Originalets titel: "Franz Kafka. Zur zehnten Wiederkehr seines Todestages".
Publicerat: transumt i Jüdische Rundschau den 21 och 28 december 1934.
Ffg i sin helhet i Schriften I, 1955.
Översättning: Carl-Henning Wijkmark
Digitalisering: Dag Heymar
Korrektur: Jonas Holmgren
Det berättas att Potemkin led av svåra mer eller mindre regelbundet återkommande depressioner, under vilka ingen fick komma i hans närhet och varje tillträde till hans rum var belagt med det strängaste förbud. Vid hovet omnämndes inte denna åkomma, i synnerhet visste man att varje anspelning på den medförde kejsarinnan Katarinas onåd. En av dessa kanslerns depressioner varade ovanligt länge. Allvarliga missförhållanden blev följden: på registraturerna hopade sig handlingar som tsaritsan krävde skulle expedieras, vilket var omöjligt utan Potemkins underskrift. De höga ämbetsmännen visste sig ingen råd. Under denna period råkade genom en tillfällighet den obetydlige lille kanslisten Sjuvalkin komma in i kanslerpalatsets väntrum, där statsråden som vanligt bildade en jämrande och klagande grupp. "Vad befalls, ers excellenser? Varmed kan jag stå excellenserna till tjänst?" anförde den beskäftige Sjuvalkin. Man förklarade läget för honom och beklagade att man inte kunde ta hans tjänster i anspråk. "Är det ingenting annat", mina herrar, "så låt mig ta hand om handlingarna. Jag ber er om det." Statsråden, som inte hade något att förlora, lät förmå sig därtill, och med dokumentbunten under armen styrde Sjuvalkin genom gallerier och korridorer sina steg mot Potemkins sängkammare. Utan att knacka, ja utan att ens stanna upp, tryckte han ner dörrklinkan. Dörren var inte reglad. I halvdunklet satt Potemkin på sängen, bitande på naglarna, i en skamfilad nattrock. Sjuvalkin gick fram till skrivbordet, doppade pennan i bläcket, och utan att spilla ett ord stack han den i handen på honom och lade första bästa handling i hans knä. Efter en frånvarande blick på inkräktaren, liksom i sömnen skrev Potemkin under den, sedan ännu en; fortsatte på samma sätt med samtliga. När han räddat tillbaka den sista lämnade Sjuvalkin gemaket, utan ceremonier som han kommit, med sin dossier under armen. Svängande dokumenten i triumf trädde han in i väntrummet. Statsråden störtade emot honom, slet papperen ur hans händer. Andlöst lutade de sig över dem. Ingen sade ett ord; gruppen stelnade till. Åter kom Sjuvalkin närmare, åter förhörde han sig beskäftigt om orsaken till herrarnas bestörtning. Då föll också hans blick på underskriften. Den ena akten efter den andra var signerad Sjuvalkin, Sjuvalkin, Sjuvalkin...
Denna historia är som en budbärare om Kafkas verk, med tvåhundra års försprång. Den gåtfulla fråga, som tätnar som ett åskmoln i den, är Kafkas. Kansliernas och registraturernas, de murriga medfarna halvmörka rummens värld är Kafkas värld. Den beskäftige Sjuvalkin, som tar allting så lätt och till slut står där med tomma händer, är Kafkas K[1*]. Potemkin däremot, som halvsovande och ovårdad tillbringar långa tider ruvande i ett avsides beläget rum dit tillträde är förbjudet, är en anfader till de myndighetspersoner som hos Kafka som domare vistas på vindskamrarna, som sekreterare på slottet, och som hur höga ställningar de än må inneha alltid är deklinerade eller snarare deklinerande varelser, men just därför också i sina mest subalterna och förkomna representanter – dörrvakterna och de ålderdomssvaga tjänstemännen – på en gång oförmedlat kan visa sig vara i full besittning av sin makt. Men vad är det de ruvar på? Kanske är de ättlingar av atlanterna, som bär världsklotet på sina axlar? Kanske är det därför som de håller huvudet "så djupt nedsänkt mot bröstet att man knappast ser något av ögonen", som slottskastellanen på sitt porträtt eller Klamm, när han är överlämnad åt sig själv? Det är emellertid inte världsklotet som de bär på; det är bara så att redan de mest vardagliga bördor väger lika tungt: "Hans utmattning är gladiatorns efter kampen, hans arbete var att vitrappa ett hörn i ämbetsrummet!"
George Lukács har en gång sagt att för att i dag snickra till ett godtagbart bord måste man ha Michelangelos arkitektoniska geni. Liksom Lukács tänker i tidsåldrar så tänker Kafka i världsåldrar. Världsåldrar måste mannen sätta i rörelse med sin rappning. Och detsamma gäller också för den obetydligaste gest. Vid upprepade tillfällen och ofta av märkliga anledningar klappar Kafkas figurer i händerna. En gång sägs det dock i förbigående att dessa händer "egentligen" är "ånghammare".
Stadda i oavbruten och långsam rörelse – sjunkande eller stigande – så lär vi känna dessa makthavare. Men aldrig är de mer fruktansvärda än när de reser sig ur den djupaste förkommenheten: ur fadersrollen. Sonen talar lugnande till den avtrubbade ålderdomssvage fadern, som han just med varsam hand hjälpt i säng: " 'Du kan vara alldeles lugn, du är väl omstoppad.' – 'Nej!' ropade fadern nästan innan sonen talat färdigt, vräkte undan täcket med en sådan kraft att det för ett ögonblick helt bredde ut sig i luften och stod rätt upp i sängen. Bara ena handen höll han lätt stödd mot taket. 'Du ville dra täcket över mig, det vet jag nog min lille vän, men ännu är jag inte övertäckt. Och är det också mina sista krafter, så nog räcker det till åt dig, räcker till och blir över!... Lyckligtvis behöver ingen tala om för en far hur han ska genomskåda sin son.'... Och han stod helt utan stöd och slängde med benen. Han strålade av insikt... 'Nu vet du alltså vad du har att räkna med utom dig själv, hittills har du bara tagit hänsyn till dig själv! Egentligen har du ju bara varit ett oskyldigt barn, men ännu egentligare har du varit en djävul i människohamn!' " Fadern, som kastar av sig täckets börda, kastar på samma gång av sig tyngden av en hel värld. Världsåldrar måste han sätta i rörelse för att göra det urgamla fader-son-förhållandet levande och fruktbärande. Men vilka frukter! Han dömer sonen till döden genom drunkning. Fadern är den straffande. Skulden utövar en lockelse på honom liksom på domstolsledamöterna. Mycket tyder på att ämbetsmannavärlden och fädernas värld för Kafka är en och densamma. Likheten länder dem inte till heder. Okänslighet, förfall, osnygghet kännetecknar dem. Faderns uniform är nedfläckad uppifrån och ner; hans underkläder är solkiga. Smuts är ämbetsmännens livselement. "Hon kunde inte förstå varför parterna över huvud taget släpptes in. 'För att smutsa ner entrétrappan', hade en ämbetsman en gång svarat henne på hennes fråga, sannolikt i ett ögonblick av irritation, men hon hade funnit svaret mycket upplysande." Till den grad är osnyggheten ämbetsmännens attribut att man rentav skulle kunna betrakta dem som jättelika parasiter. Detta hänför sig naturligtvis inte till ekonomiska sammanhang utan till de resurser av förnuft och mänsklighet som detta släkte livnär sig på. På samma sätt livnär sig emellertid fäderna i Kafkas sällsamma familjer på sina söner, hänger sig fast vid dem likt enorma parasiter. De tär inte bara på deras krafter, de tär också på deras rätt att finnas till. Fadern, som är den straffande, är på samma gång den som anklagar. Den synd som han lägger sonen till last tycks vara en sorts arvsynd. Ty vem stämmer den definition som Kafka gett av den bättre in på än sonen: "Arvsynden, den gamla orätt som människan begått, består i den anklagelse som människan reser och som hon inte ger efter på, att en orätt har begåtts mot henne, att hon gjorts till arvsyndens offer." Men vem är det som anklagas för denna arvsynd – synden att ha gjort sig skyldig till en arvinge – om inte fadern från sonens sida? Följaktligen skulle sonen vara den skyldige. Man får emellertid inte dra den slutsatsen av Kafkas ord att anklagelsen skulle vara syndig därför att den är falsk. Ingenstans kan man läsa hos Kafka att den framställs med orätt. Det är en ändlös rättegång som här är anhängiggjord, och ingen sak kan framstå i en sämre dager än den, för vilken fadern tar dessa ämbetsmäns, dessa domstolskansliers solidaritet i anspråk. Den obegränsade korrumperbarheten är inte deras sämsta sida. Ty kärnan i dem är av en sådan beskaffenhet att deras besticklighet utgör det enda hopp som de mänskliga intressena har skäl att hysa när de konfronteras med dem. Visserligen förfogar domstolarna över lagböcker. Men man får inte se dem. "Det hör till detta domstolsväsens natur att man inte bara döms oskyldig utan också ovetande", förmodar K. Lagar och avgränsade normer dväljs fortfarande i de oskrivna lagarnas förhistoriska värld. Människan kan aningslöst överskrida dem och på så sätt tvingas till gottgörelse. Men hur olyckligt detta än må drabba den aningslöse så sker det från rättens synpunkt inte av en tillfällighet utan genom ingripande av ödet, som här framstår i hela sin tvetydighet. Redan Hermann Cohen har i en flyktig betraktelse över den gamla ödesföreställningen kallat det för en "insikt som blir oundviklig" att det är dess "egen mekanism som tycks möjliggöra och framkalla detta överskridande, detta avfall". Så står det också till med den jurisdiktion vars åtgärder riktar sig mot K. Man förs här tillbaka till en tid långt bortom de tolv tavlornas lag, en förhistorisk värld över vilken den skrivna rätten var en av de första segrarna. Hos Kafka står visserligen den skrivna rätten i lagböcker, men den hemlighålls, och stödd på den utövar urtiden bara så mycket mer oinskränkt sitt herravälde.
