och klara. Det är svårt för en människa att säga att den politik som hon ägnat hela sitt liv har misslyckats. Det är särskilt svårt, då hon varit uppfylld av en religiös tro att hela historieutvecklingen och själva livet var på hennes sida. Något slutligt misslyckande ingår ej i Marx' system. I vilken situation man än befinner sig är det aldrig frågan om annat än att finna ”vägen ut för proletariatet”. För övrigt hade revolutionen inte misslyckats i vissa viktiga punkter. Den grundläggande processen, som gick ut på att expropriera privatkapitalisterna, hade utvecklats under Stalin, ehuru det hade skett på ett fruktansvärt sätt. De ryska industrierna och de ryska jordbruken var kollektiviserade. Den statliga planhushållningen var ett faktum; produktionen var stadd i ökning, någon massarbetslöshet förekom inte. Ytligt sett, eller ur ren kvantitetssynpunkt, tycktes större delen av det socialistiska programmet ha förverkligats. Det var endast resultatet som hade blivit ett annat än man väntat. Makten befann sig i fel händer; det var Stalins diktatur, inte arbetarklassens. Och det fanns inte den minsta tillstymmelse till ekonomisk frihet och jämlikhet. Arbetarklassen var fortfarande förslavad och fortfarande exploaterad.
Under sådana omständigheter skulle det kanske vara en enkel sak att kalla Stalins diktatur för kontrarevolutionen – såvida man inte hade ägnat sitt liv åt att åstadkomma den. Det skulle vara en enkel sak om man hade något annat än anarki och en återgång till privatkapitalismen att sätta istället. Dessa gamla bolsjeviker hade haft ryck då de försökt avskaffa Stalins diktatur. De hade i varje fall energiskt talat om att få bort ”byråkratin” och åter lägga makten i arbetarnas händer. De hade talat om Trotskijs övertygande kritik. För att säga som sanningen är fann Trotskij själv aldrig någon utväg. Han uppmanade arbetarna att störta den byråkrati som uppkommit till följd av oktoberdagarnas omstörtning, men han säger ingenting om hur denna nya omstörtning skall kunna undgå att antingen återinföra kapitalismen eller frambringa en ny byråkrati.
Nej, de gamla bolsjevikerna hade endast ett alternativ: antingen förklara att deras livsverk hade misslyckats eller medge att det fanns något hopp för socialismen och arbetarna under, eller efter. Stalins regim. I sina enskilda samtal, vilka förvisso gick efter rent marxistiska linjer, uttryckte de det genom att säga: ”Det finns ingen väg ut annat än genom Stalin.”
Det förhållandet att deras tankebanor var så ytterst komplicerade kom deras viljor att lättare försvagas under de långa månaderna av isolering och de långa timmarna av själslig tortyr i GPU:s inkvisitionskamrar. De skulle inte ha avlagt dessa bekännelser om Stalin hade återinfört kapitalismen i Ryssland. Han förvirrade dem och hela världen genom att göra sin kontrarevolution efter fascistiskt mönster.
Jag har använt ordet tortyr i figurlig bemärkelse. Verklig tortyr skulle lämna märken efter sig och skulle inte ge någon säkerhet för offrets uppförande inför domstolen. Även nu försökte två av de anklagade, Smirnov och Krestinskij, att inför rätta förneka det vittnesmål de hade undertecknat efter enskilt förhör. Om de blott hade skrämts av kroppslig tortyr och av hotet om ytterligare misshandel, skulle varenda en av dem kanske ha skrikit ut sanningen, då de fördes till en offentlig plats. De var inte skrämda av vad de hade gått igenom utan övertygade — försatta i ett sådant tillstånd att de själva trodde på nödvändigheten att sluta leden i partiet genom att bekänna att deras egen opposition mot Stalin hade varit en monstruös konspiration, brottslig och vedervärdig. Då Krestinskijs övertygelse försvagades i rättegångssalen och han ropade ut att hans bekännelse var falsk och hade tvingats ur honom, var det, det är jag övertygad om, de övriga anklagade som hade kapitulerat liksom han, vilka samlade sig runt honom i fängelset och förmådde honom att nästa dag genomföra det överenskomna programmet.
