Skrivet: 1973
Översättning: Lennart Schön
Digitalisering: Martin Fahlgren
HTML: Jonas Holmgren
Likt människor har också böcker sitt öde och sin levnadshistoria och vi beslöt oss för att följa Kapitalets historia under dess mognadsperiod från 1850 till 1863. Trots att någon volym av Kapitalet ännu inte utkommit, så utvecklade Marx inte desto mindre under denna period alla de viktigare delarna av sin ekonomiska teori. Kapitalets historia är väsentligen historien om bakgrunden till denna teori och om hur den utvecklades.
Historien om Marx ekonomiska lära är så dramatisk och så full av händelser att den utgör en mycket intressant läsning och då inte bara för dem som fördjupat sig i marxismens historia.
Men varför skall man överhuvudtaget kunna historien om Marx' ekonomiska teori? Är det inte tillräckligt att studera själva teorin så som den framträder i Kapitalets fyra volymer? Denna historia måste vi ha kunskap om, eftersom Marx' ekonomiska lära endast rätt kan förstås i sin utveckling, i sin skapelseprocess. Annars kommer den säkerligen endast att förstås på ett dogmatiskt vis, det vill säga på ett sätt som är förvrängt, falskt och ytligt.
Studiet av Kapitalets historia ger oss en möjlighet att fastställa de tidsperioder under vilka Marx skrev de enskilda volymerna. Vi kommer då att finna att manuskriptet till den fjärde boken fullbordades i början av 1860-talet och den tredje boken vid mitten av samma decennium. Den första boken publicerades 1867 och den andra gjordes klar för tryckning av Engels huvudsakligen på grundval av manuskript som Marx sammanställt under 1870-talet. Så Marx skrev så att säga Kapitalet från slutet till början, från den fjärde till den första boken (även om den andra inte passar in i detta schema). Vi skall senare visa att det verkligen förhöll sig så och vi skall också söka visa skälen härtill. Till att börja med kan det framhållas, att kunskapen om och förståelsen av detta faktum, som är så viktigt för Kapitalets historia, också är av betydelse för att grundligt kunna studera detta verk. Marx' ekonomiska teori utvecklades ganska oroligt. Dess utvecklingsnivå, dess mognadsgrad förändrades mycket inte bara mellan 1840-, 1850- och 1860-talen utan också inom varje decennium. Detta återspeglas också i den terminologi som Marx använde.
Genom att studera Kapitalets historia kan vi följa, hur Marx utarbetade sin ekonomiska lära, hur han upptäckte det kapitalistiska produktionssättets lagar, hur han övervann den borgerliga politiska ekonomins brister och hur han revolutionerade den ekonomiska vetenskapen från arbetarklassens ståndpunkt. Studiet av historien om Marx' ekonomiska teori klarlägger hans skapande metoder och tar oss med in i hans "forskningslaboratorium". Färdighet i Marx' vetenskapliga metod är nyckeln, då man vill tillgodogöra sig den marxist-leninistiska teorin på ett fruktbart sätt och använda den för att förklara fenomenen i vår tids samhälle. I Sovjetunionen har V. V. Adoratski, V. K. Bruschlinski, I. A. Leontjev, A. I. Reul, D. I. Rosenberg och andra forskare ägnat stor uppmärksamhet åt den marxska ekonomiska teorins skapelsehistoria, och de har i hög grad lyckats belysa ämnet. Under senare år har även forskare i Tyska Demokratiska Republiken ägnat sig åt Kapitalets historia.
Historien om hur Marx' ekonomiska lära skapades är något invecklad. Detta har föranlett mycket diskussion mellan undersökarna, eftersom det här krävs en klassificering av historien i vetenskapliga perioder, en nedbrytning av den i olika stadier vilka står i överensstämmelse med den nivå som Marx då hade uppnått i utarbetandet av sin teori. Som en illustration kan de olika schemata nämnas, vilka marxismens historiker i Tyska Demokratiska Republiken lagt fram som grundval för en datering av de skilda perioderna.[1]
Professor Alfred Lemnitz delar in utvecklingen av Marx' ekonomiska teori i fyra stadier: 1843 till 1848/49, 1850 till 1860, 1861 till 1867 och 1868 till 1883.
A. Benary och H. Graul delar in den i tre stadier: 1843 till 1846, 1847 till 1860 och 1861 till 1883.
Wolfgang Jahn föreslår slutligen följande perioder: 1842 till 1846, 1847 till 1862, 1863 till 1867 och 1868 till 1895.
Det framgår här att det är avsevärda skillnader i de föreslagna dateringarna och vi skulle vilja tillägga, att ingen av dem verkar fullt godtagbar. Vi anser att det verkliga, grundläggande kriteriet vid en datering av de skilda perioderna i historien om Marx' ekonomiska lära är den nivå, som Marx hade uppnått vid varje period i utarbetandet av sin teori, särskilt värdeteorin och mervärdeteorin.
Hur kommer det sig att historikerna har dragit så motstridiga slutsatser? Marx' skapande metod kännetecknades särskilt av att hans arbete på den politiska ekonomins område alltid utvecklades i två parallella banor: kritiken av kapitalismen, särskilt kritiken av de borgerliga och småborgerliga teorierna, och utarbetandet av en egen ekonomisk teori. Att lösa dessa två uppgifter vid de ekonomiska undersökningarna var för Marx en enda process. Detta kännetecken hos Marx' undersökningsmetod återspeglas också i den dualistiska titel som han gav sitt arbete: Kapitalet. Kritik av den politiska ekonomin. Marx tänkte ursprungligen kalla sitt verk Kritik av den politiska ekonomin eller Till kritiken av den politiska ekonomin. I ett brev till Lasalle den 22 februari 1858 karaktäriserar han sitt arbete med följande ord: "Arbetet, som det närmast gäller, är en kritik av de ekonomiska kategorierna eller om du så vill, den borgerliga ekonomins system, kritiskt framställt."[2] Det är både en beskrivning av systemet och, genom beskrivningen, en kritik av systemet.
I samband härmed håller inte alls de argument, som A. Benary och H. Graul framför, eftersom de hävdar att Marx mellan 1847 och 1860 sprängde de borgerliga teorierna i politisk ekonomi och sedan från 1861 till 1883 skapade den marxistiska politiska ekonomin. Alla försök att splittra den homogena process i vilken Marx utarbetade sin teori om ekonomin leder till att marxismens verkliga utveckling förvrängs.
Om vi tar perioden från 1850 till 1863, så antager vi att det var just under denna period som Marx utvecklade sina teorier om värde och mervärde samt teorin om genomsnittsprofit och produktionspris, vilken fullbordade mervärdeteorin. Allt det som Marx uträttade innan denna period, det vill säga mellan 1843 och 1849, kan betecknas som förhistorien till hans ekonomiska teori.
Först ett par ord om denna förhistoria. För den marxistiska ekonomiska teorins utveckling var 1840-talet en viktig period. Under denna tid framställde Marx och Engels sin dialektiska och materialistiska historiesyn i sådana arbeten som Ekonomisk-filosofiska manuskript, Den heliga familjen, Arbetarklassens läge i England, Den tyska ideologin, Filosofins elände, Lönarbete och kapital, Tal om frihandelsfrågan, Kommunistiska manifestet och andra. De vidgade den dialektiska materialismen till förståelsen av det mänskliga samhället. I totaliteten av samhälleliga förhållanden framhävde Marx och Engels de materiella ekonomiska förhållandena, produktionsförhållandena, vilka formas oberoende av människors vilja och medvetande, som de ursprungliga och bestämmande faktorerna - i motsats till de ideologiska förhållandena vilka passerar det mänskliga medvetandet innan de framträder. Produktionsförhållandena i sig bestämmes av produktivkrafternas utvecklingsnivå.
Genom att de betonade produktionsförhållandena och isolerade dem från alla andra sociala förhållanden, blev det möjligt för Marx och Engels att upptäcka de gemensamma dragen i skilda länders samhällsutveckling och att därifrån generalisera de förhärskande ekonomiska förhållandena i begreppet ekonomisk samhällsformation. Den objektiva karaktären hos produktionsförhållandena, vilka är beroende av produktivkrafternas utvecklingsnivå, gjorde det möjligt att betrakta utvecklingen av den ekonomiska samhällsformationen som en naturhistorisk process, det vill säga som en strängt lagbunden process. Härigenom fick samhällsvetenskapen för första gången en vetenskaplig grundval.
Detta var i stort sett det geniala i "Idén om materialism i samhällsläran", vilken gjorde Marx och Engels bemärkta under första hälften av 1840-talet.
Här måste vi nämna föregångarna till Marx och Engels: Hegel, som försökte beskriva samhällshistoriens inre utveckling, de franska historikerna Thierry, Guizot och Mignet, vilka diskuterade den engelska revolutionen på 1600-talet och den franska revolutionen på 1700-talet ur klasskampens synvinkel, och de engelska ekonomerna Petty, Smith och Ricardo, vilka undersökte det borgerliga klassamhällets anatomi. Allt detta gav Lenin rätt i att karaktärisera marxismen som den högsta utvecklingsnivån för alla de verkligt stora gärningarna inom historisk, ekonomisk och filosofisk vetenskap i Europa.
Den materialistiska historieuppfattning, som Marx och Engels framförde, var först endast en vetenskaplig hypotes, vilken måste bevisas. "Naturligtvis var det tills vidare endast en hypotes," skrev Lenin, "men en sådan hypotes, som för första gången skapade möjlighet till en strängt vetenskaplig inställning till de historiska och sociala frågorna."[3]
Utan att den ännu blivit fullt bevisad kunde Marx och Engels genom denna hypotes så tidigt som på 1840-talet framställa en enhetlig kritik av det borgerliga samhället från en proletär ståndpunkt, som var helt skild från en småborgerlig. Redan i de arbeten från 1840-talet, som vi hänvisat till ovan, lade Marx och Engels fram argumenten för sin lära om klasskampen. De avslöjade de antagonistiska klassmotsättningarnas väsen i det kapitalistiska samhället och påvisade att dess ekonomiska lagar oundvikligen leder till socialism.
De visade att kapitalismen har sin egen dödgrävare i arbetarklassens skepnad. De bevisade också att de periodiska överproduktionskriserna är oundvikliga uttryck för kapitalismens oförsonliga motsägelser och motsättningar.
Den materialistiska historieuppfattningen gav också den ekonomiska teorin en ytterst viktig ställning inom det marxistiska systemet som helhet. Då produktionsförhållandena är de ursprungliga och bestämmande förhållandena, är det endast genom en undersökning av dessa ekonomiska förhållanden och genom en analys av lagarna för den ekonomiska formationens verkningssätt och utveckling, som man kan identifiera de verkligt drivande krafterna i samhällsutvecklingen och påvisa tendenserna i denna utveckling.
När han hade formulerat den dialektiska och materialistiska historieuppfattningens grundläggande teser, ägnade Marx därför hela sin kraft åt undersökningen av den kapitalistiska samhällsformationens produktionsförhållanden. Lenin gjorde följande anmärkning om detta: "Nu företog sig emellertid Marx, som på 1840-talet uttalat denna hypotes, att utforska det faktiska ... materialet. Han tar en av de ekonomiska samhällsformationerna - varuhushållningens system - och levererar på grundvalen av en oerhörd mängd fakta (vilka han studerat under minst 25 års tid) en ytterst ingående analys av de lagar, enligt vilka denna formation fungerar och utvecklas."[4]
I sin förklaring av den kapitalistiska samhällsformationen koncentrerar sig Marx på produktionsförhållandena, men han följer också de fenomen i överbyggnaden, som korresponderar mot dessa. "I dag - efter Kapitalets tillkomst - är den materialistiska historieuppfattningen inte längre någon hypotes utan en vetenskapligt bevisad teori ..."[5]
Marx' fördjupade arbete på den politiska ekonomins område började i juli 1850. Studiet av det "faktiska materialet", som Lenin uttryckte det, varade ända till hösten 1857. Marx studerade den borgerliga politiska ekonomin och den ekonomiska historien och han undersökte den kapitalistiska verkligheten i dess konkreta framträdelseform. De talrika "Anteckningsböckerna" ger en uppfattning om Marx verksamhet under denna period. Från oktober 1857 till maj 1858 skrev Marx ett manuskript på ungefär 50 tryckark - resultatet av sju års undersökningar och det första utkastet till vad som skulle bli Kapitalet. I detta manuskript utarbetade Marx för första gången de viktigaste aspekterna av sin ekonomiska teori: värdeteorin och mervärdeteorin.
Engels sade att Marx hade gjort två stora upptäckter: den första var den materialistiska historieuppfattningen, den andra var mervärdeteorin. Det var just under arbetet med 1857/58 års manuskript som Marx gjorde sin andra stora upptäckt.
Är 1859 publicerade Marx de första resultaten av detta undersökningsarbete. Det var del I av hans bok Till kritiken av den politiska ekonomin, vilken först endast innehöll en beskrivning av värdeteorin.
1861 påbörjade Marx förberedelserna för den andra volymen av Till kritiken av den politiska ekonomin, men han avbröt snart detta arbete och började med ett nytt stort forskningsprogram, en kritisk genomgång av hela den borgerliga politiska ekonomins område. Detta arbete avsatte det mäktiga manuskriptet från 1861/63 på 200 tryckark, som innehåller den första systematiskt formulerade framställningen av Kapitalets alla fyra volymer. Medan han arbetade på manuskriptet, utvecklade Marx sin teori om genomsnittsprofit och produktionspris och lade sålunda sista handen vid mervärdeteorin.
Från 1864 till 1865 sammanställde Marx nya versioner av Kapitalets tre första volymer och började sedan att förbereda den första för tryckning.
Under arbetet med den ekonomiska teorin utarbetade Marx också strukturen för det framtida Kapitalet. Med hänsyn till både den sammansatta karaktären på denna uppgift och dess betydelse kan man hänföra utarbetandet av Kapitalets struktur till Marx' stora upptäckter på den ekonomiska teorins område. Marx avsåg "att ge bourgeoisin ett teoretiskt slag som den aldrig skall komma att hämta sig ifrån".[6] Slaget måste utdelas med ett perfekt vapen, perfekt inte bara till innehållet utan också till formen. Detta vapen var Kapitalet.
