Originalets titel: "La délivrance de Prométhée: pour une théorie politique de l'autogestion"
Fackgranskning: Leif Biureborgh och Ulf Jonsson
Översättning: Karl-Erik Jonsson
Digitalisering: Jonas Holmgren
I sin berömda skrift Vad bör göras? har Lenin misskrediterat den marxistiska tesen om "arbetarspontanitet". Jag har i föregående kapitel kanske lite för detaljerat granskat hans kritik. Vad jag sysslar med är ingen akademisk debatt utan tvärtom ett försök att beskriva ett av de huvudalternativ som utformats inom den internationella arbetarrörelsen och gett marxismen sin särskilda profil och som utan tvivel mera påminner om Lenin än om Marx. Efter att ha påvisat den leninistiska kritikens inadekvata och motsägelsefulla karaktär gäller det att närmare granska det teoretiska underlaget för kritiken och demonstrera hur Lenin i praktiken lyckats eller misslyckats och om "det lyckliga slutet" inte var något vida värre än en motgång.
Lenin hävdar som bekant att arbetarklassen är oförmögen att på egen hand störta kapitalismen. Den måste därför lita till "yrkesrevolutionärernas" specialiserade och militärt centraliserade organisationer. Lenin kunde dock inte anamma dessa blanquistiska teser som så uttryckligt förkastats av Marx och Engels. Efter att länge ha trevat efter utvägar fann han en djärv lösning, nämligen tesen om "den demokratiska centralismen", som skulle betraktas som den "dialektiska triumfen" över spontaniteten och blanquismen. "Centraliseringen" gav struktur åt ett av naturen formlöst proletariat, och eftersom centraliseringen var "demokratisk" skulle det inte uppstå någon klyfta mellan basen och toppen. "Den demokratiska centralismen" fick karaktären av en magisk formel, som vi skall granska i dess egenskap av sociologiskt fenomen.
Det är först och främst märkligt att vi inte återfinner uttrycket i den skrift av Lenin som gäller för att vara dess teoretiska rättfärdigande. I Vad bör göras? söker Lenin i själva verket odugligförklara "spontaniteten" för att kunna bevisa nödvändigheten av en kader och en hierarkisk struktur, men han har ännu inte kommit på idén att formellt associera centralism med demokrati. Det är just för detta som han blivit mest förebrådd. Axelrod[1] angrep omedelbart hans tes i Iskra och kallade den för "styrning uppifrån", "centraliserad fetischdyrkan", "centralbyråkrati" och i ett brev till Kautsky[2] till och med för en "bonapartist-byråkratisk regim". Dessa omdömen var allmänt utbredda vid denna tidpunkt, och det var till Axelrod som Trotskij dedicerade Våra politiska uppgifter som är en djuplodande och dräpande kritik av den leninistiska centralismen. Lenin bemötte först anklagelserna med långa utläggningar, men i Ett steg framåt, två steg tillbaka gick han i första hand till angrepp mot kritikerna. Deras kritik kom i andra hand. "Det är uppenbart", skrev han, "att jämmern över den famösa byråkratismen skall tjäna till att dölja missnöjet med effektiva centrala organ (...) Du är en byråkrat därför att du tillsatts av kongressen mot min vilja."[3] Han karakteriserar "proletariatets självuppfostran" som en "pretentiös fras"[4] och upprepar att genom den kapitalistiska industrins utveckling "är proletariatet vida bättre förberett för organisationen än de intellektuella".[5] Och på nytt stöder han sig på Kautskys auktoritet och upprepar dennes ord att "demokrati inte är anarki".[6]
I en artikel med rubriken "Valkrets och parti" har Kautsky med precision formulerat den doktrin som går under benämningen "demokratisk centralism" och som tillskrivits Lenin. Kautsky är motståndare till lokala valkretsar och rätten att "fritt" välja ledamöter till parlamentet. Han vill med andra ord att partiet skall ha inflytande över kandidatnomineringen genom "betrodda partimedlemmars" kontroll. Eljest löper man risken att en minoritet (d.v.s. en lokalsektion) kan påtvinga partiet sin vilja. På så sätt är inte lokalsektionerna demokratiska, emedan demokratin grundas på majoritetens lag. Autonomi slutar i anarki och inte i demokrati. Kautsky förstår mycket väl de invändningar som gjorts mot honom. Om kandidaterna har "luftlandsatts" i sektionerna eller helt enkelt bara utsetts av centralkommittén, vad återstår då av den demokratiska princip som "vill att all politisk aktivitet skall utövas på massans initiativ från basen till toppen och inte tvärtom enligt byråkratiskt mönster"? Men eftersom Kautsky anser att valet av ledamöter till parlamentet är mycket viktigt och inte kan anförtros vilka lokalsektioner som helst, återstår bara en tänkbar lösning: att kandidater röstas in direkt av alla partimedlemmar. Men Kautsky tycker att det skulle vara "alltför opraktiskt, och att det inte är mödan värt att gnälla över brist på demokrati". Han anser att byråkratin "från ovan undvikits genom att besluten om partiprogrammet och den politiska orienteringen fattas av majoriteten och centraliserats i och av organ som valts av partiet". Dess majoritetsvalda organ kan endast fatta demokratiska beslut. Härigenom undviker man både en byråkrati som beslutar "från ovan" och en anarki som påtvingar hela partiet de lokala minoriteternas beslut. Denna tes passade Lenin alldeles utmärkt. Han såg häri ett medel att skapa ett auktoritärt centrum för beslutsfattande utan att synda mot demokratin som skulle bevaras från anarkins perversioner.
Vid en första anblick ser man kanske inte någon större skillnad mellan Kautskys system och den klassiska parlamentarismen. Teoretiskt bygger de båda på samma maktfördelningsmönster. Man noterar emellertid hos Kautsky en ökad centralisering, t.ex. beträffande de högre partiinstansernas inflytande på kandidatnomineringarna. Kandidater som inte tillhör ett centraliserat parti blir inte i samma grad "spontant" valda av lokala grupper, många slags inflytanden fäller avgörandet. En kandidat för ett stort centraliserat parti är helt beroende av sitt parti. Det är inte de folkvalda som konstituerar "suveränen". De är tvärtom yttringar av en suverän som söker stöd i folkomröstningar. Makten kommer inte nerifrån och den förblir inte heller på toppen. Det är viktigt att så noggrant som möjligt analysera vad som ligger under formler, föreställningar och myter. Och det är alltså ofrånkomligt att skildra de väsentliga dragen i Lenins historiska praxis. Vi skall även "syna" dem som utgett sig för att ha förverkligat den demokratiska centralismen.
Vad bör göras? presenterar som framgår av namnet en teori för politisk handling, och även om det ofta talas om "centralism", så kallas den aldrig "demokratisk". När Lenin skrev Vad bör göras? år 1902 var han helt upptagen av centralismen, ehuru det analytiska registret till den ryska upplagan av Lenins samlade verk under rubriken "demokratisk centralism" endast flyktigt uppehåller sig vid de passager som handlar om "centralism". De första texter som prisar centralismen härstammar från 1890. Det kan förmodas att när Lenin 1906 bifogade adjektivet "demokratisk", ville han gå i svaromål mot den ymniga kritik som drabbat Vad bör göras? men också ta hänsyn till "yrkesrevolutionärernas" opposition mot centralismen och kanske på grund av erfarenheterna från revolutionen 1905 närma sig mensjevikerna. Lenin kritiserade i ett brev den 4 februari 1905 partiapparatens "yrkesrevolutionärer" för deras "otympliga, föråldrade metoder", deras "respekt för titlar" och de "hierarkiska kommittéernas notoriska dumheter". Detta angrepp riktades inte bara mot en liten "revolutionär" minoritet inom partiet. Han skriver i samma brev: "Jag tror att nio av tio bolsjeviker är rena formalister."[7] Inför tredje kongressen, en månad senare, ondgjorde sig Lenin över att vissa av hans elever hade karikerat teserna i Vad bör göras? I sitt avslutningsanförande utropade han: "Jag tål inte höra att arbetare inte skulle vara kapabla att ingå i kommittéerna."[8] Och för att visa att det inte enbart rörde sig om en verbal protest förklarade sig Lenin vara "en förkämpe för tanken att det skulle gå åtta arbetare på två intellektuella i kommittéerna".[9] Men vid den tidpunkten var knappast några arbetare företrädda i kommittéerna, och Lenins förslag förkastades. På samma sätt som Marx inte ville vara marxist därför att man förvrängt hans lära, kan man förmoda att Lenin den dagen inte heller ville vara leninist. Det var i själva verket så att "yrkesrevolutionärerna" av Vad bör göras? övertygats om att proletariatet saknade intellektuellt oberoende och av bekymmer om livets omedelbara nödtorft förgiftats av den borgerliga ideologin. De fruktade att renlärigheten och organisationens militära sammanhållning skulle gå förlorade. Därför visade de öppen fientlighet mot de första sovjeterna som de sökte påtvinga partiprogrammet och partitillhörighet. Lenin däremot ville inte att sovjeterna skulle underställas partiet. Han vägrade att välja mellan sovjeter och parti som han fann "vara lika oumbärliga".[10] Lenin var ingen systematisk teoretiker förankrad i sina principer utan en "realistisk" handlingsmänniska som anpassade sin taktik efter de yttre omständigheterna.
Det var vid det ryska socialdemokratiska partiets fjärde kongress i Stockholm 10-25 april 1906 som begreppet "demokratisk centralism" första gången dök upp. Vid denna kongress var mensjevikerna i majoritet. Paragraf 2 i stadgarna, som enhälligt antagits, löd: "Alla partiorganisationer är grundade på den demokratiska centralismens princip."[11] I sin rapport från "sammanslagningskongressen" - med undertiteln Brev till Petersburgs arbetare - återkommer Lenin två gånger till den "demokratiska centralismen". Första gången nämner han bara att den "demokratiska centralismens princip enhälligt antagits"[12] och sedan rättfärdigar han principen med betraktelser över teserna i Vad bör göras?: "Vi bör föra en omfattande diskussion om kongressens beslut. Alla arbetarorganisationer måste uttrycka sitt gillande eller ogillande av besluten. I pressen, vid möten, i cirklar och grupper måste denna diskussion föras så att det framgår att det ligger allvar bakom beslutet att tillämpa demokratisk centralism i vårt parti och att arbetarmassorna medvetet deltar i lösningarna av partiets problem."[13] Arbetarnas deltagande försummas ingalunda i Vad bör göras? men det framträdde aldrig uppenbart på denna punkt.
