Leo Trotskij arkivet
Från Lessons of the SFIO entry, Writings of Leon Trotsky 1935-36.
Bästa kamrater!
Det är meningslöst att fortsätta med en analys av förhållandena som inträdet i SFIO skedde under. Inte bara p g a att vi behöver titta närmare på arbetarrörelsens verkliga levnadsvillkor i ert land, utan framför allt därför att resultatet av bolsjevik-leninisternas arbete i reformistiska-centristiska organisationer egentligen inte beror på föreskrivna regler. Resultatet beror snarare på de stämningar som påverkar våra egna kanrater, deras beslutsamhet, deras inre samordning och deras förmåga att obevekligt stå emot centrismens demoraliserande inflytande.
Det är just utifrån den synvinkeln som den franska erfarenheten är av största betydelse. Den mest hängivn försvararen av ett inträde i SFIO var R Molinier. Redan på den tiden förespråkade han förslaget med opportunistiska argument (länge leve organisk enhet e t c). Oavsett detta var steget inte bara nödvändigt, utan också välgörande. Den franska sektionen befann sig i ett tillstånd av fullständig stagnation innan den gick in i SFIO. Motståndarna till inträdet var just de personer som var nöjda med gruppens passiva tillvaro och som mer och mer opportunistiskt började i ord anpassa sig till enhetsfrontstaktiken, utan att dra konsekvenserna av den.
Splittringen och dess efterföljande effekter skadade påtagligt inträdets politiska resultat. Trots detta måste alla, även gårdagens motståndare, medge att steget var riktigt. De första sju till åtta månaderna av bolsjevik-leninistiskt arbete i SFIO var den bästa perioden. För första gången kunde de presentera sin analys och sina slagord inför en större publik, pröva sin marxistiska överlägsenhet gentemot sina motståndare, och samtidigt upptäcka sina egna taktiska och organisatoriska brister och undanröja dem genom att ändra det praktiska utförandet. Höjdpunkten var Mulhouse-kongressen (juni 1935). För ungdomen varade denna fruktbara period mycket längre och gav mycket större resultat.
Men här uppkom en vändpunkt. Byråkratin visste exakt hur den skulle bedöma farorna med vår grupp. Redan i Mulhouse markerade Leon Blum sin beredskap att åstadkomma "organisk enhet" utan bolsjevik-leninisterna. Denna varning skrämde dem (i R Moliniers krets) som, uppmuntrade av de inledande framgångarna, förväntade sig en lång period av ostörd aktivitet inom det reformistiska partiet. Och det var just dessa personer, förlitande sig på sina allierade och halvt allierade till höger, som började utöva ett mycket stort inflytande på vår grupps politiska linje. Alla varningar och förmaningar (sådana saknades verkligen inte) hade för en tid ingen effekt.
En annan faktor av avgörande betydelse lades till detta: krigshotet. Den socialpatriotiska vågen, kraftigt förstärkt av stalinisternas förräderi, möjliggjorde för SFIO:s partiapparat att utöva ett tiodubbelt tryck på vänsterflygeln.
Zyromski, ledare för den traditionella vänsterflygeln, hade lyckats samarbeta med mensjevikledaren Dan om socialpatriotiska teser om kriget, samtidigt som han inom SFIO offentligt försvarade stalinismen. Efter att ha tvekat ett flertal gånger (han deklarerade bl a att kamp mot trotskism är ett reaktionärt tecken avslöjade sig vänstercentristen Marceau. Pivert som SAP:are (not 1), d v s som den mest oförbätterliga fienden till bolsjevik-leninisterna, och täckmanteln för den ledande socialpatriotiska klicken. Via hans vänner, Radikalerna, talade borgarna om för Leon Blum att när det gäller frågor om krig och fred, så tål de inga skämt. Leon Blum såg själv till att vänstern fick detta klart för sig. På Lille-kongressen (juli 1935).påbörjades uteslutningen av bolsjevik-leninisterna.
