Original titel: "Le régime social de la Russie"
Publicerat: Okt 1977. Presenterat vid ett seminarium i Venedig 15-18 nov 1977. Ffg på svenska i Tekla, 8-9, 1979. Övers. från Esprit,
jul-aug 1978. (I originalet finns en mängd litteraturhänvisningar till Castoriadis egna arbeten som
här uteslutits. Det rör sig huvudsakligen om
texter som finns samlade i La societé bureaucratique, Vol. 1 & 2, Ed.
10/18, Paris 1973, L'experience du mouvement ouvrier, Vol. 1 & 2, Ed.
10/18, Paris 1974 samt i L'institution imaginaire de la société, Ed. du
Seuil, Paris 1975. En hel del av detta kan vara identiskt med några av de texter
under pseudonymen Paul Cardan som finns utgivna på svenska i stencilform.)
Översättning: Kerstin Dahlin (och Anders Ramsay)
Digitalisering: Jonas Holmgren
I följande artikel sammanfattar Cornelius Castoriadis sin teori om de "socialistiska" samhällena och om byråkratin. Vad den andra aspekten gäller så försöker han här att fylla igen en lucka i Marx' tänkande och hans teoretiska överväganden kommer därför lika mycket att handla om byråkratin i den västliga kapitalismen. Författarens utgångspunkt är att situationen för den arbetande befolkningen inte är ett dugg bättre i Östeuropa än i kapitalismen, snarare tvärtom, och han tar skarpt avstånd från alla teorier av typ 'degenererade arbetarstater'. Han utvecklar sedan också sin egen allmänna samhälls- och historieteori, där begreppen om institueringen av samhället och inbillade eller imaginära sociala betydelser är centrala.
1. Det är en iögonfallande självklarhet vid anblicken av de mest elementära och välkända fakta att det ryska samhället är ett uppdelat samhälle, underställt en särskild social grupps dominans och att där råder exploatering och förtryck. Presentationen av den ryska regimen som "socialistisk" eller som "arbetarstat", vilket både "vänstern" och "högern" gör i praktiskt taget universellt samförstånd, ja även när man blott diskuterar denna regims natur i förhållande till socialismen, för att förstå på vilka punkter och i vilken grad de båda samhällsformerna skulle skilja sig från varandra, så representerar det ett av de mest formidabla mystifikationsföretagen man känner till i historien. Den ihållande succén hos detta företag ställer naturligtvis en fråga av yttersta vikt angående ideologins funktion och betydelse i dagens värld.
2. Det ryska samhället, liksom samhällena i de östeuropeiska länderna, i Kina etc., är ett asymmetriskt och antagonistiskt uppdelat samhälle - i den traditionella terminologin, ett "klassamhälle". Det är underställt en särskild grupps, byråkratins, dominans; byråkratin vars aktiva kärna utgörs av SUKP's politbyrå. Denna dominans tar sig konkreta uttryck som ekonomisk exploatering, politiskt förtryck och mentalt underkuvande av befolkningen, av och till förmån för byråkratin. Byråkratin utövar för den skull inte - inte mer än något annat dominerande skikt i ett samhälle vilket som helst - en absolut kontroll över samhället. Den måste bemöta den konflikt som ställer den mot befolkningen; en konflikt vars manifestationer den totalitära regimen kväver utan att kunna undanskaffa dem. Den är föremål för de motsägelser och de irrationaliteter vilka är ett med den moderna byråkratiska regimen. Slutligen är byråkratin själv dominerad av sitt system, av institutionen i det samhälle till vilket den står i ett växelförhållande, av de imaginära sociala betydelser [les significations imaginaires sociales] som denna institution är bärare av. Det ryska samhället är, det också, ett alienerat eller heteronomt [av någon annan stiftade lagar, motsats till autonomt, ö.a.] samhälle med "alla klasser sammanblandade".
3. Produktionsförhållandena i Ryssland är antagonistiska förhållanden, vilka delar upp styrande och styrda (exekutörer)[1] och ställer dem mot varandra. Dessa produktionsförhållanden implicerar exploatering av producenterna (arbetare, bönder, "service"-arbetare) och underkuvandet av dem under en arbets- och produktionsprocess som helt undgår deras kontroll. "Nationaliseringen" (förstatligandet) av produktionsmedlen och den byråkratiska "planläggningen" ["la planification"] för ingalunda med sig upphävandet av utsugningen, och inget av detta har något som helst med socialismen att göra. Efter avskaffandet av det privata ägandet lämnas frågan helt öppen: Vem förfogar egentligen hädanefter över produktionsmedlen och över själva produktionen? Nu är det så att i Ryssland (liksom i de östeuropeiska länderna, i Kina etc.) är det byråkratin (företagens, ekonomins, statens och framförallt SUKP) som kollektivt förfogar över produktionsmedlen, den arbetande befolkningen och produktionsresultaten. I skydd av den juridiska formen "nationaliserad" (förstatligad) egendom har byråkratin jus fruendi, utendi et abutendi för detta ägande. Förstatligandet och "planläggningen" är adekvata och nödvändiga medel för detta förfogande. Byråkratin förfogar alltid "statiskt" över produktionsmedlen och produktionen. Den gör "vad den vill" därmed, fysiskt och psykiskt, lika mycket och mer än en kapitalist "gör vad han vill" med sitt kapital. Men framför allt förfogar den "dynamiskt" över produktionsmedlen och produktionen. Den bestämmer över de medel genom vilka det tas ut ett överskott från den arbetande befolkningen, över detta överskotts storlek och över dess användning (fördelning mellan byråkratisk konsumtion och ackumulation, liksom denna ackumulations inriktning). Det ryska "kapitalet" av idag är, till sitt "väsen", inget annat än det ackumulerade överskottet från exploateringen av det ryska folket sedan 60 år tillbaka och, i sin fysiska form, inget annat än det avlagrade resultatet av byråkratins beslut och av det byråkratiska systemets funktion under samma period.
4. Denna produktionsförhållandenas och den sociala regimens natur är uppburen av produktionsmedlen och inskriven i deras materiella beskaffenhet. Såsom arbetsinstrument - genom den form och det innehåll som de ingjuter i arbetsprocessen - syftar dessa medel till att säkra underkuvandet av producenterna i arbetsprocessen, genom den natur hos arbetet som de påbjuder och samtidigt genom den typ av organisering av arbetet och företaget som de för med sig. Såsom produktionsinstrument - genom naturen hos de produkter som de är ägnade åt att tillverka - förkroppsligar de den inriktning som ingjuts i det sociala livet av byråkratin, denna inriktnings specifika mål, de värden och de betydelser som byråkratin själv är underkastad. Produktionen av vapen, av konsumtionsartiklar avsedda för byråkratin, typen av och naturen hos folkets konsumtionsartiklar och framför allt produktionen av maskiner som är avsedda att reproducera samma typ av produktion och samma arbets- och produktionsförhållanden, allt detta illustrerar åtskilliga gånger om sambandet mellan den sociala regimens natur och de produktiva "medel" som regimen utvecklar. Dessa medels fullständiga identitet med de medel som uppfinnes och används av den västerländska kapitalismen, vittnar om de två regimernas djupa släktskap. Denna identitet skapar också identiska problem på det politiska planet. En social revolution i Ryssland kommer långt ifrån bara att kunna ärva en "produktivkrafternas utveckling" och en föregivet neutral teknologi att ställa i socialismens tjänst. Den kommer att behöva att gå till attack mot den materiellt-tekniska produktionsbasen samt att omvandla den lika mycket som i de västliga länderna.
