Leo Trotskij arkivet
Utdrag ur ”The International Left Opposition, It’s Tasks and Methods”. Översättningen är gjord av Anders Hjelm från ”Writings of Leon Trotsky 1932-33”, sid 51-54.
Den Internationella Vänsteroppositionen står på Kominterns fyra första kongressers grund. Detta innebär inte att den böjer sig för varje bokstav i besluten, av vilka många hade en rent konjunkturell karaktär och har blivit emotsagda av efterföljande händelser. Men alla väsentliga principer (i relation till imperialismen och den borgerliga staten; till demokratin och reformismen; upprorets problem; proletariatets diktatur; i relation till bönderna och de förtryckta nationaliteterna; sovjeterna; arbete i fackföreningar; parlamentarism; enhetsfrontspolitiken) kvarstår även idag som det högsta uttrycket för proletär strategi under epoken av kapitalismens allmäna kris.
Vänsteroppositionen förkastar femte och sjätte världskongressernas revisionistiska beslut och betraktar det som nödvändigt med en återupprättelse av Kominterns program, vars marxistiska guld gjorts totalt värdelöst med sin centristiska legering.
I överensstämmelse med andan och meningen av besluten vid de fyra första kongresserna, och i fullföljandet av dessa beslut, slår Vänsteroppositionen fast följande principer, utvecklar dem teoretiskt och tillämpar dem i praktiken:
1) Det proletära partiets oberoende, alltid och under alla villkor; fördömande
av politiken mot Koumintang 1924-28; fördömande av Anglo-Ryska kommitténs
politik; fördömande av den stalinistiska teorin om två-klasspartier
(arbetare och bönder) och hela den praktik som baseras på denna teori;
fördömandet av Amsterdam-kongressens politik, i vilket kommunistpartiet
upplöstes i det pacifistiska träsket.
2) Erkännandet av den internationella och därmed permanenta karaktären
av den proletära revolutionen; förnekande av teorin om socialismen
i ett land och som ger innehåll åt politiken av nationell bolsjevism
i Tyskland (plattformen för ”nationell befrielse).
3) Erkännandet av Sovjetstaten som en arbetarstat trots den tilltagande
degenereringen av den byråkratiska regimen; den ovillkorliga förpliktelsen
för varje arbetare att försvara Sovjetstaten mot såväl
imperialismen som mot intern kontrarevolution.
4) Fördömande av den stalinistiska fraktionens ekonomiska politik,
såväl dess stadium av ekonomisk opportunism mellan 1923 och 1928
(kamp mot ”superindustrialisering”, i allt stödjande på
kulakerna) som dess stadium av ekonomisk äventyrspolitik mellan 1928 och
1932 (överaccelererat tempo i industrialiserngen, 100 procents kollektivisering,
administrativ likvidering av kulakerna som klass); fördömande av den
kriminella byråkratiska legenden om att ”Sovjetstaten har redan
inträtt i socialismen”, erkännandet av nödvändigheten
att återvända till leninismens realistiska ekonomiska politik.
5) Erkännandet av nödvändigheten av systematiskt kommunistiskt
arbete i de proletära massorganisationerna, speciellt i de reformistiska
fackföreningarna; fördömande av teorin om, och praktiken, hos
den Röda Fackföreningsorganisationen i Tyskland (RGO) och liknande
formeringar i andra länder.
6) Förkastandet av formeln om ”proletariatets och böndernas
demokratiska diktatur” som en särskild regim åtskiljd från
”proletariatets diktatur”, vilken vinner stöd från bönderna
och de förtryckta massorna i allmänhet; förkastande av den antimarxistiska
teorin om det fredliga ”överväxandet” från den demokratiska
diktaturen in i den socialistiska.
7) Erkännandet av nödvändigheten att mobilisera massorna under
övergångsparoller som motsvarar den konkreta situationen i varje
land, och i synnerhet under demokratiska paroller såtillvida det är
en fråga om kamp mot feodala förhållanden, nationellt förtryck
eller olika varianter av öppen imperialistisk diktatur (fascism, bonapartism,
e t c).
8) Erkännandet av nödvändigheten av en utvecklad enhetsfrontspolitik
med avseende på arbetarklassens massorganisationer av såväl
facklig som politisk karaktär, inkluderat socialdemokraterna som parti;
fördömandet av den ultimativa parollen ”endast underifrån”,
vilket i praktiken betyder förkastande av enhetsfronten och, följdaktligen,
en vägran att bygga sovjeter; fördömandet av den opportunistiska
tillämpningen av enhetsfrontspolitiken som i Anglo-Rysska kommittén
(ett block med ledare utan massor och emot massorna); dubbelt fördömande
av den nuvarande tyska centralkommitténs politik, vilken kombinerar den
ultimativa parollen ”endast underifrån” med den opportunistiska
praktiken med parlamentariska pakter med socialdemokratins ledare.
9) Förkastandet av teorin om socialfascismen och hela den praktik som knutits
upp kring den och som gagnat fascismen å ena sidan och socialdemokratin
å den andra.
10) Särskiljandet av tre grupperingar inom det kommunistiska lägret;
marxisterna, centristerna och högern; erkännandet av otillständigheten
av en politisk allians med högern mot centrismen; stöd åt centrismen
mot klassfienden; oförsonlig kamp mot centrismen och dess sick-sack-politik.
11) Erkännandet av partidemokrati inte bara i ord utan också faktiskt;
skoningslöst fördömande av den stalinistiska plebej-regimen (inkräktarnas
styre, munkavlen på partiets tankar och vilja, det avsiktliga undertryckandet
av information från partiet, e t c).
De grundläggande principer som uppräknats ovan, vilka är av avgörande betydelse för proletariatets strategi i den nuvarande perioden, ställer Vänsteroppositionen i oförsonlig fiendskap till stalinistiska fraktionen vilken för dagen dominerar USSR och den Kommunistiska Internationalen. Ett erkännande av dessa principer, på basis av besluten vid Kominterns fyra första kongresser, är ett oundgängligt villkor för accepterandet av alla organisationer, grupper och personer i den Internationella Vänsteroppositionen.
Leo Trotskij