Ämbets- och familjeförhållanden har många beröringspunkter hos Kafka. I byn vid slottsberget har man ett talesätt som kastar ljus över detta. " 'Det finns ett uttryck som brukas här, kanske känner du till det: Myndigheternas avgöranden är skygga som unga flickor.' 'Det är en träffande iakttagelse', sade K. ..., 'en träffande iakttagelse, avgörandena har kanske också andra egenskaper gemensamma med flickor'." Den mest anmärkningsvärda är väl att de lånar sig till allt, liksom de skygga flickor som möter K. i Slottet och i Processen, och som hänger sig åt otukt i familjens sköte med samma självklarhet som i sängen. Han finner dem på sin väg var han än går; fortsättningen följer lika oproblematiskt som erövringen av serveringsflickan. "De omfamnade varandra, den lilla kroppen brände i K.s händer, de rullade i en besinningslöshet som K. hela tiden förgäves försökte rädda sig ut ur ett par steg utefter golvet, slog med ett dovt ljud emot Klamms dörr och låg sedan bland de små pölar av öl och annan orenlighet som golvet var täckt av. Medan de låg där förflöt timmar, ... under vilka K. oavbrutet hade en känsla av att han förirrade sig eller redan befann sig så långt borta i ett främmande land att ingen människa före honom varit så långt borta, ett främmande land där inte ens luften hade minsta beståndsdel gemensam med luften i hemlandet, där allt var så främmande att man höll på att kvävas men ändå inte kunde göra annat än gå vidare, förirra sig ännu längre in i vansinniga lockelser." Om detta främmande land kommer vi att få höra mer senare. Det är emellertid anmärkningsvärt att dessa kvinnor, som påminner om horor, aldrig framstår som vackra. I stället dyker skönheten i Kafkas värld upp på de mest förstuckna ställen: hos de anklagade till exempel. "Detta är nu utan tvivel en märkvärdig, på något sätt naturvetenskaplig företeelse ... Det kan inte vara skulden som gör dem vackra... det kan inte heller vara det adekvata straffet som redan nu gör dem vackra... det kan alltså bara förklaras med det mot dem inledda förfarandet som på något sätt färgar av sig på dem."
Ur Processen låter sig utläsas att detta förfarande vanligen är hopplöst för de anklagade – hopplöst till och med i de fall där de får behålla hoppet om frikännande. Denna hopplöshet är det måhända som lockar fram skönheten endast hos dessa bland Kafkas skapade varelser. Åtminstone skulle detta stämma mycket väl överens med ett samtalsfragment som Max Brod återgett. "Jag erinrar mig", skriver han, "ett samtal med Kafka som utgick från dagens Europa och mänsklighetens förfall. 'Vi är', så uttryckte han sig, 'nihilistiska tankar, självmordstankar som stiger upp i Guds huvud.' Mig påminde detta i första hand om den gnostiska världsbilden. – Gud som ond demiurg, världen som hans syndafall. 'Å inte alls', menade han, 'vår värld är bara en misstämning hos Gud, en misslyckad dag.' – 'Det skulle alltså finnas hopp utanför denna uppenbarelseform, denna värld som vi känner?' – Han smålog: 'Visst finns det hopp så det räcker, oändligt mycket hopp – bara inte för oss.' " Dessa ord slår en bro över till dessa de allra sällsammaste av Kafkas gestalter, dem som är ensamma om att ha sluppit ut ur familjens sköte och för vilka det kanske finns hopp. Det är inte djuren det är fråga om, inte ens dessa hybrider eller spindelvävsartade väsen som kattlammet eller Odradek. De lever tvärtom alla under familjens bann. Inte för intet är det just i föräldravåningen som Gregor Samsa vaknar upp som insekt, inte för intet är det egendomliga djuret, som är till hälften katt och till hälften lamm, ett arvegods från fadern, inte för intet Odradek en källa till bekymmer för husfadern. Men "medhjälparna" faller faktiskt utanför denna krets.
Dessa medhjälpare tillhör en krets av gestalter som går igen genom hela Kafkas verk. Av deras släkte är såväl bondfångaren, som avslöjas i Betraktelse, som studenten, som visar sig på balkongen om natten och är Karl Rossmanns granne, liksom också de tokstollar som bor i den där staden i Södern och aldrig blir trötta. Halvdagern över deras existens erinrar om den flackande belysning i vilken figurerna framträder i Robert Walsers små prosastycken – författaren till romanen Der Gehülfe, som Kafka tyckte mycket om. I indiska sagor förekommer ghandarver, ofärdiga varelser, väsen som lever i en dimregion. Av deras sort är Kafkas medhjälpare; de tillhör inte någon av de andra gestaltkretsarna, är inte heller främmande för någon: budbärare i rörelse från den ena till den andra. De påminner, som Kafka säger, om Barnabas, och han var en budbärare. Ännu är de inte riktigt utsläppta ur naturens moderssköte och har därför "inrättat sig i ett hörn på golvet på två gamla kjolar. De... satte en ära i att... ta upp så litet utrymme som möjligt. Till den ändan gjorde de diverse experiment, låt vara aldrig utan tissel och fniss, flätade in armar och ben i varandra, kurade ihop sig tätt tillsammans, i skymningen såg man i deras hörn bara ett stort bylte." För dem och deras likar, de ofärdiga och otympliga, finns det ännu hopp.
Vad som på ett milt och oförbindligt sätt röjer sig i dessa budbärares beteende, det gäller på ett tryckande och dystert sätt som lag för hela denna värld av skapade varelser. Ingen har sin bestämda plats i tillvaron, sin bestämda, icke provisoriska kontur; ingen som inte befinner sig i stigande eller fallande; ingen som inte byter roller med sin fiende eller granne; ingen som inte fått leva sin tid men likafullt förblivit omogen, ingen som inte är trött intill döden men likafullt bara står på tröskeln till en lång fortsättning. Att här tala om normer och hierarkier är inte längre möjligt. Den mytvärld, som inpräglat sådant, är ojämförligt yngre än Kafkas värld, åt vilken myten redan utlovat förlösning. Men är det något vi säkert vet så är det detta: att Kafka inte lyssnade till dess locktoner. Som en andre Odyssevs lät han dem glida förbi "sina mot fjärran riktade blickar ..., sirenerna upplöstes formligen i intet inför hans beslutsamhet, och i det ögonblick då han var dem som närmast var han inte längre medveten om dem". Bland de anfäder som Kafka har i antiken, de judiska och de kinesiska som vi snart ska träffa på, bör denne grekiske inte glömmas bort. Odyssevs står ju på den tröskel som skiljer myt från saga. Sunt förnuft och list har lagt ut snaror i myten dess makter upphör att vara oövervinneliga. Sagan är traditionen om segern över dessa. Och sagor för dialektiker skrev Kafka när han gav sig i kast med den sortens stoff. Han placerade ut små tricks i dem; sedan tolkade han dem som bevis för " 'att också otillräckliga, ja barnsliga medel kan leda till räddning' ". Med dessa ord inleder han sin berättelse om Sirenernas tystnad. Sirenerna är nämligen tysta hos honom; de har "ett ännu fruktansvärdare vapen än sången... sin tystnad". Detta begagnade de sig av gentemot Odyssevs. Men, enligt Kafkas version, han "var så full av list, var en sådan räv att inte ens ödesgudinnan kunde tränga in i hans innersta. Kanske upptäckte han verkligen, trots att en sådan prestation överstiger mänsklig fattningsförmåga, att sirenerna teg, och valde bara att hålla det 'traditionella' skenförloppet så att säga som en sköld framför sig visavi dem och gudarna."