5. Sedan 60 år tillbaka är den ryske arbetarens sanna lott väsentligen identisk med vad den alltid har varit under kapitalismen. Det är i högsta grad avslöjande att detta faktum smusslas undan av nästan alla "marxistiska" strömningar inklusive de "oppositionella" (till exempel trotskister) - samtliga självproklamerade försvarare av arbetarklassen. Underkuvandet av arbetarna i arbetet är inte en varken sekundär eller primär "brist" i systemet, eller bara ett omänskligt drag att beklaga. I detta underkuvande tillkännages, på det mest konkreta såväl som på det filosofiska planet, den ryska regimens väsen av att vara en alienerande regim. Om man strikt ser till arbets- och produktionsprocessen, befinner sig den ryska arbetarklassen i lika hög grad som vilken annan arbetarklass som helst underställd "löntagar"-förhållanden. Arbetarna förfogar varken över medlen för sitt arbete eller produkterna av det, inte heller över sin egen aktivitet som arbetare. De säljer sin tid, sin livskraft, sitt liv till byråkratin, som förfogar däröver efter sina intressen. Byråkratin anstränger sig ständigt för att samtidigt som arbetets avkastning ökas, pressa ner lönerna, och det med samma metoder som de vilka används i väst. Den ständigt längre drivna delningen av uppgifterna, som syftar till att ständigt göra arbetet ännu mer kontrollerbart och opersonligt och göra arbetaren ännu mer utbytbar; mätningen och kontrollen av arbetarens handrörelser, stycklön och ackordslön, "kvantifieringen" av arbetets alla aspekter och av den arbetandes själva personlighet, är där såväl som här uppburen av en teknologi som, långt ifrån att uttrycka en neutral "rationalitet", är förutbestämd till att ställa arbetaren under en produktionsrytm som är oberoende av honom själv, att spräcka de "informella" grupper som bildas bland arbetarna, att frånta det levande arbetet all självständighet, att överföra momentet av aktivitetsstyrning - hur liten denna aktivitet än må vara - till maskinkomplexen å ena sidan, till den styrande byråkratiska apparaten å andra sidan.
6. Denna analys (som faktiskt skulle vara Marx' verkliga analys) är likväl ofullständig och otillräcklig, eftersom den är abstrakt. Genom att den betraktar produktionen i sig själv, skild från livet i sin helhet och den samhälleliga organisationen, skulle denna analys få till resultat att den ryske och den västerländske arbetarens situation likställes. Men det öde som är berett åt arbetaren, och åt befolkningen överhuvudtaget, utanför produktionen, är en väsentlig beståndsdel av arbetarens situation, inte ett drag som läggs till den. Den ryska arbetarklassen är fråntagen sina politiska, fackliga och medborgerliga rättigheter; tvångsenrollerad i fackföreningar som är simpla bihang till staten, partiet eller KGB; underställd en permanent polisiär kontroll i form av spioneri och angiveri på arbetsplatserna och en levnadsordning med interna pass och arbetsböcker utanför dem; konstant är den utsatt för den allestädes närvarande rösten från en officiell, lögnaktig propaganda. Den ryska arbetarklassen är underställd ett sådant mentalt och fysiskt besittningstagande av totalitärt förtryck och kontroll, att det lätt överträffar de fascistiska och nazistiska modellerna. Endast det maoistiska Kina har kommit ytterligare några steg på vägen mot fullkomnandet av ett sådant besittningstagande.
Den situation som här har beskrivits saknar motsvarighet i de "klassiska" kapitalistiska länderna, där arbetarklassen mycket tidigt har kunnat tillkämpa sig politiska, fackliga och medborgerliga rättigheter, samt har kunnat ifrågasätta den existerande sociala ordningen - på samma gång som den har utövat en avgörande påtryckning på systemets utveckling och som senare har blivit den huvudsakliga faktorn i begränsandet av systemets irrationalitet. Skillnaden är väsentlig, även ur produktionens och ekonomins smala och abstrakta synvinkel. Under den klassiska kapitalistiska regimen förhandlar arbetarklassen öppet om nivån på de nominella lönerna, och andra ännu viktigare element i "arbetskontraktet" (längden på arbetsdag, -vecka, -år och -liv, arbetsvillkor etc.). Arbetskontraktet är förvisso en juridisk formalitet, men det är inte en tom formalitet, ty arbetarklassen kan kämpa - och kämpar - uttalat för dess modifiering. Utan en klass bestående av "fria" arbetare, i dubbel betydelse, skulle man kanske ha fått uppleva en "slavkapitalism" eller en "livegenskapskapitalism" - inte kapitalismen såsom den verkligen har existerat. Medelst dessa kamper och denna frihet, en frihet som det vore enfaldigt att kalla enbart "formell", har arbetarklassen sedan 175 år kunnat reducera arbetstiden, förhindra en ökning av exploateringsgraden, begränsa arbetslösheten etc. Men i Ryssland är det så att upphävandet av all frihet och det omöjliga i all öppen kamp just gör att "arbetskontraktet" där blir till en tom form och att man i detta fall inte kan tala om "löntagare" annat än i formell mening. Konsekvenserna av detta är inte bara en mycket tyngre exploatering där än på andra håll. Undertryckandet av varje möjlighet - för arbetarklassen och för befolkningen i allmänhet - till att öppet utöva påtryckningar på händelserna, lämnar vägen öppen för den byråkratiska irrationalitetens utbredning och utmynnar i det slöseri med mänskligt arbete och produktiva resurser som karaktäriserar den ryska ekonomin (för att inte tala om Gulag-arkipelagen, som ställer problem som går långt utöver dessa betraktelser) .
7. Det är därför bara desto mer slående när man konstaterar att det totalitära förtrycket förblir inkapabelt till att kväva arbetarnas (och böndernas) permanenta, implicita kamp mot systemet i produktionen. Såväl under den ryska regimen som i väst är utgångspunkten och det primära objektet för denna kamp de faktiska lön/avkastningskvoterna (d.v.s. förhållandet mellan mottagen lön och verkligen utfört arbete). Men i bägge fallen uttrycker denna kamp, långt ifrån att vara rent "ekonomisk", arbetarnas motstånd mot det förtryck och mot den alienation som de etablerade produktionsförhållandena tenderar att ställa dem under. Kampen ifråga uttrycker sig i Ryssland synnerligen akut: Genom den permanenta kvalitativa och kvantitativa produktivitetskrisen, genom absentismen [upprepad frånvaro från arbetet ö.a.], genom de kroniska överskridandena av företagens "löneplaner" etc.
8. Den byråkratiska kapitalismens fundamentala motsägelse är det yttersta villkoret för denna kamp. Såväl i produktionen som i det sociala livets alla sfärer syftar regimen till att utesluta individer och grupper från ledningen för deras egna aktiviteter, samt till att överföra denna ledning till en byråkratisk apparat. Då den står utanför dessa aktiviteter och stöter på motstånd från de som utför dem, exekutörerna, blir apparaten halva tiden inkapabel till att leda eller kontrollera aktiviteterna, ja till och med inkapabel till att verkligen få reda på vad som händer. Den är sålunda tvingad till, på initiativ från de som den ville omvandla till robotar, att konstant vädja till exekutörernas deltagande, desamma som den ville utestänga. Denna motsägelse skulle i ett statiskt samhälle kunna fixera sig i en enkel motsättning mellan två grupper. Den kontinuerliga omvälvningen av produktionsmedel och produktionsmetoder, som regimen själv måste införa, gör motsägelsen till en konflikt som aldrig dämpas.