Det är viktigt att man inser att hotelserna mot offrens familjer och förhoppningarna att kunna rädda dem de älskade spelade stor roll. I detta sammanhang är den förut omtalade förräderilagen av vital betydelse. Enligt lag och bruk i ”socialismens fädernesland” är alla de som bor i samma hus eller lägenhet som en man som förklarats skyldig till förräderi underkastade straff i form av fängelse eller deportering. En mycket trovärdig vän till mig som kom till Moskva efter den första förräderiprocessen frågade en kvinna som innehade en hög post i en välfärdsinstitution och som var gift med en världsberömd ryss, om hon ansåg Kamenev, Zinovjev och de andra vara skyldiga. Kvinnan svarade inte på frågan, men hon sade: ”Hur det än är med dem borde något göras med deras hustrur och barn. Ingen vet var de är — de har försvunnit.” Kamenev själv avslöjade inför rätta att hans barns framtid var det som oroade honom mest. Om Zinovjev sägs det att han gav två skäl till att han bekände: det faktum att det inte fanns någon annan ”väg ut” än genom Stalin, och omtanke om familjens säkerhet. Utan tvivel förekom det ett visst köpslående i dessa de gamla partiledarnas hemliga konferenser i Lubjankafängelset, och ehuru Stalins ärlighet var allmänt betvivlad var misskund med familjen det starkaste vederlag han kunde erbjuda.
För att sammanfatta: de män som erkände var ömtåliga och sensibla intellektuella, försvagade av ensam arrest och andlig tortyr och av den omständigheten att de ej kunde finna någon bättre kurs för den revolutionära utvecklingen. De var härigenom försatta i ett sådant tillstånd att de kunde följa sina partikamraters råd och befallning att dö som förrädare för att bevara partiets enighet under Stalin. Vi måste hoppas att mera ljus så småningom må kastas över detta problem. För min del är jag säker på att ovanstående generalisering endast kommer att fyllas ut med konkreta detaljer eller förete vissa enstaka undantag.
En sak återstår emellertid ännu att förklara. Det är det rent vansinniga draget i bekännelserna. Om Stalin blott hade ett politiskt motiv, skulle han då inte tvinga de anklagade att läsa upp en historia som folk med verklighetssinne kunde tro på? Att han skulle låta dessa framstående statsmän uppträda offentligt utan att ha fått någon annan order än att de skulle säga vad som helst utom sanningen är inte möjligt — därtill är han för slug.
Stalins lidelsefulla hämndgirighet är den tredje väsentliga förklaringen till problemet. Stalin nöjde sig inte med att låta skjuta dem som tidigare varit hans kamrater och som nu var hans motståndare och han nöjde sig inte med att vanära dem och få politiskt stöd från dem. Han måste också ta hämnd för alla de irriterande saker som de och alla de mindre ”hänsynslösa”, mindre ”nyckfulla” och mera ”lojala” bolsjevikerna alltifrån Lenin och nedåt hade sagt om honom.
Han hämnades genom att tvinga dem att ta på sig de försyndelser de hade tillskrivit honom — ren ”illvilja”, ”maktbegär”, brist på ”något som helst program”, utom personlig härsklystnad och ”illojalitet” i dess vedervärdigaste former. Det var nog ingen tillfällighet att Stalin publicerade Lenins ”Testamente” just vid tiden för den första förräderiprocessen.[11] Det var märket efter denna den värsta skymfen som han nu höll på att utplåna. Men hans offer måste också ta på sig vissa ”massutrotningar” för vilka han hade anklagats senare och med lika stor rätt.
Denna hypotes bekräftas av ett samtal som jag haft med Leonid Petrovitj Serebrjakov, ett av Stalins modigaste offer.
Då han var i Förenta Staterna 1929 kom han ofta hem till mig och träffade mig också på offentliga platser, ehuru jag, på grund av att jag försvarat Trotskij och översatt hans skrifter, skyddes som en spetälsk av Sovjetregeringens andra delegater.
Jag berörde en gång detta förhållande inför Serebrjakov och han svarade mig på två sätt. Han sade: ”Jag är inte rädd för något. Ser ni inte att jag inte kan böja mig och inte krypa? Se på min rygg”. Han reste sig upp och vände sig om. ”Mina muskler kan inte göra de rörelserna.”
Och sedan sade han med ett nytt tonfall: ”För övrigt gör det detsamma vad jag gör. Stalin kommer att få mig till slut i alla fall. Om han lever länge nog kommer han att få tag i varenda en av oss som någonsin har sårat honom i tal eller handling. Det är hans största intresse här i livet. Han behärskas fullkomligt av sitt hämndbegär. Han kan hålla på tio, tjugo, trettio år och tänka ut den mest raffinerade hämnden på en fiende och så när allt är klart tar han språnget. Tro mig, det är inte sagor jag berättar. Jag har levt med honom, delat rum med honom, och kamperat med honom på slagfältet. Han är den mest hämndlystne mannen på jorden.”
