Isaac Deutscher

Chrusjtjovismens misslyckande

1965


Originalets titel: The Failure of Khrushchevism
Översättning: Bengt Lindroth
Digitalisering: Martin Fahlgren

Uppsatsen skrevs 1965 för Socialist Register och Les Temps Modernes.


1

Det decennium under vilket Nikita Chrusjtjov stod i spetsen för det sovjetiska kommunistpartiet och de förenade sovjetrepublikerna var ett interregnum och ett provisorium.[1] Man kan inte tala om en ”Chrusjtjovera” så som man talar om en Stalinera, men inte bara för att Chrusjtjov behöll makten under endast tredjedelen så lång tid som Stalin eller ens utövade tredjedelen av samma makt.[2] Chrusjtjovismen har inte representerat någon stor, positiv idé (eller politik) av eget märke. Den stod inte ens för någon ny kanonisk lag eller myt, som någorlunda meningsfullt kunde ha gett uttryck åt ”det falska medvetandet” i en given, historisk situation som ”socialism i ett land” gjorde. Chrusjtjovismen var berövad varje skapande ambition. Så snart Chrusjtjov själv talade om något av de vanligaste eller mest elementära socialistiska målen, blev det en vulgär parodi (en ”gulaschkommunism”). I många hänseenden fortsatte han efter de linjer som sedan länge dragits upp av Stalin, men gav sken av att han förde fram egna, häpnadsväckande nyskapelser. ”Fredlig samexistens” är ett exempel ur raden. Liksom en slogan som ”fredlig övergång från kapitalism till socialism”. Eller de ”nationella vägarna till socialismen”. Allihop är de upputsade stalinistiska begrepp som härstammar från tiden för folkfronterna under mitten av trettiotalet och de nationella fronterna under mitten av fyrtiotalet. Och Chrusjtjov var framförallt en eftersägare till Stalin i sin betoning av den ”monolitiska karaktären” hos det sovjetiska partiet och staten. Hans beslutsamhet att inte tolerera någon opposition, ingen öppen kritik, ingen fri debatt, ledde oundvikligen hans egen ”personkult”, det vill säga till ett försök att upprätta hans egna, autokratiska styre.

Ändå var Chrusjtjov såsom en stalinistisk epigon nästan helt överskuggad av den folkkära bilden av mästaren och hjälten som ledde avstaliniseringen. Paradoxen i hans karriär var att trots hans stalinistiska insatser och stora andel i dess missgärningar, måste han ta på sig en ändå större del i arbetet på dess avskaffande. Han slets mellan sin bundenhet vid stalinismen och sin reaktion mot den och, av personliga skäl, mellan sin beundran för Stalin och sina intensiva minnen av de outhärdliga förödmjukelser han fått utstå i Stalins närhet. I det avseendet var han representativ för en hel generation partiledare på vars ryggar Stalin klättrat till makten och som sedan tvingades uthärda sin herres sparkar och grymma infall. Hjälplösa under Stalins livstid hämnades de på vålnaden. Men de hade möjlighet att tillfredsställa sina emotionella rop på hämnd bara genom att större politiska intressen – hela nationens krav – fordrade en avstalinisering.

Men var Chrusjtjov verkligen upphovsmannen till och den ledande förespråkaren för de progressiva reformerna under det efterstalinistiska årtiondet? Historiker som en dag kommer att återge den ”inre historien” om avstaliniseringskampanjen kommer sannolikt att presentera andra medlemmar av partipresidiet – i synnerhet Mikojan och Malenkov som drivkrafterna Under alla förhållanden ställde sig Chrusjtjov fram till tiden för den 20:e partikongressen, det vill säga till februari 1956, antingen på samma sida som de hängivna stalinisterna Molotov och Kaganovitj eller också tvekade han och höll sig neutral. Under tiden hade avstaliniseringen, nödvändiggjord av ekonomiska och sociala behov, gått så långt att den var omöjlig att stoppa; det fordrades i stället att den fördes vidare. Tvångsarbetslägren hade avskaffats redan före den 20:e partikongressen. De offer som överlevt terrorn och de stora utrensningarna hade frigetts och krävde full återupprättelse för sig själva, för sina döda kamrater och för sina släktingar. Deras rop bröt in i debatterna på den 20:e partikongressen. Det skulle vara liktydigt med självmord att ignorera eller motsätta sig det, vilket Molotov och Kaganovitj så småningom skulle få erfara. Den stalinistiska terrorn hade redan avslöjats och fördömts av ett nytt, nationellt medvetande. Det var vid en tämligen sen tidpunkt Chrusjtjov gav efter för de härskande stämningarna och lät sig svepas med av dem. Hans ”hemliga tal” var hans livs överraskning, också för honom själv. Tack vare det blev han talesmannen för en känsla som omfattade ett helt folk, han blev språkröret för en nationell upplevelse av sorg och skam. På så sätt överraskade han sig själv med en oanad bredd i sin personlighet.

Ju mer tveksamt och sent han antog sin nya roll, desto mer plötsligt och explosivt blev hans framträdande. Han dolde sin förvåning och sina inre farhågor bakom kraftfullt uppträdande och skarp förkastelsedom över Stalin. Och alltsedan den 20:e partikongressen karakteriserades hans handlande av denna motsättning mellan hans melodramatiska antistalinism och hans oro över att inte kunna hålla de progressiva reformerna inom nog snäva ramar.

En stor del av den sovjetiska opinionen var väl medveten om Chrusjtjovs tvekluvna politiska karaktär och om de motiv som hade förmått honom att ge sin välsignelse åt partiets brytning med stalinismen. Denna, till stor del platoniska, välsignelse blev en plågoande i förklädnad, eftersom den dolde ett envetet och listigt motstånd mot varje äkta socialistisk demokratisering av Sovjetunionen. (I förbigående bör kanske påpekas att bilden av Chrusjtjov som avstaliniseringens ledare accepterades under senare år i betydligt större utsträckning i Väst och i vissa östeuropeiska länder, särskilt i Polen, än i Sovjet.) Följaktligen var den sovjetiska opinionen vid Chrusjtjovs fall övertygad om att detta i stället för att hindra fortsatta framsteg skulle underlätta dem.

”Krisen inom ledarskapet” 1964 var en händelse utan motsvarighet i rysk historia. Aldrig tidigare hade en rysk härskare berövats sin makt på det här viset, medan han innehade alla de högsta statsämbetena. För att detta skulle vara möjligt, måste den gamla trögheten i det autokratiska styret brytas. Krisen löstes med en kombination av palatsrevolt och ett kvasidemokratiskt rösträttsförfarande i centralkommittén. Varken revolten eller röstningen skulle ha gått så lugnt till om enbart ett par få ”makthungriga män” hade slagit sig samman för att förjaga Chrusjtjov. För att aktionen skulle lyckas måste huvuddelen av den styrande gruppen vända sig mot sin ledare. De flera hundra medlemmarna av centralkommittén skulle inte ha gått med på att avsätta den man som varit deras förstesekreterare under elva år om inte de, deras vänner och deras förbundna hade blivit övertygade om att detta var berättigat och nödvändigt av politiska skäl. Chrusjtjov hade förvisso utmanat centralkommittén genom att posera som den ensamme ledaren; på så sätt provocerade han kommittén att lämna sitt medgivande åt det kollektiva ledarskapet. Hur som helst så var hans halvautokratiska strävanden, med moskovitiska mått mätt, ganska måttliga och det faktum att de skulle ha väckt en så bestämd reaktion är i och för sig anmärkningsvärt. De ”politiska vetenskapsmännen” har sagts oss att varje byråkratisk oligarki eller kast föredrar enmansstyre framför styre via en kommitté och ersätter ständigt varje kollektivt ledarskap med en enda ledare. Detta är, har man sagt oss, den ”järnhårda lag” som styr tronföljdsstriderna toppen på Sovjethierarkin. Vad är det då som i det här fallet har satt ”lagen” ur spel. Varför vägrade den styrande gruppen i Sovjet enstämmigt att underordna sig Chrusjtjovs enmansvälde.