När vi studerar Kapitalets historia, skall vi alltid komma ihåg den träffande karaktäristik som Engels gav av sin store vän, när han sade att Marx inte alls var någon bokmal utan först och främst en revolutionär. Den anmärkningen hjälper oss att undvika en alltför snäv synvinkel, då vi följer utvecklingen av Marx' ekonomiska lära. Hans teoretiska arbete underordnades alltid arbetarklassens intresse, den proletära revolutionens intresse. De grundliga ekonomiska studierna 1850 till 1857 var i lika hög grad direkt förbundna med nederlaget för 1848/49 års revolution som förberedelserna av 1857/58 års manuskript och utarbetandet av mervärdeteorin var förbundna med förväntade nya revolutionära kriser. Men det kom ingen revolution och Marx, som med brinnande iver hade arbetat på att avsluta de grundläggande teserna i sin ekonomiska teori innan "floden", innan revolutionens utbrott, återvände till den noggranna undersökningen av ekonomiska problem utan att ta hänsyn till Engels ihållande önskan om att han, oavsett händelseutvecklingen, skulle publicera de teoretiska resultat som han redan uppnått. Inte förrän 1867 publicerade Marx sin mervärdeteori i den första boken av Kapitalet, det vill säga gott och väl tio år efter det att den utarbetats! Detta var ett exempel på Marx' samvetsgrannhet i teoretiska frågor.
Den period - från 1850 till 1863 - som vi tagit till undersökningsobjekt, förser oss med allt det som vi behöver veta om Marx' arbetsmetod och "forskningslaboratorium". Detta inbegriper hans "Anteckningsböcker" och hans utkast till manuskript, hans publicerade arbeten och hans vidsträckta brevväxling. Genom alla dessa arbeten och dokument kan vi noggrant följa utvecklingen av Marx' ekonomiska idéer och i sin helhet återskapa hans tankegångar.
Sedan Marx blivit utsparkad från Paris anlände han till London i slutet av augusti 1849 och levde där under resten av sitt liv. I mitten av september förenades han med sin fru och barn, som kom från Paris, och i början av november kom också Friedrich Engels. Här började en ny period av Marx' teoretiska aktiviteter, 1850-talets period.
Denna nya period kan endast förstås om den betraktas tillsammans med det föregående decenniets period, som den är oskiljaktigt förenad med.
Inom den ekonomiska vetenskapen gjordes de största framstegen under 1840-talet genom Marx' Filosofins elände, som publicerades 1847 i Paris och Bryssel, och genom hans föreläsningar om Lönarbete och kapital, hållna i december 1847 vid Tyska arbetares klubb i Bryssel och tryckta som en serie ledande artiklar i Neue Rheinische Zeitung i april 1849.
I dessa arbeten började Marx att i detalj utarbeta sin ekonomiska teori på grundval av den materialistiska historieuppfattningen. Samtidigt ingick här hans kritik av de borgerliga ekonomerna.
I Filosofins elände blottade Marx den grundläggande metodologiska bristen i hela den borgerliga politiska ekonomins system - dess ohistoriska karaktär, dess strävan att framhålla kapitalismens ekonomiska lagar som naturens eviga lagar. "Ekonomerna framställer de borgerliga produktionsförhållandena ... som fixa, oföränderliga, eviga kategorier. ... Ekonomerna förklarar för oss hur man under dessa givna förhållanden producerar, men vad de inte förklarar för oss är, hur dessa förhållanden själva produceras, det vill säga den historiska rörelse som låter dem födas."[7]
Som ett resultat av det historiska angreppssättet på samhälleliga förhållanden formulerade Marx i Filosofins elände en av de viktigaste teserna i sin ekonomiska lära: Produktionsförhållandena är inte, som de borgerliga ekonomerna anser, förhållanden mellan ting utan i stället förhållanden mellan människor genom tingen. Genom att se produktionsförhållandena på detta sätt kunde Marx övervinna de borgerliga ekonomernas ohistoriska karaktär och empirism.
I Filosofins elände klargjorde Marx Smiths och Ricardos verkliga ställning i den ekonomiska vetenskapens historia, och han visade att Proudhons ekonomiska teori, vilken sades vara det sista ordet i politisk ekonomi, var ett steg tillbaka jämfört med Smith och Ricardo. "Ricardos värdeteori är den vetenskapliga tolkningen av det nuvarande ekonomiska livet, herr Proudhons värdeteori är den utopiska tolkningen av Ricardos teori."[8]
Marx' kritiska kommentarer till Ricardos On the Principles of Political Economy (Om den politiska ekonomins principer) från 1844 gör det möjligt för oss att fatta det kvalitativa språng, som Marx fullbordade beträffande förståelsen av det kapitalistiska produktionssättets väsen. I dessa kommentarer förkastar Marx ännu Ricardos arbetsvärdeteori från en felaktig ståndpunkt.[9] Engels attackerade likaså arbetsvärdeteorin i sin Umrisse zu einer Kritik der Nationalökonomie (Utkast till en kritik av nationalekonomin). Han skrev: "Skillnaden mellan verkligt värde och bytesvärde grundar sig på ett faktum - nämligen att ett tings värde skiljer sig från den så kallade ekvivalent som det bytes mot; det vill säga att denna ekvivalent inte är någon ekvivalent."[10] Marx gjorde senare följande kommentar till denna punkt: "Engels försöker förklara skillnaden mellan bytesvärde och pris genom att handel är omöjlig då varor bytes på grundval av sina värden."[11] Marx hade 1847 behandlat alla aspekter av detta misstag. I Filosofins elände skisserade han, så att säga, utgångspunkten för nästa undersökning inom den politiska ekonomin. Först och främst måste en kritisk analys av Smiths och Ricardos teorier genomföras, och undersökningen av Englands ekonomiska förhållanden i allmänhet måste påbörjas, eftersom den engelska bourgeoisin "är typen för den moderna bourgeoisin överhuvudtaget".[12] Denna viktiga sats var ett resultat av begreppet ekonomisk samhällsformation, den uttryckte en konkretisering av detta begrepp, och i ett brev till Engels den 2 april 1851 hänvisar Marx uttryckligen till de engelska ekonomerna Smith och Ricardo som höjdpunkten inom borgerlig ekonomi.[13]
I Filosofins elände hade Marx redan visat att mänsklighetens produktionsförhållanden är en del av den politiska ekonomin och att de ekonomiska kategorierna uttrycker dessa produktionsförhållanden.[14]
Uttalandet om den samhälleliga produktionens företräde, om att produktionsförhållandena utgör en enda enhet med produktivkrafterna gentemot andra samhälleliga förhållanden, var av grundläggande betydelse i detta sammanhang: "Det är det sätt, varpå produktivkrafterna utbyts, som bestämmer det sätt, varpå produkterna utbyts'... Så ser vi också i samhällshistorien att sättet för produkternas utbyte regleras efter sättet för deras framställning."[15]
Vi måste nu fråga oss i vilken utsträckning Marx utarbetade sina egna teorier om värde och mervärde i Filosofins elände och Lönarbete och kapital. Men innan detta görs, är det fortfarande nödvändigt att granska de klassiska borgerliga ekonomernas värde- och mervärdeteorier. Därigenom blir det möjligt för oss att göra en klar jämförelse mellan innehållet i Marx' två arbeten och de slutsatser som Smith och Ricardo redan hade uppnått.
Kapitalets fyra volymer och Till kritiken av den politiska ekonomin ger en noggrann redogörelse för den borgerliga politiska ekonomin. Här lämnas endast de slutsatser som Marx drog av sin analys av den borgerliga politiska ekonomin.
De erkända borgerliga ekonomernas största förtjänst var deras försök "att begripa det inre sambandet", att förstå "det inre sambandet i motsats till mångfalden av yttre former".[16] Det framgår framför allt av att de formulerade arbetsvärdeteorin.
Till och med det enkla påståendet, att det mänskliga arbetet är värdets källa, var en epokgörande tilldragelse i den politiska ekonomins historia. Från den engelske ekonomen W. Pettys exempel visar emellertid Marx "att insikten om arbetet som källa till den materiella rikedomen ingalunda utesluter oförståelsen för den bestämda samhälleliga form, i vilken arbetet är källa till bytesvärdet."[17] Denna oförståelse är dock i större eller mindre utsträckning karaktäristisk för alla borgerliga ekonomer. Det är en följd av den borgerliga politiska ekonomins apologetiska uppfattning om det kapitalistiska produktionssättet som en evig, naturlig produktionsform.
Det viktigaste villkoret för en förståelse av det värdeskapande arbetets specifika historiska karaktär är att skilja, både i själva arbetet och i dess produkt, mellan det materiella innehållet (nyttig verksamhet, arbete i en specifik, gripbar form och bruksvärde som produkten av detta arbete) och den samhälleliga formen (förbrukning av mänskligt arbete i allmänhet, oavsett dess specifika form, och värde som produkten av detta arbete).
Men klassisk borgerlig ekonomi visade endast en begynnande förståelse för arbetets och arbetsproduktens dubbelnatur i det kapitalistiska samhället.
"Den analys, som reducerar varan till arbete i dess dubbelform ... är det kritiska slutresultatet av den klassiska politiska ekonomins mer än halvtannat sekel pågående forskningar ..."[18] De borgerliga ekonomerna var emellertid inte förmögna att konsekvent skilja mellan bruksvärde och värde, mellan konkret och abstrakt arbete, och även då denna distinktion framträdde i deras överväganden, så var de vanligen omedvetna om den och den förblev ett isolerat fenomen.
Den borgerliga politiska ekonomins likställande av bruksvärde och värde uttryckte dess egen säregna fetischism. Denna fetischism är i sin tur en konsekvens av att produktionsförhållandena i det kapitalistiska produktionssättet med nödvändighet antar formen av ett förhållande mellan ting. För de borgerliga ekonomerna, skrev Marx, "är kapitalets materiella element integrerat i den samhälleliga formen som kapital".[19]
I denna analys av den borgerliga politiska ekonomin undersökte Marx omsorgsfullt alla de element till en vetenskaplig förståelse av arbetets och dess produkts dubbelnatur i det kapitalistiska samhället som stod att finna hos de erkända författarna (speciellt hos Ricardo), varigenom de klassiska ekonomernas arbetsvärdeteori överhuvudtaget kunde bli källan till Marx' värdeteori. Om det tjugonde kapitlet i Ricardos On the Principles of Political Economy and Taxation anmärkte Marx, att det är "ingenting annat än en undersökning av skillnaden mellan bruksvärde och bytesvärde".[20] På ett annat ställe skriver han att "Liksom alla ekonomer värda att nämnas, (inbegripet) Adam Smith ... understryker Ricardo att arbete som mänsklig verksamhet, i ännu högre grad som samhälleligt bestämd mänsklig verksamhet, är den enda källan till värde."[21] Marx noterar här den faktiska åtskillnaden hos Ricardo av arbetets dubbelnatur.
Dessa kommentarer av Marx betyder inte att upptäckten av arbetets dubbelnatur inte skulle vara hans förtjänst utan i stället Ricardos eller någon annan borgerlig ekonoms. För att använda Marx egna ord, så särskilde han det som Ricardo själv inte lyckats skilja åt. (Detta gäller inte bara för värdeteorin utan också för de borgerliga standardekonomernas mervärdeteori.) Men i sin undersökning av 'skiljandet' mellan värde och bruksvärde så uppfattade Ricardo inte heller den kvalitativa motsättningen mellan dem och följaktligen inte heller mellan konkret och abstrakt arbete.
På det hela taget inskränkte sig Ricardo till att bestämma arbetets storlek med arbetstiden och efter den franska klassiska politiska ekonomins fader, Boisguillebert, visade Marx "att arbetstiden kan betraktas som mått på varornas värdestorlek, ehuru det i varornas bytesvärde förkroppsligade och i tid mätta arbetet förväxlas med individernas omedelbara naturliga verksamhet".[22] Ricardo förstod inte arbetsvärdeteorins viktigaste aspekt - det värdeskapande arbetets speciella karaktär.
Det värdeskapande arbetets speciella kvalitativa natur består i att allt samhälleligt arbete i det kapitalistiska samhället är en länk i det samhälleliga produktionssystemet, i den samhälleliga arbetsfördelningen, men det är inte en omedelbar länk. Tvärtom - under privata ägandeförhållanden är det omedelbart privat arbete. Privat arbete kan endast uttrycka sin samhälleliga karaktär genom en abstraktion, där man bortser från den konkreta arbetsformen, som producerar ett visst bruksvärde, varvid privat arbete representeras som abstrakt arbete, som en del av det samhälleliga arbetets totalitet. Konkret privat arbete reduceras sålunda till abstrakt samhälleligt arbete eftersom det konkreta arbetets produkt realiseras, det vill säga omvandlas till pengar. Bruksvärde framträder därför som produkten av abstrakt arbete, som värde.
Ricardo uppfattade inte denna speciella karaktär hos det samhälleliga arbetet under kapitalismen, eftersom han ansåg att det kapitalistiska produktionssättet var den naturliga formen för all produktion. Det är skälet till att han också förbisåg arbetets speciella karaktäristika i just det kapitalistiska samhället.
"Ricardo skiljer inte tillräckligt mellan arbete i den mån det framställer sig i bruksvärde eller av bytesvärde."[23] Härav följer också Ricardos oförmåga att framställa en korrekt förklaring av penningens natur. Då Ricardo i sin teori blandade samman abstrakt och konkret arbete, kunde sedan vulgärekonomerna betrakta värde och bruksvärde som fullkomligt identiska. "Med identifikationen av bruksvärde och bytesvärde slutar sålunda denna vulgarisering av Ricardo ..."[24] skrev Marx.
Den borgerliga politiska ekonomin var följaktligen inte i stånd till att gestalta teorin om arbetets dubbelnatur, eftersom detta krävde att man övervann det borgerliga synsättet och förstod det kapitalistiska produktionssättets specifika historiska karaktär.
Inom arbetsvärdeteorin manifesteras detta av de borgerliga ekonomernas oförmåga att göra en klar åtskillnad mellan det arbete som producerar bruksvärde och det arbete som producerar värde. "Det är riktigt att den senare arten av arbete endast är den förra arten uttryckt i en abstrakt form."[25] Denna abstraktion förblev ofullständig hos de klassiska ekonomerna, och därav följde också deras oförmåga att finna en fullständigt "uppspalta" såväl arbetet som dess produkt, att skilja produktens varuform som resultatet av abstrakt arbete från produktens bruksvärde som det konkreta arbetets resultat.
De borgerliga standardekonomerna försökte förklara kapitalets utsugning av arbetet på grundval av arbetsvärdeteorin. Deras främsta bidrag till mervärdeteorins utveckling var att de hänförde mervärdet till merarbetet. "Det var viktigt", skrev Marx, "att reducera värde till arbete, men det var lika viktigt att [påvisa] mervärde, vilket framträder om merprodukt, som merarbete. Detta hade faktiskt redan Adam Smith sagt, och det utgör ett av huvudelementen i Ricardos diskussion. Men inte någonstans uttrycker han det klart och registrerar det i absolut orm."[26]
Att förstå mervärdet som merarbete innebar att man förklarade dess ursprung i utsugningen av arbetarklassen och, i synnerhet, i kapitalisternas tillägnande av proletärernas obetalda arbete. I detta sammanhang skrev Ricardo att "... om arbetarens lön alltid stod i proportion till det han producerade, skulle den arbetskvantitet, som nedlagts i en vara, och den arbetskvantitet, som den varan kunde köpa, vara lika ... men de är inte lika ..."[27] Här finner vi (på den borgerliga politiska ekonomins språk) att hela det nyskapade värdet i arbetsprodukten är större ä den del av värdet som arbetaren får mottaga. Det sägs alltså faktiskt att arbetarens obetalda arbete är mervärdets källa.