Hos Kafka tiger sirenerna. Kanske beror det också på att musiken och sången hos honom är ett uttryck för eller åtminstone ett förebud om en lycklig utgång. Ett hoppets förebud som når oss från den lilla, på en gång ofullgångna och vardagliga, på en gång tröstande och löjliga genomsnittsvärld där medhjälparna har sin hemvist. Kafka är lik pojken som drog ut för att lära sig fruktan. Han råkade hamna i Potemkins palats, men träffade till slut i dess källarhåla samman med Josefine, den sjungande musen, vars sång han beskriver sålunda: "Något av den fattiga korta barndomen finns i den, något av förlorad lycka som aldrig kommer åter, men också något av det verksamma livet av i dag, av dess lilla, obegripliga och likväl förefintliga och outrotliga munterhet."
Det finns ett fotografi av Kafka som barn, sällan har den "fattiga korta barndomen" framställts mer gripande i bild. Det härrör väl från en av dessa artonhundratalsateljéer som med sina draperier och palmer, gobelänger och stafflier utgjorde ett så tvetydigt mellanting mellan tortyrkammare och tronsal. Där uppträder nu den ungefär sexårige pojken i något slags vinterträdgårdslandskap, iklädd en trång, liksom förödmjukande, med snörmakerier översållad barnkostym. Palmblad blickar stelt i bakgrunden. Och som om det gällde att göra dessa bolstersvällande tropiker ännu unknare och kvalmigare, bär modellen i vänster hand en orimligt stor hatt med breda brätten i den spanska stilen. Outsägligt sorgsna ögon behärskar detta landskap som påtvingats dem och som en stor öronmussla lyssnar in i.
Den brännande längtan "att bli indian" har kanske en gång lyckats förtära denna stora sorgsenhet: "Om man ändå vore indian, genast på fläcken, och sittande på hästen i galopp, snett i luften med kroppen full av små darrningar strax ovanför den darrande marken, till dess man släppte sporrarna, för det fanns inga sporrar, till dess man kastade tyglarna, för det fanns inga tyglar, och knappt kunde se landet framför sig som en slätmejad hed, redan utan hästhals och hästhuvud." Denna önskedröm har ett rikt innehåll. Uppfyllelsen lämnar ut dess hemlighet. Han finner den i Amerika. Att det ligger till på ett särskilt sätt med Amerika framgår av namnet på hjälten. Medan i de tidigare romanerna författaren aldrig tilltalade sig själv med annat än en frammumlad initial, upplever han här med fullt utskrivet namn sin pånyttfödelse. Han upplever den på Friluftsteatern i Oklahoma. "Karl såg i ett gathörn ett plakat med följande text: På kapplöpningsbanan i Clayton anställs i dag från klockan sex på morgonen till midnatt personal till teatern i Oklahoma! Den stora teatern i Oklahoma kallar er! Den kallar bara i dag, bara en gång! Den som nu försummar tillfället, försummar det för alltid! Den som tänker på sin framtid är vår man! Alla är välkomna! Den som vill bli artist bör anmäla sig! Vi är den teater som har användning för alla, var och en på sin plats! Den som bestämt sig för att sluta sig till oss gratulerar vi redan nu! Men skynda på så att ni hinner bli mottagna före midnatt! Klockan tolv stängs alla ingångar och öppnas inte mer! Den som inte tror oss kan dra åt helvete! I väg till Clayton!" Den som läser denna kungörelse är Karl Rossmann, den tredje och lyckligare inkarnationen av den K. som är hjälten i Kafkas romaner. Lyckan väntar honom på friluftsteatern i Oklahoma, liksom "olyckligheten" en gång hade kommit över honom på den smala mattan i hans rum, som han rusade fram på "som på en kapplöpningsbana". Efter att ha skrivit sina betraktelser "för gentlemannaryttare att noga begrunda", låtit den "nye advokaten" stega uppför trapporna till domstolen, med hög benföring och fotsteg som förtonade med marmorklang, och "barnen på landsvägen" trava i väg ut på landet i långa skutt och arm i arm, var Kafka väl förtrogen med denna motivfigur, och faktiskt kan det också hända Karl Rossmann att han "i distraktion till följd av sin yrvakenhet" gör "inte sällan alltför höga, tidskrävande och överflödiga luftsprång". Följdriktigt alltså att det inte kan vara någon annanstans än på en kapplöpningsbana som han når sin längtans mål.
Denna kapplöpningsbana är på samma gång en teater, och detta ställer oss inför en gåta. Den gåtfulla platsen och den helt oproblematiska öppna och genomskinliga figuren Karl Rossmann hör emellertid ihop. Öppen, genomskinlig, närmast personlighetslös är nämligen Karl Rossmann i den mening som föresvävar Franz Rosenzweig när han i sin Stern der Erlösung säger att i Kina den inre människan är "närmast personlighetslös; den föreställning om en vis man, som... Konfutse på ett klassiskt sätt inkarnerar, utplånar alla tänkbara säregenheter i personligheten; han är den sant personlighetslöse, det vill säga en genomsnittsmänniska... Det är något helt annat än personlighet som utmärker den kinesiska människan: en fullkomligt elementär renhet i känslan." Hur man nu än vill formulera det tankemässigt – kanske är denna renhet i känslan en alldeles särskilt fin slagruta för de mimiska uttrycksmedlen – i varje fall pekar friluftsteatern i Oklahoma tillbaka på den kinesiska teatern, som är pantomimisk. En av de betydelsefullaste funktionerna hos denna naturteater är att låta skeendet reduceras till vad som kan utsägas i gester. Ja man har rätt att gå ännu längre och säga att en god del av Kafkas mindre studier och berättelser träder fram i sin fulla belysning först när man lägger in dem som akter så att säga på "Friluftsteatern i Oklahoma". Först då inser man med säkerhet att Kafkas verk i sin helhet utgör en kodex av gester, vilka ingalunda från första stund har en distinkt symbolisk betydelse för författaren utan tvärtom måste avlockas en sådan genom att sättas in i ständigt nya sammanhang och testsituationer. Teatern är den givna platsen för sådana testsituationer. I en opublicerad kommentar till Brodermordet har Werner Kraft skarpsynt genomskådat förloppet i denna lilla berättelse som sceniskt till sin karaktär. "Spelet kan börja, och det tillkännages mycket riktigt genom en klocksignal. Detta sker på det naturligaste sätt i världen i det att Wese lämnar huset där hans kontor är inrymt. Men denna dörrklocka, heter det uttryckligen, är 'för ljudlig för att vara en dörrklocka, den genljuder över hela staden och ända upp till himlen.' " Liksom denna klocka, för stark för att vara en dörrklocka, genljuder ända upp till himlen, så är gesterna hos Kafkas figurer alltför genomträngande för den vanliga omvärlden och banar sig väg in i en rymligare värld. Ju längre Kafka nådde i mästerskap, desto oftare avstod han från att anpassa dessa åtbörder till normala situationer, att förklara dem. "Det är ändå ett underligt sätt", heter det i Förvandlingen, "att sätta sig vid pulpeten och tala uppifrån och ned med den anställde, som dessutom på grund av chefens lomhördhet är tvungen att ställa sig alldeles intill." Sådana motiveringar har redan Processen lämnat långt bakom sig. I det näst sista kapitlet blir K. stående vid de främsta bänkarna, "men prästen tyckte fortfarande att avståndet var för stort, han sträckte ut handen och pekade med det i skarp vinkel sänkta pekfingret mot en punkt omedelbart framför predikstolen. K. fortsatte också till den avsedda punkten, där han blev tvungen att böja huvudet kraftigt bakåt för att fortfarande kunna se prästen."
När Max Brod säger: "De för honom betydelsefulla realiteternas värld var oöverskådlig", så kan man tillägga att det oöverskådligaste av allt för Kafka säkerligen var gesten. Var och en är ett skeende, ja man skulle kunna säga ett drama, för sig. Den skådebana på vilken detta drama utspelar sig är världsteatern, vars fonddekoration utgörs av himlen. Å andra sidan är denna himmel enbart bakgrund; att försöka utforska dess egna inneboende lagar vore detsamma som att hänga upp den målade bakgrunden inramad på ett konstgalleri. Bakom varje gest öppnar Kafka – liksom el Greco – en reva i himlen; men precis som hos el Greco – som var expressionisternas skyddspatron – står gesten kvar som det avgörande, det centrala i skeendet. Hopkurade av skräck går människorna som väntar sig allt ont av slaget på gårdsporten. Så skulle en kinesisk skådespelare framställa skräck men ingen bete sig i verkligheten i en sådan situation. På ett annat ställe spelar K. själv teater. Halvt omedvetet tog han "långsamt... med försiktigt uppåtvänd blick och utan att se på vad han gjorde ett av papperen från skrivbordet, lade det på handflatan och lyfte sakta upp det till herrarna, samtidigt som han själv reste sig. Han tänkte därvid inte på något bestämt, utan handlade bara i en känsla av att det var så han måste bete sig, när han en gång hade fått den stora inlagan färdig som skulle frita honom helt och hållet." Den största gåtfullhet och den största enkelhet i förening ger denna gest ett djuriskt drag. Man kan läsa långa stycken i Kafkas djurberättelser utan att över huvud laget lägga märke till att det inte alls handlar om människor. Stöter man så på benämningen på varelsen i fråga – apan, hunden eller mullvaden – så tittar man förskräckt upp och upptäcker att man redan är långt borta från människans kontinent. Men det är Kafka alltid; den mänskliga åtbörden berövar han dess traditionella stödjepunkter och kan sedan göra den till föremål för reflexioner som aldrig tar slut.
