Leo Trotskij

Fyra brev till Nationalkommitténs majoritet

december 1939 - januari 1940


Originalets titel: Four Letters to the National Committee Majority
Översättning: Se startsida för "Till marxismens försvar"
HTML: Martin Fahlgren

Ingår i samlingen "Till marxismens försvar".



Coyoacán, D.F.
26 december 1939

Kära vänner,
Jag lutade förut åt tanken att föra in diskussionen i Socialist Appeal [28]och New International, men jag måste erkänna att era argument är mycket allvarliga särskilt i samband med kamrat Burnhams argument.[29]

New International och Socialist Appeal är inga diskussionsinstrument under en speciell diskussionskommittés kontroll, utan snarare partiets och dess nationalkommittés instrument. För diskussionsbulletinens del kan oppositionen begära samma rättigheter som majoriteten, men de officiella partipublikationerna är förpliktigade att försvara partiets och Fjärde Inter­nationalens åsikter intill dess de förändrats. En diskussion på de officiella parti­publika­tionernas sidor kan endast föras inom de gränser som nationalkommitténs majoritet dragit upp. Det är så självklart att argument inte behövs.

De permanenta juridiska garantierna för minoriteten är sannerligen inte hämtade från den bolsjevikiska erfarenheten. Men de är inte heller ett påhitt av kamrat Burnham; det franska socialistpartiet har sedan länge haft sådana konstitutionella garantier som helt motsvarar andan i avundsamma litterära och parlamentariska kotterier, men aldrig förhindrar arbetarnas underkastelse under dessa kotteriers koalition.

Det proletära avantgardets organisationsstruktur måste underordnas den revolutionära kampens positiva krav och inte de negativa garantierna mot deras degeneration. Om partiet inte vore rustat att möta den socialistiska revolutionens behov, skulle det degenerera trots de visaste juridiska bestämmelser. På det organisatoriska området visar Burnham en fullkomlig frånvaro av revolutionär uppfattning av partiet liksom han visade det på det politiska området i den lilla men mycket betydelsefulla frågan om Dieskommittén.[30] I båda fallen föreslår han en rent negativ attityd, liksom han i frågan om sovjetstaten gav en rent negativ definition. Det är inte tillräckligt att ogilla det kapitalistiska samhället (en negativ attityd), det är också nödvändigt att acceptera alla de praktiska slutsatserna av en socialrevolutionär uppfattning. Men tyvärr, så är inte fallet med kamrat Burnham.

Mina praktiska slutsatser?

Först är det nödvändigt att inför partiet officiellt fördöma försöket att förinta partilinjen genom att ställa partiprogrammet på samma nivå som varje nytänkande, som inte accepterats av partiet.

För det andra, om nationalkommittén finner det nödvändigt att ägna ett nummer av New International åt diskussionen (det föreslår jag nu inte), borde det göras på sådant sätt att läsaren inser vad som är partiets position och vad som är ett försök till revision, och att det sista ordet förblir hos majoriteten och inte hos oppositionen.

För det tredje, om internbulletinerna inte räcker till, borde det vara möjligt att publicera en speciell samling artiklar som ägnas kongressens dagordning.

Den största lojalitet i diskussionen, men inte den minsta eftergift åt den småborgerliga, anarkistiska andan!

W. RORK (Leo Trotskij)

Coyoacán, D.F.
27 december 1939

Kära vänner,

Jag måste bekänna att ert meddelande om kamrat Burnhams och Shachtmans yrkanden på publicering av de kontroversiella artiklarna i New International och Socialist Appeal till en början överraskade mig. Vad kan det finnas för skäl, frågade jag mig. Att de känner sig så säkra på sin ställning är helt uteslutet. Deras argument är väldigt primitiva, motsättningarna dem emellan är skarpa och de kan inte annat än känna att majoriteten representerar traditionen och den marxistiska läran. De kan inte hoppas på att gå segrande ur en teoretisk strid; inte bara Shachtman och Abern utan också Burnham måste begripa det. Vilken är då källan till deras publicitetshunger? Förklaringen är mycket enkel: de brinner av otålighet att rättfärdiga sig själva inför den demokratiska allmänna opinionen, att få ropa till alla eastmans, hooks och andra att de, oppositionen, inte är så dåliga som vi. Denna inre nödvändighet måste vara sär­skilt trängande hos Burnham. Det är samma slags inre kapitulation som vi kunde iaktta hos Zinovjev och Kamenev vid oktoberrevolutionens inledning och hos många ”inter­nationa­lister” under trycket av den patriotiska krigsvågen. Om vi abstraherar bort alla individuella säregenheter, missöden eller missförstånd och felaktigheter, så har vi framför oss det första socialpatriotiska syndafallet i vårt eget parti. Detta faktum slog ni helt riktigt fast från början, men för mig står det klart först nu sedan de proklamerat sin önskan att liksom poumisterna, pivertisterna och många andra[31] – tillkännage – att de inte är så dåliga som ”trotskisterna”.

Denna synpunkt är ytterligare ett argument mot varje eftergift åt dem på detta område. Under nuvarande betingelser har vi all rätt att säga till dem: ni måste invänta partiets dom och inte överklaga förrän domen uttalats inför de demokratiskt patriotiska domarna.

Jag betraktade förut frågan alltför abstrakt, dvs. bara utifrån den teoretiska kampens syn­vinkel, och utifrån den synvinkeln håller jag fullständigt med kamrat Goldman om att bara vi kan vinna. Men det större politiska kriteriet utvisar att vi borde eliminera den förhastade inblandningen av den demokratiskt patriotiska faktorn i vår inre partistrid och att oppositionen i diskussionen liksom majoriteten bara borde lita till sin egen styrka. Under dessa för­hållan­den skulle prövningen och urskiljningen av olika element inom oppositionen vara mycket verksammare och resultaten bli mycket mer till partiets favör.