9. Denna fundamentala motsägelse och själva den byråkratiska apparatens natur, gör att den byråkratiska "planläggningen" väsentligen är kaotisk och irrationell, även när man ser till de mål som den ställer upp för sig. Då Marx betraktade sin epoks kapitalistiska samhälle ställde han verkstadens despoti mot anarkin i samhället. Men den byråkratiska kapitalismen, i öst såväl som i väst, är lika med despoti och anarki, såväl i verkstaden som i samhället. Den byråkratiska "planläggningens" väldiga slöseri och absurditeter, sedan länge vitt och brett bekanta, är ingalunda tillfälliga olyckor eller reformerbara drag - nej de är resultat av den byråkratiska organisationens viktigaste grundläggande drag. Den byråkratiska apparatens själva existens driver den samhälleliga ogenomskinligheten till en förut okänd nivå, och den gör även så att den erforderliga informationen för planläggning - av ekonomin eller till och av ett stort företags produktion - ständigt fattas. Exekutörernas massa döljer sanningen för apparaten. Förfalskandet av fakta inför resten av byråkratin utgör livsvillkoret för var och en av dess sektorer. Apparaten försöker lösa problemet genom att utöka den byråkratiska kontrollen och de byråkratiska instanserna. På så sätt bara mångfaldigar apparaten de faktorer som ger upphov till den. Då den har förlorat hälften av sin syn, har den också förlorat halva hjärnan. Byråkratins "expertis", "kunnande", och "kompetens" är ideologiska lockbeten. I ett modernt hierarkiskt-byråkratiskt system (i motsats till ett traditionellt sådant) varken existerar det eller kan det existera någon "rationell" mekanism eller procedur för utnämning och befordran av byråkraterna. Följaktligen syftar en stor del av byråkraternas aktivitet till att med alla till buds stående medel försöka lösa byråkratins egna privata problem. Kampen mellan olika kotterier och klaner blir sålunda en väsentlig sociologisk faktor som dominerar apparatens liv och grundligt skämmer dess verksamhet, då den, större delen av tiden, omvandlar de objektiva valen mellan olika alternativ till insatser i denna kamp. Samtidigt som apparaten skapar en radikal spricka i samhället i kraft utav själva sin existens, medan den splittrar samhället mer och mer för att kontrollera det bättre och i sitt inre nödvändigtvis introducerar samma splittring, samma uppdelning av arbetet och av uppgifterna som den påbjuder överallt, gör den anspråk på att vara platsen för syntesen, för det samhälleliga livets förnyade sammanhang - men det är den endast fiktivt. De enskilda byråkratiska instanserna går regelbundet ner sig i sin egen totala passivitet. De brutala ingripandena från toppen av apparaten måste varje gång snabbt och slutgiltigt, godtyckligt in extremis , lösa de problem som inte längre kan ajourneras.
10. Industrialiseringen av Ryssland - och utsträckningen av den byråkratiska regimen till att omfatta 1,3 milliarder individer - har knappast mildrat de konflikter och motsättningar som söndersliter det ryska samhället mer än vad den har reducerat byråkratins makt. Förvisso har den politiska terrorn förändrats vad gäller metoder och i omfattning sedan Stalins död, samtidigt som byråkratin försöker slå in på "konsumtionssamhällets" väg. Men såväl Chrustjevismens innehåll som dess misslyckande visar gränserna för byråkratins försök till självreform och de motsägelser som dessa försök möter. Sålunda verkar det som om en viss grad av "demokratisering" fordras för att det skall gå att övervinna systemets mest irrationella drag. Men försök i denna riktning, även de mer timida, riskerar antingen att utmynna i explosioner (1956 års händelser i Östeuropa) eller också öppnar de dörren för ett utnyttjande av tillerkända rättigheter som snabbt skulle bli intolerabelt för byråkratin (oliktänkandet bland de intellektuella sedan ett femtontal år). Varje möjlighet till att åter ifrågasätta partiets makt skulle nämligen vara självmord för byråkratin, och varje "demokratisering", även begränsad, av partiet, skulle vara självmord för den instans som inkarnerar, personifierar och utövar denna makt, d.v.s. apparatens topp. - På samma sätt stöter behovet av att reformera ekonomins förvaltning på alla nivåer, för att begränsa dennas absurditeter, samman med nödvändigheten av att, för att det skall kunna låta sig göras, reducera byråkratins roll och handlingsfrihet - d.v.s. att företa en självstympning av det dominerande skiktet. Så skulle vara fallet om man försökte att injicera "marknadsmekanismer" på det aktuella systemet, men också om man ville företa en "cybernetisering" av ekonomin - i alla händelser orealiserbar i den ryska situationen - vilken skulle kräva en eliminering av största delen av den existerande "produktiva" och ekonomiska byråkratin, och dessutom bara leda till att nya byråkratiska instanser fortplantades. De ekonomiska "reformerna" av byråkratin förmedlas sålunda huvudsakligen genom återkommande svängningar mellan försök till mer respektive mindre centralisering. En "mjukare" byråkratisk regim är förvisso inte otänkbar, varken rättsligt eller faktiskt (jfr. Jugoslavien). Det är Rysslands konkreta villkor, d.v.s. risken för det ryska imperiets sammanstörtande (jfr. såväl 1956 års händelser som invasionen i Tjeckoslovakien 1968) samt den virtuellt explosiva situation som råder i själva landet, som gör eventualiteten av en sådan regim extremt osannolik.
