Leo Trotskij

Tidningen och dess läsare

Pravda, 1 juli 1923


Originalets titel: The newspaper and its readers
Översättning: Göran Källqvist.
HTML: Martin Fahlgren



Stärkandet av vårt parti – inte så mycket i antal som i å ena sidan dess inflytande över folk utanför partiet och å den andra den nya period i revolutionen som vi har inlett – ställer partiet inför delvis nya uppgifter och delvis gamla uppgifter i ny form, såsom på agitationens och propagandans område. Vi måste noga och uppmärksamt analysera våra vapen och propagandamedel. Är de tillräckligt innehållsrika, det vill säga omfattar de alla frågor som behöver belysas? Har de hittat en lämplig uttrycksform, som är tillgänglig för läsarna och intresserar dem?

Denna, och en rad andra frågor var ämne för diskussioner bland en grupp med 25 agitatorer och massorganisatörer i Moskva. Deras uppfattningar, åsikter och bedömningar stenograferades ner. Jag hoppas att inom kort kunna använda detta material i pressen. Kamrater journalister kommer att hitta många bittra förebråelser där, och jag måste ärligt säga att huvuddelen av dessa förebråelser enligt min uppfattning är berättigade. Frågan om hur vår skriftliga propaganda organiseras, framför allt i tidningarna, är alltför viktig för att vi ska kunna tillåta oss att tysta ner den. Vi måste tala öppet.

Som man säger, ”det yttre är viktigt.”[1] Lår oss alltså börja med tidningarnas teknik. Den har naturligtvis blivit bättre än 1920-21, men den är fortfarande extremt dålig. Den slarviga layouten och det suddiga trycket gör det mycket svårt att läsa tidningen, även för en fullt läskunnig läsare, och än mer för en halvt analfabet. Tidningar som är ämnade för en omfattande försäljning bland arbetarna, som Rabotjaja Moskva och Rabotjaja Gazeta[2] har ytterst dåligt tryck. Skillnaden mellan olika nummer är väldigt stor: ibland går det att läsa nästan hela tidningen och ibland går det inte att förstå ens hälften. Det gör att det är ett rent lotteri att köpa tidningen. Jag har slumpmässigt plockat ut ett av Rabotjaja Gazetas senaste nummer. Jag tittade på ”Barnens hörna”: ”Sagan om den kloka katten...” Texten är så suddig att den är helt omöjlig att läsa, och det för barn! Det måste sägas rent ut: våra tidningars teknik är en skam. Trots vår fattigdom och behovet av utbildning ställer vi till det så att vi slarvar bort en fjärdedel eller till och med halva tidningssidan genom att smeta ut trycksvärtan. De mindre utvecklade läsarna blir trötta och likgiltiga, och de mer bildade och krävande – gnisslar tänderna och rentav föraktar de som tillåter sig att göra honom till åtlöje. Någon skriver dessa artiklar, någon sätter dem, någon trycker dem – och som slutresultat kan läsaren som följer raderna med sitt finger förstå mellan en femtedel och en tiondel. Det är skamligt och en vanära! Vår senaste partikongress lade särskild uppmärksamhet vid frågan om typografi. Frågan är: hur mycket längre ska vi få stå ut med detta?

”Det yttre är viktigt, men det viktiga är det som finns innanför.” Vi har redan sett att ett dåligt typografiskt yttre ibland gör det svårt att tränga in till insidan. Än mer som det dessemellan finns layouten, förpackningen, och redigeringen. Låt oss dröja något vid redigeringen, eftersom den är särskilt dålig. Inte bara i tidningarna utan även i vetenskapliga tidskrifter – speciellt i tidskriften Pod Znamenjen Marxizma (Under marxismens fana) – där det ofta finns de mest häpnadsväckande tryckfel och förvrängningar. Leo Tolstoj sa en gång att boktryckande är ett vapen för att sprida okunnighet. Detta arroganta, aristokratiska påstående är naturligtvis i grunden fel. Men – tyvärr! - är det ofta berättigat... när man tittar på korrekturläsningen av vår press. Det kan vi inte heller tolerera! Om tryckerierna inte har tillgång till kadrer som är tillräckligt läskunniga för att korrekturläsa, inte är kunniga i sitt arbete, då måste dessa kadrer specialutbildas. Det krävs specialkurser för de nuvarande korrekturläsarna, inklusive politisk utbildning. Korrekturläsaren måste förstå texten han redigerar, annars är han ingen korrekturläsare utan sprider bara ofrivilligt okunnighet. Och trots Tolstojs påstående är pressen ett vapen för upplysning – det måste den vara.

