Rudolf Bahro

Alternativet

Till kritiken av den reellt existerande socialismen

1977

Originalets titel: "Die Alternative. Zur Kritik des real existierenden Sozialismus"
Översättning: Margaretha Andrée
Digitalisering: Jonas Holmgren

Innehåll:

DEL 1

Den icke-kapitalistiska vägen till industrisamhället

 

1. Upphävandet av den kapitalistiska privategendomen och den reellt existerande socialismens praktik

Under ett par år hade den officiella partipolitiken i DDR sin grund i idén att socialismen inte skulle vara någon kortsiktig övergångsperiod, "utan en relativt självständig socioekonomisk formation under en historisk epok av världsomfattande övergång från kapitalism till kommunism". Den idén fick aldrig någon verklig teoretisk grund fast man bredde ut den i en tjock bok. Den var redan från början fegt formulerad. Helt uppenbart skulle den också vara en ursäkt för en byråkratisk styrning av ekonomin. Därför väckte den inte heller någon björn som sov i sitt ide, förutom några ideologer, och fick inte ens den uppmärksamhet den borde ha fått från siarna i motståndarlägret. Ändå var denna idé den mest fruktbara av alla ansatser till sociologiskt tänkande som hörts sedan tjugotalet, då den teoretiska diskussionen tystnade i Sovjetunionen.

De marxistiskt bevandrade personer som tog initiativet till denna idé var troligen något så när klara över den räckvidd deras försök att nå klarhet skulle få, och att den officiella bilden var fullständigt halvdan, ja felaktig. På den tiden kunde man få höra rakt på sak från Centralkommitténs samhällsvetenskapliga institut, att den uppfattning om socialismen som Marx lagt fram i Kritiken av Gothaprogrammet måste anses föråldrad. Men än i dag har marxismen inte nått fram till något mer fundamentalt begrepp än den ekonomiska samhällsbyggnaden. Om socialismen och kommunismen – enligt den nya teorin – är olika formationer, vad skiljer då socialismen från kommunismen? Är den fortfarande en "kommunism i vardande"? Om den inte är det, kan arbetarklassen då fortfarande ha ett omedelbart intresse av den? Kommer den inte att utmynna i en ny stor revolution? Rädslan för sådana fruktansvärda möjligheter har lett till det lilla ordet "relativt" ("relativt självständig samhällsformation"), ett ord som kan dras ut, vridas och vändas hur som helst.

Strax före SED:s åttonde partikongress drogs detta den socialistiska vetenskapens nyaste ord tyst och oförmärkt ur trafik, och det har sedan dess belagts med körförbud. Kritiken av Gothaprogrammet är återigen riktig. Men nu har denna "relativt självständiga samhällsformation" en hel del pretentioner, och framför allt en del påtagliga erfarenheter. Varje ny generation marxister och socialister stöter – allt efter sina individuella temperament och inställningar – förr eller senare på skillnaden, motsättningen, sprickan, klyftan och avgrunden mellan den vision klassikerna hade och den verklighet det nya samhället har att visa upp. Att det åtminstone finns en skillnad är så uppenbart, att man till och med i de officiella dokumenten har dragit sig tillbaka till den defensiva formeln om "den reellt existerande socialismen", d.v.s. den socialism vi faktiskt har. Detta motvilligt antagna slagord är ett tecken på hur våra härskande partier låter den marxistiska legitimationen för sin praktik rinna bort mellan sina fingrar. Därför är det lätt att förstå att de allt mer rörliga människorna i den yngre generationen vill använda sin nya teori till att fly framåt, inte minst på grund av behovet av förnuft.

Men hur det än förhåller sig med den saken, så har det i själva den konservativa formeln trängt sig fram ett erkännande om att det finns en skillnad mellan den marxistiska idén och den socialistiska verkligheten. Nu gäller det att avgöra hur pass principiell karaktär denna skillnad har.

Vad gäller metod, så gör flertalet av våra ortodoxt marxistiska kritiker det knappast svårt för sig. De håller sig kvar inom ramen för kategorierna Ideal och Verklighet, så att man lätt kan skjuta diskussionen ifrån sig, till att bli en olöslig strid mellan ett "ännu oundvikligen ofulländat", och ett "dåligt" förverkligande av idealet. "Idealisterna", talar ståndaktigt om deformationer, fördömer avvikelsen från en eller annan princip, och kräver att den ena eller andra normen ska vara kvar eller återställas. De uppnår visserligen temporära demagogiska framgångar, men får varken teoretiskt eller praktiskt-politiskt bukt med det fotfäste deras motståndare har; d.v.s. den "avvikande" verkligheten.

Nyligen visade Svetozar Stojanovic i sin bok "Zwischen Ideal und Wirklichkeit" att denna inställning inte duger till för att skaffa fotfäste på den verkliga kamparena som revolutionen oavsett sin karaktär skapat, inte ens om man kan arbeta så obehindrat som i Jugoslavien. Han beskriver "etatismens" och "anarkoliberalismens" dilemma och påvisar den senares socioekonomiska förankring. I nästa ögonblick säger han att just dessa rådande förhållanden kan få fram ett större antal demokratiskt-socialistiska personligheter. Det tyder just inte på ett marxistiskt, materialistiskt tänkesätt. Stojanovic gör det alldeles för lätt för de klokare försvararna av status quo. Han och övriga deformeringsteoretiker godtar det berömda mottot att om verkligheten avviker från idén, så är det desto värre – för verkligheten.

Nej, problemet är inte på långt när begränsat till en skillnad mellan socialismens ideal och verklighet. Sådana konstateranden är bara en upprepning av det som man otaliga gånger förebrådde systemet, efter den bolsjevistiska arbetaroppositionens första framträdande, före upproret i Kronstadt 1921. Ingen har gjort det mer grundligt än Trotskij i sin nu så gamla bok om "Den förrådda revolutionen".

På något sätt fastnar de alltid i tesen om personkulten, i de subjektiva orsakerna. Dessa finns visserligen med i bilden, men förklarar ändå inte någonting.[1] Tyvärr håller sig alltjämt en stor del av den sovjetiska oppositionen kvar vid den store diktatorns personliga grymhet och gemenhet, istället för att undersöka den sociala struktur han ledde, inför vilken Oktoberrevolutionen blott framstår som en sista dans. Man kan förstå att Trotskij aldrig ställde sig frågan, om huruvida hans motspelare kom till maktens topp just därför att han hade den historiskt nödvändiga passion som krävdes för att skapa den maktapparat för terroristiska förändringar ovanifrån, som Ryssland då behövde. I dag kommer man över huvud taget inte åt Stalin-epokens objektiva resultat och dess föråldrade politiska reststrukturer om man i stil med Dostojevskij söker i diktaturens moraliska atmosfär.

En kort tid innan han mördades konfronterades Trotskij själv, av en del av sina anhängare, med den då nya idén om att den ryska revolutionen objektivt sett skulle leda till socialismen lika litet som den franska ledde till ett tillstånd av allmän frihet, jämlikhet och broderskap. Det skulle alltså inte handla om problemet med ett otillräckligt förverkligande, utan om att det bortom kapitalismen skulle komma ett nytt antagonistiskt samhällssystem. Trotskij, som tappade koncepterna inför denna fördunkling av sitt perspektiv, visade sig i alla fall modig nog att se detta som en möjlighet, och drog slutsatsen att kommunisternas plats då återigen måste vara på de förtryckta massornas sida. Om det finns den minsta sannolikhet för att det handlar om en ny makt över människorna, så måste diskussionen gå betydligt djupare än vad deformeringsteorin någonsin drömt om. För i så fall "förtalar" denna inte bara detta nya system, utan skönmålar det och föder skadliga illusioner. Vad tyckte Marx om politiska tänkare, som kritiserade den franska kapitalismen under julimonarkin, och därefter förvrängningen av 1793 års författning, vilken aldrig trädde i kraft? Var existerade någonsin den socialismen som då skulle ha deformerats?

Den existerade i socialisternas böcker. Historikern Gitermann, som skrev en utmärkt beskrivning av Rysslands historia för att sprida ljus över Oktoberrevolutionens förutsättningar, var däremot exakt, när han i rubriken till ett annat arbete talade om den socialistiska idéns historiska tragedi. Denna idé blev naturligtvis de revolutionärers öde, som tog den med till Ryssland. Dess perversion till en ny maktideologi, katekeseringen för en modern statskyrka, fick helt logiskt sin höjdpunkt i den stalinistiska maktapparatens förintelse av det bolsjevikiska avantgardet. Den sovjetiska historien betydde en intellektuell-moralisk tragedi för alla allvarligt syftande kommunister. År 1900 hoppades Lenin att "varje slags bestialitet skulle sopas undan från rysk mark" genom den folkliga revolution som närmade sig. Istället skulle de enorma framsteg Sovjetunionen gjorde under Stalin på ett fruktansvärt sätt komma att likna den fasansfulla hedniska gud som Marx förbannade, vilken endast ville dricka sin nektar ur skallar från ihjälslagna.

Man måste begripa denna sovjetiska tragedi. Den har sin grund i det faktum att den ryska socialistiska rörelsen i seklets början objektivt fick en annan uppgift att fullfölja än den som den känt sig kallad till. Så länge det bara (med eller utan västlig periferi) fanns detta enda Sovjetunionen, fick man se den bittra "omväg" den socialistiska idén tog över Ryssland som en europeisk slump i den högre skolan. Efter att även Folkrepubliken Kina kommit till, men ännu ingen proletär revolution genomförts i väst, har det funnits en antydan till insikt om att vi måste korrigera det synsätt vi hittills haft beträffande övergången till kommunismen, och inte bara beträffande tidsfaktorn. Det är en hel epok mellan avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedlen, och fram till människornas allmänna frigörelse. Historien har ställt oss uppgiften att förstå vilket slags samhälle den reellt existerande socialismen är.

Man kan naturligtvis fråga sig om det över huvud taget är någon mening med att än en gång ta upp vad Marx menade med socialism, när man står inför en sådan uppgift. Enligt den materialistiska historieuppfattningen utgör nämligen i och för sig inte olika bevis på att den ena eller andra praktiska handlingen, eller till och med alla handlingar, avviker från Marx' utkast några argument mot de bestående förhållandena. Den politiskt-historiska uppfattning som uttrycks med argumentationsmetoden "vad Marx verkligen sagt" är över huvud taget inte fruktbar, och kommer att leda till lätt angripbara skevheter i "lärans" framställning, och därigenom förflytta kampen till ett plan där man slåss med skolastiska citat. Det är alltså inte i detta dogmatiska syfte som jag, speciellt i de tre första kapitlen, tämligen utförligt citerar Marx, Engels och Lenin. Det handlar om något helt annat.

För det första så hör Marx' teori till de objektiva förutsättningar (objektiverade i en reell rörelse) som revolutionerna haft sedan 1917. När jag i det följande betonar de historiska skillnaderna (alltså skillnader som kan förklaras och inte bara nagelfaras) mellan Marx och Lenin, och mellan Lenin och vår nuvarande praktik, så syftar det inte till att förneka den grundläggande kontinuiteten. Skildringen av Marx riktas i första kapitlet mot den centrala fördom som blockerar varje marxistisk analys av våra förhållanden, och som sanktionerar den permanenta psykologiska nedvärderingen av de socialistiska ideal, som är nödvändiga för att nå framsteg, nämligen: eftersom vi utgår från Marx, så anser hela världen att våra länder är socialistiska eller till och med kommunistiska, fast de principiellt ännu inte är det. Det är inte ens riktigt att – i analogi med den första etappen i den kapitalistiska eran – beteckna dem som "socialism på ett tidigt stadium". Under den tidiga kapitalismen var redan grundinriktningen mot en senare fullt utvecklad kapitalistisk formationskaraktär given. Hos oss är ännu församhälleligandet, den socialistiska formationens avgörande kännetecken, helt etatistiskt, förpuppat. Det mest exakta är att karaktärisera oss som protosocialistiska, d.v.s. att vi har en socialism som befinner sig på larvstadiet. När jag istället för detta ovana främmande ord oftast använder det mer vanliga uttrycket "den reellt existerande socialismen" och avstår från de störande citationstecknen, så tänker jag mig hela tiden denna betydelse. De som i Marx' mening är övertygade om att ett socialistiskt-kommunistiskt perspektiv är riktigt bör vara de som värderar ett sådant avståndstagande från en okritisk användning av begreppet socialism högst.

Till syvende och sist gäller det alltså, enligt min uppfattning, historiska "avvikelser" inom den världshistoriska utveckling vid vars början Marx står –, vilket är den andra anledningen till att jag citerar Marx utförligt. Här låter jag mig ledas av en av Antonio Gramscis idéer: Nämligen att det, andligt sett, inleddes en historisk tidsålder med Marx, som antagligen kommer att sträcka sig över flera århundraden, tills "staten" lämnar plats för det "reglerade samhället" (Philosophie der Praxis, Frankfurt 1967/181). Gramsci påminner oss om Rosa Luxemburgs reflektion, att vissa av Marx' idéer verkar föråldrade för oss, eftersom vår rörelses praktiska behov ännu inte räcker till för att utnyttja Marx' idéer. Det har naturligtvis inte kunnat undvikas att vissa detaljer och förutsättningar i Marx' lära faktiskt har blivit föråldrade. Men spännvidden i hans teori och metod är så stor att den i dag erövrar universiteten i det senborgerliga samhället!

Om man, som brukligt är, ser efter i "Kritiken av Gothaprogrammet" vad Marx menade med socialism, så finner man där en summarisk framställning av dess särskilda egenskaper, utan anspråk på att det utgör en fullständig lista. Marx säger om socialismens allmänna väsen att det utgör kommunismens första stadium, och alls inte är någon avgränsad, självständig formation med egna lagbundenheter. Eftersom det, mot all förmodan, är väldigt litet känt om hur Marx uppfattade kommunismen, så är även hans begrepp för socialism allt annat än allmän egendom. Efter utläggningarna om socialismens och kommunismens fördelningsprinciper ondgör sig Marx över att de som författat programutkastet tvingat honom att gå så mycket in på detta, eftersom fördelningen av konsumtionsmedlen egentligen bara återspeglar det som egentligen är intressant: de tingliga produktionsvillkorens tillägnelseförhållanden. Utan klarhet i hur dessa förutsättningar skulle kunna utformas under kommunismen, så kommer det "sunda förnuftet" alltid att låta Marx' fördelningsformler pådyvlas de rådande förhållandena (med tekniska förbättringar); och då förvandlas naturligtvis behovsprincipen till en utopi, samtidigt som prestationsprincipen verkar vara ett profetiskt rättfärdigande och en idealisering av vår förhandenvarande lönepolitik.

Man förstår Marx' vetenskapliga kommunism bäst om man föreställer sig hur han kom fram till den. Utan hänsyn till de dogmatiker på båda sidor, som antingen spelar ut den unge Marx mot den gamle eller den gamle Marx mot den unge, så kan man förutsätta att det finns en kontinuitet i Marx' teori och karaktär, och vara förvissad om att han skapade sin "Politiska ekonomi" enligt ett ideal om människans allmänna frigörelse, som han höll fast vid alltifrån sin ungdom, och som han utvecklade alltmer konkret. Hans kategoriska påbud att slå ner på alla förhållanden, där människan är ett förnedrat, förslavat, utlämnat och föraktligt väsen, står före och över varje vetenskaplig motivering för förverkligandet. Det var detta energiska motiv som via en revolutionär demokrati ledde honom från den liberala humanismen till kommunismen, och som slutligen fick honom att söka den teoretiska grunden till den kommunistiska rörelsen i kapitalismens ekonomiska anatomi.

Emellertid förlorade Marx' humanism sin tidigare omedelbarhet på denna väg. Före honom hade alla utopister mer eller mindre direkt utgått från människans allmänna artnatur – som för övrigt finns – och realistiskt visat hur det existerande samhället förtrycker denna; och sedan – så att säga i andra delen av sina teorier – konstruera en situation som skulle passa den mänskliga naturen. Men de kunde aldrig säga hur man skulle nå detta "naturanpassade" samhälle från det existerande. Det var just vid denna barriär som Marx under sin övergång till kommunism för ett ögonblick tappade tråden, och där Engels, som i England hade fått direkta inblickar i det borgerliga samhällets dialektik och i proletariatets revolutionära roll, för första gången kom till Marx' hjälp. Ju mer han sedan fördjupade sig i det borgerliga samhällets politiska strider och ekonomiska motsättningar, desto klarare såg han att det inte var frågan om att spekulera ut en modell för ett nytt samhälle, utan att, som han och Engels tillsammans uttryckte det, klargöra och främja den faktiska rörelse som skulle upphäva den rådande situationen. Denna faktiska rörelse hade sina förkämpar, sitt "negativa", revolutionära element i arbetarklassen; men dess innehåll var det borgerliga samhällets hela utvecklingsprocess, vars mål var att avskaffa det privata ägandet. Marx och Engels sysslade aldrig med läroboksdefinitioner. Men om man hade tvingat dem att definiera sin kommunism, skulle de inte ha kunnat säga något annat än: Kommunismen är upphävandet av den kapitalistiska privategendomen.

Men med det menade de inte bara själva avskaffandet, t.ex. genom att staten förvandlades till en allmän kapitalist, utan framför allt den socioekonomiska process där de fritt sammanslutna producenterna positivt tillägnade sig samhällets framställda rikedomar. I denna uppfattning ligger hela styrkan hos deras vetenskapliga socialism-kommunism, liksom – vilket vi här föregriper – inte bara dagens officiella, utan alla ortodoxa marxisters misslyckande, när de inte kan begripa att historien först måste ta itu med en annan uppgift än den som Marx här formulerade. Man borde kanske först än en gång betona att Marx helt enkelt inte såg socialismens och kommunismens förutsättningar i privategendomens landvinningar utan i den kapitalistiska privategendomens landvinningar, vilket innebär ett oerhört komplex av objektiva och subjektiva faktorer. Den "icke-kapitalistiska väg", som sedan 1917 har hållit världen i spänning, ger upphov till helt andra problem än de som Marx analyserade, och kan inte omedelbart ha samma perspektiv, eftersom den skapar förutsättningarna för kommunismen på ett helt annat sätt. För Ryssland kunde upphävandet av den kapitalistiska privategendomen bara ha en ringa positiv betydelse, eftersom den kapitalistiska privategendomen var liten och långt ifrån hade genomsyrat nationens hela liv. Ortodoxt hade Rosa Luxemburg och till och med Kautsky, ja hela mensjevismen rätt i sin kritik av leninismen, vilken objektivt sett ställde sig i tjänst hos en helt annan, helt ny, världshistoriskt ytterst nödvändig uppgift, som marxismen endast indirekt, teoretiskt hade förberett.

Marx' uppfattning om kommunismen härrör från tiden för de "Ekonomisk-filosofiska manuskripten", år 1844. Dess ekonomiska aspekt preciserades i förarbetena till "Kapitalet" fram till slutet av 1850-talet och dess politiska aspekt i analysen av Pariskommunen från 1871. Dess kärna var hela tiden densamma; från 1844 till det berömda stället om "frihetens rike" i Kapitalets tredje band, vilket gavs ut av Engels långt efter Marx' död. När Marx, som ju utgick från Hegel, vill upphäva den kapitalistiska privategendomen, så uttalar han därmed sin ända från början positiva uppfattning om kapitalismens historiska roll, sitt också i början av "Kommunistiska manifestet" helt medvetet betonade erkännande av bourgeoisins revolutionära roll. Han vill inte, som de han kallar de råa kommunisterna, göra fattigdomen och den spontana inskränktheten allmän och garantera detta genom en likformande despoti, utan istället rikedomen i dess möjliga egenskap som en fond för en allsidig utveckling av alla samhällets medlemmar.

Att "upphäva", enligt Hegel en filosofisk grundläggande bestämning, som helt enkelt återkommer överallt och i sin yttersta förkortning till och med inkluderar "negationens negation", betyder ju endast i sin mest begränsade mening "göra slut på", avskaffa, negera. I vårt fall innebär den att skala av den borgerliga civilisationens landvinningar dess kapitalistiska form. Redan detta kräver inget mindre än en politisk revolution, upprättandet av "proletariatets diktatur". Men det var ingen överraskning att bolsjevikerna efter Oktoberrevolutionen brukade framställda denna som en barnlek, det vill säga i jämförelse med de positiva uppgifter i den materiella uppbyggnaden som förestod, och för vilken den ryska bourgeoisin knappast hade gjort några förberedelser. I sin andra, mycket mer konkreta mening betyder "upphäva" (på tyska – ö.a.) bevara, men i ett nytt, högre helhetssammanhang, så att "upphäva" slutligen också kan betyda häva upp till en högre nivå.[2] Vad var det beträffande den kapitalistiska privategendomen i denna komplexa mening som skulle upphävas? Vad hade den åstadkommit jämfört med alla tidigare samhällsformationer? Och hur skulle det man åstadkommit visa sina nya, högre bestämmelse genom revolutionen? Hur uppnår man egentligen produktion av rikedomar? I den orientaliska despotin, det antika slavsamhället och den europeiska feodalismen togs merprodukten ifrån producenterna, för att direkt avnjutas av utsugarna, eller som skatt för att garantera dessa deras makt och inflytande. De arbetande, som ännu inte skiljts från sina arbetsmedel och -villkor, kunde, bortsett från i perioder med naturkatastrofer och krig, vara säkra på att få det de behövde för att leva och tillverkade bara en merprodukt i proportion till det utomekonomiska tryck som makthavarna kunde utöva utan risk för att förlora sin makt. Under sådana betingelser ökar merprodukten mycket långsamt, och framför allt uppstår tendensen att varje produktivitetstillväxt, varje ökning av livsmedlen omsätts i befolkningstillväxt, vilket än i dag förekommer i många länder i "Tredje världen". Men kapitalet jagar emellertid inte efter mer bruksvärde, efter en merprodukt, utan det jagar efter mervärde. Marx visade att kapitalisten inför hotet att straffas med bankrutt, för att klara sig i konkurrensen, i nödfall tvingas till att öka sitt kapital genom att minska sin njutning.[3] Lönearbetaren å andra sidan, kan bara uppnå det han behöver för att leva genom att skapa så mycket mervärde som den respektive genomdrivna "normalarbetsdagen" med sin produktivitet ger möjlighet till. Annars är han ju dömd till svältdöden, eftersom den ursprungliga ackumulationen lämnade honom helt utan produktionsmedel. Så tvingar kapitalet sina arbetare, denna nya typ av utsugna, till ett merarbete utan gräns, för produktiviteten ökar ju i detta system mycket fortare än arbetslönen, som ligger på existensminimum.

Marx skriver:

"Kapitalismens stora historiska sida är ... att skapa detta merarbete, och dess historiska bestämmelse har uppfyllts så snart som dels behoven har utvecklats så långt att det har blivit ett allmänt behov med ett merarbete utöver det nödvändiga, att detta framkallas ur själva de personliga behoven – och dels genom att kapitalets stränga disciplin, vilken de följande släktena gått igenom, utvecklats till det nya släktets allmänna egendom." (Grundrisse, Berlin 1953/231)

Med andra ord: eftersom det inte ligger i människans "natur" att arbeta mer än nödvändigt, så krävdes det generationer av kapitalistiskt arbetstvång för att få fram den producenttyp, skapa den mänskliga produktivkraft, som över huvud taget möjliggör en rikedomens kommunism. Det borgerliga samhället kunde kosta på sig sina politiska landvinningar, vilka Marx också anser bör bevaras, sin borgerliga frihet och demokrati just för att arbetsdisciplinen hade tvingats fram ekonomiskt.

Däremot kan man faktiskt inte utifrån Marx förklara hur ett förkapitalistiskt land kan industrialiseras utan lönearbete och utan utomekonomiskt arbetstvång. Endera av dessa båda saker måste finnas (Grundrisse, Berlin 1953/232). Där innebär ett upphävande av den kapitalistiska privategendomen att man beslutar sig för terror (eller, om ingen stabil diktatur kommer till stånd, ett oändligt utvecklingskval), och det egentliga problemet är då terrorns produktiva funktion. Denna diktatur blir "moraliskt" berättigad, vilket Marx tillerkände Ricardo, då han skrev:

"Det som förebrås honom, nämligen att han betraktar den kapitalistiska produktionen obekymrad om 'människorna' och bara har produktivkrafternas utveckling för ögonen – oavsett med vilka offer av människor och kapitalvärden man har nått dit –, just det är det betydelsefulla hos honom. Utvecklingen av det samhälleliga arbetets produktivkrafter är kapitalets historiska uppgift och berättigande." (MEW 25/269)

Den revolutionära diktaturens produktivitet kan bara mätas genom skapandet av moderna produktivkrafter. I första hand förutsätter de moderna produktivkrafterna inte en teknik utan en arbetsvillig och disciplinerad människa. Kina har till exempel turen att dess befolkning även under sitt tidigare asiatiska produktionssätt tvingades till ett arbetsintensivt jordbruk, vilket å andra sidan inte tillät någon livegenskap. Det är ett ytterst gynnsamt villkor för Kinas icke-kapitalistiska väg till socialismen vad beträffar den föråldrade inställningen till arbetet.

Marx tänkte sig naturligtvis inte enbart att jämföra utvecklingen av den mänskliga produktivkraften med mängden av samlade rikedomar. För honom handlade det om att upphäva ett helt produktionssystem, ett helt produktionssätt. Han tog därför fram tre positiva "huvudfakta för den kapitalistiska produktionen":

1. "Koncentration av produktionsmedlen i få händer, varigenom de upphör att verka vara de omedelbara arbetarnas egendom, och istället förvandlas till samhälleliga produktionskrafter." I aktiebolag och monopol såg han den mest direkta formen i förberedelsen av socialismen. (MEW 25/276)

2. "Själva arbetet organiseras samhälleligt: genom kooperation, uppdelning av arbetet (inom fabriken), och förbindelse mellan arbete och naturvetenskap.

I båda fallen upphäver det kapitalistiska produktionssättet privatarbetet, även om det sker i antagonistiska former.

3. Upprättandet av en världsmarknad." (MEW 25/277)

Allt detta kan föras samman till den gemensamma nämnaren produktivkrafternas församhälleligande, och det i världsmåttstock, även om det ännu är ofulländat (Marx inkluderade alltså kolonialismen i sin positiva bedömning av kapitalismen). Enligt Marx omfattar upphävandet av privategendomen mot denna bakgrund följande processer, vilka systematiskt hänger samman med varandra:

1. Det omedelbara församhälleligandet av produktionsmedlen och -villkoren, d.v.s. av det hittills i kapitalet koncentrerade redan utförda och förtingligade arbetet. Exproprieringen av kapitalisterna fråntar genast hela denna rikedom dess värdeform och reducerar den till bruksvärde. Den är alltså identisk med upphävandet av varuproduktionen och pengarna, i vilka producenternas alienerade förhållande till sitt arbetets produkter kommer till koncentrerat uttryck. (Om arbetarna klarar av det här är det självklart att lönearbetet försvinner. Genom handlingen att ta makten över produktionsmedlen förlorar arbetskraften sin varuform. Så länge prestationsprincipen fortfarande gäller kan penningsedlar vara ett belägg för hur mycket arbete man presterat, men det är inga pengar, för de cirkulerar inte. All ekonomi upplöses då i tidens ekonomi, men denna dras mot den kommunistiska produktionens enda mål: allsidigt utvecklade, fria människor, som i självklara, stimulerande förbund med sina gelikar på ett aktivt, produktivt sätt tillfredsställer sina behov och njuter av sin existens.)