11. I själva verket är de fundamentala problem som uppträdde för Tsar-riket och som framkallade dess fall inte bara olösta utan mycket förvärrade. Jordbruksproblemen: bönderna var ända tills nyligen juridiskt trälar, livegna (utan ett inrikes pass i sin ägo) och antagligen är de det fortfarande; Ryssland, Europas kornbod redan före Herodotos tid, lyckas knappt föda sin befolkning, medan västländerna subventionerar lantbruket för att det inte skall producera; jordbrukets "organisering" kommer ständigt på tapeten, utan något påtagligt resultat. Den industriella utvecklingens problem: systemet lyckas fortfarande inte tillfredsställa befolkningens vederhäftiga krav på dagligvaror; tillverkningen av produkter av en tillfredsställande och konstant kvalitet utgör ännu en olöslig fråga; den militära jämvikten med USA upprätthålles endast genom att man ägnar en omåttlig proportion av produktivitetsresurserna (sannolikt tre eller fyra gånger större än i USA) åt vapenproduktion, detta till priset av en betänklig underutveckling av alla civila sektorer; efter 60 år av "socialism" och överexploatering av befolkningen är nationalprodukten per innevånare av samma storleksordning som, om inte Greklands, så Spaniens. Denna "socialistiska" regim har ännu varken kunnat lösa det problem som människorna löst alltsedan den yngre stenåldern - att garantera kontinuiteten mellan en skörd och nästa - eller det problem som lösts åtminstone sedan feniciernas tid - att leverera, till dem som är beredda att betala priset, de varor som de efterfrågar. Den nationella frågan: storrysk chauvinism och antisemitism, lika starka som någonsin, möter fortfarande hatet från de nationaliteter som med tvång är inspärrade i folkens moderniserade fängelse; Ryssland kvarstår som det enda betydande och utvecklade land i vilket hela nationer hålls i livegenskap. Oberoende av det fullständiga uteslutandet av folket från statsangelägenheterna och från all kännedom om dessa, har byråkratin inte kunnat och kan inte finna något sätt - förutom hovintriger och kampen mellan kotterier och klaner - att regelbundet lösa problemet med sin egen ledning. Eftersom förändringarna på toppen, under hotet av fatala rubbningar i byggnadens konstruktion, bör vara så sällsynta som möjligt, är ett åldringsregemente - gerontokrati - den oundvikliga följden härav. Staten och dess själ, partiet, vilka påstår sig garantera att alla aspekter av det sociala livet fungerar och lösa alla problem i intressenternas ställe, mångfaldigar bara problemen, i kraft av sin existens och genom sitt sätt att operera. Problemens monstruösa ansvällning vittnar bara om det akuta tillståndet hos den antagonistiska schismen i samhället. Samtidigt som dessa problem består och förvärras åtföljs de av en veritabel kulturell inåtvändhet. Det folk som frambringat Dostojevskij, Mussgorgskij och Majakovskij måste utstå den "officiella" kulturens kretinism, pretentionism och förfärande långt gångna sterilitet. På samma gång upplöser sig statens ideologi. Åkallandet av "marxism-leninismen" har blivit en ren ritual. Byråkratin dömer den ryska kulturen till sterilitet därför att den själv är dömd till att vara stum. Det är omöjligt för byråkratin att tala eller låta tala om sin arvsynd, om sin blodiga födsel i och av skräckväldet under Stalin - som den varken vågar fördöma eller helt och fullt rehabilitera. Det är också omöjligt för byråkratin att helt enkelt sudda ut trettio eller fyrtio års rysk historia eftersom denna historia fortsätter utan någon väsentlig förändring. Likaså är det omöjligt för byråkratin att låta någon presentera - om så inom konstens sfär - en sannfärdig bild av byråkratins nuvarande tillstånd. Det är omöjligt för den att acceptera en diskussion om det ryska samhällets tillstånd och att tolerera forskning och initiativ som skulle undgå dess kontroll. Detta får till resultat, att byråkratins grepp om framför allt de unga generationerna, men också om en växande del av den övriga befolkningen, nöts ner, för att inte säga försvinner helt och hållet. I själva verket är det byråkratiska samhällets enda kitt hädanefter, förutom repression, cynism. Det ryska samhället är historiens första cyniska samhälle. Men man känner inte till några exempel i historien på samhällen som länge kunnat överleva i ren och skär cynism. Följaktligen är det inte en slump om storrysk chauvinism och nationalism blir mer och mer markant. Då dessa konflikter är undertryckta av den byråkratiska terrorn exploderar de bara desto våldsammare när tillfälle ges (jfr. de exempel som beskrives av Solsjenitsyn eller Pliouchtch). Bland de industrialiserade länderna förblir Ryssland den främsta kandidaten till en social revolution.
12. Den ryska regimen är en integrerad del i det samtida världsomspännande dominanssystemet. Tillsammans med USA och Kina utgör den detta systems tre grundpelare. Den är i solidaritet med de andra förvaltare av och garant för upprätthållandet av ett socialt och politiskt status quo i global skala. Denna solidaritet och detta samförstånd, som ständigt är på gång i kulisserna, manifesterade sig till exempel på ett ytterst frapperande sätt när de tre tillsammans intervenerade för att hjälpa Ceylons regering att krossa 1971 års resning. På samma sätt är det möjligt att USA och Ryssland tillsammans skulle intervenera för att kväva en revolution i Europa eller någon annanstans, så snart som de skulle vara övertygade om att de inte kunde kontrollera eller använda den. Parallellt förblir de tres imperialistiska antagonism akut, och den fortsätter att som horisont ha ett världskrig - vilket ingalunda, som den officiella propagandan påstår, har blivit omöjliggjort genom terrorbalansen.
13. Låt oss komma överens om att kalla en given typ av samhällsinstitution för social regim, för såvitt som denna samhällsinstitution är giltig för mer än ett enda samhälle. Benämningen och termen "produktionssätt" har ett värde om det gäller att karaktärisera produktionen som sådan - inte ett samhälle eller en klass av samhällen. Det senare skulle endast kunna vara fallet om produktionen och "produktionssättet" ovillkorligt och tillräckligt bestämde den samhälleliga organisationen och det samhälleliga livet i dess helhet, vilket inte bara är felaktigt utan också rent nonsens. Själva förhållandet mellan produktionen (och produktionsförhållandena) och den totala organiseringen av samhället är alltid specifik för den sociala regim det rör sig om, för den givna samhällsinstitutionen samt utgör en del av denna institution. Rysslands (och de östeuropeiska, kinesiska etc.) sociala regim är total byråkratisk kapitalism, den sociala regimen i "västs" industrialiserade länder är fragmenterad byråkratisk kapitalism.
14. Den moderna byråkratins och den byråkratiska kapitalismens (total eller fragmenterad) uppkomst väcker ett väldigt stort antal problem, av vilka det här bara är möjligt att snudda vid några stycken. Reflektionen över dessa problem får de nedärvda uppfattningarna om samhället och historien att brista. Byråkratins historiska uppstigande på tronen, liksom det byråkratiska samhällets funktionssätt, förblir ogripbart inom ramen för de traditionella teorierna. Samtiden lever på föreställningar om samhället och historien som, då de bildades redan 1848, inte har någonting att säga om den samtida världen. Detta är uppenbart när det gäller "liberala" och "neoliberala" ekonomiska och sociologiska uppfattningar. Vad kan den byråkratiska regimen, som konstant överskrider den "ekonomiska rationaliteten", vara för dessa uppfattningar, om inte en olycka som strider mot den mänskliga naturen? Vad skall de göra med medborgarnas förvandling till den statliga maskinens kugghjul, om inte denna förvandling är ett oförklarligt återuppdykande av den form tyranniet har bortom historien - detta mitt i "demokratin" och "spridningen av kunskaper"? - Situationen är delvis annorlunda när det gäller Marx' uppfattning, men i så fall på villkor att man slår sönder det dogmatisk-systematiska skelettet, att man förstår dess begränsningar och sätter den i relation till förändringarna av den historiska realiteten. Kapitalet måste läsas i ljuset av Ryssland, inte Ryssland i ljuset av Kapitalet. Genom att förbli förslavade under, inte ens Marx' tänkande, men den del av detta tänkande som de har förvandlat till ett mekaniskt schema, har de samtida "marxisterna" gjort sig inkapabla till att säga något som helst väsentligt om den moderna världen. Byråkratin och den byråkratiska regimen förblir särskilt omöjliga objekt för deras tänkande.