2

Ser vi tillbaka upptäcker vi att den efterstalinistiska eran sönderfaller i två tydliga avsnitt. Det första, som omfattar perioden från 1953 till 1959, var fyllt av intensiv reformistisk verksamhet, och avstaliniseringen pågick. Det andra, som varar under Chrusjtjovs återstående år vid makten, karakteriserades på det hela taget av stagnation och till och med av tillbakagång. De två avsnitten kan gå in i varandra, men ändå är kontrasten mellan dem klar och edlig.

Det var under den första perioden som terrorn och den politiska polisens godtyckliga makt bröts och de jättelika koncentrationslägren förbjöds. Det var då som den gamla, drakoniska arbetslagstiftningen avskaffades inom industrin och de extrema orättvisor som hittills hade rått utjämnades något .  Det var då som jordbrukarna på kolchoserna erbjöds en ny giv och den alltför kraftiga centraliseringen inom ekonomin lättades upp. Den officiella kontrollen över intellektuellt och konstnärligt liv mildrades. Sovjetiska medborgare kunde börja andas friare än de någonsin kunnat under ett kvarts sekel, och effekten stod att läsa i de stigande kurvorna över ekonomiska, sociala och kulturella verksamheter och framsteg. Större delen av de framgångar på olika områden som Sovjet registrerade under den efterstalinistiska perioden vann man under dessa första år. Det var då, mellan 1953 och 1958 som det sovjetiska jordbruket, vilket övervann en depression som rått under många decennier, böjde sin produktion med över 50 procent. Även om vinsten var osäker – en stor del hade erhållits genom extensiv uppodling av ny jord – så hade den icke desto mindre lagt grunden till en avsevärd höjning av den nationella levnadsstandarden.[3] För första gången tycktes Sovjetunionen kunna handskas framgångsrikt med den riskabla bristen på jämvikt mellan sin stora och stadigt växande industri och dess smala och ostadiga agrara bas. Kraften i den industriella tillväxten var enorm; den skapade impulsen till de triumfatoriska uppsändningarna av de första sputniksatelliterna.[4] Det fanns en ny anda ute bland arbetarna, direktörerna och administratörerna och en ny förtröstan inför framtiden.

Denna utveckling framåt vändes eller saktade av under den senare delen av Chrusjtjovs tid vid makten. Det avgörande bakslaget inträffade inom jordbruket, ekonomins svagaste sektor. Detta var på inget sätt bara en följd av dåligt väder och den katastrofalt dåliga skörden 1963. Nedgången hade inträffat långt tidigare och följdes av en utdragen depression: av de fem skördar som bärgades under åren 1959-63 var fyra dåliga eller medelmåttiga och bara en genomsnittlig. Vad naturkatastroferna 1963 gjorde var att med utomordentlig kraft avslöja svagheten i jordbrukets hela struktur. Då stod också administrationens inkompetens i öppen dager. Den var oförmögen att distribuera de magra livsmedelsreserverna på ett riktigt sätt. I såväl stora som små städer upplevde man en livsmedelsbrist som man inte känt till sedan den hårda tiden efter det andra världskriget. Och vissa delar av befolkningen tycks ha drabbats värre än den kinesiska befolkningen gjorde av tre års översvämningar, torka och klena skördar. Höjningen av levnadsstandarden stannade av, trots att produktionen av industriella konsumtionsvaror fortsatte att stiga.

Under de sista sex åren under Chrusjtjovs styre steg den sovjetiske arbetarens genomsnittslön bara med 2,4 procent om året enligt vad Kosygin meddelade Högsta Sovjet i december 1964, Till en viss del beroende på inflation – de officiella priserna på kött och mjölk hade stigit mellan 25 och 30 procent – reducerades reallönerna och förblev sedan oförändrade. I praktiken hade ett icke proklamerat lönestopp varit i funktion sedan 1959 eller 1960 (och omvärlden skulle få höra om det först mot slutet av 1964 i en kort sidoreplik från den nye sovjetiske regeringschefen). Förverkligandet av de lagstiftningsåtgärder som skulle medföra en ytterligare förkortning av arbetstiden inom industrin och en höjning av låginkomsterna och ålderspensionerna uppsköts. Också byggnadsprogrammet, som ännu aldrig planerats så att det kunnat motsvara folkets verkliga behov, inskränktes. Rytmen i den ekonomiska aktiviteten slappnade av. Under 1964 steg nationalinkomsten bara med 5 procent mot en ökning på 7 till 8 procent under 1963 (och en planerad ökning på 8 procent under 1965). Ökningen inom byggnadsindustrin och uppförandet av fabriker uppgick bara till 3,3 procent under 1964 – den planerades till 8,2 för 1965. Men omfattningen av den industriella utvecklingen var fortfarande imponerande. Med sina 85 miljoner ton i årlig produktion, hann exempelvis stålindustrin nästan ikapp den amerikanska nivån från tidigt sextiotal. Men tillväxten var återigen, som under stalintiden, ojämn och skev; relativt stadig i den gamla typen av tung industri eller inom försvarsindustrin, men långsam och ryckig i de nya branscherna (till exempel syntetiska material och elektronik). Produktionens kvantitet motsvarade inte dess kvalité, varför de statliga handelsorganisationerna rapporterade stora lager osäljbara överskott av tyngre konsumtionsvaror av dålig tillverkning. Dessa överskott värderades till 2 miljarder rubel, en summa som motsvarar omkring en tredjedel av de årliga kapitalinvesteringarna i den lätta industrin. Bakom denna mängd av osålda varor döljer sig i själva verket en ofantlig konsumentstrejk, en utveckling som – fastän den är otänkbar under år av akut brist på konsumtionsvaror – visar hur ordentligt efterbliven och lite anpassbar den sovjetiska lätta industrin har varit. De sociala skillnader som var karakteristiska för stalinismen har återuppstått på en högre utvecklingsnivå, tillsammans med nya inslag av ojämlikhet.