Men här stannar Ricardo. Om han bringat arbetsvärdeteorin till dess logiska slut, skulle han ha utsträckt den också till mervärde, härlett mervärde ur värde och förklarat den kapitalistiska utsugningen och tillägnandet av obetalt arbete på grundval av värdelagen. Borgerlig politisk ekonomi var inte i stånd att lösa detta problem.
De borgerliga ekonomerna formulerade problemet med att förklara mervärdet på grundval av värdelagen som problemet om utbytet av arbete mot kapital eller utbytet av en större mängd levande arbete mot en mindre mängd materialiserat arbete.
Det finns vägande skäl för en sådan formulering. Under kapitalismen är utbytet mellan arbete och kapital mellan levande och materialiserat arbete) den grundläggande produktionsrelationen, huvudformen för "utbytet av verksamheter". "Materialiserat arbete och levande arbete är de två faktorer på vars motsatsställning kapitalistisk produktion grundar sig."[28] Under det enkla varuutbytets villkor, där den verklige producenten uppträder som ägaren till sin arbetsprodukt, är den kvantitet levande arbete, som inbegripes i bytet, lika med kvantiteten av materialiserat arbete. Här kan man också tala om försäljningen av arbete vilket skulle betyda försäljningen av arbetsprodukten. Under kapitalismen är arbetaren skild från arbetsbetingelserna och sålunda är varken arbetet (tvärtom, i produktionsprocessen 'brukas' arbetaren av arbetsbetingelserna) eller arbetsprodukten hans egendom.
På varumarknaden möts kapitalisten inte av arbete utan av arbetaren som säljer det enda han har att säja, nämligen sin arbetskraft, sin förmåga att arbeta. Utbytet mellan arbete och kapital görs följaktligen upp genom försäljningen av arbetskraft.
"Det är lika omöjligt att gå direkt från arbete till kapital som från de skilda människoraserna direkt till bankiren eller från naturen till ångmaskinen."[29]
Detta nödvändiga mellanled i utbytet mellan arbete och kapital insågs inte av den borgerliga politiska ekonomin. Den var inte i stånd till detta, ty försäljningen av arbetskraft är resultatet av ett specifikt drag hos de kapitalistiska produktionsförhållandena, eftersom kapitalisten, som ägaren till arbetsbetingelserna, på varumarknaden möter den dubbelt 'frie' arbetaren som 'fritt' disponerar över sin arbetskraft och är 'fri' från produktionsmedel. Övergången till det kapitalistiska produktionssättet karaktäriseras av att arbetskraften omvandlas till en vara.
Som en konsekvens av sina borgerliga begränsningar kunde varken Ricardo eller de andra borgerliga ekonomerna uppfatta denna särskilda aspekt av det kapitalistiska produktionssättet. De uppfattade den inte, eftersom de såg kapitalismen som den naturliga formen för all produktion. Smith var mer medveten om det borgerliga samhällets specifikt historiska karaktär, och han insåg att kapitalismen grundade sig på ojämnt utbyte till skillnad från den enkla varuhushållningen där ekvivalenter utbyttes. Detta förledde också Smith till att förneka värdelagens funktion under kapitalismen.
Oförmågan att fortsätta från arbete till arbetskraft som den försålda varan var också en följd av den enkla empirism som är särskilt kännetecknande för borgerlig politisk ekonomi. På det kapitalistiska samhällets yta är det faktiskt inte arbetskraften utan arbetet som framträder som en vara, och arbetslönen framställs som priset på arbete.[30] Den borgerliga politiska ekonomins empirism återspeglas även i det faktum att den förväxlade mervärde och profit, att den säkerligen uppfattade mervärdet som en allmän kategori för det kapitalistiska produktionssättet (denna omständighet fattades av de klassiska författarna då de hänförde mervärdet - även om det var i form av profit - till arbetarens obetalda merarbete) men aldrig undersökte det som en speciell kategori vid sidan av kategorierna profit, jordränta och penningränta. Enbart detta gjorde det omöjligt för de borgerliga ekonomerna att förklara mervärdets ursprung.
Jämställandet av mervärde och profit (genomsnittsprofit) förde de borgerliga ekonomerna så vilse att de identifierade lagen om mervärde med den lag, som säger att profiten är proportionell mot storleken på det satsade kapitalet - det förledde dem med andra ord till att betrakta värde och produktionspris som samma sak. I denna identitet förefaller mervärdet vara härlett från hela det satsade kapitalet, ett tillägg till kostnadspriset och inte ett resultat av arbetarens obetalda arbete. Detta avspeglar den "brist på teoretisk förståelse vid uppfattningen av de ekonomiska relationernas formskillnader ..." som utan undantag kännetecknar alla borgerliga ekonomer och deras klumpiga "tillgrepp och intresse av det material som är empiriskt tillgängligt".[31]
Vidare förutsätter analysen av arbetskraften som vara en riktig förståelse av varans två faktorer - bruksvärde och värde - och det varuproducerande arbetets dubbelnatur.
Kategorin 'varan arbetskraft' förutsätter att en exakt åtskillnad görs mellan dess värde och dess bruksvärde; att det står klart att kapitalisten, liksom vid varje köp, köper varans bruksvärde och betalar dess värde; att det är klart att bruksvärdet hos denna speciella vara "inte har något med dess bytesvärde att göra utan i sig själv är den energi som skapar bytesvärde".[32] Och detta nyskapade värde är större än värdet hos varan arbetskraft själv. Skillnaden mellan det värde som skapats genom bruket av varan arbetskraft och själva arbetskraftens värde utgör mervärdet. Genom att skilja mellan bruksvärdet och värdet hos arbetskraften som vara kunde Marx sålunda förklara mervärdet i överensstämmelse med värdelagen.
Då Marx fått klart för sig dubbelnaturen hos det varuproducerande arbetet, kunde han också förklara den kapitalistiska produktionsprocessen som förenar arbetsprocessen (konkret arbete) och den mervärdeskapande processen (som ett resultat av förbrukningen av abstrakt arbete under kapitalistiska villkor). Det tillät även en förklaring av det för den borgerliga politiska ekonomin så katastrofala förhållandet att värdet av den totala samhällsprodukten inbegriper inte endast det förbrukade levande arbetet (v+m) utan också förbrukningen av tidigare materialiserat arbete (k). Marx visade: "Detta dubbelsidiga resultat kan endast förklaras med att hans (arbetarens) arbete har två olika egenskaper."[33] Som konkret arbete överför ett och samma arbete värdet av de konsumerade produktionsmedlen till produkten, medan det som abstrakt arbete producerar nytt värde.
Tack vare distinktionen mellan abstrakt och konkret arbete blev det också möjligt att avslöja de fundamentalt olika funktioner, som kapitalets variabla och konstanta komponenter hade i produktionen av mervärde. Marx skrev: "Den rena analysen av processen kräver alltså, att man fullständigt bortser från den del av produktens värde, som endast är det konstanta kapitalet i ny gestalt."[34]
De grundläggande bristerna i den borgerliga politiska ekonomins arbetsvärdeteori innebar följaktligen att dess företrädare redan från början försatt sig ur stånd att lösa mervärdeteorins huvudproblem. Eftersom de borgerliga ekonomerna betraktar mervärdet som något ursprungligt och kännetecknande för det kapitalistiska produktionssättet på ett fullkomligt naturligt sätt, så kan de helt enkelt inte skilja mellan absolut och relativt mervärde och således inte analysera mervärdets tillblivelse och utveckling. Ricardo fortsatte omedelbart från en given varas värde, vilket översteg 'arbetsvärdet'. Skillnaden mellan dem konstituerade mervärdet. Ricardo intresserade sig uteslutande för storleken på denna skillnad. Utan att vare sig ha upptäckt mervärdets ursprung eller ha analyserat absolut mervärde gick han direkt till att betrakta förändringen i mervärdets storlek men undersökte då endast relativt mervärde. Utvecklingen av arbetets produktivkrafter betydde för honom endast en ökning av relativt mervärde.
En undersökning av absolut mervärde krävde emellertid att man utgick varken från produktionens resultat eller från ett givet varuvärde som a priori innefattade mervärdet utan i stället från den kapitalistiska produktionsprocessen som enheten av arbetsprocessen och den mervärdeskapande processen.
Arbetaren använder en del av arbetsdagen för att reproducera värdet av sin arbetskraft (nödvändig, arbetstid) och under resten av dagen producerar han mervärde. Från den här synpunkten är produktivkrafternas utveckling främst ett villkor för mervärdets existens och först därefter en faktor för dess mångfaldigande.
Vi har beskrivit den borgerliga politiska ekonomins karaktäristika och jämfört den med de grundläggande teserna i Marx' teori om värde och mervärde. Vi skall nu rikta uppmärksamheten mot Filosofins elände och Lönarbete och kapital för att utröna vilka teser som kan återfinnas redan i dessa böcker.
Om man noggrant studerar Filosofins elände, så finner man att Marx redan vid denna tid hade bestämt mervärdeteorins ställning i det borgerliga samhällets politiska ekonomi: "Ricardos värdeteori är den vetenskapliga tolkningen av det nuvarande ekonomiska livet ..."[35] Allmänt uttryckt så grundade Marx fortfarande sin syn här på Ricardos värdeteori. Från denna ståndpunkt gick han i Filosofins elände till kraftfull attack mot Proudhon och hans föregångare.
I Filosofins elände citerar Marx många avsnitt av Ricardos "Principles", vilka sammanfattar Ricardos värdeteori, och han gör detta utan några kritiska kommentarer. Alla de grundläggande definitioner av värdet, som Marx tar upp, motsvarar de definitioner som Ricardo givit. Sålunda säger Marx "att vad som bestämmer värdet icke är den tid, på vilken en sak har producerats, utan det minimum av tid, på vilket den kan produceras ..."[36] Värde karaktäriseras här som produkten av det nödvändiga arbetet. Men denna definition av värde återfinns också i ett av de citat från Ricardo som Marx använde: "Vi har betraktat arbetet som grundval för sakernas värde och den för deras produktion nödvändiga arbetsmängden som den måttstock som bestämmer mängden av de varor, som måste ges i utbyte mot andra ..."[37] I Filosofins elände talar Marx också om den värdeförlust, som orsakas av teknisk utveckling och även här understryker han: "Detta faktum antyder redan Ricardo ..."[38]
Filosofins elände saknar fortfarande den grundläggande definition av värdet, som skiljer Marx' arbetsvärdelära från Ricardos - där värdet definieras av det socialt nödvändiga arbete som endast visar sin samhälleliga karaktär genom det faktum att det försäljes i bytesprocessen. Med andra ord saknas fortfarande begreppet abstrakt arbete som värdeskapande arbete i Filosofins elände.
På samma sätt som han till det väsentligaste instämde i Ricardos värdelära, så godtog Marx också dennes penningteori. I Filosofins elände är Marx' tänkande om penningen ännu baserat på kvantitetsteorin, vilken behandlar penningen enbart som ett cirkulationsmedel. Marx omnämner själv detta i ett brev till Engels den 25 februari 1859.[39] I Filosofins elände skrev han "att just guld och silver i sin egenskap av mynt är de enda varor som ej bestäms av sina produktionskostnader; och detta är till den grad riktigt att de i omloppet kan ersättas med papper."[40] I Till kritiken av den politiska ekonomin gör han senare en noggrann kritik av kvantitetsteorin.
Det bör emellertid noteras att Marx redan i Filosofins elände ställde frågan om nödvändigheten av pengar i ett produktionssätt som grundar sig på individuellt utbyte av arbetsprodukter. Samtidigt underströk han att det problem som Proudhon sysselsatte sig med - varför just guld och silver fyller funktionen som pengar - är "en sekundär fråga, som inte finner sin förklaring i produktionsförhållandenas sammanhang utan i de speciella ämnesegenskaperna hos guld och silver."[41]
Marx ställde visserligen frågan om penningens nödvändighet i en varuekonomi, men han besvarade den inte i Filosofins elände (värdeläran måste först utarbetas). Han betonade bara att penningen nödvändigtvis följer av de borgerliga produktionsförhållandena, och att pengar motsvarar det kapitalistiska produktionssättet.
I likhet med Ricardo utgick Marx ifrån att hela det moderna samhället grundar sig på arbetet som en vara, det vill säga på lönarbetet.. Han argumenterade här emot Proudhon som hävdade att arbetet inte kunde ha något värde. Men genom Proudhons synsätt blev detta påstående utopiskt till sin karaktär, eftersom det helt undvek den nödvändiga åtskillnaden mellan arbete och arbetskraft. Det var snarare så att Proudhon bestred lönarbetets faktum och förklarade att detta grundläggande faktum i den kapitalistiska verkligheten var absurt. Denna polemik syftade alltså på den moderna samhällsordningens specifika karaktär.[42]
Då Marx i Filosofins elände kritiserade Proudhons reaktionära och utopiska position, så betraktade han i likhet med Ricardo lönarbetet som ett faktum utan att uppmärksamma någon motsägelse av värdelagen i utbytet mellan arbete och kapital. Därför kan man inte alls instämma i D. I. Rosenbergs påståenden, då han skriver: "Mervärdeteorin hade ännu inte formulerats i Filosofins elände. Dess grund hade emellertid lagts genom det nya begreppet 'varan arbete'. Visserligen talar Marx fortfarande om 'arbetets värde' men han hade redan upptäckt den särskilda kvalitén hos denna speciella vara: nämligen att den skapar ett värde som är större än sitt eget inneboende värde. Vidare visade Marx att kapitalisten tillägnar sig detta mervärde i profitens form utan att bryta mot värdelagen."[43]
I ljuset av allt det som nu har sagts kan det knappast bli frågan om ett nytt begrepp om "varan arbete" i Filosofins elände. Vad beträffar den omständigheten att "varan arbete" skapar ett värde som är större än sitt inneboende värde, så hade detta uppfattats redan av Smith och Ricardo. Marx skrev att Smith hade "insett mervärdets sanna ursprung".[44]
Men varken Smith eller Ricardo förmådde visa att det mervärde, som skapades av 'varan arbete' och som kapitalisten tillägnade sig i form av profit, produceras och tillägnas i överensstämmelse med värdelagen. Vid första anblicken motsäger i stället mervärdet värdelagen, men i verkligheten är det förenligt med utbytet av ekvivalenter. Varken i Filosofins elände eller i Lönarbete och kapital lade dock Marx fram några bevis för detta, fastän han i den senare skriften var nära lösningen till problemet med 'utbytet mellan lönarbete och kapital på grundval av värdelagen'.