De tar märkvärdigt nog inte slut ens då de utgår från Kafkas liknelseartade berättelser. Man kan tänka på parabeln Inför lagen. Den läsare som erfor något liknande med En läkare på landet fäste sig kanske vid det ogenomskinliga stället i dess inre. Men skulle han ha anställt den ändlösa serie av reflexioner som rullas ut ur denna liknelse när Kafka tar itu med utläggningen? I Processen läggs den i munnen på prästen – och närmare bestämt på ett så exponerat ställe att man frestas att förmoda att romanen inte är något annat än en utveckling av parabeln. Ordet "utveckling" är emellertid dubbeltydigt. Vecklar knoppen ut sig till blomma, så vecklar också pappersbåten ut sig, som man lär barnen att vika till, och blir till ett slätt ark. Och detta andra slag av utveckling är det egentligen som parabeln är till för, det nöje läsaren upplever när han slätar ut den så att dess innebörd ligger i öppen dag. Men Kafkas parabler vecklar ut sig i den förstnämnda bemärkelsen; nämligen som knoppen som blir till en blomma. Därför blir resultatet något som liknar den rena dikten. Det hindrar inte att hans stycken är svåra att helt hänföra till de västerländska prosaformerna och förhåller sig till sitt läroinnehåll ungefär som Haggadan till Halachan.[2*] De är inte liknelser men ska heller inte tas bokstavligt; de är så beskaffade att man kan citera dem, på en gång berätta och utlägga dem. Men har vi nyckeln till den lära som beledsagar Kafkas liknelser och utläggs i K.'s gester och djurens åtbörder? Den är inte tillgänglig för oss; vi skulle på sin höjd kunna säga att det ena eller det andra anspelar på den. Kafka skulle kanske ha sagt att dessa ställen är relikter som bär vittnesbörd om den. I varje sådant fall rör det sig därvid om frågan om organisationen av liv och arbete i den mänskliga gemenskapen. Denna fråga sysselsatte Kafka desto oavlåtligare ju mer den framstod som omöjlig att genomlysa för honom. Om Napoleon i det berömda Erfurtsamtalet med Goethe satte in politiken i ödets ställe, så skulle Kafka – med en variation av detta yttrande – ha kunnat definiera organisationen som öde. Och inte bara i de vittförgrenade ämbetsmannahierarkierna i Processen och Slottet har han den för ögonen, utan ännu mer påtagligt i de vanskliga och oöverskådliga byggnadsföretag vilkas ärevördiga modell han har behandlat i Byggandet av den kinesiska muren.
"Muren skulle bli till ett skydd för århundraden framåt; de samvetsgrannaste byggnadsmetoder, utnyttjande av alla kända tiders och folks byggnadsvisdom, ständig känsla av personligt ansvar hos de byggande var därför en oundgänglig förutsättning för arbetet. Till de lägre uppgifterna kunde visserligen okunniga daglönare ur folket, män, kvinnor, barn, vem som än anmälde sig för de goda pengarnas skull, komma till användning; men redan för att leda fyra daglönare krävdes det en klok och i byggnadsfacket förfaren man... Vi – jag talar väl här i mångas namn – har egentligen först när vi stavat oss igenom ledningens föreskrifter lärt känna oss själva och funnit att ledningen förutan varken vår skolvisdom eller vårt mänskliga förstånd skulle ha räckt till för den lilla uppgift vi hade att sköta inom ramen för det stora hela." Denna organisation liknar ödet. Metjnikov, som i sin berömda bok Civilisationen och de stora historiska lärdomarna har ritat upp dess schema, rör sig med vändningar som kunde vara av Kafka. "Jangtse-Kiangs kanaler och Hoanghos dammar", skriver han, "är med all sannolikhet ett resultat av... ett konstfullt organiserat lagarbete under generationer. Minsta oaktsamhet vid utstakandet av ett eller annat dike eller stöttningen av en damm, minsta lilla vårdslöshet, ett egoistiskt uppträdande från en människas eller en grupp av människors sida när det gäller att upprätthålla den gemensamma vattentillgången, blir under så ovanliga förhållanden en källa till sociala missförhållanden och katastrofala olyckor för samhället. Därför ligger det ett dödligt hot bakom när en flod, som också är försörjare, ställer krav på en intim och varaktig solidaritet mellan befolkningsmassor som ofta står främmande för varandra, ja till och med är fientligt inställda till varandra; den dömer Envar till att utföra arbetsuppgifter vilkas nytta för helheten först med tiden blir uppenbar och vilkas syfte i stort mycket ofta förblir helt obegripligt för en vanlig människa."
Kafka ville bli räknad till de vanliga människorna. Gränsen för vad man kan förstå tvingade sig på honom på alla hans vägar. Och han tvingar den gärna på andra. Ibland tycks det inte vara honom främmande att säga med Dostojevskijs storinkvisitor: "Så står vi då inför ett mysterium som vi inte kan förstå. Och just därför att det är en gåta så hade vi rätt att förkunna det, att lära människorna att det som betyder något varken är friheten eller kärleken utan gåtan, hemligheten, mysteriet som de måste underkasta sig – utan betänkande och till och med mot sina samveten." Mysticismens frestelser har Kafka inte alltid gått ur vägen för. Från hans möte med Rudolf Steiner har vi en dagboksanteckning som i varje fall inte i den form den har publicerats ger upplysning om Kafkas ställningstagande. Skyggade han för det? Hans sätt att förfara med sina egna texter gör att detta ingalunda förefaller otänkbart. Kafka ägde en sällsynt förmåga att skapa liknelser för vad han ville säga. Trots detta är han aldrig uttömd med vad som går att tyda, utan har snarare vidtagit alla upptänkliga mått och steg för att försvåra en utläggning av sina texter. Med försiktighet, med varsamhet, med misstro måste man treva sig fram i deras inre. Man måste ha Kafkas speciella sätt att läsa för ögonen, så som han praktiserar det vid till utläggningen av den nämnda parabeln. Man har också skäl att erinra om hans testamente. Den föreskrift i vilken han anbefaller att hans kvarlåtenskap ska förintas är till sin egentliga innebörd lika svårtolkad och bör lika sorgfälligt övervägas som svaren från lagens dörrvaktare. Kanske ville Kafka, som varje dag av sitt liv ställdes inför outgrundliga förhållningssätt och otydliga tillkännagivanden, åtminstone i döden ge sin omvärld betalt med samma mynt.
Kafkas värld är en världsteater. För honom står människan från första stund på skådebanan. Och beviset för detta är att var och en får anställning på friluftsteatern i Oklahoma. Efter vilka principer man blir antagen går inte att utröna. Skådespelartalangen, som väl borde komma i första hand, spelar tydligen ingen roll. Men man kan också uttrycka saken så här: de sökande tilltros över huvud taget inte något annat än att spela sig själva. Att de när det kommer till kritan verkligen är vad de utger sig för att vara tillbakavisas som en orimlighet. Med sina roller söker personerna en tillflykt vid friluftsteatern som de sex hos Pirandello en författare. För båda kategorierna är denna plats den sista utvägen; men det utesluter inte att den är platsen för deras förlösning. Förlösningen är ingen belöning för tillvaron, utan sista kryphålet för en människa för vilken, som Kafka säger, "hennes eget pannben... spärrar vägen". Och principen för denna teater finns uttryckt i den väl undanstoppade sats som står i Rapport till en akademi: "Jag sökte efterlikna därför att jag ville finna en utväg, inte av något annat skäl." Inför slutet på hans process tycks en aning om dessa ting föresväva K. Han vänder sig plötsligt mot de båda herrarna i cylinder[hatt], som kommer för att hämta honom, och frågar: " 'Vid vilken teater spelar ni?' 'Teater?' säger den ene herrn frågande till den andre, och det rycker i hans mungipor. Den andre bär sig åt som en stum som försöker få sina motspänstiga talorgan under kontroll." De svarar inte på frågan, men mycket tyder på att de känner sig träffade av den.
