Originalets titel: The Meaning of De-Stalinisation
Översättning: Bengt Lindroth
Digitalisering: Martin Fahlgren
Artikeln är ett svar på frågor ställda av Partisan Review hösten 1956.
”Är avstaliniseringen ett tecken på en liberal utveckling i Sovjetunionen eller är det bara en tillfällig lösning?” Detta är förmodligen den livligast debatterade frågan inom intelligentsian i dag. Må jag vara förlåten om jag säger, att bakom själva formuleringen av den frågan kan man ana ett enormt avstånd till realiteterna i ämnet. Tanken att avstaliniseringen bara är en ”tillfällig lösning” eller en listig manöver, utförd av några få män i Kreml som ett led i en enkel personlig maktkamp, kunde kanske ha någon rim och reson 1953 eller 1954, innan hela kraften i reaktionen mot stalinismen hade hunnit verka. År 1956 är den synen: garanterat anakronistisk och ohållbar. Brytningen med stalinismen är nu kännbar i allt sovjetiskt tänkande och handlande: i in- och utrikespolitiken, i utbildningen, i filosofin, i den historiska forskningen och, förvisso, i den sovjetiska vardagsatmosfären. Djupet och bredden av den förändring som inträtt avslöjar att vad vi bevittnar är en mångsidig, organisk, bitvis våldsam omvälvning av villkoren för en stor del av mänskligheten.
Här skall jag inte uppehålla mig vid sådana aktuella händelser som tjugonde partikongressen och Chrusjtjovs tal, vars betydelse är helt uppenbar. Vad dessa och liknande händelser visar är att även om Stalins efterföljare ursprungligen vägleddes av rent taktiska hänsyn, så har effekterna av deras steg vida överskridit de taktiska ritningarna. Det autokratiska styrelseskick som Stalin lämnade efter sig är skakat. Ryggraden i KGB, den politiska polisen, är bruten. Arbetslägren håller på att upplösas. Den stalinistiska, monolitiska håller långsamt, mödosamt, men omisskännligt, på att ge vika för ett visst mått av meningsbrytningar. Om ”den liberala utvecklingen” görs liktydig med en radikal lättnad i tvånget ovanifrån och med en strävan mot styre genom samråd, har den utvecklingen uppenbart, och till och med på ett uppseendeväckande sätt, varit i full gång i sovjetsamhället.
Ändå viktigare än denna politiska utveckling är, för mig, dess sociologiska underström, vilken västliga kommentatorer och experter hittills knappast lagt märke till alls. Efter trettio år av det mest hänsynslösa och grymma stalinistiska förtryck kommer förhoppningarna om jämlikhet tillbaka, de vinner styrka och utövar rent av ett direkt inflytande på den officiella politiken. Av utrymmesskäl kan jag här inte summera, än mindre analysera, den senaste utvecklingen inom sovjetisk arbets- och lönepolitik. Dess samlade resultat har lett till att de groteska skillnaderna sedan stalintiden har reducerats. Stachanovismen, där dessa ojämlikheter lät sig sammanfattas, har fått en stillsam begravning, ”Det progressiva ackordet” (ett betalningssystem där den arbetare som producerar över sin norm förtjänar mer, enligt en allt mer progressiv skala, i takt med att han ökar produktionen) har förklarats satt ur spel i de flesta fall och är socialt ofarlig. (Under Stalins dagar var ”det progressiva ackordet” heligt!) Det nya lönesystem som nu håller på att arbetas ut skall baseras på timpenning snarare än ackordslön, vilken Marx beskrivit som en typiskt kapitalistisk betalningsform men som Stalin utropade till själva kärnpunkten i det socialistiska systemet med incitament. För tjugo år sedan beskrev Trotskij i ”Den förrådda revolutionen” och i andra skrifter, vilken väsentlig roll ackordslönen hade i den stalinistiska antiegalitära politiken. Sedan dess har Trotskijs argument vulgariserats och upprepats ad nauseam av alla vänster- och många inte fullt så vänstersinnade kritiker av stalinismen. Därför är det märkligt att konstatera att samma kritiker inte uppmärksammat att Stalins politik håller på att förändras också på den här avgörande punkten. På samma sätt har antistalinister ständigt, och med rätta, pekat införandet av avgifter och högskolestudier under trettiotalet som en åtgärd, vilken skapade social ojämlikhet – somliga såg i detta en medveten handling, en social ”kontrarevolution” i Sovjetunionen. Därför är det inkonsekvent när de inte lägger märke till att i och med avskaffandet av alla avgifter för utbildning, så har Stalins efterträdare utdelat ett ordentligt slag mot ojämlikheten (ingen nation i väster, inte ens de rikaste, förser ännu sina medborgare med gratis utbildning på alla utbildningsnivåer!)
