Publicerat: Ffg i "Socialisme ou Barbarie" nr 27 (april 1959), under titeln "Prolétariat et organisation".
Översättning: Fredrik Jansson
Digitalisering: Jonas Holmgren
Det följande är en förkortad översättning från franskan; artikeln finns i sin helhet på engelska: The Working Class and Organisation.
Artikeln är fr.a. en kritik av de socialistiska partiernas och fackföreningarnas byråkratiska förstelning och "den historiska objektivismens" passiviserande verkan.
De organisationer som arbetarklassen skapat för sin frigörelse har blivit kuggar i det system som suger ut dem. Detta är den brutala slutsats som var och en som är beredd att se sanningen i vitögat måste dra. En konsekvens av detta är att många i dag upplever sig stå inför ett dilemma. Kan man engagera sig utan organisation? Och om det är omöjligt, hur organisera sig utan att följa i det spår som har gjort de traditionella organisationerna till de ursprungliga målens värsta fiender?
En del tror att det är möjligt närma sig frågan på ett renodlat negativt sätt. "Erfarenheten visar", säger de, "att alla arbetarklassens organisationer har degenererat; därför är alla organisationer ödesbestämda att degenerera". Detta påstående grundar sig i alltför stor - eller alltför liten - erfarenhet. Fram till i dag har alla revolutioner antingen krossats eller degenererat. Skall vi med utgångspunkt i detta dra slutsatsen att all revolutionär kamp bör överges? Revolutionernas nederlag och organisationernas degenerering är olika uttryck för samma fenomen, nämligen att det etablerade samhället, åtminstone tillfälligt, står som segrare efter sina strider med proletariatet. Om man drar slutsatsen att detta är tingens ordning bör man också vara logisk och ge upp striden. Att bry sig om organiseringsproblemet har betydelse bara för människor som är övertygade om att de kan och måste kämpa tillsammans (det vill säga genom organisering) och som inte från början antar att deras nederlag är oundvikligt.
För dessa människor har de frågor som uppkommer i och med den degenerering som drabbat arbetarklassens organisationer en verklig innebörd och de kräver positiva svar. Varför har dessa organisationer degenererat? Vad innebär närmare bestämt denna degenerering? Vilken roll har dessa organisationer spelat i arbetarrörelsens tillfälliga nederlag? Varför har proletariatet stött dem och inte rört sig bortom dem? Vilka slutsatser kan vi dra av detta inför framtida organisering och handling?
Det finns inget enkelt svar på dessa frågor, för de berör arbetarrörelsens alla sidor och uppgifter i dag. Det finns inte heller något rent teoretiskt svar. Problemet med den revolutionära organiseringen kan inte lösas med mindre än att en sådan organisation faktiskt byggs upp. Detta kommer i sin tur att bero på hur arbetarklassens handlande utvecklas.
Icke desto mindre bör vi försöka finna början på en lösning redan nu. Revolutionärer kan inte helt och hållet avstå från handling och invänta utvecklingen av arbetarklassens kamper. Dessa kamper kommer inte att lösa problemet hur revolutionärer skall organisera sig: de kommer bara att föra upp det på en högre nivå. Och i utvecklingen av dessa kamper spelar organisering en roll. Ingen riktig organisation kommer att kunna byggas om inga kamper utvecklas, och ingen hållbar utveckling av dessa kamper är möjlig utan organisationsbyggande. Om ni inte godtar denna sats, om ni tror att det som ni gör eller inte gör inte har någon betydelse, om ni handlar endast för att kunna leva i fred med ert samvete, kan ni sluta läsa här.
Början på en lösning kan inte var empirisk, inte heller en uppsättning negativa föreskrifter. En revolutionär grupp kan bara anta positiva regler för sitt handlande och arbete, och dessa regler måste vara sprungna ur dess principer. Hur obetydlig organisationen än är, måste dess arbete, dess handlande och det sätt på vilket den agerar i vardagen vara det synliga och kontrollerbara förkroppsligandet av dess målsättningar.
Att ta sig an problemet att bygga en revolutionär organisation kräver därför att vi börjar med den revolutionära rörelsens hela erfarenhet och en analys av rörelsens villkor under den senare hälften av nittonhundratalet.
[......]
Arbetarklassen är varken en helt oansvarig enhet eller historiens absoluta subjekt. De som i klassens utveckling bara ser problemet med dess organisationers degenerering vill paradoxalt göra den till bådadera. Proletariatet, säger de, hämtar allt från sig själv - och spelar ingen roll i degenereringen av dess organisationer. Som en första uppskattning bör vi tvärtom säga att proletariatet får bara de organisationer som det är i stånd att ha.
Proletariatets situation tvingar det att alltid ta på sig och ständigt börja om sin kamp mot det kapitalistiska samhället. I och med denna kamp producerar det ett nytt innehåll och nya former - socialistiskt innehåll och socialistiska former, ty bekämpandet av kapitalismen innebär att föra fram organisationsmål, principer, normer och former som står i radikal motsättning till det etablerade samhället. Men så länge som det etablerade samhället består kommer proletariatet delvis att vara i dess våld.
Resultatet av detta kan iakttas särskilt tydligt i arbetarnas organisationer. När kapitalismen får grepp om dem degenererar de, något som går hand i hand med deras byråkratisering. Så länge som kapitalismen består kommer det att finnas "objektiva förhållanden" som gör denna degenerering möjlig. Men det innebär inte att byråkratiseringen är ödesbestämd. Människorna skapar sin egen historia. Objektiva förhållanden tillåter helt enkelt ett resultat som är en produkt av människors handlingar och attityder. När handlingarna väl inträffar har de tagit en mycket väl definierad riktning. Å ena sidan har revolutionära aktivister delvis förblivit, eller åter blivit, de kapitalistiska sociala relationernas och den kapitalistiska ideologins fångar. Å andra sidan har proletariatet likafullt förblivit i detta grepp och har gått med på att fungera som sina organisationers förverkligare.
