Originalets titel: The Korean War
Översättning: Claës Gripenberg
Digitalisering/HTML: Martin Fahlgren
Detta är kapitel 11 ur Chrusjtjov minns[1]. Chrusjtjov ger här en annan bild av hur Koreakriget (1950-1953) startade och fortlöpte än den som dominerade från sovjetiskt håll vid den tiden (1970), dvs hans framställning stämmer bättre med vad vi vet idag, även om det finns luckor och andra brister i hans redogörelse.
Den officiella sovjetiska ståndpunkten var länge att kriget startades av sydkoreanerna och att den sovjetiska ledningen med Stalin i spetsen inte hade med saken att göra. Det fanns dock så mycket som talade emot denna version att även sådana som hade en antimperialistisk grundinställning hade svårt att acceptera detta. Detta gäller t ex David Horowitz, som skrev om detta i sin (för den dåvarande svenska vänstern) viktiga bok Från Jalta till Vietnam (1966), men hade svårt att bestämma sig för vad han egentligen skulle tro, medan den marxistiske sovjetkännaren Isaac Deutscher tidigt (redan 1950) var klarsynt och förstod att det var nordkoreanerna, som med Stalins och Maos stöd gick till angrepp, något som numera är helt klarlagt – se lästipsen allra sist.
Det kursiverade inledande avsnittet nedan är skrivet av sovjetologen Edward Crankshaw (inte Chrusjtjov).
Här får vi åter ett mycket starkt intryck av den slafsiga dilettantism med vilken Chrusjtjov tog itu med frågor som inte direkt berörde Sovjetunionens säkerhet, så som han förstod den. Troligen gav utrikesdepartementet honom noga specificerade råd rörande läget i Korea. Han tycks likväl ha uppmuntrat nordkoreanerna utan att ägna saken någon allvarlig tanke. Vad som är intressant i detta kapitel är framförallt att Chrusjtjov ingalunda döljer Nordkoreas ansvar för krigsutbrottet. Han låtsas inte som om Sydkorea skulle ha gjort sig skyldigt till aggression eller ens till provokation. Så som Chrusjtjov framställer Koreakriget hade det sin upprinnelse i en nordkoreansk invasion och i en befängd felkalkyl från Stalins sida. Det framgår också klart att Stalin insåg att han hade tagit miste, långt innan Chrusjtjov gjorde det. Chrusjtjov kunde inte förstå, varför hans herre drog tillbaka alla sovjetrådgivare och bortsett från propagandadundret, höll sig undan, när vad som hade planerats som en nordkoreansk militärpromenad utvecklade sig till ett stort krig. Det är inte att undra på att Stalin föraktfullt avvisade Chrusjtjovs förslag. Dessa förslag härrörde från en man som fortfor att vara helt okunnig om hur de stora krafterna i världen faktiskt arbetar och som inte ens insåg vilken ledande roll Förenta Nationerna som en från Förenta Staterna skild maktfaktor spelade under Koreakriget.
Ungefär samtidigt som jag förflyttades från Ukraina till Moskva i slutet av 1949, kom Kim Il-sung med sin delegation för att hålla konsultationer med Stalin. Nordkoreanerna ville pröva hur sydkoreanerna skulle reagera för ett sting med bajonettspetsen. Kim Il-sung sade att redan den första stöten skulle utlösa en intern explosion i Sydkorea och att folkets makt skulle avgå med segern – det vill säga den makt som var rådande i Nordkorea. Naturligtvis kunde Stalin inte opponera sig mot denna tanke. Den tilltalade hans övertygelse som kommunist, så mycket mera som kampen skulle bli en intern affär som koreanerna fick avgöra sinsemellan. Nordkoreanerna ville ge en hjälpande hand åt sina bröder som led under Syngman Rhees förtryck.