Hur kunde den reformistiska impulsen, som var så kraftfull under den första halvan av Chrusjtjovs decennium, matta ut sig själv så till den grad under den andra halvan. Till en del var (eller är) detta inneboende i de objektiva omständigheterna, i synnerhet i tyngden från den eviga nukleära och konventionella kapprustningen. Man vet inte hur stora de sovjetiska försvarsutgifterna är för närvarande, detta till skillnad från den officiella försvarsbudgeten. Men det förefaller som om av den totala nettonationalinkomsten (som uppgick till 175 miljarder rubel 1964 och planerades nå 189 miljarder 1965) är bara cirka 55 procent avsett för privat konsumtion, sociala inrättningar och utbildning.[5] Resten distribueras i okänd omfattning mellan den nationella tillväxtfonden och försvarsbehoven. Av alla nya, enbart industriella investeringar är det högst 15 procent som går till konsumtionsindustrin. Nyinvesteringar till jordbruket utgår i ungefär samma storleksordning. Det räcker att slå fast dessa proportioner för att inse vilken omfattning problemet har. En nation som spenderar närmare hälften av sin inkomst på nyinvesteringar och försvar måste lida av svåra påfrestningar inom ekonomin och den sociala organismen. Visst har nationalinkomsten mer än fördubblats under den efterstalinistiska tiden och visst har volymen av den civila konsumtionen vuxit i takt därmed, även om dess andel av inkomsten är oförändrad. Men vi har redan sett att huvuddelen av denna tillväxt inföll före 1960. Den följande eftersläpningen har haft sina moraliskt-politiska konsekvenser. Så länge fattigdomen och armodet under stalintiden fanns i friskt minne var även den allra minsta rationalisering av den ekonomiska politiken och de mest blygsamma eftergifter åt konsumentintressena tillräckligt för att väcka belåtenhet och stärka moralen. Men samtidigt med höjningen av den allmänna ekonomiska nivån i landet, steg också nivån på de sociala behoven och förväntningarna. Och eftersom många behov och förväntningar förblev otillfredsställda, uppstod givetvis ytterligare besvikelse och missnöje.

Dessa svårigheter blev (och blir) värre av egenmäktigheten, oredan och korruptionen hos myndigheterna. Den sovjetiska pressen ger otaliga groteska och chockerande illustrationer till detta, vilka erinrar om somliga sidor i Gogols ”Döda själar”. Administrationens tröghet och slösaktighet kostar Sovjetunionen minst lika mycket som några av de mest dyrbara upprustningsoffensiverna – de ”fryser ner” ofantliga resurser och krafter. En verklig social kontroll över det byråkratiska etablissemanget är därför en förutsättning för varje djupgående rationalisering av ekonomin. Men byråkratin har envist motsatt sig kontroll, och under sitt sista år personifierade Chrusjtjov detta motstånd. Hans godtyckliga beslut – hans mani på ”projekt” som avfärdades av hans efterträdare – hade åtskillig del i förvirringen inom jordbruket. Han uppmuntrade uttryckligen extensiv uppodling av nya, stora obrukade jordområden framför ett mer intensivt jordbruk. Och i och med detta åsidosatte han oppositionen inom sitt eget parti, experternas råd och varningar för risken för jorderosioner och felslagna skördar på den nyodlade marken. Han var så säker att han hade Svaret på den kroniska bristen på kött – majs – att han framtvingade majsodling runt om i landet utan hänsyn till jordmån eller klimat. Han gav förmaningar om hur foderväxtodlingen skulle bedrivas i alla delar av Sovjetunionen. Hans beslut ledde till att de små jordbitar som kollektivjordbrukarna ägde och odlade privat reducerades eller konfiskerades under hans sista år (detta beslut drabbade flera miljoner bönder; ändå var det ”hemligt” under Chrusjtjovs tid vid makten och först hans efterträdare avslöjade det). Han manipulerade oupphörligen med hela det administrativa maskineriet och ändrade i det gång efter annan. Dessa omorganisationer var hans ersättning för verkliga reformer. Han var likt den dirigent som, enligt ett ryskt ordspråk, oavbrutet håller på att byta musiker för att musiken skall låta bättre. I regel ledde omorganisationerna till att metoderna för den kontroll som utövades uppifrån förändrades. De gav nästan aldrig något utrymme åt kontroll underifrån. Utan att tillgodose den stora folkmajoriteten irriterade de byråkratin, som blev trött på de alltför ofta återkommande nyordningarna och vände sig mot Chrusjtjov.

3

Under de första åren efter Stalins död var konflikten mellan stat och samhälle eller mellan byråkrati och folk till största delen av lindrigare slag, medan den nu börjar bli akut på nytt. Den gamla spänningen mellan de progressiva, dynamiska krafterna i de förenade sovjetrepublikerna och konservatismen hos dess styrande grupper ökar igen. Det var den konflikten och spänningen som hade urholkat stalinismen i början på femtiotalet. Sovjetsamhällets nya struktur hade vid det laget blivit oförenlig med en eftersläpande politisk överbyggnad. En regeringsmetod avsedd att hålla en halvt barbarisk och förindustriell nation i lydnad kunde inte tillämpas på en nation som på ett kvarts sekel förändrats genom massutbildning, urbanisering och industrialisering. Inte heller kunde en ideologi eller ett partivälde, som återspeglade Sovjetunionens efterrevolutionära isolering och moraliska depression, passa det Sovjet som en generation senare stod i spetsen för ”en tredjedel av mänskligheten”.

Stalins efterträdare och exlärjungar dämpade konflikten, men de kunde inte lösa den. De kunde bara åstadkomma halva lösningar och skenbara lindringar. Den stat de ärvde befriade de från plågorna under Terrorn och Utrensningarna, men de undlät att verkligen ingjuta friskhet. De befriade det sovjetiska folket från fruktan, men de var oförmögna att inspirera det med hopp. De befriade det från ett hårt förtryck, men vägrade det verklig frihet. De uppmuntrade det att tänka själv, men tillät det inte att uttala kritiska tankegångar. Och Chrusjtjov började visserligen med att läxa upp det byråkratiska etablissemanget och skära ner dess privilegier, men trots att han gjorde detta för att konsolidera dess överhöghet och rättigheter, klängde sig etablissemanget fast vid sina privilegier och anspråk och visade föga vilja att försöka avskaffa ens den korruption som existerade mitt i dess egna led.

Känslorna bland folket har helt naturligt skiftat från vad de var under 1953-54. Stalins styre hade visserligen gjort större delen av befolkningen ovilligt inställd, men samtidigt helt skräckslagen, förtvivlad men ändå nersövd av hjälplöshet, oförmögen att härda ut, men likväl ur stånd att förändra villkoren. Mot slutet av Chrusjtjovs tid vid makten rådde knappast någon utbredd känsla av skräck och av den forna passiva misslyntheten fanns bara en liten rest kvar. I stället härskade ett öppet missnöje över den ekonomiska oredan och över att kritik och opposition förtrycktes. Och det fanns en stor, irriterad otålighet över myndigheternas inkompetens och anspråk på ofelbarhet.

Det är sant att byråkratin i stor utsträckning har förändrats sedan Stalins dagar. Men Sovjetsamhället har förändrat sig i än högre utsträckning. Dess inneboende framåtsträvande dynamik har arbetat och omvandlat det. Urbaniseringen och industrialiseringen har oupphörligt ändrat dess hela struktur. Tabellen nedan visar. omfattningen av denna omvälvning, som är helt unik i historien

Under loppet av en enda generation har stadsbefolkningen i Sovjet vuxit med närmare 100 miljoner individer, och nära hälften av den ökningen infaller under perioden efter Stalin! Under början av femtiotalet utgjorde landsbygdsbefolkningen alltjämt den stora majoriteten. Redan i sextiotalets början best.. majoriteten av stadsinnevånare, och för närvarande utgör de 55 procent av befolkningen.

På samma sätt har antalet industriarbetande och kontorsanställda ökat från 44 miljoner 1953 till 75 miljoner 1965, det vill säga över 70 procent (ungefär 55 miljoner är industriarbetande).

