De försiktigaste bland oss grubblade över att det ännu fanns kontingenter, som icke vunnits; såsom kosackerna, kavalleri-regementet, Semenoffs regemente och automobilkåren. Till dessa avdelningar beordrades kommissarier och agitatorer. Deras berättelser löd helt tillfredsställande. Den så att säga rödglödgade atmosfären tog allt och alla under sitt bann och till och med de mest konservativa elementen vid armén hade ingen möjlighet mera att bereda motstånd mot Petrogradgarnisonens allmänna tendens. Jag bevistade ett friluftsmöte för Seminoffs regemente, vilket ansågs vara Kerenski-regeringens bästa stöd. De mest ansedda talare från högerflygeln hade infunnit sig. De klamrade sig fast vid det konservativa gardesregementet såsom koalitionsregeringens sista hopp. Men ingenting hjälpte. Med överväldigande majoritet uttalade sig regementet för oss och nedtystade helt enkelt de f. d. ministrarna. De grupper, som ännu arbetade mot sovjets paroller, bestod för det mesta av officerare, ettårsfrivilliga och av den borgerliga intelligensen samt halvintelligensen. Arbetar- och bondemassorna var fulltaligt på vår sida. Gränsen drogs längs en skarp, socialt betingad linje.
Petrograds centrala, militärt viktiga punkt är Peter-Pauls fästning. Vi hade utnämnt en ung löjtnant till kommendant över denna fästning. Det visade sig att han var på sin plats, ty inom några timmar behärskade han situationen. Fästningens rättmätiga herrar trädde avvaktande åt sidan. Såsom pålitliga gällde för oss samma automobilbataljon, som i juli besatt Kelasinskajas?! slott och förstört vår där förlagda militärorganisation. Den 23 begav jag mig ungefär vid 2-tiden till fästningen. Den högra flygelns talare förhöll sig i högsta grad försiktiga och undvikande; de vek envist undan från att ge sig in på ämnet om Kerenskis person, emedan redan Kerenskis blotta namn framkallade rop av protest och raseri hos soldaterna. Man lyssnade till oss och man följde oss. Omkring klockan fyra samlade sig automobilmanskapet i närheten, i cirkus ”Moderne”, till bataljonsmöte. Som talare uppträdde bland andra generalkvartermästare Paradjeloff. Han yttrade sig med största hovsamhet. Långt tillbaka i tiden låg de dagar, då de officiella och officiösa talarna yttrade sig om arbetarpartiet som ett band av endast förrädare och den tyska kejsarens mutkolvar. – Generalstabens representant trädde fram till mig: ”Men tillåt... vi måste dock finna någon utväg till enighet...” Det var redan för sent. Efter diskussionen beslöt bataljonen med majoritet mot trettio röster, att regeringsmakten skulle överlämnas till sovjets.