Originalets titel: Letter of Resignation from the Workers Party
Översättning: Se startsida för "Till marxismens försvar"
HTML: Martin Fahlgren
Ingår i samlingen "Till marxismens försvar".
New York, 21 maj, 1940
Till nationalkommittén i the Workers Party:
Jag ser mig tvingad att förelägga kommittén frågan om min status i förhållande till det nyligen bildade Workers Party.
Fraktionsstriden i Socialist Workers Party, dess slutsatser och det nyliga bildandet av the Workers Party har i mitt eget fall blivit det oundvikliga tillfället till en genomgång av mina egna teoretiska och politiska övertygelser. Denna genomgång har visat mig att om jag så uttänjer terminologin kan jag inte längre betrakta mig, eller tillåta andra att betrakta mig, som marxist.
Av de viktigaste övertygelserna, vilka förbundits med den marxistiska rörelsen, om det så är dess reformistiska, leninistiska, stalinistiska eller trotskistiska variant, finns det så gott som ingen jag accepterar i deras traditionella form. Jag betraktar dessa övertygelser som antingen felaktiga eller föråldrade eller meningslösa; eller i ett fåtal fall, som sanna enbart i en form så begränsad och modifierad att de i egentlig mening ej längre kan kallas marxistiska.
Detta meddelande är inte avsett att vara en utförlig analys eller en längre personlig trosbekännelse. Jag vill icke desto mindre illustrera min uppfattning med några specifika exempel:
Jag förkastar, som ni vet, ”marxismens filosofi”, den dialektiska materialismen. Det är sant att jag aldrig accepterat denna filosofi. Förr i tiden ursäktade jag denna diskrepans och förlikade denna övertygelse med iden att filosofin var ”oviktig” och ”inte spelade någon roll’ vad praktiken och politiken beträffar. Erfarenheten, och vidare studier och eftertankar, har övertygat mig om att jag haft fel och Trotskij – med så många andra – rätt i detta avseende; att den dialektiska materialismen ehuru vetenskapligt meningslös, psykologiskt och historiskt är en integrerad del av marxismen, och har sina många och ogynnsamma effekter på praktik och politik.
Den allmänna marxistiska teorin om ”universell historia”, i den utsträckning den har något som helst empiriskt innehåll, tycks mig vederlagd av moderna historiska och antropologiska undersökningar.
Marxistisk ekonomi tycks mig till största del antingen felaktig eller föråldrad eller meningslös tillämpad på nutida ekonomiska fenomen. De aspekter av marxistisk ekonomi som bevarar sitt värde tycks mig inte rättfärdiga ekonomins teoretiska struktur.
Jag tror inte bara att det är meningslöst att säga att ”socialismen är oundviklig” och felaktigt att socialismen är ”det enda alternativet till kapitalismen”; jag anser att på grundval av det bevismaterial vi nu kan tillgå är en ny form av utsugarsamhälle (vad jag kallar ”funktionärs”samhälle[91] inte bara möjligt som alternativ till kapitalismen utan en trolig följd av den nuvarande perioden än socialismen.
Som du vet, anser jag att inte Ryssland kan betraktas som en ”arbetarstat”, i någon som helst begriplig mening av termen. Denna uppfattning är emellertid förbunden med långt mer grundläggande slutsatser: t.ex. att stalinismen måste förstås som en manifestation av samma allmänna historiska krafter av vilka fascismen är en annan manifestation. Jag är ännu osäker på huruvida denna slutsats ävenledes gäller leninismen och trotskismen.
Jag godtar inte, fullständigt och utan omsvep – vilket Cannon haft klart för sig en längre tid – den leninistiska uppfattningen om partiet – inte blott Stalins eller Cannons modifieringar av denna uppfattning, utan Lenins och Trotskijs. Jag godtar inte teorin om partiet, och till yttermera visso, och viktigare, inte det etablerade beteendemönster som uppvisar partiets karaktär som levande realitet. Den leninistiska partitypen tycks mig oförenlig med verkligt vetenskaplig metod och verklig demokrati.