I det ögonblicket, om inte förr, borde vår grupp ha förstått att inga magiska bedrifter kunde rädda oss ifrån den samlade attacken från borgarnas och socialpatrioternas partiapparater. Den enda parollen var: "Obeveklig revolutionär offensiv mot förräderiets partiapparater, under Fjärde Internationalens fana".
Ifall denna politiska linje, den enda korrekta, konsekvent och modigt hade anammats för sex månader sedan utan tveksamhet, skulle den franska sektionen ha befunnit sig i ett ojämförligt bättre läge än den är nu. Olyckligtvis var inte detta fallet. Det var just vid denna tidpunkt som den opportunistiska gruppen kring R Molinier vann sitt helt igenom skadliga inflytande. De förlitade sig på den första periodens tröghet, som redan var förbi; de förespråkade och utstrålade anpassning och eftergifter och gled mer och mer åt höger, tills de slutligen förrådde helt öppet. Det var först vid denna tidpunkt som majoriteten av gruppen tog sig samman.
Ungdomsgruppen hade instinktivt följt en mer oförsonlig linje efter Lille-kongressen och följaktligen en som var mer korrekt. Men de hade systematiskt saboterats och i någon mån demoraliserats av Moliniers grupp.
Vi är nu i slutet av denna andra period. Det är fortfarande inte möjligt att göra någon slutlig utvärdering. Men en sak kan med säkerhet sägas: Trots de två splittringarna, dels vid inträdet och dels vid utträdet, såväl som stora misstag och villrådigheter, slutförde gruppen kapitlet SFI0 med stora och obestridliga vinster. Gruppen har ökat i storlek, den har en betydande ungdomsorganisation, den lärde sig hur man framställer en veckotidning med stor spridning. Och vad som kanske är ännu viktigare, den har fått värdefull praktisk erfarenhet.
Kamraterna kan dra viktiga lärdomar utifrån de franska erfarenheterna:
1. Inträde i ett reformistiskt eller centristiskt parti leder i sig inte till ett långsiktigt perspektiv. Det är bara ett stadium, som under vissa omständigheter kan begränsas till en episod.
2. Krisen och krigshotet har en dubbel effekt. För det första skapar de på ett allmänt sätt de villkor som gör inträdet möjligt. Å andra sidan tvingar de den styrande byråkratin, efter många skarpa svängningar, att tillgripa uteslutning av de revolutionära elementen (på samma sätt som den styrande klassen efter lång tvekan tvingas att tillgripa fascism).
3. Inträde i dagens läge, ett år efter det i Frankrike - och vilket år sedan! - kan betyda att det inte varar särskilt länge. Men detta minskar inte på något sätt betydelsen av inträdet; även under en kort tidsperiod kan stora framsteg göras. Det är däremot nödvändigt, speciellt med tanke på den franska erfarenheten, att i tid befria oss från förhoppningar, att försvara oss mot den, inte genom att göra eftergifter, anpassa oss eller leka kurragömma, utan genom en revolutionär offensiv.
4. Det som har sagts ovan utesluter inte frågan om "anpassning" till de arbetare som finns i de reformistiska partierna, genom att lära dem nya idéer på ett språk som de förstår. Tvärtom, denna konst måste läras så snabbt som möjligt. Men man får inte, unden förevändning av att nå gräsrötterna, göra principiella eftergifter gentemot ledande centrister och vänstercentrister (såsom SAP i massornas namn prostituerar sig inför reformisterna).
5. Ägna den huvudsakliga uppmärksamheten åt ungdomen.
6. För att nå framgångar under detta nya stadium är de avgörande förutsättningarna fortfarande: sammanhållning på en fast ideologisk grund samt förmåga att klart utvärdera och förstå våra kollektiva, internationella erfarenheter.
Leo Trotskij
30 december 1935
Not 1) SAP = Sozialistische Arbeiterpartei, bildat 1931 i Tyskland av dels uteslutna vänstersocialdemokrater, dels uteslutna högerstalinister. Förklarade sig först vara för bildandet av en ny international, men motarbetade senare aktivt detta.