Vid en lång bänk, som man har täckt över med en vit duk, blir alla de som från och med nu är vid friluftsteatern förplägade. "Alla var glada och upprymda." Som ett festligt inslag uppträder statisterna utklädda till änglar. De står på höga postament, som är täckta med böljande dukar och har en trappa invändigt. Tillrustningar som till en lantlig karneval, eller kanske en barnfest som skulle ha skingrat sorgsenheten i ögonen på den insnörde, upputsade pojken som vi talade om. – Hade de inte vingar fastbundna på ryggen, så vore dessa änglar kanske äkta. De har sina föregångare hos Kafka. Impressarion hör till dem, han som kliver upp till den av den "första sorgen" drabbade trapetskonstnären i bagagenätet, stryker honom med handen och trycker hans ansikte mot sitt eget, "så att också han övergöts av trapetskonstnärens tårar". En annan, en skyddsängel eller skyddsmänniska[3*] tar efter "brodermordet" hand om mördaren Schmahr, som "med munnen tryckt mot hans axel" med lätta steg leds bort av honom. – I de lantliga ceremonierna på Oklahomateatern klingar Kafkas sista roman ut. "Hos Kafka" – har Soma Morgenstern sagt – "råder byatmosfär som hos alla stora religionsstiftare." Här kan man med så mycket större rätt erinra om Laotses framställning av fromheten som Kafka i Den närmaste byn har gjort den mest fulländade parafras över den: "Grannländer kan ligga inom synhåll för varandra, så att man kan höra tupparna och hundarna i fjärran. Och ändå skall människorna dö vid hög ålder utan att ha gjort någon lång resa." Så långt Laotse. Kafka var också en paraboliker, men någon religionsstiftare var han inte.
Låt oss betrakta byn, som ligger vid foten av slottsberget från vilket K.'s föregivna uppdrag som lantmätare på ett så gåtfullt och oväntat sätt bekräftas. Brod har i sin efterskrift till denna roman omnämnt att en alldeles bestämd ort, Zürau i Erzgebirge, skulle ha föresvävat Kafka vid skildringen av denna by vid slottsbergets fot. Men det går också för sig att känna igen en annan by i den. Det är den som det talas om i den talmudiska legend som rabbin berättar som svar på frågan varför juden på fredagsaftonen rustar till en festmåltid. Den handlar om en prinsessa som försmäktar i landsflykt, fjärran från sina landsmän och i en by vars språk hon inte förstår. Till denna prinsessa kommer en dag ett brev, som säger att hennes trolovade inte har glömt henne, att han begivit sig åstad och är på väg till henne. - Den trolovade, säger rabbin, är Messias, prinsessan själen, men byn, dit hon är förvisad, kroppen. Och eftersom hon inte på annat sätt kan ge sin fröjd till känna för byn, som inte känner hennes språk, rustar hon till en måltid åt den. – Med hjälp av denna by ur Talmud befinner vi oss i centrum av Kafkas värld. Ty på samma sätt som K. i byn vid slottsberget, så lever den nutida människan i sin kropp; den glider ur hennes grepp, är fientlig mot henne. Det kan inträffa att människan vaknar en morgon och är förvandlad till en skadeinsekt. Det främmande – det främmande hos henne själv – har fått herraväldet över henne. En doft från denna by ligger i luften hos Kafka, och därför har han aldrig känt frestelsen att bli religionsstiftare. Till denna by hör också svinstian, ur vilken hästarna till provinsialläkaren förs fram, det kvalmiga inre rummet där Klamm, med sin virginia i munnen, sitter vid ett glas öl, och gårdsporten som det leder till undergång att slå på. Luften i denna by är inte ren från allt det ofullgångna och övermogna som ger en så rutten blandning. Kafka var tvungen att andas den i hela sitt liv. Han var ingen magiker och heller ingen religionsstiftare. Hur bar han sig åt för att uthärda den?
För rätt länge sedan förspordes det att Knut Hamsun skulle ha för vana att då och då förse lokaltidningen i den lilla stad, i vars närhet han bor, med sina synpunkter. För många år sedan utspelades i denna stad en rättegång mot en tjänsteflicka som tagit livet av sitt nyfödda barn. Hon dömdes till fängelse. Kort efteråt kunde man i ortstidningen ta del av en meningsyttring av Hamsun. Han meddelar att han ämnar vända en stad ryggen som kan tänka sig ett annat straff än det strängaste för en mor som dödar sin späda avkomma; om också inte galgen så dock livstids tukthus. Så gick det några år. Markens gröda kom ut och där fanns historien om en tjänsteflicka, som begår samma brott, får samma straff och, det får läsaren ett tydligt intryck av, helt visst inte hade förtjänat ett strängare.
De efterlämnade reflexioner av Kafka, som ingår i Byggandet av den kinesiska muren, ger anledning att påminna sig denna historia. Ty knappt hade denna postuma volym kommit ut förrän med stöd av dessa reflexioner en viss Kafkatolkning framträdde, som nöjde sig med att utlägga dem för att göra desto mindre affär av hans egentliga verk. Det finns två sätt att grundligt missförstå Kafkas skrifter. Den naturliga utläggningen är det ena, den övernaturliga är det andra; båda två – den psykoanalytiska såväl som den teologiska – går i lika hög grad vid sidan av det väsentliga. Den första är företrädd av Hellmuth Kaiser; den andra av en redan talrik samling författare, som Schoeps, Bernhard Rang, Groethuysen. Till dem bör också Willy Haas räknas, som visserligen i andra sammanhang, som vi ska ta upp senare, också har gett fruktbara synpunkter på Kafka. Detta har inte kunnat avhålla honom från att uttyda verket i dess helhet i enlighet med en teologisk schablon. "Den högre makten", så skriver han om Kafka, "nådens domän, har han framställt i sin stora roman 'Slottet', den lägre, rannsakningens och fördömelsens, i sin inte mindre stora roman 'Processen'. Den jord som dväljs däremellan, de jordiska villkoren och deras vanskliga krav, har han försökt återge i sträng stilisering i en tredje roman 'Amerika'." Den första tredjedelen av denna interpretation kan man väl sedan Brod betrakta som allmän egendom inom Kafkainterpretationen. I samma anda skriver till exempel Bernhard Rang: "I den mån man har rätt att betrakta slottet som ett säte för nåden, så innebär, teologiskt talat, just dessa fåfänga bemödanden och försök att Guds nåd inte låter sig besvärjas och framtvingas godtyckligt och genom en viljeakt från människans sida. Oron och otåligheten förhindrar och förvirrar bara det gudomligas upphöjda stillhet." Denna tolkning är nog så bekväm; att den är ohållbar framstår desto klarare ju längre den vågar dra ut linjerna. Som klarast blir det kanske därför hos Willy Haas när han deklarerar: "Kafka härstammar ... från Kierkegaard liksom från Pascal, man kan väl kalla honom den ende legitime ättlingen till Kierkegaard och Pascal. Hos alla tre finns det stränga, blodigt stränga religiösa grundmotivet: att människan alltid har orätt inför Gud... Kafkas... högre värld, hans så kallade 'slott' med dess oöverskådliga, småaktigt korrupta och tämligen liderliga stab av funktionärer, hans märkvärdiga himmel driver ett fruktansvärt spel med människorna...; och ändå har människan radikalt orätt till och med inför denne Gud." Denna teologi faller långt bortom Anselms av Canterbury lära om rättfärdiggörelsen tillbaka i barbariska spekulationer, som för övrigt inte förefaller förenliga med ordalydelsen i Kafkas text. "Kan alltså", heter det just i Slottet, "en enskild tjänsteman ge förlåtelse? Det kan väl på sin höjd vara hela myndighetens sak, men inte ens denna torde kunna förlåta, utan bara döma." Den väg som här har beträtts har snabbt visat sig vara en återvändsgränd. "Allt detta", säger Denis de Rougemont, "gäller inte den förtvivlade belägenheten för människan utan Gud, utan nödsituationen för den människa, som är utlämnad åt en Gud som hon inte känner, därför att hon inte känner Kristus."
Det är lättare att dra spekulativa slutsatser ur Kafkas efterlämnade anteckningar än att gå till botten med bara ett enda av de motiv som uppträder i hans berättelser och romaner. Men bara där hittar man fingervisningar om de förhistoriska makter som styrde Kafkas skapande; makter som man utan tvivel med lika stor rätt kan betrakta som världsliga och av i dag. Och vem tilltror sig att kunna säga under vilka namn de uppenbarade sig för Kafka själv. Bara en sak står fast: han kom inte underfund med dem. Han kände dem inte. Han såg bara framtiden i domens gestalt framträda i den spegel som urtiden i skuldens gestalt höll upp framför honom. Hur man emellertid ska föreställa sig denna dom – är det inte den Yttersta? ställer den inte domaren bland de anklagade? är det inte rättegången som är straffet? – på det har Kafka inte lämnat något svar. Hoppades han något av det? Eller var han inte snarare angelägen om att hålla det på avstånd? I de historier som han har gett oss återvinner epiken den betydelse som den hade i Scheherazades mun: att skjuta upp det som ska komma. Uppskov är i Processen den anklagades förhoppning – det är bara det att förfarandet gradvis övergår i domen. Själve stamfadern ska beviljas uppskov, om det så måste ske till priset av hans plats i traditionen. "Jag skulle kunna tänka mig en andre Abraham, som – visserligen skulle han aldrig kunna stiga så högt som till stamfader, eller ens till ålderman för klädeshandlarna – skulle ha varit beredd att omedelbart uppfylla offerkravet, beredvilligt som en kypare. Men som ändå inte bringar offret till stånd, därför att han inte kan ta sig ledigt hemifrån, han är oumbärlig, affärerna kräver hans närvaro, ständigt är det ytterligare något som måste ordnas, huset är inte färdigt, och utan att huset är färdigt, utan denna fasta punkt kan han inte ge sig i väg, det har också Bibeln klart för sig ty den säger: 'Han såg om sitt hus'."