I ljuset av sådana övertygelser, och andra liknande dessa, säger det sig självt att jag måste förkasta en ansenlig del av Fjärde Internationalrörelsens programmatiska dokument (vilka accepterats av the Workers Party). Dokumentet ”Övergångsprogrammet” tycks mig – som det också gjorde rätt mycket när det först framlades – vara mer eller mindre äkta nonsens, och ett nyckelexempel på marxismens oförmåga, t.o.m. i händerna på dess mest briljanta intellektuella representant, att behandla nutida historia.
Dessa övertygelser, speciellt utifrån deras negativa aspekt
- dvs., så långt de inbegriper en oförenlighet med marxismen
- är på intet vis ”plötsliga” eller tillfälliga, ej heller är de blott och bart produkter av den senare fraktionskampen. Åtskilliga har jag alltid haft. Många andra har jag haft under några år. Andra har, under det senaste åren, växlat från tvivel och ovisshet till övertygelse. Fraktionsstriden har bara tjänat som ett tvång på mig att göra dem explicita och mer eller mindre betrakta dem i sin helhet. Jag förstår naturligtvis att många av dem inte är ”nya” eller ”originella”, och att jag genom att hysa dem befinner mig i ett mycket dåligt sällskap. Jag har emellertid kunnat döma sanningen i övertygelserna efter den moraliska karaktären hos dem som hyser dessa.
*
Det nyligen bildade Workers Party är ett marxistiskt parti, och i all synnerhet ett bolsjevikiskt, leninistiskt parti. Detta är inte bara en definitionsfråga. Det garanteras på samma sätt av dess programmatiska dokument (speciellt nyckeldokumentet om ”Målsättningarna, uppgifterna och strukturen hos the Workers Party”), av uttalandena och övertygelserna hos den överväldigande majoriteten av dess ledarskap och av en gedigen majoritet av dess medlemmar, och av denna majoritets aktionsvanor. Det symboliseras på ett slående sätt av uttalandet i huvudet på Labour Action att partiet är en sektion av Fjärde Internationalen, av definitionen av dess teoretiska tidskrift som ”ett organ för revolutionär marxism”, av det upprepade åberopandet i det nyckeldokument som nämnts ovan till ”Marx’, Engels’, Lenins och Trotskijs revolutionära traditioner” och till ”marxismens principer”, och av händelsen på kongressen med telegrammet till Trotskij. Inget som helst i fraktionsstriden tydde på en bestämd tendens bort från denna inriktning; tvärtom, varje envetet förslag åt det hållet blockerades genast. I verkligheten grundades inte splittringen från Socialist Workers Party på någonting grundläggande, och the Workers Party existerar nu som en fraktion av den trotskistiska rörelsen. Detta om den faktiska orsaken till den extrema svårighet som fraktionen stötte på när den skulle framskapa en inställning till ”partiets natur”, och att avgränsa denna inställning mot Cannons. Detta var svårt att göra, gjordes faktiskt inte, eftersom de två inställningarna, frånsett vissa detaljer och betoningar, i verkligheten inte skiljde sig från varandra.
Jag vill naturligtvis inte mildra min egen del av ansvaret för vad som hände i det omedelbara såväl som mer avlägsna förflutna. Här vill jag framlägga fakta som jag ser dem, av vilka bl.a. det faktum finns att jag inte varit en politisk arbetare på heltid och inte accepterat en full del av det organisatoriska ansvaret.
– – –
Av dessa fakta om mina nuvarande övertygelser och karaktären av the Workers Party, följer ofrånkomligen följande slutsats: Jag kan inte vara en lojal medlem av the Workers Party; jag kan inte acceptera dess program eller disciplin; jag kan inte tala eller handla för det. Naturligtvis är jag inte oense med allt som the Workers Party står för. Jag tror att socialismen skulle vara en god sak om den kunde genomföras (fastän vi erfar att ”socialismen som ett moraliskt ideal” har ett dåligt rykte bland marxister). Jag godtar attityden från the Workers Party gentemot kriget, åtminstone som den tedde sig i den just avslutade fraktionsdispyten. Men enigheten på dessa punkter delar jag med många andra organisationer och tiotusentals individer som helt står utanför the Workers Party. I den mån jag fungerar politiskt, kan jag inte inskränka det jag säger till rapsodier om önskvärdheten av socialism och avståndstagande från båda lägren i kriget. Detta blev klart för mig med särskild skärpa genom the Workers Partys första offentliga massmöte. För jag försökte tänka ut vad jag kunde säga, och jag kunde inte finna något att säga vad jag kände att jag borde säga och fortfarande framträda på podiet som en lojal talesman för gruppen. Slutligen kompromissade jag än en gång, talade ”utan fara” om det tredje lägret, och kände mig som en lögnare när jag slutat.