Stalin övertalade emellertid Kim Il-sung att tänka över saken, utföra vissa beräkningar och sedan komma tillbaka med en konkret plan. Kim reste hem och återvände sedan till Moskva när han hade räknat ut allting. Han förklarade för Stalin att han var absolut säker på framgång. Jag minns att Stalin hade sina tvivel. Han var orolig för att amerikanerna skulle hoppa in, men han var samtidigt benägen att tro att om kriget utkämpades snabbt – och Kim Il-sung var säker på en snabb seger – kunde en amerikansk intervention undvikas.
Inte desto mindre beslöt Stalin att fråga Mao Tse-tung om hans åsikt om Kim Il-sungs förslag. Jag måste här understryka att kriget inte var Stalins ide utan Kim Il-sungs. Det var Kim som tog initiativet. Och Stalin försökte naturligtvis inte avråda Kim Il-sung från hans ledande tanke att befria Sydkorea från Syngman Rhee och det reaktionära amerikanska inflytandet. Om han hade gjort detta skulle han ha handlat tvärtemot den kommunistiska världsåskådningen. Jag dömer inte Stalin för att han uppmuntrade Kim. Tvärtom, jag skulle ha fattat samma beslut själv om jag hade varit i hans ställe.
Mao Tse-tung svarade också instämmande. Han godkände Kim Il-sungs förslag och framförde som sin åsikt att Förenta staterna inte skulle intervenera eftersom kriget var en intern angelägenhet som det koreanska folket skulle få avgöra helt för sig självt.
Jag minns en middag i hög stämning i Stalins datja. Kim Il-sung berättade för oss om levnadsförhållandena i Korea, och han framhöll många positiva saker om Sydkorea – den bördiga jorden, det förträffliga klimatet för risodling, den blomstrande fiskeriindustrin, och så vidare. Han sade att efter Nord- och Sydkoreas återförening skulle Korea som helhet dra nytta av det. Korea skulle få råvaror för sin industri från norr och kunna föda sin befolkning med fisk, ris och andra jordbruksprodukter som producerades rikligt i söder. Vi önskade Kim Il-sung all möjlig framgång och skålade för hela det nordkoreanska ledarskapet som såg fram mot den dag då kampen var vunnen.
Vi hade redan en tid levererat vapen till Nordkorea. Det var uppenbart att de skulle få de behövliga mängderna av stridsvagnar, artilleri, gevär, kulsprutor, ingenjörsutrustning och luftvärnsvapen. Plan från vårt flygvapen skulle skydda Pyongyang och stationerades följaktligen i Nordkorea.
Den avtalade stunden inföll och kriget började. Anfallet inleddes framgångsrikt. Nordkoreanerna ryckte snabbt söder ut. Men det som Kim Il-sung hade förutspått – en inre resning efter att de första skotten hade avskjutits samt Syngman Rhees störtande – blev tyvärr aldrig av. Enligt planerna skulle likvideringen av Syngman Rhee och hans klick ske samtidigt som de nordkoreanska trupperna avancerade. Först såg det ut som om Kim Il-sung skulle få rätt. Den sydkoreanska regimen var vacklande och oförmögen att försvara sig. Motståndet var svagt. Syngman Rhee hade faktiskt inget starkt stöd inom Sydkorea, men ändå fanns där inte tillräckligt inhemska krafter för att få till stånd en kommunistisk resning i Sydkorea. Uppenbarligen hade partiets förberedande organisatoriska arbete inte varit tillfredsställande. Kim hade trott att Sydkorea var späckat med partiorganisationer och att folket skulle resa sig när partiet gav signalen till revolt. Men detta skedde aldrig.
Nordkoreanerna ockuperade Söul. Vi var alla mycket glada och önskade på nytt Kim Il-sung all möjlig framgång, därför att detta ju var ett nationellt befrielsekrig. Det var inte ett krig där ett folk kämpade mot ett annat utan ett klasskrig. Arbetare, bönder och intelligentsia under ledning av det nordkoreanska arbetarpartiet som då arbetade och fortfarande arbetar enligt socialistiska principer, var enade i kampen mot kapitalisterna. Detta var redan i sig självt en progressiv utveckling.