Urbaniseringen i Sovjetunionen

År   Total befolkn. (i milj.)   Stad   Landsbygd 
1920 137   21 116
1926 147   26 121
1939 171   56 115
1950*  173   69 109
1959 209 100 109
1962 220 112 108
1964 226 118 108
1965 230 122 108

* Statistiken för åren från och med 1950 inkluderar befolkningen inom de områden som inkorporerats med Sovjetunionen sedan 1939. Siffrorna från 1959 kommer från den officiella folkräkningen. För de övriga åren håller vi oss endast till officiella uppskattningar.

Folk som är anställda i statstjänst utgör omkring tre fjärdedelar av hela den arbetande befolkningen. Den resterande fjärdedelen är kolchosbönder. På drygt ett decennium har hela balansen mellan de sociala klasserna förändrats. För första gången utgörs större delen av landets befolkning av arbetare. Bönderna är inte fler än intelligentsian, mängden läkare, lärare, kontorister, direktörer, vetenskapsmän, myndighetspersoner och så vidare.[6] Det

Ryssland som bestod av musjiker har förpassats långt bak i det förflutna, betydligt längre bort än det låg under det tidiga femtiotalet. Jordbrukarna har inte bara blivit färre till antalet, deras moraliska och kulturella betydelse har också avtagit kraftigt. De band som kunde fästa arbetarklassen och intelligentsian vid musjikens sätt att leva och tänka har lossats. För varje år som nu går växer den del av stadsbefolkningen vars mentalitet inte haft sitt ursprung på landet eller haft en kulturellt torftig bakgrund. Allt fler människor är stadsbor av andra eller tredje generationen.

Städerna har skiftat utseende, där finns mindre och mindre av den gamla, slaviska långsamheten och liknöjdheten. De urbaniserade massorna har blivit mer västligt påverkade, det vill säga de har skaffat sig individualitet och modernitet. Kontinuerliga framsteg inom utbildningen har givit djup och bredd åt förändringen. Under de senaste tio eller tolv åren har antalet elever på gymnasienivå i det närmaste fördubblats. Vilket också gäller studerande vid universiteten.

Chrusjtjovismen representerade troget den sociala balans och det kulturella klimat som rådde under början och mitten av femtiotalet, när tyngden från den lantliga primitivismen var av betydligt större vikt än nu. Chrusjtjov själv stod på gränslinjen mellan det gamla och det nya Ryssland. Han stod med en fot i den moderna staden, med den andra i den arkaiska byn. ”Trots alla de framsteg som hittills gjorts”, hävdade jag 1959,

existerar alltjämt stora områden av eftersläpning och primitivism i dagens Sovjetunionen. Och det är chrusjtjovismens styrka, att den är en autentisk produkt av denna blandning av framsteg och efterblivenhet. Det finns fortfarande mycket av en gammal musjik i Chrusjtjov själv – han är en musjik som står på tröskeln till atomåldern, den siste bonden som för Rysslands talan ... Om bara några få år kommer det inte att finnas några spår av detta forna Ryssland. En ny arbetarklass håller på att växa upp. Redan under femtiotalet har de flesta unga arbetare någon form av läroverksutbildning. De har spelat sin roll i förändringen av atmosfären inom industrin. Gentemot direktörer och partibossar har de uppträtt med den självsäkerhet som följer av utbildning. För varje år ökar betydelsen av dessa utbildade fabriksarbetare och kraven på arbetarkontroll av industrin kommer att anta nya former i takt med arbetarnas tilltagande möjligheter att utöva sådan kontroll ... massutbildning bryggar över klyftan mellan manuellt arbete och tankearbete. Det var i den avgrundsdjupa bottnen på den klyftan som den ryska byråkratiska absolutismen – och stalinismen – hade sina rötter. Och man kan med fog anta att en minskning och överbryggning av den klyftan kommer att göra också den mildare chrusjtjovitiska formen av byråkratisk diktatur föråldrad och obrukbar.

Trots sitt stora självförtroende, sin obändiga styrka och sitt burdusa uppträdande presiderar Chrusjtjov över vad som endast kan vara ett relativt ostadigt och kortvarigt välde. Vad som förestår är ingen Chrusjtjovera jämförbar med Stalineran. Men det är inte bara Chrusjtjovs dagar som är räknade – han kom till makten i sextioårsåldern, medan Stalin gjorde det i fyrtioårsåldern. Betydligt viktigare är den enorma omvandling som hela Sovjetsamhället befinner sig i och som går så snabbt att bara ett par års förlopp dömer ut och sätter ur spel relationer, institutioner, lagar och politiska sedvänjor vilka länge ansetts vara djupt rotade och nästan oförstörbara. Denna omvandling har brutit igenom det hårda stalinistiska pansaret. Den kommer att bryta igenom det betydligt tunnare och klenare chrusjtjovitiska ytskiktet.[7]

Men ändå, trots de uttryckligen förändrade synsätten hos sovjetisk arbetarklass och intelligentsia, trots deras nya kulturella möjligheter och också trots deras uppenbara oppositionslusta, så har de hittills inte skapat någon klart formulerad politisk rörelse med förankring nedåt, ingen nationell opposition mot den byråkratiska regimen. Det har inte varit någon brist på demonstrationer inom industrin, lokala gatudemonstrationer eller till och med upplopp i samband med livsmedelsbrist. Underjordiska oppositionsgrupper har existerat vid de ryska universiteten – olika ”leninistiska studie- och propagandacirklar” där medlemskap bestraffats som högförräderi. En imponerande mängd broschyrer, uppsatser, dikter och noveller som inte passerar censuren – en hel underjordisk litteratur – cirkulerar från hand till hand i Moskva, Leningrad och andra städer. Ändå har alla dessa återspeglingar av det sociala missnöjet varit sporadiska och splittrade. De har inte antagit formen av en nationell proteströrelse. I det hänseendet har situationen inte ändrat sig nämnvärt under alla åren sedan Stalin. Och även om ett par få poeter och romanförfattare har lyckats att höja sina avvikande röster och vinna ett brett gensvar, så är samhället i stort ändå uttryckslöst. Arbetarklassen förblir politisk stum.

Vad beror detta tillstånd på? Och vilka är utsikterna? Under femtiotalet måste de stalinistiska ”pansaret” slås sönder uppifrån, av stalinisternas själva just för att det inte uppstod någon rörelse underifrån, som kunde ändra eller reformera styrelseskicket. Efter ytterligare ett decennium, och av samma skäl, är det chrusjtjoviterna själva som slår sönder det chrusjtjovitiska ”pansaret”. Ingen annan var kapabel eller beredd att göra det. De styrande grupperna försöker återigen att återanpassa basen och överbyggnaden med hjälp av Reformer Från Ovan. Men gränserna för sådana reformer är mycket snäva, betydligt snävare än de var under femtiotalet. Då kunde stalinisterna lämpa över bord en stor ballast av terrorism och ändå bevara basen för det byråkratiska väldet intakt. Chrusjtjovs efterföljare kan inte uträtta några liknande bragder. De kan inte längre göra eftergifter åt ett allmänt missnöje med samma uppseendeväckande medgivanden som skedde under femtiotalet. De nya eftergifterna måste skära djupt in i själva den byråkratiska strukturen, som vid det här laget börjar stå utelämnad och berövad sina säkerhetsmarginaler. Vad det handlar om nu är inte en Ledares eller en styrande grupps ”rätt” att terrorisera nationen, utan själva hjärtat i deras politiska monopol, deras rätt att föra ett folks talan som inte tillåts ta till orda själv. De svårigheter med vilka Sovjetunionen kämpar för närvarande fordrar inga nya doseringar av patriarkalisk-byråkratisk ”liberalism”, utan en verklig frihet och ett verkligt steg framåt på vägen mot socialismen.

