Leo Trotskij

Resultat och framtidsutsikter


Innehållsförteckning


7. Socialismens förutsättningar

Marxismen förvandlade socialismen till en vetenskap, men detta hindrar inte några ‘marxister’ från att vilja förvandla marxismen till en utopi. Rozchov(16) presenterar i sin polemik mot socialiserings- och kooperationsprogrammet ‘de nödvändiga förutsättningarna för det framtida samhället, vilka har fastställts av Marx på följande sätt: ‘Finns de materiella objektiva förutsättningarna förhanden’, frågar Rozchov, ‘vilka består i en sådan utveckling av tekniken att den reducerar den personliga vinningslystnaden och penninghungern (?), den personliga ansträngningen, företagsamheten och risken, till ett minimum och därigenom gör den sociala produktionen till en första klassens fråga? En sådan teknisk nivå hör nära samman med en nära nog total (!) dominans för storproduktionen inom alla (!) grenar av ekonomin. Har ett sådant stadium uppnåtts? Till och med de subjektiva, psykologiska förutsättningarna saknas, såsom ett höjt klassmedvetande hos proletariatet, till en sådan nivå att det kan innesluta en andlig gemenskap mellan folkets överväldigande massa. Vi känner till’, fortsätter Rozchov, ‘producentsammanslutningar såsom den välkända franska glasindustrin i Albi, och åtskilliga jordbruksassociationer, också i Frankrike, och likväl visar Frankrikes erfarenhet, bättre än någonting annat, att inte ens förhållandena i ett så utvecklat land har nått en tillräckligt hög nivå för att tillåta en dominans för kooperationen. Dessa företag är endast av medelstorlek, deras tekniska nivå är inte högre än de normala kapitalistiska företagens, de leder inte den industriella utvecklingen, utan har en mycket blygsam storlek.Endast när erfarenheten visar de individuella produktionssammanslutningarnas ledande roll inom det ekonomiska livet kan vi säga att vi närmar oss ett nytt system, endast då kan vi vara säkra på att de nödvändiga villkoren för dess existens har upprättats.’ (17)

Med all respekt för kamrat Rozchovs goda avsikter, måste vi likväl bekänna att vi inte ens inom den borgerliga litteraturen har mött en sådan förvirring som den han visar i fråga om socialismens förutsättningar. Det vore mödan värt att dröja något vid denna förvirring, om inte för Rozchovs skull, så åtminstone för frågans skull. Rozchov förklarar att vi inte ännu har nått ‘en sådan utveckling av tekniken att den reducerar den personliga vinningslystnaden och penninghungern (?), den personliga ansträngningen, företagsamheten och risken till ett minimum och därigenom gör den sociala produktionen till en första klassens fråga’.

Det är verkligen svårt att finna någon vettig betydelse i detta stycke. Uppenbarligen önskar Rozchov för det första säga att den moderna tekniken ännu inte tillräckligt har ersatt den mänskliga arbetskraften i industrin och för det andra, att denna eliminering skulle kräva ‘nära nog’ en total dominans för de stora statsindustrierna inom alla grenar av ekonomin och därför ‘nära nog’ en total proletarisering av hela landets befolkning. Dessa är de två förutsättningarna för socialismen som det påstås att Marx ‘har fastställt’.

Låt oss försöka föreställa oss hur de kapitalistiska förhållandena ser ut, då de enligt Rozchov, ersätts av den annalkande socialismen. ‘Den nära nog totala dominansen för de stora företagen inom alla grenar av industrin’ under kapitalismen skulle, som vi redan konstaterat, innebära en proletarisering av alla små- och mellanproducenter inom jordbruket och industrin, dvs. att hela befolkningen förvandlas till proletärer. Men en total dominans för maskintekniken i dessa stora företag skulle leda till att den mänskliga arbetskraftsinsatsen reducerades till ett minimum och därigenom skulle landets överväldigande befolkning – låt oss säga 90 % – förvandlas till en arbetskraftsreserv som levde på statens bekostnad i arbetarbaracker. Vi sade 90 %, men inget hindrar oss från att vara logiska och tänka oss ett tillstånd där hela produktionen består av en enda automat, som tillhör ett enda syndikat och som av levande arbete endast kräver en tränad orangutang. Som vi alla vet, är detta professor Tugan-Baranovskijs(18) briljanta, konsekventa teori. Under sådana förhållanden intar ‘den sociala produktionen’ inte bara ‘första platsen’ utan den härskar över hela fältet. Under dessa omständigheter skulle konsumtionen dessutom naturligtvis socialiseras eftersom hela nationen, med undantag av de 10 % som äger trusten, lever på det allmännas bekostnad i arbetarbarackerna. Vi ser alltså Tugan-Baranovskijs välkänt smilande ansikte bakom Rozchovs rygg. Socialismen kan nu träda fram på scenen. Folket väller fram ur arbetarbarackerna och exproprierar expropriatörerna. Varken revolution eller proletariatets diktatur är naturligtvis nödvändiga.