Därför framstår enbart två alternativ för mig:
Om jag fortfar att vara medlem av partiet, kan jag omedelbart dra igång en fraktionskamp efter de linjer som uppdagats av detta dokument. Denna kamp skulle naturligtvis, från politisk och teoretisk ståndpunkt, vara mycket mer omfattande och grundläggande än den kamp som just avslutats med Cannon och skulle ha som en allmän målsättning, utifrån min ståndpunkt, att fullständigt bryta loss gruppen från marxismen.
Eller också kan jag helt enkelt skiljas från the Workers Party.
Utifrån den vanliga uppfattningen om ”principiell” och – ansvarig” politik, åligger mig det första förfarandet. Jag tror emellertid inte att den är vettig under rådande omständigheter. Å ena sidan, skulle en skarp fraktionskamp i the Workers Party nu (i vilken min ståndpunkt skulle stödjas av en mycket liten minoritet) innebära gruppens sönderfall, åtminstone att den reducerats till impotens – och den börjar på en inte alltför fast grund. Vad som kunde vinnas vore inte något värt, skulle helt enkelt inte betyda någonting politiskt. Å andra sidan, är jag personligen inte villig att ta på mig ledarskapet i en sådan kamp. Jag är inte, har inte varit, och kan inte bli en ”praktisk politiker” och ”organisationsmänniska”, framförallt inte en ledare.
Därmed återstår endast det andra förfarandet.
Det kommer att tänkas och sägas av många att mina nuvarande övertygelser och de beslut som följer av dem är en ”rationalisering” av, å ena sidan, trycket från en fin och borgerlig omgivning, och, å andra sidan, inflytandet från arbetarnas och mänsklighetens fruktansvärda nederlag under de senaste tjugo åren, och från krigskrisen.
Jag vore den siste att låtsas att någon man kunde vara så fräck som att inbilla sig att han klart vet motiven och ursprungen till sina egna handlingar. Hela detta brev kan vara ett utspekulerat sätt att säga den enkla satsen: ”Jag känner för att lämna politiken”. Det är säkert fallet att jag har påverkats av nederlagen och förräderierna under de senaste tjuge åren och mer. Dessa utgör en del av bevismaterialet för min övertygelse att marxismen måste förkastas: vid vart och ett av de många test historien tillhandahållit, har de marxistiska rörelserna antingen inte genomfört socialismen eller förrått den. Och de påverkar också mina känslor och attityder, jag vet det.
Vad gäller mitt ”personliga liv”, hur ska man någonsin kunna veta vad som är höna och vad som är ägg, huruvida ovillighet att fullständigt anträda den marxistiska politiken förvirrar övertygelsen, eller huruvida klara övertygelser förhindrar en från att fullständigt anträda den marxistiska politiken? Jag är lite trött, ska jag bekänna, på sedvänjan att göra upp räkningen med opponenter och kritiker, att avgöra vetenskapliga dispyter, av självbelåtna referenser till ”rationalisering” och ”trycket från främmande klasser och influenser”.
Att denna sedvänja är en väl etablerad del av den marxistiska traditionen är inte den minsta av mina invändningar mot marxismen.
Mina övertygelser är fakta; och nederlagen och förräderierna, och mitt levnadssätt och min smak är också fakta. Där finns de, vad än sanningen om källorna och ursprungen och motiven må vara.
– – –
På ingen ideologisk, teoretisk eller politisk grund kan jag således erkänna, eller känner jag något band eller trohet gentemot the Workers Party (eller gentemot något annat marxistiskt parti). Så är fallet helt enkelt, och jag kan ej längre hyckla med det, varken mot mig själv eller andra.