Låt oss nu närma oss textens innehåll.

Tidningen finns framför allt till för att knyta samman folk genom att informera dem om vad som händer var. Således är ny, fyllig, intressant information tidningens själ. I vår tid spelar telegrafen och radion en ytterst viktig roll för tidningarnas information. Så läsarna, som är van vid tidningen och känner till dess betydelse, tittar först av allt på telegramsidorna. För att telegrammen verkligen ska hamna på första plats i de sovjetiska tidningarna måste de ge information om viktiga och intressanta fakta, och i en form som de läsande massorna förstår. Men vi har inte detta. Telegrammen i våra tidningar uttrycks och trycks på ett sätt som är vanligt i de ”stora” borgerliga tidningarna. Om man följer telegrammen från dag till dag i några av våra tidningar får man intryck av att de kamrater som har ansvar för denna avdelning fullkomligt har glömt vad de satte in igår. Det finns ingen som helst metod från dag till dag i deras arbete. Varje telegram ser ut som en sorts slumpmässigt stycke. De bifogade förklaringarna har en slumpmässig och till stor del oövertänkt karaktär. Som mest sätter redaktören inom parentes bredvid namnet på någon utländsk borgerlig politiker ”lib” eller ”kons”. Det ska betyda ”liberal” eller ”konservativ”. Men eftersom tre fjärdedelar av läsarna inte förstår de redaktionella förkortningarna, så blir de oftast bara ännu mer förvirrade av förklaringarna. Telgram med information om händelser i låt oss säga Bulgarien eller Rumänien kommer ofta till oss via Wien, Berlin eller Warszawa. Namnet på dessa städer i rubriken på telegrammet förvirrar fullständigt massan av läsare, som är mycket dåliga i geografi som det är.

Varför tar jag upp dessa detaljer? Av ett och samma skäl: de visar på bästa sätt hur lite vi tänker på de mindre kunniga läsarnas ställning, deras behov, deras hjälplöshet när vi gör våra tidningar. Att omarbeta telegrammen i en arbetartidning är en mycket svår och ansvarsfull fråga. Det kräver ett omsorgsfullt, noggrant arbete. Ett viktigt telegram måste tänkas igenom ur alla vinklar och ges en form som knyter det direkt till vad läsarna redan mer eller mindre känner till. Det måste finnas nödvändiga förklaringar före telegrammen, som knyter ihop dem i grupper eller slår samman dem.

Vad är det för vits med en stor rubrik på tre rader eller mer, om den bara upprepar det som står i själva telegrammet? Sådana rubriker förvirrar oftast bara läsaren. En enkel redogörelse för en inte så viktig strejk får ofta rubriken ”Den har börjat!” eller ”Upplösningen närmar sig”, medan telegrammet kort talar om en rörelse bland järnvägsarbetarna, utan att ta upp orsaker eller mål. Nästa dag finns ingenting om denna händelse, och inte heller påföljande dag. Nästa gång läsaren ser rubriken ”Den har börjat!” ovanför ett telegram, betraktar han det som en lättsinnig inställning till frågan, billigt sensationsmakeri, och han tappar intresset för telegram och för tidningen. Om redaktören för telegramavdelningen klart minns vad han tryckte igår och i förrgår, och själv försöker inse sambandet mellan händelserna och fakta, för att på så sätt klargöra detta samband för läsarna, då kommer även inexakta telegram att ha ett ovärderligt skolande värde. Successivt sjunker hårda fakta in i läsarnas medvetande. Det blir allt enklare för dem att förstå nya fakta, och de lär sig att först av allt leta efter och hitta den viktigaste informationen i tidningen. De läsare som lär sig detta tar samtidigt ett stort steg på vägen mot kulturell utveckling. Våra tidningar måste lägga all kraft på telegramavdelningen och säkerställa att den iordningställs som den borde vara. Bara på detta sätt – genom påtryckningar och exempel från tidningarna själva – kan Rostas korrespondenter också gradvis läras upp.[3]