Avstaliniseringen och ”liberaliseringen” skulle verkligen vara ett bedrägeri, om de begränsade sig bara till politiken och om de inte åtföljdes av en återuppvaknande socialistisk likställighet. Medan ojämlikheten tilltog i Sovjet, förtrycktes friheten, och den kan bara växa på nytt om ojämlikheten avtar. Sovjetsamhället är, och kommer utan tvivel en tid framåt att förbli ett mycket skiktat samhälle. Privilegier och sociala skillnader som växt fram under loppet av en generation kommer inte och kan inte försvinna med en enda gång. Kampen mot ojämlikheten kommer sannolikt att bli svår och lång. Men det för ögonblicket viktigaste är att striden har börjat igen efter ett så långt uppehåll och att utvecklingen mot jämlikhet redan har gjort – med förvånansvärda resultat! – sina första och imponerande landvinningar. Detta faktum väger betydligt tyngre än volymer av abstrakt politiskt teoretiserande kring ”omöjligheten av reformer inom ett totalitärt system”.
Det behöver knappast sägas, att tre årtionden av totalitärt styre utgör en svår belastning på den nuvarande situationen. Den sociala bakgrund i vilken stalinismen fann sina rötter har till stor del omvandlats, om än inte helt och hållet. Avstaliniseringen framskrider i dialektiska motsägelser. Regeln om den enda Ledaren har förkastats, men inte regeln om den enda fraktionen (för att inte nämna det enda partiet) ur vilken Stalins auktoritet härstammade. Principen om partiledningens ofelbarhet har övergivits, men såväl partimedlemmar som icke partimedlemmar förnekas alltjämt friheten att kritisera och byta ut ledarna. Männen i ledningen talar om behovet av ett fritt och öppet meningsutbyte inom den marxistiska idétraditionen, men de kan stympa det genom administrativa metoder. (Detta har hänt i den viktiga debatten mellan ”konsumtionsanhängarna” och ”produktionsanhängarna”.) Å andra sidan: meningsutbytena kring sättet att leda Sovjet under det senaste kriget och återupprättandet av den sanningsivrande historieskrivningen, meningsutbyten som har ett nära samband till dagens och morgondagens politik, går alltjämt framåt. Reaktionen mot den stalinistiska disciplinen och andliga likriktningen är allmän och oåterkallelig, men den har inte varit tillräckligt positiv och inspirerad av så stora och klara idéer att den kan skänka samhället en verklig och fruktbärande mångfald av åsikter och göra samhället politiskt artikulerat. Principerna och praktiken från den stalinistiska teokratin är djupt misskrediterade, men deras anda gör sig påmind gång efter annan. Stalinkulten är död, men kulten av Lenin, som må vara hur förklarlig som t helst till både innehåll och form, fortsätter att fördunkla det politiska tänkandet.
Det räcker att räkna upp dessa motsägelser – och det finns många fler – för att återigen demonstrera, inte bristen på äkthet som somliga tror, utan tvärtom den egentliga innebörden i hela processen. Utan dessa motsättningar skulle avstaliniseringen ha varit rena lögnen, teatergesten och trolleriet eller ett livlöst hopkok av någon trögtänkt ”politisk vetenskapare”. Nu är det bara som det är – en faktisk historisk utveckling.