Mensjevikerna som var i majoritet vid sammanslagningskongressen godtog utan invändningar den "demokratiska centralismens princip", som de senare skulle falla offer för. 1906 uppfattade de utan tvivel tillägget "demokratisk" till "centralism" som en eftergift av Lenin. Meningsskiljaktigheterna mellan mensjeviker och bolsjeviker visade sig tydligast i frågan om partipressen, där de förra ville att medlemmarna av den officiella partipressen skulle utses direkt av partikongressen, medan bolsjevikerna hävdade att de skulle väljas av centralkommittén. Här ser vi Lenins iver att begränsa "demokratin" till "centralismens" förmån. Emellertid övergav han inte formeln "demokratisk centralism". Ur den drog han i stället ut två oberoende variabler som i praktiken tilläts beskriva vitt skilda "kurvor".
När bolsjevikerna 1917 i Petrograd rekonstituerade sig som ett från mensjevikerna oberoende parti inskrevs den "demokratiska socialismen" i artikel fem i stadgarna, men det var först vid andra kominternkongressen 1920 som Lenin i Teserna om kommunistpartiets roll och struktur närmare preciserade begreppets innebörd: "Den demokratiska centralismens grundläggande princip vilar på att de högre partiinstanserna valts av de lägre, och de beslut som mellan kongresserna fattas av de högre instanserna och en stark partiledning får inte ifrågasättas av någon."[14] På samma sätt stipulerar "de tjugoen villkoren för tillträde till den kommunistiska internationalen": "Partierna i den kommunistiska internationalen bygger på den demokratiska centralismens princip. Vid ett inbördeskrig kan kommunistpartiet spela en roll endast om det är starkt centraldirigerat och denna centrala ledning härskar med järndisciplin och absolut auktoritet."[15]
Här ser vi principerna knäsatta, och i fortsättningen skall vi undersöka hur de praktiserats.
Under oktoberrevolutionens första stadium passade det Lenin att bekänna sig till "demokratismen". Han kritiserade partiapparaten och dem som behagade kalla sig "gamla bolsjeviker", och som inte gjort klart för sig att vissa slogans nu var föråldrade. Lenin klagar över dessa partivänner som "mer än en gång spelat en trist roll i partiets historia genom att rabbla stupida utanläxor i stället för att studera vad som gäller i en ny, levande verklighet".[16] Vi ser här hur Lenin förbigår centralkommittén och vänder sig direkt till basen och åberopar massornas spontanitet. Fenomenet har detaljanalyserats på annat håll.[17] I en broschyr från 1917 - Proletariatets uppgifter i vår revolution - gick Lenin utanför den bolsjevikiska partistrukturen: "En republik av sovjeter med arbetare, soldater, bönder, etc., representerad i en nationalförsamling eller i ett högsta Sovjet, det är vad som håller på att födas i detta nu på initiativ av folkmassor som spontant skapar en demokrati på egna villkor utan att vänta på att 'socialdemokrater' som Plechanov och Kautsky skall förfalska den marxistiska teorin om staten."[18] Här finns ingenting kvar av den högaktning som Lenin en gång ägnade "Kautskys djupt sanna och betydelsefulla ord".[19]
Detta skrevs 1917 då Lenin författat Staten och revolutionen. I detta verk närmade han sig anarkisterna: "Marx var ense med Proudhon om att krossa statsmaskineriet. Denna inställning (som delades av Proudhon och Bakunin) förbisågs av opportunister och kautskyister som på denna punkt fjärmat sig från marxismen."[20] Här svävade inte Lenin på målet. Han drog ut konsekvenserna av sin uppfattning: om utsugarklassen behöver armé och polis, så kan de utsugna bekämpa dem med enklare medel. "De behöver ingen särskild apparat, bara en organisation av väpnade massor."[21] Man befann sig den gången åtminstone teoretiskt långt ifrån pansarkommunismen.
Men detta är inte hela sanningen. Lenin som efter revolutionen talat om statens nödvändighet under en övergångsperiod - den skulle tämligen snabbt förtvina - förordar snabba åtgärder mot en byråkratisering: "Efter att arbetarna erövrat den politiska makten kommer de att i grund slå sönder den gamla byråkratiska apparaten. Det blir inte kvar mer än sten på sten av det gamla. På dess ruiner byggs ett nytt system av det arbetande folket. För att hindra de intellektuella och yrkesrevolutionärerna att bli byråkrater vidtar man de åtgärder som Marx och Engels så noga studerat: 1. Alla val kan när som helst förklaras ogiltiga. 2. Inga löner får vara högre än en arbetares. 3. Alla skall kunna kontrollera och övervaka varandra och blir temporärt 'byråkrater' för att förhindra att någon över huvud taget skall kunna bli byråkrat."[22] År 1917 stod Lenin i motsatsställning till blanquismen. Han ville inte ställa sig i spetsen för en minoritet, inte ens en arbetarminoritet. I Brev om taktiken fastslår han att han är "helt bevarad för frestelsen att sätta sig över bonderörelsen eller småborgarna i allmänhet, som ännu inte har uttömt sina möjligheter. Han motsätter sig också ett maktövertagande av en arbetarregering och blanquistiska äventyr."[23] Lenin drog i det fallet samma lärdomar av Pariskommunen som Marx och Engels, vilka i denna såg en bekräftelse på majoritetens direkta, omedelbara och ovillkorliga dominans.
Men Lenin kunde inte praktisera sin teori. Oktoberrevolutionen gav inte hela folket jämlikhet. I Ryska revolutionens historia skriver Trotskij: "De största demokratiska aktionerna genomfördes inte på ett demokratiskt sätt. Landet i sin helhet ställdes inför ett fait accompli (...) genom styrkorna i en enda stad [Petrograd] som representerade en bråkdel av landets befolkning."[24] Lenin höll ändå en tid efter oktoberrevolutionen på hela folkets rätt att styra sig självt. I en skrift från slutet av år 1917 angriper han dem som "tycker att populasen, de 'enkla' arbetarna och de fattiga bönderna aldrig kan lösa den stora uppgiften (...) och att den socialistiska revolutionen är de organiserade arbetarnas sak. De kan inte känna sig förbigångna av oss, och följaktligen nöjer sig de intellektuella med att av gammal vana tjäna det kapitalistiska samhället.
Bland bönder och arbetare finns många organisatoriska talanger som efter att ha väckts till medvetenhet ägnar sig åt en levande och skapande verksamhet. De bygger på eget initiativ det socialistiska samhället. Vi måste till varje pris övervinna denna barbariska, nesliga och avskyvärda fördom som säger att det är de högre klasserna som fått privilegiet att bygga det socialistiska samhället."[25]
Jag ber om ursäkt för dessa långa citat, men det är intressant att se hur Lenin korrigerar teserna i Vad bör göras? när han står mitt uppe i en brinnande revolution. Hans omvändelse till tron på spontaniteten och massornas skapande och organisatoriska förmåga är inte helhjärtad. Följande uttalande stämmer bättre med helhetsbilden av Lenin: "En av de viktigaste uppgifterna i vår tid består i att så långt som möjligt stimulera arbetarnas och andra utsugna gruppers spontana skapande av blomstrande organisationer."[26]
Lenin anger inte närmare vad han menar med en "stimulerad" aktion eller vem och vad som skulle stimulera den. Man måste dock ge Lenin rätt i att de utsugna i allmänhet inte är medvetna om sina möjligheter och sin förmåga. Massornas oförmåga är enligt Lenin en "fördom som hålls vid liv av gammal slentrian, fördumning, slavmentalitet och i ännu högre grad av kapitalisternas smutsiga snikenhet".[27] I januari 1918 gav han närmare besked inför den tredje sovjetiska kongressen:
"Arbetarna och bönderna har ännu inte tillräcklig tillit till sin egen styrka. En månghundraårig tradition har gjort dem alltför vana vid att ta order uppifrån. De har ännu inte insett att proletariatet är den härskande klassen, och det finns alltjämt terroriserade, förtryckta grupper som inbillar sig att de måste gå igenom borgarklassens usla skolor. Denna mest usla av alla borgarklassens fördomar har hållit sig vid liv längre än alla andra,[28] men den håller på att avlivas en gång för alla."[29]
Men om denna fördom skall kunna likvideras så sker det inte genom teoretisk uppfostran, genom intellektuella som "importerar" klassmedvetandet, så som vi kan läsa oss till i Vad bör göras?, i Lenins reverens för Kautsky. Nu medger han att proletariatets självuppfostran måste ske genom en skapande självstyrande aktivitet:
"Vi är övertygade om att varje framsteg för Sovjetmakten kommer att befria människorna från den borgerliga fördomen att arbetare och bönder inte skall kunna styra samhället."[30]
Lenins nästan lyriska sammanfattning av dessa synpunkter inför tredje kongressen är ett uttryck för proletariatets skapande spontanitet:
"Skåda ner i djupet av dessa arbetarmassor på det arbete som de fullbordat, deras skapande hänförelse, och ni skall finna revolutionens livsförnyande och helgade källa välla fram."[31]
Några månader senare har det lagts sordin på budskapet om proletariatets organisatoriska och skapande spontanitet. Det talas allt mindre om statens bortdöende trots att Staten och revolutionen fanns i tryck redan i augusti-september 1917 och kom i nytryck 1919. Vid sjunde partikongressen ville Bukarin ha tesen om statens bortdöende inskriven i partiprogrammet. Det var i mars 1918. Lenin gick emellertid emot honom och framhöll att han inte "på några villkor kunde skriva under". Han motiverade avslaget med orden: "För ögonblicket är vi absolut för staten!" Han glömde[32] att han i Staten och revolutionen skrivit att omedelbart efter maktövertagandet skulle staten börja sin hädanfärd. I stället lät Lenin nu kungöra: "När börjar staten utslockna? Vi har tid på oss. Det kanske dröjer två kongresser innan vi kan säga: se nu har staten utslocknat. Just nu är det alltför tidigt. Att proklamera statens utslocknande skulle vara detsamma som att forcera det historiska perspektivet."[33] Vid centrala exekutivkommitténs sammanträde den 29 april 1918 polemiserade han kraftigt mot de vänsterkrafter som vägrade att gå "statskapitalismens väg".[34] På ett för hans empiriska geni karakteristiskt sätt utropade Lenin: "Jag frågar: vad har hänt med dessa människor [vänsteroppositionen]? Hur kan lösryckta citat ur böcker få dem att glömma verkligheten?"[35] Citaten var hämtade ur Marx skrifter där han själv hämtat underlag för Staten och revolutionen. Plechanov hade utan tvivel rätt när han beskrev Lenin som teoretiker utan någon betydelse. Man kan inte heller säga att Lenin var särskilt "hängiven" teorin, trots vad han har skrivit.[36] Hans gärningar följde ingalunda teorierna, och han lyckades alltid finna "argument" som rättfärdigade varje avvikelse.