Den fortsatta obalansen mellan behovet av en kontroll underifrån och den påtagliga oförmågan hos de underordnade att utöva den kontrollen är förbryllande och till och med alarmerande. Vid slutet av Stalintiden var det inte förvånande. Trettio års totalitärt förtryck hade atomiserat arbetarklassen och intelligentsian och reducerat deras politiska tänkande till absolut formlöshet. Under det efterstalinistiska årtiondet har massorna på nytt lärt sig sättet att utforma självständiga opinioner, men de har skolat sig alltför långsamt och den styrande oligarkin har haft alltför stora framgångar med att hejda processen. Det är inte så mycket polisförföljelse som har hindrat en progressiv sovjetisk opposition från att utkristalliseras och verka i nationell skala. Under senare år har det sannolikt varit mindre förföljelse än det var i det tsaristiska Ryssland, när rebeller och revolutionärer generation efter generation lade fram sina program och kämpade för sina syften öppet eller underjordiskt. Uppenbarligen är dagens motsättning mellan styrande och styrda annorlunda till sin karaktär och mindre grundläggande, eftersom det inte är en klassantagonism. Och det är svårt för ett folk att övervinna de bristsjukdomar som decennier av politisk konformism har förorsakat i deras politiska tänkande och sociala initiativförmåga. Ändå måste de besegra dessa, såväl i sitt eget intresse som för socialismens sak.

4

Chrusjtjovismens internationella agerande löper parallellt med dess inrikespolitiska. Också där kom de första årens påtagliga framsteg att stanna av eller ändras till dess utrikespolitiken och de internationella kommunistangelägenheterna hamnade i en återvändsgränd.

Sedan femtiotalets början har avgörande omsvängningar skett i världens maktbalans. Sovjetunionens växande ekonomiska och militära styrka, de sovjetiska triumferna i yttre rymden, sputnikar, missiler och multimegatonbomber innebar ordentliga bidrag till den ”terrorbalans” som nu utgör grundvalen för den ”fredliga samexistensen”. På samma gång har emellertid den till ytterlighet drivna maktpolariseringen, som var ett resultat av det andra världskriget, försvagats. De två supermakterna står inte längre mot varandra i det ekonomiska och militära vakuum som det tidiga femtiotalets Västeuropa utgjorde. Den utomordentligt långvariga och eftertryckliga expansion som den kapitalistiska ekonomin genomgått har mer än motverkat den växande sovjetiska styrkan. Den har skänkt bourgeoisie ett nytt förtroende för ”neokapitalismens” livsduglighet. 'Den har gjort ordentligt intryck på den västliga arbetarklassen, skjutit deras förhoppningar på socialismen åt sidan och fostrat arbetarrörelsen i en ultraopportunism, vilken får den gamla socialdemokratiska reformismen att framstå nästan som revolutionär extremism. Mitt i detta tillfrisknande för det gamla sociala systemet i hela västvärlden, har den tyska kapitalismen vunnit sin andra pånyttfödelse och placerat sig i ledningen för hela Västeuropa, uteslutande genom sin ekonomiska tyngd. Också den tyska militarismen har rest sig ur ruinerna för att sträcka sig efter kärnvapen och bli Amerikas starkaste allierade i det framtida Europa och på nytt bli en plåga för Europa, i synnerhet för folken i Sovjet, Polen och Tjeckoslovakien.

Stalins efterföljare hade som klart uttalat mål att förhindra en sådan utveckling. Detta var syftet bakom deras nya version av den ”fredliga samexistensen”. Men när kapitalismen nu en gång hade bevarats väster om Elbe och under det kalla krigets betingelser, så kunde ingenting stoppa den tyska maktens återuppståndelse. Den idé som Stalin en gång omfattade – att medlemmarna i den stora alliansen gemensamt skulle montera ner industrin och avrusta Tyskland – tycks nu vara en reaktionär föreställning från en mycket avlägsen tid. Teoretiskt kunde Stalins efterträdare antingen försona sig med Förenta staterna och Tyskland eller ställa sig i hård opposition. Men den sovjetiska diplomatin saknade det mod och den konsekvens som behövdes för att stå emot men också för att blidka sina fiender. Den har inkasserat ett par mer eller mindre platoniska vinster, sådana som provstoppsavtalet och det avmattade kalla kriget. Den har inte förmått dämpa världens politiska stormcentra, Berlin eller Sydvietnam. I själva verket finns alla de vanliga krutdurkarna kvar, tjugo år efter kriget, och hotar att spränga världen i bitar.

Omgiven av dessa faror hade Sovjetunionen ett helt dominerande intresse av att konsolidera Sovjetblockets enhet och, i synnerhet, av att odla sina förbindelser med Kina. Det var onekligen ingen lätt uppgift. Stalin lämnade efter sig en tung börda av spänningar och förbittringar. Han hade sårat, förolämpat och förödmjukat alla sina kommunistiska allierade. Den första riktiga insatsen av den efterstalinistiska diplomatin var att göra sig av med det arvet. I mitten av femtiotalet kompenserade Moskva många kommunistiska regeringar för de övergrepp de utsatts för. Man upplöste de ömsesidiga företag genom vilka Stalin hade kontrollerat kineserna och ekonomin i Östeuropa. Man annullerade de orättvisa handelsavtal som han påtvingat dem och man upphörde med andra former av ”penetrering”. Det stalinistiska ”imperiet” höll på att omskapas till ett ”socialistiskt samvälde”. Avstaliniseringens logik ledde till att Chrusjtjov, Malenkov och Bulganin rehabiliterade Tito, Rajk, Gomulka och andra ”förrädare” och ”spioner”. Den sovjetiska regimen kunde inte vidmakthålla den benhårda despotism som den inte kunde eller ville upprätthålla hemma. Visserligen så resulterade vanhelgandet av Stalin i upproret i Berlin 1953, i resningen i Ungern 1956 och i ett moraliskt förfall bland kommunister på många håll, men icke desto mindre vägde avstaliniseringens fördelar tyngre än dess nackdelar. De förhoppningar och förväntningar vilka uppmuntrades av den nya kursen var starkare än besvikelserna.

Och (hur konstigt detta än må förefalla i ljuset av den nymodiga legenden om Maos obrottsliga trohet mot stalinismen) avstaliniseringens glanstid i Sovjetunionen var också höjdpunkten i den sino-sovjetiska solidariteten och samarbetet. Det var mellan åren 1954 och 1958 som det sovjetiska ekonomiska och kulturella biståndet till Kina nådde sin kulmen och möjliggjorde en betydligt kraftfullare start för den kinesiska industrialiseringen än vad som erbjudits om man hade litat bara till landets egna resurser. Kina blev i stånd att genomföra en primitiv socialistisk ackumulation på ett betydligt mindre smärtsamt vis än Sovjetunionen hade gjort. Nu företog Sovjetunionen emellertid vissa ”uppoffringar” för att hjälpa Kina. Dessa blev dock vederbörligen kompenserade av den styrka som kom hela Sovjetblocket till del. Lovande långtidsutsikter öppnade sig för Sovjetunionen, Kina och alla deras allierade, chansen att de gick mot socialismen utan att vara isolerade från varandra, utan att var och en behövde utveckla sin egen, självförsörjande socialism i sitt eget ”enda land”, utan att det i stället skedde i nära samarbete på basis av en omfattande och planerad internationell arbetsfördelning. En frisk, internationell vind skingrade den kvävande luften av misstro, rädsla och nationell egoism som hängt över Stalins ”imperium”.

