I slutet av augusti (början av september) utspelades general Korniloffs uppror. Dess utbrott var en omedelbar följd av de kontrarevolutionära krafternas mobilisering, och det fick en energisk påstöt genom offensiven av den 18. juni. På den mångprisade Moskwa-konferensen i mitten av augusti sökte Kerenski balansera mitt emellan census-elementen och den småborgerliga demokratin. överhuvud betraktade man bolsjevikerna såsom stående utanför all ”lag” i landet. Under stormande applåder från konferensens censushälft, medan den småborgerliga demokratin föredrog att förrädiskt hålla tyst, hotade Kerenski bolsjevikerna med blod och järn. Men hans hysteriska skrän och hotelser tillfredsställde icke de motrevolutionära pådrivarna. Blott alltför väl kunde de lägga märke till den revolutionära strömningen över allt i landet, såväl bland städernas arbetare som på landsbygden, och till och med inom armén. För dem syntes det avgjort nödvändigt, att de yttersta motåtgärder utan dröjsmål måste tillgripas för att ge massorna en kännbar läxa. Denna våghalsiga uppgift hade general Korniloff åtagit sig i samförstånd med censusbourgeoisien, som i honom såg sin hjälte. Kerenski, Savinkoff, Filonenko och andra regerande och halvregerande socialrevolutionärer ingick som medsammansvurna i denna komplott, men vid ett visst stadium i händelsernas utveckling övergav de Korniloff, ty de begrep omsider, att de, i fall han segrade, själva skulle vräkas över bord.
Vi genomlevde Korniloff-händelserna i fängelset och följde med deras gång via tidningarna. Detta, att vi ofta erhöll tidningar, var den enda väsentliga skillnaden mellan Kerenskis fängelser och den gamla regimens. – Kosackgeneralens äventyr misslyckades. Sex månaders revolution hade i massornas medvetande och deras organisation rest ett tillräckligt starkt stöd mot ett öppet motrevolutionärt anlopp. De förmedlande sovjetpartierna fruktade i högsta grad för de eventuella följderna av den Korniloffska kuppen, som hotade att kasta över ända icke blott bolsjevikerna, utan överhuvud hela revolutionen med alla dess regerande partier. Socialrevolutionärerna och mensjevikerna gjorde sig därför, av fruktan för en möjlig fara i framtiden, redo att legalisera bolsjevikerna – icke utan förbehåll och endast till hälften. Samma matroser från Kronstadt, som efter julidagarna utropats såsom plundrare och motrevolutionärer, drogs när den Korniloffska faran hotade, till Petrograd för att skydda revolutionen. De kom utan att spilla ord, utan att göra förebråelser, utan att erinra om det förgångna och intog de ansvarsfullaste posterna. Jag ägde full rätt att erinra Tseretelli om de ord, jag i maj tillropat honom, då han drev hetsjakten mot Kronstadt-matroserna: ”Då en kontrarevolutionär general en gång försöker kasta en rännsnara om halsen på revolutionen, då kommer nog kadetterna att gnida in repet med såpa, men matroserna från Kronstadt skall komma för att kämpa och dö samman med oss.”
Just i kampen mot Korniloffs uppror visade sovjetorganisationerna överallt, vid fronten liksom bakom densamma, sin livskraft och sin makt. Till öppen drabbning kom det nära neg ingenstädes. Den revolutionära massan omintetgjorde generalens överrumplingsförsök. Såsom de förmedlande i juli icke kunnat uppdriva en enda soldat inom Petrograds garnison emot oss, likaså fann icke heller Korniloff på hela fronten soldater mot revolutionen. Hans aktion var byggd på bedrägeri, och korsades hans planer därför med lätthet redan genom propagandans ord.
Av tidningarnas framställning hade jag låtit invagga mig i hoppet på en snabbare utveckling av förhållandena i riktning mot sovjets övertagande av regeringsmakten. Det underlåg inga tvivel, att icke bolsjevikernas inflytande och kraft tillväxt med fart. Vi hade varnat för 18. juni-offensiven, vi hade förutsagt Korniloff-affären: erfarenheten hade visat för folkmassorna, att vi hade rätt. Under Korniloff-upprorets mest spännande moment, då den kaukasiska divisionen närmade sig Petrograd, var det Petrograds sovjet, som beväpnade arbetarna, medan regeringen lät sig totalt överrumplas. De regementen, som man en gång uppbådat mot oss, hade sedan länge återhämtat sig i Petrograds heta atmosfär och stod nu helt på vår sida. Korniloffs myteri måste avgjort öppna ögonen hos armén och visa densamma, att en fortsatt förståelsepolitik med den borgerliga motrevolutionen var omöjlig. Därför kunde man vänta, att Korniloff-upprorets kuvande helt enkelt skulle bilda upptakten till att de revolutionära krafterna i vårt parti omedelbart överginge till att gripa regeringsmakten. Men händelserna utvecklade sig vida långsammare. Med all den revolutionära stämningens intensitet var massorna efter julidagarnas grymma läxa försiktigare: de avstod från varje eget initiativ och väntade en direkt vädjan och ledning uppifrån. Men också ”uppe” härskade inom vårt parti en avvaktande stämning. Under dessa omständigheter kunde Korniloff-äventyrets likvidation, trots de drivande krafternas djupa kantring över mot vår sida, icke leda till någon omedelbar politisk förändring.