Men just som Kim Il-sungs armé kom så långt som till Pusan, ebbade dess kraft ut. Detta var den sista hamnstaden i söder. Den måste erövras innan kriget kunde betraktas som slutfört. Om den hade fallit, skulle Korea ha varit enat. Landet skulle inte längre ha varit delat. Det skulle ha varit ett enat, mäktigt socialistiskt rike, rikt på råvaror, industri och jordbruk.
Men så skedde inte. Fienden drog fördel av det motstånd som Syngman Rhee organiserade i Pusan. Han hade förberett sina trupper för en landstigning i Chemulpo. Landstigningsanfallet utlöstes och läget blev mycket allvarligt för nordkoreanerna. I själva verket blev hela den nordkoreanska armén i söder avskuren genom denna landstigning, och alla dess vapen föll i händerna på Syngman Rhee. Det var ett kritiskt ögonblick och katastrofhotet hängde över själva Nordkorea.
Stalin måste delvis klandras för det allvarliga läge som nordkoreanerna hade hamnat i. För mig var det absolut obegripligt varför han gjorde detta, men när Kim Il-sung beredde sig att marschera, återkallade Stalin alla de rådgivare som var attacherade vid de nordkoreanska divisionerna och regementena, ävensom de rådgivare som i de högre befälsinstanserna hjälpte till med att bygga upp armén. Jag frågade Stalin om detta, och han fräste åt mig: ”Det är för farligt att hålla kvar våra rådgivare där. De kan bli tillfångatagna. Vi vill inte att det ska finnas någonting som kan ge anledning till anklagelser mot oss för deltagande i den här soppan. Det är Kim Il-sungs affär.” Våra rådgivare blev alltså återkallade. Resultatet blev att den nordkoreanska armén från första början råkade i svårigheter. När de regelrätta bataljerna började efter Chemulpo, tog jag mycket illa vid mig av de rapporter vi fick om den tragiska situation som Kim Il-sung hade försatt sig i. Jag tyckte synd om Kim Il-sung, och en gång föreslog jag Stalin:
”Kamrat Stalin, skulle det inte vara en god ide att låna ut mera kvalificerad hjälp åt Kim Il-sung? Han vill kämpa för sitt folk för att göra hela Korea fritt och oberoende. Men han är själv ingen militär, och nu står han emot amerikanska elitförband. Vår ambassadör [Sjtykov] i Nordkorea var tidigare andre sekreterare i regionalkommittén i Leningrad. Och fast han under kriget fick generallöjtnants grad, är han ingen yrkesmilitär. Han har inte ens fått grundläggande militär utbildning, och hans råd kan omöjligt ha samma värde som de råd som ges av en kvalificerad man som har erfarenhet av att leda militära operationer. Ta till exempel Malinovskij [Chrusjtjovs blivande försvarsminister]. Han är chef för Fjärran österns militärdistrikt. Varför skulle vi inte kunna skicka Malinovskij till Nordkorea där han inkognito kunde hjälpa Kim Il-sung att föra kriget på ett effektivare sätt?”
Stalin reagerade med märkbar fientlighet på mina påpekanden. Jag var förvånad. Hade inte Stalin gett Kim Il-sung sin välsignelse? Hade vi inte försett Kim Il-sung med vapen? Stod vi inte på Kims sida? Utan vår hjälp skulle han inte ha haft en chans, men vi hade endast gett denna hjälp i form av vapen. Om vi inte hade vägrat honom hjälp i form av kvalificerad personal för att bestämma om fördelningen av styrkorna och ledningen av operationerna, skulle Nordkorea utan tvivel ha segrat. Jag tror att om Kim hade fått en eller på sin höjd två pansarkårer kunde han ha påskyndat sin marsch söder ut och ockuperat Pusan under marschen. Och därmed skulle det ha varit slut med kriget. Senare sades det i den amerikanska pressen att om Pusan hade fallit, skulle Förenta staterna inte ha intervenerat med väpnade styrkor. [2]
Som det nu var iscensatte amerikanerna efter ett långt uppehåll en egen offensiv till lands. Deras trupper återtog Söul och ryckte norr ut, över 38 breddgraden – den demarkationslinje som hade fastställts i fredsfördraget efter Japans sammanbrott. Läget hade blivit katastrofalt för Nordkorea och för Kim Il-sung.