En gång i veckan – givetvis helst i söndagsnumret, alltså på arbetarnas lediga dag – bör det göras kortfattade återblickar på de viktigaste händelserna under veckan. På samma gång skulle detta arbete vare ett fantastiskt sätt att skola tidningarnas avdelningschefer. De skulle lära sig att bli noggrannare att hitta sambanden mellan olika händelser, vilket i sin tur skulle ha en mycket välgörande effekt på den dagliga skötseln av avdelningen.

Det går inte att förstå tidningarnas internationella nyheter utan åtminstone grundläggande geografiska kunskaper. De skissartade kartor som tidningarna ibland trycker är – även i de fall då de faktiskt går att tyda – till föga hjälp för de läsare som inte känner till hur jordens olika delar och länder ligger i förhållande till varandra. I den situation vi befinner oss – det vill säga omringade av imperialisterna och i en situation där världsrevolutionen växer – är frågan om kartor en mycket viktig fråga för den övergripande skolningen. I alla eller åtminstone de viktigaste lokaler där det hålls lektioner eller möten borde det finnas speciellt förberedda kartor med klart utmärkta gränser och andra geografiska tecken för ekonomisk och politisk utveckling. Möjligen skulle sådana kartor kunna sättas upp på en del gator eller torg, som under inbördeskriget. Det går troligen att hitta medel för det. Under det senaste året har vi tillverkat en oerhörd mängd banderoller av alla möjliga orsaker. Vore det inte bättre att använda dessa tillgångar för att utrusta fabriker och verkstäder, och även byar, med politiska kartor? När en föreläsare, talare, propagandist etc nämner England och dess kolonier, så kan han omedelbart peka ut dem på kartorna. Samma sak med Ruhr. Det kommer också att underlätta framförallt för talaren. Han kommer på ett klarare och mer beslutsamt sätt att veta vad han talar om, eftersom han själv på förhand kan kontrollera var allting finns. Och om frågan intresserar åhörarna så kommer de helt säkert att märka vad de får se – om inte första gången, så åtminstone den femte eller tionde. Och när orden Ruhr, London eller Indien slutar att vara bara tomma ord för läsaren, så kommer de att börja att få en helt annan inställning till telegrammen. Det kommer att bli ett nöje att hitta Indien i tidningen när de vet var det ligger. De kommer att få en bättre grund och förstå telegrammen och de politiska artiklarna bättre. De kommer att bli och känna sig mer utbildade. Kartor att visa på blir på så sätt en första del i den allmänna politiska skolningen. Gosizdat borde allvarligt uppmärksamma detta problem.[4]

Men låt oss återvända till tidningen. Samma allmänna fel som vi hittar i de internationella nyhetsartiklarna kan även ses i de inhemska nyheterna, i synnerhet när det gäller nyheter om sovjeternas, akademikernas, kooperativens och andra institutioners verksamhet. Även här uttrycks en slarvig, hafsig, tanklös inställning till läsaren i ”detaljer”, men av den sort som gör alltihopa till en enda röra. De sovjetiska och andra institutioner har förkortade namn, och anges ibland med bara initialer. Inom institutionerna eller närliggande institutioner ger detta vissa fördelar i den mening att det sparar tid och papper. Men de breda läsarmassorna kan inte känna till dessa godtyckliga förkortningar.

