Originalets titel: "Über den Begriff der Geschichte".
Publicerat: postumt av Frankfurter Institut für Sozialforschung 1942. Manuskriptet ingår i Schriften I 1955.
Översättning: Carl-Henning Wijkmark
Digitalisering: Dag Heymar
HTML: Jonas Holmgren
Som bekant lär det ha funnits en automat som var så konstruerad att den på varje drag av en schackspelare presterade ett motdrag som osvikligt ledde till seger i partiet. En docka i turkisk dräkt, med en vattenpipa i munnen, satt framför brädet som var placerat på ett väl tilltaget bord. Genom ett system av speglar framkallades en illusion av att detta bord var genomskinligt från alla sidor. I verkligheten satt det en kutryggig dvärg därinne, som var en mästare i schack och manövrerade dockans hand med hjälp av trådar. Till detta maskineri kan man föreställa sig en motsvarighet i filosofin. Förutbestämd att vinna är alltid den docka som man kallar "historisk materialism". Den kan utan vidare ta upp kampen med vem som helst om den tar teologin i sin tjänst som numera som bekant är liten och ful och under alla förhållanden inte får sticka upp huvudet.
"Till de mest anmärkningsvärda särdragen i det mänskliga psyket", säger Lotze, "hör föreningen av höggradig själviskhet i enskildheter och en allmän avsaknad av avund hos samtiden gentemot den framtid som ska efterträda den." Reflexionen leder fram till antagandet att vår bild av lyckan är alltigenom färgad av den tid som vårt eget levnadslopp nu en gång hänvisat oss till. Lycka av det slag som kan väcka vår avund finns det bara i den luft som vi själva har andats, tillsammans med människor som vi skulle ha kunnat tala till, kvinnor som skulle ha kunnat ge sig åt oss. Det är med andra ord så att vår föreställning om lyckan är oupplösligt förknippad med den om förlösningen. Med föreställningen om det förflutna, som historien ser som sitt åliggande, förhåller det sig på samma sätt. Det förgångna är försett med en facit, som blir tillgänglig med tiden och som pekar framåt mot förlösningen. Det existerar en hemlig överenskommelse mellan de föregående generationerna och vår egen. Vi är väntade på jorden. Vi är, liksom varje tidigare släkte, utrustade med en svag gnista av messiansk energi som det förgångna har rätt att kräva att vi gör bruk av. Utan vidare kan detta krav inte avfärdas. Den historiske materialisten är medveten om det.
Krönikören, som berättar rakt fram vad som tilldragit sig, utan att skilja mellan stort och smått, gör på detta sätt rättvisa åt insikten att ingenting som hänt i historien bör ges förlorat. Visserligen är det först den förlösta mänskligheten som slutgiltigt kan ta sitt förflutna i besittning. Eller med andra ord: först den förlösta mänskligheten har möjlighet att dra fram och citera sitt förflutna in i minsta enskildhet. Vart och ett av de ögonblick den upplevt blir till en citation á l'ordre du jour – den dag nämligen som är den yttersta.
Trachtet am ersten nach Nahrung und Kleidung, dann
wird euch das Reich Gottes von selbst zufallen.
Hegel, 1807
Klasskampen, som en historiker som är skolad hos Marx alltid har för ögonen, är en kamp om de råa och materiella ting utan vilka det inte kan finnas några fina och andliga. Likafullt har dessa senare en annan roll i klasskampen än blotta föreställningen om ett byte som tillfaller segraren. Som tillförsikt, som mod, som humor, som list, som oförvägenhet är de en levande makt i denna kamp, och de återverkar långt bakåt i tiden. De kommer ständigt på nytt att ifrågasätta varje seger som de härskande någonsin vunnit. Som blommor vänder sina kalkar mot solen så strävar också allt som varit, i kraft av ett slags gåtfull helliotropism, att vända sig mot den sol som är under uppgång på historiens himmel. Denna den mest svårupptäckta av alla förändringar måste den historiske materialisten kunna inregistrera.