Det andra ekonomiska tecknet på ett lands mogenhet för socialismen är, enligt Rozchov, möjligheten av en dominans för den kooperativa produktionen. Inte ens i Frankrike står de kooperativa glasbruken i Albi på en högre nivå än andra kapitalistiska företag. Den socialistiska produktionen blir möjlig först när kooperativen står i spetsen för den industriella utvecklingen, som ledande företag. Hela argumentet har från början till slut vänts bak och fram. Kooperativen kan inte ta ledningen inom det industriella framåtskridandet, inte p.g.a. att den ekonomiska utvecklingen inte nått tillräckligt långt, utan därför att den har gått för långt. Utan tvekan skapar den ekonomiska utvecklingen en bas för kooperationen, men för vilken sorts kooperation? För en kapitalistisk kooperation, baserad på lönarbete – varje fabrik visar oss bilden av denna kapitalistiska kooperation. Med teknikens utveckling växer också vikten av en sådan kooperation. Men på vad sätt kan kapitalismens utveckling ställa de kooperativa företagen ‘i spetsen för industrin’? På vad baserar Rozhkov sina argument om att de kooperativa företagen kan tränga undan syndikaten och trusterna och ta deras ledande plats i den industriella utvecklingen? Det är uppenbart att om detta skedde, skulle de kooperativa företagen helt enkelt tvingas att automatiskt expropriera alla kapitalistiska företag, och därefter skulle det återstå för dem att reducera arbetsdagen tillräckligt för att ge arbete till alla medborgare och reglera produktionsmängden inom de olika grenarna för att undvika kriser. På detta sätt skulle socialismens viktigaste drag upprättas. Än en gång är det klart att ingen revolution eller proletär diktatur skulle vara nödvändig.

Den tredje förutsättningen är av psykologisk art: behovet av att proletariatets klassmedvetande når ‘en sådan nivå att det andligen kan ena den överväldigande majoriteten av folket’. En ‘andlig enighet’ måste i detta sammanhang Uppenbarligen betyda en medveten socialistisk solidaritet, och därav följer att kamrat Rozchov anser att en psykologisk förutsättning för socialismen är organiserandet av ‘den överväldigande majoriteten av folket’ inom det socialdemokratiska partiet. Rozchov antar därför att kapitalismen, som kastar ned småproducenterna i proletariatets led och förvandlar den proletära massan till en arbetskraftsreserv, kommer att skapa möjligheten för socialdemokratin att andligen ena och upplysa den överväldigande majoriteten (90 %?) av folket.

Detta är lika omöjligt att realisera inom det kapitalistiska barbariets värld som det är för kooperativen att dominera inom den kapitalistiska konkurrensens himmelrike. Men om det vore möjligt, då skulle naturligtvis nationens medvetna och andligt enade ‘överväldigande majoritet’ utan någon svårighet krossa de få kapitalmagnaterna och organisera en socialistisk ekonomi utan vare sig revolution eller diktatur.

Men här uppstår följande fråga. Rozchov betraktar Marx som sin lärare. Men likväl ansåg Marx, som skisserat ‘socialismens nödvändiga förutsättningar’ i Kommunistiska Manifestet att revolutionen 1848 var en prolog till den socialistiska revolutionen. Naturligtvis krävs det inte mycken insikt för att vi, 60 år senare, kan säga att Marx hade fel, ty den kapitalistiska världen existerar ju fortfarande. Men hur kunde Marx göra detta misstag? Såg han inte att storindustrin ännu inte dominerade alla industrigrenar, att produktionskooperativen ännu inte var i ledningen för de stora företagen, att den överväldigande majoriteten av folket ännu inte var enad på basis av de idéer som framställts i Kommunistiska Manifestet? Om dessa ting inte ens nu är märkbara, hur kunde då Marx tro att någonting av det slaget existerade 1848? Marx var 1848 tydligen en utopisk drömmare i jämförelse med många av nutidens ofelbara marxistiska automater!

Vi ser sålunda att kamrat Rozchov trots att han inte alls tillhör Marx’ kritiker, likväl totalt förbiser den proletära revolutionen som en nödvändig förutsättning för socialismen. Eftersom Rozhkov endast alltför konsekvent har uttryckt de åsikter som delas av ett stort antal marxister inom båda lägren i vårt parti, är det nödvändigt att dröja vid grunden för dessa principer och misstagen i den metod han har använt.