I Lönarbete och kapital koncentrerade Marx uppmärksamheten till en analys av 'varan arbete' och förhållandena mellan kapital och lönarbete. Han kritiserar den borgerliga politiska ekonomin som inte betraktar kapitalet som ett socialt förhållande utan som anhopat arbete, som en specifik kvantitet råmaterial, arbetsmedel och livsförnödenheter. Marx betonar att kapitalet är ett produktionsförhållande i det borgerliga samhället. En viss mängd varor blir till kapital endast då den utbytes mot direkt levande arbete. Genom detta utbyte underhålls och tillväxer denna mängd som en makt vilken tillhör en part i samhället.
"Det är en nödvändig förutsättning för kapitalet, att det existerar en klass som inte äger något annat än sin arbetsförmåga."[45] Genom utbytet mellan kapital och lönarbete erhåller kapitalisten arbete, "... den skapande kraft genom vilken arbetaren ... också ger det anhopade arbetet ett större värde än det förut hade."[45]
Vi kan här sluta oss till att Marx - vid denna tid ännu med den borgerliga politiska ekonomins terminologi - anser att varan arbetskraft har sitt viktigaste karaktäristika i bruksvärdet, vilket består av arbetarens förmåga att skapa ett värde som är större än värdet av hans arbetskraft. Marx är nu mycket nära att lösa problemet med utbytet mellan lönarbete och kapital. Men själva lösningen saknas fortfarande och ånyo kan vi inte dela D. I. Rosenbergs åsikt, då denne skriver att "mervärdeteorins väsentliga beståndsdelar" kan återfinnas i 'Lönearbete och kapital. "Det visas här att det är just på grundval av värdelagen och inte alls som följd av ett brott mot den som ... kapitalets profit (mervärde) uppstår."[46] Allt detta hade Marx fortfarande kvar att visa, och för att komma därhän, så måste han framför allt utarbeta sin värdeteori: han måste identifiera varornas dubbelnatur, inbegripet varan arbetskraft, och det varuproducerande arbetets dubbelnatur.
1840-talet är ett viktigt stadium i utvecklingen av Marx' ekonomiska teori. I en värdering av de resultat som de klassiska borgerliga ekonomerna uppnått vid bestämningen av det borgerliga samhällets lagar, skrev Marx: "Den klassiska politiska ekonomin har snuddat vid det verkliga sakförhållandet, dock utan att medvetet formulera det. Det kan den inte, så länge den ännu är skrudad i sin gamla borgerliga kostym."[47] Det blev Marx' uppgift att medvetet formulera "det verkliga sakförhållandet". För detta måste Marx och Engels först och främst utarbeta den dialektiska och materialistiska historieuppfattningen.
I sina arbeten från 1840-talet arbetade Marx fram de nödvändiga förutsättningarna och också enskilda element till sina framtida teorier om värde och mervärde, vilka måste vidareutvecklas innan de kunde utgöra en sammanhängande ekonomisk teori. Men språnget från det borgerliga till det marxistiska synsättet på utbytet mellan arbete och kapital, vilket skulle komma att känneteckna den revolutionära omvandlingen av den politiska ekonomin, gjordes inte här. Under sina studier vid slutet av 1840-talet närmade sig Marx denna punkt, och han var så nära att Engels ansåg att Filosofins elände och Lönarbete och kapital antydde detta.
"Att Marx däremot ... redan vid den tiden mycket väl visste, inte bara varur utan också hur 'kapitalistens mervärde uppkommer', det bevisar Filosofins elände 1847 och de föredrag om lönarbete och kapital, som han höll i Bryssel 1847."[48] Trots detta behövde Marx ännu tio år (1847-1857) innan han verkligen gjorde det här språnget och kunde revolutionera den politiska ekonomin. Senare sade Marx själv att Filosofins elände "innehåller fröna till de teorier som utvecklades i Kapitalet efter 20 års arbete".[49]
Vi har försökt att ge ett seriöst svar på den fråga som ställdes i kapitlets inledning - vilket teoretiskt baggage hade Marx med sig då han anlände till London i augusti 1849? Svaret antyder också varför undersökningen måste börja om helt från början. I förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin skrev Marx: "Det oerhörda material till den politiska ekonomins historia, som finns samlat i British Museum, den gynnsamma utgångspunkt, som London erbjuder om man vill studera det borgerliga samhället, slutligen det nya utvecklingsstadium, i vilket detta borgerliga samhälle tycktes inträda med upptäckten av Kaliforniens och Australiens guld, förmådde mig att börja om på nytt ända från början och kritiskt arbeta mig igenom det nya materialet."[50] Dessa anmärkningar kräver en förklaring.
Undersökningen av den politiska ekonomins historia utgjorde alltid en grundläggande del av Marx' ekonomiska studier och var ett viktigt medel för att bestämma den kapitalistiska verkligheten. Härom skrev Engels följande: "Då utvecklingen i historien, likaväl som i dess litterära återspegling, i det stora hela går från de enklaste till de mera komplicerade förhållandena, så gav den historiska utvecklingen i den politisk-ekonomiska litteraturen en naturlig ledtråd, till vilken kritikern kunde knyta an ..."[51]
Mellan 1844 och 1845 studerade Marx borgerlig politisk ekonomi i Paris, och han gjorde utdrag ur åtta borgerliga ekonomers arbeten till vilka han skrev kritiska anmärkningar.[52] Mellan 1845 och 1847 fortsatte han det här arbetet i Bryssel och Manchester och utökade då betydligt de källor som han använde för sina studier.[53]
År 1849 kom Marx till London där han hade tillfälle att arbeta i biblioteket på British Museum och göra en systematisk studie av den politiska ekonomins historia i allmänhet och av den engelska politiska ekonomin i synnerhet. Engelsk klassisk politisk ekonomi (William Petty, Adam Smith, David Ricardo) var det yppersta inom borgerligt ekonomiskt tänkande, vilket är en orsak till att den blev en källa till marxismen. Det väcker följaktligen ingen förvåning att Marx strax efter ankomsten till London påbörjade en synnerligen grundlig studie av den politiska ekonomins historia.
Perioden i London var också fruktbar för utvecklingen av Marx' ekonomiska teori, då London vid den tiden var den kapitalistiska världens obestridliga centrum. Kapitalismens öden avgjordes då i England. "När kriserna därför först framkallar revolutioner på kontinenten, så ligger grundorsaken dock alltid i England ..." skrev Marx 1850. "A andra sidan är graden av de kontinentala revolutionernas återverkningar. i England en termometer på vilken man kan avläsa om dessa revolutioner verkligen angriper de borgerliga levnadsförhållandena, eller om de eventuellt bara träffar dess politiska institutioner."[54]
Behovet av att fortsätta och utöka undersökningarna i ekonomiska frågor dikterades också av den kamp som Marx och Engels förde för att grundlägga arbetarklassens revolutionära teori och den vetenskapliga socialismen. Nederlaget för revolutionen 1848/49 ledde till bannlysningen av Neue Rheinische Zeitung, den enda tidning vid den här tiden som representerade arbetarklassens ståndpunkt. Det sista numret, som trycktes i rött, publicerades den 19 maj 1849. Dess redaktörer vände sig till Kölns arbetare och sade om sig själva: "Deras sista ord skall alltid och överallt vara: Arbetarklassens Frigörelse."[55]
Efter ankomsten till London ägnade Marx först sina krafter åt att upprätta en ny publikation som en efterföljare till Neue Rheinische Zeitung. Det var Neue Rheinische Zeitung. Politisch-ökonomische Revue. Tidskriften redigerades i London och trycktes i Hamburg. I de sex nummer som kom ut mellan mars och november 1850 utförde Marx den uppgift som han hade formulerat i "Tillkännagivandet" - "... att förklara den revolutionsperiod som vi genomgått, karaktären på de partier som varit inblandade däri och de sociala förhållanden som orsakat dessa partiers existens och kamp". Marx ansåg att en tidskrifts speciella fördel jämfört med en tidning låg däri att den tillät "en noggrann och vetenskaplig undersökning av de ekonomiska förhållanden som bildar grundvalen för hela den politiska rörelsen".[56]
Genom denna mycket viktiga anmärkning kan vi dra slutsatsen att Marx hade föresatt sig uppgiften att vidareutveckla sin ekonomiska teori omedelbart efter det att han flyttat till London, fastän det intensiva arbetet på detta område började först senare, 1850. I sitt förord till Till kritiken av den politiska ekonomin (januari 1859) skrev Marx: "Utgivandet av Neue Rheinische Zeitung 1848 och 1849 och de senare följande händelserna avbröt mina ekonomiska studier, som kunde återupptagas först 1850 i London."[57]
I Politisch-ökonomische Revue lämnade Marx lysande exempel på hur den materialistiska historieuppfattning, som han utvecklat, kunde användas vid analyser av konkreta historiska händelser. Tidskriftens första nummer innehöll den första delen av hans framstående arbete Klasstriderna i Frankrike 1848-1850, vilket, som Engels sade, var Marx' första försök "att påvisa det inre kausalsammanhanget i förloppet av en för hela Europa både kritisk och typisk, flerårig utveckling, att alltså i författarens anda återföra de politiska tilldragelserna till verkningar av i sista hand ekonomiska orsaker."[58]
I detta arbete och i tre andra betydelsefulla internationella 'Revyer' som han skrev tillsammans med Engels ställde Marx sig uppgiften att förklara nederlaget för revolutionen 1848/49. De småborgerliga demokraterna hävdade att "revolutionen hade misslyckats på grund av den äregiriga avundsjukan mellan enskilda ledare och de motstridiga åsikterna hos folkets olika lärare."[59] Marx och Engels kallade detta för en "ytterligt vulgär kälkborgerlig åsikt" och framställde sin värdering av revolutionen. I överensstämmelse med den materialistiska historieuppfattningens principer, vilka de utvecklat tidigare, visade Marx och, Engels att revolution är frukten av motsättningen mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena i det borgerliga samhället. "En sådan revolution blir möjlig endast då dessa två faktorer, de moderna produktivkrafterna och de borgerliga produktionsformerna, råkar i motsättning till varandra." Den ekonomiska krisen är uttrycket för denna motsättning mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden. Därav följde slutsatsen: "En ny revolution är möjlig endast som en följd av en ny kris. Men den är lika säker som denna."[60]
Dessa slutsatser stod helt i strid med de småborgerliga socialisternas åsikter, sådana som Proudhon drömde om att genomföra den socialistiska samhällsomvandlingen genom en ekonomisk politik som avsåg att motverka den kapitalistiska utvecklingen, det vill säga med reformistiska metoder. I motsats till småborgerlig socialism, vilken Marx och Engels karaktäriserar som utopisk och doktrinär, så är vetenskaplig eller revolutionär socialism en socialism som förklarar att "... proletariatets klassdiktatur är ett nödvändigt genomgångsstadium för klasskillnadernas fullständiga avskaffande, för att avskaffa alla de produktionsförhållanden som de är beroende av, för att avskaffa alla de sociala förhållanden som hör ihop med dessa produktionsförhållanden, för att revolutionera alla idéer, som har vuxit fram ur dessa sociala förhållanden."[61]
Marx och Engels ansåg att kampen mot småborgerlig socialism, denne "falske broder" till vetenskaplig socialism, var en fråga av största vikt. Marx' arbeten från 1840-talet, och då i synnerhet Filosofins elände, antyder emellertid att han i början av den kampen fortfarande var tvungen att i en betydande utsträckning förlita sig till klassisk borgerlig ekonomi. Detta förhållande anser vi var en av de drivande krafterna för Marx att fortsätta sitt arbete i ekonomi, men det var naturligtvis inte det enda skälet härtill.
Den viktigaste slutsatsen, som den materialistiska historieuppfattningen ledde fram till, var insikten att den socialistiska revolutionen är den oundvikliga följden av de ekonomiska motsägelsernas utveckling i det kapitalistiska samhället.
Härav följde också att Marx måste ägna större delen av sin möda åt att undersöka den ekonomiska rörelselag som styr det borgerliga samhället. Den borgerliga politiska ekonomin hade inte upptäckt denna lag. Den kunde inte ens komma lagen på spåren, eftersom den inte betraktade det borgerliga produktionssättet i dess rörelse och utveckling utan betraktade den som något givet, evigt sant och oföränderligt. Men på 1940-talet hade inte heller Marx upptäckt denna lag. Allt detta manade till en grundlig undersökning av det kapitalistiska produktionssättet. Därtill tvingades Marx att allvarligt tänka igenom några nya fenomen i kapitalismens ekonomi.
I sin analys av orsakerna till revolutionens nederlag 1848/49 riktade Marx och Engels uppmärksamheten på guldfyndigheterna i Kalifornien 1848. "Man kan redan efter knappt 18 månader förutsäga," skrev Marx och Engels i februari 1850, "att denna upptäckt kommer att få än mer storartade följder än till och med upptäckten av Amerika".[62] Marx och Engels avsåg språnget i produktivkrafternas utveckling vilket nödvändigtvis var förenat med nya guldfyndigheter.
I november 1850 skrev de: "Upptäckten av de kaliforniska guldgruvorna kröner det amerikanska välståndet. Vi har redan ... tidigare än någon annan europeisk tidskrift, fäst uppmärksamheten vid vikten av denna upptäckt och dess oundvikliga följder för hela världshandeln. Denna betydelse ligger inte i ökningen av guld genom de nya fyndigheterna även om ökningen av betalningsmedel inte helt saknar gynnsamma inflytanden på handeln. Den ligger i den sporre som Kaliforniens rikedomar gav kapitalet på världsmarknaden, i den verksamhet som kännetecknade hela den amerikanska västkusten och Asiens östkust, i den nya marknad som skapades i Kalifornien och i alla de länder som påverkades av Kaliforniens inflytanden."[63]
Vid början av 1850-talet hade sålunda fördjupade studier i den politiska ekonomin blivit en ren nödvändighet för Marx. Vistelsen i London erbjöd mycket goda betingelser för detta, och han började omedelbart göra bruk av dem.