I det avseendet har leninismen bildat skola. Vad som ofta försvårat dialogen med "kommunisterna" är inte främst att de talat mot bättre vetande utan att de helt underordnar teorin praktiken. "Teorin" är bara ett medel för att rättfärdiga beslut vilkas motivering är mera komplicerad än vad som framgår av "bevisen", "analyserna" och "demonstrationerna" som förkastas eller tas tillbaka alltefter de politiska instansernas "linje" för ögonblicket. Följaktligen får demokratin vika för centralismen. Den politiska linjen är inte de "lärdas", ekonomernas eller andras sak utan politbyråns, som inte ger eller behöver ge några skäl för sitt ställningstagande.[37] Filosofin blir en "tjänarinna", en rättfärdigande aktivitet av sekundär betydelse. En "centraliserad" praxis kräver mera tro än vetande. Därför kunde Lenin tillåta sig att fara ut i bryska ordvändningar och hånfullt tala om "citat". Så här uttrycker sig realpolitikern: "Verkligheten säger att statskapitalismen är ett steg framåt för oss. Om vi för en tid måste genomföra statskapitalism i Ryssland, så är det en seger."[38] Han fortsätter mera "terroristiskt": "Den som har förnuftet i behåll och inte duperats av bokfraser måste säga att statskapitalismen är hälsan för oss."[39] Och här är om något klartext: "Om vi förstår vår uppgift rätt måste vi gå i trusternas skola för att lära oss socialismen."[40] Lenin förordade vidare folkräkning, minutiös kontroll och arbetsdisciplin.[41] Under sådana villkor kunde det självfallet aldrig bli fråga om någon form av självförvaltning eller arbetarkontroll.
Lenin bekräftar utan omsvep: "Säg mig: har ni begrepp om att styra produktionen, vet ni vad ni producerar, känner ni till förhållandet mellan vad ni producerar och den ryska och den internationella marknaden?"[42] Arbetarna hade enligt Lenin bara lyckats "slå sönder och förstöra";[43] även om detta varit till nytta på sin tid, så måste det nu vara slut: "Revolutionen har befriat massorna från deras tunga bojor. Det var i går. Men i dag utbreder sig revolutionen (...) och det ligger i socialismens intresse att massorna utan invändningar lyder en enda vilja, arbetsledarnas."[44] Här ser vi den "demokratiska centralismens" teori renodlad. Längre fram i samma text demonstrerar Lenin den grundläggande motsägelsen:
"Ju mer vi i dag försäkrar oss om en stark och obarmhärtig makt och en personlig diktatur på arbetslivets områden, desto mer kan vi skärpa kontrollen på basnivån för att hindra varje intrång i sovjeternas makt, så att vi en gång för alla kan utrota byråkratins ogräs."[45]
Innan vi förklarar varför "kontrollen på basnivån" varit så ineffektiv, är det nödvändigt att mot bakgrunden av en analys av de ekonomiska förhållandena i Ryssland och i det övriga Europa belysa meningsskiljaktigheterna mellan Lenin och majoriteten av de främsta bolsjevikerna. Trotskij ville t.ex. militarisera produktionen och ingripa mot syndikalisterna.[46] Lenin skulle senare vid den sjätte sovjetkongressen i november 1919 förklara att man 1917 bara talat om "arbetarkontroll" på ett "pedagogiskt" sätt för att "stärka" arbetarnas "tillit".[47]
Det ligger nära till hands att i detta sammanhang tala om Lenins "cynism", men det är inte säkert att han 1917 var lika klarsynt som två år senare. Vad som avfärdats som en "illusion" kan tidigare ha framstått som ett hopp. Vid tionde kongressen den 15 mars 1921 medger han detta indirekt: "Om någon inbillat sig att det på tre år varit möjligt att i grund förvandla ett efterblivet bondesamhälle så är han ingenting annat än en drömmare, och vi måste erkänna att det finns gott om sådana drömmare bland oss. Däri ligger ingenting ont, för hur skulle den socialistiska revolutionen ha kunnat sättas igång utan drömmare."[48] Otto Bauer hade sedan många år fäst uppmärksamheten vid de inadekvata medel som bolsjevikerna använde för att uppnå sina utstakade mål. Han kritiserade dock inte "proletariatets diktatur" därför att han var emot diktaturen som sådan utan för att det i Ryssland inte fanns något proletariat som var i stånd att utöva sin egen diktatur. Lenin har också senare erkänt detta med brutal uppriktighet. Otto Bauer, som talade om att det var nödvändigt att sopa bort feodalismens kvarlevor med en "järnkvast", medgav "behovet av illusioner" i bolsjevikernas kamp: "Det skulle vara skamligt av oss som befinner oss långt borta från revolterna att raljera med de illusioner som är livsnödvändiga för dem som är mitt i elden."[49]
Det må vara hur det vill med deltagarnas medvetenhet: illusion i hoppets tecken eller cynism? Vi skall i stället närmare granska vad det blev av det berömda slagordet: "All makt åt sovjeterna."
Vi har sett att Otto Bauer medgett att det var nödvändigt att invagga de ryska massorna i "illusioner" för att kunna gripa makten. Men han ville inte själv falla offer för "illusioner som endast ursäktas av stridens hetta". Enligt hans uppfattning tjänar det inte mycket till att vi är marxister om vi inte förstår att vetenskapligt analysera en historisk situation så att vi inser vilka krafter som är i rörelse och vilka åtgärder som är möjliga att vidta. För de stridande är "illusionerna" en kraftkälla bara så länge det gäller att "kämpa till slutet". Men de kan bli "ytterst farliga" om kampen måste avbrytas för att undvika ett totalt nederlag som orsakats av felbedömningar.[50] Otto Bauer lyckönskar sovjetregeringen till NEP-politikens "ekonomiska illusioner". Det skulle inte ha varit möjligt att ens med terror införa ett kommunistiskt system i ett efterblivet och svårt krigshärjat land. Det erkänner också Lenin, som säger sig ha räknat med att omedelbart kunna införa kommunismen i det efterblivna bondelandet. Men verkligheten hade korrigerat honom. Han hade funnit att vägen till kommunismen var lång och måste gå över flera stadier, bl.a. statskapitalism och socialism.[51] Vilken roll skulle "arbetarråden" kunna spela under sådana förhållanden?
Lenin fortsatte visserligen att tala om den proletära staten men medgav på samma gång att proletariatet - det vill säga industriproletariatet - var en liten minoritet i "småbondelandet" Ryssland och hade försvagats efter oktoberrevolutionen. Otto Bauer erinrar i detta sammanhang om Lenins tal inför "kongressen för organisation av den politiska fostran" i oktober 1921. I en tidigare text (publicerad i Pravda 28 aug. 1921) hade Lenin emellertid medgett att "skapandet av militärapparaten och staten (...) hade uttömt arbetarklassens krafter" men att detta kanske kunde kompenseras av nya människors inträde i produktionsapparaten. Han klagar samtidigt över en alltför svag rekrytering till arbetarklassen trots alla dekret och appeller.[52] Otto Bauer raljerade med bolsjevikernas mani på dekret och myntade ordet "dekretinism".[53] För Bauer som var en resolut antiblanquist var den revolutionära voluntarismen, trots sina skenbara framgångar, fåfäng, vilket Lenin hade klart för sig när han skrev att "dessa nya krafter" endast kunde utvecklas långsamt och på storindustrins grundval. Och det finns ingen annan väg.[54] Genom att underförstått ge Bauer rätt instämmer han för övrigt med Marx, som skrev:
"Utvecklingen av produktivkrafterna är ett absolut ofrånkomligt villkor, eljest får armodet allmän utbredning och kampen för livets nödtorft leder till ett ödesdigert återfall i den 'gamla skiten' (alte Scheisse)".[55]
Men för att hålla oss till ämnet, d.v.s. vad som exakt och konkret utmärker sovjeternas makt under den ryska revolutionens första år, kan man utan polemisk udd påstå att den inte förverkligade den stora revolution som det kommunistiska manifestet beskrev som den slutgiltiga revolutionen: "Alla rörelser i det förflutna har varit minoriteters verk eller utnyttjats av minoriteter. Den proletära rörelsen är den överväldigande majoritetens rörelse i den överväldigande majoritetens intresse."[56] Vad den bolsjevikiska revolutionen åstadkommit på ett (formellt) icke demokratiskt sätt - ehuru avsikten varit folkflertalets bästa - har vi tidigare noterat i Trotskijs utmärkta sammanfattning.[57]
Vad som är vida allvarligare är att Lenin fördömde tillväxtviljan i det sovjetiska systemet som mensjevistisk och anarkistisk. Sammanstötningen med arbetarklassen visar hur åderlåten regimen var på företrädare för denna klass. Lenin skriver också: "Under slagordet: mera tillit till arbetarklassens styrka, arbetas det i dag på att öka mensjevikernas och anarkisternas inflytande. Händelserna i Kronstadt våren 1921 är ett övertygande bevis."[58]
Inför den elfte partikongressen i mars 1922 utvecklar han denna tanke: "När man talar om arbetare tänker man oftast på industriproletariatet. Men hos oss har det efter kriget kommit folk utan proletär bakgrund till fabrikerna. Medger dagens ekonomiska och sociala villkor att vi föser in sanna proletärer i industrin? Detta skulle visserligen vara riktigt enligt Marx, men Marx talade inte om Ryssland. Han talade om kapitalismen i sin helhet från 1400-talets början. Detta var riktigt under sex århundraden, men gäller inte för dagens Ryssland. De som kommer till fabrikerna är inte alltid proletärer utan alla slags element."[59]
Under fyra år hade arbetarklassen utarmats, och man frågar sig i vilken utsträckning det var möjligt att tala om arbetarråd. Otto Bauer och Lenin var överens om att ett stort antal av de bästa arbetarna dödats under inbördeskriget eller sugits upp av den militära och civila administrationen. Lenin går ännu längre i ett inte alltför ofta citerat uttalande: "Alla vet att oktoberrevolutionen drevs fram av nya krafter, av en ny klass; proletariatets bästa representanter som styr Ryssland. De har skapat en armé, lokala organisationer och dirigerar industrin."[60]