Under vilka förutsättningar kan denna situation förändras i framtiden? För det första måste erfarenheten av den föregående perioden göra både revolutionära aktivister och arbetare medvetna om de motsägelsefulla, och i grunden reaktionära, dragen i egna och andras uppfattningar och attityder. Aktivisterna måste kasta dessa traditionella idéer över ända och börja betrakta den revolutionära teorin, politiken, handlingen, organisationen och det revolutionära programmet på ett nytt sätt, ett socialistiskt sätt. Å andra sidan måste proletariatet börja se sin kamp som en självständig kamp, och den revolutionära organisationen inte som ett ledarskap ansvarigt för dess öde, utan som en del av och ett verktyg i sin kamp.
Existerar dessa förutsättningar nu? Är detta störtande av traditionella idéer ett resultat av en viljeansträngning, en inspiration, eller en ny, mer korrekt teori? Nej, detta störtande görs möjligt från och med nu av ett stort objektivt faktum, arbetarrörelsens byråkratisering. Proletariatet har genom sitt handlande skapat en byråkrati. Denna byråkrati har blivit en integrerad del av det utsugande systemet. Om proletariatets kamp mot utsugningen fortsätter kommer det inte bara att riktas mot byråkrater som individer, utan mot byråkratin som system, som social relation, som en verklighet och som en ideologi som korresponderar mot denna verklighet.
Detta är en nödvändig följdsats till vad som sagts tidigare om de objektiva faktorernas roll. Det finns inga ekonomiska eller andra lagar som gör byråkratiseringen omöjlig hädanefter, men det finns en utveckling som har blivit objektiv, för samhället har byråkratiserats och därför kan proletariatets kamp mot detta samhälle bara vara en kamp mot byråkratin. Byråkratins undergång är lika litet "förutbestämd" som proletariatets seger är det. Men förutsättningarna för denna seger finns från och med nu i och med den sociala verkligheten, eftersom medvetenheten om byråkratins problem inte längre är beroende av några teoretiska argument eller av någon oerhörd klarhet. Denna medvetenhet kan i stället vara resultatet av den dagliga erfarenheten hos arbetare som ställs inför byråkratin inte som ett potentiellt hot i en avlägsen framtid, utan som en fiende av kött och blod, född ur deras eget handlande.
De senare årens händelser visar att proletariatet skaffar sig erfarenhet av byråkratiska organisationer, inte som ledarskapsgrupper som har "misstagit sig" eller som "förråder", utan på ett mycket mer djupgående sätt.
På de platser där dessa organisationer har makten, som i Östeuropa, ser proletariatet dem helt enkelt med nödvändighet som det utsugande systemets inkarnation. När det lyckas att lyfta av sig det totalitära oket är dess revolutionära kamp inte bara riktad mot byråkratin; det sätter upp mål som ger positivt uttryck för den byråkratiska erfarenheten. 1953 efterfrågade arbetarna i Östberlin en "metallarbetarregering" och senare krävde de ungerska arbetarråden arbetarstyrning av produktionen.[1*]
I majoriteten av västländerna visar arbetarnas inställning till byråkratiska organisationer att de ser dem som främmande och alienerande institutioner. Till skillnad från vad som fortfarande var fallet i slutet av andra världskriget, tror inte arbetarna i något industrialiserat land att "deras" partier eller fackföreningar vill eller kan genomföra en grundläggande förändring av deras situation. De kanske "stöder" dem genom att rösta på dem i deras egenskap av det minst onda. De kanske använder dem - så är fortfarande fallet när det gäller fackföreningar - på samma sätt som man använder en advokat eller brandkåren. Men det är sällan som de mobiliserar sig för dem eller på deras begäran, och de deltar aldrig aktivt i dem. Medlemstalen i fackföreningarna må stiga eller falla, men ingen deltar i fackföreningsmötena. Partierna kan i allt mindre utsträckning förlita sig på den handlande stridbarheten hos arbetare som är partimedlemmar; i stället fungerar de genom avlönad permanent personal från "vänsterfalangen" inom småborgerligheten och de intellektuella. I arbetarnas ögon är dessa partier och fackföreningar en del av den etablerade ordningen - mer eller mindre ruttna än resten - men i princip identiska med denna. När arbetarkamper bryter ut gör de oftast det utanför de byråkratiska organisationerna och ibland direkt mot dem.[2*]
Vi har därmed gått in i en ny fas av proletariatets utveckling som, om man så vill, kan dateras till 1953. Detta är begynnelsen av en historisk period under vilken proletariatet kommer att försöka göra sig av med resterna av sina skapelser från 1890 och 1917. Från och med nu, när arbetarna sätter upp sina egna mål och uppriktigt kämpar för att uppnå dem, kan de bara göra det utanför, och oftast i konflikt med, de byråkratiska organisationerna. Detta innebär inte att de senare kommer att försvinna. Så länge som proletariatet accepterar det utsugande systemet, kommer organisationer som ger uttryck för detta att existera och de kommer att fortsätta att fungera som verktyg för proletariatets integration i det kapitalistiska samhället. Utan dessa finns det ingen möjlighet för det kapitalistiska samhället att fungera. Men just på grund av detta faktum kommer varje kamp att placera arbetarna i ett motsatsförhållande till dessa byråkratiserade organisationer, och om dessa kamper utvecklas kommer nya organisationer att växa upp från själva proletariatet, eftersom sektioner av lönearbetare, tjänstemän och intellektuella kommer att känna behovet av att handla på ett systematiskt och bestående sätt för att hjälpa proletariatet att uppnå sina nya mål.