2. Upphävandet av den gamla arbetsdelningen, d.v.s. individernas trälande underordnande under begränsade delarbeten. Här handlar det om två saker: För det första, att övervinna de traditionella sociala motsättningarna (ojämlikheterna) mellan man och kvinna, stad och land, kroppsligt och andligt arbete, vilka är förankrade i hela den struktur de hittillsvarande produktivkrafterna och produktionsförhållandena har. För det andra, att övervinna den tekniska arbetsdelningen inom fabriken, och de nödvändiga arbetsmomenten genom att utnyttja den moderna naturvetenskapen inom den av vetenskapligt arbete reglerade produktionen. (Här utgick Marx från att integrationen av vetenskaperna går längre än individens specialisering, så att inte utförandet av vissa, i sig självklara speciella moment, utesluter en övergripande arbetsförmåga, utan istället förutsätter denna. Minskningen av den tid som är nödvändig för den materiella reproduktionen ingick lika mycket i denna föreställning, som den idé som än i dag upprör varje kvalificerad socialistisk kälkborgare, nämligen att alla skulle dela den ofrånkomliga resten av tungt, smutsigt, uselt och ensidigt arbete.)

3. De sammanslutna producenternas övertagande av produktionsmedlen utplånar det tydligaste politiska uttrycket för den gamla arbetsdelningen och klassmakten, nämligen statsapparaten, och höjer de av staten usurperade nödvändiga samhälleliga funktionerna bortom allt härskande över människor, upp till en opolitisk förvaltning av saker – vilket inte sköts av tillsatta tjänstemän utan av valda, alltid ansvariga och i realiteten avsättbara ombud.

4. Till sist: Den kapitalistiska världsmarknaden höjs av de mest framskridna ländernas segerrika proletärer till ett förenande av mänskligheten, som står över nationerna, och solidariskt och broderligt (vilket till en början inkluderar hjälp åt de historiskt eftersatta folken) utnyttjar jordklotets källor för att överlämna planeten i förbättrat skick till efterföljande generationer.

Det är Marx' kommunism. De människor som strävar efter dessa fyra mål som ett helt, eller om vi är mer anspråkslösa, åtminstone håller fast vid övertygelsen om att de är nödvändiga och ska genomföras, kan kalla sig kommunister i Marx' mening. I de flesta av den "reellt existerande socialismens" länder får man leta efter dessa med ljus och lykta, och just bland skolade ideologer får man privat oftast bara ett ironiskt leende till svar på sådana "illusioner", som att upphäva arbetsdelningen, att avskaffa maktförhållandena och staten. Vi har "helt andra problem", och man kritiserar på sin höjd torftigheten i de recept efter vilka byråkratin "reformerar".

Marx' kommunism innehåller faktiskt utopiska element. Marx överskattade principiellt och orubbligt mognadsgraden hos förutsättningarna för kommunismen och förbisåg ofrånkomliga mellanstadier. Han förutsåg inte den nya utmaning som skulle stå i vägen för människans allmänna frigörelse genom en världsomspännande gordisk knut av byråkratisering och utvecklingsojämnheter, vilken naturligtvis blir ännu hårdare genom de ännu inte upphävda resterna av kapitalistisk privategendom. Men det innebär bara att det inte längre räcker med att vara "marxist" i traditionell mening. Vi måste istället höja det arv vi fått från Marx, samhällsvetenskapens mest utvecklade teori och metod, till nutidens kommunism.

En absolut förutsättning för att det ska kunna göras är att klarlägga den principiella skillnaden mellan Marx' skiss och den reellt existerande socialismen.

I centrum står kommunismens materiella villkor, arbetets karaktär och arbetsdelningens följder. I första kapitlet tar jag först upp den aspekt där skillnaden är lättast att förstå: hur de materiella strukturerna återspeglas i stats-sfären. Så snart kapitalisterna i sin helhet exproprierats, och man har säkrat sig mot deras försök till en restauration, står producenterna inför den positiva uppgiften att nu gemensamt förfoga över hela produktionen. För Marx hade denna uppgift ingenting att göra med frågan om diktatur (som – så att säga – en arbetarnas "utrikespolitik" gentemot bourgeoisin). Men det är just den frågan som sedan dess har visat sig vara det stora olösta problemet i de industrialiserade länderna. I dag finns det väldigt få människor som kan föreställa sig hur samhället ska kunna bli av med sin statsapparat. Och detta trots att det sedan länge har visat sig vara en kolossal skillnad i praktiken om de sammanslutna arbetande människorna själva kontrollerar sin reproduktionsprocess eller om den (som det påstås?) sköts "i deras intresse" (gör den det?). Den koloss, som i vår reellt existerande socialism kallar sig parti-och-regering, "företräder" denna allmänna fria sammanslutning på samma sätt som staten i alla tidigare civilisationer har företrätt samhället.

Av allt det som skiljer Marx' kommunism från det sovjetiska blockets reellt existerande socialism, finns det inget som är så iögonfallande redan i teorin, som statens karaktär. När jag nu än en gång säger att det handlar om ett konstaterande och inte om en anklagelse, skall jag visa att det sitter en statsapparat vid makten i våra länder som motsvarar det som Marx ville låta revolutionen bryta ner, och inte låta återuppstå igen, i någon form och under några villkor. För Marx, dialektikern, var det självklart att formen på den apparat med vilken bourgeoisin utövar sin makt är oskiljaktigt förbunden med sitt innehåll, så att det aldrig någonsin kunde handla om att skingra de gamla tjänstemannaflockarna, döpa om kommandobryggorna och förse dem med nya kadrer. Nej, redan i "Den tyska ideologin" (MEW 3/77) stod det att proletärerna "står ... i direkt motsättning till den form, i vilken samhällets individer hittills har kommit till samlat uttryck, staten, och måste störta staten för att kunna genomdriva sin personlighet". Ty statsapparaten genomsyras till hela sin konstruktion av ett makt- och förtryckssyfte, så att man omöjligen kan göra om den till ett frigörelsens instrument. Därför måste den genast ersättas av kommunen, eller om man så vill, kommunstaten. Genast, och inte först när kommunismen var utvecklad! Allt det vi kan läsa hos Marx och Engels om kommunstaten handlar om övergången till socialismen, till kommunismens första stadium. För, enligt Engels' slutsats år 1891: "Titta på Pariskommunen. Det var proletariatets diktatur." (MEW 17/625) Som de följande och med nödvändighet utförliga citaten kommer att bevisa var det så det nya samhället skulle börja.

Marx inledde i första utkastet till "Klasstriderna i Frankrike" sin karaktäristik över denna tillsist funna "form för den sociala frigörelsen" genom en beskrivning av dess motsats, den centraliserade statsapparaten, "vilken med sina allestädes närvarande och invecklade militära, byråkratiska, andliga och rättsliga organ klämmer ihop det livskraftiga borgerliga samhället på samma sätt som en boaorm". (MEW 17/538) Den banade sin väg när den uppkommande absolutismen i namn av det först uppnådda borgerliga samhället satte "en statsmakts reglerade plan, med en systematisk och hierarkisk delning av arbetet, istället för den brokiga anarki som utgjordes av medeltida makter som bekämpade varandra" (MEW 17/539). Den borgerliga revolutionen i Frankrike såg sig "tvungen att utveckla det som den absoluta monarkin hade inlett, statsmaktens centralisation och organisation, att utöka dess redskap, dess oberoende och övernaturliga makt över det verkliga samhället, en makt som faktiskt intog samma plats som den medeltida övernaturliga himlen och dess helgon. Varje minsta enskilda intresse som trädde fram ur förhållandena mellan de sociala grupperna avskiljdes från samhället ... och sattes emot det, i form av ett statsintresse som förvaltas av statspräster med exakt fastlagda hierarkiska funktioner" (MEW 17/539). Napoleon, restaurationen och julimonarkin fortsatte bara detta verk, fulländade statsapparaten "istället för att kasta av sig denna dödande mardröm" och fogade "ytterligare en utsugning till den ekonomiska utsugningen av folket" (MEW 17/539 f). Andra kejsardömet, som avlöste kommunen, var den prostituerade formen av en regeringsmakt som hade fräckheten "att vara herre över samhället istället för dess tjänare" (MEW 17/542).

"Men denna form av klassherravälde bröt samman bara för att göra den verkställande makten (den statliga regeringsapparaten), till det stora och enda målet för revolutionens angrepp" (MEW 17/543). Kommunen "inleder arbetets befrielse – dess stora mål – genom att den å ena sidan avskaffar statsparasiternas improduktiva och skadegörande verksamhet, undanröjer anledningen till att man offrar en jättelik del av nationalprodukten åt att mätta statsvidundret, och, å andra sidan genomdriver att det lokala och nationella förvaltningsarbetet utförs för arbetarlön. Den inleder därmed omätliga inbesparingar, både genom ekonomiska reformer och politiska förändringar" (MEW 17/546). "Kommunen var en revolution mot själva staten, mot detta samhällets övernaturliga missfoster", mot "detta avskyvärda klassherraväldes maskineri" (MEW 17/541). Med tanke på Comte, hänvisade Marx till att arbetarna inte har något att göra med de som talar för en "hierarki inom alla den mänskliga verksamhetens sfärer, till och med inom vetenskapens sfär" (MEW 17/555). Om Mazzini sade han: "För honom är den stat han skapat i sina föreställningar allt; medan det samhälle, som är en realitet, är intet. Ju förr folket tar avstånd från en sådan man, desto bättre" (MEW 17/639). Och då var ändå den stat som Mazzini ville skapa en republik!

Marx lovordade kommunen för att den "avskaffade villfarelsen, att förvaltning och politisk ledning skulle vara hemligheter, funktioner utom synhåll, som bara kunde anförtros en utbildad kast – statsparasiter, välbetalda sykofanter och sinekurister i högre ställning, som suger upp de utbildade bland massorna till sig, och på hierarkins undre positioner vänder dem emot sig själva" (MEW 17/544). För att absolut inte bli missförstådd, kanske av sina tjänstvilliga, statsfromma tyskar, fortsatte Marx: "Avskaffandet av statshierarkin över huvud taget, och ersättandet av de arroganta behärskarna av folket med när som helst avsättbara tjänare, skenansvar med verklig ansvarsfullhet, då de hela tiden arbetar under allmän kontroll" (MEW 17/544). Engels kommenterade detta med att arbetarklassen, beträffande det faktum att statsorganen hittills alltid hade gjort sina speciella intressen gällande, måste skydda sig "mot sina egna valda ledamöter och tjänstemän". I kommunen använde man "två ofelbara medel" för detta. "För det första tillsattes alla platser inom förvaltning, rättsväsende och undervisning genom val, där alla deltagande hade rösträtt, och med rätt för de deltagande att när som helst ändra sig. För det andra betalades alla tjänster, höga som låga, bara med den lön andra arbetare fick... Därmed var jakten efter positioner och karriärismen spärrade med en säker regel" (MEW 17/623 f). Kommunen gjorde därigenom något som en hierarki, en byråkrati aldrig kommer att göra: "Den publicerade alla tal och handlingar, den invigde publiken i alla sina bristfälligheter" (MEW 17/348).

Marx förklarade uttryckligen att det inte skulle finnas några funktionärer, "några rutinerade" av känt slag: "Ingenting kunde vara mer främmande för kommunens anda än att ersätta den allmänna rösträtten med hierarkisk investitur" (MEW 17/340). "Den allmänna rösträtten ... anpassas till sitt verkliga syfte, att i kommunerna välja sina egna tjänstemän för förvaltning och lagstiftning" (MEW 17/544). Och detta ända upp på riksplanet, där representationen också skulle vara en vald församling, som samtidigt skulle vara beslutsfattande och verkställande. Nationen skulle inte vara något annat än en sammanslutning av kommuner. "Hela Frankrike skulle organisera sig i självständiga och självregerande kommuner ..., de (centrala) statsfunktionerna reduceras till ett fåtal funktioner för allmänna nationella ändamål" (MEW 17/545). Och även det fåtal offentliga funktioner som skulle ingå i centralregeringens åtaganden, skulle "utföras av kommunala tjänstemän och därför stå under kommunens kontroll" (MEW 17/596). Här kan vi, med hänsyn till vår luttrande erfarenhet av att sammanslutningen ersatts med en regerande ställföreträdare, tillfoga att "kommunen" verkligen är en kommun, d.v.s. det allmänna, och inte bara ett utskott, ett valt (eller skenbart valt) råd. Det här systemet innebär ett radikalt avskaffande av byråkratin, självklart också av den stående hären och den centraliserade polisen. Kommunen innebär alltså verkligen "samhällets återtagande av statsmakten som dess egen levande makt ..., folkmassornas egna återtagande av statsmakten ..." (MEW 17/543).

Det här liknar i hög grad något som hos oss svärtas ner som anarki. Kommer inte allt det här att leda till ett enda kaos? Marx sade: "Nationens enhet ska inte brytas, utan tvärtom organiseras av kommunalförfattningen. Den ska förverkligas genom utrotandet av den statsmakt, som påstod sig var förkroppsligandet av denna enhet, men som ville vara oberoende av och överlägsen nationen ..." (MEW 17/340). Engels påvisade att blanquisterna i kommunens praxis prisgav sin ursprungliga uppfattning om en diktatorisk revolutionär centralmakt: "Fostrade i sammansvärjningens skola, sammanhållna genom en motsvarande sträng disciplin, utgick de ifrån åsikten att ett förhållandevis litet antal välorganiserade män skulle vara i stånd att, i ett givet gynnsamt ögonblick, inte bara ta över statsrodret utan även, genom att utveckla stor, hänsynslös energi, hålla det kvar så länge att de lyckades dra med folkets massa i revolutionen, och gruppera denna kring den ledande lilla skaran. I detta ingick framför allt den strängaste, diktatoriska centralisering av all mark i den nya revolutionära regeringens händer. Och vad gjorde den kommun, som till sin majoritet bestod av just dessa blanquister? I alla sina proklamationer till fransmännen i provinsen uppmanade de dem till en fri federation mellan alla franska kommuner och Paris, till en nationell organisation som för första gången verkligen skulle skapas av nationen själv" (MEW 17/623).

Precis som uppbyggnaden av samhällslivet skulle grundas på kommunerna, så skulle den nationella produktionsprocessen grundas på produktionskooperativ, som leddes av arbetarråden. Engels framhöll "att kommunens allra viktigaste dekret var när man bestämde att den stora industrin, och rent av manufakturen skulle organiseras, inte bara på grundval av de sammanslutna arbetarna i varje fabrik, utan också genom att alla dessa kooperativ förenades till ett stort förbund" (MEW 17/623). "Men det är kommunism, 'omöjlig' kommunism ... om kooperativen som helhet reglerar den nationella produktionen efter en gemensam plan ..." (MEW 17/343).

Mot bakgrunden av kommunens program hånade Engels den "vidskepliga beundran av staten", som särskilt i Tyskland, "inställer sig desto lättare, då man från barnsben vant sig vid att inbilla sig att de angelägenheter och intressen som är gemensamma för hela samhället inte skulle kunna handhas på annat sätt än som hittills varit fallet, nämligen av staten och dess välförsedda myndigheter". Staten är över huvud taget "i bästa fall ett ont, som i kampen om klassherraväldet går i arv till det segerrika proletariatet, och vars sämsta sidor man lika litet som kommunen bör undvika att snarast skära ner på, så fort man kan, tills ett släkte, som växte fram i nya, fria samhällsförhållanden kommer att vara i stånd att göra sig av med hela statsskräpet" (MEW 17/625). Marx och Engels tänkte alltså inte på Leviatans "ekonomiskt-organisatoriska" eller "kulturelit-fostrande" funktion. De menade istället att "kommunens principer är eviga och kan inte förstöras. De kommer att drivas igenom om och om igen, tills arbetarklassen är befriad" (MEW 17/637). Låt oss nu tänka på den reellt existerande socialismen, med dess fördjupning av de sociala ojämlikheterna, långt utöver spektrat skillnader i penninginkomst, hur lönearbetet, varuproduktionen och pengarna äger bestånd, hur den gamla arbetsdelningen rationaliseras, dess kvasikyrkliga familje- och sexualpolitik, dess heltidsanställda funktionärskadrer, dess armé och polis, som allesammans bara är ansvariga uppåt, och dess officiella korporationer för att inordna befolkningen och sätta den under förmyndarskap, dess fördubbling av den oformliga statsapparaten i en stats- och partiapparat, dess isolering inom statsgränserna. Det är uppenbart att den är oförenlig med Marx' och Engels' uppfattningar.

För att säga det än en gång, så har dessa förhållandens apologeter rätt i den mån de härleder dessa till de mest skilda historiska nödvändigheter och tillfälligheter, objektiva och subjektiva faktorer. De har inte skapats av någons godtycke och behöver därför varken rättfärdigas eller ursäktas, utan behöver en sannfärdig beskrivning och analys. Den polemiska tonen i sådan kritik i ordets snävaste betydelse betingas bara av det hyckleri, med vilket man utger dessa förhållanden för att vara socialism och därmed, som skett och sker, som eviga och naturliga. Våra officiella ideologer vill inte, och kan absolut inte, ens säga på vilket principiellt sätt den avlägsna kommunismen ska skilja sig från de förhållanden som råder här. De känner bara ett enda perspektiv, och det är en oupphörligt "växande roll" för deras parti- och statsapparat. I deras argumentation härskar en egen dialektik, enligt vilken detta skulle vara kriteriet för framsteg mot kommunismen. För att spärra denna väg ideologiskt så måste man principiellt motverka varje försök att länka in den rådande ordningen i Marx' och Engels' kategorier för upphävandet av privategendomen, för kommunismen. Just om man jämför med Marx, provocerar vår reellt existerande socialism fram den katolske kättaren och humanisten Teilhard de Chardins utrop att det är "en kristall istället för en cell. En termitstack istället för broderlighet. Mekanisering istället för det plötsliga medvetenhetsuppvaknande man hoppats på, vilket", som det verkar, "blir ett ofrånkomligt resultat av totaliseringen" (Der Mensch im Kosmos/296). Teilhards perspektiv för människans väg är naturligtvis litet för allmänt för det konkret-historiska, för globalt beskrivande, för att kunna begripa den verkliga process ett sådant intryck kan framkalla. Han framställer en tendens, vilken inte på något sätt ensam behärskar arenan som om den vore absolut, en förutfattad mening som han delar med människor, ända till den osannolike Salvador de Madariaga.

Men Teilhard själv är allt annat än en professionell antikommunist, och syftet med hans uttalande är inget korståg utan ett utrop. Och framför allt: Han nämner något som framkallar en djup instinktiv motvilja mot vårt system, bland de arbetande massorna i de västliga industriländerna, förutan vilken den antikommunistiska manipulationen skulle förlora mycket av sin genomslagskraft. Hur oberättigad är då misstanken om att vårt system inte skulle lova dem några verkliga framsteg mot friheten utan bara ett annat beroende än det av kapitalet? Finns det inte dimensioner för den mänskliga existensen, där detta nya beroende skulle vara mer graverande för dem än det gamla, just för att den borgerliga epokens landvinningar inte upphävs här? Teilhard de Chardin fortsätter tankfullt, och i grund och botten mycket förstående det citerade avsnittet: "Är inte den moderna totalitetsprincipen så ohygglig just för att den förmodligen utgör en förvrängd bild av en underbar tanke och kommer sanningen mycket nära?" Där man tänkte på att samhället skulle återta staten står vi inför förtvivlade ansträngningar att inlemma hela det levande samhället i statens kristallstruktur. Förstatligande istället för församhälleligande, vilket innebär: Församhälleligande i totalt alienerad form.

Visserligen förutsätter denna karaktäristik, som oundvikligen drabbar vårt system inom ramen för Marx' och Engels' idéuppsättning, outtalat att just detta församhälleligande-begrepp, och denna kommun-idé, är historiskt reell och fruktbar. Annars är den dogmatisk och kontemplativ. På grund av freden i Versailles kom ju aldrig några franska kommuner att tillämpa dessa ansatser inom ekonomi och politik i nationell omfattning. I Ryssland tvingades revolutionen fösa undan sovjetdemokratin för att rädda sitt liv. (För övrigt kan man anta att även Paris hade hållit stånd betydligt längre om man hade förberett en blanquistisk-"bolsjevistisk" diktatur på bred bas.) Det är bara i Jugoslavien som ett rådssystem på kooperativ grund utgör en del av praktiken. Ändå var det där man först i kritisk praxis uttryckte en andra princip, som objektivt motverkar "kommunens eviga princip": "etatismen", den byråkratiskt-centralistiska diktaturens princip. Och så långt har nog Stojanovic sett rätt, att det alltför ofta bara är "anarkoliberalismen" och inte kommunismen, som utifrån företagskollektiven går emot "etatismen", vilket alltså är ett uttryck för dessa kooperativs verkliga inre sociala struktur. Nationalismen verkar där bara utgöra en summering och integrering av denna tendens på ett högre plan.

Medan Kommunisternas förbund i Jugoslavien modigt och tålmodigt vandrar vidare på sin smala stig, triumferar statsmonopolismen i de båda europeiska blocken. Det är just i denna inriktning de verkar vara parallella, trots alla motsättningar beträffande härkomst och utformning.

I väst å ena sidan, upphöjs privategendomen i så hög grad till de normerande statsmonopolistiska strukturerna, att den organiserade arbetarrörelsens andra våg nu ger sig in på sin "marsch genom institutionerna", och där träffar på den första. Det verkar vara allt omöjligare att helt enkelt bryta ner statsapparaten, och detta inte på grund av dess armering. I den reellt existerande socialismens länder å andra sidan, har statsapparaten under en avgörande period spelat en till största delen skapande roll. Den stalinistiska apparaturen har "organiserat ekonomiskt" och har "fostrat kulturellt", och bäggedera i den omfattning det varit möjligt.

För den moderna marxismen är det nu en insikt av största betydelse att, och varför, detta perspektiv inte kan härledas ur Marx' och Engels' teori: fast de praktiskt taget ständigt var konfronterade därmed, och objektivt tog del däri som arbetarrörelsens organisatörer. Här stöter vi på en av Marx själv dokumenterad historisk ironi. Samme Marx, som just hade generaliserat kommunens principer och med eftertryck tillbakavisat de "många missförstånden" (MEW 17/433), till och med att de hade kunnat "leda till en ny form för klassmakt", beskylldes grovt av Bakunin år 1873 i dennes bok "Marx, socialismens Bismarck" för att han, Marx, skulle vara en statssocialismens inkarnerade profet.

Bakunin ignorerade "Inbördeskriget i Frankrike". Han återgav huvudsakligen sina erfarenheter av Marx från anarkisternas misslyckade kamp för att ta makten i Första internationalen och sitt intryck av den tyska socialdemokratin, som han inklusive alla dess fel identifierade med Marx och Engels. Men Marx gjorde en så utförlig analys av honom, att manuskriptet nu upptar över 40 sidor i liten stil i Marx' och Engels' samlade verk (MEW), och detta fastän han måste läsa honom på ryska, som han just hade lärt sig. Bakunins anarkistiska program var naturligtvis ett för honom vid den här tiden helt och hållet avslutat kapitel, då det dessutom egentligen hade reducerats till den enda idén, att den revolutionära rörelsen, som ska genomföra ett jämlikt och maktlöst samhälleligt idealtillstånd, skall fungera mitt i klassamhället som om detta redan vore uppnått, alltså enligt den urgamla klyschan om en absolut, metafysisk identitet mellan mål och medel. Nu, år 1873, visade det sig att han ännu inte hade avfärdat den anarkistiska kritiken mot marxismen. Därför kan vi i dag med stigande förvåning läsa i Marx' eget manuskript vad Bakunin tyckte sig ha sett på den marxistiska teorins och praktikens grund.

Bakunin hade där sett "en den regerande minoritetens despoti, desto farligare, då den verkar vara ett uttryck för den så kallade folkviljan". "Men denna minoritet, säger marxisterna", (Marx avbryter med: Var?) "ska bestå av arbetare. Ja, om det tillåts, av tidigare arbetare, vilka, så snart de bara blivit representanter för eller regenter för folket, upphör att vara arbetare och kommer att se på hela arbetarvärlden från statlighetens höjd. De kommer inte längre att företräda folket utan sig själva, och sina anspråk på folkregeringen." Denna "intelligenta och därför privilegierade minoritet" kommer att regera "som om den begrep folkets verkliga intressen bättre än folket självt". Man skulle komma att missbruka begreppet "vetenskaplig socialism" för att motivera anspråk av det här slaget. Wilhelm Liebknechts så kallade folkstat, som Bakunin tillskrev Marx, skulle inte vara något annat "än en mycket despotisk styrning av folkmassornas genom (en) ny och mycket fåtalig aristokrati av verkligt eller påstått lärda. Folket är inte vetenskapligt, det vill säga, det befrias helt och hållet från regeringsbekymren och stängs helt och hållet inne i det regerade stallet." "Då vetenskapen inte är tillgänglig för alla, kommer de få att leda allt", så "att det måste grundas en (ny) samhällelig organisering på revolutionens andra dag, inte genom en fri förening av folkliga organisationer, kommuner, distrikt, områden nerifrån och upp ..., utan genom den utbildade minoritetens diktatoriska makt". I Tyskland "underkastar sig de tyska arbetarna blint sina ledare, medan ledarna och organisatörerna av det socialdemokratiska tyska partiet, varken leder dem till frihet eller till internationellt broderskap utan in under den pangermaniska statens ok", vilket de reproducerat i sig. Något som Engels inte anade 1895 föreställde sig Bakunin nästan livslevande 1873: den tyska socialdemokratins "uppbrott" år 1914.

Marx ropade: "quelle rêverie!" – "vilket fantasteri!" – inför Bakunins "vetenskaparnas regering". Han gjorde det fast Bakunin just på den punkten fantiserade något mer konkret: De, marxisterna, grundar efter det att folket har gett dem all makt "en enda statsbank, som i sina händer koncentrerar all kommersiell-, industriell-, lantbruks- och till och med vetenskaplig produktion, och de delar folkets massa i två arméer, den industriella och den agrikulturella, som står direkt under statsingenjörernas kommando, som utgör ett nytt privilegierat vetenskapligt-politiskt stånd". Sistnämnda uttryck är frapperande exakt. Man måste antagligen vara både anarkist och ryss för att bli varse Stalins skugga bakom Marx' auktoritet och hans lära år 1873. Marx såg inte den skuggan, han varken kunde eller ville se den.

Nu finns naturligtvis de element, som Bakunin använde till byggstenar med i marxismen, eller finns rättare sagt med som idéer, eftersom det handlar om realiteter som Marx inte på något sätt förbisåg. Motsättningen mellan tanke- och kroppsarbete måste yttra sig som en motsättning mellan vetenskapen och arbetarklassen. Marx tog hänsyn till detta genom sitt krav på en förening mellan filosofi och proletariat, vilket uttrycks i början av den marxistiska partiskissen. Denna tanke har ännu inte blivit inaktuell. Eftersom man bara kan ta upp frigörelsekampen efter de rådande förhållanden, och eftersom dessa förhållanden i grunden karaktäriseras av en arbetsdelning, som utesluter det stora flertalet av de producerande massorna från den intellektuella kulturen, så måste frigörelsens parti bära med sig motsättningen mellan revolutionär intelligentsia och arbetarklass. De systematiska ansträngningar som man gör här hos oss för att genom att vända ut och in på alla citat om parti och klass, medvetenhet och spontanitet bevisa att vi här har en förutbestämd varaktig harmoni, är helt irrelevanta. I själva verket visar man i bästa fall att Marx och Lenin pekade på den riktiga uppgiften.

Men det egentliga syftet med detta citatjongleri är inte att skydda Lenin mot några slags feltolkningar, utan att skyla över den spricka som delar det nya samhället i härskare och behärskade. Något som Marx inte förutsåg var det sedan dess notoriska faktum, att föreningen mellan filosofi och proletariat, mellan socialismen (som vetenskap) och arbetarrörelsen efter revolutionen skulle visa sig fungera på samma sätt som på sin tid det tredje ståndet, ur vilket bourgeoisin kom till makten. Mot folkets "ovetenskapliga" insikt om det nya systemets maktkaraktär hjälper det inte med några gamla citat.