Dessa förhoppningar omintetgjordes av konsekvenserna av det ungerska inbördeskriget och den rysk-kinesiska konflikten. Utvecklingen mot ett internationellt samgående tog en annan vändning. Detta är inte platsen att i detalj undersöka skiftningarna och de ”ideologiska” följderna av denna utveckling. De överskuggas alla av en av Chrusjtjovs åtgärder, vars verkliga betydelse inte stått klar förrän helt nyligen: hans återkallande i juli 1960 av alla sovjetiska ingenjörer och tekniker som var sysselsatta med att utveckla Kinas industri.[8] Det var den mest kränkande och egenartade utslag av storrysk arrogans och brutalitet som Moskva någonsin tillåtit sig. Det är helt oväsentligt om kineserna verkligen hade provocerat fram tillbakadragandet, som Chrusjtjov påstod, genom att bortse från råden från specialisterna och förolämpa de överordnade i Moskva. Ingen sådan provokation kunde rättfärdiga en sådan diskriminerande, absolut och grym vedergällning. I ett enda slag hade en stor mängd industribyggen blivit tvungna att stanna upp, eftersom de sovjetiska teknikerna hade blivit beordrade att beröva kineserna alla sovjetiska byggnadsplaner, ritningar och patent. Kineserna hade investerat åtskilligt i de verkstäder och anläggningar som var under uppbyggnad. Investeringarna frös inne. Mängder av till hälften installerade maskinparker och ofullständiga byggnader lämnades att rosta och förfalla. För en fattig nation, som just hade startat sin industriella upprustning, var detta ett förödande slag. Dess effekter var lika svåra som om de hade förorsakats av en väpnad intervention. Kinas industrialisering stoppades under en femårsperiod, och den försenades under betydligt längre tid. Miljoner arbetare dömdes med ens till sysslolöshet och försakelser och tvingades återvända hem till byarna. Slaget blev desto mer förödande eftersom det sammanföll med de omfattande översvämningarna, torkperioderna och dåliga skördeåren.

En sådan chock kan inte undgå att få traumatiska konsekvenser. Kineserna upplevde det som att de hade blivit förrådda. Mao sade dem att de i fortsättningen inte fick förlita sig på utländskt stöd. Och vad ryssarna och deras ”revisionistiska” vänner anbelangade, så var internationalismen bara en tom fras. Denna reaktion kan i viss utsträckning jämföras med den känsla av förräderi och isolering som bolsjevikerna föll offer för under de avgörande stalinistiska åren. Också maoisterna har emellanåt tyckts besvara sin isolering med en isolationistisk ideologi, med sin egen version av ”socialismen i ett land”. De motsäger emellertid sig själva och talar dessutom som eftertryckliga internationalister. De vet att mot Moskvas storryska arrogans bör de vädja till kommunismens internationella samvete och att de endast kan stärka sina positioner i världen genom sin solidaritet med de kämpande folket i Asien, Afrika och Latinamerika. Men det går inte att bortse från den plågsamma dragkampen mellan oförenliga ideologiska inslag i maoismen, en dragkamp vars utgång det alltjämt är omöjligt att förutse. Även om Chrusjtjovs utrikespolitiska gärning bestått av de mest fantastiska framgångar (vilket långt ifrån är fallet) så är detta herostratiska dåd tillräckligt för att omintetgöra dem för alltid.

Den rysk-kinesiska konflikten har skänkt friskt blod åt alla de centrifugala krafter som öppet eller latent arbetade inom Sovjetblocket och den internationella kommunismen. Maoisterna skjuter skulden på Chrusjtjovs avstalinisering och säger att den berövade det socialistiska lägret den moraliska auktoritet som var dess enande element. Avstaliniseringen kunde förvisso bara hjälpa till att lösgöra de centrifugala krafterna, men de skapade dem inte. Det var stalinismens förtjänst. Det kan inte påpekas för ofta att genom sina byråkratiska övergrepp, vilka förödmjukade alla nationer – stora som små – inom Sovjets intressesfär, så förberedde stalinismen en fruktansvärd urladdning av nationalistiska känslor. Och på samma sätt som de spänningar vilka undertryckts inom Sovjetunionen inte längre kunde hållas tillbaka efter 1953, så kunde inte heller påfrestningarna eller spänningarna inom det ”socialistiska lägret” skjutas åt sidan längre. De måste finna ett utlopp. För att de samlade nationella besvikelserna och förbittringarna skulle bli botade eller avlägsnade var det nödvändigt att de öppet fick komma till uttryck. Och det var till och med ändå viktigare att vem som än styrde i Moskva, så skulle vederbörande vara fri från, och uppfattas som fri från, varje antydan om storrysk chauvinism och brutalitet. Först då kunde Sovjet vinna, eller vinna tillbaka, förtroendet från andra folk. Först då kunde de lössläppta centrifugala krafterna bidraga till en ny balans och sammanhållning inom Sovjetblocket, i stället för att verka splittrande. Inte dämpad utan fortsatt avstalinisering, det vill säga ett annat slags avstalinisering, behövdes för att Sovjetunionen och dess allierade skulle bli i stånd att ta itu med en så svår historisk övergångsperiod. Chrusjtjovismen tillät besvikelserna att komma i dagen, men sedan eggades de upp i stället för att dämpas ner. Man släppte lös mäktiga centrifugala krafter, men sedan eggade man dem till maximal söndersplittring. Detta var orsaken till att slaget mot Kina följdes av en ny nationell missnöjesvåg i Östeuropa och upplösningen av den ”internationella kommunismen”.

5

Nyckeln till de flesta problem, utländska som inhemska, som möter Sovjetunionen ligger i förhållandet mellan den styrande gruppen och de arbetande massorna. I och med Chrusjtjovs störtande förkastades för en andra gång det system under vilket en enda ledare tyranniserade byråkratin som i sin tur terroriserade arbetarklassen Den styrande gruppen vägrade att låta Chrusjtjov sätta sig på ryggen dem – de skakade av honom innan han lyckades sadla och tämja dem. För byråkratin var detta ett slags agerande i politiskt självförtroende, genom vilket den förkunnade att hädanefter var det dess kollektiva intresse och ambitioner som måste råda. Under Stalin var byråkratin bara en pretoriansk vakt, berövad all egen politisk identitet. Nu har det pretorianska gardet blivit ett eget, styrande skikt; svartsjukt bevakande sina privilegier och medvetet om sin roll, beredd att delegera makt till sina ledare, men ovilligt att avstå den till dem.

Den ledande gruppen i Sovjet har inrättat en ”intern demokrati” för sitt eget, exklusiva bruk. Man är noga med att inte utvidga de demokratiska rättigheterna till arbetare och bönder, till de lägre skikten inom byråkratin och till intelligentsian. Det motsägelsefulla i en sådan inställning är fullt uppenbart. Den ledande gruppen kunde hänföra sin egen ”emancipation” till en ensam ledares anpassning till nationens nya kulturella nivå och självförtroende och dess behov av ett mer modernt och rationellt styrelseskick. Men dessa faktorer, som nära nog har omöjliggjort återupprättandet av ett nytt personligt styre, strider också mot varje oligarkiskt ledarskap. När de arbetande massorna har växt ifrån den despotiska och patriarkaliska diktaturen kan de inte heller förlika sig med den ”kollektivistiska” formen av byråkratiskt förmynderskap. Även om de är oförmögna att bekämpa det öppet och över hela nationen, så motsätter de sig detta i tysthet och finner ut otaliga sätt att göra det allt mindre effektivt.