Om arbetarklassen skall gå in i en ny handlings- och utvecklingsfas, kommer ofantliga praktiska och ideologiska behov att uppstå.
Proletariatet kommer att behöva organ varigenom det kan ge uttryck för sina erfarenheter och uppfattningar bortom fabriksgolvet eller kontoret där den kapitalistiska samhällsstrukturen för närvarande begränsar det, och detta kommer att ge det möjlighet att krossa det borgerliga och byråkratiska monopolet över uttrycksmedlen. Det kommer att behöva informationscentrum som meddelar vad som händer bland olika grupper av arbetare, inom de härskande klasserna, i samhället i stort och i andra länder. Det kommer att behöva organ för ideologisk kamp mot kapitalismen och byråkratin som kan skissera en positiv socialistisk uppfattning om samhällsproblemen. Det kommer att känna behovet av att ett socialistiskt perspektiv definieras, så att de problem som en arbetarklass vid makten ställs inför förs ut i ljuset och löses, och så att erfarenheterna från tidigare revolutioner struktureras upp och finns tillgänglig för dagens generationer. Det kommer att behöva materiella medel och verktyg för att utföra dessa uppgifter, liksom mellanhänder mellan yrkesgrupper, regioner och länder för att föra människor och idéer samman. Det kommer att behöva locka till sig kontorsarbetare, tekniker och intellektuella och införliva dem i sin kamp.
Arbetarklassen kan inte själv omedelbart tillgodose dessa behov, förutom under en revolutionär period. Arbetarklassen kan få en revolution att uppstå "spontant", framföra de mest omfattande kraven, uppfinna ojämförbart effektiva kampformer och skapa organ för att uttrycka sin makt. Men arbetarklassen som sådan, i ett helt normalt tillstånd, kommer till exempel inte att producera en nationell arbetardagstidning vars frånvaro i dag är kännbar. Det kommer att vara arbetare och aktivister som producerar den, och dessa kommer med nödvändighet att organisera sig för att producera den. Det kommer inte att vara arbetarklassen som helhet som sprider nyheterna om en specifik kamp som utkämpas på en specifik plats. Om organiserade arbetare och aktivister inte gör det, är det här exemplet bortkastat, för det kommer att förbli okänt. Under normala perioder kommer arbetarklassen som sådan inte att i kampen införliva tekniker och intellektuella som det kapitalistiska samhället tenderar att skilja från arbetarna, och utan en sådan införlivning kommer en mängd problem som hemsöker den revolutionära rörelsen i ett modernt samhälle att förbli olösta. Inte heller kommer arbetarklassen som sådan, eller de intellektuella som sådana, att lösa problemet hur man vidareutvecklar en revolutionär teori och ideologi, för en sådan beslutsamhet kan bara komma till genom en fusion av arbetarnas erfarenhet och de positiva dragen i den moderna kulturen. Nu är den enda platsen i det samtida samhället där denna fusion kan äga rum en revolutionär organisation.
Att arbeta för att tillgodose dessa behov innebär därför med nödvändighet att bygga en organisation som är så stor, stark och effektiv som möjligt. Denna organisation kan bara existera på två villkor.
Det första villkoret är att arbetarklassen erkänner den som ett oersättligt redskap i sin kamp. Utan omfattande stöd från arbetarklassen kan organisationen inte utvecklas, varken till det bättre eller till det sämre. Den rädsla för byråkratisering som vissa människor utvecklar för närvarande erkänner inte ett grundläggande faktum: Det finns mycket litet utrymme för en ny byråkrati, med avseende på såväl de objektiva förhållandena (den existerande byråkratin tillgodoser det utsugande systemets behov) som proletariatets medvetande, vilket är viktigast. I annat fall, om proletariatet återigen tillåter att en byråkratisk organisation utvecklas, och återigen hamnar i dess våld, skulle slutsatsen vara att alla de idéer som vi omfattar är falska, åtminstone i den nuvarande historiska perioden och förmodligen när det gäller de socialistiska utsikterna. För detta skulle betyda att proletariatet inte är i stånd att etablera ett socialistiskt förhållande med en politisk organisation, att det inte kan lösa problemet med hur det skall förhålla sig till ideologins sfär, till de intellektuella och till andra sociala grupper på ett förnuftigt och fruktbart sätt, och därmed ytterst att det skulle finna att problemet "staten" är olösligt.
Men en sådan organisation kommer att erkännas av proletariatet som ett oersättligt redskap i dess kamp endast under förutsättning att - och detta är det andra villkoret - den lär sig alla den tidigare historiska periodens läxor och placerar sig själv på proletariatets nuvarande erfarenhets- och behovsnivå. En sådan organisation kommer att kunna utvecklas, och kan faktiskt existera endast under förutsättning att dess handlingar, strukturer, idéer och metoder korresponderar mot, och ger uttryck för, arbetarnas antibyråkratiska medvetande, och endast under förutsättning att den kan definiera den revolutionära politiken, teorin, handlingen och det revolutionära arbetet på nya grunder.