Men vad var det som hindrade Marx från att på allvar fundera över möjligheten till en sådan utveckling? Varför lade han inte större vikt vid den borgerliga invändningen om att kommunismen skulle överföra det despotiska fabrikssystemet från enskilda företag till att omfatta hela samhället, än att han avfärdade den med ironi? (Både Marx och Engels accepterade ju till och med att teknologin oundvikligen medförde auktoritära direktiv inom dåtidens produktionsprocess.)[4] Jag ska här inte gå in på psykologiska frågor, utan snarare på deras hegelianska tradition, och framför allt Europas världshistoriska dominans på 1800-talet. Den hegelianska traditionen och att Europa stod i centrum, vilket väl knappast kunde undvikas, torde bära ansvaret för att Marx alltför ensidigt koncentrerade sin uppmärksamhet på den kapitalistiska privategendomen och såg hela den förslutna och framtida historiska processen förmedlad genom denna.

Beträffande det nuvarande problemet med staten, belastades Marx redan från början av den avgörande handlingen att han bröt upp från Hegel. Brytningen bestod i att vända på det förhållande som Hegel satt upp mellan stat och samhälle, där staten var den högre, "verkliga", förnuftiga existensen, och i att visa att staten bara var ett politiskt uttryck för det reella samhällslivet, och med de intressetendenser som motverkade varandra däri. Hans nästa steg var att utifrån ekonomin, utifrån produktionsförhållandena avslöja det borgerliga samhällets reella struktur och dynamik.

Där den preussiska absolutismen åtminstone bekräftade att staten bara var skenbart oberoende av samhället, så reducerades den borgerliga staten i de på 1789 följande franska klasstriderna allt mer uppenbart till att bli ett rent tvångsinstrument, som kompletterade den primärt ekonomiskt fungerande kapitalistiska utsugningen. Som jag tidigare visat måste den stå och falla med den. Den efterrevolutionära borgerliga staten hade aldrig visat sig i funktionen som organisatör av produktionen, och blotta tanken på något sådant stod i fullständig motsättning till konkurrenskapitalismens väsen, vars hela produktionssätt grundades på privatkapitalisters initiativ. Överallt där detta system, till följd av sina egna spontana konsekvenser, trängde utanför sina egna ramar, reste Marx perspektivet på ett socialistiskt församhälleligande. Denna teoretiska konstellation har visat sig så bestående att många marxistiska observatörer av den nutida statsmonopolismen i väst fortfarande nöjer sig med kommentaren att allt som har hänt sedan övergången till monopolen utgör en alltmer perfekt förberedelse för sådant församhälleligande. På så vis kan man ju bespara sig att studera alla dessa företeelser som de egentligen är. De har ju allihop förklarats för länge sedan, men med det lilla skönhetsfelet att de slutsatser som man bevisat i teorin inte infriats. Den som skall klandras för detta är självklart inte Marx, utan det tänkande som varit efter Lenins tid.

Låt oss nu ta upp det andra elementet i den hegelianska traditionen, vilket Marx, till skillnad från det vi just behandlade, väsentligen tillägnade sig på ett positivt sätt. Det är metod-hypotesen om en enhet mellan det logiska och det historiska, som Marx naturligtvis anammade tillsammans med nödvändiga kritiska reflektioner, men som oberoende av hans allmänna distansering fick sina konsekvenser i många avseenden. Den är med i spelet och står i förgrunden överallt där Marx, med obestridligt svung ad finitum [utan ände], genialt påvisar de omedelbara historiska tendenser, vilka genast måste fulländas historiskt, eftersom de är logiskt fulländade. Den grad av försummelse av det kvantitativa momentet, som därvid smög sig in, blev, som den sene Engels måste medge, till slut sammanlagt en kvalitativ felbedömning av om å ena sidan produktionskrafternas utvecklingsgrad räckte för en segerrik proletär omvälvning, och å andra sidan beträffande de kapitalistiska produktionsförhållandenas förmåga att breda ut sig över huvud taget. Vi gör Marx' ekonomiska teori en ödesdiger björntjänst om vi inte drar några "revisionistiska" slutsatser av "senkapitalismens" skräckinjagande produktivitet i USA, Japan och Västeuropa. Marx skulle ha varit den förste att revidera sig, för att skapa en bättre grund åt den revolutionära praktiken.

En viktigare följd, som hänger ihop med den metodologiska principen om enheten mellan det logiska och det historiska, är överskattningen och upphöjandet av den kapitalistiska privategendomens förvisso mycket stora roll till något absolut. Vad jag menar med det, kan man bäst förstå om man iakttar den insnävning av alienationsbegreppet som skedde under Marx' vetenskapliga utveckling. I "Den tyska ideologin" från 1845/46 beskrivs alienationen som "detta den sociala verksamhetens självändamål, denna konsolidering av vårt eget arbete till en förtingligad makt över oss, som växer ut ur vår kontroll, korsar våra förväntningar, tillintetgör våra beräkningar" fortfarande som "ett av den hittillsvarande historiska utvecklingens huvudmoment" över huvud taget (MEW 3/33). Det skulle vara helt absurt att t.ex. undanta pyramiderna, i vilka en av de äldsta faraodynastierna investerade nästan hela den egyptiska befolkningens merarbete under flera generationer för att förlänga sina maktprivilegier till dödsriket. Marx och Engels fortsätter på det citerade stället: "... det är just ur denna motsättning, mellan de särskilda och gemenskapens intressen, som gemenskapens intresse tar sig sin självständiga utformning som stat, åtskilt från de verkliga enskilda och gemensamma intressena, ... som en illusorisk gemenskap" (MEW 3/33).

Historiskt sett är staten det näst religionen mest omfattande alienationsfenomenet, det som är mest utbrett tidsmässigt. Pyramiderna tillkom ju inte genom privategendomsägandets utsugning, lika litet som de stalinistiska monumenten, som det mausoleum vari Lenin mumifierades som en farao. När Marx då i "Kapitalet" enbart använder alienationsbegreppet i samband med förhållandet mellan kapital och lönearbete, så innebär det, som hela diskussionen om kommunen visade, bara att problemet med staten lämnats därhän i "Till kritiken av den politiska ekonomin". Framför allt tog Marx sin allmänna utgångspunkt i föreställningen att den kapitalistiska privategendomen, alltså den kapitalistiska alienationen, bär med sig all tidigare alienation. I "Grundrisse" kallade han uttryckligen kapitalförhållandet för den "yttersta formen av alienation", och tolkade den som en punkt man måste passera, vilken i sig innehåller upplösningen av alla inskränkta, d.v.s. förkapitalistiska förhållanden (Grundrisse 414 f). I det berömda avsnittet om "förkapitalistiska produktionsformer" analyserade han hela utvecklingen från det att den primitiva gemensamma egendomen upplöstes till den ursprungliga ackumulationens tröskel, just för att komma fram till detta resultat, d.v.s. han visade den logiskt-historiska följden av etapper i den process där producenterna skiljs från sina materiella produktionsvillkor. Och det medförde därvid den implicita förutsättningen att varje högre etapp, även om den inte verkar vara konkret framväxt ur den föregående lägre, ändå alltid innehåller den föregåendes resultat. Ur denna synvinkel måste upphävandet av den kapitalistiska privategendomen, denna kvintessens av alla hittillsvarande framsteg och all hittillsvarande alienation, även lösa alla gamla historiska motsättningar i en enhetlig process. Det är bara under denna förutsättning som den tidigare tesen ur de "Ekonomisk-filosofiska manuskripten" gäller, att kommunismen skulle vara en "människornas för sig fullständiga och medvetna återkomst till hela den hittillsvarande utvecklingens rikedom", "historiens lösta gåta" (Kleine ökonomische Schriften, Berlin 1955/127).

Nu måste det konstateras att det naturligtvis bara finns en formell grund för en sådan skiss i den hegelianska traditionen, särskilt som det inte bara är ex-hegelianer som är utsatta för frestelsen att upprätta en abstrakt absolut förklaring. Det som här förklaras som absolut, det är i själva verket Europas historiska roll, särskilt på 1800-talet. När Marx överskattade de europeiska produktivkrafterna överskattade han även den kapitalistiska världsmarknadens extensiva utbredning och intensiva funktion. Därav följde, liksom av de teoretiska funderingarna över raden av på varandra följande stadier av produktionsförhållanden, att hela världen, vilket inte längre behövde betonas, skulle få en kapitalistisk utveckling, om inte den proletära revolutionen hann nå de mest avancerade europeiska länderna dessförinnan.

I själva verket hade inte de historiskt äldsta skikten av förtryck och social olikhet upphävts fullständigt av de högre formationerna inte ens här i Europa, vilket den logiska utvecklingen antydde. Tanken på privategendomens upphävande överbelastas om vi däri innefattar övervinnandet av förhållanden som till syvende och sist inte beror på privategendom, och som aldrig någonsin har uppgått i den, inte ens i Europa.

Det gäller följande tre historiska "efterblivenheter", vilka från början och än i dag är karaktäristiska för samhällen där privategendomen inte har blivit det härskande produktionsförhållandet:

- Utsugning och förtryck av kvinnan i hela den därmed sammanhängande patriarkaliska familjestrukturen: alltså mannens, husbondens makt (i det patriarkaliska ursamhället och under de förkapitalistiska förhållandena för det mesta också makt över flera andra beroende).

- Statens makt (tidvis slottets och borgens) över landsbygden, vars befolkningsflertal måste försörja denna och ge den lyx.

- De intellektuellt arbetandes utsugning och förtryck av de manuellt arbetande (de intellektuellt arbetande utövar framför allt andligt, skapande, planerande-ledande verksamheter, de manuellt arbetande presterar kropps-, schematiska, utförande arbete).

I dessa tre företeelser, som marxismen alltid har uppfattat som ekonomiska förhållanden, fanns redan grundelementen till den samhälleliga arbetsdelningen och staten, och detta en hel epok innan det privata ägandet av produktionsmedlen respektive arbetsvillkoren framträder i historien. Emellan dels avskaffandet av privategendomen, och dels övervinnandet av arbetsdelningen och staten, kan det även bortom kapitalismen ligga en hel epok. Så är det i alla fall i den reellt existerande socialismens länder.

När man något så när har skapat de materiella förutsättningarna för socialismen, måste man därför ställa följande två frågor, när det gäller de progressiva krafternas handlingsprogram:

1. Vad måste till för att likvidera den gemensamma grunden till all patriarkalisk maktkultur vad gäller de materiella och ekonomiska grundvalarna?

2. Hur ska de samhällen, vilkas industriella civilisation inte, eller bara delvis, grundas på upphävandet av den kapitalistiska privategendomen, kunna tillägna sig den borgerliga epokens positiva kulturella och institutionella landvinningar?

Den första frågan gäller i första hand nödvändiga förändringar i den sociala strukturen för arbets- och kunskapsprocessen.

Den andra gäller särskilt den hämningslösa utvecklingen av människan som subjekt, och institutionaliseringen av den för en lång tid framåt oefterlåtliga politiska demokratin, i det från privategendomen befriade samhället.

Men för att kunna besvara dessa frågor räcker det inte bara med att göra klart för sig hur oanvändbara de kommunistiska kategorierna är vad gäller våra förhållanden, hur nödvändigt det ändå är med denna negativa verksamhet. Det gäller istället att förstå den nya kamparena vi befinner oss på, ur dess egen uppkomst, utifrån dess egna lagar. Om inte den reellt existerande socialismen utgör upphävandet av den kapitalistiska privategendomen – vad utgör den då, till sitt innersta väsen? Men vi måste vara klara över, att vi inte kan börja undersöka detta epok-problem i länder som DDR eller Tjeckoslovakien, vilka inte är typfall på grund av att de redan var kapitalistiskt industrialiserade. Nyckeln ligger i Asien, delvis i ett förflutet, som går mycket längre tillbaka i tiden än här i Europa. Och sedan naturligtvis Rysslands historia och Sovjetunionen av i dag.

 

2. Ursprunget till den icke-kapitalistiska vägen

Det visade sig mellan 1905 och 1923, och efter 1945 blev det uppenbart, att mänsklighetens framsteg på 1900-talet går andra vägar än vad Marx och Engels kunde förutse. De hade analyserat den samhällsformation som den europeiska delen av mänskligheten (inklusive Nordamerika) hade nått på sin särskilda väg via det antika slavsamhället och den germanska feodalismen, och drog slutsatsen att de inre antagonismer de upptäckte i kapitalismen, omedelbart skulle leda till att denna sprängdes genom en proletär revolution. Det sätt på vilket de asiatiska folken (vilket här även kan stå för Afrika och – därigenom – för Latinamerika) reagerade på och utvecklades av den europeiska världserövringen till förmån för den kapitalistiska marknaden, intresserade dem huvudsakligen med tanke på om detta skärpte de inomkapitalistiska motsättningarna och förbättrade det europeiska proletariatets kampvillkor. Lenin var den förste, som i samband med de antikoloniala rörelserna och de persiska, turkiska, kinesiska och indiska revolutioner som följde på den ryska revolutionen år 1905, såg att det anstormande revolutionära stormcentrat försköts åt "öst", och han började se nästa, annalkande ryska revolution ur denna synvinkel. Mot slutet av sitt liv generaliserade Lenin denna nya situation, som än i dag inte har blivit allmängods för de europeiska, och inte heller för de sovjetiska marxisterna.

Det som det sist och slutligen handlar om, är det faktum att vår epoks framsteg i mindre grad har sin utgångspunkt i imperialismens inre motsättningar och i högre grad i de därur följande yttre motsättningarna. Inte ens Oktoberrevolutionen var, och är i alla fall mycket mera än en (ur ett inskränkt europeiskt förväntansperspektiv, "deformerad") ställföreträdare för den uteblivna proletära resningen i väst. Den var och är framför allt den första antiimperialistiska revolutionen, i ett land som trots en påbörjad egen kapitalistisk utveckling ännu till övervägande delen var förkapitalistiskt, med en halvt feodal, halvt "asiatisk" socioekonomisk struktur. Dess uppgift var ännu inte socialism, hur uppriktigt än bolsjevikerna trodde detta, utan en snabb industriell utveckling av Ryssland på en icke-kapitalistisk väg. Först nu, när man i stor utsträckning löst denna uppgift, har kampen för socialismen kommit på dagordningen i Sovjetunionen. Och nu är det sätt på vilket denna övergång kommer att gå till av oerhört stort intresse, inte bara för oss i de europeiska icke-kapitalistiska länderna, utan med tanke på morgondagen för de flesta av jordens folk. Man måste fördomsfritt kartlägga de sovjetiska produktionsförhållandenas verkliga karaktär, och vilka konsekvenser som ligger i deras sociala och nationella struktur. Lika viktigt är naturligtvis Kina. I de europeiska länder som är förbundna med Sovjetunionen, är framför allt den politiska utvecklingen av intresse, – på grund av den snabbare takten – då den är ett uttryck för samma sociala motsättningar som kännetecknar det sovjetiska samhället i original. Men mer om det senare.

Att den viktigaste stridslinjen förskjuts från imperialismens inre till dess yttre motsättningar, vilket återspeglas i den helt visst tvivelaktiga, men ändå högst betydelsefulla parollen "Världsby mot världsstad", är av primär betydelse när man ska bestämma övriga ståndpunkter i det revolutionära programmet för vår tid. Man måste vara på det klara med att det inte var vad man kunde vänta sig enligt den klassiska marxistiska traditionen. Förutom praktiska konsekvenser har den även teoretiska, ända in i den marxistiska historieuppfattningen. Sambandet mellan de ekonomiska formationerna och hur de följer på varandra, och speciellt vår nuvarande världsomfattande övergångsperiod kommer att framstå i en förändrad dager om vi inte bara försöker uppfatta det ur aspekten att privategendomen ska upphävas, utan även tar hänsyn till de gamla klassamhällenas öde i Asien, Afrika och i Amerika före Kolumbus. I dessa länder spelade det privata ägandet av produktionsmedlen aldrig den formationsbestämmande roll som den gjorde under vår antik, feodalism och kapitalism; där upphävandet av den traditionella- och komprador-privategendomen bara är ett negativt framstegsvillkor, och ger inte som i rika länder det befriade folket möjlighet att på ett positivt sätt tillägna sig de framarbetade rikedomarna, de utvecklade produktivkrafterna.

Alla dessa utomeuropeiska kulturer, som grundas på vad Marx kallade det asiatiska produktionssättet, och som till stor del är mycket äldre än våra, har stagnerat i en rörelse vars symbol är den buddhistiska lärans på stället roterande hjul, medan den europeiska kapitalismen-kolonialismen på grund av sin industriella revolution började spränga sina inre samband. Under sina murknande orientaliska despotier kunde de drabbade folken inte göra något effektivt motstånd mot varken industrityger eller kanoner. Och där man åtminstone lyckades stå emot kanonerna, så var det som för turkarna och framför allt ryssarna, på grund av en aktiv assimilering av de "europeiska landvinningarna" på det militära området; vilket desto säkrare medförde ett kapitalistiskt genomträngande.

Det var helt realistiskt när Marx 1853 t.ex. beträffande Indien (se de båda uppsatserna i MEW 9/127 ff, och 220 ff) kom fram till slutsatsen att britterna där objektivt hade till uppgift att skapa grundvalar för ett västligt, d.v.s. kapitalistiskt samhällssystem. Frågan gällde över huvud taget inte "om engelsmännen hade rätt att erövra Indien, utan om det var att föredra ett Indien erövrat av turkarna, perserna eller ryssarna framför ett brittiskt erövrande". För medan det inte fanns några tvivel om "att det elände britterna gav Hindustan var helt annorlunda och oändligt mycket plågsammare än allt Hindustan tidigare varit utsatt för", hade England ändå fått till stånd "den största och, sanningen att säga, enda sociala revolution som Asien någonsin hade sett". Och frågan var "om mänskligheten kan nå sitt mål utan ett radikalt revolutionerande av Asiens sociala förhållanden". Men eftersom det brittiska herraväldets historia i Indien knappast ledde till något mer än att förstöra den traditionella sociala strukturen, skulle indierna "inte skörda frukterna av de nya samhällselementen ... förrän industriproletariatet trängt undan de i dag härskande klasserna i Storbritannien självt, eller indierna hade blivit tillräckligt starka för att en gång för alla kasta det engelska oket av sig."

Det senare alternativet är emellertid inte karaktäristiskt för Marx' dåvarande perspektiv, förståeligt nog, och utgången för det indiska upproret några år senare gav honom rätt. Inte heller Engels mer positiva bedömning av chanserna för de kinesiska Taiping-rebellerna, vilka kämpade med tjänligare metoder, fick några konsekvenser. De båda vännerna höll fast vid den slutsats med vilken den sista av Marx' båda uppsatser om Indien avslutas: "Först när en stor social revolution har bemästrat resultaten av den borgerliga epoken, världsmarknaden och de moderna produktivkrafterna och underkastat dessa de mest framskridna folkens (!) gemensamma kontroll, kommer de mänskliga framstegen inte längre att likna den avskyvärda hedniska gud som ville dricka nektar enbart i skallar från ihjälslagna." Vad gäller t.ex. Ryssland såg Marx år 1881 (i det fall att en sådan revolution skulle genomföras i väst) till och med en möjlighet för en omfattande social reorganisering enligt de nuvarande kinesiska folkkommunernas princip. (MEW 19/384 ff) De föråldrade bygemenskaperna skulle sluta sig samman i olika områden, och inom denna större ram överta och tillämpa de industriella landvinningarna från ett väst som då var socialistiskt.

Samma grundläggande inställning framgår av Engels' sista uttalande över möjligheterna för en rysk revolution år 1894: "Däremot är det inte bara möjligt, utan helt säkert; att efter proletariatets seger hos de västeuropeiska folken och efter det att produktionsmedlen överförts till gemensam egendom; att de länder som just underkastats den kapitalistiska produktionen och räddat ursamhället eller delar därav från denna, i dessa rester av gemensam egendom och folkets motsvarande vanor har ett mäktigt medel för att betydligt förkorta sin utvecklingsprocess till det socialistiska samhället. ... Men därtill utgör det hittills kapitalistiska västs exempel och aktiva bistånd ett oundgängligt villkor ... Och detta gäller alla länder i det förkapitalistiska stadiet, inte bara Ryssland. Men i Ryssland kommer det att vara förhållandevis lättast, eftersom en del av den inhemska befolkningen redan har tillägnat sig den kapitalistiska utvecklingens intellektuella resultat ..." (MEW 22/428 ff). Störtandet av tsar-despotin kommer "också att ge arbetarrörelsen i väst en ny impuls och nya, bättre kampvillkor och därmed påskynda det moderna industriella proletariatets seger, förutan vilka dagens Ryssland varken kan komma ut ur kommunen eller ur kapitalismen till en socialistisk omvälvning" (MEW 22/435).

Historien har korrigerat denna ursprungliga marxistiska prognos på ett betydelsefullt sätt. Medan det kapitalistiska systemets inre motsättningar nu redan är inne i sin tredje etapp (istället för att stupa, så som Marx förutsade för den första och Lenin definitivt förutsade för den andra etappen), har flera folk i förkapitalistiska länder anträtt sin egen väg till socialismen. Ännu har det inte blivit någon proletär revolution i väst och det blir alltmer osannolikt att den skulle ske i den form man hittills väntat sig. Den ryska revolutionen var av ett helt annat slag. En revolutions väsen och karaktär bestäms bara till viss del av vilket program och vilken heroism det avantgarde har, som leder den första etappen. Sovjeterna från 1905 och 1917 utgjorde en fortsättning på Pariskommunen, men därefter bryts kontinuiteten. Att i dag fortsätta att hoppas på en socialistisk omvälvning av klassisk typ i väst, måste leda till en pessimism som det annars knappast finns anledning till. Revolutionerna i Ryssland och Kina, på Balkan och på Kuba har antagligen inte gett mindre, utan större bidrag till de allmänna framstegen, än vad de proletära revolutionerna man hoppades på i väst skulle ha förmått. Därvid har marxismen vandrat på en linje som utmärks av namnen Lenin, Mao Tse-tung, Nkrumah och Castro, via Ryssland över till Asien, Afrika och Latinamerika. Den representerar i dag något ojämförligt mer och mångskiftande än på Marx' tid, även i sin betydelse för Europa. Det handlar inte om dess "renhet", utan om att den helt enkelt inte kan manipuleras som ett verktyg för att studera och förändra de sociala verkligheterna (varvid man måste betona pluralis för att man ska kunna uppfatta differentieringen av det marxistiska tänkandet som positivt).

Den historiska materialismen förbjuder själv att man mäter förhållandena i Sovjetunionen, Folkrepubliken Kina o.s.v. efter huruvida man där förverkligar den "autentiska marxismen". Å andra sidan kan den också förklara varför de olika riktningarnas officiella företrädare strider om ensamrätten till sanningen. Det är inte teorins bokstav, utan den historiska processen, som är det autentiska. Redan leninismen innebär ju i sin teori, för att inte tala om sin praktik, en omfattande "revidering" av den ortodoxa läran, något som är en förtjänst hos Sovjetunionens grundare.

Lenins blick för de asiatiska folkens revolutionära möjligheter skärptes till en början genom den insikt han fick i de ryska förhållandenas halvasiatiska karaktär. Liksom senare betonade han redan år 1900 (när den ryska reaktionära och liberala pressen följde upp tsar-regimens deltagande i den imperialistiska polisaktionen mot det så kallade boxarupproret i Kina med en hetskampanj mot de barbariska, kultur- och civilisationsfientliga kineserna) släktskapet mellan de sociala problem som de ryska och kinesiska folken konfronterades med: "Det kinesiska folket lider av samma kval som det ryska folket försmäktar under – en asiatisk regering, som pressar skatter ur de svältande bönderna och förtrycker varje strävan efter frihet med vapenvåld –, under kapitalets ok, som har funnit sin väg även till Mittens rike" (LW 4/375). Ordet "asiatisk" är här en omskrivning för en specifik form av maktförhållanden. Om detta säger Lenin på ett annat ställe: "Ryssland är i väldigt många och väsentliga avseenden utan tvivel en asiatisk stat, och därvidlag en alldeles särskilt barbarisk, medeltida, skamligt efterbliven asiatisk stat" (LW 18/153). Mot bakgrund av detta historiska släktskap observerade han hur det efter den ryska revolutionen 1905 uppstod snarlika händelser i Turkiet, i Persien och framför allt i Kina 1911, och hur det samtidigt började jäsa i Indien och Indonesien. Redan 1908 drog han slutsatsen att det inte fanns några tvivel om att européernas kolonialistiska rov- och förtryckspolitik skulle stålsätta de asiatiska folken till en segerrik kamp mot förtryckarna. Den ryska revolutionen har en stor bundsförvant i Europa (det moderna proletariatet) och i Asien (LW 15/176 ff). 1913 gav han en uppsats den betecknande överskriften "Det efterblivna Europa och det avancerade Asien" (LW 19/82). Han skrev: "Asiens uppvaknande och inledningen av det europeiska avancerade proletariatets kamp om makten kännetecknar den nya världshistoriska era, som påbörjats i början av 1900-talet" (LW 19/69). Även om nämnandet av Asien på första plats kan vara en slump, så är det ändå karaktäristiskt för den begynnande förskjutningen av tyngdpunkten. I en betraktelse över marxismens historiska öden från samma år, 1913, betonade han också, med tanke på den "nya härd för de häftigaste världsstormar" i Asien: "Vi befinner oss i dag mitt uppe i en epok, som kännetecknas av dessa stormar ... Vissa personer, som inte tillräckligt uppmärksammat betingelserna för masskampens förberedelse och utveckling, har letts till förtvivlan och anarkism genom den långa väntan på den avgörande kampen mot kapitalismen i Europa ... Det är inte förtvivlan utan tillförsikt man bör hämta ur det faktum, att Asien med sina 800 miljoner dragits in i kampen för samma europeiska ideal ... Efter Asien började också Europa röra på sig ..." (LW 18/578 ff).

Karaktäristiskt för Lenins position är hänvisningen till att den antiimperialistiska befrielsekampens filosofiska och politiska paroller härstammar ur den europeiska borgerliga och proletära revolutionens ideal. Därför innebär inte Asiens nya roll att "ljuset nu lyser från det mystiska, religiösa öster". "Nej, tvärtom. Det innebär att östern definitivt har beträtt västerns väg" (LW 18/154), vilken också Ryssland beträtt. Åtminstone teoretiskt höll Lenin ända till slutet fast vid övertygelsen "att den sociala revolutionen i Västeuropa till synes mognar" (LW 31/140). Men efter 1917, medan bolsjevikerna passionerat väntade på ett revolutionärt utbrott i väst, särskilt i Tyskland, som skulle avlasta den ryska Oktoberrevolutionen och säkra dess framtid, kom en annan orientering mer och mer i förgrunden.

I november 1919 lade Lenin fram denna tanke för representanterna för de kommunistiska organisationerna från de östliga länderna: Eftersom imperialisterna inte kommer att tillåta att de europeiska revolutionerna sker snabbt och lätt, och eftersom de gamla socialdemokratiska bundsförvanterna kommer att stå vid dessas sida, "kommer den socialistiska revolutionen inte bara och inte huvudsakligen att vara de revolutionära proletärernas kamp i det egna landet mot den egna bourgeoisin. Nej, den kommer att vara en kamp för alla kolonier och länder som förtrycks av imperialismen, för alla beroende länder mot den internationella imperialismen". RKP:s program räknade med en förening mellan inbördeskriget i de framskridna länderna och de nationella befrielsekrigen. "Självklart är det bara proletariatet i världens alla avancerade länder som kan nå en definitiv seger, och vi ryssar påbörjar det verk som kommer att befästas av det engelska, franska eller tyska proletariatet. Men vi ser", – det här en alldeles ny formulering: – "att de inte kommer att segra utan hjälp från de förtryckta folken och de arbetande massorna i alla kolonier, och i första hand folken i öst. Vi måste hålla oss för räkning att inte avantgardet självt kan utföra övergången till kommunismen." Lenin kräver "att den äkta kommunistiska läran, som ju är avsedd för kommunisterna i de framskridna länderna, skall översättas till varje folks språk". Det är Sovjetrepublikens uppgift "att kring sig samla alla folk i öst som vaknar ur slummern, och tillsammans med dem föra kampen mot världsimperialismen" (LW 30/144 ff).