Våra journalister, reportrar och krönikörer bollar med alla möjliga obegripliga sovjetiska ord, som jonglerande clowner. På en framträdande plats återges ett samtal med kamrat det ena eller andra, ”ordförande för KEA”. Dessa bokstäver upprepas dussintals gånger utan någon förklaring. Man måste vara en fullfjädrad sovjetisk byråkrat för att gissa att det hela handlar om Kommunala Ekonomiavdelningen. Läsarmassorna kommer aldrig att gissa det, och slutar givetvis att läsa artikeln, och kanske hela tidningen, av ilska. Det ska vara hugget i sten för våra tidningsarbetare att förkortningar och godtyckliga namn är bra och godtagbara inom de gränser där man med säkerhet kan förstå dem. Men när de bara förvirrar folk är det brottsligt och meningslöst att tillgripa dem.

Vi sa tidigare att en tidning först och främst ska vara en bra informatör. Den kan bara lära ut med hjälp av bra, intressanta, ordentligt organiserade nyheter. Framförallt ska man förklara fakta klart, sakligt, och kraftfullt, var, vad och hur. I vårt land utgår man ofta från att händelser och fakta är kända för läsarna själva, eller att de kan förstå dem bara med hjälp av en antydan, eller att de inte har någon som helst mening, och att tidningens uppgift så att säga består av att ”i samband” med detta faktum berätta ett antal (för läsarna okända eller obegripliga) instruktiva saker som sedan länge har varit en plåga. Ofta händer detta också på grund av att artikelförfattaren själv inte riktigt vet, och ärligt talat inte ids kolla upp, ta reda på, läsa in sig på, lyfta telefonen för att skaffa information. Och han försöker tala runt frågan och säger ”i samband” med detta, att borgarklassen är borgarklassen och proletariatet är proletariatet. Kamrater journalister, läsaren vill inte att ni tillrättavisar honom, inte predikar, inte uppmanar, inte kräver, utan klart och sakligt berättar, förklarar, klargör – var, vad och hur! Lärdomarna och varningarna kommer att komma av sig själva.

Speciellt på en tidning får inte författaren utgå från sig själv, utan från läsaren. Det är en mycket viktig skillnad, och visar sig både i hur varje enskild artikel är uppbyggd och av numret i sin helhet. I det ena fallet för en oskicklig författare som inte förstår sitt arbete bara fram sig själv, sina uppfattningar, tankar eller ofta – inget annat än fraser. I det andra leder en författare som närmar sig sin uppgift på ett riktigt sätt läsaren själv fram till de nödvändiga slutsatserna, och använder i detta massornas erfarenheter från det dagliga livet.

Vi ska förklara vad vi menar med ett exempel som kom upp under Moskvapropagandisternas diskussioner. Som bekant härjar det i år en våldsam malariaepidemi i vårt land. Medan våra traditionella epidemier – tyfus, kolera, etc – har minskat betydligt på senare tid, och till och med fallit under nivåerna från före kriget, så har malaria ökat i en aldrig tidigare omfattning. Den har drabbat städer, regioner och fabriker. Eftersom den uppträder så plötsligt, faller och stiger, och dess angrepp är så hemska, så påverkar den inte bara hälsan utan också fantasin. Men vår press har visat och visar fortfarande i allmänhet alltför dåligt intresse för detta faktum. Som kamraterna från Moskva berättade, var varenda artikel som handlade om malaria föremål för stort intresse: tidningen gick från hand till hand, artikeln lästes upp högt, etc.