"Beredvilligt som en kypare" uppträder denne Abraham. Det fanns alltid någonting som Kafka bara kunde komma åt i gestens form. Och denna gest, som han inte förstod, utgör det ogenomskinliga stället i parablerna. Den var utgångspunkten för Kafkas diktning. Det är känt i vilken utsträckning han undertryckte sitt verk. Hans testamente förordnar om dess förintelse. Detta testamente, som ingen som sysslar med Kafka kan komma förbi, säger att det inte tillfredsställde sin författare; att han betraktade sina ansträngningar som förfelade; att han räknade sig själv till dem som var dömda att misslyckas. Misslyckat är hans storartade försök att införliva diktningen med läran och i parabelns form återge den lödighet och ödmjukhet som för honom tedde sig som dess enda existensberättigande inför förnuftets krav. Ingen diktare har så noga hörsammat budet "Du skall icke göra dig ett beläte".
"Det var som om skammen skulle överleva honom" – så lyder de ord som avslutar Processen. Skammen, som svarar mot hans "elementära renhet i känslan", är Kafkas starkaste åtbörd. Den har emellertid två uppenbarelseformer. Skammen, som ar en intim reaktion hos människan, är också socialt anspråksfull. Skam är inte bara skam inför andra, utan kan också vara skam för deras räkning. Sålunda är Kafkas skam inte mer personlig än det liv och tänkande som utlöser den och om vilket han har sagt: "Han lever inte för sitt personliga livs skull, han tänker inte för sitt personliga tänkandes skull. Det tycks honom som om han levde och tänkte för att dra försorg om en familj... För denna obekanta familjs skull... kan han inte befrias från sitt uppdrag." Vi vet inte hur denna obekanta familj – av människor och av djur – är sammansatt. Bara så mycket är klart att det är den som tvingar Kafka att sätta världsåldrar i rörelse genom att skriva. På denna familjs befallning vältrar han historiens block som Sisyfos sin sten. Därvid händer det att dess undersida kommer i dagen. Den är inte angenäm att betrakta. Men Kafka är i stånd att uthärda dess anblick. "Att tro på framåtskridandet innebär inte att tro att ett framåtskridande redan har ägt rum. Det vore ingen tro." Den tidsålder som Kafka lever i representerar inte i hans ögon något framåtskridande i förhållande till tidernas gryning. Hans romaner spelar i en träskvärld. Varelserna befinner sig i dem på det stadium som Bachofen betecknar som det hetäriska. Att detta stadium är bortglömt är ingen garanti för att det inte sträcker sig in i samtiden. Tvärtom: genom att det råkat i glömska fortlever det. En erfarenhet, som går djupare än den genomsnittlige medborgarens, träffar på det. "Jag har erfarenhet", lyder en av Kafkas tidigaste anteckningar, "och det är inte menat som ett skämt när jag säger att det är en sjösjuka på torra land." Inte för intet är en gunga utsiktspunkten för den första "betraktelsen". Och outtröttligt uppehåller sig Kafka vid erfarenheternas instabila natur. Det finns ingen som inte ger efter vid beröring, ingen som inte smälter samman med sin motsats. "Det var på sommaren", så börjar Slaget på gårdsporten, "en het dag. På väg hem i sällskap med min syster passerade jag en gårdsport. Jag vet inte, kanske slog hon på porten av okynne eller utan att tänka på det eller hötte bara med knuten hand utan att alls slå till." Blotta möjligheten av den tredje eventualiteten får de föregående, som vid första påseendet förfaller harmlösa, att framstå i en helt annan dager. Det är ur sådana erfarenheters sankmark som Kafkas kvinnogestalter stiger upp. De är träskvarelser som Leni, som spärrar ut "långfingret och ringfingret på sin högra hand, mellan vilka förbindelsehinnan" räcker "nästan upp till den översta leden på det kortare fingret". –, "Inga dåliga tider", säger den tvetydiga Frieda vid minnet av sitt föregående liv, "du har aldrig frågat mig om mitt förflutna." Detta har sin upprinnelse just i de mörka och djupa skikt där den parning äger rum vars "tygellösa yppighet", för att tala med Bachofen, "är förhatlig för det himmelska ljusets rena makter och förtjänar den beteckning luteae voluptates, som Arnobias begagnar sig av".
Först från denna utgångspunkt låter sig den teknik, som Kafka har som berättare, förstås. När andra romanfigurer har något att säga K., så gör de det – det må vara hur viktigt, hur överraskande som helst – i förbigående och på ett sätt som låter förslå att han i grunden redan länge måste ha vetat om det. Det är som om det inte var fråga om någon nyhet, utan bara en diskret uppmaning till hjälten att vara snäll och erinra sig vad han tydligen glömt. I den riktningen har Willy Haas med rätta velat söka tolkningen av förloppet i Processen och uttalat "att vad processen rör sig om, ja den egentliga hjälten i denna otroliga bok är glömskan... vars... väsentliga egenskap ju är att den glömmer sig själv... Den har här rentav blivit en stum gestalt för sig. I denna skepnad av den anklagade, och därtill en gestalt av den mest storartade intensitet." Att "detta hemlighetsfulla centrum" har sitt ursprung "i den judiska religionen" kan väl inte bestridas. "Här figurerar minnet på ett djupt hemlighetsfullt sätt som fromhet. Det är... inte en bland många andra, utan... den djupaste egenskapen hos Jehova att han minns, att han bevarar ett osvikligt minne 'intill tredje och fjärde led', ja intill det 'hundrade'... Ritens heligaste... akt är utplånandet av synderna ur minnets bok."
Det som är glömt – med denna insikt står vi ånyo inför en tröskel i Kafkas verk – är aldrig bara någonting individuellt. Allt förgätet blandar sig med urtidens förgätna händelser och erfarenheter, ingår tallösa, ovissa, växlande förbindelser med dessa, oavbrutet och med ständigt nya produkter som resultat. Glömskan är det förvaringskärl ur vilket den outtömliga hybridvärlden i Kafkas historier tränger fram i ljuset. "För honom är det just världens mångfald som är det enda verkliga. All ande måste vara påtaglig, individuellt konkretiserad för att få plats och hemortsrätt här. Det andliga, i den mån det fortfarande spelar en roll, förvandlas till andar. Andarna blir till alldeles individuella individer, med egna namn och med en synnerlig tillgivenhet för namnet på den som dyrkar dem... Oförhappandes blir världen genom deras mångfald ännu mångfaldigare... Obehindrat tilltar trängseln av andar; ...ständigt nya sällar sig till de gamla, alla skilda åt med var och en sitt namn." Det är nu visserligen inte Kafka som det här är frågan om – det är Kina. Så beskriver Franz Rosenzweig i Der Stern der Erlösung den kinesiska kulten av förfäderna. Oöverskådlig som de för honom betydelsefulla realiteternas värld var för Kafka också hans förfäders värld, och det står utom tvivel att de, som totemträden i de primitiva kulterna, leder ända ner till djuren. För övrigt är det inte bara hos Kafka som djuren är bärare av det som är förgätet. I Tiecks djupsinniga Blonde Eckbert står det bortglömda namnet på en liten hund – Strohmi – som chiffer för en gåtfull skuld. Det är alltså begripligt att Kafka aldrig blev trött på att lyssna efter glömda ting hos djuren. De är väl inget mål i sig själva; men utan dem går det inte. Man kan tänka på "svältkonstnären", som "noga taget bara var ett hinder på vägen till stallarna". Ser man inte hur djuret i Kinesiska muren eller i Jättemullvaden grubblar, lika tydligt som man ser det böka omkring? Och ändå finns det något mycket disharmoniskt bakom detta tänkande. Villrådigt pendlar det från det ena bekymret till det andra, det nafsar på alla orosmoment och har den fladdrighet som tyder på förtvivlan. Följdriktigt finns det också fjärilar hos Kafka; av den skuldtyngde "Jägaren Gracchus", som inte vill höra talas om sin skuld, "har det blivit en fjäril". "Skratta inte ni", säger jägaren Gracchus. – Så mycket är säkert: av alla Kafkas varelser är det djuren som har de bästa tillfällena till eftertanke. Ångesten intar i deras tänkande samma plats som korruptionen i rättskipningen. Ångesten fördärvar hela processen och är ändå det enda förhoppningsfulla med den. Men eftersom det mest bortglömda av allt främmande är kroppen – den egna kroppen – förstår man hur Kafka kom att kalla hostan som bröt fram ur hans inre för "djuret". Den var den stora hjordens mest framskjutna postering.