Det oorganiserade och oartikulerade, men hårda trycket underifrån är den avgörande faktorn i sovjetisk politik. Hierarkin måste, med eller mot sin vilja, dela sin nyvunna frihet med andra och visa att den inte längre behandlar staten och den nationella ekonomin som om det vore dess privata domäner. I det nya partiprogrammet förklarade Chrusjtjov att Sovjetunionen inte längre styrdes av proletariatets diktatur, eftersom Sovjetstaten nu ”tillhörde hela folket”. Maoisterna replikerade att genom att ”likvidera den proletära diktaturen”, så hade chrusjtjovismen övergivit den marxistiska läran om staten, och de sovjetiska ledarnas ”borgerliga degeneration” framstod i öppen dager, liksom faran för en återgång till kapitalismen i Sovjet. Men där har maoisterna blandat ihop sken och verklighet. Ur teoretisk marxistisk synpunkt är naturligtvis tanken på Sovjetstaten som en stat som ”tillhör hela folket” lika omöjlig som Lassalles föreställning om Folkstaten, vilken Marx smulade sönder i sin ”Kritik av Gothaprogrammet”. Enligt Marx skulle den proletära diktaturen ”vittra bort och förebåda det klasslösa och statslösa samhället. Men de chrusjtjovitiska ”teserna” (liksom vissa av de maoistiska påbuden) hade föga att göra med marxistisk teori. De var (och är) betydelsefulla för vad de var tänkta att uttrycka och föreslå, snarare än för sitt så kallade teoretiska innehåll. De var riktade till ett folk för vilket den proletära diktaturen och stalinismen hade blivit ett och samma begrepp. Och för dem var frasen om den proletära diktaturens slut ett löfte och en hoppingivande antydan – ett löfte om att ingen återvändo till de stalinistiska styrelsemetoderna skulle ske och en förhoppning om en utsträckning av de medborgerliga friheter, vilka folket hade längtat efter.

Vi har sagt att det okontrollerade styrelseskicket (vid sidan av rustningsbördan) är det största enstaka hindret för en balanserad tillväxt av Sovjetekonomin och för en mer hälsosam samhällsutveckling. Inga nya omorganiseringar av administrationen och inga nya påhitt och grepp i planeringen kan tjäna som surrogat för en fri kritikrätt och social kontroll. De medborgerliga rättigheterna är i dagens Sovjetunionen mindre än någonsin en fråga om blott och bart politik – de är oskiljaktiga delar i den rationella planeringen och skötseln av en modern och av alla ägd ekonomi. Så länge arbetarna inte är fria att hysa och uttrycka sina egna åsikter, antingen som producenter eller konsumenter, är ekonomin fjärmad från sina egna mänskliga inslag och ett offer för byråkratisk fantasi och korruption. Chrusjtjov undvek detta problem, men de skilda projekt som förts fram sedan hans frånträde, till exempel den så kallade Libermanplanen, lyckas inte heller få rätsida på förhållandena. Man föreslår nya bokföringssystem, ändrade amorteringsbelopp på fast kapital, avpassandet av utbudet av konsumtionsvaror till efterfrågan och andra administrativa nyordningar. Det må vara hur som helst med förtjänster och nackdelar med dessa förslag, men de kan inte lägga så mycket som ett uns till den totala nationella effektiviteten i jämförelse med vad som skulle tillföras den med hjälp av producenternas känsla av att byråkratin hade upphört att vara ensam beslutsfattare inom ekonomin. En sådan känsla skulle lösgöra ofantliga skaparkrafter. Det skulle handla om något som kunde liknas vid en andra nationalisering av industrin: den verkliga nationaliseringen till skillnad från den formella som har existerat hittills. Först när den stat som behärskar ekonomin själv står under samhällets kontroll kan socialismen börja fungera. Chrusjtjovregimens oförmåga att råda bot på dessa fel och bristfälliga proportioner i den ekonomiska strukturen var en återspegling av den djupa klyfta mellan stat och samhälle som fortfarande existerar.

Oansvarig ledning är också den främsta, enskilda förklaringen till oredan inom de sovjetiska utrikesangelägenheterna och det förödande utbrottet av konflikten med Kina. Förvisso är det inte den politiska uppdelningen och splittringen av kommunistpartierna i höger, vänster och center, som skall anklagas för detta sakernas tillstånd. Tvärtom är denna splittring, som beror på uppluckringen av den ideologiska monoliten, en potentiellt framåtdrivande kraft. Förekomsten av olika riktningar återspeglar verkliga motsättningar, som faktiskt existerar i en pågående historisk process och faktiska dilemman vilka uppstår för en levande rörelse. Tragedin består i vad skilda ”kommunistiska” byråkratier – i första hand den sovjetiska, men också den kinesiska – har gjort och gör för att först undertrycka skiljaktigheterna, sedan förstora upp dem över alla rimliga proportioner och så förvränga dem. Eftersom byråkratins intressen oundvikligen är nationella och eftersom deras tankegångar alltid rör sig inom nationalstatens gränser, så har de förvridit och förfalskat konfrontationen mellan olika åsiktsriktningar och dess i huvudsak internationella dialektik. I stället har de gjort det till en konfrontation mellan skilda nationella ambitioner och emotioner. På så sätt har en konflikt, som ursprungligen uppehöll sig vid giltigheten av eller inaktualiteten i Lenins åsikt om imperialismen och kommunismens taktik och strategi under hotet från kärnvapnen, urartat till en strid om territoriella krav och om gränser och till en osmaklig tvist som handlar om nationell stolthet och fördomsfullhet, en tvist värdig gammaldags rasister och imperialister. Även om Moskva och Peking ”nyktrar till” och gör slut på sådana här excesser (som när Moskva och Belgrad upphörde med sin ömsesidiga smutskastning), så kommer utsläppandet av så mycken dum och alltigenom reaktionär propaganda absolut att inverka demoraliserande i efterhand.

Men skulle den rysk-kinesiska konflikten \någonsin ha antagit sådana groteska uttryck, om ledarna i Moskva och Peking hade tvingats stå för vad de gjorde inför en Sovjetkongress eller någon annan representativ församling? Om ryska kommunister fullt öppet, utan fruktan eller hopp om fördelar, kunde säga att de föredrog Maos eller någon annans åsikter framför Chrusjtjovs? Och om kineserna på samma sätt vore fria att förkasta Det Gudomliga Oraklets uppenbarelser?