Stalinismen representerade en sammansmältning mellan marxismen, och de halvbarbariska eller alltigenom barbariska traditionerna och den primitiva magin i ett allt väsentligt förindustriellt samhälle, alltså inte ett försocialistiskt utan ett förborgerligt samhälle. Ändå var det under stalinismen som Ryssland steg upp till positionen som världens andra industrimakt. Genom att den drev fram Rysslands industrialisering och modernisering, har stalinismen ryckt upp sina rötter med egna händer och förberett sitt ”borttynande”. Men här driver den komplexa dialektiken i situationen återigen gäck med ”den politiske filosofens” och moralistens logiska abstraktioner och förenklingar. Det är, i grova ordalag, den snabba utvecklingen av produktivkrafterna som gör det möjligt för och driver Sovjetsamhället att befria sig från de stalinistiska fjättrarna. Men det är också den relativa underutvecklingen hos dessa produktiva krafter, som vidmakthåller betydande rester av stalinismen.
En nation vars stadsbefolkning har vuxit med så mycket som femtiofem till sextio miljoner människor på trettio år, vars årliga produktion av stål stigit från fem till femtio miljoner ton under samma tid och vars industriella apparat tagit itu med den nukleära teknologins frågeställningar betydligt mer framgångsrikt än någon av de gamla industrinationerna i Europa – en sådan nation kan inte längre styras av någon ”uppåtgående sol” eller ”folkets far” och hållas i fruktan med hela den stalinistiska uppsättningen av symboler och förbud, som i huvudsak tillhörde en mycket tidigare och lägre fas i utvecklingen. Med en fast etablerad allmän äganderätt till produktionsmedlen, med konsolideringen av och tillväxten inom planekonomin och – sist men inte minst med traditionerna från en socialistisk revolution levande i folks sinnen, så bryter Sovjetunionen med stalinismen för att fortsätta sina framsteg mot jämlikhet och socialistisk demokrati.
Denna frammarsch stöter emellertid på svårigheter i form av de sovjetiska produktivkrafternas relativa otillräcklighet. De har inte utvecklats tillräckligt eller också har de utvecklats alltför ensidigt för att säkra merparten av befolkningen en levnadsstandard som ligger betydligt högre än nu, en levnadsstandard som tillåter att mänskliga relationer upphör att vara en ständig allas konkurrens och strid med alla och där de kunde genomsyras av en anda av socialistisk samverkan och förening. Den relativa bristen på konsumtionsvaror (i synnerhet bostäder!) är den avgörande objektiva faktor, som sätter gränsen för reformerna i riktning mot jämlikhet och demokrati.
Denna brist skall inte enbart ses i sammanhang med den inhemska ekonomiska situationen i Sovjetunionen. Den måste ses mot bakgrund av läget i världen, vilket påtvingar Sovjetunionen en ekonomisk och maktpolitisk kapplöpning med USA och tvingar de styrande i Sovjet att till en viss punkt betona utvecklingen av den tunga industrin på omedelbar bekostnad av konsumentintressena. Behovet att industrialisera Kina och delar av Östeuropa har också samma effekt. Sovjetarbetaren har börjat att på fullt allvar ”finansiera” industrialiseringen av de underutvecklade kommunistiska länderna. Och han ”finansierar” den med resurser som i annat fall kunde ha använts för att höja hans egen levnadsstandard. Detta är, i förbigående, en annan, vanligtvis förbisedd men ytterst viktig del av avstaliniseringen. (Stalin tvingade andra kommunistiska länder att ”finansiera” Sovjets ekonomiska återuppbyggnad under åtminstone de första fem efterkrigsåren!) Här ser vi i själva verket hur två sidor av avstaliniseringen – Sovjets inrikesreformer och dess förändrade relationer med hela Sovjetblocket – kommer i direkt konflikt med varandra. (Det faktum att sovjetarbetaren ”finansierar” industrialiseringen av de underutvecklade kommunistiska länderna på sin egen omedelbara bekostnad är, naturligtvis, en historisk nymodighet av största politiska konsekvens. Det står i skarp kontrast till den imperialistiska praktiken, vilken har tillförsäkrat vinster åt kapitalisterna, men också höjt levnadsstandarden för arbetarna i de imperialistiska nationerna på bekostnad av de koloniala undersåtarna. En rakt motsatt utveckling äger rum i Sovjetblocket. Detta förklarar kanske varför det västliga pratet om fyra-punkts-program har blivit till åtlöje i Asien. Sovjets nya åtaganden gentemot andra kommunistiska länder fungerar emellertid också som en broms på den reformistiska utvecklingen inom Sovjet.)