Den sällsammaste bastard, som urtiden hos Kafka avlade med skulden, är Odradek. "Den ser i förstone ut som en platt stjärnformad trådspole, och faktiskt tycks den också vara täckt med tråd; visserligen är det antagligen bara avslitna, gamla, hopknutna, men också i varandra intrasslade trådstumpar av diverse slag och kulörer. Det är emellertid inte bara en spole, utan från mittpunkten av stjärnan skjuter en liten tväraxel fram, och i rät vinkel mot denna sedan ännu en. Med hjälp av denna sistnämnda lilla axel å ena sidan och en av stjärnans spetsar å den andra kan hela figuren stå upprätt som på två ben." Odradek "uppehåller sig omväxlande på vinden, i trapphuset, i korridorerna, i farstun". Den söker sig alltså med förkärlek till samma platser som domstolen, som är ute efter att uppdaga skulden. Vindarna är förvaringsorter för utrangerade, bortglömda effekter. Måhända framkallar tvånget att inställa sig inför rätta en liknande känsla som den man erfar när man ska gripa sig an med sedan åratal tillslutna lårar på vinden. Med glädje skulle man vilja uppskjuta företaget till tidernas ände, i samma mening som K. finner sin försvarsskrift lämpad att "en gång efter pensioneringen sysselsätta ett intellekt som går i barndom".
Odradek är den form som tingen antar i förgätenhetens tillstånd. De är deformerade. Deformerat är "husfaderns bekymmer", som ingen längre vet vad det gick ut på, deformerad skadeinsekten om vilken vi blott alltför väl vet att den föreställer Gregor Samsa, deformerat det stora djur, halvt katt, halvt lamm, för vilket "slaktarens kniv" kanske skulle "komma som en befriare". Dessa figurer hos Kafka står emellertid genom en lång rad av gestalter i förbindelse med urbilden av deformation, puckelryggen. Av alla åtbörder i Kafkas berättelser är det ingen man möter så ofta som mannen som böjer huvudet djupt ned mot bröstet. Hos herrarna i domstolen är det tröttheten, hos hotellportiererna oväsendet, hos galleribesökarna det låga taket. I Straffkolonin begagnar sig makthavarna emellertid av ett ålderdomligt maskineri, som graverar in snirklade bokstäver i de skyldigas ryggar, sticken ökar i antal, ornamenten hopar sig, linda till dess de skyldigas ryggar blir klärvoyanta, själva kan dechiffrera den skrift ur vilken de har att utläsa benämningen på sin obekanta skuld. Det är alltså ryggarna det kommer an på. Och så är det hos Kafka ända från begynnelsen. Så till exempel i en tidig dagboksanteckning: "För att bli så tung som möjligt, vilket jag anser underlättar insomnandet, hade jag lagt armarna i kors med händerna på axlarna, så att jag låg där som en soldat med sin packning." På ett påtagligt sätt samverkar här belastningen med glömskan – den sovandes glömska. I Den lilla puckelryggen har folkvisan symboliskt åskådliggjort samma sak. Denna puckelrygg är det deformerade livets inhysehjon; det liv som kommer att försvinna när Messias kommer, om vilken en stor rabbi har sagt att han inte vill förändra världen med våld utan bara rätta till den med en knappt märkbar rörelse.
Geh ich in mein Kämmerlein,
Will mein Bettlein machen,
Steht ein bucklicht Männlein da,
Fängt als an zu lachen.
Detta är Odradeks skratt, om vilket det heter: "Det låter ungefär som rasslet av fallna blad."
Wenn ich an mein Bänklein knie,
Will ein bisschen beten,
Steht ein bucklicht Männlein da,
Fängt als an zu reden:
Liebes Kindlein, ach ich bitt,
Bet fürs bucklicht Männlein mit.
Så slutar folkvisan. Djupt inne i sig själv berör Kafka den urgrund, som varken den "mytiska aningens insikt" eller den "existentiella teologin" kan ge honom. Det är den tyska lika väl som den judiska folklighetens urgrund. Även om Kafka inte var en man som bad – vilket vi inte vet något om – så ägde han dock i högsta grad vad Malebranche kallar "själens naturliga bön" – uppmärksamheten. Och i den inneslöt han, som helgonen i sina böner, alla skapade varelser.
I en chassidisk by, så berättas det, satt en afton vid sabbatens utgång judarna församlade i ett torftigt värdshus. Alla hörde hemma på orten utom en, som ingen kände, en illa medfaren stackare som kurade i ett mörkt höra i bakgrunden. Samtalet hade rört sig om både det ena och det andra. Då var det en som kom in på vad var och en skulle hitta på att önska sig om han fritt fick önska sig en sak. Den ene ville ha pengar, den andre en svärson, den tredje en ny hyvelbänk, och så fortsatte det laget runt. När alla hade fått säga sitt, var bara tiggaren kvar i sitt mörka hörn. Motvilligt och efter lång tvekan gick han de frågande till mötes: "Jag ville att jag vore en stormäktig konung och härskade i ett vidsträckt land och låg och sov om natten i mitt palats och över gränsen bröt fienden in, och innan det grydde skulle ryttarna ha trängt fram ända till mitt slott och allt motstånd var brutet, och uppskrämd ur min sömn, inte tid ens till att klä på mig, och i bara skjortan skulle jag vara tvungen att bege mig på flykt och över berg och kullar och genom skogar och dalar och utan vila och natt skulle jag ha jagat fram, till dess jag nådde fram räddad hit till bänken i hörnet här hos er. Det skulle jag önska mig." Oförstående såg de andra på varandra. - "Och vad skulle vara behållningen av denna önskan?" frågade någon. – "En skjorta" blev svaret.
Denna historia ger en djup inblick i hur Kafkas värld fungerar. Ingen har ju sagt att de deformationer, som Messias en gång ska uppenbara sig för att rätta till, bara vidlåder vår rumsliga existens. Utan tvivel berör de också vår tidsdimension. Detta har säkert varit Kafkas tanke. Och i förvissningen om detta lät han sin farfader säga: "Livet är häpnadsväckande kort. Nu i erinringen upplever jag det så sammanträngt, att jag till exempel knappast kan förstå hur en ung människa kan besluta sig för att rida i väg till nästa by utan att frukta att – alldeles bortsett från olyckliga tillfälligheter – tiden för ett vanligt, lyckligt liv inte på långt när ska räcka till för en sådan ritt." En broder till denne gamle man är tiggaren, som i sitt "vanliga, lyckliga" liv inte ens har tid till en önskan, men som i det ovanliga, olyckliga, nämligen den flykt som han beger sig ut på med sin historia, finner sig fritagen från denna önskan och byter ut den mot uppfyllelsen.
Nu finns det bland Kafkas varelser ett släkte, som på ett egendomligt sätt räknar med livets korthet. De härstammar från "den stad i Södern... om vilken det... hette: 'Där finns det folk, tänk er bara! dom sover inte!' – 'Och varför inte det då?' – 'Därför att de aldrig blir trötta.' – 'Och varför blir dom inte det?' – 'Därför att dom är tokstollar.' – 'Blir aldrig tokstollar trötta då?' – 'Hur skulle tokstollar kunna bli trötta?' " Som man ser är tokstollarna släkt med de outtröttliga medhjälparna. Men det finns ett ännu högre syfte med denna kategori. I förbigående sägs det om medhjälparnas ansikten att de för tanken "till vuxna människor, ja närmast till studenter". Och faktiskt är det också studenterna, som hos Kafka dyker upp på de egendomligaste ställen, som är talesmän och ledare för denna människosort. "Men när sover ni?" frågade Karl och såg förundrad på studenten. "Ja, sova!" sade studenten, "sova ska jag göra när jag är färdig med mina studier." Man kommer osökt att tänka på barn: vad de tycker illa om att gå och lägga sig! Medan de sover kan det ju hända något som de måste vara med om. "Glöm nu inte det bästa av allt!" lyder en uppmaning som vi känner igen från en oklar mångfald av gamla berättelser, fastän den kanske inte alls förekommer i någon. Men glömskan drabbar alltid det bästa av allt, ty den drabbar möjligheten till förlösning. "Tanken att vilja hjälpa mig", säger ironiskt jägaren Gracchus' rastlöst kringirrande ande, "är en sjukdom och måste botas i sängen." – För sina studiers skull vakar studenterna, och kanske är det den största förtjänsten med studierna att de håller dem vakna. Svältkonstnären fastar, dörrvaktaren tiger, och studenterna vakar. Så diskret verkar hos Kafka askesens stora regler.