Vi kan i förbigående notera att Rozchovs argument om kooperationens öden är hans eget. Vi har aldrig tidigare mött socialister som samtidigt tror på den oemotståndliga utvecklingen av produktionens koncentration och folkets proletarisering och på produktionskooperativens dominerande roll före den proletära revolutionen. Att förena dessa två förutsättningar är ännu svårare i den ekonomiska utvecklingen än i hjärnan; men t.o.m. det senare har tyckts oss omöjligt. Men vi skall behandla två andra ‘förutsättningar’ som utgör mer typiska fördomar. Utan tvekan är produktionens koncentration, teknikens utveckling och en ökad medvetenhet bland massorna nödvändiga förutsättningar för socialismen. Men dessa processer äger rum samtidigt, och ger inte enbart impulser till varandra, utan fördröjer och begränsar också varandra. Då en av dessa processer befinner sig på en högre nivå kräver en viss utveckling att en av de andra processerna är på en lägre nivå. Men en total utveckling för den ena processen är oförenlig med de andras totala utveckling.

Teknikens utveckling finner onekligen sin ideala gräns i en enda automat som tar råmaterial ur naturens sköte och kastar dem för människans fötter i form av färdiga konsumtionsartiklar. Om det kapitalistiska systemets existens inte begränsades av klassförhållanden och den revolutionära kamp som beror av dem, skulle vi ha en viss anledning att anta att en teknik, som närmar sig idealet, med en enda automat inom det kapitalistiska systemets ram, därigenom automatiskt skulle avskaffa kapitalismen. Produktionens koncentration, som beror på konkurrensens lagar strävar genom sin inneboende tendens till att proletarisera hela befolkningen. Om vi isolerade denna tendens, skulle vi med rätta kunna anta att kapitalismen skulle fortsätta detta verk till slutet, såvida vissa proletariseringsprocesser inte avbröts av en revolution; men detta är under vissa styrkeförhållanden oundvikligt långt innan kapitalismen har förvandlat majoriteten av nationen till en reservarmé och stängt in den i fängelselika baracker.

Och vidare: medvetandet växer onekligen ständigt, tack vare den vardagliga kampens erfarenheter och de socialistiska partiernas ansträngningar, och genom att isolera denna process kunde vi i fantasin följa denna tillväxt till dess majoriteten av folket inkluderats i fackföreningarna och de politiska organisationerna, förenats i en anda av solidaritet och ett gemensamt mål. Om denna process verkligen kunde växa i kvantitet utan att angripas i sin kvalitet, skulle socialismen kunna förverkligas på fredlig väg genom en enhällig, medveten ‘civil handling’ någon gång under det 21 eller 22 århundradet.

Men pudelns kärna ligger i det faktum att de processer som är de historiska förutsättningarna för socialismen inte utvecklas isolerade, utan begränsar varandra och då de nått ett visst stadium, som bestäms av otaliga omständigheter – vilka emellertid är långt från dessa processers matematiska gränser – undergår de en kvalitativ förändring och genom sin komplicerade kombination frambringar de vad vi brukar kalla ‘social revolution’.

Vi skall börja med den sistnämnda processen – medvetandets tillväxt. Detta sker, som vi alla vet, inte i akademierna, där det vore möjligt att med konstgjorda medel utestänga proletariatet under 50, 100 eller 500 år, utan genom det verkliga livet i ett kapitalistiskt samhälle, på basis av en oupphörlig klasskamp. Tillväxten i proletariatets medvetande, förvandlar denna klasskamp, ger den en djupare och mer ändamålsenlig karaktär, vilket i sin tur framkallar en motsvarande reaktion från den härskande klassens sida. Proletariatets kamp mot bourgeoisin kommer att nå sin kulmen långt innan storföretagen börjar dominera alla industrigrenar.

Vidare är det naturligtvis sant att tillväxten i det politiska medvetandet, beror på proletariatets kvantitativa ökning, och den proletära diktaturen förutsätter att proletariatets antal blivit tillräckligt stort för att övervinna den borgerliga kontrarevolutionens motstånd. Men detta innebär inte alls att folkets ‘överväldigande majoritet’ måste vara proletärer, och proletariatets ‘överväldigande majoritet’ medvetna socialister. Det är naturligtvis klart att proletariatets medvetna revolutionära armé måste vara starkare än kapitalets kontrarevolutionära armé, medan de mellanliggande, tveksamma eller likgiltiga lagren av befolkningen måste vara i en sådan ställning att den proletära diktaturens regim kommer att dra dem till revolutionens sida och inte tvinga över dem på fiendens sida. Naturligtvis måste den proletära politiken medvetet ta hänsyn till detta. Allt detta förutsätter i sin tur industrins hegemoni över jordbruket och stadens dominans över landsbygden.