Vid oktoberrevolutionens fyraårsdag använder han på nytt uttrycket "den nya klassen". Sovjetregimen kunde enligt Lenin vara stolt över denna klass som skulle bilda en ny världshistorisk epok, och den nya klassen skulle leda marschen mot proletariatets diktatur.[61] Uttrycket "den nya klassen" är tvetydigt. Visserligen använder Lenin det inte på samma sätt som James Burnham,[62] Milovan Djilas[63] eller Modzelewski och Kuron.[64] Men det låter inte desto mindre chockerande i en marxists mun. Arbetarklassen var ingen "ny" företeelse ens i Ryssland 1917. Proletariatet föddes under borgarklassens industriella revolution. Marx bestrider att proletariatets revolution skulle innebära seger för en "ny klass". Den skulle i stället bana vägen för det klasslösa samhället. Proletariatet är en "universell klass" som inte kan befria sig själv utan att befria alla klasser. "Vars och ens fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling." Denna paroll ur Kommunistiska manifestet är grunden för självförvaltningen. När Lenin kallade det ryska proletariatet efter 1917 en "ny klass", menade han att arbetarklassen fått en ny roll. Den skulle regera Ryssland, kommendera armén och dirigera industrin. Med hänsyn till den nya klassens utpräglade minoritetsställning, kan man inte tala om en ny revolution ur marxistisk synvinkel. Manifestets författare säger: "Alla rörelser i det förflutna har skapats av minoriteter." Förvisso hade oktoberrevolutionen i likhet med andra stora revolutioner skett med folkflertalets stöd. Det bolsjevikiska partiprogrammet svarade inte bara mot proletariatets krav utan även mot soldaternas önskan att få slut på kriget och böndernas jordfördelningskrav. Det var som Otto Bauer skrev en plebejisk revolution[65] i den bemärkelsen att den var ett verk av en "majoritet". Marx och Engels förbisåg ingalunda majoritetsinslaget i den plebejiska revolutionen, men de framhåller att det blir en minoritet som profiterar på en sådan revolution. Det var delvis så det gick till i Ryssland 1905 och i februari 1917. Det var besvikelsen över februarirevolutionens resultat som ledde till en ny revolution som svarade mot folkflertalets önskan. Men den skulle snart effektivt styras av en minoritet: den nya klass som Lenin talade om. Efter oktoberrevolutionens tvåårsdag berömde Lenin inte längre arbetarrepresentanterna för att de hade infört ett nytt ekonomiskt system eller för att de "sprängt" den borgerliga statsapparaten utan för att de "bemäktigat" sig den.[66] Han skriver: "Tusentals arbetarrepresentanter (...) har steg för steg lyckats eliminera de borgerliga makthavarna. Vi ser arbetare både i statsförvaltningen och i folkförsörjningens tjänst."[67] Och lite längre fram heter det: "Steg för steg skall vi utplåna fiendens makt." Han erkände några månader senare att jämfört med "bondemassorna" utgjorde arbetarna bara ett skikt av "den styrande proletära klassen". Lenin drog slutsatsen att det var nödvändigt att organisera produktionen efter militärt mönster. Han förordar en "tillfällig kollektiv ledning" som en etapp på väg mot auktoritärt styre. "Den kollektiva ledningen innebär ett enormt slöseri med krafterna", bl.a. saknar den "snabbhet".[68] Denna kritik av kollektiv ledning skulle skärpas av Stalin. I sitt tal till de ryska flodtransportarbetarnas tredje kongress den 15 mars 1920 fördömde Lenin på nytt kollegial ledning (d.v.s. han fördömde arbetarrådssystemet). Detta krav på kollektiv ledning visar "... att vårt klassmedvetande är sämre utvecklat än borgarklassens"![69] Man skulle alltså kunna säga att Lenin ansåg systemet med kollektiv ledning vara dåligt därför att borgarklassen med sina rika erfarenheter aldrig praktiserat det i industrin eller statsförvaltningen. Man förstår att Trotskij var angelägen att svara också på anklagelsen att sovjeterna berövats sin arbetarkaraktär och självständighet. "Vi har mer än en gång anklagats för att ha infört partidiktatur i sovjeterna."[70] Han försäkrar att det aldrig funnits någon diktatur i sovjeterna och att partiet således inte kunnat "stjäla" något som aldrig funnits. "Diktatur i sovjeterna har inte varit möjlig tack vare partiets diktatur [... som ...] garanterat sovjeterna möjligheter att övergå från diffus parlamentarism till ett system som behärskar arbetslivet." Trotskij finner det naturligt att "kommunisterna blir hela arbetarklassens erkända representanter".[71]
Han tar också upp en annan "invändning", som rests av vad han kallar "några illvilliga", rörande bolsjevikpartiets representativitet. "Genom att undertrycka eller utplåna andra partier har ni gjort er kvitt deras rivalitet och berövat er möjligheterna att pröva er handlingslinje!" Det blir således inte möjligt att pröva om bolsjevikpartiet uttrycker den "historiska utvecklingens intressen" för det ryska proletariatet.
Trotskij gör ännu en gång en öppen och i mångas ögon cynisk bekännelse. Han anser att invändningen "dikterats av en renodlat liberal uppfattning om revolutionens väg". För att pröva sin handlingslinje har bolsjevikpartiet tillräckligt med material och kriterier i sin hand och är oberoende av de utdrag som möjligen kan göras ur mensjevikiska tidningar. Ehuru Trotskij nyss sagt att han förfogar över tillräckligt med "material och kriterier", anför han bara ett enda som han tycker bör vara nog: "Vi har krossat mensjevikerna och socialrevolutionärerna och det finns ingenting kvar. Detta kriterium räcker för oss." Men tvärtom: "Noske skjuter kommunister och ändå upphör de aldrig att öka i antal." Hitler måste ha haft användning för Trotskijs kriterium beträffande kommunisterna och Stalin i sitt förhållande till trotskisterna.
Vid tionde kongressen lyckades Lenin och Trotskij få igenom en resolution som i realiteten förbjöd all opposition. Trotskij förklarade att "partiet måste upprätthålla sin diktatur (...) oavsett om arbetarklassen av skilda anledningar ställer sig tvekande".[72]
Sovjetsystemet medgav sålunda ingen som helst arbetarmakt. Kollontaj förklarade för sin del att Lenin, Trotskij och de andra i själva verket försvarade bolsjevikpartiets ställning gentemot arbetaroppositionen, som stödde sig på fackföreningarna. Sovjeterna samlade lokalt den stora massan av folket, men knappast arbetarna. Råden bestod av få arbetare och organiserades mer och mer militäriskt. På denna punkt uppstod det starka meningsskiljaktigheter mellan Lenin och Trotskij.[73] Den senare ville sovra eller "utvälja" fackföreningarnas "ledande krafter", något som Lenin opponerade sig kraftigt emot, då han betraktade ett sådant tillvägagångssätt som "rena byråkratin".[74] Besegrad på den punkten trodde Trotskij att det möjligen skulle gå att få bukt med fackföreningarna om man accepterade ett förbud mot fraktioner. Senare insåg han dock faran med ett dylikt förbud, och han ger uttryck för sina farhågor i ett opublicerat brev, som jag tack vare Daniel Guérin fått ta del av:
"Bolsjevikpartiet förbjöd fraktioner vid tionde kongressen (mars 1921). Det skedde vid en kritisk tidpunkt, under dödsfara. Man kan diskutera om det var rätt eller fel. Den senare utvecklingen har under alla förhållanden visat att förbudet blev en av vändpunkterna i partiets urartning. Byråkratin satte skyndsamt upp 'fraktionen' som en fågelskrämma för att förbjuda partiet att tänka och andas. Det är på det sättet som den totalitära regimen har dödat bosjevismen."[75]
Från historisk synpunkt är partiets militarisering och arbetarnas svaga ställning i diktaturen med andra ord två fenomen som är dialektiskt förenade.
Bolsjevikerna har ofta - bekant är Radeks svar till Otto Bauer - förklarat att det nationella försvaret tvingade dem att försvaga arbetarråden. Lenin skriver också att "tiotusen- och hundratusentals modiga arbetare utgångna ur vår miljö kastats mot de vita generalerna".[76]
Var soldatråden verkligen äkta proletära råd? Isaac Deutscher skriver: "1918 bestod mer än tre fjärdedelar av röda arméns befäl av den gamla regimens officerare, och i de lägre graderna var proportionerna ännu större."[77] Det räcker för övrigt med att läsa vad Lenin skrivit. Efter att ha erinrat om de tsarofficerare som förrådde bolsjevikerna fortsätter han: "Men tiotusentals andra officerare har tjänat oss, medan de alltjämt var knutna till borgarklassen, och utan dem skulle vi aldrig ha haft en röd armé.[78] Om vi för två år sedan skulle ha försökt bilda en röd armé utan dem hade vi bara haft odisciplinerade trupper i vild oordning, tio eller tolv miljoner bajonetter och inte en enda division i stånd att gå i elden. (...) Denna erfarenhet som vi fått betala med blod måste överföras till industrin."[79] Vad hade det blivit av Staten och revolutionens berömda tes om ett folk i vapen? I mera allmänna ordalag förklarar han i samma förrevolutionära skrift att "utsugarna naturligtvis inte kan kuva folket utan en mycket komplicerad apparat, medan folket kan kuva utsugarna med en mycket enkel apparat, ja, nästan utan någon apparat alls, helt enkelt genom att organisera väpnade massor".[80]
Detta föreföll nu som en illusion. Det av kapitaliststaterna påtvingade kriget hade reducerat arbetar- och soldatråden till nulliteter, och det är rena förolämpningen att i fortsättningen tala om en "arbetarstat". På den punkten talar Lenin vid upprepade tillfällen klarspråk. Den 30 december 1920 säger han: "Kamrat Trotskij talar om en arbetarstat. Men det är en abstraktion! (...) Man säger: varför försvara arbetarklassen och mot vem, då det inte längre finns någon borgarklass, emedan staten är en arbetarstat. Men här bedrar man sig storligen, ty denna stat är ingen helgjuten arbetarstat. Det är det som är knuten."[81] Några dagar senare utropar han på en fråga av Bukarin: "En arbetarstat är en abstraktion. I realiteten har vi en arbetarstat som för det första domineras av bönder och för det andra dras med en byråkratisk puckel."[82] Men är inte bönderna också organiserade i sovjeter?