15. För nästan alla marxistiska författare och strömningar (de ortodoxa kommunisterna naturligtvis undantagna) verkar således allt ha blivit sagt när den ryska regimen har karaktäriserats som en produkt av oktoberrevolutionens urartning, vilken i sin tur orsakats av landets "efterblivenhet" och den nya maktens "isolering". Det är en sak att den ryska regimen skulle ha sitt ursprung i en revolution som åberopar sig på socialismen och där arbetarna och bönderna spelat en avgörande och i stor utsträckning självständig roll. Det är däremot en helt annan sak att man skulle kunna härleda frågan om den ryska regimens nuvarande natur ur slutprodukten av oktoberrevolutionens "urartning", genom att åkalla detta ursprung. Den historiska konjunktur igenom vilken en regim installerar sig har naturligtvis en viss betydelse, men det räcker ingalunda till för att karaktärisera regimen ifråga. En kapitalism som etablerats medelst en fredlig sammanslagning av bourgeoisin och den gamla aristokratin eller till och med genom en enkel förvandling av aristokratin till kapitalistklass (Japan), skiljer sig i detta avseende inte väsentligen från en kapitalism som skulle instituera sig efter bourgeoisins våldsamma eliminering av aristokratin. Själva termen urartning motsvarar inte det som det här är frågan om. Den provisoriska regeringens och sovjeternas "dubbelmakt" mellan februari och oktober 1917 efterträddes av bolsjevikpartiets och arbetarorganens (väsentligen fabrikskommittéerna) "dubbelmakt", där de sistnämnda dock gradvis undertrycktes och eliminerades definitivt från makten 1921. Förklaringen till uppkomsten av den byråkratiska regimen genom en revolutions urartning trillar ihop inför byråkratins makttillträde i Kina och på andra håll. Tolkningen av själva urartningen som en effekt av "efterblivenheten" och "isoleringen" - vilken är löjligt ytlig, och vars funktion är att maskera en socialistisk revolutions politiska problematik samt bolsjevikpartiets redan från början byråkratisk-totalitära karaktär - har blivit fullkomligt otidsenlig, eftersom industrialiseringen av Ryssland och utsträckningen av det byråkratiska imperiet på intet sätt brutit byråkratins dominans. Om effekten kvarstår då de påstådda orsakerna försvunnit, och om samma effekt uppstår där orsakerna inte existerar, är det nödvändigt att konstatera att denna effekt i realiteten har en annan rot än de omständigheter vilka omgav dess första uppträdande. Då de fortsätter att åberopa sig på Marx - som skrev: "handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister"[2] - så bekräftar dessa uppfattningar samtidigt implicit att det löpande bandet här motsvaras av kapitalismen och där av "socialismen" eller "arbetarstaten". Inkapabla som de är att reflektera över denna nya socialhistoriska entitet som den moderna byråkratin utgör, kan de inte tala om Ryssland, Kina etc. på annat sätt än genom att referera till ett socialistiskt samhälle vars deformationer dessa regimer representerar. De bevarar sålunda av Marx endast hans metafysisk-deterministiska historieschema. Enligt detta skulle det existera en förutbestämd etapp av mänsklighetens historia, socialismen, vilken med nödvändighet skulle efterträda kapitalismen. Följaktligen skulle det som inte är kapitalism (till råga på allt uppfattat på det ytligaste viset, utifrån "det privata ägandet", "varan" etc.) endast kunna vara socialism - vid behov deformerad, degenererad, mycket degenererad etc. Men socialismen är inte en nödvändig etapp av historien. Den är ett historiskt projekt för en ny samhällsinstitution, vars innehåll är direkt självstyre, människors kollektiva förvaltning och styrning av sitt samhälleliga livs alla aspekter samt uttalad själv-instituering av samhället. Genom att reducera socialismen till en rent "ekonomisk" affär och den ekonomiska realiteten till ägandets juridiska former, genom att framställa det byråkratiska förstatligandet och "planläggningen" som socialistiska, har dessa uppfattningar som social funktion att maskera byråkratins dominans samt att skymma denna dominans rötter och villkor, antingen för att rättfärdiga den byråkrati som är på plats, eller för att kamouflera syftena hos de "revolutionära" byråkratiska kandidaterna till makten.
16. Den moderna byråkratin är tänkbar inom den marxistiska referensramen ända till en viss punkt, men så spränger den också ramen bortom denna punkt. På en viss abstraktionsnivå (vilket Max Weber såg, men inte Marx) utgör byråkratin det inneboende resultatet av kapitalismens "idealutveckling". Ur en snävt produktiv-ekonomisk synvinkel medför den teknologiska utvecklingen, den samtidigt förekommande organiseringen av produktionen samt kapitalkoncentrationsprocessen elimineringen av den "oberoende" individuelle kapitalisten och uppkomsten av ett byråkratiskt skikt som "organiserar" arbetet för tusentals arbetare i gigantiska företag, påtar sig den verkliga ledningen av företag och företagskomplex samt ombesörjer de oupphörliga modifieringarna av produktionsinstrument och -metoder (på så sätt skiljer sig den moderna byråkratin från den "traditionella", vilken leder ett statiskt system). När detta skikt nått sin fulla blomstring tillägnar det sig en del av det producerade överskottet (i form av löner etc.) samt bestämmer över användningen av resten av överskottet genom mekanismer, för vilka "det privata ägandet av kapitalet" varken är ett nödvändigt eller tillräckligt villkor. Om det ännu existerar någon eller några "ägande" kapitalister kan den eller de bara spela någon roll i det moderna företaget medelst den plats de intar i den byråkratiska pyramiden. Om, som Marx tänkte, koncentrationen av kapitalet inte hejdar sig innan "hela det samhälleliga kapitalet samlats på en hand hos en enskild kapitalist eller en enda kapitalistsammanslutning"[3], skulle denna enda kapitalist eller grupp av kapitalister inte personligen kunna dominera hundratals millioner arbetare. En sådan situation är inte tänkbar utan att ett skikt som verkligen kontrollerar, styr och leder produktionen uppstår och fortplantar sig - ett skikt som också i själva verket förfogar över produktionen och som denne kapitalist själv skulle bero av. I de klassiska kapitalistiska ländernas verkliga historia når inte koncentrationen (och skulle inte kunna nå) sin "idealgräns" på detta sätt (enbart genom ekonomisk utveckling). Men de tendenser som nyss beskrivits förverkligar sig där i vid omfattning och tillräckligt för att det skall vara tillåtet att definiera västländernas sociala regim som fragmenterad byråkratisk kapitalism. Den moderna byråkratin är alltså, inom Marx' referensram, möjlig att tolka som en organisk produkt av den kapitalistiska produktionens utveckling och av kapitalkoncentrationen, som "personifieringen av kapitalet" i en särskild etapp av dess historia, som en av polerna i det kapitalistiska produktionsförhållandet, uppdelningen mellan styrande/styrda, och den aktiva agenten för realiseringen, spridningen och det ständigt längre drivna inträngandet av detta produktionsförhållande i produktionens (och alla övriga) aktiviteter. Åtskiljandet mellan ledningen och den omedelbara produktionen, överföringen av ledningen för arbetsaktiviteten till en instans som ligger utanför arbetet och arbetaren; pseudo-"rationaliseringen"; utsträckningen av "kalkyleringen" och "planläggningen" till allt större och större segment av produktionen och ekonomin, etc. - det är uteslutet att alla dessa funktioner skulle kunna fullgöras av "personer", endast medelst "ägande av kapital". Det är lika uteslutet att de skulle fullgöras av "marknaden", åtminstone om man tänker sig denna enligt den politiska ekonomins mytologi (vilken Marx, faktiskt, delade tron på). De kan bara fullgöras av byråkratin, och genom skapandet utav den byråkratiska apparaten. Och byråkratins dominans framträder som den adekvata formen framför andra för kapitalismens "andas" dominans (här såg Max Weber, än en gång, sakerna mycket klarare än Marx) - d.v.s. för det magma av imaginära sociala betydelser som kapitalismens institution förverkligar.