*

Vi skall nu försöka att undersöka förutsättningarna för socialism i en minskande skala av allmängiltighet och en växande skala av komplexitet. 1. Socialismen är inte bara en fråga om lika fördelning utan också en fråga om planmässig produktion. Socialismen, dvs. en kooperativ produktion i stor skala, är endast möjlig när produktivkrafternas utveckling har nått ett stadium där de stora företagen är mer produktiva än de små. Ju mer de stora företagen dominerar över de små, dvs. ju mer utvecklad tekniken blivit, desto mer fördelaktig blir den socialiserade produktionen ekonomiskt sett, och följaktligen, desto högre måste hela befolkningens kulturella nivå vara som ett resultat av lika fördelning baserad på en planmässig produktion.

Socialismens första objektiva förutsättning har redan länge funnits – alltsedan den dag då den sociala arbetsfördelningen ledde till en fördelning av arbetet inom manufakturen. Det har i ännu högre grad existerat ända sedan den dag då manufakturen ersattes med fabriken, maskinproduktionen. Stora företag blev alltmer fördelaktiga, vilket också betydde att socialiseringen av dessa stora företag skulle ha gjort samhället allt rikare. Det är självklart att en förvandling av alla hantverk till en gemensam egendom för alla hantverkare inte skulle ha gjort de senare ett dugg rikare, medan en övergång av manufakturen till detaljarbetarnas gemensamma egendom, eller övergången av fabrikerna i arbetarnas händer – eller snarare: övergången av alla storfabrikers tillgångar i hela befolkningens händer – onekligen skulle höja folkets materiella nivå; och ju högre det stadium är som storindustrin uppnått, desto högre skulle denna nivå vara.

I den socialistiska litteraturen citerar man ofta ett uttalande av den engelske parlaments­ledamoten Bellers(19) som 1696 – dvs. ett århundrade före Babeufs konspiration –till parlamentet överlämnade ett projekt för att upprätta kooperativa företag som självständigt skulle uppfylla alla sina egna behov. Enligt denna plan skulle produktionskooperativen bestå av mellan 2-300 personer. Vi kan inte här pröva hans argument, och det är inte heller nödvändigt för vårt syfte. Det viktiga är att den kollektiva ekonomin, även om den endast beskrevs i termer om grupper på 100, 200, 300 eller 500 personer, betraktades som fördelaktig ur produktionens synvinkel redan i slutet av 1600-talet.

I början av 1800-talet drog Fourier upp sina planer för producent-konsumentassociationer, ‘falangstärer’, som var och en skulle bestå av mellan 2 och 3.000 personer. Fouriers beräkningar utmärktes aldrig av någon exakthet. Men i vilket fall visade manufakturens utveckling honom ett område för ekonomiska kollektiv som var ojämförligt större än i det ovanstående exemplet. Det är emellertid klart att både John Bellers associationer och Fouriers ‘falangstärer’ i sin karaktär står mycket närmare de fria ekonomiska kommuner som anarkisterna drömmer om, och deras utopism består inte i att de är ‘omöjliga’ eller ‘emot naturen’ – de kommunistiska kommunerna i Amerika visade att de var möjliga –utan att de var 100-200 år efter den ekonomiska utvecklingen.

Utvecklingen av å ena sidan den sociala arbetsfördelningen och maskinproduktionen å den andra, har lett till uppfattningen att det enda kooperativa samfund som numera kan utnyttja den kollektiva produktionens fördelar i vid skala är Staten. Mer än så: den socialistiska produktionen kan av såväl ekonomiska som politiska skäl inte begränsas inom de individuella staternas trånga gränser.

Atlanticus(20), en tysk socialist som inte har antagit den marxistiska åskådningen, beräknade i slutet av förra århundradet de ekonomiska fördelar som skulle skapas genom att den socialistiska ekonomin utnyttjades i en enhet som Tyskland. Atlanticus var inte känd för sin vilda fantasi. Hans tankar rörde sig i allmänhet inom den kapitalistiska ekonomiska rutinens cirkel. Han baserade sina argument på skrifter av auktoritativa moderna agronomer och ingenjörer. Detta försvagar inte hans argumentation – tvärtom är det hans starka sida, ty det avhåller honom från en oskälig optimism. I vilket fall kommer Atlanticus till slutsatsen att med en vettig organisation av den socialistiska ekonomin, med utnyttjandet av de tekniska resurser som fanns på 1890-talet, skulle arbetarnas inkomster kunna fördubblas eller tredubblas, och arbetsdagen minskas till hälften.

Man får dock inte inbilla sig att Atlanticus var den förste som visade socialismens ekonomiska fördelar. Den högre arbetsproduktiviteten inom de stora företagen å ena sidan och å den andra nödvändigheten av att planera produktionen – vilket bevisas av de ekonomiska kriserna – har blivit mycket mer övertygande bevis för socialismens nödvändighet än Atlanticus’ socialistiska knåpande. Hans insats består endast i att han uttryckte dessa fördelar i approximativa siffror.