Den sanna bilden av det förgångna flimrar bara förbi. Bara som en bild, som för ett ögonblick glimtar till och blottar sin innebörd för att aldrig mer visa sig, kan det förgångna uppfångas. "Sanningen skall inte undkomma oss" – detta ord som härrör från Gottfried Keller markerar exakt det ställe i historismens bild av världsförloppet där den historiska materialismen slår hål på den. Ty det är en bild av det förgångna som aldrig mer kan rekonstrueras, som hotar att försvinna med varje samtid som inte känner igen sig själv i den. (Det glada budskap som historikern med andan i halsen vill överbringa till det förflutna kanske förklingar i tomma intet i samma ögonblick som det uttalas.)
Att historiskt artikulera någonting förgånget är inte detsamma som att inse "hur det egentligen var". Det är detsamma som att tillgodogöra sig en minnesbild sådan den blixtlikt aktualiseras i ett ögonblick då det är fara på färde. Den historiska materialismen är intresserad av att fasthålla en bild av det förgångna sedan den osökt inställer sig hos det historiska subjektet i farans stund. Faran hotar såväl traditionens fortbestånd som dem som mottar den. För båda är den en och densamma: att låna sig till verktyg åt den härskande klassen. I varje epok måste samma försök göras på nytt att rädda traderingen av det förgångna undan konformismen, som står i begrepp att slå den under sig. Messias kommer ju inte bara som förlossaren utan också som övervinnaren av Antikrist. Bara den historieskrivare besitter gåvan att tända hoppets gnista i det förgångna, som är genomsyrad av insikten att inte ens de döda kommer att gå säkra för fienden om han segrar. Och denna fiende har inte upphört att segra.
Bedenkt das Dunkel und die grosse Kälte
In diesem Tale, das von Jammer schallt.
Brecht: Die Dreigroschenoper
Fustel de Coulanges ger den historiker som vill återuppleva en epok det rådet att tömma medvetandet på allt vad han vet om historiens senare förlopp. Bättre kan man inte karakterisera det förfarande som den historiska materialismen brutit med. Det är ett inlevelseförfarande. Dess ursprung är hjärtats tröghet, acedian, som misströstar om att kunna bemäktiga sig den äkta historiska bilden, som flyktigt glimtar förbi. Den framstod för medeltidens teologer som sorgsenhetens urgrund. Flaubert, som hade stiftat bekantskap med den, skriver: "Peu de gens devineront combien il a fallu être triste pour ressusciter Carthage." Arten av denna sorgsenhet framstår tydligare när man aktualiserar frågan vem historismens företrädare egentligen lever sig in i. Svaret lyder ofelbart, i segraren. Dagens makthavare är emellertid arvtagare till alla dem som i varje skede avgått med segern. Inlevelsen i segraren kommer sålunda alltid dagens makthavare till godo. Det beskedet räcker för den historiske materialisten. Var och en som intill denna dag avgått med segern marscherar med i det triumftåg som de i dag härskande iscensätter över dem som i dag ligger på marken. Bytet medförs, såsom det alltid varit brukligt, i triumftåget. Man kallar det för kulturarvet. Detta bör i den dialektiske materialisten räkna med en distanserad betraktare. Ty det kulturarv som han överblickar, det är för honom till alla delar av en proveniens som han inte kan tänka på utan en rysning. Det har inte bara de stora genierna och deras mödor att tacka för sin existens, utan också deras samtidas namnlösa träldom. Det finns inget kulturdokument som inte samtidigt är ett dokument över barbari. Och lika litet som kulturarvet självt är den traditionsprocess som fört det vidare från den ene till den andre fri från barbari. Den historiske materialisten placerar sig därför i möjligaste mån på avstånd från denna process. Han ser det som sin uppgift att stryka historien mot håren.
Traditionen bland de undertryckta ger oss klart besked om att det "undantagstillstånd" som vi lever i är regel. Vi måste komma fram till en idé om historien som svarar mot detta. Då ställs vi också inför uppgiften att framkalla ett verkligt undantagstillstånd; och på så sätt kommer vår position i kampen mot fascismen att förbättras. Den senares chans ligger inte minst i att motståndarna i framåtskridandets namn betraktar den som en historisk nödvändighet. – Häpnaden över att de ting vi får uppleva "fortfarande" är möjliga i tjugonde århundradet är icke filosofiskt. Den står inte på tröskeln till någon ny insikt, det skulle i så fall vara den att den historieuppfattning, som ligger bakom, inte längre är hållbar.
Mein Flügel ist zum Schwung bereit,
ich kehre gern zurück,
denn blieb ich auch lebendige Zeit,
ich hätte wenig Glück.