I mars 1923, när han skrev sin sista, testamentliknande uppsats "Hellre mindre, men bättre", gick han ett avgörande steg längre. "Kommer det att lyckas", frågade han, "att med hänsyn till vår småbondeproduktion, med hänsyn till vårt näringslivs förfall, hålla ut så länge att de västeuropeiska kapitalistiska länderna har fullbordat sin väg till socialismen?" Efter en blick på motsättningarna mellan de rika imperialistiska staterna kom han till slutsatsen att kampens utgång "i sista hand beror på att Ryssland, Indien, Kina o.s.v. utgör en gigantisk majoritet av jordens befolkning", som skolas och fostras för kampen av kapitalismen själv. Sedan visade han hur han såg på den dominerande huvudmotsättningen och den centrala uppgiften för den epok som inletts med Oktoberrevolutionen: "För att vår existens skall säkras fram till nästa krigssammandrabbning mellan det kontrarevolutionära väst och det revolutionära och nationalistiska öst, mellan världens civiliserade stater och de orientaliskt efterblivna staterna, som emellertid utgör en majoritet – måste denna majoritet lyckas civilisera sig. Vi saknar också tillräckligt med civilisation för att omedelbart gå över till socialismen, fastän vi har de politiska förutsättningarna för detta" (LW 33/487 f). Två månader tidigare hade han skrivit: "Om det krävs en viss kulturnivå för att skapa socialismen ..., varför skulle vi då inte börja med att på revolutionär väg tillkämpa oss förutsättningarna för denna speciella nivå, och sedan, på den revolutionära arbetar- och bondemaktens och sovjetsystemets grund, gå framåt och hinna ikapp de andra folken". (LW 33/464) Så härleder han ur det tvångsläge den ryska revolutionen hamnat i genom att den blev isolerad, den positiva grundtexten för den kommande perioden.

Till hjältarna i den dåvarande Andra internationalen, vilka skällde på bolsjevikerna för att de bröt mot den "marxistiska ortodoxin", (och deras nuvarande eftersägare) skrev han vid det tillfället i förebyggande syfte: "Våra europeiska kälkborgare kommer inte ens i drömmen på att de kommande revolutionerna i öst (vars länder är omätligt mycket befolkningsrikare och utmärker sig genom en omätligt större mångfald av sociala förhållanden) utan tvivel kommer att servera dem ännu fler egendomligheter än den ryska revolutionen." (LW 33/466) Vilka sällsamma leninister det är, som i dag gör sig till läromästare för den kinesiska revolutionen, vilken bärs upp av en dryg fjärdedel av mänskligheten... Marx snuddade bara vid frågan om hur de utomeuropeiska folken skulle tillägna sig landvinningarna från privategendomens epok, d.v.s. de europeiska rikedomarna med deras industriella förutsättningar. Med största sannolikhet tog han ännu inte upp den materiella klyftans oerhörda storlek och betydelse, och hur omfattande skillnaden var mellan de subjektiva faktorerna: Europas och de koloniserade världsdelarnas historiska människotyper. Vår tids verkliga drama, som vi betecknar med det abstrakta begreppet "utveckling", hade ju inte blivit mindre om de europeiska socialisternas förhoppningar hade uppfyllts – snarare tvärtom! Hegel och Marx fällde gärna anmärkningar över det oväntade, oförutsedda genombrottet för en historisk nödvändighet som "förnuftets list". Skulle inte en sådan förnuftets list vara igång, i och med händelsen att massorna i "Tredje världen" förekom Europas uppbrott?

Folken i de efterblivna länderna lever i dag i kapplöpning med en katastrof som kan komma att kräva ännu fler offer än den ryska i revolutionens järnhårda ström – och framför allt, meningslösa offer. Revolutioner som den ryska och kinesiska utgör villkor för segern över svälten. En av marxismens tidigaste idéer; att de "störtande", de hittills i förtryckta klasserna, måste genomföra revolutionen av egen kraft för att "göra sig av med all gammal bråte och skaffa sig förmågan att grunda samhället på nytt" (MEW 3/70); gäller mer än någonsin, för de dubbelt nedtryckta folk som möter kapitalismen när de befinner sig på en lägre nivå av samhällsutveckling. De behöver inte bröd från Kanada, utan bröd från Asien, från Afrika, och för detta behöver de en ny livsform som är icke-kapitalistisk på ett sätt som liknar det i Sovjetunionen och Kina. Hur skulle annars de koloniserade massivt kunna övervinna sitt underlägsenhetskomplex och finna den nya medvetenhet och självmedvetenhet som krävs för uppgången – hur, om inte genom en egen befriande revolution? De yttre betingelserna för detta kan gynnas genom de socialistiska makternas existens, men människomassorna i den sydliga hemisfären kan i alla fall inte bli befriade.

För en materiell uppbyggnad krävs framför allt inledningsvis en stark och ofta – för att över huvud taget möjliggöra nedkämpandet av den traditionella trögheten – en i många avseenden despotisk statsmakt; vilken bara kan legitimeras och auktoriseras genom en revolution, som sätter stopp för den benröta, den korruption som är karaktäristisk för det gamla "asiatiska produktionssättet".

Denna statsmakt måste vara mera än bara "u-hjälpare" som kommer dit för att förmedla sitt tekniska kunnande, och därvid ständigt är benägna att falla in i kolonialistiska manér. Det finns bara ett fåtal som doktor Bethune. Därför måste befrielsemakten finnas innan några europeiska rådgivare förkunnar en "communauté". Den måste inta samma position gentemot rådgivarna som den unga Sovjetmakten gentemot de borgerliga experterna. Och när sådana rådgivare i dag kommer från Sovjetunionen (och naturligtvis även andra länder som är förbundna med Sovjetunionen), så måste även de acceptera att inordna sig tills de har bestått provet om sin internationalistiska solidaritet och broderlighet. För historien har sedan Andra världskriget ovedersägligt bevisat att för massorna är frigörelsens takt och effekt beroende av just hur denna konstellation genomförs.

Låt oss föreställa oss vad de folk som fortfarande framhärdar under förkapitalistiska förhållanden och är kolonialt utsugna hade vunnit, om det västeuropeiska proletariatet skulle ha förekommit befrielsekrigen utanför Europa kring sekelskiftet. Kan vi anta att det skulle ha genomförts i en anda av solidaritet inom mänskligheten, en jämlikhet mellan alla människor utan förbehåll? De europeiska arbetarklasserna tog objektivt del i kolonialismen, och det skedde inte utan ideologiska följder. På Socialistkongressen i Stuttgart 1907 avslog man med knapp majoritet en mening i resolutionsutkastet om att kongressen inte i princip skulle förkasta varje slag av kolonialpolitik, eftersom den med en socialistisk regim skulle kunna ha en civiliserande verkan. Lenin rapporterade att man i kongresskommissionen om kolonialfrågor hade försökt att "få igenom ett förbud mot invandring av arbetare från underutvecklade länder (kulis från Kina o.s.v.)". Han konstaterade: "Det är samma aristokratiska anda som bland proletärerna i en del 'civiliserade' länder, som drar vissa fördelar av sin privilegierade situation och därför är böjda att glömma den internationella klassolidaritetens krav". (LW 13/66 ff)

De västliga arbetarklasserna som med sina omedelbara, tradeunionistiska intressen, å sin sida utvecklat ett avsevärt materiellt och kulturellt behov av att komma ifatt, och som dessutom inte var tvingade till en sådan utrikespolitisk solidaritet som den fattiga Sovjetrepubliken, skulle bara ha kunnat hållas inom sina tyglar genom en ytterligt stor revolutionär medvetenhet och osjälviskhet. Men de socialdemokratiska parti- och fackföreningsbyråkratierna tenderade mera till att odla kolonialistiska förbehåll. För de skärpta sinnena hos dagens läsare var inte ens Friedrich Engels' inställning helt fri från "sakkunnig" europisk överlägsenhet, vilken bl.a. märks i en del av hans kommentarer till det indiska upproret 1857-59. Inte så få auktoriteter inom den västliga arbetarrörelsen skulle först ha försökt lära "vildarna" och de "halvciviliserade" att veta hut, och efter sina första misslyckade ansträngningar att sprida en protestantisk arbetsstil till Asien och Afrika ilsket ha dragit sig tillbaka, som en rättskaffens förmyndare från sin otacksamma myndling. Arbetarbyråkratierna var i vilket fall som helst allesammans böjda att bedriva en uppfostringskolonialism. Och ingenting torde vara mer sannolikt, än att de drabbade folken hade tvingats vända sig emot sådana hypotetiska socialistiska regeringar, även om detta skulle skett under något mer gynnsamma villkor än tidigare och med stöd av en europeisk vänstersocialistisk minoritet.

Framför allt måste vi än en gång upprepa att dessa folk absolut behöver resa sig själva för att kunna formera sig på nytt. Till en början måste de distansera sig kulturellt från Europa, medan de anammar Europas tekniska landvinningar. Den europeiska civilisationsexporten är ju kolonialistisk till sin karaktär, även om den bedrivs av en arbetarregering. Varken Ryssland eller Kina skulle ha tagit itu med sina utvecklingsproblem i en sådan takt, med ett sådant frigörande av mänskliga produktivkrafter, om de inte varit tvungna att lösa dem genom att själv hävda sig genom en revolution gentemot en fientlig omvärld.

Då man, vilket vi under tiden måste erkänna, inte kan grunda ett socialistiskt-kommunistiskt system på enbart provinsiella materiella villkor, är den världshistoriska uppgiften att de revolutionära folken, under förberedelsen för socialismen, själva sluter till den civilisationslucka Lenin talade om, och skaffar sig nödvändig arbetsdisciplin under kampens gång. Med revolutionerna i Ryssland och Kina, med den revolutionära processen i Latinamerika, i Afrika och Indien slår mänskligheten in på den kortaste vägen till socialismen.

Där i "öster", har jordens verkligt fördömda vaknat. Arbetarklassen, som var den ryska revolutionens avgörande stöttrupp, och som självklart har en uppgift också i Västeuropa; och dess roll måste ses på ett nytt sätt i detta sammanhang. Dessas revolution skulle inte heller i Europa omedelbart ha lett till den socialism Marx hoppades på, utan mycket sannolikare till den form vi är så förtrogna med; och som Bakunin fruktade när han å ena sidan såg den preussisk-tyska socialdemokratin och å andra sidan såg hur Internationalen leddes. Om och om igen förklaras vår byråkratiska centralism med Rysslands efterblivenhet. Denna är emellertid bara ansvarig för vissa utväxter. I den mån arbetarorganisationernas hierarkiska funktionärsapparater utgör potentiella statsapparater, förbereds inte någon ny Pariskommun i dessa, utan en från kapitalism rengjord statsmonopolism.

Det är denna statsmonopolism som under den närmaste epoken kommer att vara frigörelsekampens motståndare över hela världen. Det blir lättare för oss att sätta denna på sin plats om vi jämställer denna moderna övergångsperiod med den gamla ekonomiska despoti, som var den dominerande grundformen för inträdet i klassamhället. Även av denna anledning är "österns" historia och nuvarande utvecklingstendenser av aktuellt intresse för oss. Vi kommer att se, att karaktären på den epok som utvecklas i "sammanstötningen mellan det kontrarevolutionära imperialistiska väst och det revolutionära och nationalistiska öst" är den nuvarande konsekvensen av den samlade hittillsvarande världshistorien. Det krävs därvid bara att man på väsentliga punkter fortsätter att utveckla de förutsättningar som redan givits i Marx' och Engels' materialistiska sammanfattning av historiens evolution.

I den lilla katekes, som våra propagandister använder för grundstudier och i andra sammanhang, finns emellertid inte mer kvar av denna historiesyns rikedom än idén att fem formationer lagbundet följer på varandra: urkommunism, slavsamhälle, feodalism, kapitalism, socialism-kommunism; och kanske också att man uppfattar hela förloppet enligt den dialektiska principen om "upphävandet", "negationens negation". Särskilt tillskriver man helt oriktigt klassikerna en dogmatism, enligt vilken i grund och botten varje samhällskropp skulle tvingas gå igenom alla dessa formationer. Därför måste man uppfinna en slags undantagsregel för den direkta antihistoriska metafor som några folk har genomgått; att de "hoppat över" hela samhällsformationer. Inte ens där den borde vara som mest uppenbar, för folken i det sovjetiska Asien, är den ett teoretiskt besked. (En historiker som är förtrogen med fakta, måste ge upp varje verklig förståelse för det historiska skeendet, om han ska kunna förklara att germanerna skulle ha "hoppat över slavsamhället", när de gick "direkt" till feodalismen, vilket ingenting i deras formativa period tyder på. Ingenstans i hela Orienten har det patriarkaliska husslaveri som förekom hos de gamla germanerna, som hos alla gamla folk, visat sig vara ett förstadium till Antikens användande av slavar i den viktigaste produktionen.)

Det är inte länge sedan man här hos oss över huvud taget inte fick fråga efter det verkliga begreppet för det samhällssystem som de europeiska kolonialistsvärmarna (från och med slutet av medeltiden) fanns i nästan alla utomeuropeiska länder (såvida dessa inte fortfarande var stamsamhällen), antingen det nu gällde Mexiko, Mellanamerika, Peru, Indien, Kina, Afrika eller Mellanöstern. Där det frånsett Amerika och Afrika i själva verket handlade om olika stadier av stagnation och förfall för den äldsta sortens klassamhälle (vilket Marx ekonomiskt betecknade som asiatiskt produktionssätt, och politiskt som orientalisk despoti), upptäckte man en mängd slavsamhällen och feodalismer, visserligen försedda med "egenheter", eftersom Stalin förbjöd begreppet asiatiskt produktionssätt. Medan Marx såg engelsmännen utföra Asiens enda sociala revolution, måste det enligt de aktuella läroböckerna ha förekommit en omvälvning från ett "patriarkaliskt slavsamhälle" till feodalism någon gång under den första eller andra halvan av vår tideräknings första årtusende. (Detta "patriarkaliska slavsamhälle" är ett ännu absurdare uttryck än vad de som använder det medger, då slaveriet aldrig var något karaktäristiskt produktionsförhållande där.) Bevisen för detta utgörs av några rent beskrivande karaktäristika, gemensamma med den europeiska feodalismen, vilka inte säger någonting om den asiatiska formationens inre logik. Hos Marx, som bekände sig till en uppfattning av att samhällskropparna utvecklade sig organiskt (MEW 23/26 f), och som härlett sitt feodalismbegrepp ur den europeiska utvecklingen med utgångspunkt hos germanerna, karaktäriseras feodalismen på ett avgörande sätt av att den inom sig utvecklar villkoren för sin revolutionära avlösning genom kapitalismen. Vad är det för slags "feodala produktionsförhållanden" som – inte bara i Ostasien, utan till och med i Turkiet – ända in i Marx' tid "reproducerar sig själva med en naturlags regelbundenhet"? (MEW 23/155)

Frågan är hur allmängiltig Marx' tes är, att samhällsformationerna ur sina inre motsättningar utvecklar nästa, högre, samhällsformation genom en social revolution (Ur förordet "Till kritiken av den politiska ekonomin"). Marx nämner det asiatiska först i raden av de "progressiva epokerna för den ekonomiska samhällsformationen". Just i utkastet "Till kritiken av den politiska ekonomin", visade han därvid att detta aldrig och inte någonstans ur sig själv har lett till ett högre produktionssätt, och varför det är så. Till och med i det antika slavsamhället kom den dödliga motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden bara till uttryck på ett destruktivt sätt. Vid Västroms undergång fanns det ingen revolutionär klass. Från feodalismen och bakåt kan visserligen kolonaten och en del andra beroendeförhållanden efter latifundieslaveriet (vilket visat sig ohållbart) synas vara groddar för ett nytt system. Men var inte Engels av den åsikten att germanerna behövdes – alltså en yttre kraft – för att den romerska dödskampen skulle få en positiv mening – även om de under Roms inflytande drevs att påskynda sin samhälleliga formering som klass? "... det var inte dess specifika nationella egenskaper som föryngrade Europa", skrev han, "utan helt enkelt – deras barbari, deras ursamhälleliga tillstånd... I själva verket är det bara barbarer som förmår föryngra en värld som laborerar med en civilisation i upplösning. Och barbarins högsta stadium ... var just det mest gynnsamma för denna process. Det förklarar allt." (MEW 21/150 f)

Massorna i "Tredje världen" är till sin överväldigande majoritet inte längre några fräscha barbarer (Morgans och Engels' beteckning är ändå föråldrad), men eftersom de inte längre kan leva, ja överleva i sina föråldrade och av kapitalismen dekomponerade civilisationer, att de i vilket fall som helst trycks ner under sina nedärvda existensvillkor, så är de tvingade till ett militant uppbrott. Med det kan de vinna så mycket frihet från sina gamla och nya bojor att de får förmågan att grunda en självständig ny civilisation.

När han koncentrerade sig på att generalisera de historiska utvecklingslagar som kännetecknar det moderna Europa sedan städernas frigörelse inleddes mitt under medeltiden, hade Marx med tanke på Darwins biologiska evolutionslagar en annan synpunkt nära till hands vilken han beaktade mindre, nämligen att i människosläktets utveckling avslöjar de historiska lagarna, som Marx upptäckte, den biologiska evolutionslagen; närmare bestämt upphäver de första och högre i sig de senare, på känt vis.

Men klassikerna var själva av den allmänna övertygelsen att detta var en långvarig process, och att den i vilket fall som helst inte skulle avslutas under kapitalismen. Som visas av det sedan förra århundradet enormt utökade historiska och etnografiska materialet, fortsätter den för arternas utveckling karaktäristiska successionsmetoden in i de tidiga klassamhällena – naturligtvis i modifierad form. Hos arternas evolution finner vi att den vid en tidpunkt t mest avancerade formen, aldrig härstammar ur den form som hade nått längst vid tidpunkten t-1. Det är alltid en av de grenar som inte utvecklats och specialiserats till en bestämd och därmed inskränkt struktur, en fortfarande "oformerad" gren, som uppnår nästa högre stadium. Vi härstammar inte från neandertalarna, trots att dessa utgör en länk i kedjan för vår härstamning. En följd på varandra är inte en följd ur varandra. På samma sätt förhåller det sig med klassamhällenas tre första formationer (den asiatiska, antika och feodala).

Konkret bekräftar Marx också denna åsikt i "Grundrisse" (357 ff). Han undersöker markegendomsförhållandena i den gamla Orienten, hos grekerna och romarna och germanerna som predispositioner för det "asiatiska produktionssättet", det antika slavsamhället och feodalismen, och han utgår ifrån att de logiskt och historiskt följer på varandra. Men inte på något ställe påstår han att t.ex. germanerna faktiskt skulle ha gått igenom de tidigare formerna. Kanske finns det en gemensam utgångspunkt, ett primitivt samhällstillstånd, i vilket de olika samfunden befann sig, som differentierade dessa allt efter omvärldens villkor.

Men var och en av de tre "naturliga" formationerna uppstår omedelbart ur ursamhället. Men slavsamhället gör det inte innan det asiatiska produktionssättet, och feodalismen inte innan slavsamhället. I alla fall skrev Marx 1853 att det skotska klanväsendet, som tillhör ursamhällets patriarkaliska slutfas, stod "ett helt stadium" – alltså inte två eller tre stadier – lägre än feodalismen. (MEW 8/501).[5]

Högre utvecklade formationer anknyter dels till produktionsteknikens och -organisationens tidigare ackumulerade nivå, samt en del institutionella erfarenheter; och förutsätter å andra sidan att de förstnämnda redan har passerat sitt zenit och finner sig i ett stadium av stagnation eller nedgång.

De allra flesta folk som fram till medeltiden (och i Afrika fram till och med i dag) bröt upp ur ursamhället, "valde" någon variant av det asiatiska produktionssättet, eftersom det objektivt kunde ge dem största möjliga och i regel antagligen de enda möjliga framstegen. Innan jag går närmare in på detta produktionssätt, vilket man enligt de motsvarande rönens nivå bäst betecknar som ekonomisk despoti, vill jag bara säga att detta hos de ursprungliga grundarna till de gamla civilisationerna var ett direkt resultat av kampen mot naturen för en bättre avkastning från jordbruket, vilket i de områden som det gällde endast kunde uppnås med stor kooperation i samhällelig, d.v.s. statlig omfattning. Stammar som senare kom och erövrade sådana civiliserade folk, assimilerades primärt till det produktionssätt de fann genom att växa in i den nedärvda despotiska traditionen, på grund av nödvändigheten av en stor kooperation vid det kollektiva militära undertryckandet av den till antalet större tidigare befolkningen.

Slavsamhället och feodalismen uppstod för det första bara under naturvillkor som inte tvingade fram en stor kooperation i jordbruket, eftersom dessa samhällen grundades på en tillräcklig tillgång på regn istället för på bevattning. För det andra utvecklades grekerna och romarna, och senare i ännu större utsträckning, germanerna på territorier som på ett genomgripande sätt var präglade av äldre civilisationer. Spartanerna förmådde inte skapa ett antikt slavsamhälle utan endast en variant av det asiatiska produktionssättet, eftersom de specialiserade sig på att förtrycka ett annat folkslag. De gamla ekonomiska despotierna kännetecknas i allmänhet av att ursamhällets strukturer inte upplöstes och upphävdes där utan istället konserverade och avsatte sina avlagringar över den.

Kort och gott kan man aforistiskt och tillspetsat säga att ett ursprungligt slavsamhälle bara kunde existera där det tidigare inte härskat någon ekonomisk despoti. Ursprunglig feodalism fanns bara där varken slavsamhället eller den ekonomiska despotin hade fått någon genomgripande effekt. Naturligtvis blev det historiska sambandet tätare genom fortskridandet från formation till formation. Den mycket långsammare utvecklingen i det gamla Amerika och i Afrika söder om Sahara visar vilken stor roll som spelades av den geografiska folkkoncentrationen i den Gamla världens mittpunkt i mellanöstern.

Först med den europeiska och – inte lika entydigt – japanska feodalismen kom den "naturliga" formation som inte bar de båda föregåendes principiella skrankor inom sig, vars kris inte är ett hot om en ändlös stagnation, en ofruktbar kedja av inre sammanbrott och återhämtningar. Det har bara funnits ursprunglig kapitalism där denna feodalism redan utvecklats med sin inneboende transformationstendens. Feodalism-kapitalism är i grunden en utveckling, en dialektisk utveckling och utbredning av en (och beträffande Japan två) av de mänskliga civilisationerna.

Medan denna västerländska civilisation mer eller mindre innefattade det antika slavsamhällets kärnterritorier, konfronterades den på höjdpunkten av sin kapitalistiska fas med ett erövrat arv, hela den äldsta formen för civiliserat produktionssätt. Människorna i dessa länder drabbas än i dag av att deras avlägsna förfäder var de första som skapade en hög kultur, och därvid måste underkasta sig en social struktur som inte ur sig själv frambringade någon sprängande dynamik. Men det är ändå klart att vi varken skulle ha haft Grekland eller Rom, feodalismen eller någon engelsk industriell revolution, utan det gamla sumerriket, Egypten, Indien, Kreta o.s.v. Att visa spontan solidaritet gentemot något avlägset ligger inte i människans natur. Den förutsätter en kunskap om att vårt framtida gemensamma öde har ett historiskt beroende. Även i sovjet-blockets länder är läroböckerna i historia totalt disproportionerade: de blir allt tjockare när man kommer till de senaste århundradenas europeiska historia. De progressiva rörelserna i Europa och Nordamerika måste särskilt försöka förstå frigörelsens specifika former och problem, som ett resultat av den övriga mänsklighetens "asiatiska" arv.

Det kommer att bli lättare för dem, ju grundligare de begriper att en fortsatt frigörelse bortom kapitalismen i deras egna samhällen stöter på de statsmonopolitiska strukturernas barriär. För i sin klassiska högform som ekonomisk despoti visar det asiatiska produktionssättet i det gamla Egypten, Mesopotamien, Indien, Kina och Peru upp den formation som blev till det tidiga klassamhället. Denna struktur är besläktad med och mycket rik på upplysningar om vår epok; klassamhällets slut. Kort före sin död 1881 sade Marx avslutningsvis än en gång, att vägen till kommunismen kan uppfattas som en dialektisk återgångsprocess till förhållanden som liknar de arkaiska, men på ett högre stadium.

Det övergångsstadium mellan kommunism och utvecklat klassamhälle som en gång skulle företas "framåt", och som nu skall företas "bakåt", kännetecknas båda gångerna av en direkt ur den samhälleliga arbetsdelningen och kooperationen framvuxen specifik funktion för staten. Bägge epokerna karaktäriseras av förstatligade produktivkrafter, som inte längre är gemenskapens respektive ännu inte församhälleligade. Vi kommer att bättre förstå de motsättningar som verkligen möter oss bortom kapitalismen om vi försöker göra närmare klart för oss det gamla "asiatiska produktionssättets", den gamla ekonomiska despotins, funktion.

Det är naturligtvis meningslöst att vilja förklara den nuvarande epoken och dess perspektiv utifrån en sådan strukturell analogi. Den moderna statsmonopolismens struktur rör sig inte bara i motsatt riktning, utan framför allt också med en dynamik som inte kan stoppas och som tränger ut ur sig själv. Jämförelsen ska bara få oss att skärpa blicken för dess problem, men samtidigt stärka intrycket av att det är omöjligt att betrakta ett samhälle som i så hög grad som vårt är underkastat den statliga arbetsledningens pyramid såsom socialistiskt, som fritt från utsugning och förtryck av människor.

Uttrycket "asiatiskt produktionssätt" är strängt taget ingen beteckning för en färdig formation, utan för en förbindelselänk mellan ursamhällets patriarkaliska slutfas och de asiatiska klassamhällen, som existerar i en viss typ av arkaisk återbruksgemenskap. När Marx i "Grundrisse" behandlar "de former som föregår den kapitalistiska produktionen", talar han därvid också om "antika", "germanska" och dessutom om "slaviska och rumänska" former. Det som intresserar honom här är inte de fullt utvecklade formationerna, utan de olika spontana formerna för hur man tillägnade sig jordegendomarna, vilket sedan, under övergången till klassamhället, lägger grunden till skillnaden mellan de tre förkapitalistiska formationerna. Senare räknade Marx det asiatiska klassamhället till den primära, arkaiska formationen till synes på det sättet, att bygemenskapernas ursprungliga gemensamma egendom där inte upplöstes till privategendom, utan de facto förstatligades, så att den producerande massan där stod i omedelbar förening med sina arbetsvillkor där. Men det fanns utan tvivel utsugare och utsugna, härskare och förtryckta, inom alla de högtstående kulturer som uppstod vid Eufrat och Tigris, vid Nilen, vid Indus, vid Huangho, i Mindre Asien, på Kreta, i Sydarabien och vid Ganges under årtusenden innan antiken.