Ändamålet, och samtidigt medlet, för den revolutionära politiken är att inom varje område bidra till utvecklingen av proletariatets medvetande, och särskilt där svårigheterna med denna utveckling är som störst: när det gäller samhällets problem som helhet. Men medvetenhet är inte att spela in och sedan spela upp, att lära sig idéer som kommer utifrån eller att kontemplera färdigtänkta tankar. Det är handling, skapande, förmåga att producera. Det är därför inte fråga om att "höja medvetandet" genom undervisning, oavsett hur bra innehållet eller läraren är; det handlar snarare om att bidra till proletariatets medvetandeutveckling som skapande förmåga.
Det är därmed inte fråga om revolutionär politik som tränger sig på eller manipulerar proletariatet, men det kan inte heller vara fråga om att predika för proletariatet eller lära det en "korrekt teori". Den revolutionära politikens uppgift är att bidra till skapandet av proletariatets medvetande genom att bidra med de delar som det saknar. Men proletariatet kan utöva kontroll över dessa delar och, vad som är ännu viktigare, det kan effektivt införliva dem i sin egen erfarenhet och därmed skapa något av dem endast om det är organiskt sammankopplat med dem. Detta är raka motsatsen till "förenkling" eller popularisering, och det antyder ett fortsatt fördjupande av frågorna. Den revolutionära politiken måste hela tiden visa hur samhällets mest allmänna problem är en del av arbetarnas dagliga liv och handlande, och tvärtom hur de konflikter som sliter deras liv i stycken i sista hand har samma natur som de som delar samhället. Den måste påvisa kopplingen mellan de lösningar som arbetarna har på de problem de stöter på i arbetet och de som är tillämpliga på hela samhället. I korthet måste den utvinna det socialistiska innehållet ur det som ständigt skapas av proletariatet (oavsett om det handlar om en strejk eller en revolution), formulera det sammanhängande, propagera för det och visa på dess universella betydelse.
Detta innebär inte att påstå att den revolutionära politiken är detsamma som ett passivt uttryck för eller en reflektion av arbetarklassens medvetenhet. Denna medvetenhet innehåller litet av allt, både socialistiska och kapitalistiska delar, vilket vi har lagt oss vinn om att påvisa. Vi har Budapest och vi har också stora skaror franska arbetare som behandlar algerier som bougnoules;[1] vi har strejker mot hierarkier och vi har revirstrider mellan fackföreningar. Den revolutionära politiken kan och måste bekämpa kapitalismens fortsatta inträngning i proletariatet, för den revolutionära politiken är bara en sida av arbetarklassens kamp mot sig själv. Den innebär med nödvändighet ett val bland det som arbetarklassen producerar, efterfrågar och godtar. Basen för detta val är den revolutionära ideologin och teorin.
Den länge förhärskande uppfattningen om den revolutionära teorin - det vetenskapliga studiet av samhället och revolutionen så som det utvecklats av specialister och introducerats för proletariatet av partiet - står i direkt motsättning till själva idén att en socialistisk revolution är massornas självständiga handling. Men den är lika felaktig på det teoretiska planet. Det finns inga "bevis" för det utsugande systemets ofrånkomliga sammanbrott.[3*] Det ligger till och med mindre "sanning" i påståendet att det är möjligt att etablera socialismen via ett teoretiskt arbete utanför det konkreta innehållet i proletariatets historiska vardagshandling. Proletariatet utvecklas på egen hand mot socialismen - annars skulle det inte finnas något framtidshopp för socialismen. De objektiva förhållanden som gäller för denna utveckling är ett resultat av själva det kapitalistiska samhället. Men dessa förhållanden fastslår bara sammanhanget och definierar de problem proletariatet kommer att stöta på i sin kamp; de bestämmer långt ifrån innehållet i svaren på dessa problem. Svaren är proletariatets skapelse, för denna klass tar till sig situationens objektiva delar samtidigt som den omvandlar dem och öppnar upp för tidigare okända och oväntade handlingsfält och objektiva möjligheter. Socialismens innehåll är detta massornas kreativa handlande som ingen teori har kunnat eller kommer att kunna förutse. Marx kunde inte förutse kommunen (inte som händelse utan som social organisationsform) eller Lenin sovjeterna, inte heller kunde någon av dem förutse arbetarstyre. Marx kunde bara dra slutsatser från och erkänna vikten av det parisiska proletariatets handlande under kommunen - och det var storartat av honom att förkasta sina tidigare åsikter för att kunna göra detta. Men det skulle vara precis lika felaktigt att påstå att när dessa slutsatser har nåtts innehåller teorin sanningen och kan föra in den i formler som kommer att förbli giltiga i all oändlighet. Dessa formler kommer bara att vara giltiga fram till massornas nästa handlingsfas, för varje gång de åter börjar handla har massorna strävan att röra sig bortom sin tidigare handlingsnivå, och därmed bortom de slutsatser som drogs av tidigare teoretiska landvinningar.
Socialismen är inte en korrekt teori som står i motsättning till falska teorier. Den är i stället möjligheten till en ny värld som reser sig ur samhällets djup och som kommer att sätta i fråga själva idén om "teori". Socialismen är inte en korrekt idé. Den är ett projekt för historiens omvandling. Dess innehåll är att historiens objekt helt och fullt blir dess subjekt - vilket vore otänkbart om innebörden av denna omvandling besatts av en viss grupp av individer.