Ungefär i juli 1850 inledde Marx nya och intensiva studier i politisk ekonomi och i de senaste tio årens politiska historia. För detta ändamål använde han inte endast ekonomernas teoretiska arbeten utan också speciallitteratur om prishistoria, bankväsendet och om de ekonomiska kriserna i England och på kontinenten. Jag "vill använda min tid så produktivt som möjligt",[64] skrev Marx till Engels i början av december 1850. Redan den 7 januari sände han ett brev till Engels som innehöll en omfattande kritik av Ricardos jordränteteori.[65] Brevet ger belägg för att Marx' hårda arbete på den ekonomiska teorins område nu gav sina första resultat.
Marx' studier var ovanligt vittomfattande och täckte alla områden av den ekonomiska vetenskapen, från ekonomisk teori och historia till den konkreta ekonomin och ekonomiska politiken i de olika kapitalistiska länderna. Han studerade följaktligen alla aspekter av det kapitalistiska produktionssättet och dess överbyggnad. Och när Marx åren 1842/43, som han själv medgav, blev medveten om sina brister i faktisk kunskap, så ledde hans ekonomiska studier på 1850-talet till att han i frågor om ekonomisk teori och praktik blev en expert i ordets rätta bemärkelse. Detta stimulerades av hans långa kontakt (1851 till 1862) med New York Tribune, en radikal amerikansk tidning. "Emellertid", påpekar Marx, "utgjorde artiklar om märkliga ekonomiska händelser i England och på kontinenten en så betydande del av mina bidrag, att jag var tvungen att sätta mig in i praktiska detaljer, som ligger utanför området för den politiska ekonomin som vetenskap."[66] Det räcker med att nämna några av rubrikerna till Marx' artiklar i New York Tribune och andra tidningar för att se spännvidden hos de ekonomiska problem som han sysselsatte sig med: Fattigdom och frihandel - den hotande handelskrisen, Disraelis budget, Handelsvälmåga, Den dystra finansiella situationen, Påbuden från Bank of England, Finanser, Prästerskapet och kampen för tiotimmars arbetsdag, Nya finanstrick eller 'Gladstone och penningarna', Budgeten, Pundet, shillingen och pennyn: eller klassbudgeten och dess profitörer, Ostindiska kompaniet, dess historia och verksamhetsresultat, Den irländska arrenderätten, Arbetarrörelsen i England, Kampen för tiotimmarslagen, Regeringens finansiella misslyckande, etc.
I dessa artiklar och i breven under 1850-talet ägnade sig Marx mycket åt problemet med kriser. Det var inte av en slump, ty Marx och Engels uppfattade fram till 1858/59 utbrottet av kriser och inträdande revolutionära situationer som direkt förbundna till varandra. Detta förklarar också det väldiga intresse som de visade för analysen av ekonomiska cykler. "... après les derniers évenéments je suis plus convaincu que jamais", skrev Marx den 27 december 1851, "qu'il n'y aura pas de révolution sérieuse sans crise commerciale".[67] (" ... efter de senaste händelserna är jag mer övertygad än någonsin om att det inte kan bli någon verklig revolution utan en handelskris.")
Redan 1855 förutsade Marx en annalkande ekonomisk kris (vilken som bekant bröt ut 1857). Den oförtröttliga dagliga analysen av den kapitalistiska ekonomins tillstånd bar frukt. "Vad beträffar de olika ekonomiska frågor som du förelade mig", skrev Marx till Lasalle den 23 januari 1855, "så finns det i dag, så vitt jag vet, vare sig några officiella eller några vetenskapliga översikter ... Nu kommer det utan tvekan en ström av arbeten i dessa frågor.
I England är en tid av kris också en tid av teoretisk undersökning."[68]
Och en allvarlig handelskris inträffade verkligen under hösten 1857. "Den amerikanska krisen - som vi i novemberrevyn 1850 förutsade skulle bryta ut i New York - är härlig", skrev Marx.[69] "Trots mina finansiella svårigheter har jag inte sedan 1849 känt mig så behaglig till mods som nu vid detta utbrott."[70] Från mitten av oktober arbetade Marx "som en galning", som han uttryckte det, med att avsluta sina ekonomiska studier. Samtidigt hade han samlat ett så rikt material om krisproblemet att han vid sidan av en serie artiklar för New York Tribune avsåg att skriva ett speciellt arbete i ämnet.[71] Förutom det intresse, som krisen i sig tilldrog sig, sporrade den framför allt Marx att i rask takt utarbeta sin ekonomiska teori.
Det är lämpligt att nu ge en karaktäristik av Marx' teoretiska studier under 1850-talet, studier som är av stort intresse för oss här.
Vi måste först nämna de talrika "Anteckningsböcker", där Marx skrev ned utdrag ur borgerliga ekonomers arbeten. Från augusti 1850 till juni 1853 fyllde Marx 24 anteckningsböcker, vilka han själv numrerade från I till XXIV (vid sidan av dessa finns det också en serie onumrerade anteckningsböcker). Från den här perioden och senare finns det också några anteckningsböcker i vilka Marx samlade citat i vissa ämnen där han i några fall gjorde egna kommentarer. Detta var, så att säga, den första bearbetningen av det material som han samlat. Där ingår anteckningsböckerna med rubriken Anteckningar (som innehöll en samling citat om jordränteproblemet), Pengar, kredit, kriser, Tre böcker om kriser ("Jag har gjort upp tre stora böcker - England, Tyskland, Frankrike",[72] skrev Marx till Engels den 18 december 1857), Citatboken (som innehåller en samling citat till kapitlet om kapitalet i Grunddragen till kritiken av den politiska ekonomin), Fulländning av systemet med penningrelationer, och några andra.
Anteckningsböckerna utgör en viktig del av den faktagrund som Marx hade, då han konstruerade sin ekonomiska teori. Den borgerliga politiska ekonomins historia är en återspegling av kapitalismens historia och den var följaktligen en av Marx' huvudsakliga källor vid den allomfattande undersökningen av det kapitalistiska produktionssättet.
Hur fortskred Marx' teoretiska arbete under den här perioden? Wilhelm Pieper, den tyske filologen och journalisten och medlem av Kommunistiska förbundet, skrev följande till Engels i januari 1851: "Marx lever mycket tillbakadraget, hans enda vänner är John Stuart Mill och Loyd [detta syftar på dessa borgerliga ekonomers arbeten - V. V.] och när man besöker honom, så möts man inte med komplimanger utan med ekonomiska kategorier."[73] I januari 1851 hade Marx redan nått sina första resultat i de ekonomiska studierna. Två av hans brev till Engels vittnar om detta.
I ett brev från den 7 januari förklarar Marx att uppgiften är "att avpassa räntelagen efter framstegen i jordbrukets avkastning i allmänhet; när allt kommer omkring är detta det enda sättet att förklara historiska fakta och å andra sidan skrota Malthus' teori om utarmningen inte endast av 'händerna' utan också av jorden".[74] Differentialränteteorin, som utvecklades av Ricardo, baserades på hypotesen att jordens bördighet avtog. "Det var här som Malthus fann den verkliga grunden för sin befolkningsteori ..."[75] I sitt brev visar Marx att det här villkoret inte var nödvändigt för Ricardos ränteteori och att jordräntan kan stiga när jordbruket förbättras trots att priset på jordens produkter då faller.
I ett brev den 3 februari kritiserar Marx Ricardos cirkulationsteori som grundade sig på kvantitetsteorin. Enligt denna teori är det mängden cirkulerande pengar som reglerar varupriserna och sålunda handelsbalansen och växelkursen. Marx pekar på att ökningen eller minskningen i den cirkulerande penningmängden varken är förenad med handelsbalansen eller med växelkursen. Härav drar Marx den viktiga slutsatsen att "även om kreditsystemet i hög grad är en förutsättning för krisernas förlopp, så är de endast förenade med valutan i den utsträckningen att dåraktiga ingripanden från den statliga myndigheten för att reglera dem kan förvärra den pågående krisen, som 1847".[76] Med andra ord är penningcirkulationen "sist berörd" av krisen.[77] Vid sidan av deras teoretiska betydelse var de här frågorna speciellt slagkraftiga i kampen mot proudhonismen, som predikade en reform av penningcirkulationen som ett helbrägdamedel mot ekonomiska kriser.
Båda dessa brev visar att Marx vid denna tidpunkt ännu inte utarbetat sin ränteteori och sin teori om penningen och cirkulationen. Det intressanta är emellertid att Marx hade börjat kritiken av den borgerliga politiska ekonomin med ränteteorin och teorin om penningcirkulationen. Den omständigheten bör inte alls betraktas som en tillfällighet: tvärtom var det helt i linje med den forskningsmetod som Marx använde. Vi kan här se hur Marx närmade sig undersökningen av den kapitalistiska verkligheten.
Det är förståeligt att kategorierna pengar och jordränta, som motsvarade mer konkreta kapitalistiska produktionsförhållanden, blev de första objekten för hans analys. Marx fortsatte därefter till det kapitalistiska produktionssättets 'djupare' kategorier till värde och mervärde. Han tog dem som sin utgångspunkt och följde deras utveckling till de 'ytliga' kategorierna - pengar, profit, genomsnittsprofit, marknadsvärde, produktionspris och jordränta. I början av 1850-talet var emellertid Marx av den uppfattningen att han redan i huvudsak hade revolutionerat ekonomin. "Jag har nått det stadium", skrev han till Engels den 2 april 1851, "där jag kan bli färdig med hela det ekonomiska skräpet inom fem veckor.[78] När det är gjort skall jag arbeta ut ekonomin hemma och, sedan kasta mig in i någon annan vetenskap vid museet. Det börjar tråka ut mig. I grunden har denna vetenskap inte gjort några framsteg sedan A. Smith och D. Ricardo, även om mycket har gjorts i individuella och ofta högst skarpsinniga undersökningar."[79] "Det gläder mig att du äntligen avslutat ekonomin", svarade Engels. "Den tog verkligen för mycket tid och så länge du har en bok framför dig som du håller för intressant och som du inte har läst, kommer du inte fram till skrivandet."[80] Men Marx hade fortfarande en lång och plågsam väg att vandra innan han kunde skriva sin odödliga, Kapitalet.
Det viktiga för oss här är hur riktigt Marx placerade in Smith och Ricardo i den politiska ekonomins historia. Det måste emellertid sägas att Marx vid den här tiden ännu inte befriat sig från en uppfattning om den borgerliga ekonomin som i en viss mening inte kan betecknas som fullt objektiv.
I sin korrespondens för New York Tribune skrev Marx den 4 mars 1853: "Först drivs därför ett lands befolkning in i fattigdom och när inget mer kan svettas ur dem, när de är en börda för sitt land, jagas de iväg varpå summan av nettointäkterna räknas ut! Sådan är den princip som Ricardo fastställer i sitt firade arbete Principles of Political Economy. En kapitalists årliga profit uppgår till 2000 pund. Vad gör det honom om han anställer hundra eller tusen man? 'Är inte', säger Ricardo, 'en nations realinkomst densamma'? En nations verkliga nettoinkomst, ränta och profit, förblir densamma; det är ointressant om den härrör från tio miljoner människor eller från tolv miljoner."[81] Omedelbart efter detta citerar Marx ett ställe i Sismondis "Nouveaux principes d'economie politique (Nya principer för den politiska ekonomin), där Sismondi på samma sätt kritiserar den här tesen av Ricardo. Marx förklarar ju sedan att han inte delar Sismondis åsikt, då denne försöker bevara urmodiga produktionsförhållanden, men här polemiserar han också mot Ricardo. Under arbetet med Teorier om mervärdet (Theorien über den Mehrwert) citerar Marx 1862 samma ställe hos Ricardo men nu som ett exempel på "Ricardos vetenskapliga opartiskhet".[82]
Skälet till att vi här ägnat så mycket utrymme åt den här frågan är att förhållandet till den klassiska borgerliga ekonomin också i en viss mening är ett kriterium på mognaden hos Marx' egna ekonomiska åsikter. Vi har sett att Marx redan i slutet av 1840-talet hade uppnått en i sin helhet korrekt uppfattning om den borgerliga politiska ekonomin. Marx betecknade 1852 Ricardo som borgerlighetens klassiske företrädare och proletariatets orubblige motståndare.[83] Men den djupaste och allsidigaste analysen av Ricardos uppfattningar återfinns i Teorier om mervärdet: "Ricardos hänsynslöshet var följaktligen inte endast vetenskapligt ärlig utan också vetenskapligt nödvändig för hans ståndpunkt. Men av det skälet är det honom fullständigt likgiltigt, om produktivkrafternas utveckling dräper jordegendom eller arbetare. När den här utvecklingen sänker värdet på den industriella bourgeoisins kapital, så är det honom lika välkommet ... När Ricardos uppfattning i stort sammanfaller med den industriella bourgeoisins intressen, så gör den det endast emedan och i den utsträckning deras intressen sammanfaller med dem för produktionen eller för den produktiva utvecklingen av mänskligt arbete. När bourgeoisins intressen står i motsättning till detta, är han lika hänsynslös mot bourgeoisin som han annars är mot proletariatet eller aristokratin."[84]
Fastän Marx i april 1851 antog, att han kunde avsluta sina studier i borgerlig politisk ekonomi inom fem veckor, fortsatte arbetet. "Vanligen är jag på British Museum från klockan 9 på morgonen till klockan 7 på kvällen", skrev Marx till Weydemeyer den 27 juni 1851. "Det material som jag arbetar med är så fördömt invecklat, att jag trots alla mina ansträngningar inte kan bli klar förrän om 6 eller 8 veckor ... Men trots allt närmar sig saken sitt slut."[85] "... nu när jag har händerna fulla med ekonomin ..."[86] lyder Marx' beskrivning den 14 augusti. I november 1851 diskuterar Marx och Engels sina planer på att publicera Ekonomi.[87] Engels informerar i maj 1852 Marx om de underhandlingar som "fortfarande" hålls om utgivningen.[88] I december 1852 omintetgörs Marx' sista förhoppningar om att finna en förläggare i Tyskland till hans Ekonomi.[89] Och eftersom den ekonomiska krisen dröjde, så sänkte Marx takten något i sina ekonomiska studier. Men Engels fortsatte att trycka på Marx. "Du borde avsluta din Ekonomi, skrev han till honom i mars 1853.[90] Det önskade också Marx. Han skrev följande rader till Adolf Cluss, en medlem av Kommunistiska förbundet: "Jag hoppades fortfarande ... att jag en gång skulle komma därhän att jag kunde dra mig tillbaka ett par månader och avsluta min Ekonomi. Det verkar inte som om jag skulle lyckas med det."[91] Först i oktober 1857 kunde Marx börja formulera sin politiska ekonomi trots att han redan gjort två försök - under sommaren 1857 - att påbörja framställningen av sin ekonomiska teori, men vid båda tillfällena blev han tvungen att avbryta arbetet.