Gerhard Scholem: Gruss vom Angelus
Det finns en bild av Klee som heter Angelus Novus. Den framställer en ängel, som ser ut som om han stod i begrepp att avlägsna sig från något som han stelt betraktar. Hans ögon är uppspärrade, hans mun står öppen, och hans vingar är utspända. Historiens ängel måste se ut på det sättet. Han har sitt anlete vänt mot det förgångna. Där en kedja av händelser träder fram inför våra ögon, där ser han en enda katastrof som oavlåtligt hopar ruiner på ruiner och slungar dem för hans fötter. Han ville nog gärna dröja kvar, uppväcka de döda och sammanfoga det som slagits i stycken. Men en storm blåser från paradiset, som gripit tag i hans vingar och är så stark att ängeln inte längre kan sänka dem. Denna storm driver honom oemotståndligt in i framtiden, som han vänder ryggen, alltmedan ruinhögen framför honom växer upp till himlen. Det som vi kallar framåtskridandet är denna storm.
De ämnen, som klosterreglementet anvisade bröderna att meditera över, hade till uppgift att vända deras sinnen bort från världen och dess ävlan. Den tankegång, som vi här söker följa, har sin utgångspunkt i liknande överväganden. Den avser att i ett ögonblick då de politiker, som fascismens motståndare satt sitt hopp till, ligger slagna och maktlösa och beseglar sitt nederlag med förräderi mot den egna saken, söka befria barnet som politiskt skall frälsa världen ur de garn som de snärjt in det i. Betraktelsen utgår ifrån att den envisa framstegstron hos dessa politiker, deras tilltro till sin "massförankring" och slutligen deras servila anpassning till en okontrollerbar apparat varit tre sidor av samma sak. Den försöker ge ett begrepp om hur mycket vi måste prisge av vårt invanda tänkande för att nå fram till en syn på historien som undviker varje samförstånd med den som dessa politiker fortfarande framhärdar i.
Den konformism, som från första början haft hemortsrätt inom socialdemokratin, vidlåder inte bara dess politiska taktik utan också dess ekonomiska föreställningar. Den är en orsak till det sammanbrott som senare kommit. Det finns ingenting som till den grad har korrumperat den tyska arbetarklassen som uppfattningen att den skulle simma med strömmen. Den tekniska utvecklingen uppfattade den som den strömriktning som den trodde sig simma med i. Därifrån var det inte långt till illusionen att fabriksarbetet, som ju låg i linje med det tekniska framåtskridandet, skulle utgöra något slags politisk prestation. Den gamla protestantiska dagsverkesmoralen firade i sekulariserad gestalt sin återuppståndelse hos de tyska arbetarna. Redan i Gothaprogrammet kan man spåra denna begreppsförvirring. Det definierar arbetet som "källan till all rikedom och all kultur". Full av onda aningar invände Marx mot detta, att människan inte hade någon annan egendom än sin arbetskraft och sålunda "måste vara de andra människors slav som gjort sig till egendomsägare". Icke desto mindre fortsätter förvirringen att gripa omkring sig, och kort efteråt förkunnar Josef Dietzgen: "Arbete heter den nya tidens frälsare. I... förbättrandet... av arbetet... ligger den rikedom som nu kan åstadkomma vad tidigare ingen frälsare åstadkommit." Denna vulgärmarxistiska uppfattning om vad arbetet innebär ägnar ingen nämnvärd tid åt frågan om vad produkten har för inverkan på arbetarna själva, så länge de inte kan förfoga över den. Den vill bara notera framstegen i herraväldet över naturen, inte tillbakagången i samhället. Den uppvisar redan de teknokratiska drag som senare blir så påtagliga i fascismen. Till dessa hör en uppfattning om naturen som på ett olycksbådande sätt avviker från de socialistiska utopierna från tiden före 1848. Arbetet, såsom det nu uppfattas, går ut på en exploatering av naturen som man med naiv tillfredsställelse kontrasterar mot exploateringen av proletariatet. I jämförelse med denna positivistiska konception visar sig de fantasterier, som skaffat en Fourier så mycket åtlöje på halsen, vara överraskande sunda till sin kärna. Enligt Fourier skulle ett förnuftigt inrättat samhällsarbete få till följd, att fyra månar upplyste den jordiska natten, att isen drog sig tillbaka från polerna, att havsvattnet inte längre smakade salt och att rovdjuren trädde i människornas tjänst. Allt detta är exempel på ett arbete, som långt ifrån att exploatera naturen i stället förmår förlösa den från de skapelser som såsom potentiella slumrar i dess sköte. Till den korrumperade uppfattningen om arbetet hör som ett komplement en natur vilken, som Dietzgen uttrycker sig, "tillhandahålles gratis".