Följaktligen måste föreställningen om den revolutionära teorin förändras. Den måste förändras först och främst med tanke på dess idéers och principers yttersta källa - vilken inte kan vara något annat än proletariatets historiska och dagliga erfarenheter och handlingar. All ekonomisk teori måste rekonstrueras kring vad som finns latent samlat i arbetarnas strävan efter jämlikhet i inkomst, hela produktionsteorin kring arbetarnas informella organisation i fabriken, all politisk teori kring de principer som förkroppsligas i sovjeterna och råden. Endast med hjälp av dessa fyrbåkar kan teorin belysa och använda det som är av revolutionärt värde bland det samtida samhällets allmänna kulturella skapelser.
I andra hand måste föreställningen om teorin förändras både vad det gäller målsättning och funktion. Det kan inte vara fråga om att spotta ur sig socialismens grundläggande sanningar, utan i stället stödja proletariatet och mänsklighetens befrielsekamp. Detta innebär inte att teorin är ett utilitaristiskt bihang till den revolutionära kampen eller att dess värde skall mätas i propagandans effektivitet. Den revolutionära teorin är i sig själv ett grundläggande moment i kampen för socialism, så till den grad att den innehåller sanningen. Inte spekulativ eller kontemplativ sanning, utan sanning sammanbunden med praxis, sanning som kastar ljus över ett projekt för världens omvandling. Dess funktion blir då att klart och vid varje tillfälle uttrycka det revolutionära företagets och arbetarkampens innebörd, att belysa det sammanhang i vilket denna handling äger rum, att rätt placera dess olika delar och bidra med ett övergripande förklaringsschema för att förstå dessa delar så att de kan kopplas till varandra och så att den viktiga länken mellan rörelsens dåtid och framtid bibehålls. Men viktigare ändå är att utveckla det socialistiska betraktelsesättet. För den revolutionära teorin, den yttersta garanten för kritiken av kapitalismen och för ett nytt samhälles utsikter, återfinns i proletariatets handlande, dess motstånd mot etablerade former av social organisation och dess strävan att skapa nya relationer mellan människor. Men teorin kan och måste föra fram de sanningar som kommer ur detta handlande genom att visa på deras universella giltighet. Den måste visa på att proletariatets utmaning av det kapitalistiska samhället är ett uttryck för den djupaste motsättning inom detta samhälle; den måste visa på den objektiva möjligheten av ett socialistiskt samhälle. Den måste därför, i enlighet med proletariatets erfarenhet och handlande, definiera det socialistiska betraktelsesättet så fullständigt som möjligt vid varje givet tillfälle, och sedan tolka denna erfarenhet i enlighet med detta betraktelsesätt.
Föreställningen om teorin måste verkligen förändras med hänsyn till det sätt på vilket den utarbetas. Som ett uttryck för vad som är universellt giltigt i proletariatets erfarenhet och som en fusion av denna erfarenhet med de revolutionära delarna i den samtida kulturen, kan den revolutionära teorin inte utvecklas, så som tidigare gjorts, av ett specifikt intellektuellt skikt. Den kommer inte att ha något värde, ingen överensstämmelse med det som den annars anser som dess grundläggande principer, om den inte ständigt i praktiken fylls på med arbetarnas erfarenheter så som dessa tar sig uttryck i deras dagliga liv. Detta antyder ett radikalt brott med de traditionella organisationernas praktik. De intellektuellas teorimonopol bryts inte av det faktum att en liten grupp arbetare "utbildas" av organisationen - och därigenom förvandlas till en andra klassens intellektuella; tvärtom innebär detta bara att problemet kvarstår. Den uppgift som organisationen står inför inom detta område är att förena intellektuella med arbetare så som arbetare när den utarbetar sina idéer. Detta innebär att de frågor som ställs, och de metoder som används för att diskutera och lösa dessa problem, måste förändras så att det blir möjligt för arbetarna att delta. Detta handlar inte om att "läraren ger tillåtelse", utan är snarare det första villkoret som måste uppfyllas om den revolutionära teorin skall kunna förbli sina principer, sitt objekt och sitt innehåll trogna.[4*]
Dessa överväganden visar att det är fåfängt att tala om den revolutionära teorin utanför en revolutionär organisation. Bara en organisation som är skapad som en revolutionär arbetarorganisation, som domineras av arbetare såväl numerärt som i de grundläggande frågorna, och som skapar breda kontaktytor med proletariatet och därmed tillåter den att i vidaste mån ta till sig det samtida samhällets erfarenhet - bara en organisation av detta slag kan producera en teori som är någonting annat än specialisters isolerade arbete.
Organisationens uppgift är inte bara att komma fram till den klarast möjliga föreställningen om den revolutionära kampen och sedan hålla den för sig själv. Den har ingen mening om den inte är ett steg i denna kamp; den har inget värde om den inte kan bidra till arbetarnas kamp och vara behjälplig i skapandet av deras erfarenhet. Dessa två sidor är oskiljaktiga. Till skillnad från den intellektuelle, vars erfarenhet har skapats av läsande, skrivande och spekulativt tänkande, skapas arbetarnas erfarenhet genom deras handlingar. Organisationen kan därför bidra till skapandet av arbetares erfarenheter endast om den (a) handlar på ett exemplariskt sätt och (b) hjälper arbetarna att handla på ett effektivt och fruktbart sätt.