Hur uppstod dessa spontana klassamhällen som saknade privategendom? När det afro-asiatiska ökenbältet uppstod genom uttorkningen efter istiden, drabbade denna allmänna försämring av levnadsförhållandena grupper av människor som levde utspridda i det drabbade området och befann sig på de mest olika utvecklingsstadier av ursamhället. Speciellt hade många folk runt "den fruktbara halvmånen" i Främre Asien anammat den neolitiska agrara omvälvningen, och övergått till åkerbruk. Mot deras ökade arbetsproduktivitet stod den växande relativa befolkningskoncentrationen. Dessutom samverkade den decimering av floran, som människorna och deras boskapshjordar påskyndade, med de ogynnsamma klimattendenserna. Kampen för existensvillkoren skärptes. Man hade ännu inte tagit i bruk de stora flodernas mycket fruktbara korridorer av lösjord, fast dessa skulle möjliggöra tre skördar om året. Sägnen om syndafloden kan sprida ljus över det vågade företag de första samfunden gav sig in på under 5000-talet före vår tidräkning, när de, till en början sporadiskt, allt efter årstiderna, tog översvämningsområdena i besittning.

Människor har varit bosatta sedan 4000-talet i det nuvarande Sydirak, vid de båda flodernas nedre lopp. Det var bara möjligt genom att de dränerade sumpmarkerna och fick kontroll över floderna. De senare grekerna, romarna och germanerna behövde aldrig genomföra ett sådant omfattande kulturarbete när deras civilisationer började. Varken enskilda släkter, familjer eller bygemenskaper klarade av dessa floder med en isolerad produktion. Uppgiften i sig själv tvingade dem till ett periodiskt samarbete mellan flera gemenskaper, en massa av enkel arbetskraft i formen av en storkooperation. Detta innebar mer än enbart summan av de enskilda insatserna, och resultat undandrog sig varje partikulärt tillgrepp, d.v.s. kunde enbart tillägnas som helhet. Jorden förblev alltså nästan överallt där sådana formationer uppstod ur dessa avgörande "produktionsförberedelser" gemensam egendom; antingen den brukades kollektivt av byn eller inom familjen. Eller för att säga det tydligare: Det kunde inte bli privategendom. Den är inte samma sak.

Childe konstaterar att människornas livsvillkor under sådana omständigheter lägger ovanliga maktmedel i samhällets händer för att disciplinera medlemmarna. "Regnet faller på samma sätt över de rättmätiga och de orättmätiga, men bevattningsvattnet blöter åkrarna genom kanaler som har grävts av gemenskapen." (Der Mensch schafft sich selbst, Dresden 1959/112).

Redan under regnområdenas jordbruksvillkor utövade stammarnas magiker central uppsikt över livets och arbetets förlopp under året. Nu måste samhällets bemyndigade ämbetsmän snabbt få en vida större auktoritet. Om de tidigare varit endast illusoriska förmedlare av produktiv verksamhet (hur nödvändig denna förmedling än var och förblev), så blev de nu faktiska organisatörer av produktionen. Stamguden krävde nu inte av prästerna enbart att de var effektiva på att reglera, utan uppenbarade för dem planer på kanaler, dammar och snart även på tempel, som samtidigt spelade rollen av förrådshus. Alla dessa arbeten inom den offentliga sektorn måste förberedas och organiseras, arbetskraften måste delas in, ledas och – eftersom människan inte är flitig "av naturen" – även drivas på. Riktiga planer förutsatte studier av floden, dess egenskaper under olika årstider, alltså ett steg längre än den intuitiva magin till systematisk observation. De offer guden erhöll ökade samtidigt med resultaten, och det var också nödvändigt för att man skulle kunna ha några människor i centraliserat arbete under en längre tid. Dessutom behövdes ett lager som försäkring mot katastrofer som floden kunde förorsaka. Lagren krävde bokhållning, räknekonst, skrivande, och allt detta uppfanns.

En magiker, medicinman, schaman, åt vilken man producerade en merprodukt, hade det funnits under flera tusen år. Men nu uppstod det genom de intellektuella uppgifternas omfattning en prästkorporation. Den var hierarkiskt organiserad i templet, där gudens planer för folket utvecklades och dess rikedomar förvaltades.

Denna nya delning hade föregåtts av arbetsdelningen mellan åkerbruk och hantverk. Den hade infört byteshandeln i samhället, men inte direkt brutit dess urkommunistiska struktur. Med prästkasten växte nu historiens första härskande utsugarklass fram direkt ur själva produktions- och reproduktionsprocessens behov, alltså inte genom en förmedling av varuproduktion och privategendom, utan genom den Stora Kooperationen och styrandet av denna. Den tog med fiktionen om Gud hand om den merprodukt som skapades av de kroppsarbetare den ledde. Med makten att bestämma över de disponibla rikedomarna, och över den disponibla delen av det levande arbetet, lade de den utökade reproduktionen, och alltså majoritetens vidare öde under sitt bestämmande och sin kontroll. Här gäller det exakt en av de båda vägar till uppkomsten av klasser, som Engels talar om i "Anti-Dühring" (MEW 20/166 f). Marx kallar det, beträffande Egypten, för "prästkastens makt som ledare av agrikulturen". (MEW 23/537) "Delningen av arbetet", heter det i "Den tyska ideologin" (MEW 3/31), "blir en verklig delning först från och med det ögonblicket det inträder en delning mellan materiellt- och tankearbete." Förvisso! Denna delning är nämligen identisk med den tidigaste klassmotsättningen, vilken ursprungligen alltid kom till sitt renaste och mest ostörda uttryck i teokratins gestalt, inte bara i Mesopotamien och Egypten.

Men i den omfattning som det kring templen, allt närmare varandra, växte fram städer med sitt kulturarbete, allt eftersom deras växande rikedomar retade grannmakternas eller barbariska stammars begär, så ökade krigsledarens och den militära organisationens betydelse. Å andra sidan förorsakade templens interna angelägenheter en alltmer differentierad apparat. Man skiljde på ideologiska och administrativa uppgifter, även om det fortfarande oftast var präster som förvaltade de ägor som under tiden kommit att omedelbart tillhöra guden. Konungadömet växte fram. Territorialstaten uppstod först i Egypten och sedan i Mesopotamien genom nödvändigheten av att kontrollera flodsystemen i deras helhet. Nu trädde storkonungen, kejsaren, och i ordets fulla bemärkelse den "Orientaliske despoten" in på scenen. Ofta hade han också översteprästens funktion, upphöjde sig själv till Guds ställföreträdare, om inte inkarnation eller son. I hans person, strålade bägge grenarna av vad som då var den härskande klassen samman: prästerna och ämbetsmännens hierarki, d.v.s. ideologerna och de civila, respektive militära byråkraterna. I idealfallet var det bara han som var regeringsduglig.

Engels konstaterade att denna "politiska makt överallt grundades på en samhällelig ämbetsverksamhet... Hur många despotier som än har stigit och fallit i Persien och Indien, så visste de alla just att de framför allt måste driva hela bevattningen av floddalarna, utan vilken inget åkerbruk var möjligt". (MEW 20/167). En dålig regering innebär under sådana omständigheter dåliga skördar, och en snabb fattigdom för befolkningen. Men som varje klassmakt hade naturligtvis inte heller den ekonomiska despotin folkets välfärd som viktigaste mål. "Regeringen i Orienten hade alltid endast tre departement: för finanserna (utplundring av det egna landet), för krig (utplundring av det egna landet och främmande länder) och för offentligt arbete, att sköta reproduktionen" (MEW 28/251), sade därför Engels. Det är inte av en slump som den offentliga sektorn står på sista plats, även om det i gamla despotier, och särskilt i början, fanns kejsare som uppträde som progressiva "världsomvandlare" och höll en bestämd ordning på sitt Stora hus (som ju är betydelsen av ordet Farao).

Teokratin var visserligen den ursprungligaste vägen till den Orientaliska despotin, framkommen ur den inre strukturen hos det samhälle som civiliserade sig, men från början var den inte den enda. För de stammar som inte var åkerbrukare under sin formationsperiod, utan var äventyrare på krigisk vandring, ledde levnadssättet till att det snarare kom en krigarkung än en präst ledningen, varvid i de mest gynnsamma fallen krigarkungen samtidigt var den sakrale ledaren. När sådana stammars erövrande av land förenades med en erövring och underkastelse av en annan befolkning, växte adeln över i en statsbyråkrati, varvid naturligtvis den nya härskande klassen samtidigt nästan alltid kompletterades ur andra grupper.

Så uppstod t.ex. under det andra årtusendet före vår tidräkning Hettiterriket i Mindre Asien, som – säkert inte av en slump – uppvisar tidiga feodala tendenser under sin första etapp, liksom omvänt starka drag av despoti framträdde i många germaniska statsbildningar i medelhavsområdet, t.ex. hos vandalerna under kung Geiserik. Särskilt uppvisar det gamla hettiterrikets hov frapperande likheter med merovingernas och karolingernas frankiska rike i organiseringen av den härskande ledningen. Den viktigaste skillnaden fanns inte "upptill" utan "nertill". Till skillnad för hettiterna, som i sitt senare storrike inriktade sig på att suga ut nordmesopotamiska och syriska områden, där befolkningen reproducerade enligt det asiatiska sättet, hade frankerna istället en befolkning som hade övergått till familjeproduktion dels efter upplösningen av slavsamhället, och dels enligt germansk tradition. Hettiterriket visar för övrigt också att inte bara bevattningen, utan varje form av storkooperation kan lägga grunden till en despoti, exempelvis det omfattande erövringskrigets kooperation hos mongolerna: kooperationen vid förtrycket av en befolkning. Men despotin blev varaktigare ju mer den grundade sig på en direkt ekonomisk nödvändighet.

Ett fall som på grund av sin klassiska klarhet och tydlighet särskilt väl lämpar sig som demonstrationsexempel är Inkarikets ekonomiska despoti, som inleddes med att ett främmande gensadelssläkte erövrade ett redan kultiverat folk på det peruanska höglandet, och slutade med ett stort rike som omfattade nästan hela de mellersta och norra delarna av Anderna med kustremsor. Detta stora rike var mycket reellare än t.ex. det karolingiska imperiet under sina bästa dagar. Kontrollen var säkrad genom strategiska vägar i landets alla delar. Dessa utgjorde också den materiella grunden för en mycket snabb nyhetsförmedling. I de nyerövrade områdena utbyttes befolkningsenheter mot andra från rikets kärnområden. Konungaklanens språk blev det allmänt använda språket. Klanen hade genom månggiftets privilegium växt ut till en tillräckligt omfattande högadel. Den guldskimrande huvudstadens lyx grundlades med "gåvor", och en spegling av detta fanns också i provinsernas centra.

Men dessa tributer utgjorde bara delvis på makt, inget fundament, – även om de kanske en gång i tiden varit grundvalen för kejsarens härlighet, och senare blev den första återbäringen från varje nytt underkastande. Grunden var att Inkan – i vilken de världsliga och kyrkliga makt-pyramiderna förenades även här – hade oinskränkt rätt att förfoga över hela befolkningens merarbete, vilket uppgick till över två tredjedelar av allt utfört arbete. Den ekonomiska grunden vars högsta betydande utökning historiskt rättfärdigar Inka-makten, bestod av en högt utvecklad terrassodling av majs, denna de indianska kulturväxternas drottning. Denna stod även i centrum för den statliga magi som garanterade den agrara årscykeln, i kombination med en svår bevattning från glaciärernas topp. "Solens son" och hans högsta dignitärer deltog en gång varje år i jordbruket genom att symboliskt sätta ner sina gyllene grävpinnar i jorden. (Även faraonerna brukade ju ta det "första spadtaget" på sina statsbyggnader.) För landets över tio miljoner bönder var varje arbetsmoment reglementerat och religiöst sanktionerat. Men hur fungerade den stora utsugningen?

Som i nästan alla ekonomiska despotier var det härskaren som förfogade över allt land. Marx har lyft fram detta "kungliga ägande" av jorden som en för den orientaliska formationen specifik negation av den ursprungliga gemensamma egendomen. För det mesta bibehöll man den ursprungliga "asiatiska" tillägnelseformen genom en bygemenskap i den omedelbara produktionsprocessen. Men makten att förfoga, den verkliga omvälvningen av maktförhållandena kan iakttas överallt genom att bygemenskapens föreståndare, till och med om han väljs nerifrån, har lägsta rangen i den officiella byråkratin och primärt är ansvarig uppåt, ansvarig allt efter hur skatteindrivningen är reglerad och/eller periodisk rekrytering av arbetsbrigader, militäruppbåd o.s.v. De gamla bygemenskaperna med sina fria medlemmar – (men i vars sköte det länge förekommit förtryck av kvinnor, ungdomar och husslavar) inklusive de äldsta – blev "allmänt fria", men kan lika gärna ha ansetts vara statsslavar. Marx talade i alla fall om "Orientens allmänna slaveri". Hur yttrar sig detta allmänna drag hos inkafolket, som för övrigt hade en kast av husslavar som stod allra lägst och utförde de lägsta arbetena?

Staten hade delat det andiska rikets jord i tre delar. Den första tredjedelen tillhörde Inkan direkt och var alltså omedelbar regeringsegendom. Den andra tredjedelen hade anvisats templet, guden, och löd på så sätt också den direkt under makthavarna. Den sista, minsta tredjedelen tilldelades ayllun, bykommunen, för att den skulle kunna försörja sig med livsmedel. I byarna hade fortfarande de äldste sina sammankomster, och de stod i sin tur i kontakt med de enskilda medlemmarna. På så sätt kunde alla få en känsla av att ha tillfrågats och varit med och bestämt. De tidigare hövdingarna hade inte heller försvunnit. Men de utgjorde numera en sorts lägre ämbetsmannaadel. Genom sin funktion att skaffa arbetskraft till statens och gudens åkrar, och till de många offentliga arbetena, och att reglera sina förbunds enkla reproduktion, så undgick också de kroppsarbete och utgjorde på så sätt det lägsta skiktet i den härskande klassen. Representerade genom Inkan tillägnade sig den härskande klassen merprodukten i form av en ränteintäkt på arbetet på ett sätt där utsugning, makt och förfoganderätt över nästan hela reproduktionsprocessen omedelbart samverkade.

Samtidigt monopoliserades också maktens kunskaper och man säkerställde att för funktionerna viktiga informationer hölls hemliga. I det gamla Mesopotamien hade man ju "invigt" de byråkratiska lärlingarna, de framtida skrivarna. Prästerskapet, som utgjordes av de skriftlärdes elit, avvärjde framgångsrikt varje förenkling av den komplicerade teckenskriften, som skulle gjort den lättare att lära sig. De indiska brahamerna fördömde spridandet av Veda, "kunskap", till obehöriga, som en av de största synderna. En Inka skapade en klassisk formulering för denna inställning: "Man ska inte lära de små människorna det som bara de stora bör veta".

Inka-väldet, som vid tiden för den spanska invasionen stod i begrepp att överskrida zenit för sin ekonomiska och kulturella prestationsförmåga, var emellertid mer än bara ett system för att pressa ut merarbete. Hur uppenbara makthavarnas privilegier, deras direkta och indirekta parasitism än var, så brukade de ändå bara åt en bråkdel av merprodukten, vilket man naturligtvis inte ska underskatta. Som den stora patriark han nu var, och fortfarande förpliktad den gamla rollen som vårdande fader, uppfattade Inkan omsorgen om sina undersåtar som något helt i maktens intresse. Han regerade vist och rättvist, inte alls "tyranniskt", och det innebar: Det fanns ingenting som inte Inkas vilja hade kunnat ändra – men denna vilja gav inte den ene något som skulle tillkomma den andre. Av den gamla bykommunen hade han ärvt ansvaret att inte låta någon individ hamna i materiell nöd. Naturprodukterna (livsmedel, ull o.s.v.), som med dagsverken som grund koncentrerades i offentliga förråd, fördelades bland befolkningen enligt fasta principer, som erkände de fria medborgarnas lika anspråk. Det fanns "åkrar för änkor och föräldralösa". Arbetsplikten sköttes så att den tredjedel som tillhörde ayllus kunde brukas ordentligt. Det fanns knappast någon makt som någonsin har kommit så nära sitt möjliga optimum.

Till och med de högst ställda fick bara närma sig Inkan med en börda på huvudet. En fransman har sagt att "förutom honom och hans familj finns det inga människor, ty de andra människorna var delar av en ekonomisk apparat och siffror i förvaltningsstatistiken". Familjerna och befolkningen i städerna registrerades i grupper på tio, hundra och tusen, vilka var och en hade en föreståndare. Lydnads- och underkastelseplikten var lika total som det potentiella användandet av tvång var allestädes närvarande om man svek dessa plikter. Varje handling som bröt mot det förstatligade kommunlivets lagar och förordningar var samtidigt ett brott mot staten, och en synd mot guden, och bestraffades likställt med uppror, oftast till och med med döden. Adliga bestraffades naturligtvis genom att de fråntogs sina ämbeten. Det värsta som kunde hända dem var alltså att fråntas delaktigheten i makten. Inte heller fattades det ett spioneriväsen.

Helhetsresultatet blev en historisk diskvalificering av de direkta producenterna, som på några få generationer sjönk ner till passiv omyndighet och initiativlöshet, till ett tillstånd som aldrig utmärkte någon fri medlem i en arkaisk bykommun. När de förlorade sin ledning var de lika hjälplösa inför de spanska conquistadorerna som Indiens bönder var inför alla sina erövrare.

Det lönar sig även att titta litet närmare på Inkarikets ekonomiska despoti även av den anledningen att detta system vid upprepade tillfällen har framställts som socialistiskt eller kommunistiskt, t.ex. som "religiös statskommunism" (för övrigt har jag delvis använt en översikt av Eva Lips).

Detta är inte helt fel även om det här dels faktiskt handlar om ett arkaiskt system täckt av andra lager, och å andra sidan om det verkliga ursprunget till en hel del utopiska "solstater". En sådan karaktärisering borde inte de ha någonting att invända emot, som huvudsakligen ser det som socialismens uppgift att upprätta en mer perfekt välståndsstat än kapitalismen, och av vissa skäl fördömer frågor kring hur den politiska struktur ser ut, som reglerar förfogandet över våra samhälleliga rikedomar. De verkliga parallellerna till vår sociala struktur, som torde vara svåra att förneka, går lika långt som denna, fast den är bortom kapitalismen, men ännu inte socialistisk.

Det var peruanen Carlos Delgado, anställd av den då ännu nya och progressiva militärregimen, som för ett par år sedan formulerade den allmänna slutsatsen att den samlade historiska erfarenheten visar "att upplysta minoriteter alltid har skapat repressiva byråkratier. Dessa byråkratier skiljer sig till syvende och sist inte mer från någon härskande oligarki i det förflutna än genom namnet på en eller annan myt, ett eller annat ideal – på grund av sin absolutism, sin fanatiska intolerans" (Internationale Politik nr 23/528/4.472/22, utgiven i Belgrad). Delgado gör där en resumé av speciellt erfarenheterna från latinamerikanska revolutioner. Franz Fanon har på precis samma sätt beskrivit hur afrikanska befrielserörelser efter sin seger förfallit, som en process av oligarkisk byråkratisering.

Men den här företeelsen är inte ny, utan gammal och sträcker sig längre tillbaka än till de oligarkier som i det förflutna härskade på grund av sin privategendom. När de med det privat ägandet förbundna klasserna förintas eller fråntas makten, så träder det återigen fram ett äldre element, som skapar en arbetsdelning allt efter vilka som arbetar med händerna och vilka som arbetar med huvudet, vilket blir en autonom faktor för klassbildning, och det lika länge som denna arbetsdelning över huvud taget reproduceras. Kunskap ger liksom tidigare makt, inte bara över naturen utan också över samhället. Varför "kunskapen" när den som härskar alltid organiserar sig som byråkratisk hierarki och tenderar att vara despotiskt toppstyrd, det kräver en förklaring som skall ges senare. Först och främst måste vi bli helt klara över att tankearbetarna utgör en av de äldsta, och inte på länge än avskaffades historiska realiteterna.

Childe citerar, ur en mängd besläktade egyptiska urkunder från det Nya rikets tid, alltså från en tid som är mer än 3000 år avlägsen, följande förmaning från en far till hans son: "Låt skrivandet bli dig en viktig angelägenhet, så att du bevaras från hårt arbete av alla slag och blir en hög ämbetsman med stort anseende. Den skriftlärde är befriad från att arbeta med sina händer. Det är han som befaller... Håller du inte den skrivkunniges palett i dina händer? Det är det som utgör skillnaden mellan dig och mannen som sköter åran" (Der Mensch schafft ich selbst/189). Skrivandet är grunden för uppgång och tillhörighet till den härskande klassen av kungar, präster och ämbetsmän, vilka naturligtvis allt eftersom mer och mer kom att rekryteras ur dess egna led. Särskilt i Egypten och Kina var ämbetsmän och skriftlärda samma sak. De kinesiska statsbyråkraternas klass, de kejserliga ämbetsmännen, kunde rentav kallas "litterater". Platons "filosofmakt" var ju heller inte något annat än en idealiserad beskrivning av den gamla egyptiska politiska överbyggnaden, men med den skillnaden att det fanns en spartansk "väktar-oligarki i ledningen i stället för en faraon.

Det faktum att det total-samhälleliga intresse, ur vilket detta ledarskap utvecklades, ända från början befann sig i en olösbar konflikt med sina olika beståndsdelars särintressen, fick sitt uttryck i födseln av den första genomtänkta ideologin, en etik för rättskaffens ämbetsmän som förblev medvetna om sitt ansvar och utnyttjade sina privilegier med måtta. Under 25:e århundradet före vår tidräkning skrev egyptern Pta-Hotep en vishetslära åt sin son, som liksom han själv skulle bli en av rikets högsta ämbetsmän. Den vishetsläran utgör kanske den första listan på önskade "ledaregenskaper", den första katalogen över byråkratiska dygder. Som människans första plikt betecknade Pta-Hotep att hon fogade in sig i samhället, vilket alltså måste ha varit ett problem. Därefter rekommenderade denne upplyste man, med hänvisning till en jordisk ändamålsenlighet, och inte några som helst religiösa motiv, följande principer: framför allt anspråkslöshet, blandad med generositet, ärlighet och sanningskärlek, vördnad och lydnad gentemot föräldrarna, självbehärskning, måttfullhet i allt, anständighet i umgänget med både över- och underordnade. Slutligen förmanade han sin son: "Var inte stolt över att du är skriftlärd – ta emot råd både av obildade och bildade." Sistnämnda maxim är avgörande för den byråkratiska maktens stabilitet. Om kontakten med de underordnade bryts är upprorets timma inte långt borta.

Hur mycket denna etik förutsätter och bejakar de nya maktförhållandena som ett faktum blir ytterst tydligt när vi känner igen dess goda läror i det förakt de kinesiska taoisterna visade dem. När den ekonomiska despotins äldre, spontana form bröt samman i Kina under en kamp som varade i flera hundra år, så påvisades dess motsättningar för de intellektuella i form av en månggestaltad filosofisk rörelse. Medan de flesta tänkare ansträngde sig för att skissera en bättre makt, så visade taoisterna på vägen tillbaka till den tidigare arkaiska gemenskapen, åt de som mist arvet därifrån. Ur denna position såg de emellertid med yttersta skärpa karaktären på den omvälvning som ägt rum sedan ursamhället upphörde. I Laotse's "Tao-te-ching", boken om det rätta sättet att låta samhällslivet växa i harmoni med naturen, kan vi läsa (i Erik Folkes tolkning, Delfin/Bonniers Sthlm 1972):

"Då det stora Tao förlorades
trädde i dess ställe humanitet och rättrådighet
klokhet och förslagenhet framkom
men därmed också falskhet
Då endräkten bland anförvanter försvann
kom föräldravördnad och ömhet
Då oordning inträdde i stat och hem
uppstod trogna ämbetsmän"
"nåd och onåd – båda injagar fruktan...
nåd gäller den lägre stående
ängsligt tar han emot den
med fruktan förlorar han den"

Laotse, som såg roten till den stora förvirring som kommit över Kina under De Kämpande Rikenas tid i de nya vise männen med deras helighet, klokhet, rättskaffenhet, godhet, skicklighet och vinningslystnad, satte mot dessa upp den gamle stam-vises ideal, han som "låter något ske" istället för att "få det att ske", han som "vet" istället för att vara "lärd" och fortfarande står det kvinnliga, matriarkaliska elementet nära. Hans vise

"låter sakerna växa och äger dem inte
gör ingenting och kräver ingenting för sig själv
beskyddare, inte behärskare
det kallas Süen De – djupaste De"
"så är den vise:
... tar inte själv det han fullbordar
och vill inte prisas".
"håller den vise avtalet i händerna
så pressar han inte människorna med det
den som äger De besvarar avtalet
den som inte äger något kräver dagsverke."

"Alltid med öppet hjärta gentemot tingen, i intet nedtryckande människan." Så skulle den vise vara enligt taoisten Tsuang-tse. Han är en kontrast till den lärde byråkraten och avslöjar denne som en maktfigur ända till upplysande idealisering.

Men att hela striden handlar om den "vises" karaktär, vad som är ett riktigt och ändamålsenligt uppträdande för de bildade och kvalificerade, som har till uppgift att reglera människornas samhälleliga liv i staten, är ett kännetecken på att den härskande klassen härstammar ur själva arbetsdelningen och kooperationen, och inte existerar p.g.a. privategendomen. Naturligtvis spelade privategendomen, en med tiden växande roll just i Kina och även med avseende på jorden, som i de flesta ekonomiska despotier. Men den har aldrig underkuvat staten och gjort om den utifrån sina egna elementära intressen. Det kinesiska kejsardömet kunde frånta de stora godsägarna deras egendom genom jordreformer, med ett par hundra års mellanrum (även den ryska reformen från 1861 hade varit omöjlig i ett äkta feodalrike). Ämbetsmannaprivilegierna och -missbruken var den säkraste vägen till välstånd och egendom i de gamla ekonomiska despotierna. Även i de afrikanska länder som i dag går en icke-kapitalistisk väg, stöter "de energiska åtgärderna för att fostra och omskola ämbetsmännen ... på allvarligt motstånd, betingat av den seglivade åsikten att en tjänst i staten ska vara en källa till personlig berikning" (Probleme des Friedens und des Sozialismus 15 1972 7/963). Det är precis detta det handlar om när Franz Fanon beskriver hur den inhemska afrikanska intelligentsian, också den som just varit nationellt revolutionär, förvandlas till "byråkratisk bourgeoisi" efter befrielserevolutionen.

För övrigt hade alla medborgare möjlighet att göra ämbetsmannakarriär i det gamla Kina om de intellektuellt och ekonomiskt klarade av att förbereda sig på de reguljära statliga proven i officiell ideologi och beteendelära, alltså att bli "lärda". Vid olika tider utgjordes därför en stor procent av ämbesmannakåren av färska uppkomlingar. Detta innebar att makten vann i stabilitet: "Precis som den omständigheten att den katolska kyrkan på medeltiden skapade en hierarki ur folkets bästa huvuden, utan hänsyn till stånd, härkomst och förmögenhet, utgjorde det viktigaste medlet för att befästa prästernas makt och förtrycka lekmännen. Ju mer en härskande klass är i stånd att ta upp de behärskade klassernas mest betydande män i sina led, desto stabilare och farligare är dess makt" (MEW 25/614).