Från vad vi sagt kan vi med rätta dra slutsatsen att en fortsatt tillväxt av människans tekniska kunnande kommer att göra socialismen alltmer fördelaktig; att de nödvändiga tekniska förutsättningarna för en kollektiv produktion redan har existerat i 100 – 200 år, och att socialismen i denna stund är tekniskt mer fördelaktig inte bara på en nationell nivå utan i mycket högre grad också i världsskala.

Socialismens rent tekniska fördelar är inte alls tillräckliga för att den skall förverkligas. Under 17- och 1800-talet visade sig storproduktionens fördelar inte i en socialistisk utan i en kapitalistisk form. Varken Bellers eller Fouriers planer realiserades. Varför inte? Därför att det vid denna tid inte fanns några sociala krafter som kunde förverkliga dem.

2. Vi övergår nu från socialismens produktiv-tekniska förutsättningar till de social-ekonomiska. Om vi inte här tvingades behandla ett samhälle som splittrats i klassantagonism utan en homogen församling som medvetet väljer sin ekonomiska form, skulle Atlanticus’ beräkningar onekligen vara tillräcklig grund för att börja en socialistisk uppbyggnad. Det var så Atlanticus själv, en socialist av den vulgära sorten, betraktade sitt arbete. Ett sådant synsätt kan idag endast tillämpas inom en privat affär, bestående av en enda person eller ett litet bolag. Man kan alltid med rätta anta att en plan för ekonomiska reformer, såsom införandet av nya maskiner, nytt råmaterial, en ny form för arbetsskötsel, eller nya lönesystem endast kan accepteras av ägarna om dessa planer visat sig vara till ekonomisk fördel. Men eftersom vi här har att göra med ett samhälles ekonomi, är detta inte tillräckligt. Här befinner sig motsatta intressen i konflikt med varandra. Vad som är fördelaktigt för den ene är ofördelaktigt för den andre. En klass’ egoism verkar inte bara emot en annan klass’ egoism, utan också till hela samhällets nackdel. För att socialismen skall kunna realiseras måste det därför av nödvändighet bland det kapitalistiska samhällets antagonistiska klasser finnas en social kraft, som genom sin objektiva ställning är intresserad av att förverkliga socialismen och som är tillräckligt stark för att kunna övervinna de fientliga elementen och deras motstånd.

En av de grundläggande förtjänsterna i den vetenskapliga socialismen består i att den teoretiskt upptäckte en sådan social kraft i proletariatet och visade att denna klass, som oundvikligen tillväxer samman med kapitalismen, endast kan finna sin frälsning i socialismen, att proletariatets hela ställning driver det mot socialismen och att socialismens lära i långa loppet måste bli proletariatets ideologi. Det är därför lätt att förstå vilket enormt steg bakåt som Atlanticus tar när han hävdar att det när det väl visats att ‘genom produktionsmedlens överförande i statens händer inte endast det allmänna välbefinnandet kan säkras, utan också arbetsdagen reduceras, det då blir en likgiltig fråga om teorin om kapitalets koncentration och de mellanliggande klassernas försvinnande bekräftats eller inte’.

Enligt Atlanticus är det, när socialismens fördelar väl en gång bevisats, ‘onödigt att fästa sina förhoppningar vid den ekonomiska utvecklingens fetisch, och man borde göra omfattande undersökningar och starta (!) en vittomfattande och noggrann förberedelse för övergången från privat produktion till statsmässig eller ‘social’ produktion’.(21)

Genom sina invändningar mot socialdemokraternas rent oppositionella taktik och i sina förslag för en omedelbar ‘start’ i förberedelserna för socialismen, glömmer Atlanticus att socialdemokraterna ännu saknar den erforderliga makten till detta, och att Wilhelm II, Bülov och majoriteten inom den tyska riksdagen, trots att de har makten i sina händer, inte har den minsta avsikt att införa socialismen. Atlanticus’ socialistiska planer är inte mer övertygande för Hohenzollarna än Fouriers planer var för de återupprättade Bourbonerna, oaktat det faktum att den senare baserade sin politiska utopi på passionerade fantasier på den ekonomiska teorins område, medan Atlanticus i sin inte mindre utopiska politik, baserar sig på övertygande, filisternykter bokföring.