Studierna är dess krona. Med andakt lyfter Kafka fram dem i dagen ur de undansjunkna pojkårens djup. "Ungefär på samma sätt – nu var det länge sedan – hade Karl suttit vid sina föräldrars bord där hemma och skrivit sin hemuppsats, medan fadern läste tidningen eller skötte bokföring och korrespondens åt en förening och modern höll på med ett sömnadsarbete och drog nålen högt i vädret för varje stygn. För att inte vara i vägen för fadern hade Karl bara skrivboken och pennan på bordet, medan böckerna som behövdes var placerade på stolar till höger och vänster. Vad tyst det hade varit där! Hur sällan det hade kommit in främmande i det rummet!" Kanske var dessa studier ingenting värda. Men de står det Ingenting mycket nära, som ger Någonting dess värde – nämligen begreppet Tao. Dess krav följde Kafka med sin ambition "att snickra ihop ett bord med minutiös hantverksmässig noggrannhet och på samma gång göra ingenting, men inte på så sätt att man kunde säga: 'Snickrandet är ett ingenting för honom', utan man måste säga att 'Snickrandet är för honom ett verkligt snickrande men på samma gång också ett ingenting', varigenom snickrandet ju bara blir ännu djärvare, ännu beslutsammare, ännu verkligare, och om du så vill ännu vansinnigare." Och med en lika beslutsam, lika fanatisk attityd ägnar sig de studerande åt sina studier. Något sällsammare kan inte tänkas. Skrivarna, studenterna är andlösa i sin aktivitet. De ger sig inte ett ögonblicks ro. "Ofta dikterar ämbetsmannen med så låg röst att skrivaren inte kan uppfatta det där han sitter, då måste han ideligen störta upp för att fånga upp det dikterade, hastigt sätta sig igen och skriva ner det, så störta upp igen och så vidare. Vad detta är märkvärdigt! Det är nästan ofattbart!" Kanske fattar man det i alla fall lättare om man tänker tillbaka på skådespelarna på friluftsteatern. Skådespelare måste blixtsnabbt reagera på sin stickreplik. Och de påminner också i övrigt om dessa rastlöst verksamma människor. För dem är sannerligen "snickrandet ett verkligt snickrande och på samma gång också ett ingenting" – om det nämligen står i deras roll. Denna roll studerar de; den vore en dålig skådespelare som glömde bort ett ord eller en gest ur den. För medlemmarna i Oklahomatruppen är den emellertid identisk med deras tidigare liv. Sålunda har den också friheten på sitt program, denna teater i det fria. Dess skådespelare är förlösta. Men så långt har ännu inte studenten nått, som Karl tyst betraktar där han sitter om natten på balkongen och läser i sin bok, "vände på bladen och då och då blixtsnabbt grep efter en annan bok för att slå efter något och gjorde täta anteckningar i ett häfte, varvid han på ett överraskande sätt sänkte ansiktet djupt ner mot papperet".
När de gäller att på detta sätt åskådliggöra en åtbörd är Kafka outtröttlig. Men han gör det aldrig utan ett drag av häpnad. Man har med all rätt jämfört K. med Svejk; den ene förvånar allt, den andre ingenting. I den tidsålder, som präglas av ett till det yttersta stegrat främlingskap mellan människorna, av oöverskådligt indirekta relationer som är de enda som står till buds, har man uppfunnit filmen och grammofonen. På film känner människan inte igen sin egen gång, på grammofon inte sin egen röst. Experiment har visat detta. Försökspersonernas situation vid dessa experiment är Kafkas situation. Det är den som får honom att fördjupa sig i studier. Kanske kan han därvid stöta på fragment av sin egen existens, något som hör till rollen. Han skulle få tag i den förlorade gesten som Peter Schlemihl i sin sålda skugga. Han skulle förstå sig själv, men vilken gigantisk ansträngning skulle det inte kosta honom! Ty det är ju en storm som blåser emot en ur glömskan. Och studierna en ritt rakt emot vinden. Så rider tiggaren på bänken i spiselvrån sitt förflutna till mötes för att få grepp om sig själv i den flyende konungens gestalt. Å ena sidan det liv, som är för kort för en ritt, å den andra denna ritt, som är lång nog för ett helt liv. "... till dess man släppte sporrarna, för det fanns inga sporrar, till dess man kastade tyglarna, för det fanns inga tyglar, och knappt kunde se landet framför sig som en slätmejad hed, redan utan hästhals och hästhuvud." Så går fantasin om den salige ryttaren i uppfyllelse, som susar det förgångna till mötes och inte längre tynger sin springare. Men osalig den ryttare, som är kedjad vid sin märr därför att han satt ett mål för sig i framtiden – om det också är en mycket nära framtid: kolkällaren. Osaligt är också hans ök, osaliga är de bägge två: hinken och ryttaren. "Som hinkryttare, med handen uppe vid handtaget, den enklaste tänkbara tygel, tar jag mig mödosamt nedför trappan; men där nere reser sig kolhinken under mig, underbart, underbart; kameler som ligger tryckta mot marken kan inte vara skönare att skåda när de reser sig darrande under förarens käpp." Mer tröstlöst kan inte ett landskap utbreda sig än de "isbergens regioner", i vilka hinkryttaren förlorar sig för att aldrig mer bli återfunnen. Från "dödens understa regioner" blåser den vind som är gynnsam för honom – densamma som så ofta hos Kafka sveper fram ur urtiden och av vilken också jägaren Gracchus' båt låter sig drivas fram. "Överallt", säger Plutarkos, "bland såväl greker som barbarer, meddelas vid mysterier och offer den läran att det måste finnas två skilda grundväsen och varandra motsatta krafter, av vilka den ena håller oss på rätt kurs rakt fram medan den andra avleder från kursen och driver oss tillbaka." Att vända om är studiernas princip, som förvandlar tillvaron till text. Läromästaren är den Bukefalos, "den nye advokaten", som utan den väldige Alexander – och det vill säga: fri från den framstormande erövraren – anträder vägen tillbaka. "Fri, utan trycket mot sidorna av ryttarens länder, läser han och vänder på bladen i våra gamla böcker, vid sin stilla lampa fjärran från Alexanderslagets larm." – Denna historia har för någon tid sedan gjorts till föremål för tolkning av Werner Kraft. Efter att sorgfälligt ha undersökt varje enskildhet i texten konstaterar interpreten: "Ingenstans i litteraturen finns det en så mäktig, så genomträngande kritik av myten i hela dess omfång som här." Ordet "rättvisa" - hävdar uttolkaren – har Kafka inte använt; ändå är det rättvisan som står som utgångspunkt för kritiken av myten. – Men har vi väl kommit så långt på väg, så riskerar vi att inte nå fram till Kafka om vi hejdar oss här. Är det verkligen rätten som sålunda, i rättvisans namn, är behörig att ställa myten till ansvar? Nej, i sin egenskap av rättslärd förblir Bukefalos sitt ursprung trogen. Det är bara det att han – och däri ligger i Kafkas ögon det nya för Bukefalos' och för advokatskapets vidkommande – inte tycks praktisera som sådan. Rätten, som inte längre praktiseras utan bara studeras, den är porten till rättvisan.
Porten till rättvisan är studierna. Och likväl vågar inte Kafka att med dessa studier förknippa de löften, som enligt traditionen åtföljer studiet av Toran. Hans medhjälpare är synagogvaktmästare som tappat bort sitt bönehus, hans studenter skolpojkar som kommit vilse i texten. Nu finns det inget som håller kvar dem längre på deras "tomma, glada färd". Men Kafka hittade den rätta kursen för sin; åtminstone gjorde han det en gång, när han lyckades med den episka passgång som kunde hålla jämna steg med dess svindlande hastighet; den rytm som han väl måste ha sökt i hela sitt liv. Vittnesbördet finns i ett stycke prosa, som inte bara därför att det också är ett stycke utläggning har blivit hans mest fulländade.
"Sancho Panza, som för övrigt aldrig har berömt sig av saken, lyckades under en följd av år, genom att ställa en mängd riddar- och rövarromaner till förfogande, under aftonens och nattens timmar till den grad avvända sin djävuls, som han senare gav namnet Don Quijote, uppmärksamhet från sin person, att denne sedan blint utförde de vansinnigaste dåd vilka emellertid i brist på ett förutbestämt offer, som ju borde ha varit just Sancho Panza, inte skadade någon. Sancho Panza, som var en fri man, följde med jämnmod, kanske i en viss känsla av ansvar, Don Quijote på hans färder och hämtade därur en ansenlig och lärorik förnöjelse ända till slutet av sina dagar."
Som förtänksam tokstolle och tafatt medhjälpare lät han sin herre rida före. Bukefalos överlevde sin. Människa eller häst, det spelar inte så stor roll, om man bara blir fri från bördan på ryggen.
[1*] "K." kallas huvudpersonen i ett par av Kafkas romaner.
[2*] Halachan, "rättesnöret", kallas i judisk religionsfilosofi det normsystem som utvinnes genom strikt bibelutläggning och åtlydnad av de gudomliga lagarna, och som Haggadan, "berättelsen", åskådliggör genom uppbyggliga legender och anekdoter.
[3*] I originalet står "Schutz-Mann", oöversättlig ordlek ("Schutzmann": polis)