Engels talade en gång om stämningen hos den förbittrade småborgaren. Det tycks mig som om ett spår av denna stämning kan återfinnas inom oppositionens led. Igår var många av dem hypnotiserade av den bolsjevikiska traditionen. De upptog den aldrig inom sig men vågade aldrig utmana den öppet. Men Shachtman och Abern ingöt mod i dem och nu gottar de sig öppet i denna förbittrade småborgares stämning. Detta är t.ex. det intryck jag fick av Stanleys senaste artiklar och brev. Han har totalt förlorat sin självkritik och tror på fullt allvar att varje ingivelse som hemsöker hans hjärna är värd att proklameras och tryckas om den bara riktas mot vårt partis program och tradition. Shachtmans och Aberns brott består speciellt i att ha framkallat en sådan explosion av småborgerlig självbelåtenhet.

W. RORK (Leo Trotskij)

P.S. – Det är helt säkert att stalinistiska agenter arbetar ibland oss i avsikt att skärpa diskussionen och framkalla en splittring. Det borde vara nödvändigt att undersöka många fraktions-”kämpar” utifrån denna speciella synpunkt. W.R.

3 januari 1940

Kära vänner,
Jag mottog oppositionens två dokument,[32] studerade den om byråkratisk konservatism och studerar nu den andra om den ryska frågan. Vilka bedrövliga skriverier! Det är svårt att hitta en mening som uttrycker en riktig idé eller placerar en riktig idé på rätt plats. Intelligenta och begåvade människor intar en uppenbart felaktig position och driver sig själva allt längre in i återvändsgränden.

Aberns fras om ”splittringen” kan betyda två saker: antingen att han vill skrämma er med en splittring såsom han gjorde under inträdesdiskussionen,[33] eller så önskar han verkligen begå politiskt självmord. I det första fallet kommer han naturligtvis inte att hindra oss att ge en marxistisk värdering av oppositionens politik. I det andra fallet kan ingenting göras; om en vuxen person vill begå självmord är det svårt att hindra honom.

Burnhams reaktion är en brutal utmaning mot alla marxister. Om dialektiken är en religion och om det är sant att religion är ett opium för folket, hur skulle han kunna vägra att befria sitt eget parti från detta gift? Jag skriver nu ett öppet brev till Burnham i denna fråga. Jag tror inte att den allmänna opinionen inom Fjärde Internationalen skulle tillåta redaktören för den teore­tiska marxistiska tidskriften[34] att begränsa sig själv till tämligen cyniska aforismer om grund­valen för den vetenskapliga socialismen. I vilket fall som helst kommer jag inte att hålla mig stilla förrän Burnhams antimarxistiska uppfattningar avklätts inpå bara benen inför partiet och internationalen. Jag hoppas kunna skicka det öppna brevet, åtminstone den ryska texten, i övermorgon.

Samtidigt skriver jag en analys av de två dokumenten. Utmärkt är förklaringen varför de är ense om att vara oeniga i den ryska frågan.

Jag gnisslar mina tänder över att behöva slösa bort min tid på att läsa dessa fullkomligt unkna dokument. Felaktigheterna är så elementära att det är nödvändigt att anstränga sig för att komma ihåg de nödvändiga argumenten från marxismens ABC.

W. RORK (Leo Trotskij)

Coyoacán, D.F.
4 januari 1940

Kära vänner,

Jag bifogar en kopia av mitt brev till Shachtman, vilket jag skickade för mer än två veckor sedan.[35] Shachtman svarade mig inte. Det visar vilken stämning han försatt sig igenom sin principlösa strid. Han ingår ett block med antimarxisten Burnham och vägrar att besvara mina brev om detta block.

Detta faktum är i sig självt naturligtvis av tvivelaktig betydelse men det har en ofrånkomlig symptomatisk underström. Detta är mitt skäl för att skicka er mitt brev till Shachtman.

Med varmaste välgångsönskningar

L. TROTSKIJ

Coyoacán, D.F.



Noter:

[28] Socialist Appeal var SWP:s veckotidning. SWP:s nuvarande veckotidning heter The Militant.

[29] Dieskommittén arbetade för Förenta Staternas representanthus och hade i uppdrag att ”göra undersökningar om den antiamerikanska aktiviteten. I slutet av 1939 erbjöd sig Trotskij att vittna inför Dieskommittén (som är uppkallad efter den senator som ledde den) apropå den undersökning som påbörjats om det amerikanska kommunistpartiet. Han förklarade att han skulle motsätta sig att partiet förbjöds, och att han skulle använda sig av kommittén som tribun, varifrån han skulle attackera Stalins politik och uppmana arbetarna att omvandla andra världskriget till revolution.

   Trotskijs plan verkställdes inte, dels på grund av Burnhams opposition, och dels därför att Dieskommittén, som förstod vad för slags vittnesmål Trotskij skulle lämna, vägrade att lyssna till honom. Förenta Staternas regering vägrade honom också inresevisum.

[30] Nationalkommitténs minoritet begärde att diskussionen skulle föras i Socialist Appeal och New International. Detta förkastades av majoriteten.

[31] Poumister: medlemmar av den spanska POUM. Pivertister: anhängare till Marcel Pivert (se not 23).

[32] s. 13. Dessa dokument var Kriget och den byråkratiska konservatismen och Vad ligger till grund för kontroversen i den ryska frågan.

[33] Abern var emot arbetet inom socialistpartiet (se not 12).

[34] Burnham var chefredaktör för New International.

[35] Se Brevet till Shachtman (daterat 20 december)