Vilken nivå måste den sociala differentieringen ha uppnått för att socialismens andra förutsättning skulle kunna realiseras? Med andra ord: hur stor måste proletariatets relativa styrka vara? Måste det utgöra hälften, 2/3 eller 9/10 av befolkningen? Det vore ett absolut hopplöst företag att söka definiera de rent aritmetiska gränserna för denna andra förutsättning för socialismen. För det första skulle vi med en sådan schematisk ansträngning tvingas lösa frågan vilka som skall inkluderas i kategorin ‘proletariat’. Skall vi inkludera den stora klass av halv-proletärer, halv-bönder? Skall vi inkludera stadsproletariatets stora reservmassor – som å ena sidan flyter in i tjuvarnas och tiggarnas parasitiska proletariat och å andra sidan fyller stadsgatorna som småhandlare och som spelar en parasitisk roll i förhållande till det ekonomiska systemet i helhet? Frågan är långt ifrån enkel att besvara.

Proletariatets betydelse beror helt och hållet på den roll det spelar inom storproduktionen. Bourgeoisin stöder sig i sin kamp för politisk dominans på sin ekonomiska makt. Innan den lyckades säkra den politiska makten, koncentrerade den landets produktionsmedel i sina egna händer. Detta är vad som bestämmer dess specifika vikt i samhället. Proletariatet kommer emellertid – trots alla kooperativa fantasier – att berövas produktionsmedlen fram till dess den verkliga socialistiska revolutionen kommer. Dess sociala makt beror på det faktum att produktionsmedlen som är i bourgeoisins händer endast kan sättas i rörelse av proletariatet. Ur bourgeoisins synvinkel, är proletariatet också ett produktionsmedel, vilket i förening med de andra utgör en enda, förenad mekanism. Men proletariatet är den enda icke-automatiska delen i denna mekanism, och trots alla ansträngningar kan den inte reduceras till en automat. Denna ställning ger proletariatet möjlighet att efter behag helt eller delvis hindra ekonomiska funktioner i samhället, genom partiella strejker eller en storstrejk. Från detta är det klart att proletariatets vikt – om det utgör ett tillräckligt antal – ökar i proportion till produktivkrafternas storlek, vilka de sätter i rörelse. Dvs. en proletär i en stor fabrik är – om alla andra faktorer är likvärdiga – en större social kraft än en hantverksarbetare, och en stadsarbetare en större kraft än en lantarbetare. Med andra ord: proletariatets politiska roll är större i förhållande till hur mycket storproduktionen dominerar över småproduktionen, industrin dominerar över jordbruket och staden dominerar över landet. Om vi tar Tysklands eller Englands historia under den period då proletariatet i dessa länder hade samma proportion inom landet som proletariatet nu har i Ryssland, skall vi se att de inte alls spelade – och genom sin objektiva betydelse inte heller kunde spela – samma roll som det ryska proletariatet gör idag.

Detsamma gäller, som vi har sett, städernas roll. När stadsbefolkningen i Tyskland var endast 15 % av hela landets befolkning, såsom den är i Ryssland idag, kunde det inte vara tal om att de tyska städerna skulle spela samma roll inom landets ekonomiska och politiska liv som de ryska städerna spelar idag. Storindustrin och de kommersiella institutionernas koncentration i städerna, och städernas och provinsernas sammanlänkning genom järnvägen har gett våra städer en betydelse som långt överskrider det egentliga invånarantalet, medan stadsbefolkningens tillväxt i sin tur har överstigit befolkningens naturliga ökning i landet som helhet ... I Italien uppgick 1848 antalet hantverkare – inte bara proletärerna utan även deras mästare – till c:a 15 % av befolkningen, dvs. inte mindre än proportionen av hantverkare och proletärer i Ryssland idag. Men den roll som de spelade var ojämförligt mindre än den som det moderna ryska proletariatet spelar.

Från vad som sagts måste det stå klart att försöken att i förväg definiera vilken proportion av hela befolkningen som proletärerna måste utgöra då de kan erövra den politiska makten är en fruktlös uppgift. Istället för detta, skall vi ge några få siffror som visar proletariatets relativa numeriska styrka i de utvecklade länderna för närvarande. Den yrkesanställda befolkningen i Tyskland 1895 var 20.500.000 (exkl. armén, statstjänstemännen och personer utan bestämt yrke). Utav detta antal var 12.500.000 proletärer (inkl. lönearbetare i jordbruket, industrin, handeln och även hushållsyrkena); antalet jordbrukare och arbetare uppgick till 10.750.000. Många av de återstående 8.000.000 är i själva verket också proletärer såsom arbetare i hemindustrin, arbetande medlemmar i familjen etc. Antalet lönearbetare inom jordbruket taget separat var 5.750.000. Jordbruksbefolkningen utgjorde 36 % av hela landets befolkning. Dessa siffror härrör, vi upprepar det än en gång, från 1895. De elva år som sedan dess förflutit har onekligen skapat en enorm förändring –i riktning mot en ökning av proportionen av stadsbefolkningen i förhållande till jordbruksbefolkningen (1882 utgjorde jordbruksbefolkningen 42 % av hela antalet), en ökning av industriproletariatet i proportion till jordbruksproletariatet och slutligen en ökning av produktivt kapital per industriarbetare jämfört med 1895. Men även 1895 års siffror visar att det tyska proletariatet för länge sedan utgjorde den dominerande produktivkraften i landet.