Wir brauchen die Historie, aber wir brauchen sie anders
als sie der verwöhnt Müssiggänger im Garten des Wisens braucht.
Nietzsche: Vom Nutzen und Nachteil der Historie
Den historiska insiktens subjekt är den kämpande, undertryckta klassen själv. Hos Marx uppträder den som den sista förslavade, som den hämnande klassen, som i generationers namn för de besegrades befrielseverk till slut. Detta medvetande, som på nytt och för en kort tid kom att spela en roll i "Spartacus", var från början någonting anstötligt i socialdemokraternas ögon. Under loppet av tre årtionden lyckades de praktiskt taget utplåna ett namn som Blanqui, som med sin skarpa klang skakade det förra seklet. De nöjde sig med att tilldela arbetarklassen rollen av förlösare för kommande generationer. Därmed förlamade de dess bästa krafter. I den skolan glömde arbetarklassen i lika hög grad sitt hat som sin offervilja. Ty båda dessa känslor får sin näring av bilden av de förslavade förfäderna, inte av idealbilden av de befriade efterkommande.
Och för varje dag framstår vår sak i allt klarare ljus
och folkets klokhet blir allt större.
Wilhelm Dietzgen: Die Religion der Sozialdemokratie.
Socialdemokratins teori, och ännu mer des praxis, vägleddes av ett begrepp om framåtskridandet som inte höll sig till verkligheten utan hade dogmatiska anspråk. Framåtskridandet, sådant det målades upp i socialdemokraternas hjärnor, var till att börja med ett framåtskridande för själva mänskligheten (inte bara för dess färdigheter och insikter). Det var, för det andra, ett framåtskridande som inte kunde ta slut (i analogi med en mänsklighetens oändliga perfektibilitet). Det framstod, för det tredje, som till sin natur oemotståndligt (frambrytande av egen kraft längs en rät eller spiralformig linje). Var och en av dessa bestämningar är diskutabel och skulle kunna kritiseras var för sig. Men för att få en avgörande tyngd måste kritiken tränga bakom alla dessa bestämningar och inrikta sig mot det som är gemensamt för dem. Föreställningen om ett människosläktets framåtskridande genom historien kan inte lösgöras från föreställningen om att denna skrider fram genom en homogen och tom tid. Kritiken av föreställningen om detta framåtskridande måste bilda underlaget till kritiken av föreställningen om framåtskridandet över huvud taget.
Ursprung ist das Ziel.
Karl Kraus: Worte in Versen I.
Historien är föremål för en konstruktion, vars underlag inte utgörs av den homogena och tomma tiden utan av den tid som är uppfylld av "nutid". Sålunda var för Robespierre det antika Rom ett med nutid laddat förgånget som han bröt loss ur historiens kontinuum. Franska revolutionen uppfattade sig själv som ett återuppståndet Rom. Den citerade det gamla Rom precis på samma sätt som modet citerar en klädedräkt ur det förgångna. Modet har väderkorn för det aktuella var det än döljer sig i djungeln av vad som en gång varit. Det är tigersprånget in i det förgångna. Det är bara det att det äger rum på en arena där den härskande klassen för kommandot. Samma språng under historiens fria himmel är det dialektiska språnget, varmed Marx menade revolutionen.
Medvetandet om att bryta upp historiens kontinuum är förbehållet de revolutionära klasserna i det ögonblick de går till aktion. Den stora revolutionen införde en ny kalender. Den dag som en kalender tar till utgångspunkt, fungerar i historien som en stillbild i en film. Och det är i grund och botten samma dag som ständigt återkommer i form av högtidsdagar, det vill säga minnesdagar. Kalendrarna mäter alltså inte tiden på samma sätt som ur. De är monument över ett historiemedvetande som det under de senaste hundra åren inte tycks finnas minsta spår av i Europa. Ännu under julirevolutionen hade ett intermezzo utspelat sig där detta medvetande kom till sin rätt. När kvällen kom efter den första dagens strider, visade det sig att man på flera ställen i Paris samtidigt och oberoende av varandra sköt mot tornuren. Ett ögonvittne, som måhända hade rimmet att tacka för sin klarsynthet, skrev den gången:
Qui le croirait! on dit,
qu'irrités contre l'heure
De nouveaux Josués
au pied de chaque tour,
Tiraient sur les cadrans
pour arrêter le jour.