Olyckligtvis återstår ännu en faktor. Denna faktor är en känsla av moralisk förpliktelse och ansvar för mitt förra jag (sju års, visserligen ofullständig, dominans av marxismen eller någon jämförbar struktur, kan inte utplånas genom några minuter vid en skrivmaskin) och mer speciellt för andra personer, för dem jag förenat mig med i ett lojalt samarbete på båda sidor, och för andra som i sina idéer och handlingar påverkats av mig. Trotskij och Cannon kommer att utnyttja mitt beslut som en bekräftelse på deras åsikter – Burnhams avgång kommer att bli, genom deras anmärkningsvärda men enligt mänskliga begrepp förståeliga logik, bevis för sanningen i deras uppfattningar om krigets karaktär, den ryska statens natur, och Rysslands roll i kriget. För många medlemmar av the Workers Party kommer min avgång att te sig som en desertering. Ur moralisk och personlig synpunkt kan jag ej annat än medge att det kan finnas en hel del sanning i detta senare omdöme.
Men denna faktor, vägd mot andra, är ej längre tillräcklig för att avgöra mina handlingar. Det tycks mig nu i sanning vara klart att om det inte varit för dessa moraliska och personliga överväganden, skulle jag egentligen ha lämnat partiet för någon tid sedan. På grundval av mina övertygelser och intressen (vilka också är ett faktum) har jag under åtskilliga år ej haft någon verklig plats i ett marxistiskt parti.
Detta meddelande utgör mitt definitiva avsked från gruppen. Jag är emellertid, på grund av de förpliktelser jag erkänner, inom strikta gränser beredd att diskutera med kommittén, om kommittén så önskar, förfaringssättet med min avgång. Det finns fyra alternativ:
1. Kommittén kan utesluta mig. Det vore inga problem att finna grunder till uteslutning: Jag har redan skrivit en artikel, vilken, om den publiceras i icke-partipress (och det finns möjlighet till sådan publicering) vore tillräckliga grunder.
2. Jag kan helt enkelt dra mig tillbaka från gruppen och dess aktiviteter, utan att någon speciell notis tas därom från vardera sidan.
3. Jag kan nominellt beviljas en ”permission” för sex månader. Om man väljer detta alternativ, borde det inte bli något missförstånd. Framtiden är aldrig säker, men sannolikheten att en sådan permission når ett slut är verkligen liten.
4. Jag är slutligen beredd, om kommittén känner att det skulle göra någon verklig skillnad under den första perioden av gruppens självständiga existens, att genomföra en form av partiellt samarbete under de nästa två månaderna. Detta skulle i huvudsak bestå av att skriva signerade och osignerade artiklar för partipressen, i enlighet med partiets inställning; och under den tiden avstå från offentliga handlingar som strider mot partiet och dess program. När dessa två månader nått sitt slut, kan något av de tre andra alternativen verkställas. Jag skulle inte önska denna fjärde lösning, om jag ska vara ärlig, men, som jag slagit fast, jag är beredd att acceptera den.
– – –
Att skriva detta brev har varit en smärtsam och svår uppgift för mig. Det är på inget vis en impulsiv handling, utan har föregåtts av det mest noggranna och utförliga övervägande. Jag är framförallt angelägen om att undvika att ge något som helst intryck av att jag försöker ursäkta eller urskulda mig, mina egna svagheter eller brister eller misslyckanden. Jag ämnar inte klandra andra eller historien för mina fel. När jag säger att jag förkastar marxismen, menar jag inte alls att jag är fylld av förakt mot eller betraktar mig som ”överlägsen” marxister. Inte alls. Jag är ödmjuk, tro mig, inför lojaliteten, uppoffringen och heroismen hos så många marxister – kvaliteter som i så stor utsträckning återfinns inom the Workers Party. Men jag kan ej handla annorlunda än jag gör.
Med den övertygelse jag har, kan jag inte önska the Workers Party framgång: men jag kan vilja och vill verkligen dess medlemmar väl. I den utsträckning som var och en av oss, på sitt eget sätt och område, bevarar värderingarna och sanning och frihet, hoppas jag att vi skall fortsätta att betrakta oss som kamrater, vilka namn vi än använder och vilka etiketter som än må knytas runt våra halsar.
Broderliga hälsningar JAMES BURNHAM
[91] Se Burnhams bok Direktörernas revolution.