Belgien med dess befolkning på 7 miljoner, är ett rent industriland. På varje hundratal yrkesanställda, är 41 verksamma inom industrin i egentlig mening, och endast 21 inom jordbruket. Av de c:a 3.000.000 anställda, består nära 2.000.000 dvs. 60 % av proletärer. Denna siffra skulle bli än mer talande om vi till det skarpt differentierade proletariatet lade de sociala element som är nära besläktade –de s.k. ‘oberoende’ producenterna som är oberoende endast i form, men i verkligheten knutna till kapitalet – de lägre tjänstemännen, soldaterna etc.

Men första platsen i fråga om ekonomins industrialisering och befolkningens proletarisering måste onekligen tilldelas Storbritannien. 1901 uppgick antalet anställda inom jordbruket, skogsnäringen och fisket till 2.300.000, medan antalet inom industrin, handeln och transporten var 12.500.000. Vi ser därigenom att i de största europeiska länderna dominerar städernas befolkning numeriskt över landsbygdens befolkning. Men stadsbefolkningens dominans ligger inte bara i den massa av produktivkrafter den utgör, utan även i dess kvalitativa personliga sammansättning. Staden attraherar landsbygdens mest energiska, kunniga och intelligenta element. Att bevisa detta medelst statistik är svårt, trots att en jämförelse mellan åldersgruppernas fördelning på stad och landsbygd ger indirekta bevis för detta. Detta senare faktum har sin egen betydelse. I Tyskland fanns det 1896 enligt beräkningar 8.000.000 personer sysselsatta inom jordbruket och 8.000.000 inom industrin. Men om vi delar upp befolkningen i åldersgrupper ser vi att jordbruket har 1.000.000 personer i åldern 14-40 mindre än industrin. Detta visar att det främst är ‘de gamla och de unga’ som stannar kvar på landsbygden.

Allt detta leder till slutsatsen att den ekonomiska utvecklingen – industrins tillväxt, de stora företagens tillväxt, städernas tillväxt, och proletariatets tillväxt i allmänhet och industriproletariatets i synnerhet – redan har förberett marken inte endast för proletariatets kamp för politisk makt, utan även för erövringen av denna makt.

3. Nu kommer vi till den tredje förutsättningen för socialismen, proletariatets diktatur. Politiken är den nivå där socialismens objektiva förutsättningar sammansmälter med de subjektiva. Under vissa bestämda social-ekonomiska villkor, sätter en klass medvetet ett visst mål – erövringen av den politiska makten; den förenar sina krafter, väger fiendens styrka och värderar situationen. Men inte ens inom denna tredje sfär är proletariatet absolut fritt. Förutom de subjektiva faktorerna – medvetande, förberedelse, och initiativkraft, vars utveckling också har sin logik – möter proletariatet i sin aktivitet också ett antal objektiva faktorer som de härskande klassernas politik och de existerande statsinstitutionerna (såsom armén, klasskolorna, statskyrkan), internationella förhållanden etc.

Vi skall först behandla de subjektiva villkoren: proletariatets förberedelser för en socialistisk revolution. Det är naturligtvis inte tillräckligt att teknikens standard har gjort socialismens fördelaktigare ur den sociala arbetsproduktivitetens synvinkel. Det är inte heller tillräckligt att den sociala differentieringen som baseras på denna teknik har skapat ett proletariat som är den största klassen i fråga om antal och ekonomisk roll, och som är objektivt intresserad av socialismen. Det är också nödvändigt att denna klass är medveten om sina objektiva intressen. Det är nödvändigt att den förstår att det inte finns någon annan utväg för den än genom socialismen; det är nödvändigt att den sammansmälter i en armé som är tillräckligt mäktig för att erövra den politiska makten i öppen strid.