Idén om en samtid, som inte är övergång utan där tiden står för vad den är och har nått en vilopunkt, kan den historiske materialisten inte avstå ifrån. Ty denna idé definierar just den samtid som han för sin del skriver historia för. Historismen ställer upp den "eviga" bilden av det förgångna, den historiske materialisten en unik erfarenhet som han utvunnit ur det förgångna. Han överlåter åt andra att förlusta sig med skökan "Det var en gång" i historismens bordell. Han förblir i besittning av sina krafter: mannen att bryta upp historiens kontinuum.
Historismen kulminerar följdriktigt i universalhistorien. Från denna skiljer sig den materialistiska historieskrivningen metodiskt kanske tydligare än från varje annan. Den förra har ingen teoretisk apparatur. Dess förfaringssätt är additivt; den ger ett massivt uppbåd av fakta för att fylla ut den homogena och tomma tiden. Den materialistiska historieskrivningen å sin sida har en konstruktiv princip som grundval. Till tänkandet hör inte bara tankarnas rörelse, utan lika mycket fixeringen av dem. När tänkandet plötsligt stannar upp i en konstellation mättad av spänningar, då utsätter det denna för en chock genom vilken det utkristalliserar sig som monad. Den historiske materialisten går ett historiskt objekt inpå livet när och endast när det framträder för honom som monad. I denna struktur igenkänner han tecknet på en messiansk fixering av skeendet, eller med andra ord en revolutionär chans i kampen för det undertryckta förflutna. Han tar fasta på sådana tecken för att bryta ut en bestämd epok ur historiens homogena förlopp, på samma sätt bryter han ut ett bestämt levnadslopp ur epoken, på samma sätt ett bestämt verk ur livsverket. Poängen med hans förfaringssätt består däri, att han i verket omhändertar och räddar livsverket, i livsverket epoken och i epoken det historiska förloppet. Den näringsrika frukt som den historiska insikten utgör bär i sitt inre tiden som sin kostbara men all smak berövade kärna.
"De ynkliga femtio årtusenden som homo sapiens existerat", säger en modern biolog, "representerar i förhållande till det organiska livets historia på jorden ungefär de två sista sekunderna av en dag på tjugofyra timmar. Och ser man på den civiliserade människans historia efter denna måttstock så fyller den ut en femtedel av den sista timmans sista sekund." Nutiden, som i egenskap av modell av den messianiska tiden sammanfattar hela mänsklighetens historia i en oerhörd abbreviatur, överensstämmer på håret med den figur som mänsklighetens historia bildar i universum.
Historismen nöjer sig med att etablera en kausalnexus sammansatt av olika moment i historien. Men inget sakförhållande är historiskt redan därför att det står som orsak. Det blev det senare, postumt, genom händelser som kanske av årtusendens avstånd är skilda från det. Den historiker som har detta som utgångspunkt upphör att låta händelsernas kedja rinna mellan fingrarna som ett radband. Han inregistrerar den konstellation som hans egen epok kommit att bilda med en noga avgränsad tidigare epok. Han etablerar på detta sätt ett begrepp om samtiden som den "nutid" i vilken skärvor av den messianska tiden finns insprängda.
Säkert har de profeter, som försökt avlocka tiden vad den burit i sitt sköte, inte uppfattat den som vare sig homogen eller tom. Den som håller detta för ögonen kan kanske bilda sig ett begrepp om hur den förflutna tiden har uppfattats i erinringen: nämligen på precis samma sätt. Som bekant var det förbjudet för judarna att forska i framtiden. Toran och bönen lär dem i gengäld konsten att erinra sig. Detta kom framtiden att förlora den magi för dem som de är hemfallna åt som vänder sig till spåmän för att bli upplysta. Men framtiden blev inte därför en homogen och tom tid i judarnas ögon. Ty varje sekund av den var den lilla port genom vilken Messias kunde träda in.