17. Marx' blindhet inför det som hans egen korrekta syn på koncentrationen av kapitalet implicerar, är inte en tillfällig olycka (och den har samma orsaker som indignationen från merparten av den moderna byråkratins teoretiska omgivningar). Koncentrationen implicerar, i sin ytterlighet, inte bara elimineringen av de "individuella kapitalisterna" utan också upphävandet av "kapitalet" som sådant och av "ekonomin" som en sektor vilken i själva verket är åtskild från resten av det samhälleliga livet. Koncentration och monopolisering för med sig en växande reducering av "marknaden", en väsentlig karaktärsförändring hos det som kvarstår av den, dess ersättning med samhärskande monopol och oligopol samt slutligen av "integrerad" ("planlagd") organisering av produktionen och ekonomin. Vid gränsen för den totala koncentrationen (och i själva verket innan denna är uppnådd) finns det inte längre någon egentlig "marknad", inte längre något "produktionspris", inte längre någon "värdelag" och slutligen inte längre något "kapital" i den mening Marx gav åt termen (vilken innehåller som ett icke eliminerbart, avgörande element idén om en summa av "värden", som är inneslutna i en självförmeringsprocess). I bästa fall förvandlas "värdelagen" i detta fall till en regel (norm, föreskrift) för den enskilde kapitalistens eller för byråkratins subjektiva, "rationella" beteende; en regel varom inte bara ingenting garanterar att den skulle följas, men allt talar för att den inte skulle kunna följas. Under den totala byråkratiska kapitalismen kan man inte längre tala om "ekonomiska lagar", med undantag för trivialiteter (fysiskt och tekniskt tvång är inte "ekonomiska lagar"). Uppfattningar som ser en "statskapitalism " i Ryssland och påstår att "kapitalismens ekonomiska lagar" fortsätter att råda där med den enda skillnaden att staten ersatt "kapitalistklassen", är därför också innehållslösa.
18. Men om man stannade vid denna tolkning av byråkratin skulle man negligera väsentliga dimensioner av dess verklighet - just de som ifrågasätter Marx' uppfattning och gör den slutgiltigt ohållbar. Inte ens i "klassiska" kapitalistiska länder är byråkratins uppkomst och tillväxt på något vis möjliga att reducera till koncentrationen av kapitalet och den samtidiga byråkratiseringen av produktion och företag. I själva verket får den västerländska industriella organiseringen sin modell från stats- och arméväsendets sekelgamla byråkratisk-hierarkiska organisering, som den omvandlar för sitt eget bruk - inte bara genom att anpassa den till vad som är nödvändigt för produktionen, utan framför allt genom att göra den till instrument för och bärare av "förändringen" i motsats till den traditionella "statiska" byråkratin. Sedan återtas den "industriella" byråkratiska modellen i sin tur av staten, armén och partierna. Byråkratiseringen av de "klassiska" kapitalistiska samhällena har en mäktig källa i den ansenliga utvidgningen av statens lika mycket allmänna som rent ekonomiska roll och funktioner. Denna utvidgning är oberoende av allt formellt "förstatligande" av produktionen (jfr. USA) och den medför såväl en fortplantning av det byråkratiska skiktet och en utökning av dess befogenheter, som ett mångfaldigande av de icke-kommersiella, institutionella mekanismerna för integrering och administrering av de samhälleliga aktiviteterna. Slutligen har den en viktig källa i arbetarrörelsens utveckling. Uppbyggandet av en facklig och politisk "arbetar"-byråkrati uttrycker att den kapitalistiska modellen adopterats av arbetarorganisationerna och att den accepterats av de anslutna - d.v.s. att kapitalismens imaginära betydelser och dessas motsvarande institutionella anordningar (uppdelning styrande/verkställande, hierarki, specialisering etc.) fortsätter att dominera arbetarklassen utanför produktionen, i själva de instrument som arbetarklassen har skapat för att kämpa mot kapitalismen.
19. Ett "klassiskt" kapitalistiskt samhälles utveckling mot den fragmenterade byråkratiska kapitalismen är alltså redan omöjlig att tolka endast i termer av produktion och ekonomi. Men, något som är ännu viktigare, uppkomsten av och dominansen av byråkratin i Ryssland är inte resultatet av en sådan "organisk" utveckling, utan av det brott som revolutionen 1917 utgjorde och av en väsentligen politisk process. Den första moderna byråkrati som formade sig till ett dominerande skikt - och som på världsplanet har tjänat som katalysator för och pådrivare av byråkratiseringsprocessen - var inte den "kanoniska" byråkrati som den traditionella kapitalismen skulle ha avlat, men däremot den som föddes i och genom kapitalismens förstörelse. Ännu mer belysande är de "förkapitalistiska" ländernas fall och i synnerhet Kinas. Här skapar byråkratin, då den kommer till makten utifrån en politisk process, och då den instiftar dominansförhållanden till sin egen fördel, praktiskt taget ab ovo [från ägget, ö.a.] "kapitalistiska produktionsförhållanden" samt den materiella infrastruktur som motsvarar dessa. Det är inte den kinesiska byråkratin som är en produkt av Kinas industrialisering, utan Kinas industrialisering som är den kinesiska byråkratins verk. Den verkliga, konkreta förmedlingen mellan det världsomspännande dominanssystemet och Kinas byråkratiska omvandling har inte försiggått genom "infrastrukturerna", utom i negativ mening, i den mån kapitalismens inträngande och inflytande upplöste den traditionella organiseringen i Kina; vilket också skett på andra håll, utan att resultatet har varit detsamma. Den "materiella" bäraren av villkoren för Kinas byråkratiska omvandling har varit de "marxistiska" trosartiklarna och den bolsjevikiska militärpolitiska modellen - varken maskiner eller gevär (Chiang Kai-chek hade lika många och fler). Den konkreta förmedlingen mellan världskapitalismen och Kinas byråkratiska omvandling står att finna i inträngandet av kapitalismens imaginära sociala betydelser i Kina, samt av motsvarande typer av institutioner och organisering ("marxistisk" ideologi, politiskt parti, "framåtskridande", "produktion" etc.). Och det är i denna betydelse - och inte för att det skulle finnas en "kapitalets" dominans där - som Kina liksom Ryssland etc. slutligen tillhör samma socialhistoriska universum som "väst"-länderna, den byråkratiska kapitalismens.