Ställs vi inte här ännu en gång inför en "verbal inflation"? Av vilka skäl följde bönderna bolsjevikerna och hur långt? Bolsjevikerna var tydligen inte helt säkra på den saken. I valen till högsta sovjet valdes sålunda en delegat på 25.000 arbetare, medan det gick en representant på 125.000 bönder.[83]
Otto Bauer menar att minoritetens styrning av den plebejiska majoritetens revolution berodde på att den stora massan av de ryska bönderna varken kunde läsa eller skriva och saknade politisk fostran och organisation. I andra, mera industriellt utvecklade länder med en talrikare arbetarklass var det paradoxalt nog svårare att etablera proletariatets diktatur. Här hade jorden ofta redan fördelats genom borgarklassens antifeodala revolution, och bönderna var bättre organiserade och delaktiga av den politiska rösträtten. Men även om de ryska bönderna var utslagna av valmatematiken, så var detta inte fallet när det gällde rekvisitionerna. Otto Bauer konstaterar att varken armén eller Tjekan hade lyckats införa "kommunismen" på landsbygden. Därför blev det nödvändigt att överge NEP-programmet. "Den nya klassen" hade i åratal kunnat föra krig mot främmande kapitalister därför att bönderna fruktade de gamla storgodsägarnas återkomst. När kriget var över och kontrarevolutionen övervunnen, kom bondeklassens intressen i strid med "den nya klassens" som för att behålla makten måste lämpa ballasten överbord.
Eugen Varga har i Proletariatets diktatur beskrivit utvecklingen av styrkeförhållandena på ungefär samma sätt: "Ur det forna bondeproletariatet framsteg tack vare jordfördelningen - som var det enda medlet som kunde förmå fattigbönderna att stödja diktaturen - en bondemedelklass."[84] Dessa bönder skulle leverera sina överskottsprodukter i utbyte mot "nödvändiga industrivaror", men då staten av kända orsaker inte var i stånd att leverera industrivaror, låg det inte i böndernas intresse att producera mer än de själva behövde. Detta är vad Varga kallar "återgång till den primitiva ekonomin".
Den ryska revolutionen hade alltså, för att begagna Engels ord, för en tid "tvingats att gå över sin förmåga" och återvänt till vad den kunde prestera. Detta är vad den nya kursen innebär, fastslår Otto Bauer. Han menade att den ryska revolutionens ideologi var entusiastisk, illusorisk och utopisk på samma sätt som den borgerliga revolutionen under den plebejiska fasen. Den ryska revolutionen 1917 misslyckades därför att den inte genomförts av ett proletariat som var tillräckligt talrikt, utvecklat, utbildat och förberett genom storkapitalismens utveckling. Detta proletariat förmådde inte kämpa för socialisering av all produktion och handel. Denna kommunism var snarast en illusion för de plebejiska massorna - en illusion som göddes av bolsjevikerna - i ett land som ville befrias från feodalismens bojor.[85]
Håller man sig till det skrivna och de historiska händelserna kan man möjligen tycka att Otto Bauer, som talar om en "plebejisk revolution", varit mera klarsynt än Lenin. Men vad skulle Lenin göra? Det fanns a priori bara två lösningar: att erkänna att revolutionen drivits långt över målet och retirera på det politiska planet genom att upphäva det alltför svaga proletariatets diktatur eller provocera fram en kontrarevolution som återinsatte den gamla regimen. Men detta dilemma tog aldrig konkret form för Lenin, som ställdes inför en tredje "fara", nämligen arbetaroppositionens teser, som enligt honom inte ens var drömmar utan bara dumheter. I sammanfattningen av verksamhetsrapporten till tionde kongressen den 9 mars 1921 står att läsa: "Man har sagt att produktionen bör styras av 'de producerandes kongress'. Jag har svårt att finna ord för slika dumheter."[86] Och den 14 mars svarar han dem som i detta sammanhang vill åberopa Engels:[87]
"Engels talar om ett kommunistiskt samhälle där det inte finns några klasser, bara producenter. Men finns det klasser hos oss just nu? Ja. Finns det hos oss i detta nu en klasskamp? Den mest förbittrade! Att komma här och tala om en 'kongress för ryska producenter' vid ett tillfälle då den mest förbittrade klasskamp rasar är en syndikalistisk förvillelse som måste fördömas kraftfullt och slutgiltigt."[88]
Vi ser hur Lenin väljer en tredje väg som står i bjärt kontrast till Bauers: en upprustning av partiets diktatur.[89] "Efter två och ett halvt års sovjetmakt har vi inför världskommunismen deklarerat att proletariatets diktatur inte är möjlig utan det kommunistiska partiets medverkan".[90] Lenin sparade sig inte i sina försök att övertyga kongressen, och hans förslag blev antaget. Trots denna förbluffande vädjan: "Vi måste övertyga och till slut tvinga." När han gjort klart för sig att detta kunde låta chockerande upprepade han omedelbart: "Vi måste, kosta vad det kosta vill, först övertyga och sedan tvinga."[91]
Vid ett annat tillfälle under kongressen övergav han - måhända uttröttad av oppositionens motstånd - sin bestickande, slipade stil och utbrast spontant: "Vi har slösat alltför mycket tid på att diskutera, och nu är det bättre att 'diskutera med gevären'[92] än med teser som prisats av oppositionen (...). Jag tror att kongressen måste dra den slutsatsen att det en gång för alla måste bli slut på all opposition."[93] Det blev verkligen också slut på den för en mycket lång tid framåt. Och det gäller alltjämt att interna diskussioner mellan kommunistpartier inte är detsamma som fritt fram för officiell kritik av programmen.
Otto Bauer föredrog den stalinism som han inte förutsett framför en kontrarevolution. Terrorn var för honom ett av omständigheterna påtvingat övergångsstadium. Ryssland var inte moget för den stora revolutionen som förutsätter att ett proletariat i majoritetsställning inför det klasslösa samhället. I Ryssland fanns bara förutsättningar för en organiserad minoritets despotism. Skulle man då nöja sig med en borgerlig revolution som undan för undan skapade sina egna dödgrävare? Visserligen bör proletariatet alltid gripa chansen att ta makten, men vart leder det? Skulle det inte komma att utlösa en kontrarevolution som i Ungern eller Bayern? Måste proletariatet för att bevara makten återgå till kapitalismen? Om den proletära revolutionen inte når alla industriländer, är det inte då nödvändigt att etablera kommersiella förbindelser med kapitalistländerna? Är inte fredlig samexistens med kapitalistländerna detsamma som att likvidera revolutionen? Vad är det i själva verket annat än NEP? Lenin talar om fritt handelsutbyte och vådorna för en återgång till kapitalismen.[94] Han svarar själv försiktigt i sin rapport om naturaskatt i form av rekvisitioner: "Kan man till en viss punkt återinföra handelsfrihet, kapitalistisk frihet, för de små jordbrukarna utan att rubba grundvalen för proletariatets politiska makt? Är detta möjligt? Ja, därför att det ar en lämplighetsfråga."[95]
Ett år senare uttrycker Eugen Varga det i ännu skarpare ordalag:
"Det är viktigt att framhålla skillnaden mellan den politik som ett maktbärande proletariat tvingas föra på grund av omständigheternas tryck och som resulterar i begränsningar av förstatligandeprogrammet och den politik som börjar med begränsningar av förstatligandet. Erfarenheterna från de socialdemokratiska regeringarna i Tyskland, Österrike[96] och Tjeckoslovakien (...) har klart visat att all socialisering är omöjlig så länge den kapitalistiska klassen har den politiska makten."[97]
Det är uppenbart att den expropriation som Varga förespråkar är revolutionär men kunde ifrågasättas i Ungern, där Varga var folkkommissarie. Ryssland kunde hålla stånd därför att bolsjevikerna försäkrat sig om böndernas stöd genom löften om jordfördelning under revolutionens första skede och framför allt genom NEP-programmet. Rysslands väldiga utbredning och i någon mån det internationella proletariatets solidaritet bidrog till att rädda bolsjevikerna. I ett anförande inför transportarbetarna den 27 mars 1921 yttrade Lenin:
"Det är inte vi som har segrat, för våra militära styrkor var obetydliga. Det väsentliga är att stormakterna inte kunnat koncentrera alla sina styrkor mot oss. Arbetarna i de utvecklade länderna bestämmer att krig inte kan föras mot deras vilja, och tack vare deras passiva eller halvpassiva motstånd, sattes det punkt för kriget mot oss. Men det råder inget tvivel om att ifall vi i stället skulle ha kämpat mot efterblivna länder, så hade vi inte utan de mäktiga proletära massorna kunnat hålla stånd i tre och ett halvt år, knappast mer än tre och en halv månad."[98]
Lenin medgav att detta fenomen hade uppträtt till och med där proletariatet stod under socialdemokratins inflytande. Halvpassiviteten hos Västeuropas proletariat hade många orsaker, och en av dem var det ansikte (hungersnöd, despotism, inbördeskrig) som proletariatets diktatur först visade i Ryssland. Man erinrar sig i detta sammanhang vad Marx skrev för hundra år sedan:
"De proletära revolutionerna (...) kritiserar ideligen sig själva, avbryter i varje ögonblick sin rätta kurs, återvänder till vad som fullbordats för att börja om på nytt, raljerar obarmhärtigt med de första försökens tveksamhet, svagheter och olyckor. De tycks bara bekämpa sin motståndare för att han skall kunna hämta nya krafter och på nytt resa sig mot dem i skräckinjagande gestalt, ryggar tillbaka inför sina oerhörda uppgifter ända tills det inte längre finns någon återvändo och omständigheterna själva ropar: hic rhodus, hic salta."[99]
Vi har detaljerat beskrivit uppkomsten av begreppet "demokratisk centralism" hos Lenin, dess varianter och svårigheterna att tillämpa den. Det skulle inte vara alltför svårt att visa hur denna princip efter Lenins död rättfärdigat en praxis som svarar mot den fruktan Trotskij uttryckte inför det han kunde utläsa ur Vad bör göras? i fråga om vad han kallade "substitutismen". Partiet blev klassens ställföreträdare, centralkommittén partiets, och generalsekreteraren företrädde slutligen centralkommittén. Detta som Trotskij höll för "teoretiskt möjligt" i sin broschyr från 1903 har uppenbarat sig i kuslig verklighet. Men eftersom väl alla numera fördömer den stalinistiska despotismen, skall vi inte uppehålla oss vid dess beryktade excesser utan bara söka påvisa att de är en naturlig följd av Lenins "demokratiska centralism".