Det vore för närvarande dumt att för proletariatet förneka nödvändigheten av en förberedelse i denna fråga. Endast gammalmodiga blanquister kan hoppas på frälsning från konspiratoriska organisationers initiativ, vilka tar form oberoende av massorna; eller deras antipod, anarkisterna, som hoppas på massornas spontana, elementära utbrott, vars slut ingen kan förutsäga. Socialdemokraterna talar om maktens erövring som en revolutionär klass’ medvetna handlande. Men många socialistiska ideologer (ideologer i ordets sämsta betydelse – de som ställer allting på huvudet) talar om massornas förberedelse för socialismen i betydelsen att det skall moraliskt återuppväckas. Proletariatet, och t.o.m. ‘mänskligheten’ i allmänhet, måste först skaka av sig sin gamla egoistiska natur och altruismen måste bli det sociala livets dominerande drag etc. Eftersom vi är långt från ett sådant sakernas tillstånd och eftersom ‘den mänskliga naturen’ förändras mycket långsamt, skjuts socialismen upp för århundraden framåt. Ett sådant synsätt kan möjligen tyckas realistiskt och evolutionärt, osv. men i själva verket är det ingenting annat än ytlig moralism.

Det antas ett en socialistisk psykologi måste utvecklas innan socialismens ankomst, med andra ord: att det är möjligt för massorna att få en socialistisk psykologi under kapitalismen. Man får inte här blanda samman den medvetna kampen för socialismen med en socialistisk psykologi. Den senare förutsätter en avsaknad av egoistiska motiv inom det ekonomiska livet, medan kampen för socialismen beror av proletariatets klasspsykologi. Hur många beröringspunkter det än må finnas mellan proletariatets klasspsykologi och den klasslösa socialistiska psykologin, skiljs de likväl åt genom en djup klyfta.

Den gemensamma kampen mot exploatering alstrar skott av idealism, kamratlig solidaritet och självuppoffring, men samtidigt tillåter inte den individuella existenskampen, fattigdomens ständiga avgrund, differentieringen inom arbetarnas egna led, trycket från de okunniga massorna under, och de borgerliga partiernas korrumperande inflytande, att dessa skott går i blom. Ty även om han förblir en filisteraktig egoist, och utan att han överskrider det ‘mänskliga’ värde som gäller för den genomsnittlige representanten för de borgerliga klasserna, vet genomsnittsarbetaren av erfarenhet att hans enklaste behov och naturliga begär endast kan tillfredsställas på det kapitalistiska systemets ruiner.

Idealisterna tänker sig den framtida, avlägsna generation som skall ha blivit värdig socialismen exakt så som de kristna tänker sig medlemmarna i de första kristna församlingarna. Vilken psykologi kristendomens första proselyter än må ha haft – vi vet från Apostlagärningarna att några av dem förskingrade allmän egendom – misslyckades kristendomen alltefterhand som den spreds, inte bara med att återuppväcka folkets själ, utan den degenererade själv, blev materialistisk och byråkratisk. Från ‘broder undervisar broder’ förvandlades den till påvedöme, från vandrande tiggarskap blev den till munkparasitism. Kort sagt: kristendomen misslyckades inte bara med att övervinna den miljö där den spreds, den blev själv ett offer för denna. Detta berodde inte på bristande kapacitet eller snikenhet hos kristendomens fäder och lärare, utan detta var en konsekvens av de obevekliga lagar som gör den mänskliga psykologin beroende av det sociala livets och arbetets förhållanden, och kristendomens fäder och lärare visade detta beroende i sina egna personer. Om socialismen siktade mot att skapa en ny mänsklig natur inom det gamla samhällets ramar, skulle den inte vara någonting annat än en ny upplaga av de moraliska utopierna. Socialismen siktar inte mot att skapa en socialistisk psykologi som en förutsättning för socialismen utan att skapa socialistiska livsvillkor som en förutsättning för en socialistisk psykologi.


16) N. Rozchov var professor i historia, efter 1905 medlem i bolsjevikfraktionen och i socialdemokratiska partiets centralkommitté. De ståndpunkter han stod för och som Trotskij här polemiserar mot, ledde till att han sedermera betraktade oktoberrevolutionen som äventyrspolitik och tog avstånd från den. – Ö. a.

17) N. Rozchov, Om jordbruksfrågan, St. Petersburg 1904, s. 21 och 22. – L. T.

18) Jfr. Studien zur Theorie und Geschichte der Handelskrisen in England, Jena 1901 (1. ry. uppl. St. Petersburg 1894) liksom Theoretische Grundlagen des Marxismus, Leipzig 1905. – Ö. a.

19) Trotskij misstar sig här i viss mån. John Bellers var inte medlem av parlamentet, utan godsägare (och dessutom kväkare) som publicerade sin plan i form av en adress till parlamentet. – Ö. a.

20) Pseudonym för Karl Ballod. – Ö. a.

21) Atlanticus, Framtidens stat, publicerad av ‘Djelo’, St. Petersburg 1906, ss. 22 och 23. – L. T. – Jfr. Karl Ballod (Atlanticus), Ein Blick in den Zukunftsstaat, Produktion und Konsumtion im Sozialstaat, Stuttgart (Dietz) 1898. – Ö. a.


Innehållsförteckning