Det nordkoreanska flygvapnet var utrustat framförallt med MIG-15-plan, vårt nyaste, bästa och mest manövrerbara jaktplan. Under krigets lopp beväpnade amerikanerna om sitt flygvapen och introducerade ett nytt jaktplan som var snabbare och kraftigare än våra. Våra MIG-15 blev helt enkelt utklassade och började lida förluster. Vi förlorade luftherraväldet. Amerikanerna kunde bryta igenom vårt luftförsvar och ostraffat bomba Nordkorea. Vi kunde inte längre ge städerna och kraftstationerna luftskydd.
Medan denna tragiska situation utvecklades i Nordkorea och medan vi tyckte som allra mest synd om Kim Il-sung och den nordkoreanska republikens folk, uppenbarade sig plötsligt Chou En-lai. Jag var inte närvarande vid hans sammanträffande med Stalin. Stalin var då nere i söder [i Sotji], och Chou En-lai flög direkt dit ner för att tala med honom. Efteråt, när Stalin återvände till Moskva, sade han att Mao Tse-tung hade instruerat Chou En-lai att flyga för att tala med honom. Chou hade frågat Stalin om kinesiska trupper borde överföras till nordkoreanskt territorium för att hejda amerikanernas och sydkoreanernas framryckning. Först tycktes Stalin och Chou ha kommit till den slutsatsen att det var lönlöst för Kina att intervenera. Men just innan Chou En-lai skulle återvända hem tog den ene av dem – antingen det var Chou En-lai enligt Maos instruktioner eller Stalin själv – på nytt upp frågan. De kom då överens om att Kina skulle ge Nordkorea aktivt stöd. Kinesiska trupper var redan förlagda längs gränsen. Stalin och Chou trodde att dessa trupper helt kunde få läget i sin hand. De kunde driva tillbaka de amerikanska och sydkoreanska trupperna och avvärja den hotande katastrofen.
Chou En-lai flög tillbaka till Peking. Han var Mao Tse-tungs mest inflytelserike och mest lysande rådgivare, och Stalin hyste stor aktning för honom. Vi betraktade honom alla som en begåvad, smidig och modern människa med vilken vi kunde föra ett förnuftigt samtal.
Kina förklarade inte krig, utan skickade helt enkelt frivilliga till Korea. Befälet över dessa trupper fördes av P’eng Te-Huai, som skattades mycket högt av Mao Tse-tung. Mao brukade säga att P’eng var den klaraste lysande stjärnan på den kinesiska militära horisonten.
Striderna började på nytt. Kineserna lyckades hejda amerikanernas och sydkoreanernas framryckning. Regelrätta fältslag utkämpades. I arkiven kan man finna dokument i vilka P’eng Te-huai avger sina lägesrapporter till Mao Tse-tung. P’eng satte ihop långa telegram i vilka han lade ut omsorgsfullt uppgjorda fälttågsplaner mot amerikanerna. Han förklarade kategoriskt att fienden skulle omringas och förintas med avgörande flankerande stötar. De amerikanska trupperna krossades och kriget avslutades många gånger i dessa stridsrapporter som P’eng skickade till Mao, som skickade dem vidare till Stalin.
Tyvärr tog kriget emellertid inte alls så snabbt slut. Kineserna led många svåra nederlag. Vi fick nyheten om att Mao Tse-tungs son, en general, hade dödats under ett flyganfall mot en stridsledningsplats. Jaså, Mao Tse-tungs egen son hade stupat i Sydkorea! Kina led väldiga förluster, beroende på att kinesernas tekniska utrustning och beväpning var långt underlägsen amerikanernas. Både i offensiven och defensiven förlitade sig den kinesiska taktiken i främsta rummet på den levande kraften.