Att ha ställt frågan är nära nog att ha besvarat den. Det finns ingen anledning att idealisera stämningarna bland massorna. Nästan ett halvt århundrade efter oktoberrevolutionen är många sovjetarbetare, bönder och intellektuella fortfarande infekterade av en smittsam chauvinism, ja av rasism. Och detsamma gäller utan tvivel också för andra länder inom Sovjetblocket. Såväl under Stalin som under Chrusjtjov har de bestämmande haft alltför lätt att i egna syften överse med eller uppmuntra nationalistiska fördomar och känslor. Och sedan de förvänt massorna, känner de sig tvingade att underblåsa deras hat och deras misstänksamhet. Detta är det samspel som är välkänt också från erfarenheten av den västliga socialdemokratin; ett samspel mellan ledarnas reaktionära böjelser och de reaktionära känslorna hos de styrda. Men det är, som Lenin ofta underströk, en skillnad mellan den okunniga och vildvuxna chauvinismen hos vanliga arbetare och bönder och den sluga, beräknande och obotliga nationella överlägsenhetskänslan hos de styrande (på samma sätt som det råder ändå större skillnader i de nationalistiska känslorna hos de förtryckta och de som förtrycker). Långt ner i folkdjupen, och hos intelligentsian, återfinns åtminstone två huvudriktningar: den ena strävar mot internationalism och den andra mot nationalism. I själva verket har dessa två riktningar bekämpat varandra på alla områden inom Sovjetsamhället. En öppen konfrontation mellan dem skulle nästan helt säkert försvaga de reaktionära ställningarna och stärka de progressivas. Social kontroll över byråkratin skulle göra det minst sagt svårt för de förra att fullfölja sina nationalistiska intriger och maktspel, vilka riktar sig mot andra ”arbetarstater”. Det är svårt att tänka sig att en ordentligt informerad sovjetisk allmänhet någonsin skulle ha godkänt en sådan hänsynslös attack mot Kinas vitala intressen som hemkallandet av de sovjetiska specialisterna. Inte för inte lät Chrusjtjov – som Stalins sanne lärjunge – hemlighålla den åtgärden för det sovjetiska folket och världen under loppet av nära fyra år, till dess kineserna själva började tala om dådets omfattning.

Ett slut på hemlighetsmakeriet, öppen diskussion, och offentlig kritik av dem som har makt och myndighet är nödvändigt för Sovjetunionen och alla dess allierade, om de skall kunna ta sig ut ur det moras dit chrusjtjovismen lett dem.

Olyckligtvis tillhör också Chrusjtjovs efterträdare, på samma sätt som han själv, det ledarskikt som formades av stalinismen, även om de förändrade sig under den efterstalinistiska perioden. Ledare av ett annat slag kan bara komma ur en yngre och mer upplyst generation, men de har ännu inte haft tid eller tillfälle att träda fram. Under tiden har Chrusjtjovs efterträdare uttryckligen förbundit sig att fortsätta arbetet på avstaliniseringen och därmed också göra slut på ”Chrusjtjovkulten”. Det ligger i deras eget intresse att hålla detta löfte. Men eftersom de också har sina rötter i stalinismen och chrusjtjovismen så kommer deras uppträdande sannolikt att vara tvetydigt.

Och hur har inte dessa tvetydigheter tornat upp sig! Stalin använde barbariska metoder för att driva barbarismen ut ur Ryssland. Chrusjtjov förgjorde stalinismen på ett stalinistiskt manér. Och nu försöker Brezjnev och Kosygin och deras kolleger att handskas med de förvirrande följderna av chrusjtjovismen på ett mer eller mindre chrusjtjovitiskt sätt. Var och en av regimerna har förpassat ut ur Ryssland åtskilligt av det onda de bekämpade. Men ändå, beroende på de medel man begagnat, har det onda fortsatt att krypa tillbaka. Stora delar av den primitiva ryska barbarismen levde kvar i Sovjetunionen vid slutet av Stalintiden. En stor rest av stalinismen fanns kvar i chrusjtjovismen även efter det att Stalins mumie hade avlägsnats ur mausoleet. Och nu, efter Chrusjtjovs detronisering, är Sovjet nerskräpat av spillrorna efter chrusjtjovismen. Men historien har likväl inte rört sig i en ond cirkel. Vad som återstått av den gamla barbarismen och stalinismen har gradvis spätts ut för att anpassas till kraven på nationella och internationella framsteg. Nu håller de kvardröjande inslagen av chrusjtjovism kanske också på att reduceras på samma sätt. Och allteftersom spetsfundigheterna följer på varandra, så parodierar de också varandra. Om chrusjtjovismen bara fyllde en paus mellan två epoker, så kanske Brezjnevs och Kosygins styre inte är något annat än dess banala slut. Början, den otvetydiga början på en verkligt ny fas i den ryska revolutionen – och inte bara den ryska – är redan åtskilligt försenad.


Noter

[1] Chrusjtjov var förstesekreterare i det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté från september 1953 och regeringschef i Sovjetunionen från mars 1958. Han ”avgick” från båda posterna i oktober 1964.

[2] Enbart den skillnaden saknar större betydelse. Lenins tid vid makten var bara hälften av Chrusjtjovs. Ändå var dessa fem eller sex år, under vilka Lenin ledde bolsjevikrevolutionen, en av historiens stora, skapande epoker och hade betydligt mer avgörande inflytande på mänskligheten än de föregående fem decennierna eller till och med århundradena för Rysslands del.

[3] Följande tabell visar omfattningen av den totala detaljhandeln, vilken är en god mätare på konsumtionsnivån (1940=100)

  År  Samtliga varor   Matvaror   Andra varor 
1940 100 100 100
1950 110 94 140
1955 208 177 263
1956 226 190 289
1957 258 214 336
1958 274 225 359
1959 296 241 390

Index för detaljhandeln per capita steg från 100 1950 till 208 1957.

[4] Dessa teknologiska bedrifter hade naturligtvis delvis förberetts av de intensiva forskningarna och investeringarna under stalintiden.

[5] Jag har gjort denna beräkning på basis av officiell statistik och begagnat den sovjetiska definitionen på nationalinkomst och hur den sammansätts. Med hänsyn till oklarheten kring vissa av de officiella uppgifterna kan en felmarginal inte uteslutas. Men detta påverkar sannolikt inte de huvudsakliga proportionerna mellan konsumtion, investeringar och försvarskostnader.

[6] De intellektuellt verksamma utgör för närvarande 22 procent av alla inkomsttagare, vilket bara är 3 till 4 procent mindre än kolchosbönderna. Tillväxten av ”intelligentsian” (i ordets vidaste bemärkelse) framgår av följande siffror: antalet tekniker och andra specialister som är sysselsatta i den sovjetiska ekonomin har stigit från 2 miljoner människor 1940 till omkring 11 miljoner 1964-65 (40 procent av dessa har högre utbildning och 60 procent har gymnasieutbildning). Före det andra världskriget fanns det 2,5 miljoner lärare och utbildningspersonal; nuvarande siffra är 6 miljoner. Vetenskapare, forskare och anställda vid forskningsinstitut uppgår till 2,5 miljoner, jämfört med mindre än en halv miljon 1940. Läkare och annan sjukvårdspersonal uppgår till mer än 4 miljoner, jämfört med 1,5 miljoner före kriget. Omfattningen av den statliga administrationen (inklusive ledningen av ekonomin) har minskat från 1,8 miljoner 1940 till 1,3 miljoner 1962.

[7] Se Isaac Deutscher: Den stora utmaningen - Utvecklingstendenser i sovjetisk politik (Sthlm 1962).

[8] Jag måste medge att när jag skrev min essä om maoismen för Socialist Register 1964 (Maoismen – dess ursprung och idé) var jag inte helt medveten om omfattningen och följderna av denna händelse. [Chrusjtjov ger sin version av dessa händelser i Chrusjtjov minns, kap. 18, ”Mao Tse-tung och schismen”]