Lenin frapperades av massornas oförmåga att inse att de var utsugna och ur stånd att finna medlen till en radikal samhällsomvandling. Han insåg att Tsarryssland erbjöd oanade möjligheter till konflikter och att det var nödvändigt att bilda ett hemligt parti av "yrkesrevolutionärer" som svetsades samman av en rigorös, militär disciplin. Det var för att försvara denna tes som han bekämpade "arbetarspontaniteten". Han var emellertid klar över att han inte kunde undvika blanquismen om han på den punkten misstrodde proletariatets möjligheter att befria sig självt. Samtidigt visade erfarenheten honom på "yrkesrevolutionärernas" svagheter och snabba förstelnande. Deras parti är ett slags mikrosamhälle i utkanten av det stora samhället och är oförmöget att skapa kontakt med massorna i ett revolutionärt skede. "Yrkesrevolutionärerna" är "efter" de massor som de själva håller för "efterblivna". De har ingenting annat än slagord att komma med. Lenin - som aldrig övergav "centralismen" - såg det nödvändiga i att partiet integreras i massorna, lever i symbios med dem, och är en surdeg. Genom att följa den "linjen" riktade sig Lenin direkt till basen, till sovjeterna, och kringgick bolsjevikpartiets centralkommitté. Men han skulle snart bli besviken på bönderna, och till och med på industriarbetarna, som han inte ansåg vara riktiga arbetare. Det utbildade "proletariatet" hade blivit den administrativa och militära apparaten i landet, och denna apparat var det enda som kunde rädda "revolutionen". Lenin återkommer sålunda till teserna i Vad bör göras? Apparatens uppgift är att till varje pris administrera och att uppfostra. Vi har tidigare erinrat om att Lenin pläderade för att man i första hand skulle övertyga genom förklaringar, men att om detta inte hjälpte måste man till och med diskutera "med gevären". Från den stunden skilde sig partiets praxis - trots alla försäkringar om att det ville stå "nära massan" - inte nämnvärt från den upplyste monarkens, som försöker inbilla massorna att de är "delaktiga", d.v.s. medbestämmande, medan han inte under några förhållanden tror att massorna "vet mer än han" och kan ha rätt emot honom. Lenin skulle dock under de sista månaderna av sitt liv komma till insikt om att det lurade en fara i det "centraliserade" system som han knäsatt, men för att lösa problemet lade han mot sin vilja grunden till "personkulten".
I sitt berömda "testamente", som i själva verket är ett brev till kongressen, dikterat i december 1922 och kompletterat den 4 januari 1923 med "ett tillägg till brevet av den 24 december 1922",[100] rekommenderar Lenin att det omedelbart skulle vidtas en rad politiska förändringar, ty trots allt som framgångsrikt genomförts får vi inte glömma bort "att vi övertagit tsarens och borgarklassens gamla apparat och att vi nu (...) måste se till att göra den bättre". Det gällde inte längre att som hos Marx eller i Staten och revolutionen spränga eller förkväva apparaten utan bara att förbättra den. I de testamentariska breven skall man finna att de "politiska förändringar" som rekommenderas är rena futtigheterna:
1. Öka antalet medlemmar i centralkommittén, som bör bestå av "50 eller t.o.m. 100 medlemmar".
2. Ge plats i centralkommittén för "några tiotal arbetare" men - här stöter vi på en intressant och förbryllande passus - de arbetarna (som också delvis kommer från bondeklassen) får inte rekryteras "bland dem som under en längre tid varit verksamma inom sovjeterna. Dessa arbetare har nämligen tillägnat sig vissa traditioner och fördomar som ovillkorligen måste bekämpas". Vi ser här hur Lenin vill undvika infiltration av de arbetarskikt som "sedan tio år stått i ledningen för sovjeterna".
3. Det intressantaste i dessa brev är personfrågorna. Lenin låter Stalin, Trotskij, Kamenjev, Zinovjev, Bukarin och Pialakov passera revy. Det enda namn som intresserar oss i detta sammanhang är Stalin. Han har "sedan han blivit generalsekreterare koncentrerat en obegränsad makt i sin hand" (...) "Stalin är alltför brutal (...) Jag föreslår alltså kamraterna att finna ett medel för att avlägsna kamrat Stalin från denna post och i hans ställe placera någon som är tolerantare, mera hyfsad och uppmärksam mot kamraterna och mindre lynnig, etc."
Dessa uttalanden, som publicerades efter Stalins död, underblåste självfallet den ryktbara kampanjen mot "personkulten". Stalin fick bära hundhuvudet för sovjetregimens perversioner. Om Stalin i tid hade ersatts av någon som var "mindre brutal" och mera "lojal och hyfsad" så hade Ryssland och världen i övrigt sett annorlunda ut. Man förvånas och blir besviken över marxister som tyr sig till slika förklaringar. Det är förvisso lätt att ge Stalin hela skulden för alla misstag som begicks av Stalinregimen, men det vore orättvist att lägga hela skuldbördan på en enda människa. Fördömandet av personkultens excesser innebär i klartext: den sovjetiska regimen är utmärkt och den fungerar perfekt om man ersätter Stalin med en "kollektiv ledning" som omöjliggör en personkult.[101] Togliatti har i sitt testamente ifrågasatt värdet av denna förklaring av "personkulten". Han frågar sig om man inte måste granska orsakerna till att "personkulten" över huvud taget kunde uppkomma.
Utan tvivel fanns det grund för många anklagelser mot Stalin. Men de förtegs i början, och det franska kommunistpartiet t.ex. fick läsa om dem i den borgerliga pressen. Det trauma som de militanta kommunisterna redan gett upphov till skulle ha blivit outhärdligt om man också ifrågasatt Lenin och det sovjetiska systemet. Det var inte så mycket "kulten" som dess "excesser" som skulle fördömas. Stalinkulten hade haft olyckliga följder därför att Stalin var ondskefull. Utnyttjade man sålunda Lenins brev mot Stalin skulle den förre undgå att hamna i samma fördömelse som Stalin. Men Lenin är till stor del ansvarig för de ytliga "förklaringarna" till sovjetregimens excesser i "personkultens" namn.
En personkult låter sig inte förklaras av de dygder eller laster som vidhäftar den helgonförklarade personen. Kulten kring jungfru Maria har skapats av de troende, och det är fåfängt att leta efter en förklaring till Stalinkulten i Stalins person. Här har alla kommunister i världen ett gemensamt ansvar. Inte för att de har begått något "fel" utan för att de har accepterat institutioner som utkorat sig själva till Marx och Lenins enda arvtagare och satt sin sannings- och auktoritetsstämpel på alla underlydande. Detta är alltså grunden till vårt antagande om att Lenins "demokratiska centralism" bär skulden till denna utveckling.
Att tala om åsiktsskillnader mellan Lenin och Stalin har till nyligen varit rena galenskapen för renläriga kommunister. Men nu tycks frågan åtminstone vara ett diskussionsämne. Det är typiskt att när André Barjonet just hade lämnat kommunistpartiet vågade han skriva att "personkultens princip" (...) är obestridligt inlemmad i kommunistpartiet just så som Lenin hade önskat.[102] "Den demokratiska centralismen" leder till en brytning mellan styrande och styrda och är oförmögen att skapa en riktig förvaltning av ekonomin.
När Lenin pläderade för den "demokratiska centralismen", försökte han undvika denna klyfta. Men vi vet också att vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser och vi skall inte ifrågasätta Lenins ärlighet på den punkten utan nöja oss med att redovisa de historiska erfarenheterna av "centralismen". Ur den synpunkten lägger man först märke till den rent formella innebörden i begreppet "demokratisk". Detta misstag har ofta påtalats av dem som dragit konsekvenserna av idén och tillfälligt dragit nytta av den.[103] I praktiken är det så att partimedlemmarna, även om de är miljoner, inte har något som helst inflytande på det kommunistparti som har "makten". Partiet har maktmonopol inte bara gentemot andra partier utan även inåt. Vid den famösa kongressen 1921 förbjöds varje "fraktionell aktivitet". Naturligtvis kunde inte en partimedlem förbjudas tänka som han ville eller hysa åsikter som var misshagliga för partiet. Men det var strängt förbjudet att samverka med meningsfränder och skapa en organiserad opposition. Följaktligen blev val till konferenser och kongresser rena formsaken. Det fanns helt enkelt ingen möjlighet att välja mellan två alternativ. Utåt fattades alla beslut i "enhällighetens" tecken oavsett om de föregåtts av hemlig eller öppen röstning. Den hemliga röstningen kunde för all del medge ett visst mått av personligt motstånd. Men i realiteten var det omöjligt att gå emot de officiella kandidater[104] som på förhand utsetts till de viktiga posterna. Den "avancerade delen" av det tjeckiska proletariatet hade förutsett betydelsen av denna "detalj". I ett förslag till självförvaltning föreskrevs att kandidatlistan måste "överstiga tredjedelen av medlemmarna och de valbara kandidaterna".[105]
I realiteten dirigerar de styrande valproceduren efter eget godtycke. Systemet hyllar officiellt principen att endast de mest kompetenta skall väljas, men i själva verket har gräsrötterna inga möjligheter att inverka på valet, och det finns alltså ingen demokrati i "centralismen". Partifunktionärerna är helt enkelt "permanenta". Massan av partimedlemmar är vanmäktiga, och detta faktum accepteras enligt Sartre som ett naturtillstånd. Utan partiet duger proletariatet ingenting till.[106]
De styrande instanserna fattar sina beslut bakom stängda dörrar, och fotfolket får aldrig en chans att bilda sig en mening om beslutens berättigande. De måste helt enkelt lita på sina ledare. Ofta medges att besluten fattats av skäl som måste hemlighållas för "klassfienderna". Tilliten till partiet känner inga gränser. Dogmerna är heliga. Detta får naturligtvis konsekvenser för partimedlemmarnas intellektuella liv.