De motsägelsefulla dragen i de subjektiva, mänskliga och psykologiska faktorerna i avstaliniseringen är inte mindre påfallande. Den tröghetsmekanism som håller stalinistiska handlings- och tankemönster vid liv får inte underskattas ens efter det bakslag som den tjugonde partikongressen innebar. Den är säkert inte förbrukad. En privilegierad minoritet måste tvunget försvara sina privilegier. En byråkrati som är van att bestämma i absolutistiska termer anstränger sig för att bibehålla sina företräden. Arbetararistokratin, eller en del av den, stödjer knappast en politik som minskar klyftan mellan denna ”aristokrati” och den stora massan arbetare. Men motståndet mot den nya politiken från alla dessa grupper har hittills visat sig vara svagare, mycket svagare, än man kunde ha väntat. Den värsta motsägelsen ligger i själva karaktären hos de huvudansvariga för avstaliniseringen, vilka inte är några andra än före detta väktare av den stalinistiska ortodoxin. (Hur mycket trycksvärta har inte mina kritiker i i synnerhet USA slösat för att förklara mig ”en obotlig önskedrömmare” eller till och med en ”stalinistisk försvarare”, när jag förutskickade denna paradoxala utveckling tre år före Chrusjtjovs hemliga tal!)
Paradoxen är ingen tillfällighet. Avstaliniseringen har blivit en social nödvändighet och nödvändigheten arbetar via det mänskliga material som är tillgängligt. Om någon av de gamla bolsjevikiska oppositionsgrupperna – trotskister, zinovjister, bucharinister – hade överlevt till i dag, så skulle herrar Chrusjtjov, Bulganin, Vorosjilov och C:o säkert ha varit berövade makt och inflytande sedan länge, och antistalinisterna skulle ha genomfört avstaliniseringen helhjärtat, konsekvent, rationellt och med absolut ärlighet. Men den gamla oppositionen har eliminerats totalt och någon ny kunde inte utbildas och växa under Stalins välde. Detta verk – som skulle ha varit de sanna antistalinisternas rätt och privilegium att gripa sig an – har sålunda tillkommit stalinisterna själva, vilka inte kan sköta det annat än halvhjärtat och hycklande. De måste omintetgöra så mycket av sitt livsverk på ett sådant vis att de inte förorsakar sin egen undergång. Omständigheterna har tvingat Malenkov och Chrusjtjov att till en viss gräns fungera som verkställarna av Trotskijs politiska testamente. Det uppseendeväckande är inte att de spelar dessa roller klumpigt, dåligt och rent av monstruöst eländigt, utan att de spelar dem över huvud taget!
Hur länge kan deras uppträdande vara? Hur länge kan stalinismens epigoner hålla på att likvidera det stalinistiska arvet? Kan ”reformer ovanifrån” upphäva det totalitära systemet, eller vad som är kvar av det, och gradvis ersätta det med en socialistisk demokrati? Eller är en sådan utveckling otänkbar utan en revolutionär resning underifrån, vid vars blotta hot de nuvarande styresmännen emellertid skulle fly i panik från tanken på reformer?
Svaret på den frågan är inte en fråga om man teoretiskt föredrar ”reform” eller ”revolution” (vilket de av mina kritiker som anklagar mig för att predika ett slags ”oundviklig successivitet” för det efterstalinistiska Rysslands del tycks anta), utan en fråga om de faktiska förhållandena. Hittills har brytningen med stalinismen genomförts med reformer ovanifrån. Hela förloppet under de efterstalinistiska åren är en historia om häpnadsväckande reformistiska initiativ som kommer ifrån den styrande gruppen. Utan tvivel måste dessa initiativ ha blivit stimulerade av en rad påtryckningar underifrån, vilka gjort den styrande gruppen medveten om svårigheten att förena den nya sovjetiska samhällsstrukturen med den stalinistiska ”överbyggnaden”. Men påtryckningarna underifrån har i bästa fall bara blivit uttalade till hälften. Och ingen utanför den sovjetiska ledningen har haft någon möjlighet att uppskatta dem eller ens definiera dem med någon som helst noggrannhet. Något medvetet och effektivt politiskt initiativ har under alla omständigheter inte kommit underifrån – ingen spontan massrörelse, ingen ny, politisk organisation, målsättning, idé eller ens slogan. (Jag uppehåller mig naturligtvis bara vid Sovjetunionen. Här kan jag inte sysselsätta mig med det i några hänseenden annorlunda och mer komplexa läget i Östeuropa.) Visserligen har politiska fångar i lägren i Vorkuta och på andra håll rest sig för att försvara sina rättigheter, och georgiska studenter har demonstrerat för att värna om ... Stalins minne, men dessa och eventuella andra, liknande eller annorlunda manifestationer av den politiska aktiviteten ”underifrån” har, hur avslöjande de än är som symptom, varit begränsade till marginalen i det politiska livet och utgör ännu inte någon nationell politisk rörelse underifrån, ”reformistisk” eller ”revolutionär”. Den påfallande avsaknaden av en sådan rörelse kastar ett ändå skarpare ljus över fenomenet med reformer ovanifrån.