Organisationen kan inte avsäga sig handling eller ge upp försöken att påverka handlingar och händelser i en specifik riktning utan att förneka sig själv. Ingen handlingsform som övervägs inom organisationen kan avskrivas på förhand. Handlingsformerna kan bara bedömas med utgångspunkt i hur effektivt de uppnår organisationens målsättningar - som alltid är den bestående utvecklingen av proletariatets medvetande. Dessa former sträcker sig från tidskrifts- och pamflettproduktion till spridning av flygblad som uppmanar till den ena eller andra handlingen och formulerandet av slagord som i en given historisk situation kan möjliggöra en snabb sammanfattning av medvetenheten om proletariatets egna målsättningar och handlingsvilja. Organisationen kan genomföra denna handling sammanhängande och medvetet endast om den har en uppfattning om såväl de omedelbara som de historiska problem som arbetarklassen står inför, och endast om den handlar i enlighet med ett program som sammanfattar och uttrycker arbetarrörelsens erfarenhet fram till denna punkt.
För närvarande står organisationen inför tre uppgifter som är verkligt brådskande och kräver en mer exakt definition.
Den första är att ge uttryck för arbetarnas erfarenheter och att hjälpa dem att bli medvetna om den medvetenhet som de redan besitter. Två enorma hinder står i vägen för detta. Det första är den materiella omöjligheten att uttrycka sig som är ett resultat av borgerlighetens, "vänsterpartiernas" och fackföreningarnas monopolisering av uttrycksmedlen. Den revolutionära organisationen måste låta sina organ stå till arbetarnas förfogande, oavsett om de är organiserade eller inte. Men det finns ett andra hinder som i själva verket är ännu större: Även när arbetarna ges de materiella medlen att uttrycka sig så gör de inte det. Roten till denna attityd återfinns i den idé som ständigt sprids av det borgerliga samhället och uppmuntras av "arbetarklassens organisationer", nämligen att arbetarnas åsikter inte riktigt räknas. Övertygelsen om att de "stora" samhällsproblemen inte har någon koppling till arbetarklassens erfarenhet, och att de tillhör specialisternas och ledarnas fält, slår ständigt rot i proletariatet. I sista hand är det denna övertygelse som är den grundläggande förutsättningen för det utsugande systemets fortlevnad. Det är den revolutionära organisationens plikt att bekämpa detta, för det första genom dess kritik av det nuvarande samhället, och speciellt genom att visa på systemets ruttenhet och dess ledares oförmåga att lösa deras problem, och för det andra, vilket är viktigast, genom att visa på den positiva betydelsen av arbetarnas erfarenheter och svaret som dessa latent har på de mest allmänna samhällsproblemen. Endast om idén att det som arbetarna har att säga är oviktigt förkastas kan arbetarna komma att uttrycka sig själva.
Organisationens andra uppgift är att ge proletariatet en övergripande föreställning om det nutida samhällets och framför allt socialismens problem. Arbetarna har svårt att föreställa sig möjligheten av arbetarstyre av samhället och uppfattar snarare den degradering som den socialistiska idén har lidit genom dess byråkratiska karikatyrer. Tillsammans utgör dessa svårigheter de huvudsakliga hindren för proletariatets revolutionära handling i denna period av djup kris i kapitalismens sociala relationer. Det är organisationens uppgift att återuppväcka denna medvetenhet om socialismens möjlighet hos proletariatet; utan denna kommer den revolutionära utvecklingen att vara oändligt mycket svårare att få till stånd.
Organisationens tredje uppgift är att hjälpa arbetarna att försvara sina omedelbara intressen och positioner. Som ett resultat av den fullständiga byråkratiseringen av det stora flertalet fackföreningar och frånvaron av varje strävan att ersätta dessa med nya och "förbättrade" fackföreningar, är det i dag bara den revolutionära organisationen som kan ta på sig den rad av funktioner som är nödvändiga för att anspråksfulla krav skall kunna drivas framgångsrikt, eller ens komma till stånd. Bland dessa märks informations-, kommunikations- och sambandsfunktionerna, de grundläggande materiella funktioner som hör till dem samt, vilket är viktigast, de funktioner som behövs för att systematiskt klargöra och sprida exemplariska krav, organisationsformer och metoder som gör det möjligt att bedriva kamper som har initierats av olika grupper av arbetare. Detta handlande av organisationen förnekar på inget sätt den betydelse som självständiga minoritetsfraktioner av militanta arbetare i olika företag kan få under den kommande perioden. Sådana grupperingars handlande kan inte i slutändan vara framgångsrikt om de inte lyckas röra sig bortom firmans snäva begränsningar och expanderar till andra yrkesgrupper och den nationella nivån. Organisationen kan lämna ett avgörande bidrag när det gäller deras betydelse. Men viktigast är att erfarenheten visar att sådana grupperingar bara kommer att förbli tillfälliga fenomen om de inte görs levande av aktivister som är övertygade om behovet av permanent handling och som, till följd av denna övertygelse, kopplar ihop sitt handlande med problem som rör sig bortom de problem som arbetarna i deras egen firma har. Dessa aktivister kommer att märka att organisationen är ett oersättligt stöd för deras handlande, och oftast kommer de att ha sin bas i denna organisation. Skapandet av minoritetsfraktioner i firmor kommer med andra ord oftast att vara ett resultat av den revolutionära organisationens handlande.
Även på detta område kan organisationens inspiration bara komma från de socialistiska strukturer som skapats av arbetarklassen under dess historia. Den måste låta sig ledas av de principer som låg till grund för sovjeterna och fabriksråden, inte kopiera dessa organisationer direkt, utan i stället anpassa dem så att de passar de aktuella förhållandena. Detta innebär:
1. att gräsrotsorganen har så mycket självständighet som är förenligt med organisationens allmänna handlingsenhet när det gäller att bestämma över sina egna handlingar;
2. att direktdemokrati, det vill säga kollektivt beslutsfattande av alla berörda, tillämpas överallt där det är möjligt och
3. att de centrala organ som har fått fullmakt att fatta beslut är sammansatta av delegater som valts från gräsrotsorgan med rätt att när som helst återkalla delegaten.