Emellertid befattade sig aldrig Marx, som satte den citerade observationen på pränt, närmare med den aldrig ställda frågan om den kristna kyrkohierarkins reproduktion, det vill säga huruvida "filosofer" (som i Platons "Staten"), "lärda" och byråkrater kan härska självständigt. Fast han erkände detta faktum i samband med den egyptiska prästmakten. Inför det helt av privategendomen präglade borgerliga samhället tillmätte han inte denna arkaiska konstellation någon aktuell teoretisk betydelse. Dessutom hade han studerat det asiatiska produktionssättet framförallt ur den synvinkeln, att det inte leder till privategendom, och bara snuddat vid den politiska struktur som uppstår under de omständigheter, då en despotisk institution de facto är ensam ägare till jorden. Men despoten var ju bara den representativa och administrativa toppen på en härskande klass som via kyrko- och statsbyråkratin sträckte sig ner till skatteindrivarna, byäldsten och de som förstod de obligatoriska statliga köpmanna- och hantverkarkorporationerna. Det handlade om en härskande klass som var organiserad som ideologisk och administrativ statsapparat. Under denna tidsperiod var inte klyftan mellan samhällets härskare och behärskade på något sätt detsamma som klyftan mellan rika och fattiga. Rika, som inte var något annat än rika, befann sig nästan alltid i ett lika tveeggat läge som senare de judiska finansmännen under den tidiga kapitalismen i Europa. Men om de för att få inflytande tjänstgjorde som höga ämbetsmän så trädde det karaktäristiska hotet om plötsligt störtande genom bannlysning, fängelse eller död i förgrunden... Men hur det än förhöll sig med den saken så har vi redan sett att Marx ständigt beaktade det intellektuella arbetets makt över det manuella som ett visserligen viktigt moment för klassamhället, men att han i kontroversen med Bakunin avvisade möjligheten av att det kunde få en självständig betydelse, åtminstone under den epok som skulle komma bortom kapitalismen.

Nu ska vi se hur hela denna problematik tog sin konkreta utveckling under den segerrika ryska revolutionen och visa detta genom tankegångar från den sene Lenin. För redan före Stalin, under de första åren efter inbördeskriget, framträdde den nya samhällsstrukturen i alla sina grunddrag så som den existerar än i dag. Stalinismen i dess mer inskränkta bemärkelse, en period med massiv fysisk terror, mera döljer denna struktur än belyser den. Ungefär likadant var det med Cromwell och Napoleon. När vi nu tittar på Lenins brottning med de nya förhållandena, så är det inte ett försök att uppehålla oss vid "dåliga saker", utan ett försök att träffa mitt i de sovjetiska förhållandenas prick.

 

3. Från agrar till industriell despoti

Kapitalismen är kosmopolitisk och tenderar därför i längden att trappa ner den nationella traditionen. En antiimperialistisk folkrevolution kan bara få sin högsta grad av nationalism om och när den arbetarklass som deltar röstar (!) internationalistiskt. När bolsjevikerna tog makten, var de på det klara med att de var mer än bara företrädare för arbetarklassens intressen, att de hade tagit på sig uppgiften att lösa hela det ryska folkets problem, att av det gamla Ryssland skapa ett nytt. Alltså måste de "genom" detta gamla Ryssland, arbeta om det steg för steg och därvid använda det material som fanns tillhands. Ett folks historia, maktstrukturen, hur den först blev stat, vilket produktionssätt som bestämde dess arbetsprocess – allt detta slår igenom i dess nationalkaraktär. Liksom den kommunistiska rörelsen i väst bara kan upphäva det som finns – den kapitalistiska privategendomen – måste också den revolutionära rörelsen i Ryssland ta emot sitt arv. "Upphävandet" är inte bara ett krav. Ju mindre utvecklat ett land är, som slår in på den icke-kapitalistiska vägen, desto oundvikligare påverkas det av sin karaktär. Det är inte i första hand avantgardets vilja som avgör vad som skall försvinna, och hur fort det ska ske, eller vad som ska bevaras och vad som ska höjas till en högre nivå.

Bolsjevikerna hade knappast något val. Därför är det inget argument mot dem, när vi i dag ser att det ryska samhällslivet, att Sovjetunionen, kommer att gå igenom mer än en omvälvning innan livet där antar en tillnärmelsevis socialistisk kvalitet. I princip har den ryska revolutionens utveckling inte ogiltigförklarat Lenins optimism, särskilt inte om man tänker på hur långt ifrån en harmonisk livsform länderna är i det senkapitalistiska väst. Men förvisso kan Sovjetunionen hinnas ifatt och gås om av det sent påbörjade försöket att av det gamla Kina skapa ett nytt. Den rustning som det sovjetiska samhället påtvingades under sina första tre årtionden liknade redan tidigt inåt sett det medeltida tortyrinstrument som kallades järnjungfru. Den hämmar inte bara den mäktiga samhällskroppens normala tillväxt, utan sårar oupphörligen det egna köttet med sina nätt och jämt avslipade taggar.

Negation Men man kan inte hitta någon meningsfull och medveten lösning på det sovjetiska problemet, vilken även angår världens alla socialister, utan en djup förståelse av det nya Rysslands tillkomstprocess, de leninistiska bolsjevikernas mod och viljestyrka och positivt skapande insats. Till denna hör förvisso, vilket här bara kan antydas, även ett minimum av kännedom om den ryska historien, som – sedan det på sin tid glänsande Ruser-riket i Kiev gick under – aldrig har befunnit sig under någon lycklig stjärna, med furstarnas ständiga krig, mongolernas makt och Moskva-tsarernas despotism, dessa tsarer som inledde sin karriär genom att driva in skatt åt Horden. Lenins och hans kamraters mest ursprungliga drivkraft var, liksom för de tre generationerna revolutionärer före dem, det moraliska ansvaret att vända folkets öde till det bättre. Jag tror, att den förrevolutionära naiva affisch, på vilken en till hälften bonde och till hälften proletär Lenin, med en björkkvast sopar jordklotet rent från monarkins, godsägarnas och kapitalisternas ohyra, är ett helt sanningsenligt uttryck för de ledande bolsjevikernas djupast liggande motiv. Man kan säga en hel del om de objektiva motsättningar som gjorde att de inte uppnådde sitt mål på det sätt de av emotionella och teoretiska skäl hade hoppats på.

Men man kan också påminna sig deras biografier och ansikten, från Lenin till Stalin – tyvärr är det alltför många av oss som aldrig har sett några porträtt på de flesta av dem – för att övertygas om att Ryssland hade uppbjudit många av sina bästa krafter, och att man knappast kan föreställa sig en elit som hade kunnat lösa uppgiften bättre än dessa.

Innan vi i det här kapitlet tittar på hur Lenin kämpade för revolutionens socialistiska perspektiv och brottades med livsnödvändiga kompromisser, måste vi först anpassa oss till den till en början förvånansvärda omständigheten att den ryska revolutionens ledare ursprungligen inte hade någon helt exakt föreställning om vilken karaktär det ryska samhällets mäktiga förkapitalistiska formation hade. Om det vilar en subjektiv-tragisk skugga över hans sista levnadsår, så hänger det just ihop med att han, dessutom undanträngd på grund av sin sjukdom, såg sig själv bli en boll mellan symptom, som han, för att tala på det sätt han själv gjorde i sin filosofiska kvarlåtenskap, inte genomskådade till "den andra graden av dess väsen".

Efter hans död beledsagade en stor del av det gamla gardet Stalins uppgång med ändlösa diskussioner om en hotande "thermidor", om hotet att en borgerlig kontrarevolution skulle utgå från Stalin. Ännu när Bucharin sent upprördes av den "nye Djingis Khan", bara anade bolsjevikerna stalinismens verkliga karaktär. Det som chockerade dem var inte bara den despotiska terrorns specifika irrationalitet, utan företeelsens irrationalitet i sin helhet, som omöjligt kunde vara ett resultat av den proletära revolution de hade levt för. De visste inte längre vad de var delaktiga i. Och ändå fanns rötterna till deras dilemma i den leninistiska traditionen, vilken Stalin högst sällan och då med orätt åberopade.

Det skulle krävas en särskild och för övrigt mycket nödvändig monografi för att på nytt belysa de specifika sammanhangen i Lenins teori om den ryska revolutionen, d.v.s. synen på den ryska historien, ekonomin och klasstrukturen i denna med utgångspunkt i erfarenheterna av revolutionen. Det verkar som om Lenin överskattade den kapitalistiska utvecklingsgraden i Ryssland i början av 1900-talet; på ett liknande sätt som Marx och Engels gjorde beträffande Västeuropa i mitten på 1800-talet. Man borde särskilt undersöka om han inte alltför tidigt drog slutsatsen att varuproduktionens och lönearbetets framträngande i de ryska byarna hade lett till uppkomsten av en kapitalistisk bondeklass, d.v.s. en klass som producerade för mervärdets skull. I vilket fall som helst såg Lenin inte när han koncentrerade sig på det ryska samhällets nya, kapitalistiska formation, dess gamla, förkapitalistiska formation i dess specifika helhet. I sin "Kapitalismens utveckling i Ryssland" gick han mycket detaljerat in på fröna till den nya formationen i de förkapitalistiska förhållandena: men han behandlade dem utifrån den grundläggande förutsättningen att Ryssland, med en viss försening, slår in på den av Marx analyserade västeuropeiska vägen "från medeltiden till den nya tiden". Under dessa förutsättningar såg han visserligen många enstaka säregenheter, men han såg inte Rysslands principiella säregenhet.

Jag har redan citerat ett av Lenins många konstateranden om de ryska förhållandenas asiatiska drag. Men eftersom han – explicit i sin föreläsning om staten år 1919 – tillskrev medeltiden en och samma samhällsformation, från Västeuropa till Asien och kallade den för livegenskapssystem, syftar han med uttrycket "asiatiskt" – i motsats till Marx och Engels – inte på den socioekonomiska grundstrukturen, utan bara på vissa företeelser i överbyggnaden i det ryska samhällets stat och sätt att leva, vilket innebar att han missade uttryckets fundamentala förankring. Det bästa beviset för att det förhåller sig så är Lenins och många andra kommunisters äkta överraskning över att den gamla byråkratin återuppstod i sovjetinstitutionerna omedelbart efter revolutionen.

Till skillnad mot Marx och Engels hade Lenin inget allmänt teoretiskt begrepp om det gamla "asiatiska produktionssättet" som ekonomisk samhällsformation. Med den obegränsade högaktning han hade för Marx och Engels är det högst osannolikt att han skulle känt till deras beskrivning av detta och stillatigande förkastat den. Han tar inte upp detta någonstans. I föreläsningen om staten, som jag tidigare nämnde (LW 29/460 ff), stöder han sig uttryckligen bara på Engels "Familjens, privategendomens och statens ursprung", där denne inte nämnde det asiatiska produktionssättets problem. Lenin kände naturligtvis till det ställe i förordet till "Till kritiken av den politiska ekonomin", där Marx utan kommentar nämner det som den första av klassamhällets fyra formationer, men kunde inte bekanta sig med den tillhörande teorin, som ju utvecklats i de på den tiden icke tillgängliga "Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin", men som i "Kapitalet" bara förekommer som spridda anmärkningar. Lika litet kunde Lenin känna till Marx' utförliga utkast till det korta brevet till Vera Sassulitsj från 1881, vari Marx såg det gamla ryska produktionssättet grunder analogt till det indiska, och betonade det typiska kompletteringsförhållandet mellan det splittrade patriarkaliska bondeståndet, som i sina bykommuner fortfarande bytte jord med varandra, alltså ägde den kollektivt, och den centrala despotin. I sin första stora polemik mot narodnikerna gick Lenin så långt att han nervärderade den byråkratiska tsardespotins vittförgrenade system till enbart en agentur, inte för bourgeoisin, men i alla fall för en kompromiss mellan godsägare och kapitalister, som om denna despoti enbart hade varit – en västeuropeisk absolutism.

Den tsaristiska statsapparaten var under den förkapitalistiska tiden alltid något mer än adelns verkställande organ, mer än en "livegenskapsstat". Förutom den moderna funktion som Lenin i och för sig naturligtvis såg på ett riktigt sätt hade den till sina sista dagar en självständig socioekonomisk förbindelse med sin historiska bondebas, vilken också hade funnits vid sidan om livegenskapsförhållandet, (vilket förutsatte tsaren!). Just därför och i den meningen kallade Marx och Engels det gamla Ryssland halvasiatiskt. För det första omfattade godsekonomin med livegna bara en del av bönderna. Därför fanns det alltid statsbönder, som inte stod i något feodalt förhållande till tsaren. Båda kategorierna sögs ut av staten genom en personskatt av typiskt "orientalisk" karaktär, med hjälp av den ända till de byäldste räckande byråkratiska pyramiden. För det andra utgjorde godsens naturaekonomi lika litet som det till de lokala mikromarknaderna inskränkta bondejordbruket ett organiskt samband som omfattade hela samhället, då städerna nästan helt igenom bara var förvaltnings- och garnisonsorter, stödjepunkter utan borgardöme.

De stora tsarerna, Ivan den förskräcklige, och Peter den förste, var de effektivaste despoterna. Vare sig Peter lät bygga sin huvudstad eller – som man på ett slående sätt kan läsa hos den sovjetiske proletäre författaren Andrej Platonov – slussarna i Epifan, så rekryterade han alltid arbetskraften genom egenmäktig tvångsvärvning av bönder, precis som alla andra driftiga despoter alltsedan faraonernas tid. Han kunde inte göra på annat sätt. Och så snart en av tsarerna verkligen utnyttjade de möjligheter hans objektiva funktion gav honom, visade sig adeln, till och med de "från Ruriks släkte", som hans mest motvilliga och prominenta slavar. Det var en regel att de måste tuktas faderligt. Efter Ivan den förskräcklige, som i stor utsträckning utrotade den av hans föregångare redan knäckta högadeln, skapade tsarerna ofta nya skikt av byråkratisk adel ur de grupper de lät stiga upp och gjorde dem till godsägare. Det var först så småningom som de – liksom det för övrigt var i Indien – förvärvade även sin feodala kvalitet, utan att någonsin komma loss från den despotiska navelsträngen. Den som inte ville förödas bland sina bönder, den som ville få någon slags betydelse, måste alltid aktualisera den osäkra grunden för sin godsägarroll och träda i tsarens tjänst.

I början av vårt århundrade fanns det alltså tre formationer över varandra i det ryska samhället:

Underst: Det asiatiska – en tsarbyråkrati med ortodox statskyrka och bönder.

Över den: De feodala före detta godsägarna, som bara likviderats till hälften efter livegenskapens upphävande, och som aldrig helt hade arbetat sig ur den äldre, första, formationen, och de före detta livegna. Dessa kämpade om jorden.

Överst slutligen: Koncentrerad i några få städer, den moderna kapitalistisk-industriella bourgeoisin och lönearbetarna. (På landsbygden var motsättningen mellan kapital och lönearbete ännu inte dominerande, utan hade endast i sällsynta fall förlorat sitt patriarkaliska skal.)

I de båda förkapitalistiska formationernas förhållanden finns anledningen till att Engels beskrev Ryssland "(som) till sitt väsen och sitt levnadssätt, sina traditioner och institutioner ... halvasiatiskt" (MEW 1/23)[6]. Självklart var allt detta – beträffande tsarsidan av de "asiatiska" förhållandena – i början av århundradet utomordentligt underminerat och europeiskt förstucket. Men vad måste bli kvar när man jagar iväg kapitalisterna och även de igår ännu halvt byråkratiska, halvt feodala godsägarna, vilka just hade lyckats bli junkrar? Jo, det måste bli tsardespotins bondebas – även om den under tiden blivit socialt förstörd, men hade långt kvar till en ny formering – och de "småborgerliga" skikten i de icke-industriella provinsstäderna (den traditionella ryska mesjtjanin var ingen potentiell borgare), och "den otaliga här av ämbetsmän som översvämmar Ryssland och utarmar det och som här utgör ett verkligt stånd (!)" (Engels i MEW 18/559). Detta fanns med i det "småborgerliga elementärvälde" som bolsjevikerna fick emot sig efter segern: 100 miljoner bönder och 15 miljoner småborgare, mot deras proletära bas på 5 eller 6 miljoner. Det Lenin nu, år 1921, skrev om Bonderyssland gav en annan bild än "Kapitalismens utveckling i Ryssland":

"Kasta en blick på kartan över Sovjetrepubliken Ryssland. Norr om Vologda, sydöst om Rostov vid Don och Saratov, söder om Orenburg och Omsk, norr om Tomsk sträcker sig omätliga vidder, vilka kunde inrymma tiotals väldiga kulturstater. Och på alla dessa vidder råder patriarkaliska förhållanden, halvbarbari eller rena rama barbariet. Och hur står det till på den avsides liggande landsbygden i hela det övriga Ryssland, där tiotals verst landsvägar, rättare sagt ofarbara vägar, skiljer byarna från järnvägen, d.v.s. från materiell förbindelse med kulturen, med kapitalismen, med storindustrin, med de stora städerna? Råder det inte patriarkaliska förhållanden, oblomovism och halvbarbari också på alla dessa platser?" (LW 32/623)

Om dessa förhållanden skrev Engels 1875:

"En sådan fullständig isolering av de enskilda samhällena från varandra, som i hela landet visserligen skapar lika, men ändå motsatsen till gemensamma intressen, utgår en spontan grund för orientalisk despotism. Och från Indien till Ryssland har denna samhällsform, där den dominerat, alltid producerat detta, alltid funnit sin komplettering i detta. Inte bara den ryska staten i allmänhet, utan till och med dess specifika form, tsardespotismen ... är en nödvändig och logisk produkt av de ryska samhällsförhållandena" (MEW 18/563 f).

Måste inte denna den äldsta ryska ekonomins oerhörda block som just övergått i kapitalistisk jäsning också avkräva bolsjevikerna en institutionell tribut? Måste den inte, åtminstone tillfälligt, kräva av dem att tsarbyråkratin skulle ersättas med en ny, som Lenin faktiskt senare sade, byråkrati "helt lätt insmord med sovjetisk olja", för att detta jätterike, som dessutom var skövlat, uthungrat och desorganiserat av krig och inbördeskrig, skulle kunna behålla sin förmåga att leva under den nya makten? Mot denna sovjetbyråkrati i vardande, som Lenin genom tvingande omständigheter hjälpte till att grunda, skulle han föra sin sista stora kamp: en kamp som på grund av att han själv stod på den grund han ville upphäva, var den enda utan framgång i hans liv. Bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland kunde inte leda till något annat än den nuvarande samhällsstrukturen, och ju mer man – vilket här skulle leda alltför långt – tänker igenom den sovjetiska historiens milstolpar, desto svårare får man att dra en gräns – till och med inför de mest fruktansvärda extremer – och säga att här börjar något som absolut kunde ha undvikits.

Låt oss än en gång, när det gäller den grundsituation, som till följd av "senkapitalismens" produktivitet finns kvar än i dag, ta vår utgångspunkt i Marx' och Engels' uppfattning om förutsättningarna för socialismen, och låt oss då inte glömma att bakom varje tillfällig uttalad teknik (som ju kan förstöras) står den historiskt skolade produktivkraften människan som en enda utslagsgivande storhet. Narodnikern Tkatsjov framhöll för Engels att den sociala revolutionen i Ryssland skulle genomföras mycket lättare än i väst, eftersom kapitalets makt där endast befann sig på fröstadiet och att de arbetande människorna därför bara skulle få kämpa med den politiska makten, alltså med tsarens despoti. Engels svarade, att för att utrota alla klasskillnader krävs "inte bara ett proletariat som genomför denna omvälvning, utan också en bourgeoisi, i vars händer de samhälleliga produktivkrafterna har utvecklats i så hög grad att de tillåter en definitiv utrotning av klasskillnaderna... Först när de samhälleliga produktivkrafterna nått en viss, för våra tidsförhållanden till och med en mycket hög utvecklingsnivå, blir det möjligt att öka produktionen i en sådan utsträckning att avskaffandet av klasskillnaderna kan vara ett verkligt framsteg (!), att det kan bli varaktigt utan att medföra ett stillestånd eller till och med en tillbakagång i det samhälleliga produktionssättet" (MEW 18/566 f). Att Ryssland i denna mening inte skulle vara moget för socialismen, skulle senare, efter revolutionen 1905, ständigt framhållas av mensjevikerna. Inte bara Plechanov, utan till och med Gorkij förebrådde Lenin i den "halvmensjevikiska" tidskriften "Novaja Zijn" att denne satte den ryska arbetarklassens hoppfulla politiska existens på spel i förtid, för ett äregirigt äventyr, som bara skulle kunna sluta med en social katastrof, nämligen att utsätta proletariatet för en uppslitande uppgift som vore det övermäktig. Det skulle slukas av Bonderyssland. Som Zinovjevs och Kamenevs inställning före Oktoberrevolutionen visade, fanns dessa farhågor ända in i det bolsjevikiska partiet. Zinovjev var ju i alla fall Lenins mest förtrogne under den just avslutade tiden i emigration. Lenin kände naturligtvis lika bra som sina opponenter till den som han sade, obestridliga satsen om att produktivkrafterna i Ryssland ännu inte hade utvecklats fram till den nivå som krävdes för socialismen. Innan vi kommer fram till motargumenten ska vi framhäva den aspekt i hans inställning som stod i början och slutet av alla hans argument, och som alla opportunister, sedan 1968 i Frankrike, måste förkasta som "voluntaristisk" för att inte rodna av skam.

Just beträffande den avgörande strategiska frågan om maktövertagandet i detta Ryssland, där den nya statsmakten till en början skulle utgöra den enda panten för ett mer fjärran socialistiskt perspektiv, sade Lenin kärnfullt: "Den som fruktar nederlag när han står inför den stora striden, kan kalla sig socialist endast som ett hån mot arbetarna." (LW 33/4) Och som om han ville skära av den sista tillflykten för de "ansvarsfulla politiker" som "inte vågar riskera något", skrev han med anledning av vänstermensjeviken Suchanovs anteckningar, ett år innan sin död: "Jag vill minnas att Napoleon skrivit: 'On s'engage et puis ... on voit'. I fri översättning betyder det: Först måste man ge sig in i en allvarlig strid, och sedan får man se. Och vi gick först till en allvarlig strid i oktober 1917, och sedan fick vi se sådana detaljer i utvecklingen (ur världshistorisk synpunkt är det otvivelaktigt detaljer) som Brestfreden, NEP o.s.v. Och för närvarande råder det inte längre några tvivel om att vi i huvudsak vunnit segern." "För närvarande", 1923, men 1917 då? Lenin fortsatte: "Våra suchanovarer, för att inte tala om de till höger om dem stående socialdemokraterna, drömmer inte ens om att revolutionerna över huvud taget kan försiggå på annat sätt." (LW 33/466)

Klart är att bolsjevikerna kom till makten med massornas vilja. Och Lenin rättfärdigade under sitt sista år bolsjevikernas handlande med märkligt reserverade, nästan defensiva, men därigenom desto mer imponerande ordalag. Han hänvisade till Europa, till dess utbrott i det just avslutade världskrigets barbari och frågade: "Skulle inte ett folk som ställts inför en revolutionär situation, en sådan situation som uppstod under det första imperialistiska kriget – skulle det inte på grund av sitt förtvivlade läge störta sig i en sådan kamp, som erbjöd det åtminstone några chanser för att erövra inte alldeles vanliga betingelser för civilisationens fortsatta utveckling? ... möjlighet att börja skapa civilisationens huvudbetingelser på ett annat sätt än i de övriga västeuropeiska staterna?" (LW 33/464)

Samtidigt hänvisade Lenin till den konstellation som skulle komma att utgöra grunden för det mest omfattande rättfärdigandet av det bolsjevikiska handlandet, omständigheten att Ryssland på gränsen mellan Europa och "då revolutionerna i östern håller på att börja och delvis redan börjat – skapat sådana betingelser för Rysslands utveckling, att vi kunde förverkliga just det förbund mellan 'bondekriget' och arbetarrörelsen", som Marx en gång hade avsett för Preussens del (LW 33/464). För övrigt bekräftade Lenin flera gånger efter Oktoberrevolutionen, så att säga i en parafras till Engels' polemik mot Tkatsjov, att det i Ryssland var lättare än i väst att överta makten, men mycket svårare att befästa den och nästan oändligt mycket svårare att skapa den slutliga adekvata grundvalen för den. Hur han såg på lösningen av denna uppgift och vilka konsekvenser som var oundvikliga om inte bolsjevikerna skulle ge upp på halva sträckan, om de ville klara av den andra, icke-kapitalistiska vägen för en civilisering av Ryssland – det är en fråga av mycket aktuellt intresse för de i våra dagars kommunistiska rörelse oundgängliga försöken att bemästra det förflutna.

Den viktigaste synpunkten blir då: På grund av styrkeförhållandet mellan klasserna och utifrån hela den traditionella ryska ekonomin måste det hos Lenin ända från början ha uppstått en annan inställning till statens roll under övergångsperioden än hos Marx. I det utvecklade kapitalistiska samhället, som var Marx' utgångspunkt, skulle proletariatets diktatur bara behöva bryta bourgeoisins politisk-militära motstånd, en bourgeoisi som måste isoleras som klass eftersom den redan var ekonomiskt överflödig. I själva verket hade arbetarmakten så snart den kommit längre än till kampen för sin existens i Paris, även i Frankrike funnit sig stå inför nödvändigheten av en centralt organiserad kamp för ekonomiska förändringar i landsbygdens och städernas småproduktionssektor. Och det ideologiska inflytande som arbetarna, vilka var koncentrerade till provinsernas huvudorter, i sig själva kunnat utöva mot bönderna, vilka proportionellt var mycket mer förankrade i det oskiftade jordbruket än de ryska bönderna, skulle också ha fordrat en tillsats av en systematisk omskolningspåverkan. Man kan inte, ens om man erbjuder ett samgående, lösa upp gamla produktionsförhållanden med bara en från industrin stammande teknik som exempel.

I Ryssland bestod arbetarstatens existensvillkor i att förändra det övervägande patriarkaliska och småborgerliga försörjningssättet och kulturen, närmast dess "ytliga" underordnande under den proletära hegemonin, vilket alltså måste vara diktaturens avgörande funktion. Det var en gigantisk politisk-organisatorisk uppgift, denna uppgift att som Marx formulerade det med tanke på kommunen "organisera nationens enhet", men då under förutsättningen att man skulle finna en adekvat form för det ekonomiska samband som redan fanns framför allt genom den allomfattande nationella marknaden. Vi kan här lämna det därhän hur pass man i Frankrike skulle ha klarat av att nerifrån och upp sluta samman de existerande fabriksarbetarna (som i alla fall var bättre geografiskt fördelade) med samhällena, så att man i den ekonomiska processen skulle ha varit på väg mot fulländning. I Ryssland utgjorde den nationella marknaden till sin volym och varustruktur, till sin territoriella utsträckning och materiella grund (kommunikationsväsendet) fortfarande långt ifrån nationen som helhet. Speciellt var det ännu inte ett ofrånkomligt reproduktionsvillkor för den övervägande delen av landsbygdsbefolkningen att sluta sig ekonomiskt samman med storindustrin i städerna. Om man bortser från textilindustrin, så klarade man sig i stor utsträckning fortfarande med hantverk i provinserna och byarna. Under sådana omständigheter skulle det fabriksrådssystem i en till ett fatal platser koncentrerad storindustri, som fungerade nerifrån och upp, nödvändigtvis ha resulterat i en särskild korporativ sammanslutning mot majoriteten av nationen. Det var inte av en slump som Lenin senare använde uttrycket "förbund mellan arbetare och bönder under den proletära statsmaktens ledning" (LW 33/3), som nödvändigtvis också måste stå över arbetarnas speciella intressen. (Detta måste inte från början utesluta en rådsregim inom fabrikerna. När det direkt efter Oktober visade sig att det vid arbetsmassornas givna ekonomiska och kulturella situation fanns en tendens till att specialisterna för ledning, ekonomi och teknik gjorde sabotage, som tärde på fonderna, alltså den industriella substansen, så handlade det här om ett specifikt moment av tyvärr mycket långtgående prägel. Jugoslavien bevisar att en kombination av central statsmakt och fabriksråd, även om den inte är optimal, i alla fall är möjlig.)