Serebrjakov slutade med att berätta en historia, som genom Trotskij har kommit ut i pressen, om hur Stalin bland några kamrater, vilka diskuterade hur de tänkte sig en fullkomlig dag, sade: ”En fullkomlig dag för mig skulle vara att ta en utsökt hämnd på en fiende, utföra den i hela dess fullkomlighet och sedan återvända hem och lugnt gå till sängs.”
Det är en oerhört viktig läxa man kan lära av Moskvabekännelserna, och den kan endast läras av dem som klart inse vad det är som skiljer dessa från andra framtvingade bekännelser. Det är det faktum att offren inte hade något principiellt att invända mot att dö med en lögn på läpparna. De behövde endast förmås att tro att det var en revolutionär lögn de uttalade, att det parti som krävde det av dem fortfarande var ett uttryck för proletariatets diktatur. När man tänker på att tusentals människor i Västeuropa, vilka tilltros kritisk intelligens, förblev övertygade om att så var fallet också sedan partiledarna hade avrättats, är det knappast överraskande att några av de anklagade kunde övertygas om det, efter att ha genomgått en sådan procedur som den ovan skildrade. Svårigheten är att fatta hur avlägsen tanken på vad som var sant eller falskt var både för plågoandarna och deras offer, då man diskuterade om de skulle ”bekänna” eller inte. Detta framstår i all sin klarhet för den som läser W. G. Krivitskijs skildring i ”Stalin's Secret Service” av ”förhören” med Mratjkovskij — den enda redogörelse för en sådan scen som hittills har publicerats. Under nittio timmars resonemang med denne fånge tycks förhörsledaren inte en enda gång ha tänkt på att försöka gendriva hans förklaring att han var oskyldig. Inte heller Krivitskij tycks ha tänkt på det. Det var inte det diskussionen gällde. Den gällde frågan huruvida partiet under Stalins ledning var det enda hopp som återstod för revolutionen. Om detta kunde fastslås måste den lögn uttalas som partiet krävde. Detta kom också fram i vissa av de anklagades offentliga vittnesmål. De var mycket angelägnare att förklara, varför de bekände än varför de hade begått de brott som de tillstod. Och då de gjorde det talade de en gång för alla som bolsjeviker. De rättfärdigade sina bekännelser som handlingar dikterade av lojalitet mot revolutionen på ett sätt som vore otänkbart för någon som genom sina handlingar redan hade svikit revolutionen.
Moskvabekännelserna är en olöslig gåta endast för dem som inte förstå vad som kan ske med idealister vilka uppge det gängse kravet på sanningsenlighet och anamma en principiell tro på det offentliga bedrägeriet. Ehuru det i Ryssland camoufleras med den hegelsk-marxska dialektiska svadan är detta i själva verket samma uppgivande av intelligensen till förmån för den primitiva viljan, av förnuftet till förmån för den blinda instinkten, av den civiliserade upplysningen till förmån för den barbariska ”dynamiken” som vi se i Tyskland. I sin lysande bok ”The End of Economic Man” beskriver Peter F. Drucker resultatet såsom han har iakttagit det bland nazisterna:
”De nazistiska ledarna göra själva aldrig anspråk på att tala sanning. Med utgångspunkt från Hitlers rättframma erkännande i ”Mein Kampf” att det är nödvändigt att ljuga har nazistiska ledare, främst Goebbels, skrutit offentligt över sitt förakt för sanningen och över orimligheten i sina löften. Flera gånger har jag hört Goebbels säga på massmöten, då publiken applåderade en särskilt fin lögn: 'Ni förstår naturligtvis att detta bara är propaganda', varpå massorna blott applåderade ännu starkare. Samma sak förekom i Österrike och i Tjeckoslovakien.”
Den som förstår detta förstår också Moskvabekännelserna. Och han kan fatta, varför de vidunderliga lögner som uttalats i dessa bekännelser funnit en så god jordmån bland stalinismens anhängare i hela världen. Frågan om de var sanna eller aldrig förts på tal. De har blott bedömts efter viljan till solidaritet och makt. Meningen med dem var att de skulle förinta ”trotskismen”, vilken nu inte är något annat än en spricka, eller ett hot om en spricka i denna totalitära vilja. I jämförelse med denna viktiga funktion är frågan om deras överensstämmelse med sanningen helt av underordnad betydelse. Att halka över denna fråga ingår i lojalitetskravet.