Arbetarstyrets principer måste med andra ord vägleda organisationens handlande och struktur. Vid sidan av dessa finns bara kapitalistiska principer, vilka som vi har sett bara kan resultera i etablerandet av kapitalistiska förhållanden.
Det är framför allt problemet med relationen mellan centralisering och decentralisering som organisationen måste lösa på basis av arbetarstyrets principer. Organisationen är en kollektiv enhet i sitt handlande och till och med i produktionen. Den kan därför inte existera utan handlingsenhet och det betyder att alla frågor som är kopplade till organisationen som helhet med nödvändighet kräver centraliserat beslutsfattande. "Centraliserat" betyder inte att beslut skall fattas av en centralkommitté; tvärtom skall de fattas av organisationen som helhet, antingen direkt eller genom valda, återkallningsbara delegater, med majoritetsprincip. Dessutom är det helt avgörande att gräsrotsorganen inom de centrala beslutens ramar självständigt styr sina egna handlingar.
Den förvirring som har skapats av den byråkratiska dominansen under de senaste trettio åren har i dag vänt en del människor mot centralisering i sig (i den revolutionära organisationen såväl som det socialistiska samhället) och har fått dem att sätta den i motsättning till demokrati. Ett sådant motstånd är absurt. Feodalismen var decentraliserad, och om Chrusjtjovs Ryssland decentraliserades skulle det inte bli mer demokratiskt. Å andra sidan innebär ett fabriksråd verkligen centralisering. Demokrati är bara en form av centralisering; det innebär helt enkelt att centrumet är helheten av deltagarna och att beslut fattas av en majoritet av dessa deltagare och inte av någon instans vid sidan av dem. Bolsjevikernas "demokratiska centralism" var, som vi såg tidigare[2], inte någon demokratisk centralism. I själva verket fungerar den genom att tilldela en ledarminoritet beslutsfattande funktioner. Proletariatet har alltid varit centraliserat. Detta gäller dess historiska handlingar (kommunen, sovjeterna, arbetarråden) såväl som dess nuvarande kamper. Trots detta har det varit demokratiskt, det vill säga en förespråkare för majoritetsstyre. Om det samhälleliga ursprunget till motståndet mot majoritetsprincipen skall eftersökas, kommer det definitivt inte att hittas i arbetarklassen.
Icke desto mindre handlar organisationens demokratiproblem inte bara om den form som beslut fattas i, utan om hela den process genom vilken man kommer fram till beslut. Demokrati är meningsfullt endast om de som skall fatta besluten kan göra det med full kännedom om relevanta fakta. Demokratins problem omfattar därför också problemet med att få tillgång till adekvat information, men det handlar inte bara om detta, för det är också en fråga om de ställda frågornas natur och deltagarnas attityd till dessa frågor och resultatet av det ena eller andra beslutet. Slutligen är demokrati omöjligt utan aktivt och bestående deltagande av organisationens alla medlemmar i dess arbete och styre. Detta deltagande är i sin tur inte och kan inte vara ett resultat av aktivisters psykiska egenskaper, som till exempel deras karaktärsstyrka eller entusiasm. Det beror framför allt på vilken sorts arbete som organisationen föreslår dem och på det sätt på vilket detta arbete sätts samman och utförs. Om det arbete som de utför reducerar dem till rollen som verkställare av andras beslut, kommer deras deltagande att vara oändligt litet. Även om dessa beslut verkställs med stor hängivenhet, kommer graden av deltagande med nödvändighet bara att vara en liten spillra av vad det kunde vara. Därför är det omfattningen av de möjligheter som organisationen ger var och en av sina medlemmar att som kreativ gruppmedlem använda sin egen erfarenhet för att delta i organisationens arbete och ta kontroll över dess produktion som ger var och en möjlighet att mäta demokratins omfattning i organisationen.
Kan vi därmed hävda att vi slutligen har löst alla problem? Kan vi nu säga att vi är immuna mot det etablerade samhällets tankemodeller och att vi har hittat receptet som gör det möjligt för organisationen att undvika all byråkratisering och för proletariatet att undvika alla misstag och nederlag? Att hävda detta vore att inte förstå någonting alls av vad som sagts, och att dessutom förvänta sig den typen av svar vore att överhuvudtaget ingenting förstå om den typ av frågor som har ställts. Svaret till dem som efterfrågar garantier för att en ny organisation inte skall byråkratiseras är följande: "Ni är redan fullständigt byråkratiserade själva, ni är en ny byråkratis ideala fotsoldater om ni tror att en teoretiker, bara genom att reflektera över problemet, kan komma fram till en plan som eliminerar risken för byråkratisering. Den enda garantin mot byråkratisering är era egna tankar och handlingar - ert största möjliga deltagande och absolut inte er frånvaro".