Det är helt uppenbart att vår press inte bör begränsa sig till Narkomzdravs hygien- och propagandaverksamhet[5] utan borde utveckla ett mer självständigt arbete på detta område. Den borde börja med hur epidemin utvecklas, i vilka regioner den finns, och räkna upp vilka fabriker, verkstäder etc som har påverkats mest av den. Det kommer att skapa ett levande band till massornas mest efterblivna delar och visa dem att folk känner till dem, intresserar sig för dem, att de inte är bortglömda. Vidare borde malaria förklaras ur vetenskaplig och social synvinkel, med dussintals exempel visa hur den sprids i samband med vissa livs- och arbetsvillkor, Man bör belysa vilka åtgärder som vederbörande statliga organ har vidtagit, nödvändiga råd bör ges och ständigt upprepas i nummer efter nummer, etc. Det är på denna konkreta grundval som propagandan kan och måste utvecklas – till exempel mot religiösa fördomar. Om epidemier och överhuvudtaget sjukdomar är ett straff för synder, varför är då malaria vanligare inom vissa verksamheter än i andra, eller vanligare på fuktiga ställen än torra? Den verkliga bilden av malarians spridning med nödvändiga förklaringar är ett underbart vapen för den antireligiösa propagandan. Detta vapen är särskilt kraftfullt eftersom frågan berör breda arbetarkretsar, och dessutom på ett mycket hårt sätt.

En tidning har inte rätt att vara ointresserad av det som massorna, folket på gatan, är intresserade av. Naturligtvis kan och måste vår tidning belysa fakta, eftersom den har till uppgift att skola, höja, utveckla. Men den kan bara uppnå detta mål om den utgår från fakta, tankar och stämningar som verkligen berör massan av läsare.

Det finns till exempel inget tvivel om att rättegångar och så kallade ”händelser” – olyckor, självmord, mord, svartsjukedraman etc – väcker tankar och känslor hos breda befolkningslager. Det är inte förvånande, de är lysande bitar av det levande livet. Men i allmänhet visar vår press inget intresse för detta, och kommenterar i bästa fall det hela på några rader med små bokstäver. Som ett resultat får folket på gatan sina nyheter från källor av sämre kvalitet, och tillsammans med nyheterna förklaringar av dålig kvalitet. Ett familjedrama, ett självmord, ett mord, en rättegång med hårda straff, fångar och fortsätter att fånga fantasin. ”Under en period överskuggade Komarovrättegången till och med Curzon”,[6] skriver kamraterna Lagutin och Kazanskij (tobaksfabriken ”Röda stjärnan”). Vår press måste närma sig dessa fakta med största uppmärksamhet, förklara dem, belysa dem och klargöra dem.

Här krävs det både ett psykologiskt, enskilt och socialt sätt att närma sig frågan. Dussintals och hundratals abstrakta artiklar som upprepar banala påpekanden om hur medelklassig borgarklassen är eller om hur tråkig den småborgerliga familjestrukturen är berör inte läsarens medvetande, de är bara som att vanligt, tröttsamt höstregn. Men en rättegång om ett familjedrama, som beskrivs och belyses på ett kunnigt sätt i en rad artiklar, kan fängsla tusentals läsare och väcka dem till nya, friskare och bredare tankar och känslor. Efter det kanske någon av läsarna känner att de skulle vilja ha en övergripande artikel om familjen också.

Den borgerliga gula pressen över hela världen använder mord och förgiftningar som objekt för ett lönsamt sensationsmakeri, och spelar på en ohälsosam nyfikenhet och överhuvudtaget på de lägsta mänskliga instinkterna. Men av det följer ingalunda att vi bara ska vända ryggen åt människans nyfikenhet och mänskliga instinkter i allmänhet. Det vore rent hyckleri och trångsynt. Vi är massornas parti. Vi är en revolutionär stat och inte en helig orden eller ett kloster. Våra tidningar bör inte bara tillfredsställa längtan efter den högsta kunskap utan även den naturliga nyfikenheten: det enda som krävs är att de ska lyfta och förädla den genom att göra ett lämpligt urval av materialet och genom att belysa frågan. Den sortens artiklar eller anmärkningar blir alltid lästa i breda kretsar. Men de är nästan helt frånvarande i den sovjetiska pressen.