Inte heller detta läge är någon tillfällighet. Det återspeglar den klyfta, som mer än trettio års händelser har dragit upp i nationens politiska medvetande. Att stalinismen har ”atomiserat” och reducerat sovjetfolkets politiska intelligens till vanställdhet är en ofta upprepad truism. Det är emellertid lättare att repetera truismen än att dra de slutsatser som obevekligt följer av den. I ett samhälle, vars politiska medvetenhet har atomiserats eller vanställts, kan ingen större politisk förändring komma annat än från den styrande gruppen, förutsatt att det finns ett överväldigande socialt behov av den. Detta är exakt vad som skett i Ryssland. Det spelar ingen roll hur mycket man ogillar Stalins epigoner, man måste erkänna att de ändå visat sig kapabla till ett betydligt mer lyhört svar på reformbehoven än vad som allmänt troddes om dem.
Men den pågående fasen är en övergångsperiod. Den kan endast vara så lång tid som det tar att brygga över eller fylla ut den historiskt betingade klyftan som löper i det sovjetiska folkets politiska medvetande. Den nuvarande liberaliseringsgraden är förmodligen helt tillräcklig, för att i någon mån låta nya former av politiskt tänkande och opinionsbildande vinna insteg hos intelligentsian och arbetarklassen. Dessa processer är av naturen molekylära och fordrar tid för att mogna. Men när de en gång mognat kommer de helt visst att grundligt förändra kommunismens hela moral och politiska klimat och förvandla det i en socialistisk demokratisk anda.
Först när klyftan i de sovjetiska massornas och den sovjetiska intelligentsians politiska medvetenhet har övervunnits, kan avstaliniseringen föras till den yttersta slutsats dit Stalins epigoner knappast kan leda den. I viss utsträckning måste en förändring i det klimatet sammanfalla med en generationsväxling. Det måste gå ytterligare några år innan resultatet av den efterstalinistiska opinionsbildningen visar sig och innan nya män träder fram och utvecklar nya idéer och formulerar nya program. Vid den tidpunkten kommer Chrusjtjov, Bulganin och deras generation under alla omständigheter att få träda tillbaka. Och troligen kommer de som då tar makten inte att vara medelålders män, som tillbringat och delvis förslösat sina bästa år under stalinismen, utan betydligt yngre folk som först nu håller på att växa upp till politisk mognad.
Huruvida förändringen och växlingen av de styrande grupperna och generationerna kommer att fortgå gradvis och fredligt eller genom våldsamma omkastningar och oförsonliga konflikter, är en fråga som varken behöver eller kan besvaras a priori. Hela utvecklingen är utan några föregångare och det finns alltför många okända tal i ekvationen. Man kan på sin höjd analysera de förhållanden, under vilka förändringen, eller raden av förändringar, skulle kunna följa en fredlig och reformistisk bana och de, under vilka den reformistiska fasen skulle visa sig vara enbart ett förspel till ett våldsamt uppror. Ämnet är för stort, komplext och spekulativt för att kunna tas upp i det här sammanhanget. Och vilken variation på den historiska utvecklingen det än må vara, så är den väsentliga förutsättningen densamma: uppkomsten av en ny och äkta politisk medvetenhet, som varken kommer att deformeras för att den tvingas in i något monolitiskt mönster eller förfalskas av totalitära myter. Avstaliniseringen gör det möjligt och till och med ofrånkomligt för en sådan medvetenhet att utkristallisera sig. Däri ligger kännetecknet på dess progressivitet.