Kriget började dra ut på tiden. När de båda sidorna grävde ner sig blev striderna allt blodigare. Fronterna tycktes stabiliseras. När nordkoreanerna började utöva tryck mot sydkoreanerna, ockuperade de amerikanska trupperna Pyongyang och drev nordkoreanerna tillbaka till den gräns som hade blivit fastställd i det japanska kapitulationsfördraget.
Mina minnen av Koreakriget är utan tvivel ofullständiga. Jag såg aldrig något av de dokument i vilka frågan om militärteknisk hjälp åt Nordkorea diskuterades. Men jag förstod grunderna för vår politik. Jag läste alla de dokument som vi fick från vår ambassadör. När kriget började hade jag fått mina medborgarrättigheter och var upptagen på regeringens fördelningslista. Medan jag arbetade i Ukraina hade jag inte fått någon post från politbyrån utom om det var fråga om papper som speciellt rörde Ukraina eller mig personligen. När jag sedan förflyttades till Moskva, sade Stalin att konfidentiella dokument också kunde distribueras åt mig därför att jag inte tidigare hade fått den post som utväxlades mellan de olika ämbetsverken. Det var så jag kom att se de lägesrapporter som Mao Tse-tung fick av P’eng Te-huai och som skickades vidare till Stalin, och det var härigenom som jag kunde sätta mig in i det läge som höll på att uppstå i Sydkorea.
Isaac Deutchers Stalin-biografi innehåller ett kortfattat, men läsvärt avsnitt om Koreakriget (i slutet av kapitlet ”Stalins sista år”). Se även Stalin, Mao and Korea (skrivet 1950).
I början av 1990-talet öppnades de sovjetiska arkiven, vilket gör det möjligt att i detalj följa hur Stalin, Mao och Kim Il-sung resonerade och vilka beslut som togs. En del av dessa nya uppgifter redovisas i Wikipedias redogörelse Koreakriget (svenska) och betydligt utförligare i Korean War (engelska).
Dokument från ryska arkiven, med bl a samtalen mellan Stalin och Kim Il Sung, finns i Kathryn Weathersby, 'Should We Fear This?' Stalin and the Danger of War with America (juli 2002).
Björn Kumms bok Kalla kriget (2006) innehåller ett avsnitt om Koreakriget som utnyttjar de nya uppgifterna från sovjetarkiven (s. 137-139).
Fler utdrag ur Chrusjtjov minns:
Stora fosterländska kriget (kap 6)
Stalins sista år (kap 8)
Arvet efter Stalin (kap 9)
Vi återställer ordningen i Ungern (kap. 15)
Mao Tse-tung och schismen (kap 18)
[1] Under 70-talet ifrågasattes bokens äkthet av många inom vänstern och därför fästes liten vikt vid densamma – men nu vet vi att det verkligen var Chrusjtjov som upphovsman till boken. Det har också kommit fler, utvidgade versioner, sammanställda av Chrusjtjovs son Sergej Chrusjtjov. Dessa finns i engelsk översättning: Memoirs of Nikita Khrushchev, i 4 volymer. Koreakriget behandlas där i volym 2 (s. 91-98 och 425-26)
[2] Här sviker Chrusjtjovs minne honom. Genast efter det nordkoreanska anfallet ”intervenerade” amerikanerna med flygstyrkor, och sedan med de markstridskrafter som general Douglas MacArthur kunde samla ihop från sina underbemannade garnisoner i Japan. Amerikanerna led svåra förluster under det inledande skedet av kriget och förlorade en generalmajor och divisionschef som blev tillfångatagen. Men det fanns tillräckligt med trupper kvar för att hålla brohuvudet vid Pusan och den sydligaste delen av Korea, även om det var med stora svårigheter. Utan amerikanerna skulle Pusan säkerligen ha fallit. Under tiden förberedde MacArthur det omfattande amfibieföretaget mot Inchon som åtminstone för en tid förintade den nordkoreanska armén. Sedan vände den kinesiska interventionen på hösten 1950 återigen på krigslyckan.