20. Den totala byråkratiska kapitalismen är alltså varken enbart en variant av den traditionella kapitalismen, eller ett moment i dennas "organiska" utveckling. Samtidigt som den tillhör kapitalismens socialhistoriska universum representerar den också ett brott och en ny historisk skapelse. Och relationen mellan vad som förändras och vad som inte förändras när man övergår från traditionell kapitalism till fullständigt byråkratisk kapitalism [total och fragmenterad, ö.a.] är i sig själv ny. Detta brott är uppenbart när man betraktar den konkreta sociala grupp som utövar dominans i de två fallen. Likaså när man ser på den institution som är specifik för var och en av de sociala regimerna, i synnerhet de outtalade och uttalade, formella och informella, mekanismer och anordningar medelst vilka en enskild social grupps dominans över hela samhället garanteras och förverkligas. Företaget, kapitalismens reproducerande kärninstitution, förblir ett band mellan de två faserna. Men det "privata ägandet" av (eller ännu bättre, det "privata" förfogandet över) "kapitalet", "marknaden" som mekanism för ekonomisk integration och den formella distinktionen mellan "staten" och det "civila samhället" - allt detta som är väsentligt för den traditionella kapitalismens existens - försvinner under den totala byråkratiska kapitalismen, vilken karaktäriseras av den universella utsträckningen av den moderna byråkratiska apparaten, av "planen" som integrationsmekanism, och av utraderandet av den formella distinktionen mellan det "civila samhället" och "staten". Det dominerande skiktets förhållande till dessa mekanismer är naturligtvis olika i de båda fallen - liksom det dominerande skiktets förhållande till de instituerade mekanismer som motsvarar dess dominans i alla sociala regimer alltid sui generis är något för sig självt, och specifikt för institutionen i just den sociala regimen. Till stor del härrör det faktum att man inte förstår sig på den ryska regimen från det förhållande att man alltid vill se relationen mellan bourgeoisin och de instituerade mekanismerna utifrån modellen för relationen mellan bourgeoisin, ägandet av kapitalet och marknaden (antingen för att hävda att de två relationerna är identiska, eller för att av skillnaden mellan dem dra slutsatsen att det inte finns någon exploatering i Ryssland). Men relationerna mellan slavägarna och mekanismerna för den slavhållande regimen, mellan feodalherrarna och mekanismerna för den feodala regimen samt mellan borgarna och mekanismerna för den kapitalistiska regimen, är olika i vart och ett av fallen och den utgör en del av var och en av de motsvarande sociala regimernas sätt att vara instituerade.
På samma sätt är det lika falskt att tänka sig den dominerande sociala gruppen enbart som en "personifiering" av de instituerade mekanismerna och anordningarna (vilket Marx gör vad gäller kapitalisterna och "kapitalet") som att i dessa mekanismer se ett enkelt "redskap" för gruppen (vilket flertalet marxister gör vad gäller staten). Detta förhållande är inte tänkbart i kategorierna "instrumentalitet", "personifiering" eller "uttryck för". Det är ett förhållande utan sin like någon annanstans, ett förhållande som bör tänkas för sig själv. Och politiskt är det lika bedrägligt att tala om "makt" utan att ta med att det alltid också är en grupps makt över de andra, som att tala om grupper eller klasser utan att ta med de instituerade system som motsvarar dem. - I den totala byråkratiska kapitalismen förvärvar komplexiteten hos "ekonomin", hos "politiken", och hos "ideologin" etc. en karaktär som är ny i förhållande till de "klassiska" kapitalistiska samhällena. Där finns en institution. Dess institution existerar bortom de samhälleliga aktiviteternas sfärer och deras artikulering. Det är absurt att á propos den totala byråkratiska kapitalismen resonera som om de sociala kategorier som av andra samhällstyper, och i synnerhet av det "klassiska" kapitalistiska samhället, är framställda och instituerade som åtskilda - ekonomi, rätt, stat, "kultur" etc. - kvarstod oförändrade där.
21. Uppkomsten av den totala byråkratiska kapitalismen bekräftar vad studierna av de för-kapitalistiska samhällena redan skulle ha kunnat visa, nämligen att det inte är i och av produktionen som "klasser" i allmänhet bildas. Institueringen av en social regim med asymmetrisk och antagonistisk uppdelning är likvärdig med instiftandet av ett dominansförhållande mellan en socialgrupp och resten av samhället, mot vilket en samling "sekundära" institutioner svarar. Sekundära är de institutioner vilka förkroppsligar och förverkligar den dominerande gruppens makt i den strikt politiska och tvångsutövande sfären, och i synnerhet staten; de institutioner vilka tillåter att det skapas ett ekonomiskt överskott och att den dominerande gruppen tillägnar sig detta; de institutioner, slutligen, som garanterar dominansen av de myter, de religioner, de idéer, kort sagt de sociala föreställningar och betydelser som motsvarar samhällets givna institution, de som garanterar att dessa föreställningar och betydelser går in i individerna och att det tillverkas ett obestämt antal individer som är anpassade till dessa institutioner. Sålunda kan till exempel antagonistiska produktionsförhållanden både logiskt och reellt endast existera som ett avgörande element eller en dimension av dominansförhållandena. De är till sitt väsen dominansförhållanden i den specifika arbets- och produktionssfären - dominansförhållanden som ligger utanför själva arbetsprocessen i en slav- eller feodalregim, och som tränger alltmer in i arbetsprocessen i en kapitalistisk regim. Och de antagonistiska produktionsförhållandena implicerar att man bygger upp en makt över samhället och att en enskild socialgrupp tillägnar sig den. Ursprunget och grunden för denna grupps enhet står inte nödvändigtvis att finna i en identisk ställning hos gruppens individer i förhållande till produktionen, utan i deras delaktighet i ovannämnda makt över resten av samhället - en makt som naturligtvis också bör tolkas som "ekonomisk makt", d.v.s. ett förfogande över folks tid, och anslående av en del av denna tid till aktiviteter som gynnar den dominerande gruppen och vilkas resultat denna grupp tillägnar sig. Det kan hända att en sådan makt historiskt redan konstituerats i det berörda samhället, och att en social kategori - bildad utifrån produktionen/ekonomin (eller till och med på annat sätt) - bemäktigar sig den genom att omvandla den lite eller mycket i syfte att nå full dominans. Så var fallet med bourgeoisin - av Marx felaktigt placerad utanför historien. Även i detta fall skulle det förresten vara felaktigt att i makten och staten se någonting som lägger sig ovanpå den produktiv-ekonomiska strukturen genom att den stannar utanför den, eller att bara se den som ett redskap för det sociala skikt som är i färd med att komma till makten. Men det kan också hända att en social grupp (erövrande etnisk grupp, "politisk" grupp) genom ett direkt instiftande av ett nytt dominansförhållande och en ny form för makt, skapar och tvingar igenom de produktionsförhållanden som motsvarar denna dominans och som tillåter en samhällelig reproduktion av den. Det är sannolikt att det var slavsamhällenas ursprung och säkert de feodala regimernas vanligaste ursprung. Det är också ursprunget till de nutida byråkratierna i Ryssland, i Kina eller i Östeuropa.