André Barjonet, som vet vad han talar om, beskriver denna "allt-eller-intet"-lag som gäller förhållandet mellan de militanta och de styrande:
"Bedragna av kommunistpartiets monolitiska ansikte fick de kämpande på basnivån gång efter annan till sin häpnad erfara att den eller den ledaren bara varit en usel spion eller förrädare i imperialismens sold. En så brutal och onyanserad anklagelse var helt i linje med systemets logik. Den uteslöt varje verklig idédiskussion. Det är nästan omöjligt att utstöta en medlem eller ledare ur ett kommunistparti för fel som han verkligen kunde ha begått. Enbart avslöjandet av dessa fel skulle kunna leda till en riskabel, öppen debatt. Under sådana förhållanden måste den felande ledaren framställas som den borne brottslingen med dennes alla perversa drag. Detta är personkultens avigsida. Ledarna får inte göra några misstag, och skulle de ändå göra detta, beror det på att de i själva verket är förklädda spioner."[107]
Här som annorstädes där det handlar om myt och tro finns det ingenting mitt emellan gud och satan. Men detta manikeistiska system har allvarliga konsekvenser även för de kämpandes intellektuella liv. I första hand för att de berövas all tillgång till information. Hur skulle de kunna bedöma de ofullständiga handlingarna i ett mål? Ledarna kan i en trängre cirkel medge att det inte är nyttigt att sprida viss information och att de i offentliga sammanhang tvingas tala mot bättre vetande. Det kunde under Algeriet-krigets första år sägas: det är bättre att Algeriet förblir "franskt", annars riskerar det att slukas upp av den amerikanska imperialismen. I förbund med Frankrike blir det socialistiskt samtidigt med detta land. Men eftersom de kämpande inte kände till detta "resonemang", förvånades de över kommunistpartiets mjuka linje i detta krig och ännu mera över att partiet stödde Mollets militanta linje. På samma sätt kunde ledare som officiellt var emot atomvapnet privat yttra: "När vi en gång har kommit till makten, skall vi behålla det, så att vi kan undgå Tjeckoslovakiens öde." Denna brist på information försatte den kämpande i hopplöst underläge gentemot ledarna. Han hade bara att välja mellan fyra möjligheter:
1. Han kunde avgå, och det var också vad som hände gång efter annan och särskilt vid "viktiga vändpunkter".
2. I andra fall bedömde han det som mera politiskt gångbart att låta sig uteslutas genom att ta ställning för den allmänna uppfattningen mot den för ögonblicket gällande "linjen". Genom att göra detta råkade han i konflikt med en av den demokratiska centralismens huvudregler, och han visste mycket väl att hans "odisciplinerade" hållning inte skulle tolereras men hoppades måhända att uppståndelsen kring hans uteslutning skulle väcka kamraterna och öppna deras ögon.
3. För det mesta fortsätter han att kämpa för att inte "avsöndra sig från det parti som är den enda historiska kraft som kan störta kapitalismen". Han finner sig i att få beröm eller klander från höga vederbörande och är osäker på värdet av det han uträttar för partiet, då han inte har tillgång till alla fakta som skulle göra det möjligt för honom att bilda sig en uppfattning. De ansvariga i underordnad ställning vet inte varför de är mer eller mindre uppskattade. Uttalanden på partiets order står inte i nära förbindelse med det bedömda arbetet. De ingår i de inre cirklarnas dunkla strategi.
4. Den fjärde vägen är dubbelspelets som är en logisk följd av den demokratiska centralismen. När en majoritet fattat ett beslut efter debatter i skilda partiinstanser begär ingen att minoriteten skall förneka sin övertygelse. Den må behålla denna men inte öppet ge uttryck för den. För att avhålla minoriteten från slik frestelse och tvinga den att bränna sina skepp skickas stundom någon fram för att i en artikel eller föreläsning belysa majoritetens uppfattning. Taktiken fungerar utmärkt. Det blir en ren uppvisning i enhällighet, och enligt den process som beskrivits av Pascal lyckas man genom att försvara andras argument med applåders hjälp övertyga sig själv.
Skulle detta mirakel inte inträffa och någon småborgerlig moralist förundra sig över dubbelheten, får han som regel till svar att medborgarens frihet är garanterad, emedan den kämpande aldrig tvingats tillhöra partiet. All diskussion blir ett slags teater med ständigt samma repliker. Ett ombud får aldrig byta åsikt. Han är dömd till att ideligen upprepa partiets teser.
Den allvarliga följden av denna attityd är att man tvingas föredra det nyttiga framför sanningen. Althusser har erinrat om detta i sin bok För Marx, och André Barjonet, som under många år fram till 1968 medarbetade i kommunistpartiets ekonomiska tidskrift, skriver: "Kommunistiska ekonomer och sociologer åberopar i alla sammanhang marxismen men utgår från en redan etablerad politisk linje, som de försöker belysa och rättfärdiga med konkreta exempel."[108]
Vi kan här citera några av dessa konkreta exempel. För att t.ex. demonstrera "sanningen" i tesen om massornas utarmning kunde man isolera ett element och tvekade inte inför det mest groteska. Thorez skrev i Cahiers du communisme: "Då den mössa som alla arbetare bar till helt nyligen blivit för dyr, har den ersatts av en billig basker."[109] Det kan anmärkas att Thorez ingalunda tillhörde de fattiga som måste rätta sig efter politbyråns direktiv. Han var partiets ekonom, och vem vågade då säga emot honom? Althusser har i ett annat sammanhang sagt att man bara hade att välja mellan att tala eller tiga, mellan en klart visad övertygelse eller skamsen tystnad.[110] Eller ännu tydligare: "Till omkring 1960 var centralkommittén trots otaliga kamraters lovvärda ansträngningar bara en propagandasektion för partiets politiska linje."[111] Dessa öppna bekännelser gäller det förflutna, men det bör ändå noteras att den frihet som lämnats Althusser att uttrycka sina åsikter sammanhänger med det faktum att hans böcker är oläsbara för flertalet partimedlemmar.
De instanser som bestämmer partiets politik är inte i första hand sammansatta av ekonomer och sociologer. Så länge centralismen existerar tvingas de intellektuella att hänga med i en "subkulturell" ringdans. De är isolerade från högsta partiledningen men också från andra intellektuella. De har för att tala med Althusser "ingen publik bland sina likar", och de lever i ett intellektuellt ghetto. Det räcker inte med att de vill lämna ghettot för att bryta isoleringen. Hela den "centraliserade" strukturen måste först brytas ner.
Lika lite som filosofin kunde förbli "teologins tjänarinna", kan de humanistiska och ekonomiska vetenskaperna i längden underkasta sig politiska direktiv. Det är ju motsatsen som måste inträffa. Villkoret för en sådan omvandling är att små minoriteter berövas sina privilegier. Det gäller att välja mellan vetenskaplig forskning och lydnad mot en "centralism" som är odemokratisk.
Alla vet att en demokratisk centralism inte kan vara demokratisk, och denna analys avslöjar motsägelserna i ett begrepp som bara är en taktisk fint. Man ska kanske säga att vår kritik av den demokratiska centralismen grundar sig på filosofiska principer som inte har någonting med politik att skaffa. Vad som räknas inom politiken är effektiviteten. Men är det verkligen så säkert att centralismen är ett effektivt system?
<- Kapitel 2 | Kapitel 4 ->
Innehåll
[1] Iskra nr 55, 15 sept. 1903 och nr 57, 15 jan. 1905.
[2] Iskra nr 68, 25 juni 1904.
[3] Ett steg framåt, två steg tillbaka, Ed. du Progrčs, Moskva, 1966, s. 226.
[4] Ibid., s. 262.
[5] Ibid., s. 263. Det är egendomligt att Marcuse i dag har samma uppfattning som Lenin. Men han drar andra slutsatser. För Marcuse innebär "förberedelsen" en förberedelse till inträde i konsumtionssamhället.
[6] Ibid., s. 279. Lenin åberopar här en artikel av Kautsky "Wahlkreis und Partei" i Die neue Zeit 1904.
[7] Cit. av Kostas Papaioannou i artikeln "Classe et parti" (i Le contrat social, vol. VII 1963, s. 274).
[8] Ibid.
[9] Ibid. Denna begränsning av arbetares möjligheter att nå högre poster kan ha en annan betydelse. Man har t.ex. förebrått Thorez att han isolerat partiets intellektuella och "goda huvuden" så att han bättre kunde hävda sin egen "obestridliga auktoritet".
[10]. Lenin: Två slags taktik, Oeuvres choisies, Moskva 1948, s. 447-448.
[11] Cit. Branko Lazitch: "Varifrån kommer den demokratiska centralismen" (i Est et Ouest, Bull. de l'Association des études et informations politiques, n. 434, 1969, s. 2).
[12] Oeuvres, Paris, Moskva 1967, del 10, s. 391.
[13] Ibid., s. 399.
[14] Lazitch, a.a., s. 2.
[15] Kongressen i Tours, skildrad av Annie Kriegel, Collection Archives, Julliard, 1904, s. 252. Det var emellertid först vid femte kongressen i Lille som franska kommunistpartiet införde begreppet "demokratisk centralism". De nya stadgarna, som antogs av partiet vid sjuttonde kongressen i maj 1964, åberopar denna händelse: "Den demokratiska centralismen är den grundläggande principen för partiets inre liv." (Artikel 5.)
[16] Brev om taktiken (april 1917). Oeuvres, Paris, Moskva 1958, del 24, s. 34-35.
[17] "Det revolutionära partiet och massornas spontanitet", i Communisme et marxisme, Ed. Michel Brient, Paris 1963, s. 15-37. Se också Cohn-Dendit, Le Gauchisme remčde ā la maladie sénile du communisme, s. 221-230.
[18] Oeuvres, del 24, s. 60-61.
[19] Vad bör göras?, fr. utg., s. 93-94.
[20] Oeuvres, del 25, s. 464.
[21] Staten och revolutionen, Oeuvres, del 25, s. 501.
[22] Ibid., s. 520.
[23] Oeuvres, del 24, s. 39.
[24] Ed. du Seuil, två vol., I s. 138.