Om civilisationen skall överleva är det nödvändigt att den övervägande delen av människosläktet förstår denna andliga och sociala utveckling och att den tar avstånd ifrån den. Moskvaprocesserna, det mest upprörande exemplet, är därför på sätt och vis en probersten för människor — i varje fall för arbetare och liberaler. De som svalde de lögner som uttalades vid dessa processer eller gick med på att bidra till deras spridning genom att själva iaktta tystnad eller underlåta att använda sitt omdöme, måste man vara på sin vakt mot såsom potentiella diktaturanhängare. De som brännmärkte dem komma antagligen att tala för sanning, rättvisa, frihet och vetenskaplig upplysning.
Mer allmänt:
Kenth-Åke Andersson: Utvecklingen i Sovjet
E H Carr: Mellan Lenin och Stalin (om åren 1923-24)
Isaac Deutscher: Den avväpnade profeten
Lenins kamp mot stalinismen (dokument)
L Trotskij: Den förrådda revolutionen,
Om Moskvarättegångarna och ”den stora terrorn”:
Kenth-Åke Andersson: Om Moskvarättegångarna
Pierre Broué: Oppositionen mot Stalin inom partiet (1930-32) och den första Moskvarättegången
Vadim Rogovin: Förberedelserna inför den första skenrättegången och Förberedelserna inför den tredje skenrättegången
Mellan Lenin och Stalin. Om den tredje Moskvarättegången och dess förspel
Fallet Leo Trotskij: Den s k Deweykommissionens förhör med Trotskij om anklagelserna mot honom under Moskvarättegångarna. (bok)
Icke skyldig. Deweykommissionens slutrapport om anklagelserna mot Leo Trotskij under Moskvarättegångarna (bok)
[1] Se Trotskij-brev om Max Eastman. Isaac Deutscher redogör för publiceringen av Since Lenin Died och de följder som detta fick i Den avväpnade profeten (i kapitel 4, ”En mellanakt”). I själva verket tog Eastman illa vid sig av att Trotskij tog avstånd från boken.
[2] Se boken Vi trodde på kommunismen, där 6 andra kända intellektuella beskriver hur den kommunistiska rörelsens utveckling till slut fick dem att helt lämna densamma.
[3] Frågan huruvida socialismen kunde byggas upp i ett land var inte något avgörande tvisteämne. Alla normala och ärliga kommunister önskade oavsett om de voro stalinister eller trotskister, att bygga upp all den socialism de kunde i Ryssland — och hur mycket det var, visste ingen. Striden gällde huruvida Ryssland under tiden skulle bryta sin allians med den revolutionära arbetarrörelsen i andra länder, eller gå med sina gamla imperialistiska allierade i spelet om den militära makten. Om Trotskij hade varit en mindre teoretisk marxist eller en skarpsinnigare politiker, skulle han aldrig ha försatts i den situationen att han måste försvara den negativa sidan av en overklig sak.
[4] Här använder sig Eastman av det dokument som kallats Lenins testamente, men som officiellt kallats Brev till kongressen. OBS att översättningarna skiljer sig något den officiella versionen. – Red
[5] Stachanovsystemet, som infördes 1935 och är uppkallat efter en nitisk gruvarbetare vid namn A. Stachanov, ger dugliga arbetare möjlighet att genom särskilt stora arbetsprestationer skaffa sig mångfaldigt ökade inkomster och en på många sätt privilegierad ställning. (ö. a.)
[6] Boken finns här: Since Lenin Died – Red
[7] Syftar på nedteckningar från 30/12 1922, se not om ”Lenins testamente” ovan. – Red
[8] Syftar på ett brev som återges i Lenins sista brev – Red
[9] Detta är inte riktigt. Det som publicerades i Sovjet under Stalin-epoken var bara korta klipp. Hela ”testamentet” publicerades först 1956. – Red
[10] I Lenins sista strid av Moshe Lewin ges en utförlig redogörelse för den kamp som Lenin förde mot Stalin.
[11] Här har Eastman fel. ”Lenins testamete” publicerades inte alls i Sovjet innan första Moskvaprocessen. Det publicerades först 1956 flera år efter Stalins död. Däremot citerade Stalin själv vid olika tillfällen korta avsnitt ur detsamma, bl a vad Lenin sagt om Bucharin som teoretiker (i april 1929 i talet ”Om högeravvikelsen i SUKP(b)”). Likaså referades till Lenins kritik av Zinovjevs och Kamenevs agerande under Oktoberrevolutionen. Och i oktober 1927 kommenterade Stalin Lenins kritik av honom för vara alltför grov osv, och uppmaningen till partiet att ersätta honom som partiets generalsekreterare. Se Stalin och Lenins ”testamente” för detaljer.