De kommer att säga att den litterära förmågan till detta inte existerar. Det är bara delvis sant. Arbetare kommer att träda fram när frågan ställs rätt och klart. Framförallt behöver vi en klar förändring av vart vi riktar uppmärksamheten. Vart? Mot den levande läsaren, massan av läsare som har väckts av revolutionen, men som inte är särskilt läskunniga, dåligt utbildade, och strävar efter att lära sig mycket men ofta är hjälplösa och alltid är levande personer för vilken inget mänskligt är främmande. Dessa läsare kräver envist vår uppmärksamhet, även om de inte alltid förmår uttrycka det. Men vårt partis Moskvakommittés 25 propagandister och massorganisatörer uttryckte det klart åt dem.

Långt ifrån alla våra unga skribenter och propagandister kan skriva på ett begripligt sätt. Kanske det beror på att de inte behövde bryta igenom det första skalet av mörker och bristande förståelse. De kom med i partiet och den agitatoriska litteraturen under en period då en viss sorts idéer, arbeten och uttryck fick en varaktig spridning bland ganska breda arbetarkretsar. Risken för att det kan uppstå en spricka mellan partiet och massorna utanför partiet på agitationens område visar sig genom att agitationens innehåll och form är av alltför exklusiv karaktär, i att det har skapats ett nästan godtyckligt språk i partiet, som inte är tillgängligt för nio tiondelar av inte bara bönderna utan till och med arbetarna.

Men livet stannar inte av för ett ögonblick, nya generationer uppstår, den ena efter den andra. Idag avgörs sovjetrepublikens öde i avsevärd omfattning av de som var 15, 16 eller 17 år under det imperialistiska kriget och därefter under februari- och oktoberrevolutionen.[7] Dessa ungdomars ”dominans” som ersätter oss kommer att visa sig alltmer ju mer vi går framåt.

Man kan inte tala med dessa unga människor med färdiga formuleringar, fraser, uttryck och ord som betyder en viss sak för oss ”gamlingar” eftersom de härrör ur våra erfarenheter, men för dem bara är tomma ord. Vi måste lära oss att tala med dem på deras språk, det vill säga utifrån deras egna erfarenheter.

För oss är kampen mot tsarismen, revolutionen 1905, det imperialistiska kriget, och båda revolutionerna 1917 personliga erfarenheter, minnen, levande fakta. Vi talar om dem med antydningar, minns och fyller mentalt i det som vi inte säger fullt ut. Men de unga? De förstår inte dessa antydningar eftersom de inte känner till fakta, inte har genomlevt dem, och inte kan lära sig dem i böcker eller välskrivna berättelser eftersom det inte finns några. För den äldre generationen räcker det med anspelningar, men de unga behöver en abc-bok. Det har blivit dags att förbereda en rad sådana läroböcker och abc-böcker i revolutionär politisk skolning för unga.


Noter:

[1] Ordagrant lyder det ryska ordspråket: ”Kläderna avgör vilka man träffar, men åsikterna avgör med vem man förenas”.

[2] Varför är Rabotjaja Gazeta förresten vikt på längden istället för på tvären? Det kanske passar någon, men definitivt inte läsaren. - Trotskijs anmärkning.<

[3] Rosta var den ryska telegrambyrån, föregångare till TASS.

[4] Gosizdat var en förkortning för Gosudartsvennoe Izdatelstvo, det statliga förlaget i Sovjetunionen.

[5] Narkomzdrav var en förkortning av Narodnij Kommissariat Zdravootjpranenja, folkkommissariatet för sjukvårdsfrågor.

[6] George Curzon (1859-1925) var brittisk utrikesminister mellan 1919-1923. Var en av de viktigaste organisatörerna av den utländska militära invasionen av Sovjetryssland. Under konflikten mellan Polen och Sovjetunionen i juli 1920 skickade han en not till sovjetregeringen och krävde att Röda arméns offensiv skulle upphöra vid Polens östgräns, som därefter blev känd som Curzonlinjen.

[7] Februarirevolutionen i Ryssland 1917 störtade tsarismen och förde den borgerliga provisoriska regeringen till makten. Den regerade fram till oktober, då sovjeterna under bolsjevikernas ledning kom till makten.