[25] Comment organiser l'émulation?, Oeuvres, del 26, s. 426.
[26] Ibid.
[27] Ibid.
[28] Det är känt att Lenin var den förste att förkasta denna "simpla fördom". I sin iver att underkänna självförvaltningen och t.o.m. "kollektiv förvaltning" av företagen åberopade han borgerliga exempel på motstånd mot denna förvaltningsform (som han betecknade som rena "dumheten" och framhöll att "vi har mycket att lära av borgarklassen").
[29] Oeuvres, del 29, s. 490-491.
[30] Del 26, s. 491.
[31] Del 26, s. 498.
[32] Här åberopar inte Lenin vad han skrivit i Staten och revolutionen. De som hörde skulle ha kunnat tro att tesen om statens omedelbara bortdöende helt och hållet var en uppfinning av Bukarin. Men i grund och botten betvivlade inte Lenin tesens giltighet. Han ansåg emellertid tillfället illa valt att skriva in den i partiprogrammet. Det var för honom angelägnare att operera relativt oberoende av tesen än att modifiera den.
[33] Oeuvres, del 27, s. 148-149.
[34] Oeuvres, del 27, s. 304.
[35] Oeuvres, del 27, s. 148-149.
[36] Vad bör göras? "Utan en revolutionär teori, ingen revolutionär rörelse!" (Ed. Seuil, s. 78.)
[37] Jfr "Partiets hemligheter och hemlighet", i Annie Kriegel: Les communistes franįais, s. 214-230.
[38] Ibid.
[39] Ibid., s. 305.
[40] Ibid., s. 307. Lenin borde här ha åberopat Hilferdings Finanskapitalet, vilket han inte gjorde.
[41] Ibid., s. 308.
[42] Ibid.
[43] Ibid., s. 348.
[44] Ibid., s. 279.
[45] Ibid., s. 285. I sin väldokumenterade artikel som vi ofta refererat till har Kostas Papaioannou inte citerat andra delen av denna text, som dock är oumbärlig om man vill ta vederbörlig hänsyn till Lenins "dialektik".
[46] I den citerade artikeln (se föreg. not) försvarar Papaioannou med talrika hänvisningar "de byråkratiska patriarkerna" - ett öknamn som Stalin begåvat dem med.
[47] Oeuvres, del 30, s. 367.
[48] Oeuvres, del 32, s. 227.
[49] Der "neue Kurs" in Sowjetrussland, s. 6.
[50] Ibid.
[51] Till fyraårsdagen av oktoberrevolutionen (Pravda 18 okt. 1918).
[52] Nouveaux temps, anciennes erreurs sous une forme nouvelle (Oeuvres choisies, del II, s. 902).
[53] Arbeiter-Zeitung 10 mars 1918. Omkring tre år senare medgav Lenin: Idag, tre år senare, kvarstår dekret för varje fråga som rör produktionen. Trista dekret som vi skriver under, glömmer bort och inte tillämpar.
[54] Nouveaux temps ..., ibid., s. 902.
[55] Deutsche Ideologie, MEW, Dietz, del 3, s. 34-35. Se också Manifestet.
[56] Pléiade, del 1, s. 172. [Citatet är från Kommunistiska manifestet - MIA.]
[57] Se ovan, detta kapitel. Lenin å sin sida skrev 1921: "Hur många arbetare är med i förvaltningen? Några tusen i hela Ryssland, det är allt. Om vi säger att det inte är partiet utan fackföreningarna som skall nominera kandidaterna och styra, skulle detta vara en mycket demokratisk ordning och kanske ge oss röster, men bara för en kort tid. Det skulle innebära slutet på proletariatets diktatur." (Del 32, s. 56.)
[58] Nouveaux temps, anciennes erreurs (Oeuvres choisies, del II, s. 903).
[59] Oeuvres, del 33, s. 305.
[60] Nouveaux temps, anciennes erreurs ..., ibid., s. 901.
[61] Till oktoberrevolutionens fyraårsdag (Oeuvres choisies, del II, s. 913).
[62] Managerial Revolution, 1941.
[63] Den nya klassen, 1957.
[64] Öppet brev till det polska arbetarpartiet, 1966.
[65] Der "neue Kurs" in Sowjetrussland, s. 31.
[66] I förordet av år 1872 till Manifestet medger Marx och Engels att deras program är "föråldrat på vissa punkter" och att framför allt Pariskommunen har visat att arbetarklassen inte kan överta statsapparaten som sådan och driva den i "egen regi". Lenin var väl förtrogen med denna text som han kommenterade på följande sätt i Staten och revolutionen: "Marx idé är att arbetarklassen skall spränga och förinta statsapparaten."
[67] Oeuvres complčtes, del 30, s. 127.
[68] Ibid., s. 320. Detta skiljer sig avsevärt från vad Lenin skrev den 17 juni 1917: "Kampen för det ekonomiska sammanbrottet får inte leda till förtroende för staten. (...) Den måste i stället bygga på kravet att staten skall ledas av proletärer och halvproletärer." (Ibid., del 25, s. 42.)
[69] Ibid., s. 439-440: Redan i sin pamflett mot Kautsky försvarade sig Lenin kraftfullt mot att han någonsin tänkt återställa företagen till arbetarna. Och från november 1918 konstaterar han: "Vi har infört arbetarkontroll (...) vi har tjänat föga på detta", och han gläder sig åt att "arbetarkontrollen som var kaotisk, splittrad och hantverksbetonad fått lämna plats för ett landsomfattande arbetarstyre (?) inom industrin". (Ibid., del 28, s. 140.)
[70] Terrorisme et communisme, Paris 1968, s. 170-171.
[71] I sin rapport från tionde partikongressen medger Lenin: "Som maktbärande parti måste vi förena sovjeternas 'ledarskikt' med partiets - vi gör redan så och skall fortsätta med detta."
[72] Se utdrag ur Trotskijs tal i nr 35 av Socialisme ou Barbarie, s. 119.
[73] Se t.ex. Fackföreningarna, det nuvarande läget och Trotskijs misstag i Lenins samlade verk.
[74] Oeuvres complčtes, del 32, s. 34.
[75] Brev från Trotskij till det socialistiska arbetar- och bondepartiet, 25 juli 1939 (Archives de France, "Papiers des amis de Marceau Pivert").
[76] Oeuvres complétes, del 30, s. 127. Samma fenomen uppträder under de ungerska arbetarrådens revolution. (Eugen Varga, Proletariatets diktatur, s. 91.)
[77] Den väpnade profeten, fr. uppl., s., 545.
[78] Det hindrade inte Lenin från att senare uppskatta revolten i Cronstadt: "Den politiska makt som utlöstes av bolsjevikerna gavs åt ett illa definierat konglomerat eller en organisation av disparata element lite till höger om bolsjevikerna, eller kanske mera till vänster, man vet inte vilket (...) Men ni vet alla att samtidigt spelade de vita generalerna en viktig roll." (Oeuvres, del 32, s. 191.)
[79] Oeuvres, del 30, s. 442-443.
[80] Denna motsägelse mellan teorierna i Staten och revolutionen och Lenins senare politik har ofta dragits fram i ljuset, bl.a. av Carr. Mosche Lewin har nyligen visat att i förhållande till teorin var bolsjevikernas makt en "diktatur i tomma intet".
[81] Oeuvres complétes, del 32, s. 16.
[82] Ibid., s. 41.
[83] Arbeiter-Zeitung, 26 mars 1919, en artikel som tillskrivs Otto Bauer och återges i den anonyma broschyren Rätediktatur und Demokratie, Wien 1919. Lenin hävdade å sin sida att i Ryssland var "en enda proletär starkare än 200 bönder".
[84] Förord till den franska utgåvan 15 mars 1922, s. III och IV. På s. 40 erinrar Varga om ett liknande fenomen. Han citerar en bonde: "Förr sålde jag mina ägg på marknaden och åt potatis, nu säljer jag potatisen och äter upp äggen."
[85] Der "neue Kurs" in Sowjetrussland, s. 31-33.
[86] Oeuvres complčtes, del 32, s. 211.
[87] Familjens, privategendomens och statens ursprung (Ed. soc. s. 154).
[88] Oeuvres complčtes, del 32, s. 222.
[89] Moshe Lewin har också noterat detta: "Lenin styrde en diktatur som kunnat överleva enbart därför att den blivit oförsonlig." (Lewin, a.a., s. 69.)
[90] Ibid., s. 208.
[91] Ibid., s. 221.
[92] Anspelningar på "händelserna" i Kronstadt.
[93] Del 32, s. 209.
[94] Ibid., s. 228.
[95] Ibid., s. 229.
[96] Det hade aldrig funnits någon socialdemokratisk regering i Österrike, men efter kejsardömets fall deltog emellertid socialisterna i en koalitionsregering.
[97] Proletariatets diktatur, förordet av den 15 mars 1922, franska upplagan, s. VII.
[98] Del 32, s. 291-292.
[99] Den 18 Brumaire. (Fransk översättning av M. Ollivier, Ed. soc. intern., Paris 1928, s. 27.)
[100] Dessa dokument blev på Kroupskajas begäran aldrig upplästa vid centralkommitténs möte den 22 maj 1924, utan hemligstämplades av centralkommittén. Det var först efter Stalins död som den 20:e partikongressen lät offentliggöra innehållet.
[101] Man vet att det nästan omedelbart framträdde en ny personlighet, vilket bevisar att ingenting förändrats i det system som på andra håll skapat sina Mao, Tito, Castro, etc.
[102] La révolution trahie de 1968, Paris John Didier 1968, s. 12-13.
[103] Se t.ex. Den nya klassen av Djilas, Öppet brev till polska arbetarpartiet och Annie Kriegels briljanta bok om franska kommunistpartiet, särskilt tredje delen med titeln: "L'appareil".
[104] Annie Kriegel, a.a., s. 161.
[105] Detta förslag finns beskrivet i nr 7 av Cahiers de l'autogestion, s. 55.
[106] Se artikelserien "Kommunisterna och freden".
[107] Barjonet, a.a., s. 12.
[108] Ibid., s. 15.
[109] Mars 1955 (cit. i Franska kommunistpartiets historia, ed. "Unir", del III, s. 130).
[110] Althusser, Pour Marx [För Marx], s. 12.
[111] André Barjonet, a.a., s. 16.
Last updated on: 12.27.2009