22. Under den totala byråkratiska kapitalismen är avskaffandet av "ekonomin" som separat och relativt självständig sfär en del av den väsentliga förändringen av förhållandet mellan "civilt samhälle" och stat. Sanningen att säga bör själva denna distinktion - vilken förblir belamrad med viktiga ideologiska element som motsvarar den klassiska bourgeoisins syn på samhället - omprövas. Förhållandena mellan det "civila samhället" och staten har aldrig varit sådana i verkligheten, som de presenteras i de teoretiska konstruktionerna (inklusive Marx' och Hegels). Men det borgerliga samhället lever i alla fall och utvecklas i distinktionen mellan en privat sfär, en "civil" offentlig sfär och en statlig offentlig sfär. I den utveckling som leder till fragmenterad byråkratisk kapitalism befinns denna distinktion redan rubbad. Utvidgningen av statens aktiviteter begränsar mer och mer den "civila" offentliga sfären, och själva den "privata" sfären tenderar att under flerfaldiga former bli "offentlig". Med den totala byråkratiska kapitalismen sker ett kvalitativt språng. Distinktionen mellan den "civila" offentliga sfären och den statliga offentliga sfären suddas ut och den "privata" sfären reduceras till ett minimum (som mest till individernas biologiska funktion). Där finns icke desto mindre varken någon dominans över samhället av staten som sådan - eller något "statens absorberande av det civila samhället". Staten domineras själv av ett separat "politiskt" organ - i det typiska och framför andra gällande fallet av partiet, vilket är sista instans för beslut och makt, samt, i själva partiet, av apparatens topp. Partiet, den enande organisationen och mittpunkten för den dominerande gruppen, kan bara identifiera sig i ord med samhället så länge som terrorn det utövar över samhället, för att tvinga det till tystnad, förkunnar denna identifiering. Och partiet skulle inte kunna "absorbera" samhället utan att upphöra att vara vad det är och vad dess benämning klart visar på, en del av [partie de] samhället och en enskild [particulier] kropp i detta samhälle. Å andra sidan betecknar det formella utraderandet av distinktionen mellan civilt samhälle och stat varken ett statens "absorberande" av samhället eller ett "enande" av samhället. Anspråket på ett enande och en homogenisering av samhället - vilket är formulerat i partiets ideologi - har endast ur en synvinkel någon motsvarighet i verkligheten: Alla underställer sig likgiltigt den obegränsade och arbiträra makten som utövas av apparatens topp. Förutom detta kan anspråket inte dölja att det alltjämt finns kvar en social (och inte bara "yrkesmässig") differentiering som är lika stark som under den traditionella kapitalismen (stadsbor/bönder, manuella arbetare/intellektuella arbetare, män/kvinnor etc.), att det likaså alltjämt finns kvar en asymmetrisk och antagonistisk uppdelning av samhället mellan styrande och verkställande (vilken görs mer och mer invecklad genom olika byråkratiska-hierarkiska pyramiders ömsesidiga inträngande i varandra), slutligen att det alltjämt finns kvar klyftor och konflikter i hjärtat av själva byråkratin. Mer än så, detta anspråk framkallar ett nytt motsatsförhållande - motsättningen mellan den formella existensen hos en stat som skulle täcka hela det sociala och sammanfalla med det, och det socialas verkliga jag, vilket konstant undgår denna stat och skiljer sig från staten i fråga, både genom att gå till överdrift (genom att göra mer och annat än vad det förväntas göra) och genom att brista i vissa avseenden (genom att göra mycket mindre än det förväntas göra). En ny spricka mellan statens sken och dess verklighet utgör, då man betraktar staten i sig, en pendang till denna motsättning. Det "civila offentliga" livet har blivit statligt. Men det statliga livet är inte alls offentligt längre. Dess förlopp måste döljas in i minsta detalj och det som på andra håll utan problem är "offentligt" blir här en statshemlighet (alltifrån den mest banala ekonomiska statistik till telefonkatalogen och kartor över Moskvas tunnelbana).
23. Den ryska regimen tillhör kapitalismens social-historiska universum därför att den magma av imaginära sociala betydelser som ger liv åt den ryska regimens institution är densamma som i historien framkommer i och genom kapitalismen. Kärnan i denna magma kan beskrivas som en obegränsad expansion av det "rationella" herraväldet. Det handlar naturligtvis om ett herravälde som till stor del är illusoriskt, och om en förståndets och abstraktionens "pseudo-rationalitet". Det är denna imaginära betydelse som utgör den centrala samlingspunkten för de idéer vilka blir till de verkliga krafter och processer som dominerar kapitalismens verksamhet och utveckling: produktivkrafternas obegränsade expansion; den besatta upptagenheten med "utvecklingen", det pseudo-rationella "tekniska framåtskridandet", produktionen och "ekonomin"; "rationaliseringen" och kontrollen av alla aktiviteter; den längre och längre drivna delningen av uppgifter, den universella kvantifieringen, beräkningen och "planläggningen"; organiseringen som självändamål etc. Motsvarigheterna till denna imaginära betydelse utgörs av företagets, den byråkratiska-hierarkiska apparatens, den moderna statens och det moderna partiets institutionella former. Flertalet av dessa element - d.v.s. institutionella former och betydelser - har skapats under loppet av historiska perioder före kapitalismen. Men det är bourgeoisin som, under sin omvandling till kapitalistisk bourgeoisi, förändrar dessa elements betydelse och funktion, som förenar dem och underordnar dem det rationella herraväldets obegränsade expansions betydelse (som är explicit formulerad från och med Descartes, och fortfarande är central hos Marx, vilket förankrar dennes tanke i det kapitalistiska universumet). Och denna betydelse, som gjorts oberoende av staten genom förvandlingen av marxismen till ideologi och genom partiets politiska organisation, samlar, förenar, ger liv åt och guidar byråkratin när den bemäktigar sig dominansen av samhället, i den specifika institutionen av dess regim och i förvaltningen av denna regim.
24. "Förverkligandet" av denna imaginära sociala betydelse är djupt motsägelsefull. Här finns ett avgörande drag hos moderna samhällen som radikalt ställer dem mot traditionella, "arkaiska" eller "historiska" samhällen, i vilka man inte möter en motsägelse av detta slag. Det moderna samhället eftersträvar bara "rationalitet" och producerar bara, kompakt, "irrationalitet" (ur själva denna "rationalitets" synvinkel). Eller annorlunda uttryckt: inte i något annat känt samhälle befinner sig det system av föreställningar vilka ett samhälle ger sig självt, i så uppenbar och våldsam motsättning till verkligheten i detta samhälle, som fallet är under den byråkratiska kapitalismens regim. Det är helt logiskt att denna motsägelse tar sig vilda utbrott under de mest extrema formerna av "marxistisk" totalitarism, under Stalins och Maos välden.
25. Detta system av föreställningar tenderar mer och mer att reduceras till en ideologi i de moderna samhällena. Ideologin är lika med det "rationaliserade-systematiserade" utarbetandet av den uttalade, ovanför ytan liggande, delen av de imaginära sociala betydelser vilka motsvarar en given institution av samhället - eller ett enskilt socialt skikts plats och syften inom denna institution. Ideologin kan alltså varken uppträda i "mytiska" samhällen eller i "enbart" religiösa samhällen. Den utvecklas på allvar från och med institutionaliseringen av kapitalismen, vilket säger sig självt. Den får en växande betydelse genom själva det faktum att den påstådda rationaliteten är kapitalismens centrala imaginära betydelse, och genom att själva kapitalismens innehåll kräver denna "rationella" uttrycksform som ideologin utgör. Ideologin bör sålunda göra allt uttalat, genomskinligt, möjligt att förklara och att rationalisera - på samma gång som dess funktion är att fördunkla allt. Ideologin är, då den är föremål för denna inneboende motsägelse, samt i direkt motsättning till den samhälleliga verkligheten, tvungen att platta till allting, och att platta till sig själv. Den blir en tom form och dömer sig själv till ökande invärtes förslitning. En lysande och extrem illustration till detta ger "marxism-leninismens" aktuella öde i Ryssland och Kina.
[1] Fr. exécuteur: 'exekutörer', 'verkställande', 'utövande', 'styrda' används här liktydigt - MIA.
[2] K. Marx, Filosofins Elände, s. 115 - MIA.
[3] K. Marx, Kapitalet, band I, s. 554 - MIA.
Last updated on: 5.26.2010