Leo Trotskij

Ett brev till Farrel Dobbs

10 januari 1940


Originalets titel: A Letter to Farrel Dobbs
Översättning: Se startsida för "Till marxismens försvar"
HTML:

Ingår i samlingen "Till marxismens försvar".



10 januari 1940 [40]

Käre vän,

I min artikel som jag skickade till Wright för översättning nämner jag inte alls två frågor:

Först den om byråkratisk konservatism. Jag tror att vi diskuterade saken något med dig här. Som politisk tendens representerar byråkratisk konservatism ett visst socialt stratums mate­riella intressen, nämligen den privilegierade arbetararistokratins intressen i de kapitalistiska staterna, särskilt i de imperialistiska, och i en ojämförligt högre grad i SSSR. Det vore fantas­tiskt, för att inte säga enfaldigt, att söka sådana rötter till ”byråkratisk konservatism” hos majo­ri­teten. Om byråkratism och konservatism inte bestäms av sociala betingelser så repre­senterar de personliga karaktärsdrag hos några ledare. Sådant händer. Men hur ska man i så fall motivera bildandet av en fraktion? Är det fråga om ett urval av konservativa personlig­heter? Här har vi en psykologisk och inte en politisk förklaring. Om vi medger (jag gör det inte) att Cannon t.ex. har byråkratiska tendenser, då måste vi ofrånkomligen dra slutsatsen att majoriteten ger Cannon sitt stöd trots hans tendenser och inte tack vare dem. Det betyder att frågan om fraktionskampens sociala grundvalar inte ens berörts av minoritetsledarna.

För det andra, för att kompromettera mitt ”försvar” av Cannon insisterar de på att jag har fel­aktigt försvarat Molinier.[41] Jag vore den siste att förneka att jag kan begå misstag av politisk natur såväl som när det gäller personliga värderingar. Men trots allt är argumentet inte så genomtänkt. Jag stödde aldrig Moliniers felaktiga teorier. Det var nämligen en fråga om hans personliga karaktär: brutalitet, brist på disciplin och hans privata finansaffärer. Några kam­ra­ter, bland dem Vereecken, insisterade på omedelbar skilsmässa från Molinier. Jag yrkade på nödvändigheten för organisationen att försöka disciplinera Molinier. Men när Molinier 1934 för­sökte ersätta partiprogrammet med ”fyra paroller” och skapade en tidning på denna grund­val, var jag bland dem som föreslog hans uteslutning. Detta är hela historien. Man kan ha en annan mening om visheten i mitt tålmodiga uppförande vad gäller Molinier, jag vägleddes emellertid naturligtvis inte av det personliga intresset för Molinier, utan av intresset för partiets skolning: våra egna sektioner ärvde något av Kominterns gift i den meningen att många kamrater är benägna att missbruka sådana åtgärder som uteslutning, splittring eller hot om uteslutning och splittringar. I Moliniers fall, liksom i några ameri­kanska kamraters fall (Field, Weisbord och några andra),[42] var jag för en mer tålmodig attityd. I många fall hade jag framgång, i många andra blev det ett misslyckande. Men jag ångrar på inget vis min mer tålmodiga attityd gentemot några tvivelaktiga figurer i vår rörelse. I vilket fall som helst var mitt ”försvar” av dem aldrig ett block på principernas bekostnad. Om någon t.ex. skulle föreslå att kamrat Burnham utesluts, skulle jag energiskt motsätta mig detta. Men jag skulle samtidigt finna det nödvändigt att föra den mest oförtrutna ideologiska kamp mot hans anti-marxistiska uppfattningar.

Broderliga hälsningar,
L. TROTSKIJ

Coyoacán, D. F.


Noter:

[40] Farrel Dobbs: militant revolutionär och amerikansk trotskistisk ledare. Han blev en nationell personlighet under den viktiga biltransport arbetarstrejken i Minneapolis 1934 (en av de tre mest militanta strejker som bidrog till grundandet av CIO). Under den strejken var han ledare för avdelning 544 av Minneapolis Teamsters Union. Han var en av de bästa organisatörerna av lastbilschaufförerna i de elva staterna i mellanvästern, och han spelade en dynamisk och avgörande roll under Teamsters Unions framväxt, som blev en av Förenta staternas största fack­föreningar. 1939 lämnade han fackföreningsarbetet för att arbeta som en av ledarna för Socialist Workers Party. 1940 blev han ansvarig för fackföreningsarbetet över hela landet. Han var en av de anklagade vid pro­cessen i Minneapolis 1941 (se not 1), och han fängslades tillsammans med Cannon och 16 andra 1944. Här följer en uppräkning av de uppdrag han haft inom SWP: han har varit chefredaktör för The Militant och president­kandidat vid valen 1948, 1952, 1956 och 1960. Han efterträdde Cannon som partiets sekreterare 1953, och denna post upprätthåller han alltjämt.

[41] Molinier var en av de ledande figurerna i den franska trotskistiska rörelsen. Han uteslöts ur denna rörelse för grovt åsidosättande av disciplinen.

[42] Robert Weisbord: intellektuell kommunist. Han gjorde sig känd som fackförenings­organisatör, strejkledare och talare. Han uteslöts ur Amerikas kommunistiska parti 1931 och bildade då Communist League of Struggle. Han sympatiserade först med trotskisterna men bröt med dem, eftersom han inte var överens om den politik, som innebar att man skulle gå in i socialistpartiet. Hans lilla grupp upplöstes snabbt, och Weisbord drog sig ur det politiska arbetet.
   B.J. Field: han deltog i den amerikanska trotskistiska organisationen. Han var mycket begåvad, och 1933 fick han i uppdrag att leda den trotskistiska gruppen inom hotellarbetar­förbundet i New York. Under denna fack­förenings första strejk, ledd och organiserad av trotskisterna, framstod Field som den viktigaste ledaren. När han plötsligt befann sig i ledningen för en massorganisation, började han avlägsna sig från den trotskistiska rörelsen eftersom han ansåg den vara en liten organisation, och han började handla på eget initiativ. Den trotskistiska organisationen höll fast vid sina principer och uteslöt honom. När han inte längre stöddes av sin egen organisation, utvecklade han sin individualistiska logik, och han förlorade den ställning som han hade inom fackföreningen. I mitten av trettiotalet lämnade han politiken.