Marx skrev i juli 1857 en skiss om vulgärekonomerna Bastiat och Carey som blivit ofullbordad. Till dess överskrift valde Marx titeln på den bok av Bastiat som han omnämner, "Harmonies Economiques". Därav kan man sluta sig till att Marx ville skriva en omfattande recension av denna bok, men att han senare beslöt sig för att boken inte var värd en utförlig behandling varför han avstod från sin ursprungliga plan.
Den skiss, som Marx har lämnat oss, går långt utanför ramen av en översikt. I den Avant-propos, som inleder skissen, tecknar Marx i grova drag den borgerliga politiska ekonomins tillstånd vid den här tiden. För första gången antyder han korrekt gränserna för den klassiska borgerliga ekonomin, som började vid slutet av 1600-talet med Pettys och Boisguilleberts arbeten och slutade under första tredjedelen av 1800-talet med Ricardos och Sismondis böcker. De efterföljande borgerliga ekonomerna var, som Marx visade, antingen imitatörer eller reaktionära kritiker av de klassiska författarna. Den franske ekonomen Bastiats och amerikanen Careys verk är exempel på denna reaktionära kritik av den politiska ekonomins klassiker, speciellt då av Ricardo. Båda finner det nödvändigt "att visa på harmonin i produktionsförhållandena, medan de klassiska ekonomerna naivt beskrivit deras antagonism."[92]
Marx analyserar mästerligt de ekonomiska villkor, som frambringar dessa båda ekonomers åsikter, och han noterar: "De helt igenom skilda, till och med varandra motsägande nationella omgivningar, som dessa två skriver i, föranleder dem inte desto mindre till samma strävanden."[93] Carey jämförde amerikanska ekonomiska förhållanden med de engelska och försäkrade att det borgerliga samhället inte existerade i ren form i England, att dess utveckling hindrades och påverkades av förhållanden från den feodala tiden, vilket huvudsakligen yttrade sig i statens intervention i landets ekonomiska liv. Han hävdade att härur stammade de motsättningar, som splittrade det engelska samhället, och de disharmonier, som England förde med sig in på världsmarknaden. I Amerika, där det inte fanns några feodala rester, ansåg Carey å andra sidan att produktionsförhållandena utvecklades i fullständig harmoni.
Här gällde frågan den allmänna karaktären på kapitalismens ekonomiska lagar. Marx vederlade Carey och visade, för det första, att amerikansk kapitalism, oaktat vissa utvecklingsdrag, till sitt väsen inte skilde sig i något avseende från engelsk kapitalism. För det andra visade Marx att de disharmonier på världsmarknaden, som Carey talade om, endast är de mest utvecklade uttrycken för det kapitalistiska samhällets inre motsägelser i ett eller annat land.
Bastiat förklarade, i motsats till Carey, det franska borgerliga samhällets motsättningar med den efterblivna karaktären på Frankrikes ekonomiska förhållanden, och han ansåg att England företrädde det ideala exemplet på en harmonisk kapitalistisk utveckling. I det här sammanhanget står Bastiat, som - vilket Marx noterade - "blott inbillade sig harmoni"[94], på en lägre nivå än Carey. Båda var emellertid, i Marx' uppfattning, ohistoriska när de betraktade kapitalistisk produktion som det eviga och naturliga idealet för en harmonisk samhällsutveckling.
Mot dessa båda vulgärekonomer ställde Marx sin lära om den ekonomiska samhällsformationen, enligt vilken de högst industrialiserade kapitalistiska länderna endast visar de mindre utvecklade staterna bilden av deras egen framtid. Det är därför som Marx' ekonomiska teori, fastän huvudsakligen utarbetad på grundval av fakta från Englands ekonomiska utveckling, verkligen besitter en allmän giltighet.
Det andra fragmentet - den berömda Inledning Till kritiken av den politiska ekonomin - skrev Marx i slutet av augusti och början av september 1857. Han avbröt sitt arbete med inledningen i mitten av september.
Marx skrev senare dessa ord: "En allmän inledning, till vilken jag gjort ett utkast, utelämnar jag, emedan jag vid närmare eftertanke tycker det verkar störande att föregripa slutsatser, som först måste bevisas, och emedan den läsare, som överhuvudtaget vill följa mig, måste besluta sig för att stiga från det enskilda till det allmänna."[95] Trots att denna Inledning har karaktären av en skiss och aldrig full bordades, har den ändå en väldig betydelse, eftersom Marx här utförligare än någon annanstans framställer sina idéer i ämnet och den metod för den ekonomiska teorin som han grundlagt.
I sina observationer utgår Marx från grundteserna i den materialistiska historieuppfattningen, speciellt från tesen om den samhälleliga produktionens primat. Till skillnad från de borgerliga ekonomerna, som betraktar den borgerliga produktionen som evig och diskuterar produktion i allmänhet, har Marx en socialt bestämd produktion, modern borgerlig produktion, som objekt för sin teoretiska analys.
Marx undersöker kritiskt den borgerliga litteraturens vanliga indelning av ämnet politisk ekonomi i produktion, distribution, utbyte och konsumtion och han motiverar i detalj tesen om produktionens primat. Han visar att den samhälleliga produktionen är objektet för ekonomisk forskning och att produktion, distribution, utbyte och konsumtion är delar av en enda helhet där den ena påverkar den andra, så som fallet är i varje organisk helhet.
Marx lyckades förklara en viktig men paradoxal egenhet hos den klassiska politiska ekonomin. De klassiska ekonomerna höll fast vid arbetsvärdeläran, de var 'produktionsteoretikert, men inte desto mindre förklarade de att distributionen var den politiska ekonomins enda objekt. Det berodde på, som Marx visade, att de betraktade produktionen som evig och oföränderlig men ansåg att distributionens former var skilda från produktionsformerna, vilka de följaktligen inte kunde behandla i deras utveckling och förändring. För det andra, i sin strävan att identifiera den sociala produktionens struktur kände de klassiska ekonomerna instinktivt, att distributionen av produktionsinstrumenten och av samhällets medlemmar till olika produktionssektorer är ett inre moment av produktionen och bestämmande för dess struktur. Just av det skälet förklarade Ricardo att det inte var produktionen utan distributionen som var den politiska ekonomins objekt. Genom analysen av den dialektiska enheten av den sociala produktionens alla element kunde Marx övervinna den borgerliga politiska ekonomins inskränkta uppfattning om undersökningsobjektet och fortsätta från distributionsformerna, som endast är uttryck för produktionsformerna, till analysen av produktionsförhållandena som det verkliga objektet för den politiska ekonomin.
Avsnittet i Inledningen om den politiska ekonomins metod är av stor vikt. Här beskriver Marx för första gången den vetenskapliga metoden att stiga från det abstrakta till det konkreta; samtidigt kritiserar han den idealistiska hegelianska uppfattningen om den här metoden. Den dialektisk-materialistiska tolkningen av metoden att gå från det abstrakta till det konkreta innebär, att det konkreta, som utgör utgångspunkten för analysen, i slutet av undersökningen framträder som enheten av skilda aspekter, som sammanfattningen av flera definitioner. Den vetenskapliga abstraktionen är här oskiljaktigt förbunden med det konkreta, med verkligheten som dess förutsättning, och gången för det abstrakta tänkandet måste korrespondera med det verkliga historiska skeendet.
Inledningen visar att Marx redan under hösten 1857 i detalj hade utarbetat de metodologiska grundvalarna för sin ekonomiska teori.
I slutet av 1857 började Marx slutligen, direkt påverkad av den kris som däremellan brutit ut, sammanfatta resultaten av 1850-talets forskningsarbete. Den 21 december skrev han till Lasalle: "Den nuvarande handelskrisen har sporrat mig till att på allvar ta itu med att utarbeta mina grunddrag för ekonomin ..."[96]
Engels, som försåg Marx med regelbunden information om krisens förlopp, skrev: "I den här krisen har överproduktionen varit allmännare än någonsin tidigare ..."[97] Den moderna forskningen i krishistoria ger Engels fullt belägg för hans påstående.
Marx hastade på varje tänkbart sätt med att färdigställa sin ekonomiska teori. "Jag arbetar som en galning på att sammanfatta mina ekonomiska studier, så att de skall föreligga åtminstone i grunddragen innan syndafloden kommer."[98] Detta var den 8 december. Den 18 samma månad skrev han: "Jag arbetar alldeles kolossalt, för det mesta till 4 om morgonen."[99]
Krisen 1857 ledde inte fram till den revolutionära situation som inväntats med sådan stor otålighet. När Marx senare arbetade ut sin teori om ekonomiska kriser, noterade han att periodiciteten är ett av överproduktionskrisernas viktigaste drag under kapitalismen. Periodiciteten grundar sig på förnyandet av det fasta kapitalet. "Det finns inga permanenta kriser", kommenterade Marx.[100] Han visade att den ekonomiska krisen är den verkliga sammanfattningen och en våldsam hopjämkning av alla den borgerliga ekonomins motsägelser och att den samtidigt är en mäktig accelerator för produktivkrafternas tillväxt.[101] Marx betonade: "Följaktligen uppstår kriser, som samtidigt driver den [den kapitalistiska produktionen] framåt och bortom [dess egna gränser] och tvingar den att dra på sig sjumilastövlarna för att uppnå en utveckling av produktivkrafterna, som endast skulle kunna uppnås mycket långsamt inom dess egna gränser."[102] Detta uttrycker den kapitalistiska produktionens antagonistiska natur.
Som ett uttryck för det kapitalistiska samhällets ekonomiska motsägelser säger därför den ekonomiska krisen i sig själv inte att det kapitalistiska produktionssättet har uttömt sina utvecklingsmöjligheter.
I förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin drog Marx i januari 1859 den viktiga slutsatsen: "En samhällsformation går aldrig under innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum ..."[103] Enligt vår uppfattning var den konkreta studie av krisen 1857, som Marx utförde 1857/58, av mycket stor betydelse för hans möjligheter att uppställa den här tesen. (Marx hade till och med planerat att tillsammans med Engels skriva ett specialarbete om krisen.[104]) Men det allra viktigaste var att Marx just under dessa år upptäckte det borgerliga samhällets rörelselag och formulerade sin mervärdeteori. För stunden betraktade dock Marx det hela något annorlunda. "En ny revolution är möjlig endast som följd av en ny kris. Men den är lika säker som denna."[105] Marx betonar helt riktigt revolutionens objektiva karaktär, men han har här ett alltför linjärt samband mellan revolutionen och det kapitalistiska produktionssättets cykliska utveckling.
Men oavsett hur det förhåller sig därmed, så är det just krisen 1857 som vi har att tacka för ett av Marx' geniala arbeten, Grundrisse der Kritik der politischen Ökonomie (Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin). Under arbetet med detta verk gjorde Marx flera framstående upptäckter.
Marx skrev Grunddragen, som omfattade inte mindre än 50 tryckark, på ytterligt kort tid, från mitten av oktober 1857 till maj 1858. Här formulerade han för första gången i detalj sin teori om värde och mervärde och gjorde sin andra stora upptäckt (efter grundandet av den materialistiska historieuppfattningen). Grunddragen tar oss med in i Marx' laboratorium, och gör det möjligt för oss att steg för steg följa den process där Marx skapade sin ekonomiska teori.
Senare uppställde Marx sin teori om värde och mervärde i den första volymen av Kapitalet. Men det viktiga var här, som Marx själv betonade: "Visserligen måste framställningssättet formellt skilja sig från forskningsmetoden. Forskningen har att i detalj tillägna sig stoffet, analysera dess olika utvecklingsformer och uppspåra det inre sambandet. Först sedan detta arbete är fullbordat, kan den verkliga rörelsen tillfredsställande beskrivas."[106] Den forskningsmetod, som Marx talar om, återfinns i Grunddragen. Genom att studera den kan vi, så att säga, närvara vid en ny teoris födelse.
Marx började arbetet med sin teori genom en kritik av Proudhons småborgerliga ekonomiska åskådning. Det fanns goda skäl för det. Marx ansåg att kritiken av proudhonismen, avgränsningen till denne pseudo-socialistiske "falske broder", var en viktig uppgift för den vetenskapliga socialismen. Senare skrev Marx att uppgörelsen var nödvändig "för att bana vägen för den kritiska och materialistiska socialismen, som skall göra samhällsproduktionens verkliga, historiska utveckling förståelig, för att bryskt bryta med den ideologi inom ekonomin, vars sista personifiering Proudhon ovetandes var."[107] Den revolutionära situation, som Marx och Engels hade väntat sig i samband med krisen 1857, krävde en fullständig klarhet om nödvändigheten av att kasta den borgerliga samhällsordningen över ända med revolutionära medel. Därför måste också proudhonisternas tes om möjligheten att eliminera kapitalismens antagonistiska motsättningar genom en bankreform teoretiskt vederläggas.
Marx hade redan i Filosofins elände kritiserat Proudhons teori, som syftade till en reformering av det borgerliga samhället, men vid det tillfället hade han ännu i en betydande utsträckning tvingats förlita sig till Ricardos ekonomiska uppfattning. Nu gällde det att krossa proudhonismen utifrån Marx' ekonomiska teori, utifrån den vetenskapliga socialismens ställningar. Det måste bevisas att det kapitalistiska samhällets antagonistiska motsättningar aldrig kan "krossas genom en lugn metamorfos"[108] och att proudhonisternas försök att bibehålla det borgerliga samhället och avhjälpa dess "brister" innebar en skandalös utopi, som desorganiserade arbetarklassen och avledde den från att förbereda den socialistiska revolutionen. Uppgiftens betydelse framgår av Engels inledning till Marx' Klasstriderna i Frankrike. Engels gör där Proudhon direkt ansvarig för Kommunens ekonomiska misstag. Han skrev att Kommunen blev "graven för Proudhons socialistiska skola."[109]
I Grunddragen utförde Marx de fastställda uppgifterna. Här formulerade han sin egen teori om värde och mervärde och samtidigt tilldelade han proudhonismen ett avgörande slag.
Men huvudföremålet för den "konstruktiva" kritiken i Grunddragen vår självfallet den klassiska borgerliga ekonomin, eftersom Marx i sin forskning alltid utgick från sina föregångares, de borgerliga ekonomernas, främsta prestationer.
Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin[110] inleds med Kapitlet om pengar, som Marx först betecknade med nummer II. Orsaken var Marx' avsikt att placera ett kapitel främst som han först ville kalla Värde men senare - i Till kritiken av den politiska ekonomin - ändrade till Varan.[111]
Som tidigare nämnts började Marx sitt arbete på värdeteorin med kritiken av Proudhons penningteori. Den omständigheten skall man inte betrakta som en tillfällighet. Här möter vi ett annat viktigt drag, som skiljer Marx' forskningsmetod från hans framställningssätt. Penningen är nämligen den mest pregnanta manifestationen av en varas värde. "Vi utgick i själva verket från varornas bytesvärde eller utbytesförhållande för att komma det däri dolda värdet på spåren."[112] Penningen eller värdets penningform är den mest utvecklade värdeformen, den för kapitalismen ändamålsenliga formen. Teorin om penningen följer således direkt av värdeteorin. I sin kritik av den borgerliga och småborgerliga politiska ekonomin och sålunda också i undersökningen av själva ämnet (ty detta är, som vi vet, en och samma process för Marx) går Marx till att börja med från de yttre formerna till tingens inre väsen. Av det skälet började han, efter att ha gett Kapitlet om pengar nummer II, Grunddragen med en undersökning av penningteorin.
Vi talar här om ett specifikt stadium i forskningsprocessen. När man beaktar forskningsprocessen som en helhet, så gäller naturligtvis också att Marx gick från det abstrakta till det konkreta. Sålunda formulerade han till exempel värdeteorin innan han arbetade ut mervärdeteorin.
Om vi emellertid betraktar undersökningens enskilda stadier, så börjar Marx här med de yttre formerna för att nå fram till tingens inre väsen, till exempel från pengar till varan och inte omvänt, som kännetecknar framställningssättet.
Marx ansåg att förståelsen av kategorin 'pengar' var kriteriet för huruvida värdets väsen verkligen var begripet. När han senare kritiserade Ricardos värdeteori, så anmärkte han att "Ricardo i själva verket endast behandlar arbetet som en måttstock på värdets storlek och just därför inte finner något samband mellan sin värdeteori och penningens väsen."[113] I Grunddragen utförde Marx på grundval av sin värdeteori en ingående kritik av den kvantitativa penningteorin och han anmärkte "att Ricardos penningteori är fullständigt vederlagd ..."[114]
I Grunddragen säger Marx direkt att kritiken av Proudhons penningteori kommer att "låta oss blicka in i de djupast fördolda hemligheter, som förbinder Proudhons cirkulationsteori med hans allmänna teori - hans teori om värdets bestämning."[115] Låt oss följa Marx in i snårskogen, in i Proudhons utopiska penningteori, och se hur han steg för steg arbetar fram sin egen värdeteori.
Kapitlet om pengarna börjar med en noggrann värdering av boken De la réforme des banques (Om bankreformen), som skrevs av Darimon, en lärjunge till Proudhon, och publicerad föregående år. I Till kritiken av den politiska ekonomin karaktäriserade Marx den som ett kompendium av Proudhons "melodramatiska penningteori".[116] Proudhonisterna ansåg, att guldets och silvrets privilegierade ställning jämfört med alla andra varor var orsaken till de ekonomiska kriserna och till överhuvudtaget allt det onda i det kapitalistiska systemet. "Men herr Proudhon och hans skola blev det förbehållet att på fullt allvar predika pengarnas degradering och varans apoteos som socialismens kärna ..."[117] För att komma ut ur svårigheterna ville Proudhon ersätta guld och silver med 'arbetspengar' eller 'timsedlar', det vill säga med kvitton som skulle tilldelas arbetaren och försäkra hur många timmar han hade arbetat.
Då skulle, trodde de, två flugor dödas i ett slag. För det första kunde guldets och silvrets 'privilegium' avskaffas, eftersom proudhonisterna försäkrade att 'arbetspengar' inte behövde vara konvertibla mot guld och silver såsom vanliga papperspengar, då 'arbetspengarna' antogs vara det direkta uttrycket för det förbrukade arbetet. Detta skulle, trodde de, betvinga den grundläggande 'orsaken' till de ekonomiska kriserna, vilken de ansåg vara bristen på guld. För det andra antogs införandet av 'arbetspengar' ge varje vara formen av direkt utbytbarhet, varigenom problemet med varornas realisering en gång för alla skulle lösas. I korthet föreslog proudhonisterna att pengarna skulle avskaffas men att varuproduktionen och varuförhållandena skulle bibehållas. Marx' kritik av proudhonisterna måste visa det inre förhållandet mellan varor och pengar, det vill säga den måste bevisa att penningens existens nödvändigtvis följer av varuproduktionens förhållanden. Att avslöja detta nödvändiga förhållande var en av värdeteorins viktigaste uppgifter.
'Arbetspengar' var inte Proudhons uppfinning. Robert Owen hade också framfört den idén. Men för honom stod det klart, att den kapitalistiska produktionen först måste undanröjas och kommunistiska förhållanden upprättas innan förutsättningar för 'arbetspengar' kunde uppstå. Proudhonisterna betraktade emellertid 'arbetspengar' som medlet för att avlägsna den kapitalistiska produktionens 'brister'. Genom sin analys visade Marx att dessa 'brister' i själva verket är nödvändiga följder av den kapitalistiska produktionen.
Proudhonisterna föreslog en bankreform som den praktiska åtgärd med vilken de tänkte förverkliga sin teori om 'arbetspengar'. Marx' kritik börjar med en analys av detta projekt.
Med det statistiska material, som Darimon använder i sin bok, visar Marx i synnerhet att denne förväxlar kredit och penningcirkulation och följaktligen måttlöst överdriver bankernas roll under kapitalismen, då han låter dem kontrollera penningcirkulationen och reglera krediter och penningmarknad monopolistiskt. Därför antog också proudhonisterna att det vore tillräckligt att avskaffa penningcirkulationens metallfot (guldet) för att bankerna korrekt skulle kunna utföra sin funktion som cirkulationens regulator; genom dessa åtgärder, trodde man, skulle kriser kunna undvikas. Marx visade, att även om penningcirkulationen helt saknade metallfot, så skulle ingen bank under kapitalistiska villkor kunna förhindra utbrottet av ekonomiska kriser.
Enligt Proudhon och hans lärjungar skulle bankreformen "skapa fullständigt nya produktions- och cirkulationsbetingelser ..."[118] Marx visade att proudhonisterna därigenom hävdade cirkulationens primat över produktionen och bevisade sin "avsaknad av förståelse för produktions-, distributions- och cirkulationsförhållandenas inre sammanhang".[119] Huvuduppgiften för Marx' analys är just att klargöra detta inre sammanhang. Det första viktiga steget i en undersökning av detta sammanhang måste, vilket följer av den allmänna logiken i Marx' analys, förklara penningen genom de inre och oundvikliga sammanhangen i varuproduktionen. Marx ställer också problemet på detta sätt och bygger sålunda en bro från penningteori till värdeteorin. "Den verkliga frågan är: nödvändiggör inte själva det borgerliga utbytessystemet ett specifikt instrument för utbytet? Skapar det inte med nödvändighet en särskild ekvivalent för alla värden?"[120] Marx reser här frågan om penningens väsen, om det nödvändiga förhållandet mellan varor och pengar.
Den klassiska borgerliga politiska ekonomin var inte ens förmögen att ställa den frågan, ännu mindre att lösa den. De borgerliga ekonomerna antog att de kapitalistiska förhållandena var eviga. Det nödvändiga i penningen och i andra av den borgerliga ekonomins kategorier var självklart för dem och krävde inte någon särskild bevisföring. Endast med utgångspunkt från den materialistiska historieuppfattningen kunde Marx ta upp frågan om det nödvändiga förhållandet mellan varor och pengar. Marx ställde frågan för första gången i Filosofins elände men fann svaret först elva år senare - i Grunddragen.
Proudhon ansåg att 'arbetspengarnas' främsta fördel låg däri att de inte alls behövde vara konvertibla mot guld och silver. Marx börjar sin bevisning om pengarnas nödvändighet genom att tillbakavisa denna tes. Marx skriver: "Konvertibilitet - laglig eller ej - ... förblir ett krav på varje slags pengar",[121] om det så må vara papperspengar, 'arbetspengar' eller någon annan sort. Marx visar därpå att "banksedelns konvertibilitet i guld förblir en ekonomisk lag, vare sig den existerar politiskt eller ej".[122] "Konvertibilitet i guld och silver är alltså i praktiken en måttstock på alla papperspengars värde, vilka erhåller sin valör från guld och silver ..."[123]
Papperspenningen representerar endast guld eller silver och är följaktligen inte alla identisk med dem. Om därför den utsläppta kvantiteten papperspengar skulle överstiga den för cirkulationen nödvändiga kvantiteten guld (om guld cirkulerade), så skulle papperspengarna sjunka i värde och det skulle inte längre bli tal om den tidigare konvertibiliteten."
... konvertibilitet", skrev Marx, "inbegriper sin motsats, inkonvertibilitet ..."[124] Vi kan också tillägga, att även guldpengar kan sjunka i värde, som fallet är under perioder av allmän prisstegring.
Efter att ha behandlat problemet med papperspengarnas konvertibilitet, antager Marx ett fall där guld ersättes med 'arbetspengar'. Om tidigare guldmyntet - till exempel det engelska sovereign - motsvarade en viss mängd guld, så kommer nu 'timsedeln', som representerar en viss mängd förbrukat samtida arbete, att motsvara denna guldmängd, som förkroppsligar tidigare arbete. Marx kommer fram till slutsatsen: ... enligt den allmänna ekonomiska Lagen att produktionskostnaderna ständigt faller, att det levande arbetet ständigt blir mer produktivt, det vill säga att den i produkten materialiserade arbetstiden ständigt deprecieras, kommer en ständig depreciering att bli det oundvikliga ödet för dessa gyllne arbetspengar."[125] Den förgångna arbetstiden (som en konstant storhet) innesluten i en viss mängd guld skulle ständigt stiga i jämförelse med den innevarande levande arbetstiden representerad av 'timsedeln'. Den situationen skulle inte förändras även om "arbetspengar" ersatte papperspengar med guldfot. I det fallet skulle 'timsedeln' inte jämföras med en viss mängd guld utan med en viss mängd papperspengar som representerade detta guld.
Från analysen av 'timsedeln' drog Marx nu en viktig slutsats, vilken var av fundamental betydelse för hans värdeteori: "Värdet bestäms inte av den i produkten förkroppsligade arbetstiden utan av den för närvarande nödvändiga arbetstiden."[126]
Marx hade redan i Filosofins elände formulerat begreppet nödvändigt arbete i dess allmänna form, och där påpekade han att den tesen också framförts av Ricardo. Denne betraktade emellertid begreppet nödvändigt arbete, nödvändig arbetstid, som en del av begreppet arbete i allmänhet, medan Marx gjorde detta begrepp till en beståndsdel av sin teori om det sociala arbetets specifika karaktär under kapitalismen.
Bestämningen av en varas värde genom den mängd nödvändigt arbete, som förbrukas i produktionen av varan, återspeglar det inre förhållande, som existerar mellan värdet som ett element av produktionsförhållandena och produktivkrafternas givna nivå. Genom sin natur förutsätter Proudhons teori om 'arbetspengar' att värdet inte bestäms av socialt nödvändigt arbete utan av arbete i allmänhet. Med andra ord tog proudhonisterna med sin värdeteori ett steg tillbaka från Ricardo, för vilken värdet inbegriper begreppet nödvändig arbetstid.
Marx tog nu nästa steg i grundandet av sin värdeteori och visade att det är en principiell skillnad mellan värde och pris. Teorin om 'arbetspengar' antog motsatsen, nämligen att värde och pris är identiska. Proudhonisterna krävde i själva verket att pengar med metallfot avskaffades, trots att priset inte är någonting annat än en varas bytesvärde, uttryckt i pengar.
När Marx analyserade skillnaden mellan pris och värde, introducerade han ett viktigt nytt moment i definitionen av värde. "Det värde i varorna, som bestäms genom arbetstiden, är endast deras genomsnittsvärde"[127] vilket skiljer sig från det 'nominella' värdet, 'penningvärdet', det vill säga från priset. Värdet bestäms av den arbetstid, som än nödvändig under en kortare eller längre period (till exempel flera år). Priset uttrycker, förutom det förbrukade socialt nödvändiga arbetet, däremot också det förhållande som vid varje tidpunkt existerar mellan utbud och efterfrågan. Det medför att priset ständigt gör avvikelser från värdet. Införandet av 'arbetspengar' skulle inte förändra någonting däri. När man i stället för 'ett pund bröd kostar åtta pennies' säger 'ett pund bröd = så många arbetstimmar (i form av timsedlar)', så representerar den högra sidan av ekvationen den förbrukade genomsnittliga 'ideala' arbetstiden, vilken vanligen skiljer sig från den verkliga arbetstiden representerad i priset precis på samma sätt som penningpriset skiljer sig från värdet. I det här fallet skulle inte 'timsedeln' utföra sin uppgift; den skulle inte säga hur många timmars arbetstid som verkligen förbrukats vid tillverkningen av varan ifråga. "'Timsedeln' representerade, i motsats till alla varor, en ideal arbetstid, vilken snart skulle utbytas mot mer eller mindre än den verkliga (tiden)..."[128]
Nästa viktiga moment i värdeteorin, så som Marx utvecklade den i Grunddragen, är övergången från den kvantitativa karaktäristiken av värdet (mätning av värdet genom den socialt nödvändiga arbetstiden) till bestämningen av värdet som den sociala relation, vilken utmärker den "ekonomiska kvalitén", "varornas utbytbarhet". I detta sammanhang formulerar Marx för första gången en av de fundamentala teserna i sin värdeteori: "Som värde är alla varor kvalitativt lika och endast kvantitativt olika ..."[129]
Det är just genom denna kvalitativa likformighet, som varorna kan utbytas mot varandra i vissa kvantitativa proportioner. Med denna tes kommer Marx för det första till analysen av varans två faktorer - han delade varor i bruksvärde och värde - och för det andra till slutsatsen att varans fördubbling (verklig i bytesprocessen, ideell dessförinnan) som vara och pengar är nödvändig. Den logiska konsekvensen av allt detta är att Marx upptäcker det varuproducerande arbetets dubbelnatur.
Som värde besitter varan inte alls någon särskild kvalitativ egenskap eller naturlig kvalité. Denna ekonomiska ekvivalens, denna varornas likformighet, motsäger den kvalitativa olikhet med vilken varorna kan tillfredsställa skilda mänskliga behov. Varor byts naturligtvis mot varandra endast av det skälet att de är olika. Därför skiljer sig varorna som objekt, som ting, kvalitativt från sitt eget värde.