Under tiden har det överallt där det uppstått ett nytt samhällssystem grundat på arbetare och bönder visat sig att det är oundgängligt att bygga upp en ny statsapparat. Lenin, som för Rysslands del insåg detta mycket tidigt, gav i denna fråga marxismen en ortodoxt sett oförutsedd vändning. Det hade inte kunnat vara på något annat sätt. Han hade redan fattat sitt beslut genom hela det arbete han hade lagt ner för att skapa det bolsjevistiska partiet, ett parti av ny typ. Man förstod det inte i väst, och inte heller vänsterkrafter som Rosa Luxemburg, eftersom den in nuce redan var den nya statstyp som Ryssland behövde för att förnyas under "proletariatets hegemoni". Bakom Lenins uppfattning (som med orätt formellt stöds på Marx och Engels) om förhållandet mellan stat och näringsliv, stat och arbetsorganisation, stat och fördelning under socialismen stod till syvende och sist det minimivillkor för proletariatets hegemoni som han efter revolutionen sammanfattade i den enkla formeln att bolsjevikerna måste vara i stånd "att förvalta Ryssland".

Boken "Staten och revolutionen", som utgör Lenins direkta teoretiska förberedelse för maktövertagandet, citeras gärna av illusionister som i polemik mot den senare utvecklingstendensen håller sig till de traditionella positioner och element som utvecklas däri. Men beträffande den avgörande frågan så är det en skiss av sovjetmakten, så som den senare blev. För Lenin var denna "avgörande fråga" sommaren 1917 "om det gamla statsmaskineriet ..." skall behållas eller förstöras och ersättas med ett nytt", om revolutionen "kommenderar och förvaltar medelst ett nytt maskineri" (LW 25/501). Såtillvida han fortfarande var övertygad om att man skulle klara sig utan byråkrati, verkade detta nya statsmaskineri helt enkelt vara en "de beväpnade arbetarnas organisation enligt Kommunens typ" (LW 25/499). Men det är också tal om en apparat "som består av beväpnade arbetare" och om att departementen skall ersättas "med fackmannakommissioner vid arbetar- och soldatdeputerades sovjeter" (LW 25/501). Dessa sovjeter skulle ha "hela den odelade makten". Men hur skulle kommissionerna, de senare folkkommissarien, kunna vara underordnade gentemot sovjeterna, när Lenin gav staten följande funktion under övergångsperioden, som måste ställa den i motsättning till många av de omedelbara folkintressen som representerades i sovjeterna? Jag citerar: "Till dess den 'högre' fasen av kommunismen inträtt, kräver socialisterna den strängaste kontroll från samhällets och från statens sida över arbetsnormerna och konsumtionsnormerna ..." "Den borgerliga rätten" (som fastslogs av Marx i samband med prestationsprincipen) "ifråga om konsumtionsvarornas fördelning förutsätter naturligtvis oundvikligen även en borgerlig stat, ty rätten är ingenting utan en apparat, som är i stånd att tvinga till iakttagande av rättsnormerna. Därav följer, att inte endast den borgerliga rätten kvarstår en viss tid under kommunismen utan också t.o.m. den borgerliga staten – utan bourgeoisi!" (LW 25/484 f) Här talas det omisskännligt om ett tvång, som inte riktas mot de tidigare härskande klasserna, utan som bara kan vara riktat mot de "outvecklade elementen" inom arbetarklassen och folket självt. Lenin överför här till staten de funktioner, som hos Marx skulle regleras av den "fria associationen". Den "fria sammanslutningen" förekommer över huvud taget inte hos Lenin, åtminstone inte under kommunismens första fas; ja han talar uttryckligen om "att alla medborgare förvandlas till arbetare och tjänstemän i ett stort "syndikat", d.v.s.: hela staten, samt att hela detta syndikats hela arbete fullständigt underordnas en verkligt demokratisk stat, en stat av arbetar- och soldatdeputerades sovjeter". "Det rör sig om att de arbetar lika, iakttager måttet för arbetet riktigt och erhåller lika lön" (LW 25/484). Och som om Lenin uttryckligen ville ge den av Marx avfärdade borgaren rätt tillade han, med anmärkningen att detta inte var slutmålet: "Hela samhället blir ett enda kontor och en enda fabrik med jämlikhet i arbete och jämlikhet i lön" (LW 33/488). Slutligen en sammanfattning som formulerades redan en kort tid före "Staten och revolutionen": "Socialismen är ingenting annat än statskapitalistiskt monopol som tillämpas till gagn för hela folket och därigenom har upphört att vara kapitalistiskt monopol." (LW 25/369)

Detta är de fundament som än i dag är grunden till vårt system. Vi behöver här inte uppehålla oss vid betoningen statskapitalism. Lenin använde denna term delvis med tanke på de äkta kapitalistiska element, som på olika sätt var bundna till den proletära staten genom koncessioner. Beträffande socialismen som helhet, som han talar om här, betyder "statskapitalism" ingenting annat än att staten förfogar över alla samhälleliga fonder och produkter, vilka genom revolutionen har avklätts sin egentliga kapitalkaraktär. Trots tillfälliga experiment har man i den reellt existerande socialismens länder aldrig producerat för att uppnå någon slags statsprofit. Det har aldrig i första hand gällt mervärdet, utan en merprodukt. Staten föreskriver den primära mängden konsumtionsvaror, och näringslivsfunktionärernas konkurrens om platserna i byråkratin sker genom hur många antal och ton man har producerat. Staten är hos oss bara en kollektiv bourgeoisi på ett sekundärt sätt, i sin egenskap av samhällets arbetsgivare. När Trotskij antog att de ansvariga funktionärerna någon gång skulle förvärva fabrikerna privat, så dokumenterade han bara hur anakronistisk den modell var, enligt vilken han uppfattade Stalin-epoken.

Hur ovant det än kan verka vid första anblicken, så är utsugningen hos oss ett politiskt fenomen, ett fenomen inom den politiska maktfördelningen. Naturligtvis varken kunde eller ville Lenin ännu inse denna sanning i "Staten och revolutionen", lika litet som Marx i sin tidigare strid med Bakunin. Statens nya funktioner skulle, försäkrade han, inte tillåta några som helst överordnade-rättigheter och -attityder, inte ett uns privilegier. Den samhälleliga kontrollen skulle inte utövas av någon ämbetsmannastat (LW 25/433 och 484). Det var inga förevändningar, för efter revolutionen kämpade Lenin mot "kommissariserade" kommunister, mot "kommunistiska pampar". Men han såg arbetarstatens byråkratiska utväxter, vilka han genast gav sig i kast med, som en oundviklig tribut till det gamla samhället, ungefär på samma sätt som den redan tidigare nämnde författaren Platonov framställer det i sin satir Grad gradov (Staden Stadköping). Lenin framhöll framför allt ideligen att den nya sovjetiska byråkratin var en överbyggnad över böndernas gamla splittring, i själva verket den enda negativa roten. Den tvingade på några få år på staten centrala institutioner med tiotusentals ämbetsmän, vilka till största delen måste rekryteras från det föråldrade byråkratiska ståndet.

Men var det rätt av Lenin att värja sig mot byråkratin när man grundlade den nya staten? I april 1918 skrev han: "Ju beslutsammare vi nu måste gå in för en skoningslös fast makt, för enskilda personers diktatur beträffande bestämda arbetsprocesser, i bestämda moment av de rent verkställande funktionerna, desto mera mångskiftande måste formerna och metoderna för kontrollen nedifrån vara för att man skall kunna paralysera varje spår av möjlighet till att vanställa sovjetmakten, för att oavlåtligt och outtröttligt rensa bort byråkratins ogräs" (LW 27/266). Men om, som Marx hade visat, arbetsprocessen i en fabrik leds despotiskt, om Engels och Lenin tog detta som en objektiv företeelse även bortom kapitalismen, och om detta fabrikssystem sedan tillämpas på hela samhällets arbetsprocess, så är det praktiskt taget inte möjligt med en jämvikt mellan "uppe" och "nere". Redan införandet av begreppet "nere" pekar på härskarförhållanden. Lenins skiss av socialismen som ett statsmonopol till gagn för hela folket är visserligen en reaktion mot det ryska samhället, men måste även utan den specifika ryska efterblivenheten, leda till en socialism som kännetecknas av att producenterna är lydigt underordnade den samhälleliga arbetsledningens politiska pyramid. Istället för en massornas kontroll nerifrån inträdde därför tidigt ett studerande av stämningen bland massorna uppifrån. Apparaten måste "lyssna på massorna", eftersom massorna annars kan korrigeras först genom att de gör uppror, som senast i Polen 1970.

Denna statsmonopolismens allmänna problematik ska vi emellertid lämna därhän ett tag. Den gäller alla nutida socialistiska rörelser. På ett liknande sätt som kapitalismens egentliga väsen framträdde "klart" först i den borgerliga republiken, skulle den "socialistiska" statsmonopolismens väsen, de ännu inte upplösbara beståndsdelarna i dess hårda kärna, komma i dagens först på grund av den eftersträvade demokratiska revolutionen i Tjeckoslovakien 1968. Det var ingen slump att reformens ledande ekonomiske teoretiker, Ota Sik, inte ville ha några verkliga arbetarråd, utan en direktörs-regim, som bara biträddes av råd... Men eftersom vi för ögonblicket fortfarande lever under den absolutistiska form som på grund av de ryska förhållandena visade sig direkt efter Oktoberrevolutionen och som befästes efter inbördeskriget, så måste vi fortsätta att undersöka det allmänna i det ryska specifika. Det Lenin lade grunden till och Stalin fullbordade, var inte en överbyggnad för en något så när utvecklad industri, vilket är vad den nuvarande politiska kampen mellan "konservativa" och "progressiva" handlar om, utan industrialiseringens överbyggnad, ett verktyg för att skapa de ekonomiska grundvalar som saknades för socialismen förverkligande, oavsett hur man sedan uppfattade denna. Det avgörande objektiva faktum som återspeglades i Lenins korrigering av Marx' syn på socialismen och staten, var att det fattades en kultur av borgerliga produktivkrafter, saknades en kapitalistisk arbetsvana, -disciplin och -kompetens i vidaste mening. I maj 1918, när den jämförelsevis lilla ryska storindustrin ännu inte stod stilla, som efter inbördeskriget, så utvecklade Lenin följande tankegång mot "vänsterkommunisterna": "Socialismen är otänkbar utan storkapitalistisk teknik uppbyggd enligt den moderna vetenskapens senaste rön, utan en planmässig statlig organisering som ser till att dussintals miljoner människor strängt iakttar en enhetlig norm vid tillverkning och fördelning av produkterna" – ett system som då representerades av Tyskland, och under den stalinistiska eran av Amerika. "Socialismen är dessutom (!) otänkbar utan att proletariatet härskar över staten... Och historien ... tog en så egendomlig vändning, att den år 1918 värpte fram två socialistiska ägghalvor, den ena vid sidan av den andra, som två blivande kycklingar under den internationella imperialismens enda skal. Tyskland och Ryssland av år 1918 förkroppsligar på ett åskådligt sätt ett materiellt förverkligande av å ena sidan de ekonomiska, produktionstekniska och socioekonomiska villkoren, och å andra sidan de politiska villkoren för socialismen" (LW 27/332).

På den tiden fann sig ingen bolsjevik i utsikten att man skulle förbli ensamma med sin "hälft". Utifrån historisk-materialistisk synvinkel kunde det knappast finnas något mer avlägset "villkor för socialismen". Men medan man aktivt "väntade" på revolutionen i väst så formulerade Lenin det program som skulle visa sig bli Stalins bidrag till världshistorien: "Så länge revolutionens 'födelse' ännu dröjer i Tyskland är det vår uppgift att lära oss av tyskarnas statskapitalism, att med all kraft överta den, att inte dra oss för några diktatoriska metoder som påskyndar detta övertagande ännu mer; liksom Peter (!) påskyndade det barbariska Rysslands övertagande av den västliga kulturen utan att därvid avskräckas av barbariska kampmetoder mot barbariet" (LW 27/333). 1921 lade han till: "Så länge det inte finns någon revolution i andra länder kommer vi att behöva årtionden (!) för att nysta upp problemen ..." (LW 32/227).

Åtminstone för den överväldigande majoriteten av den dåvarande ryska befolkningen, d.v.s. bönderna, innebar detta att man kunde räkna med årtionden av revolution uppifrån, för en ofödd tredje eller fjärde generations "intressen". Det innebar att de ändå inte skulle förskonas från den ursprungliga kapitalackumulationens lidanden. Under den "andra revolutionen", kollektiviseringen, var bondemassorna framstegens objekt. Till och med fattigdomen i byarna drogs med i ett våldsmaskineri som skulle ha fått Peter att bli blek av avund. Den våldsamma kollektiviseringen tryckte ner de ryska byarna till den grad att den jättelika Sovjetunionen fortfarande inte klarar sig utan amerikanskt spannmål. När Lenin hade dött, föregrep Gorkij i sin stora nekrolog, i ett avsnitt om bönderna, det dubbelsidiga dramat mellan dem och bolsjevikerna. Han skrev: "Allt som är ovanligt hindrar människorna ifrån att leva som de vill. De längtar – om de längtar – över huvud taget inte efter en grundläggande förändring av sina sociala vanor, utan bara efter att det de har skall förökas. Grundtonen i majoritetens stönande och jämmer är: 'Hindra oss inte från att leva som vi är vana!' Vladimir Iljitj Lenin var en människa som såsom ingen före honom förstod att hindra människor från att leva det liv de varit vana vid" (Lenin und Gorki, Berlin und Weimar 1964/53 f.) Summan av individuell upplevd olycka växer om historiens gång påskyndas.

Bolsjevikerna önskade inte denna fruktansvärda sammandrabbning med bondeflertalet. Just därför att de absolut ville undvika detta hade de vid mitten av tjugotalet på grund av stämningen stött Bucharins "högerkrafter" mot Trotskijs "vänsterkrafter", vilka praktiskt taget direkt efter inbördeskriget ville forcera den industriella ackumulationen på de rikare böndernas bekostnad. Eftersom bönderna senare tvingades betala de "fem förlorade åren" mycket hårdare, på en kortare tid – och med oerhörda materiella och politiska förluster för hela samhället – så kan man i efterhand lätt konstatera att vänsteroppositionen "hade rätt". Men varför kunde den inte övertyga partiet – vid en tidpunkt när den politiska opinionsbildningen visserligen redan var deformerad av apparatens tyngd, men ännu inte på något sätt behärskades av säkerhetspolisen? Varför gick till och med Lenin, som ju hade inspirerat GOELRO-planen (Statliga kommissionen för Rysslands elektrifiering), till en början mot kravet på en industrialiseringsplan för hela staten, och de motsvarande utökade rättigheterna för den statliga plankommittén? När man med NEP skapat formella villkor för att tillfredsställa böndernas minimibehov måste rekonstruktionen av förkrigsindustrin, och naturligtvis framför allt tillverkningssektorn (verktyg, jordbruksmaskiner, textilier o.s.v.), först ge möjlighet till materiell täckning för de produkter bönderna hade skapat. Man koncentrerade sig först på detta, inte minst därför att det inrikespolitiska lägets relativa stabilitet var beroende därav. Så kunde Stalin så sent som 1926 förklara för centralkommittén att den planerade Dnjepr-dammen skulle bli till lika stor nytta för Sovjetunionen som en grammofon för en bonde utan ko.

Mot slutet av tjugotalet visade det sig att den av revolutionen lössläppta dynamiken i böndernas varuproduktion hade passerat den industriella utvecklingen. Då kulakerna var missnöjda med de stigande priserna för de otillräckliga industrivarorna, inledde de en utpressning av sovjetmakten genom att vägra lämna ut spannmål till städernas försörjning. Den oförberedda vändning till kollektivisering av jordbruket som nu följde, utan att industrialiseringen hade något försprång och den första femårsplanens därför tvångsmässigt uttagna ackumulationsdel var svaret på den fråga, om huruvida det icke-kapitalistiska systemet skulle överleva, som rests av bönderna med kulakerna i spetsen. Men hänsyn till denna utveckling, dit bolsjevikerna drevs, kan den "rent ekonomiskt" rimliga kritiken att industrialiseringsprocessen i sin helhet var långt ifrån ett tänkbart optimum bara ha akademisk karaktär. Utan den tvångsapparat bolsjevikerna satte i rörelse skulle Ryssland än i dag vara ett bondeland, och sannolikt ett kapitalistiskt sådant. Och man får heller inte glömma att oppositionens politiska svaghet och därmed det hypotetiska alternativ den representerade, var något som hörde till de sekundära företeelserna i dåläget. Historikerna, och speciellt de sovjetiska, må slå fast i vilken grad det varit möjligt med modifikationer som skulle minskat offrens och förlusternas omfattning och djupet i den efterföljande jordbruksdepressionen. I vilket fall som helst var sammandrabbningen som sådan oundviklig, och detta desto mer, som historien sedan dess bevisat att inte ens en tillräcklig tillgång på moderna jordbruksmaskiner på något sätt automatiskt påverkar bönderna att acceptera en kollektivisering. I Sovjetryssland var bönderna befolkningens starkaste klass och det var fram till 1929 egentligen bara de som drog nytta av den sociala omvälvningen. De måste bli föremål för en andra revolution.

Och hur var det då ställt med den ryska arbetarklassen, med diktaturens proletära bas? Den frågan blev akut mycket tidigare, under den livliga fackföreningsdiskussionen 1920/21 en kort tid före upproret i Kronstadt. Fabriksarbetet, fabriksdisciplinen hade bara ändrat sin intellektuellt alienerande karaktär genom att arbetarpartiet kommit till makten, den politiska revolutionen kan inte producera något nytt liv för arbetaren som människa. I ett efterblivet land är den generation som tar fabrikerna i besittning till och med en hel epok från t.o.m. erövrandet av de materiella frukterna av sitt handlande. Därför är det bara det skikt av arbetarklassen som förmår höja sig över de korporativa intressena till politisk medvetenhet, som kommer att genomgå en mer än övergående förändring av sin inställning till arbetet. Men i själva verket försvinner just detta element från det fortsatta fabriksarbetet, eftersom det behövs på andra, mer personlighetsbefrämjande platser i den nya samhälls- och statsuppbyggnaden. I revolutionstimmen visar det sig att det gamla samhället bara givit psykisk energi nog åt en minoritet av den förtryckta klassen för en aktiv medverkan i ett uppsving. De flesta uppbringade visserligen kraft nog för en kollektiv aktion, för att erövra makten under sakkunniga ledare, och väldigt många tillräckligt för en uppoffring i inbördeskriget. En ledande funktion, en kommandoställning kräver en grad av självmedvetenhet och uttrycksförmåga, som bland utsugna rör sig om personliga lyckträffar. Däri ligger anledningen till att arbetarklassen, till skillnad från bourgeoisin, inte kan segra utan en organiserad "hjärna", utan en intellektuell förtrupp, som intellektuellt och emotionellt reser de mest lämpliga proletärerna över deras genomsnittliga miljö. Vad händer sedan i och med arbetarklassen efter segern?

En revolution väcker alltid ett gränslöst hopp om en stor och lycklig förändring av alla levnadsförhållanden i de deltagandes hjärtan. Hölderlin säger i Hyperion något som inte alla förmår uttrycka, men som nästan alla känner när deras rörelse når sin kulmen: "Enbart på fanan ska ingen känna igen vårt framtida folk. Allt måste föryngras, måste bli i grunden annorlunda, lusten fylld av allvar och allt arbete av glädje! ... och inte ett enda ögonblick får en enda gång påminna oss om det platta förflutna."

Detta är en psykologisk sanning. Och den massomfattande besvikelsen och tillnyktrandet över hur litet av vardagen som här förändrats kommer sedan att som en skugga följa framför allt dem som inte har förutsättningar att omsätta det komprimerade perspektivet i en aktiv roll för att långsiktigt förändra samhället. För de många människor som inte har nått en – i viss, subjektiv mening – fri verksamhet efter revolutionen har livet inte förändrats nämnvärt. Den förändrar bara omständigheterna, kulisserna förändras snabbare, för somliga alltför snabbt.

Många arbetare mötte med reservation det nya kommandot, vilket dessutom inte alltid var fritt från de avancerades "kommunistiska högmod", som Lenin räknade in bland rörelsens största fiender, och ibland med misstro eller till och med uppror under påverkan av de mensjevikiskt-socialrevolutionära och anarkistiska strömningar som bolsjevikerna trängt tillbaka. Bolsjevikerna måste med fackföreningarnas hjälp inrätta disciplindomstolar mot dagdriveri och produktionsstölder, och försöka genomföra ett bonussystem mot den starka nivelleringstendensen.

Eftersom livsmedelsförsörjningen, drivmedelstillgången och transportproblemen var en enda ond cirkel efter inbördeskriget så låg storindustrin nere. Fabriksarbetarna och deras familjer svalt. Om de över huvud taget kunde göra något var det ofta bara produktion i liten skala, som de legendariska cigarrettändarna, och de tvingades omsätta en del av detta in natura på svarta börsen för att kunna hålla sig vid liv.

Med den nya ekonomiska politiken från 1921, som skulle säkra den ekonomiska förbindelsen till de motsträviga bönderna, skärptes den ideologiska spänningen ännu mera i arbetarklassen; eftersom denna, som påstods ha den politiska makten, samtidigt måste spela en askungeroll i konsumtionen. All tidigare partiopposition, från "vänsterkommunisterna" över "arbetaroppositionen" till de "Demokratiska centralisterna" uttryckte på ett eller annat sätt arbetarskiktens besvikelse. De såg sig lurade på sin förstfödslorätt. Det var en besvikelse som inte på något sätt koncentrerades på det speciella försörjningsproblemet, utan till syvende och sist hängde ihop med arbetarmajoritetens återigen subalterna roll i samhället.

Det missförstår t.ex. Ernest Mandel (Marxistische Wirtschaftstheorie, Frankfurt 1968/660 ff) när han härleder den ökande alienationen mellan arbetarklassen och partiet till i första hand den politik som påtvingat den att avstå från konsumtion, alltså en bristfällig lösning på den "grundläggande motsättningen mellan ett icke-kapitalistiskt (detta ord döljer Mandels genomgående inexakthet att anse de sovjetiska förhållandena vara efterkapitalistiska!) produktionssätt och borgerliga fördelningsförhållanden". Redan i situationen efter inbördeskriget, när man över huvud taget ännu inte kunde tala om någon för stor ackumulationskvot, gled de politiska förutsättningarna för att i en demokratisk diskussion med arbetarmajoriteten enas om offrens nödvändiga omfattning bolsjevikerna ur händerna. Det undertryckande av den "gamla" arbetarklassen som satte in med början i slutet av tjugotalet, och som innebar att miljontals människor genom förändringarna i jordbruket kastades in i industrin, får tanken på en omröstning bland massorna om merproduktens fördelning att verka högst illusorisk i det konkreta sovjetiska fallet. Det jugoslaviska praktik som möjliggjordes efter andra världskriget under Sovjetunionens indirekta beskydd, har å anda sidan inte på något sätt bevisat att den socialistiska demokratin "i och för sig", i den mening som Mandel avser, är ekonomiskt effektivare. Beträffande Sovjetunionen på tjugo- och trettiotalet kan man snarare befara motsatsen.

När den förenade vänsteroppositionen rustade sig för att storma emot partiledningens majoritet under Stalin-Bucharin 1926, så riktade politbyrån i Italiens kommunistiska parti ett uppfordrande brev till SUKP:s centralkommitté, i själva verket huvudsakligen till Trotskij, Zinovjev och Kamenev, där man på följande sätt sammanfattade den sovjetryska arbetarklassens problem:

"Kamrater, aldrig tidigare har det förekommit i historien att en härskande klass som helhet har haft en lägre levnadsstandard än vissa element i den klass som behärskas och underkastats. Denna oerhörda motsägelse är en lott som historien har förbehållit proletariatet. I denna motsägelse ligger den största fara för proletariatets diktatur, framför allt i de länder där kapitalismen ännu inte har fått något stort uppsving, och där den ännu inte lyckats göra produktivkrafterna enhetliga. Ur denna motsättning ... uppstår en korporativ anda och ett arbetararistokratiskt skikt. Och ändå kan inte proletariatet bli härskande klass om det inte upphäver denna motsättning genom att uppge sina korporativa intressen. Det kan inte upprätthålla sin hegemoni och sin diktatur om det inte offrar sina omedelbara intressen för de allmänna intressena. Det är säkert lätt att bedriva demagogi på det här området, och det är lätt att hålla fast vid motsättningens negativa sidor: 'Är det du, dåligt närde och dåligt klädde arbetare som är herre eller är det den pälsklädde NEP-mannen som har all jordens varor till sitt förfogande?'... På detta område är det lätt att vara demagogisk, och det är svårt att avstå ifrån det om frågan ställs med korporativandans begrepp och inte med leninismens, det vill säga läran om proletariatets hegemoni, som historiskt befinner sig i den ena eller andra bestämda positionen" (Gramsci, "Philosophie der Praxis", Frankfurt 1967/124 f)

Detta är en slående argumentation, och den är inom ramen för den leninistiska traditionen omöjlig att vederlägga. Men om nu arbetarklassen inte visar "insikt", om striden mellan ledarna bara återspeglar att bandet mellan avantgardet och klassen redan har spänts till bristningsgränsen? Om arbetarklassen som helhet inte är denna "heliga skara", om den inte låter sig fångas i ett liv för denna världens transcendens? Den italienska politbyrån säger att då kan dess diktatur inte bestå. Eller att man måste försöka tvinga på det uppgiften att resa sig över sina korporativa intressen och att i det syftet reproducera proletariatets diktatur inom proletariatet. För att förbli konkret måste man ju ha klart för sig att den förestående industrialiseringen krävde att arbetarnas antal ökade med miljontals oupplysta landsbygdsinvånare; och att man på dagordningen satte upp att på kort tid tvinga dessa till en industriell disciplin de inte var vana vid. Hur skulle en kåranda ha kunnat tryckas ner under sådana omständigheter (om inte genom politisk atomisering av de nya arbetarmassorna)? Hur skulle man forma förhållandet mellan avantgardet och proletariatet?

Teoretiskt är den proletära diktaturens mekanism helt klar så som Lenin beskrev den för de västeuropeiska kommunisterna speciellt i april-maj 1920 (LW 31/31 ff). Lenin talar där om partiets transmissionssystem till massorna. I dag är det modernt att bli upprörd över Lenins "mekaniska" uppfattning. Om man tittar efter litet närmare visar sig detta vara absurt, även om fackföreningarna till och med figurerar som "kugghjul" på ett ställe. Lenin använder en bild för att göra sig förstådd. Hans uppfattning om fackföreningarnas roll innesluter ett andra "kugghjul", som går åt andra hållet, nämligen skyddar arbetarna mot deras statsapparat. I denna funktion finns det utrymme för proletariatets skråintressen. I fackföreningsbeslutet från 11:e partikongressen 1922 konstateras också uttryckligen en viss "intressemotsättning ... mellan arbetarmassorna och direktörerna som leder statsföretagen eller de ämbetsverk som de sorterar under" beträffande arbets- och levnadsvillkoren. Denna intressemotsättning hänförs till kommersialiseringen av reproduktionsprocessen, till införandet av ett ekonomiskt betraktelsesätt med "koncentration av hela makten i företagsledningarnas händer" (LW 31/170 ff).