Vi har i den här tidskriften [Socialisme ou Barbarie] under några år sagt att den revolutionära handlingen är fångad i en avgörande motsägelse: den är en del av det samhälle som den vill avskaffa. Detta är samma typ av motsättning som proletariatet självt ställs inför under kapitalismen. Det är absurt att nu söka efter en teoretisk lösning på denna motsättning. Ingen sådan lösning existerar, eftersom en teoretisk lösning på en verklig motsättning är nonsens. Detta rättfärdigar inte återhållsamhet, utan kamp. Motsättningen löser delvis upp sig själv på varje handlingssteg, men bara revolutionen kan lösa upp den helt och hållet. I praktiken löser den delvis upp sig när en revolutionär erbjuder arbetarna idéer som ger dem möjlighet att organisera sig och uttrycka sina erfarenheter - och när arbetarna använder dessa idéer för att gå vidare, ge upphov till nytt, positivt innehåll i kampen och så småningom "utbilda utbildaren". Den löser delvis upp sig när en organisation föreslår en kampform, och denna form används, berikas och breddas av arbetarna. Den löser upp sig när genuint kollektivt arbete blir verklighet inom organisationen, när varje persons idéer och erfarenheter diskuteras av de andra och överskrids för att förenas i ett gemensamt mål och en gemensam handling och när aktivister utvecklar sig själva genom sitt deltagande i varje sida av organisationens liv och handlande.
Inget av detta kan erövras en gång för alla, men det är bara längs med dessa linjer som framsteg kan göras. Vilken form organisationen och dess handlingar än tar, kommer aktivisternas ändamålsenliga deltagande alltid att vara ett problem, en prestation som måste upprepas varje dag. Problemet kommer inte att lösas genom att man fastslår att det inte skall finnas någon organisation - vilket skulle innebära att man godtar att det inte finns något deltagande över huvud taget, det vill säga att man godtar den fullständigt byråkratiska lösningen. Inte heller kan det lösas genom regler eller stadgar som automatiskt garanterar maximalt deltagande - eftersom ingen sådan regel existerar. Det finns bara regler som antingen tillåter deltagande eller gör det omöjligt. Oavsett innehållet i organisationens revolutionära teori eller program, hur djupa dess kontakter med proletariatets erfarenheter och behov är, är det alltid möjligt, till och med säkert, att historien vid någon tidpunkt springer om denna teori och detta program. Risken finns alltid att de som har försvarat dessa dittills gör dem till något absolut och försöker underordna och anpassa den levande historiens skapelser för att passa dessa. Vi kan begränsa denna risk och utbilda aktivister och till att börja med oss själva genom att hålla i minnet att socialismens yttersta kriterium finns i de människor som kämpar i dag och inte i de resolutioner man röstade om förra året. Men risken kan aldrig elimineras helt och hållet, och hur som helst kan den inte elimineras genom att teori och program elimineras, för det skulle innebära att man eliminerar alla rationella handlingar och överger livet för att kunna hålla fast vid dåliga anledningar att leva.
Denna motsägelsefulla situation har inte skapats av den revolutionäre aktivisten. Den har prackats på honom, på samma sätt som den har prackats på proletariatet, av det kapitalistiska samhället. Vad som skiljer den revolutionäre aktivisten från den borgerlige filosofen är att den förre inte förblir paralyserad av motsättningen när han väl har blivit uppmärksam på den, utan kämpar för att övervinna den, inte genom reflektion eller spekulation i ensamhet, utan genom kollektiv handling. Och att handla är först och främst att organisera sig.
[1] Bougnoule är en nedsättande rasistisk benämning på människor av framför allt nordafrikanskt ursprung. Övers anm.
[2] Avsnittet som det hänvisas till är utelämnat i denna översättning.
[1*] Se Socialisme ou barbarie nr 13 och 20.
[2*] Se texterna om de franska strejkerna 1953 och 1955 och om strejkerna i England och USA i Socialisme ou barbarie nr 13, 18, 19 och 26. När det gäller betydelsen av den franska befolkningens uppfattning om gaullismen, se texten "Bilan" i Socialisme ou barbarie nr 26.
[3*] Hur allvarlig krisen än är - händelserna i Polen har nyligen visat detta igen - kan ett utsugande system kastas över ända endast om massorna inte bara drivs till handling, utan flyttar upp handlandet på den nivå som behövs för att en ny social organisation skall ta den gamlas plats. Om inte detta händer kommer samhällslivet att fortgå, och det kommer att fortgå i enlighet med den gamla modellen, mer eller mindre förändrat på ytan. Nu kan ingen teori "bevisa" att massorna ofrånkomligt kommer att nå denna föreskrivna handlingsnivå; ett sådant "bevis" skulle var en självmotsägelse.
[4*] Det kan självklart inte röra sig om jämlikt deltagande i alla frågor; det viktiga är att det är jämlikt i de grundläggande frågorna. För revolutionärer handlar nu den första förändringen om vad en grundläggande fråga är. Det är klart att arbetarna inte kan delta som arbetare och på grundval av sin erfarenhet i en diskussion om profitkvotens fallande tendens. Som av en händelse är detta problem, för att tala klarspråk, oviktigt (även vetenskapligt). Mer generellt har icke-deltagande i traditionella organisationer gått hand i hand med en uppfattning om den revolutionära teorin som en "vetenskap" som inte har någon koppling till människors erfarenheter om man inte ser till de mest avlägsna konsekvenserna. Vad vi säger här leder oss till att anamma en rakt motsatt position. Definitionsmässigt kan inget vara av grundläggande intresse för den revolutionära teorin om det inte går att koppla organiskt till arbetarnas egna erfarenheter. Det är också uppenbart att denna koppling inte alltid är enkel och direkt, samt att den aktuella erfarenheten inte kan reduceras till ren omedelbarhet. Den "spontanistiska" mystifieringen enligt vilken arbetaren, via en ansträngningslös och magisk operation, kan hitta allt han behöver för att genomföra en socialistisk revolution här och nu i sin egen erfarenhet, är spegelbilden av den byråkratiska mystifiering som den försöker bekämpa, och precis lika farlig.