Denna motsägelse mellan varornas ekonomiska lik formighet och deras naturliga olikhet eller, uttryckt i andra ord, denna motsägelse mellan värde och bruksvärde, leder i bytesprocessen till att varuvärdet avsöndras från själva varan, till att varorna fördubblas som varor och pengar. Varans egenskap "som värde inte bara kan utan måste vinna en existens som är skild från den naturliga", betonar Marx. "Varför? Då varor som värden endast skiljer sig åt kvantitativt, måste varje vara skilja sig kvalitativt från sitt eget värde. Dess värde måste därför också besitta en existens som kvalitativt kan skiljas från den och i själva utbytet måste denna delbarhet bli en verklig delning ..."[130]
I sig själv och genom sina naturliga egenskaper besitter en vara inte någon utbytbarhet. Först då en vara byts mot pengar uppenbaras dess utbytbarhet, dess samhälleliga natur, dess värde. Detta byte mot pengar är det nödvändiga mediet vid bytet av en vara mot en annan. Marx skriver "att i själva utbytet uppträder varan dubbelt: å ena sidan som en naturlig produkt och å den andra som ett bytesvärde. Det vill säga varans bytesvärde erhåller en existens, som är materiellt skild från varan."[131]
Varans inre motsägelse, motsägelsen mellan varornas kvalitativa likformighet som värden och deras naturliga olikhet som bruksvärden, får sålunda en yttre lösning i bytesprocessen med varornas fördubbling som varor och pengar, därigenom att varans värde vinner en självständig existens i en speciell vara - i penningen. På grundval av en analys av varans två motsatta faktorer kommer Marx till den slutsatsen att bytesvärdet är värdets nödvändiga framträdelseform - med andra ord, att pengar är nödvändiga.
Marx visar att pengar är den nödvändiga produkten av de samhälleliga förhållanden som präglar arbetsprodukten i bytesvärdets sociala form. Detta bevisade att proudhonisternas försök att med hjälp av 'arbetspengar' förvandla varor direkt till pengar, att identifiera varor med pengar och att garantera direkt utbytbarhet för alla varor, var en ren och skär utopi.
Marx anmärker också att pengarna, som är lösningen på motsägelsen mellan varans bruksvärde och värde, samtidigt intensifierar alla varuproduktionens motsägelser och höjer dem till en ny nivå: "Vi ser alltså att det är en inre kvalité hos penningen att fylla sitt syfte genom att samtidigt negera det; att den gör sig självständig gentemot varorna; att den från ett medel blir ett mål; att den realiserar varans bytesvärde genom att skilja dem åt; att den underlättar utbytet genom att dela upp det; att den övervinner det omedelbara varubytets svårigheter genom att förallmänniga dem; att den gör bytet oberoende av producenterna i samma grad som producenterna blir beroende av bytet."[132] Dessa motsägelser gör det också möjligt för ekonomiska kriser att uppträda.
Uppdelningen av en vara i bruksvärde och värde, analysen av dessa två faktorer samt beviset att fördubblingen av varan i vara och pengar är nödvändig i bytesprocessen - allt detta ledde Marx till upptäckten av det varuproducerande arbetets dubbelnatur. Läran om dubbelnaturen hos arbetet i varuproduktionen utgör grundvalen för Marx' värdeteori. Det är just den här punkten, som skiljer Marx' teori från arbetsvärdeläran hos klassikerna inom den borgerliga politiska ekonomin. Inte en enda ekonom före Marx hade upptäckt arbetets dubbelnatur. Läran om arbetets dubbelnatur "måste man känna till, om man skall fatta någonting om fakta i denna sak",[133] underströk Marx.
I Grunddragen skildrar Marx till att börja med arbetets dubbelnatur som skillnaden mellan kvantitet och kvalitet:abstrakt arbete som "skilt från sin kvalité, endast kvantitativt olika arbete" och konkret arbete som "bestämt, naturligt bestämt arbete, kvalitativt skilt från andra slags arbete".[134] Marx fördjupade analysen av det varuproducerande arbetet och kännetecknade det då som å ena sidan samhälleligt arbete och å den andra privat arbete. Denna antagonistiska motsägelse i en varuekonomi, som baserar sig på ett privat ägande av produktionsmedlen, formulerade Marx på följande sätt: Individerna producerar numera blott "för samhället och i samhället", men där "deras produktion inte är omedelbart samhällelig ..."[135] Och på ett annat ställe skriver han "att privatintresset självt är ett samhälleligt bestämt intresse ..."[136]
Marx blottar här arbetets specifika karaktär i det kapitalistiska samhället. Fastän det såsom allt arbete är samhälleligt, får det inte en omedelbart samhällelig karaktär under villkoren av privatägda produktionsmedel. Snarare är det omedelbart privat arbete. I realiseringsprocessen, i omvandlingen av varan till pengar, röjes den samhälleliga karaktären på det arbete, som producerade varan, och konkret arbete förs tillbaka till abstrakt arbete, privat arbete till samhälleligt arbete.
Denna karaktäristik, att arbetet i det borgerliga samhället samtidigt är av både privat och samhällelig natur, lämnar Marx i samband med den omständigheten att den proudhonistiska teorin om 'arbetspengar' outsagt förutsätter "produktionens samhälleliga karaktär" men på "bytesvärdets grund blir arbetet först genom utbytet något allmänt".[137]
Marx utarbetade alltså huvudmomenten i sin värdeteori under den kritiska konfrontationen med Proudhons penningteori. Han visade hur produkten med samhällsproduktionens och den samhälleliga arbetsdelningens utveckling förvandlas till en vara, varan till bytesvärde och bytesvärdet till pengar. Samtidigt leder detta till en starkare motsägelse mellan varans bruksvärde och värde. I samband därmed ger Marx några viktiga metodologiska anvisningar om hur de teoretiska resultat, som han uppnått under undersökningens gång, borde presenteras: "Det kommer senare att bli nödvändigt ... att korrigera det idealistiska framställningssättet, som ger sken av att det handlar endast om begreppsbestämningar och om dialektiken hos dessa begrepp."[138] Marx påpekar att i synnerhet uttryck som "varan blir bytesvärde" måste korrigeras och preciseras. En vara existerar som ett påtagligt, oberoende objekt, men bytesvärdet är endast ett visst socialt förhållande förbundet med varor. Med anledning härav anmärker Marx att varornas värderelation först existerar blott i fantasin, ty relationer i allmänhet kan endast tänkas och inte uppfattas med sinnena när det gäller att definiera dem, i motsats till de objekt som relationerna grundar sig på och om vilka vi säger att de står i den eller den relationen till varandra.[139]
Marx måste följaktligen börja analysen av det borgerliga samhällets ekonomiska struktur inte med värdet utan med varan som detta samhälles "cell". Det var här frågan om att ha varan som utgångspunkt för analysen, som det borgerliga samhällets "ekonomiska cellform". Vi har redan sett att Marx alltid utarbetade sin värdeteori på grundval av analysen av varan och de två faktorer som den förkroppsligar. Nu gäller det, som i det just anförda citatet, att fasthålla detta också i framställningen. I Grunddragen utgår Marx ännu ibland från bytesvärdet. Sålunda skriver han att "varans bytesvärde existerar i en dubbelform, som en bestämd vara och som pengar ..."[140] Senare i framställningen utgår Marx alltid från varan som värdets bärare. "Den första kategori, som den borgerliga rikedomen framställer sig i, är varans kategori."[141] I Grunddragen skulle det första kapitlet ha kallats Värde men i Till kritiken av den politiska ekonomin användes sedan rubriken Varan. Detta är självfallet inte alls en blott formell ändring. Den uttrycker framför allt den materialistiska karaktären på Marx' dialektik och ekonomiska lära. Han utgår från verklighetens enklaste förhållande, varuekonomin - utbytet av arbetsprodukter. Materiella varor är naturligtvis medium i denna relation. Härom skrev Marx senare "att varken 'värdet' eller 'bytesvärdet' är subjekt hos mig, utan det är varan".[142] Den politiska ekonomin börjar sin analys med varans kategori eftersom: "Med det, varmed historien börjar, måste likaledes tankegången börja ..."[143]
Marx' analys av varan som det borgerliga samhällets "ekonomiska cellform" utgör grunden för den metodologiskt viktiga tesen, att för varje ekonomisk företeelse måste en skiljelinje dras mellan den sociala formen och det materiella innehållet. Under inga som helst omständigheter får man abstrahera från den sociala formen vid undersökningar av ekonomiska företeelser. De ekonomiska kategorierna som återspegling av de ekonomiska företeelserna kan inte härledas ur det materiella innehållet utan endast ur produktionsförhåliandena, vilka just utgör den ekonomiska företeelsens sociala form.
Det var kännetecknande för den borgerliga politiska ekonomin att den bortsåg från det borgerliga samhällets antagonistiska form och betraktade dess produktionslagar som naturliga och dominerande i alla samhällsformationer. Just denna omständighet hindrade den från att upptäcka det borgerliga samhällets "ekonomiska cellform" och från att analysera den. Problemet med det borgerliga samhällets "ekonomiska cellform" är också frågan om utgångspunkten, när man skall gå från det abstrakta till det konkreta. De borgerliga ekonomernas utgångsläge, där de ansåg det kapitalistiska produktionssättet vara evigt och naturligt, förledde dem till att abstrahera från varans sociala form, från värdet som en socialt bestämd form, och till att diskutera endast värdets storlek.
Ändå är det just arbetsproduktens värdeform, skriver Marx, som "är den mest abstrakta men också den mest allmängiltiga formen för det borgerliga produktionssättet, vilket härigenom erhåller sin historiska karaktär som ett speciellt slags samhällelig produktion.[144] Den borgerliga politiska ekonomin gjorde inte sådana framsteg i sina undersökningar, att den förmådde att dela upp varan och skilja dess sociala hölje från dess materiella innehåll. Följaktligen kunde den inte utgå från varans sociala form, från arbetsproduktens värdeform - som Marx gjorde - vid analysen av det kapitalistiska ekonomiska systemet; den kunde inte därifrån gå från det abstrakta till det konkreta, från varans kategori till kategorierna pengar, kapital och så vidare. Samtidigt visade emellertid Marx att arbetsproduktens sociala form under varuproduktionens villkor, det vill säga arbetsproduktens värdeform, är den gräns som inte kan överskridas av den vetenskapliga abstraktionsprocessen; annars skulle man förlora detta produktionssätts grundläggande egenskaper. Arbetsproduktens värdeform är, i korthet, den punkt där man skall börja, om man avser att bygga upp den politiska ekonomins struktur i det kapitalistiska produktionssättet.
När Marx i sin värdeteori delade upp varan, skilde varans sociala form från dess fysiska innehåll och gjorde en distinktion mellan bruksvärde och värde samt mellan värdets storlek och dess form, så skapade han de nödvändiga villkoren för att övervinna den borgerliga politiska ekonomins varufetischism, där bruksvärde och värde 'vuxit' samman. På det borgerliga samhällets yta förhåller det sig faktiskt så, men för de borgerliga ekonomerna hade tingens samhälleliga karaktäristika överhuvudtaget vuxit samman med dessa ting själva. "För dem har kapitalets materiella element ... vuxit samman med dess samhälleliga formbestämning som kapital ..."[145] skrev Marx. Men varken varans bruksvärde eller dess värdestorlek kan utgöra grunden för att upprätta det kategorisystem, som karaktäriserar det kapitalistiska produktionssättet. Endast varans samhälleliga hölje, arbetsproduktens värdeform, kan skapa den grunden.
Vi har utförligt redogjort för hur Marx upptäckte det borgerliga samhällets "ekonomiska cellform" och formulerade sin värdeteori i Kapitlet om pengarna, det första kapitlet i Grunddragen. Därmed hade han lagt den grund, varifrån han kunde gå vidare i uppbygget av sin teori. Han var tvungen att göra det, eftersom värdekategorin självfallet inte säger någonting om det kapitalistiska produktionssättets inre väsen. Varuekonomins relationer är mera omfattande, och de är inte begränsade till kapitalismen. även om det är just inom kapitalismen som de når sin högsta utvecklingsnivå. Men kapitalet som produktionsförhållande skiljer sig både i form och i innehåll från det enkla värdeförhållandet och från den enkla varuhushållningens förhållanden.
Värdeformens förhållanden är startpunkten för analysen av kapitalismen. Eftersom "värdebegreppet föregår kapitalbegreppet"[146] såväl i teorin som i den kapitalistiska verkligheten, har vi varit tvungna att så ingående behandla hur Marx grundlade sin värdeteori. Det var inte enbart av en slump som en tysk vulgärekonom 1868 skrev: "Den enda uppgiften, för dem som bekämpar Marx, är att tillbakavisa värdeteorin; ty om detta axiom erkänns, så måste man tillstå alla de slutsatser, som Marx drar med den strängaste logik."[147]
Vi är nu framme vid det 'verkligt viktiga', den andra stora upptäckten som Marx gjorde - upptäckten av mervärdet.
Omkring den 16 januari skrev Marx i ett brev till Engels följande anmärkningsvärda ord: "För övrigt är det åtskilligt som artar sig bra. Sålunda har jag till exempel lyckats kasta över bord hela den profituppfattning som hittills godtagits."[148] Om vi jämför det här brevet med det avsnitt i Grunddragen, som Marx arbetade på vid den här tiden, kan vi sluta oss till att Marx underrättade sin vän om inget mindre än att han hade formulerat sin mervärdeteori. Låt oss vända tillbaka till Grunddragen och se hur Marx arbetade fram denna teori.
Marx hade genomfört en kritisk analys av Proudhons läror och bevisat att Proudhons penningteori måste följa av dennes felaktiga värdeteori. Samtidigt utvecklade Marx sin egen värdeteori, varefter han undersökte pengarnas funktioner i cirkulationen vara - pengar.
Marx analyserade penningen i dess funktion som cirkulationsmedel och han visade att omloppet av varor och pengar i detta fall kan representeras inte endast av formeln v - p - p - v utan också av formeln p - v - v - p. I den andra formeln har penningen omvandlats från ett bytesmedel till ett ändamål, medan varan omvandlats från bytets ändamål till dess medel. Marx talar här om köpmannaklassen och om handelsförbindelser. Han själv betonar vid detta ställe i Grunddragen: "... vi har ännu ingenting att göra med profitkategorin", den omnämnda formeln är härledd "från analysen av cirkulationen".[149] Denna analys visade emellertid att pengar inte enbart är ett cirkulationsmedel utan också kan spela en självständig roll i cirkulationsprocessen; i detta fall ligger motivet för processen i "att med varans hjälp byta mindre pengar mot mer pengar ..."[150]
Det här avsnittet i Grunddragen är av mycket stor vikt, då man skall förklara, hur Marx fortsatte från värdeteorin, som han just grundlagt, till mervärdeteorin. Avsnittet ger naturligtvis ännu inte svaret på frågan, men den kapitalistiska utsugningens allmänna form visas och analyseras här. I själva verket består ju den kapitalistiska utsugningen just av byte av "mindre pengar" (variabelt kapital) "medelst varan" (arbetskraft) "mot mer pengar" (variabelt kapital plus mervärde).
Marx analyserade den här formen för cirkulationen och visade genast, att det nya bytesvärde (det sista p i formeln