Fackföreningarna skulle på ett skickligt sätt förena kampen för att utveckla produktivkrafterna med ett försvar av de arbetandes intressen mot byråkratiska övergrepp. 1920 förklarade Lenin på följande lika lättförståeliga som upplysande sätt hur den proletära diktaturen fungerar: "alla ledande organ i hela Ryssland, i det ojämförligt flesta antalet föreningar och i första hand naturligtvis i alla fackföreningarnas centraler och kontor, består faktiskt ledningen ... av kommunister som genomför alla partiets direktiv. På det stora hela taget har vi alltså en till formen icke-kommunistisk, elastisk och förhållandevis omfattande, mycket mäktig proletär apparat, genom vilken partiet är nära förbundet med klassen och massorna och som under partiets ledning förverkligar klassens diktatur" (LW 31/33). Eftersom arbetarklassen över huvud taget inte kan vara homogen och eftersom den inte kan regera som "en säck potatis" är nödvändigheten av en sådan organisering av dess politiska liv som härskande klass uppenbar. För övrigt organiserade inte den gamla tyska socialdemokratin sitt inflytande på något i väsentliga stycken annorlunda sätt. Lenins modell har inte den minsta spricka, under förutsättning att man över huvud taget är positiv till att arbetarklassen faktiskt har herraväldet under de givna omständigheterna.

Men om man i dag försvarar vårt statsmaskineri under åberopande av denna modell så använder man sig av ett taskspelartrick. Man låtsas att det är en självklarhet att vårt system fungerar enligt Lenins modell, så att man därigenom kan täcka över dess fundamentala svagheter. I den mån det stämmer att apparaten förbinder partiet med klassen och massorna på ett politiskt sätt och inte bara genom en mekaniskt administrativ kontakt – i denna mån har vi "klassens diktatur". Och i den mån det inte stämmer har vi en "diktatur över folket och över arbetarklassen". Hur avgör man då denna proportion, som naturligtvis alltid får ett särskilt kvalitativt förhållande till följd, och inte ett undflyende "å ena sidan – å andra sidan"? För att ta tjuren vid hornen: Hur avgörs den negativt? Genom att arbetarmajoriteten tågar ut ur, drar sig tillbaka från "apparaten", vilken därigenom blir en apparat i vanlig mening. Av Lenins levande mekanism kvarstår då det byråkratiska skelettet. Det proletära elementet försvinner också ur umgängesstilen. Karriärämbetsmannen blir dominerande, även om han så skulle ha proletärt ursprung, det går inte på några månader, men på några år. Arbetarklassen regeras.

Tidigt på sommaren 1920 hade Lenin lagt fram sin syn för de västeuropeiska kommunisterna som ett säkert påstående, något man kunde fråga "varenda bolsjevik" om. Men i december 1920 utbröt en diskussion om de sovjetryska fackföreningarna där arbetarmassornas passiva motstånd var en förutsättning. Trotskij var den utlösande faktorn genom att han inte insåg detta faktum och därför ville "skaka om" den politiskt och administrativt dåligt fungerande fackföreningsapparaten, d.v.s. uppifrån sätta in lämpliga kadrer. Men inte heller Lenin ville till en början medge att diskussionen som höll på att komma igång handlade om något mer än överflödigt käbbel mellan intellektuella i partiet. Men fackföreningsdiskussionen visade sig snart vara ett symptom inom partiet på hur arbetarna reagerade på den kris som följde efter inbördeskriget. Det var under perioden kring upproret i Kronstadt, och på den följande 10:e partikongressen måste man försöka ena avantgardet. Under denna diskussion ledde helt enkelt den polemiska konstellationen till en viss förskjutning av hur Lenin framställde förhållandet mellan partiet och arbetarklassen: d.v.s. han var tvungen att betona den negativa aspekten, skillnaden mellan avantgarde och klass, eftersom demokratin underifrån började bli farlig, innehöll fientliga influenser.

Till att börja med konstaterade Lenin nyktert att proletariatets diktatur "inte kan förverkligas genom en organisation som omfattar alla industriarbetarna". Här betonas alltså för första gången en arbetsdelning vid maktutövandet. "Det blir så att partiet så att säga suger upp proletariatets avantgarde och att detta avantgarde förverkligar proletariatets diktatur" (LW 32/2). För: "Vet kanske varje arbetare hur staten ska regeras?" (LW 32/47) Den centrala statsförvaltningen – "den är ett jättemaskineri"! (LW 32/52) "Vi har inget annat stöd än de miljontals oupplysta proletärer, som för det mesta är okunniga, outvecklade och obildade, men som proletärer följer sitt parti". (LW 32/43) Deras plats är i fackföreningarna som skolor till kommunism och förvaltning. "Om de tillbringar dessa år i skolan så kommer de att lära sig, men det går långsamt. Vi har inte ens likviderat analfabetismen". (LW 32/48) "För att regera behöver man en armé av härdade revolutionärer", just "bolsjevikerna, som har gått i en tjugoårig partiskola". (LW 32/48) För att senare kunna släppa fram hela klassen i den statliga och ekonomiska ledningen "krävs det fostran". (LW 32/51)

Men den egentliga svårigheten låg ändå mindre i den fackliga än i den politiska kvalifikationen, åtminstone i det sammanhanget som är av intresse här. Om spektrumet av arbetarklassens politiska ställningstagande bryts på ett visst ställe blir den en konfrontation istället för kontinuerlig påverkan. Om man nu vill komma över brytningen utan att förändra den grundläggande inriktningen (vilket över huvud taget inte skulle kunna vara möjligt), så bortfaller, åtminstone i praktiken, den politiska kontrollen, den politiska återkopplingen nerifrån och uppåt som aktiv funktion. Då förverkligas proletariatets diktatur – formellt kan man fortfarande beskriva det så som det gjordes i maj 1920 – som ett nivågrupperat förhållande mellan fostrare och fostrade, genom att fackföreningarna fungerar som transmission till arbetarklassen, och arbetarna å sin sida tar bönderna, de verkliga "amatörerna", i lära. Mycket snart bortfaller "att fostraren själv måste bli fostrad", och samhället delas upp "i tvådelar – av vilka den ena är upphöjd över det", som Marx sade i teserna om Feuerbach.

Det fanns visserligen utrymme för att de arbetande skulle ha kontroll över enskilda funktionärer, men inte över deras skrå, över partiet. Partiet kunde bara fostra och kontrollera sig självt. I polemiken beskrev Lenin positivt ungefär det som Bakunin förutspådde negativt mot Marx: "I över tjugo år har vi i handling och inte i ord bevisat för arbetarna att partiet är något speciellt, att det kräver politiskt medvetna människor beredda till självuppoffring, att det visserligen gör fel, men korrigerar dem, att det leder och väljer ut människor som vet vilken väg vi ännu har framför oss, vilka hinder vi ännu måste övervinna" (LW 32/74). Detta påminner tveklöst om hur beprövade präster framställde sig själva i forna dar. Här har den senare partimetafysiken och -mystiken sin början. Men det är inget fantasteri, som Marx utropade, utan ett uttryck för den nya samhällsformationen i status nascendi.

Särskilt beslutsamt tillbakavisade Lenin alla angrepp mot politiken att göra utnämningar och tillsätta viktiga parti-, stats- och fackföreningsfunktionärer uppifrån. Att avstå från detta, sade han, skulle innebära att man gav upp partiets ledande roll, och detta skulle i sin tur innebära sovjetmaktens undergång. Om det stämmer, och allt talar för att hade rätt, så måste man alltså tillämpa just den hierarkiska tillsättning som Marx menade var oförenlig med kommunens anda. Under dessa omständigheter kunde inte heller alla vara lika inom partiet, speciellt som det bara var en minoritet, partimedlemmarnas "Gamla garde" som hade gått i en "tjugoårig skola". När partiet segrat och var den enda härskaren, fanns det naturligtvis hela tiden inställsamma karriäristiska element som måste rensas ut.

Men framför allt gjorde det Gamla gardet en hierarkisk indelning av sig självt: efter hur höga funktioner man hade i apparaten, som ju längre de varade, desto mera korrelerade till graden av lydnad, inte gentemot doktrinen, utan gentemot den härskande fraktionens linje. För det var mycket viktigare att statsapparaten fungerade efter ett kommando och uppträdde enhetligt utåt och neråt än vilket kommando den lydde. Eftersom de småborgerliga skiktens politiska intresserepresentation måste elimineras till förmån för en intresseutjämning genom den proletära diktaturen, så kunde man i längden inte heller tillåta någon indirekt representation av de andra strömningarna genom partifraktioner. De förbjöds också sedan som ett resultat av fackföreningsdiskussionen. Isaac Deutscher har i sina verk om Stalin och Trotskij och i "Den ofullbordade revolutionen" på ett övertygande sätt visat hur fraktionsförbudet reducerade partiets kontroll över sig självt, och så småningom dödade partiets inre liv. Från och med nu hade oppositionerna fel så fort de framträdde. Den som ville ändra något måste sätta allt på ett kort: han måste försöka erövra makten över partiet. Detta tvingade fram en mekanism för maktstrider så som de brukade gå till i de orientaliska despotierna.

Efter inbördeskriget visade det sig att de 6 miljonerna fackföreningsmedlemmar det var frågan om inte på något sätt garanterade att det existerade en arbetarklass med förmåga att agera och härska. Lenin valde själv så tillspetsade formuleringar över bortfallet av detta avgörande "kugghjul" för transmissionen till bönderna att opponenterna förebrådde honom, att han enligt sina egna ord utövade en diktatur för en icke existerande klass. Lenin framställde verkligen läget som om partiet hade blivit arbetarklassens ställföreträdare och höll dess plats. Under den period då maktapparaten formerade sig för revolutionens positiva uppgift, när den präglade den grundläggande gestalt som skulle bestå under årtionden, kunde man över huvud taget inte låta det stora flertalet av arbetarna få ett ord med i laget, eftersom de hade deklasserats genom storindustrins stillestånd, hade "kastats ur klasspåren". "Fabrikerna och verken står stilla proletariatet är försvagat, splittrat, kraftlöst" (LW 33/46). "I den mån den kapitalistiska storindustrin är förstörd, i den mån fabrikerna och verken står stilla är proletariatet försvunnet." (LW 33/46) Än mer: "Då man talar om 'arbetare', tror man mycket ofta, att det betyder fabriks- och verkstadsproletariatet. Det betyder det inte alls. Till våra fabriker och verkstäder har det alltsedan kriget strömmat människor, som inte alls varit av proletär härkomst utan begett sig dit för att gömma sig undan kriget. Och är verkligen de samhälleliga och ekonomiska betingelserna hos oss i dag sådana, att det är verkliga proletärer som beger sig till fabrikerna och verkstäderna?" (LW 33/286) Dessutom hade man sedan Oktoberrevolutionen uppbådat det ena efter det andra av de medvetna elementen till militärt och politiskt tunga uppgifter, och dragit dem till den nya apparaten. Bourgeoisin kalkylerade alltså "alldeles riktigt med att 'arbetarklassens krafter', de verkliga krafterna, nu utgöres av denna klass' mäktiga avantgarde (Rysslands kommunistiska parti ...), plus de element, som försvagats mest genom deklasseringen och som är mest lättpåverkade av de mensjevikiska och anarkistiska svängningarna" (LW 33/7).

Det vill säga: Sovjetmakten, proletariatets diktatur vilade redan helt och hållet på enbart det kommunistiska partiets herravälde. Lenin fortsatte: "Parollen 'mer tillit till arbetarklassens krafter' utnyttjas nu faktiskt i syfte att stärka mensjevikernas och anarkisternas inflytande: detta bevisade och åskådliggjorde Kronstadt våren 1921 fullt påtagligt" (LW33/7). Avantgardet hade nu bara arbetarklassens "historiska" intressen, framtidsintressen, bakom sig, men inte längre dess omedelbara intressen. Från och med nu var det inte längre frågan om ifall arbetarklassen kunde ha förtroende för partiet, och dess ledare, utan om partiet kunde ha förtroende för arbetarklassen. Tid efter annan bekräftas detta. Det är inte arbetarna som tackar sina ledare, utan ledarna tackar arbetarna för deras insatser, och det verkar vara helt i sin ordning. Paternalismen har blivit det grundläggande draget i förhållandet mellan partiapparaten och arbetarklassen. Med denna långsiktigt verkande konstellation, kunde det spelrum som fanns och som möjligen kunde vara av betydelse för den fortsatta utvecklingen av de subjektiva produktivkrafterna och för att minska den improduktiva konsumtionen, bara förbindas med den grad av "pedagogisk" kvalifikation och upplysthet hos "fostraren" som motsvarade utvecklingen inom partiet. Här hade den paralysering och decimering av de mest medvetna elementen som förorsakades av Stalins apparat en förödande effekt; genom att de gjorde det omöjligt att utnyttja detta spelrum och banade väg för de mest stupida, de politiskt och moraliskt mest obildade byråkraterna.

Leninismens dilemma, det som enheten i den gamla partikärnan stupade på efter Lenins död, kommer tydligast till uttryck genom det faktum att Lenins medicin mot byråkratiseringen var en rekrytering av nya, oförbrukade kadrer ur arbetarklassen, en rekrytering till den apparat som sedan länge konfronterats med massorna. Varenda gång oppositionen talade om byråkratisering och därmed mer eller mindre medvetet alltid siktade på själva partiapparaten och inte i första hand de byråkratiska utväxterna i sovjetapparaten, så svarade Lenin med motfrågan: Var finns de tillförlitliga och bildade arbetarkadrer ni har förberett så att vi kan sätta in vårt folk på de uppdrag där vi nu måste lita till främmande element? Lenin kunde inte argumentera på något annat sätt, eftersom han ju redan hade insett att kampen mot byråkratiseringen, alltså dess existens, skulle bli lika utdragen som den tid det tog att skapa socialismens materiella grundvalar. Han förutsåg naturligtvis inte att skolningsarbetet bland massorna bara skulle få den framgången att man drog massornas mest energiska, och i den önskade riktningen mest upplysta element till högre poster, och i en massiv skala reproducerade deras omyndighet och oförmåga att regera.

När Lenin sökte byråkratiseringens orsaker gick han, utifrån vad vi kan se med våra nuvarande erfarenheter, uppenbarligen vilse. På 11:e partikongressen skildrade han ett fall, där ett inköp av franska köttkonserver i utbyte mot sovjeternas inte så värdefulla papperspengar, alltså en mycket fördelaktig affär, inte skulle kommit till stånd utan Kamenev, som var Lenins ställföreträdare i folkkommissariernas råd under dennes sjukdom. "... hur skulle ryska medborgare kunna lösa denna fråga utan RKP:s centralkommittés politiska byrås samtycke!... Detta skulle naturligtvis vara fantastiskt att föreställa sig." "Av det undersökningsmaterial, över vilket jag förfogar, ser jag att en ansvarig kommunist sagt till en annan ansvarig kommunist: 'I framtiden kommer jag inte att tala med er utan advokat'." "... det finns inga skyldiga, de finns bara beskäftigt springande, oreda och dumheter." Naturligtvis finns det sabotörer, "men kan man kämpa mot dem, då läget är sådant som jag skildrat? Detta är skadligare än varje sabotage" (LW33/280 ff). Men var såg Lenin orsaken? "Alla institutioner fanns på ort och ställe. Vad var det som fattades? – Det fattades kultur hos nittionio på hundra av funktionärerna i Moskvas konsumtionsförening ..." "Varje bokhållare, som genomgått ett kapitalistiskt storföretags skola, är i stånd att uträtta en dylik sak ..." "Även de enklaste statsangelägenheter måste man gripa sig an på ett kultiverat sätt."

Sedan dess har det visat sig, senast i DDR och Tjeckoslovakien, att varenda bokhållare i vårt system kan glömma bort hur man gör. Det Lenin på den tiden härledde direkt till den ryska bristen på kultur blev början till det en tidigare ungersk regeringschef, Andras Hegedüs, för några år sedan beskrev som ett "system av organiserad ansvarslöshet". Ungrarna har länge haft det så. Under Maria Theresia gällde följande valspråk i Donau-monarkins armé: "Det är bättre att ingenting göra än att göra fel." Den mentaliteten härskar i varje byråkrati och hierarki, där länkarna bara bär ansvar och är beroende uppåt, och av princip inte har några skyldigheter att samarbeta.

Lenin såg naturligtvis genast tendensen till att även den nya kadern blev byråkratiserad vilket alltså helt uppenbart måste hänga ihop med själva institutionernas väsen. Vad hade han annars för skäl till att vilja hålla åtminstone det fåtal utanför apparaten som direkt ägnade sig åt politisk-kulturell upplysning bland massorna? "Tillhör de en institution så blir de byråkratiserade ..." (LW 33/56). När det gäller känsliga frågor ger våra propagandister än i dag större akt på sina överordnades miner än på reaktionen hos de åhörare de ska övertyga.

Men under vissa omständigheter hänvisades även Lenin till byråkratiska mediciner. Hans kamp mot byråkratiseringen och mot sådana följdföreteelser som korruption etc. kulminerade i de bekymmer han hade beträffande en institution som också den bara var en del av apparaten: Arbetar- och bondeinspektionen som myndighet. Fastän han blev besviken på den ägnade han sitt sista stora skriftliga arbete åt dess program, och att lägga grunden till dess nyorganisering. Eftersom den skulle ha två huvuduppgifter, nämligen att rensa ut skurkar från ämbeten och rationalisera förvaltningsarbetet efter förebilder från väst, ville han koncentrera "Rysslands bästa element dit". Och han skissade en mönsterbild av dessa funktionärer, som i sig skulle förena revolutionär omutlighet och sakkunskap.

Men när han ställde sitt förslag måste han redan räkna med ett ringaktande hån från parti- och sovjetbyråkraterna, som i det här fallet skulle komma att få rätt. För övrigt befann sig Stalin i spetsen för Folkkommissariatet för Arbetar- och bondeinspektionen fram till maj 1922. Det var Stalins apparat som Lenin ville plocka isär och sätta ihop på nytt. Men Arbetar- och bondeinspektionen var och förblev inte ett fiasko därför att man här tillfälligtvis ville driva ut djävulen med belsebub, utan för att man inte kan kurera apparaten med apparaten. Lenin var inte den förste som kom på en institution av det här slaget. 1722, tre år före sin död, hade Peter I inrättat en "prokuratorsinstitution" för att övervaka förvaltningsapparatens funktionärer.

Redan den mest humane och mest upplyste despot man kan tänka sig i den indiska historien, den store Maurya-kejsaren Asoka, hade två och ett halvt århundrade före vår tidräkning sin "Arbetar- och bondeinspektion", sina "rättvise-ombud", vilka skulle kontrollera den omfattande ämbetsmannakårens moral och tillförlitlighet, och skydda folket mot övergrepp... Varje officiell arbetar- och bondeinspektion innebär ett erkännande av att den folkkontroll som kommunen borde upprätta saknas, ett bevis på en statsapparat som är isolerad från de arbetande människorna.

Om man bara följer den politiska utvecklingen som skedde inom Lenins parti efter dess maktövertagande, framträder inte händelsernas egentliga mening klart nog. Den historiska funktionen för det bolsjevikiska "partiet av ny typ" var att förbereda apparaten för ett produktivt omstörtande av den traditionella ryska samhällsstrukturen, för en våldsam industrialisering, och frambringa detta ur sina egna led. Stalins "förändring av naturen", koloniseringen av områdena i norr och Sibirien skulle ha varit lika omöjlig att genomföra som byggandet av kinesiska muren utan ett tvångsarbete i stor skala. Därför rekryterades Ivan Denisovitsj. Alla partistrider mellan "vänstern" och "högern" på tjugotalet var ingenting annat än despotins födslovärkar. De stridande insåg för sent att det aldrig hade gällt "vänster" eller "höger", och att deras uppträde hade en ofelbar verkan: Apparaten stärktes. Vad som negativt verkade vara ett utplånande av demokratin inom partiet, var baksidan av den process, i vilken entydiga hierarkiska underordnande-förhållandena skapades och fixerades uppifrån inför den egentliga, ekonomiska revolutionen. När det lydiga, fogliga verktyget var redo fanns det inte längre något kommunistiskt parti, inte heller något leninistiskt. Det fanns en politisk administration som flankerades av terrororgan. Det som fanns kvar av kommunismen var individuella samvetskonflikter hos enstaka kamrater här och var i organisationen.

Enligt Platons erfarenhet är den politiska människans existens tragisk om hon "inte har hittat den stat som passar henne". Detta fick Trotskij, Zinovjev, Bucharin och många andra revolutionärer uppleva, som i sig hade upprättat en annan stat än den som blev resultatet av deras kamp. De, och särskilt Trotskij, var beundransvärt oförmögna att slinka in i sin alienerade produkt. De förlorade makten därför att de inte passade den stat som var i vardande. Stalin vann eftersom han passade den. Inte bara på grund av det ständiga hotet, nej, utan på grund av den positiva uppgiften att driva in massorna i en industrialisering som de inte önskade sig med detsamma, så måste Sovjetunionen ha en järnhård "petersk" ledning. Skulle en subjektivt begåvad människa som Stalin ha förmått anpassa sig till detta syfte, så hade den gamla partitraditionens ideologiska informationsmedel och ramar räckt längre, och den yttersta terrorn hade kunnat undvikas, kejseri-vansinnet kunnat besparas. Men knappast mer. Klyftan mellan materiella framsteg och socialpolitisk frigörelse var oundviklig, vilket föregrips i Dostojevskis legend om storinkvisitorn. Först massornas språngartade tekniskt-kulturella kvalificering kunde skapa förutsättningar för socialistiska produktionsförhållanden.

Men man får bara inte förbise att detta är ett rättfärdigande av det slag som Marx också gav åt bourgeoisins revolutionära verksamhet. Det gäller en antagonistisk realitet, i vilken "man bara når en högre utveckling av personligheten genom en historisk process, där individerna offras" (MEW 26.2/111). Och det tvingar oss inte på något sätt att upprepa den suveräna cynismen i Goethes Västöstliga divan, som lyder:

"Skulle detta kval oss kväla,
då det ökar lustan vår?
Tärdes inte myriader själar
i Timurs herraväldes spår?"

Detta i än mindre grad, då den konkreta formen på den industriella uppgången inte får tolkas fatalistiskt. Särskilt kan man göra en bedömning av hur stora följder det fått – hur man än bedömer dem – om Lenin, som Mao Tse-tung i Kina, överlevt längre, och vilka möjliga modifikationer som alltså skulle ha kunnat ske.

Stalin-perioden berövade leninismen dess humanistiska perspektiv genom att på ett radikalt pragmatiskt sätt helt utlämna den åt den aktuella praktiken, och av varje sovjetisk nöd göra en allmängiltig dygd. Lenins åtgärder, som hängde ihop med en fruktansvärd kamp för att överleva i en belägrad fästning, skulle inte betytt några oföränderliga inskränkningar för partiets förmåga att leva och utvecklas under nya, förändrade förhållanden. Genom att hålla fast vid allt Lenin en gång hade genomdrivit (som förbudet mot fraktioner, vilket omöjliggjorde till och med bildandet av olika tendenser i partiet) stelnade partiet under Stalin i den första, tidiga strukturella anpassningsformen som uppkommit i en speciell situation. Liksom inom den biologiska evolutionen kan sådana våldshandlingar även inom den historiska evolutionen leda den organism det gäller in i en återvändsgränd.

Om man inte helt vill lämna tanken på att en bättre väg hade varit möjlig, så är det denna punkt man måste knyta an till när man funderar i efterhand. Är det tänkbart med någon annan metod än Stalins för att genomdriva det absolut nödvändiga samtycket från partiet, för en enda, men mer gynnsam praktik vid den protosocialistiska industrialiseringen? Lenin förutsade att sovjetmakten skulle gå under om det skedde en brytning i politbyrån på grund av motsättningen mellan Stalin och Trotskij. Då den brytningen skedde, blev enligt logiken i Lenins profetia tillintetgörandet av den ena av de båda fraktionerna ett överlevnadsvillkor. Skulle man under en fortsatt auktoritet från Lenin – med en högre nivå på det teoretiska arbetet! – ha lyckats bevara enheten i partiet, d.v.s. framför allt partiledningens politiskt-administrativa praktiska arbete, genom en verklig diskussion om de föreliggande alternativen? Endast med denna förutsättning kunde partikärnan förbli tillräckligt levande under det pansar som anlades på 10:e partikongressen för att senare, vid rätt tidpunkt och helt medvetet, göra sig av med det igen. I Lenins modell var den förestående vägen en förmedling till det kanske avlägsna socialistiska målet. Detta medvetande skulle överleva i partikärnan och överlämnas till nästkommande generation. Genom att Stalin alldeles för tidigt utropade en socialistisk författning, samtidigt som han lät skjuta det Gamla gardet, konstaterade han, och fullbordade samtidigt, förstörandet av detta medvetande. Från och med då var rörelsen allt och målet intet, åtminstone i parti- och statsapparatens vardagsliv. Om det kommunistiska idealet – vilket sedan framför allt visades under kriget – ändå överlevde under ytan, så att det under femtiotalet kunde bryta fram i en gestalt av en närapå religiös längtan efter Lenin, så gällde detta framför allt något inom individerna, ett samhälleligt faktum utan samhällelig form, utan organiserad manifestation.

Frågan om en passerad möjlighet är i och för sig alltid spekulativ och går inte att besvara. Men i det här fallet lönar den sig ändå som fråga, eftersom det i dag gäller en livs- och utvecklingsform bortom det stalinistiska stelnandet. Partiet har sedan Stalin alltid bara anpassat sig till det yttre inför nya lägen. Lenin såg tre faser av kommunismen: proletariatets diktatur (fram till upprättandet av socialismens grunder), socialismen och kommunismen. Kritiken mot det nuvarande tillståndet i det sovjetiska statssystemet kan man helt enkelt sammanfatta så, att det ännu inte har kommit ett enda betydande steg längre än de strukturer som skapades under tjugotalets mycket specifika förhållanden, för den första av de tre nämnda faserna. Med denna stelnade kontinuitet kan Sovjetunionen svårligen fullända ens grunderna för socialismen, redan av den anledningen att det ju inte är en rent teknisk uppgift. Det sovjetiska samhället behöver ett förnyat kommunistiskt parti, under vars ledning det kan utnyttja de produktivkrafter som arbetats fram under industrialiseringsdespotismens årtionden, och göra ett uppbrott till nya stränder, till den egentliga socialismen. Om ett hypotetiskt alternativ till Stalin ironiskt nog ser sig hänvisat till en annan personkult kring en överlevande Lenin, så kan alternativet till dagens partipolitik stödja sig på ett mäktigt block av progressiva krafter och intressen i det industrialiserade protosocialistiska samhället. Det finns en objektiv grund och en subjektiv faktor för en ny politik – båda delarna finns i mångfald. Och den uppgift partiet måste ta som utgångspunkt för en förnyelse, är en adekvat intellektuell och politisk organisering av dessa subjektiva faktorer.

1972-1973

 

<- Inledning | Del 2 ->
Innehåll

 

Anmärkningar:

[1] Se även P. Matticks recension av ovan nämnda bok, i vilken författaren kommer till en liknande slutsats: Den förrådda revolutionen, One Big Union Monthly, 1937.

[2] I själva verket är det endast detta som kan kallas "negationens negation" (syntes). "Denna återställer inte den privata äganderätten men däremot den individuella äganderätten i den utsträckning, som den kan förenas med de landvinningar, som den kapitalistiska epoken har gjort: samverkan och gemensam besittning av jorden och av de produktionsmedel, som arbetet självt har frambragt."

[3] D.v.s. i kapitalismens tidiga fas. Se Marx "Kapitalet", bd. 1, kap. 22, avsnittet om abstinensteorin.

[4] Se Engels kritik av de italienska anarkisterna i Om Auktoriteten (1873).

[5] Artikel publicerad i bl.a. "New-York Daily Tribune" nr. 3687, den 9 feb. 1853. Se det engelska originalet.

[6] Referensen är inte korrekt.

 

Last updated on: 1.24.2010

Rudolf Bahro Arkivet | Marxists Library - verk på engelska
Svensk avdelning | MIA